Individperspektiv

Jag gjorde ett val för ett drygt år sedan vad gäller min blogg. Från att ha skrivit både om det lokala och det nationella, har jag bara skrivit om det lokala. För bloggen har det inneburit något färre läsare, samtidigt som reaktionerna på bloggen blivit fler via de kanaler som den läses genom.

Men idag tänker jag ta avstampet i det nationella.

Jasenko Selimovic (fp) skriver idag en helt lysande text i DN som svar på Jonas Hassam Kemiris brev till justitieministern. Jonas Hassan Kemiris text var ett gediget verk, ett öppet brev som hade och nådde sitt syfte. Omöjligt att svara på för justitieministern. Omöjligt att bemöta för henne som svensk överhet.

Men idag överträffades Jonas Hassan Kemiri av statssekreteraren, tidigare teaterchefen och folkpartisten Jasenko Selimovic. Han skriver en lysande text, såväl innehållmässigt som språkligt. Det finns ett flyt i både tanke och ord som imponerar enormt. Och så finns det ideologiska grunden, den liberala individualismen, som en blåklintsblå tråd genom hela resonemanget.

När Jonas Hassan Kemiri blir en del av kollektivet, grupperar ihop människor och passiviserar dem i det oundvikliga utanförskapet, eller i den lika oundvikliga dolda rasismen, lyfter Jasenko Selimovic individen, låter inte det oundvikliga ödet styra vare sig de invandrade eller de infödda, och öppnar hela artikeln igenom dörrar till den möjliga framtiden.

Det är retorik. Det är politik. Det är lysande.

Sällan har det liberala samhällets grundvalar pekats ut på ett så tydligt sätt i någon fråga som Jasenko Selimovics. Sällan har de liberala idéerna brutits så tydligt mot den förhärskande socialdemokratiska kollektivismen. Sällan har den liberala framtidsoptimismen framstått som så nödvändig för ett samhälle, som just idag.

Jasenko Selimovics artikel har både ett nationellt och ett universellt tema. Men som lokal politiker finns beröringspunkterna också i min vardag, i den lokala politiken, i de val och de prioriteringar som görs i Örebro, idag, här och nu. Och skillnaderna är lika tydliga.

Vi har en majoritet, där de styrande socialdemokraterna kollektiviserar örebroarna. Här finns (exempelvis) Vivallaborna, de som är utanför, de som behöver hjälpas av de styrande. Vivallabornas egna föreningar duger inte. Vivallabornas egna initiativ duger inte. De är ju utanför... Majoriteten kollektiviserar, passiviserar, likriktar. Deras budskap till dem blir: Ni klarar det aldrig själva. Ni måste ha hjälp av oss.

Och så finns vi liberaler. Vi som ser Vivallaborna (exempelvis) som individer med egen vilja, egna förmågor, egna livsval och egna möjligheter. Där politiken blir stöttande, utan att ta över det egna ansvaret. Där ansvaret alltid är individuellt, men där individerna samverkar utifrån sina egna bevekelsegrunder. Vårt budskap till dem blir: Ni kommer att klara det. Framtiden ligger i era händer. Vi ger er bara de förutsättningar ni behöver.

Nyss fick jag den första kallelsen till Västerporten ABs styrelse. Kan läsa i affärsplanen att bolaget hela tiden ska ställa följande frågor till sig själv:

*Gör vi en god affär? 

*Skapas nya jobb och arbetsplatser?
*Stärks stadsdelen?
*Finns det andra intressenter/aktörer?

Rangordningen är tydlig, först i sista hand kommer frågan om någon annan också kan få vara med... Och tydligare kan det knappast bli när någon vill visa på skillnaderna mellan en kollektivistisk socialistisk bolagspolitik, och en liberal politik för individernas egenmakt och ökad demokrati.

Det behövs fler som Jasenko Selimovic. Människor som vågar stå upp för individen, för egenmakten, för liberalismen och för möjligheterna, även när kollektivismens vänstervindar viner utanför knutarna.

Media: DN