Liberal landsbygd

För 100 år sedan hade det dåvarande Folkpartiet, Frisinnade Landsföreningen, två starka ben att stå på.

Det ena, låt oss kalla det stadsliberalismen, slogs för individernas frihet och marknadskrafterna. Det handlade om en stark teoretisk liberalism. (Det är enormt förenklat, men jag skriver ju ändå för långt...)

Det andra, som vi kan kalla frisinnet, hade sin starka bas i föreningslivet och på landet. Det var frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och landsbygdens alla småföretagare som skapade en politik som också handlade om socialt ansvarstagande, moral och etik, lite om det civila samhällets roll och funktion som vi skulle säga idag.

Det har inom Folkpartiet alltid funnits en konflikt mellan de två strömningarna. Den konflikten har varit nyttig. En marknadsliberalism som bara är teoretisk riskerar att inte se människan. Och ett frisinne som bara ser de sociala behoven riskerar att tappa sitt frihetsperspektiv.

Konflikten mellan de två liberala strömningarna kom till ytan när partiet splittrades 1923. Det var alkoholfrågan som var den utlösande faktorn, men skiljelinjen var djupare än så. 1934 återförenades de två, och Folkpartiet bildades. Då var den frisinnade falangen totalt dominerande.

Men sedan 1950-talet har frisinnet i Folkpartiet vandrat en ökenvandring. Det märks exempelvis på andelen "frikyrkoväljare" som röstar på partiet. På 1950-talet var mer än hälften av frikyrkofolket liberala. Idag är det knappt så många som partiet har i genomsnittligt röstetal.

Denna frisinnade försvagning har märkts på område efter område. Men en av de tydligaste är partiets försvagning på landsbygden. Folkpartiet är idag ett stadsparti. Det är i städerna vi finner våra väljare och sympatisörer. En genomsnittlig folkpartiväljare är idag exempelvis en välutbildad kvinna som bor i villa och har barn i skolåldern. (Den gruppen är ju i sig en framgångsfaktor - det räcker med att åka till vilket universitet som helst och kolla vilka som går i korridorerna...)

Men landsbygden är ofta ett liberalt mörker. Under lång tid har Centerpartiet haft landsbygden som sin grundval. För Folkpartiet har bara enskilda kommuner, som Skinnskatteberg, stuckit ut som goda liberala fästen.

Men nu tar Folkpartiet ett nytt tag. Marit Paulsen, vår Europaparlamentariker, och Nina Larsson, partisekreterare, chefar för en grupp som ska omstarta vårt landsbygdsarbete. Det är bra.

Sverige är det västland där urbaniseringen går fortast. Städerna växer som aldrig förr. Landsbygden avfolkas. Men ingen stad kan finnas utan ett fungerande omland. Det är runt Sverige vårt välstånd grundas. Det är skogen och jorden, malmen och vattnet, som skapar basen för det välstånd våra företag bygger och som vi som politiker sedan kan fördela.

Det Folkpartiet nu inser är att landsbygden inte är som förr. Och framtiden för landsbygden är absolut inte som den var förr. Landsbygdens framtid kommer att ligga betydligt mer i företagande, i småskaliga lösningar, i mångfald och livskvalitet än tidigare. Landsbygden kan, med rätt förutsättningar, börja konkurrera om de högkvalitativa företagen och entreprenörerna. De som inser att livskvalitet inte bara är att kunna gå ner på fiket klockan halv tolv på natten för en latte, utan som inser att skapande också kan ske vid en promenad i mörkret vid samma tid, med bara en fantastisk stjärnhimmel som sällskap.

Framtidens liberala landsbygd handlar om småföretagare som lever lokalt men agerar globalt. IT, formgivning och design, forskning kring naturresurser och framtidens goda och naturvänliga mat är bara några områden där vi kan ta ledningen. Och de entreprenörer som ser denna framtid, måste kunna ha ett liberalt parti att luta sig mot, ett parti som värnar småföretagens och mångfaldens plats inom näringslivet.

Det finns alla chanser för Folkpartiet att bibehålla sin stadsliberala profil, men samtidigt utforma en tydlig politik för en levande landsbygd. Det är som att partiet insett att det är lättare att gå in i framtiden om man har på sig sina historiska skor.

Media: EX, NA

Folkpartiet hem