Intressanta klimatnyheter

När jag för 25 år sedan engagerade mig i politiken, gjorde jag det för miljöns och naturvårdens skull. Folkpartiet, som under decennier varit det parti som brytt sig om miljö och naturvård, hade tappat. En lokal folkpartist insåg att partiet inför valet 1988 behövde någon som kunde miljöfrågor. Och jag fick frågan.

Kanske blev inte valet som han hade hoppats. Det var inte alla i partiet som då gillade mitt miljöengagemang. Och framförallt gällde det min syn på klimatfrågan. Jag var mot ökad biltrafik i staden. Och jag var mot Örebro Flygplats. Det var ju inte så populärt hos alla. Och vem brydde sig om klimatet. Kunskaperna då var nära noll hos nästan alla lokala politiker, och intresset lika lågt. Inte för att jag kunde så mycket, men det lilla jag anade skapade i alla fall en bas för både lokal och nationell politik.

Efter 25 år har insikten om klimatutmaningen ökat enormt i politiken. Jag kan knappast längre ens låtsas som om jag kan mest, eller ens är bland de som kan mest. Mitt intresse har inte svalnat, men kunskaperna har blivit så mycket större. IPCC, FNs klimatpanel, skapade grunden för detta arbete. Forskare och vetenskapsmän över hela jorden har fördjupat det. Och insikterna har nått både politiker och näringslivsföreträdare.

Det stora problemet har hittills varit hur man ska kunna hitta lösningar på de utmaningar klimatförändringarna ställer. Det handlar både om hur vi ska hantera de problem som klimatet orsakar, och hur vi ska begränsa utsläppen av klimatstörande gaser.

Det finns inga enkla svar på något av frågekomplexen. Skadorna av klimatförändringarna kommer att drabba de fattigaste värst. Men även de rikare länderna drabbas med enorma kostnader som följd. Fråga är bara vem som ska betala?

Lika bekymmersamt är det med utsläppen. De rikare länderna har baserat sin rikedom bland annat genom en "oändlig" tillgång till billig kol, olja och gas. De fattigare länderna vill komma ikapp på samma sätt. Men om inte de rikare länderna drastiskt minskar sin användning av fossila bränslen, kommer de fattigare ländernas utsläpp att orsaka gigantiska klimatproblem (som främst drabbar dem själva). Och om de rikare länderna drastiskt minskar sina utsläpp, kommer det att påverka tillväxten, jobben och välfärden.

Rätt enkla sammanhang. Men helt omöjliga att lösa.

Eller??

Läste i DN häromdagen denna artikel. Den är intressant av flera skäl. Dels för att den ställer bilden av USA på ända, bilden av en klimatbov som inte bryr sig. Så är det uppenbart inte. Dels för att den visar att pris har betydelse. Sannolikt är det bland annat de ökande priserna som skapar förändringstryck. Dels för att det vi ser påverkar oss. Mellanvästerns torkår påverkar sannolikt även fler amerikaner.

Men framförallt för att den visar att staten och politikerna inte alltid är alltings centrum. I Sverige är det politiker som ska lösa klimatkrisen. Det är staten som ska gå in och reglera, bestämma, subventionera och förbjuda. Inget av det har varit aktuellt i USA. Men ändå sker förändringar.

Jag menar att det är positivt. Staten är en trögflytande koloss. Näringslivet har ofta snabbare fötter. Politiken tar (för) ofta hänsyn till kortsiktiga opinioner, eller till behov av partitaktiska utspel. Den privata och civila sektorn behöver inte alltid det. Statens inriktning kan förändras efter varje val. Den privata och civila sektorn har helt andra perspektiv.

Denna lilla artikel stödjer mig i mina teser om att statens roll i att hantera klimatförändringarna måste vara tillbakadragna och långsiktiga. Det får inte handla om kortsiktiga, mer eller mindre populistiska förslag för eller emot. Staten måste agera som staten alltid bör, med de instrument man har. När det gäller klimatet handlar det sannolikt i huvudsak om frågan om pris. Statens uppgift blir att skapa långsiktigt hållbara system för att räkna in klimatpåverkan vid energiframställning, och därefter skapa ett skattesystem som hanterar detta.

(Det är naturligtvis inte allt ett skattesystem för klimatneutralitet ska ta hänsyn till, det finns andra miljö-, natur-, estetik- och socialhänsyn, men begränsat för klimatfrågan är det centralt med en stat som inte fingrar i detaljer.)

Om vi inte klarar av att hitta denna långsiktighet kring ett skattesystem som hanterar klimatfrågan, visar en annan klimatnyhet vad vi annars riskerar. Enligt flera andra artiklar, se nedan, blir inte klimatförändringarna så drastiska som man tidigare räknat med. O så skönt. Då behöver inte vi som politiker göra de ingrepp som vi annars tänkt.

Eller...

All klimatpolitik är antaganden utifrån dagens kunskaper. Det är mer eller mindre avancerade gissningar. Kanske är det så att klimatet kommer att påverkas mindre, trots att vi släpper ut mer. Eller så är den nivå vi nu verkar befinna oss i, bara en parentes i avvaktan på den stora temperaturhöjningen. Eller så händer något annat.

Det enda vi är hyfsat säkra på att vi vet, är att koldioxid, metan och andra gaser påverkar klimatet. Men vi vet inte hur. Det enda som långsiktigt kan hantera det är ett stabilt system, där staten sätter tydliga gränser, och de privata och civila aktörerna får förhålla sig till dessa.

Det är en bit att gå på den vägen för alla. Och vi i Sverige har en hel del hemläxa att göra. Framförallt handlar det kanske om att vi även i dessa frågor måste börja våga lita till företagen och näringslivet i arbetet för att rädda framtiden. Staten kan och ska inte göra allt.

Media: DN1, DN2, EX, SR