Om döden, LUF och den starkes rätt

Vad är en människa?

En samling celler, styrda av en kemisk soppa, på väg från ett intet till ett intet. Och däremellan med den huvudsakliga uppgiften att så långt möjligt tillfredsställa sina egna önskningar?

Eller...

Varför ska vi bekymra oss om döda kroppar? Om vi bara är en samling celler, styrda av en kemisk soppa, är vi ju inte speciellt värdefulla, framförallt inte som döda. Varför ska man överhuvudtaget ha något som griftefrid?

Eller...

Om såväl livet som döden är en individuell händelse, av betydelse bara för dig själv, spelar det väl ingen roll vad som händer med kroppen efter din död. Du kan välja att låta den bli använd för såväl sex som djurmat, låta den kastas i en grop tillsammans med andra eller hängas i ett träd i skogen. Det rör väl ingen annan än dig.

Eller...

Det finns ett skäl till att behandla människan efter döden med respekt. Och det handlar om respekt för livet och den levande människan.

Ett samhälle kan bedömas utifrån hur man hanterar de allra sårbaraste, de som inte kan föra sin egen talan. Det ofödda barnet, den funktionshindrade unge, den vuxne med missbruksproblem, den dementa gamla. Vi känner dem alla. Katalogen är inte fullständig. Och det finns inte en skarp gräns mellan den sårbara och den starke. Vi kan ikläda oss olika roller genom livet, beroende på omständigheter vi inte förfogar över.

Socialliberalismen och frisinnet har alltid försökt se världen ur dessa sårbarastes ögon. Inte alltid har man lyckats. Men själva perspektivet är viktigt. För hur skulle du vilja att människor såg på dig om du själv var en av de sårbaraste? Socialliberalismen har landat i att människan så långt möjligt ska utnyttja de möjligheter och färdigheter hon har begåvats med. Samhällets uppgift är att stötta henne då hon behöver, men aldrig ta över mer än vad som behövs.

Denna politik har kombinerats med frisinnets normativa komplex, kring människans värde och värdighet. Detta normativ har varit en grund för den liberalism som förmått förändra såväl Sverige som världen. För mig är det självklart att den tagit sin energi från den kristna kulturella traditionen. Normer, värderingar och etik uppstår inte ur tomma intet.

Kristendomens, och andra religioners, syn på människan efter döden har legat till grund också för hur vi behandlar våra döda. Det är inte självklart att det ska finnas begravningsplatser, där hög blandas med låg, där direktören och pigan ligger sida vid sida. Men religionens betydelse för respekten för döden och den döda, tar sin kraft inte bara ur hoppet om ett liv efter denna död, utan också av respekt för de efterlevande.

Frisinnets största betydelse för svensk liberalism handlar sannolikt om detta. Om att se människan som en del av en helhet större än dig själv, inte som en ensam individ med ansvar bara för sig själv - sökande efter den egna självbekräftelsen så långt det går (så länge man inte kränker någon annans frihet (fast detta är en anomali - själva livet innebär ju att du påverkar andras livschanser)). Och för att klara av att vara denna del av denna större helhet krävs ett normativ som också är större än dig själv.

Som alla normativ innebär detta att du begränsar dig själv, för att värna andra.

Den tydligaste motståndaren mot detta har länge varit libertianismen. Den som hävdar att staten i huvudsak är av ondo, att i princip all skatt är stöld och att den enda gemensamma uppgiften som bör överordnas individen är en grundtrygghet i form av rättsskipning för att värna äganderätten. Denna - den starkes ideologi - bygger på en extrem form av individualism, en egoism grundad på en frånvaro av de flesta normer som byggt vårt samhälle. Äganderätten blir både mål och medel. Den starkes rättigheter och möjligheter tar över hans skyldigheter till den sårbares behov.

Det finns oroande tecken på att något håller på att ske med liberalismen, inte bara i Sverige och inte bara i LUF. LUF är bara det tydligaste tecknet. Man skulle förenklat kunna säga att strömningarna går:

• Från en individualism inom en helhet, till en individualism för egot.
• Från ett normativ till en normlöshet.
• Från ett välfärdssamhälle till en minimal stat.
• Från människans oändliga värde och värdighet till människan som mätbar produkt.

Det är inte en helt ny utveckling. Synen på människan, på normativ, på etik och moral, på värde och värdighet, är en ständig kamp mellan olika system. Men det nya för svensk del är att delar av det parti det ungdomsförbund som tidigare stod upp för värde och värdighet, för normativa system och för välfärdssamhälle, nu svajar.

I flera andra bloggar har jag skrivit om riskerna för oönskade konsekvenser när normkritiken blir den enda norm man har att förhålla sig till. LUFs förslag om såväl djursex som nekrofili och incest måste ses i det perspektivet. Men när normförskjutningen fortsätter, ökar riskerna också för att hela det system och de tankesätt som burit upp skapandet av välfärdssamhället eroderar. Där är vi ännu inte. Men vägen dit är skrämmande kort.

Kanske är det så att respekten för människan också kan definieras av hur vi ser på henne efter döden. Fortfarande med värde och värdighet. Eller som en värdelös kropp att hantera efter eget gottfinnande. Som en del av en större helhet, en människa ingen kan äga vare sig före eller efter döden. Eller som en samling celler som individen kan sälja till den uppgift hon själv tycker.

Konsekvenserna av dessa olika synsätt är väsensskilda. Och de kommer att vara avgörande för hur frisinnet och den sociala liberalismen ska vara organiserade i framtiden.

Den ensamme lyckliga? svensken

Det är något som skaver.

När Erik Gandinis film om den svenska ensamheten diskuteras, lyfts en annan verklighet fram. Den om den sekulära, individualistiska, självförverkligande och – faktiskt – lyckliga svensken. Mätning efter mätning tycks bekräfta denna sanning: Vi är ensamma för att vi vill. Det är skillnad på att vara för sig själv, och att vara ensam.

Oavsett om det är professor Lars Trägårdh eller en skribent som Ann-Charlotte Marteus (båda i Expressen) som skriver, så målas denna bild i allt skarpare toner. Den om den lyckliga, och ensamma, svensken.

I sin artikel fortsätter Lars Trägårdh att mejsla ut sin bild av den svenska statsindividualismen. Den som betyder att vi överlåtit allt mer av de mellanmänskliga aktiviteterna på staten (den offentliga sektorn) för att kunna vara så fria som möjligt själva. Man behöver inte gå till Robert Putnams arbeten om varför amerikanen i dag i allt större utsträckning bowlar ensam för att se vart utvecklingen är på väg.

Där kunde man nöja sig. Svenskarna är lyckliga. Och ser man på världsutvecklingen vill allt fler ha det som oss.

Men är det så enkelt?

Världen är full av parallella processer. Den kompliceras också av att vi alltid bygger vår framtid på en grund av det som varit. Så även med samhälle, synen på såväl oss själva som andra, och vad lycka eller ensamhet är.

Svensken är bland världens lyckligaste. Samtidigt är vi bland de mest sjukskrivna. Och vi blir allt sjukare. De diagnoser som ökar mest är de psykiska. Runt 40 % av nysjukskrivningarna har en psykiartisk bakgrund. Sannolikt är problemet än större, vilket jag ska återkomma till.

Ungefär hälften av alla kvinnor kommer att drabbas av psykisk sjukdom. Männen klarar sig med en fjärdedel.

Unga har en allt mer pressad psykosocial situation. Köerna till landstingens barn- och ungdomspsykiatriska vård är alldeles för ofta alldeles för långa.

Vad beror detta på? Är det för att vi är olyckliga, eller är det för att vi blir allt bättre på att diagnosticera?

Samtidigt som vi blir allt sjukare, blir vi allt bättre på att behandla. Från att ha varit en eterisk andes rop på hjälp, är själens sjukdomar nuförtiden allt mer en fysisk insufficiens, en störning i de hormonella, elektriska eller genetiska system som styr vårt tänkande. Och vi behandlar allt mer med allt effektivare mediciner.

Vi kan alltså leva vidare, och om inte friskare så ändå kryare, med behandlade psykiska sjukdomar. Men innebär det att vi också är lyckligare?

Den svenska ensamheten, byggd på den nästan religiösa övertygelsen om att individen är allt och individens fullständiga rättigheter att skapa sitt eget liv (så länge det inte påverkar någon annan – vilket är en meningslös paradox eftersom det inte går att leva utan att påverka någon annan…) handlar till stor del om självförverkligande. Det är mitt ego som är det centrala i mitt liv. Bara mitt ego får det jag behöver, kanske just nu tydligast i hur vi hanterar våra kroppar (sex, rikedom, genustillhörighet, skönhet, mat, vin…) och hur upplevelseindustrin låter oss drömma oss bort till något annat (resor, äventyr, dataspel…), kommer jag att vara lycklig. Men frågan är vad dessa möjligheter till lycka är grundade på.

Lars Trägårdh avslutar sin artikel i Expressen: ”Av hävd har arbetsplatsen varit inkörsporten för inkludering och integration. I dagens alltmer segregerade samhälle finns det anledning att fundera på hur vi på ett lekfullt sätt kan locka människor ut ur sina trygga hem och arbetsplatser för att möta "de andra".”

Men frågan är var man ska mötas? Är det så att den lyckliga svenska ensamheten är byggd på de gamla folkrörelsernas grund? Den grund som fortfarande finns, men som svajar allt betänkligare. Som gör att du kan ta med dig barnen på fotbollsträningen, även om du själv är för ego för att engagera dig i klubben. Som gör att du vet att det finns studiecirklar, samtalsklubbar, 11-gudstjänster, fackklubbsmöten, partigrupper, kulturaktiviteter, fågelskådarträffar… när du behöver dem.

Men vad händer om, eller kanske mer när, denna grund fullständigt eroderat? När folkrörelserna vare sig har folk eller är i rörelse? När den sista kyrkan stängt för att ingen orkade bry sig om att gudstjänsten faktiskt är en del av något som måste fungera inte bara när jag själv behöver det. När den sista fotbollsföreningen lagt ner för att ingen vill sitta i styrelsen, ta in medlemsavgifter och faktiskt se till så att det finns tränare för lagen.

Hänvisas vi då till att köpa själavården, att betala för att tjejen ska sporta? Blir det som tidigare var altruistisk medmänsklighet, ekonomisk affärsverksamhet?

Och vad händer med lyckan då?

I sin artikel beskriver Ann-Charlotte Marteus riskerna med denna egocentrerade ”själv-rörelse” som rädslan att dö i ensamhet. Som om det handlade om rädslan för att vara ensam de sista timmarna, dagarna kanske veckorna av livet. Men att vi därinnan har allt att vinna på att fortsätta självförverkliga oss. Och som vanligt finns det statistik som bekräftar det.

Men som när det gäller statistik så finns det alltid siffror som kan bekräfta det du själv vill ha bekräftat. För det finns också statistik kring ökad alkoholkonsumtion bland äldre, ökad självmordsfrekvens, ökat psykisk ohälsa. Frågan är hur sjukskrivningstalen skulle se ut om även de äldres psykiska ohälsa skulle registreras.

Det är som en av Sveriges mest kända geriatriker en gång sade på ett möte: Många av oss är så rädda för åldrandet. Vissa är rädda för cancer. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Andra är rädda för hjärt- och kärlsjukdomar. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Alla är rädda för att bli dementa. Men jag säger – det kommer att ordna sig.

Men det som inte kommer att ordna sig är hur vi ska hantera de allt fler deprimerade gamla människorna i samhället. De som sitter i sin ensamhet, och vare sig ser dagen eller morgondagen som något annat än en meningslös fortsättning på en meningslös vardag. Där finns den verkliga utmaningen.

Kanske är de gamla en känsligare mätare på samhällets tillstånd än mycket annat. Kanske reagerar de före alla andra på de värderingsförändringar som kommer. Kanske skulle vi, även här, fundera över vad vi har att lära av de gamla.

Lite mer om politisk ålderism

I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.

Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.

Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.

Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.

Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:

Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?

I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.

Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.

Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.

Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.

Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.

Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.

Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".

När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.

När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.

De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.

Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.

Dags att förstå Sanders och Trump

Har händelserna i och kring primärvalen i USA något att lära Sverige och svenska politiker? Är Donald Trump och Bernie Sanders bara amerikanska produkter? Eller säger de något om vår samtid?

"Det här hade ingen kunnat ana för sex månader sedan!"

Ungefär så låter det på många redaktioner och hos många experter på det amerikanska primärvalssystemet just nu. Hur kan det komma sig att Donald Trump och Bernie Sanders gjort rent hus med den politiska nomeklaturan i New Hampshire?

Jag har alldeles för dålig koll på just de amerikanska förutsättningarna. Jag vet, liksom de flesta andra, inte mer än vad jag läser i media. Kanske läser jag lite mer media, från fler länder, men mina kunskaper är rudimentära.

Ändå ska jag våga mig på att göra en analys av vad som håller på att hända, och göra den utifrån ett svenskt perspektiv. För jag hävdar att det vi idag ser i USA bara är ytterligare en pusselbit i ett betydligt större pussel. Trump och Sanders går om inte i samma, så i vart fall i parallella spår med såväl Alexis Tsipras i grekiska Syriza, med Jeremy Corbyn i engelska Labour, med Marine le Pen i franska Front National och med många fler.

Det finns olika skäl till varför dessa och andra politiker är framgångsrika. De nationella kontexterna är i sig tillräckliga för grundlig forskning. Men som politiker kan man inte vänta på forskningsresultat innan man agerar. Då har sannolikt motståndaren redan vunnit. Det måste finnas tid och utrymme för mindre grundliga, men ändå trovärdiga, analyser och därefter en politisk aktion eller reaktion.

Nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nu blir det pang på rödbetan. Jag hävdar med bestämdhet att Trump och Sanders, och deras likar, surfar på en våg tack vare följande tre omständigheter:

• Den saknade berättelsen.
• Det är känslorna som styr.
• Ute och inne, makt och maktlösa.

Låt oss börja från början:

Den första punkten är en av mina käpphästar. Den tydliggör hela den moderna demokratins problem. Det är egentligen en enkel fråga: Vilken värld vill vi bygga? Eller: Vilket samhälle vill vi bygga? Frågan implicerar något mer: Vad är det goda samhället?

Det finns inget svar på den frågan. Jag ser inget traditionellt parti i Sverige som ens försöker svara. Regeringen famlar. Och oppositionen famlar likaså, efter det att arbetslinjen gått i pension. De enskilda partierna skickar upp testballong efter testballong. Men inget funkar.

Till slut samlas man kring en fråga där det ändå känns rätt. I vårt samhälle handlar det självklart om individen, eller kanske man ska säga egot. En artikel i Expressen kan tydliggöra detta. När regeringen samlar sig, när fem ministrar ska peka ut vägen framåt, blir svaret: HBTQ... Just frågor om kön och den allt politiskpopulärare termen könsidentitet, har blivit den politiska kastens nya religion. Där kan man samlas, där kan man enas, där finns framtiden.

Eller...

Är detta verkligen framtidens berättelse? Känns det inte lite tomt? Är könsidentiteten det som ska lyfta oss in i framtiden? Jag tvivlar.

OK - jag snöar in på HBTQ, könsidentiteter och normbrytning. Jag menar att de mer är tecken på politikens och samhällets bekymmer med sig själv än något annat. Men det är uppenbart att det är fler än jag som inte hittar svaret på frågorna om framtiden i de nuvarande politikernas svar.

Så kommer då en Donald Trump och säger: Jag ska göra USA stort igen! Jag ska ta upp kampen med Kina, och vinna den!

Eller en Bernie Sanders som säger: Jag ska göra dig självständig igen. Jag ska krossa Wall Streets makt över landet, politiken och dig.

Enkla ord. Men ord som visar på en annan värld, en annan väg och en annan berättelse. Frågan är när vi har den första Trumpen eller Sandersen i Sverige. En som får det att kännas bra.

För det är känslorna som styr. Vem bryr sig om fakta i dagens politik? Vem bryr sig om politiker som roddar i befintliga system för att göra dem lite bättre? Administrera befintliga välfärdssystem är något för någon grå tjänsteman. Men politiken ska få mig att känna att jag gör rätt, att jag betyder något.

Jag vet inte varför det har blivit så här. Men jag kan ju gissa. Vi lever i en värld där informationen är gränslös. Den sköljer över oss hela tiden. Den blir allt bättre på att trycka på de osynliga knappar som får oss att agera som kommunikatörerna vill. Samtidigt är risken att vi filtrerar så mycket vi bara kan. Och för att klara av att tränga igenom denna kommunikationsridå så måste man antingen hitta ett budskap som känns, eller skrika så högt att allt annat låter som viskningar, eller göra både- och.

Trump och Sanders kampanjer bygger betydlig mer på känslor än, låt oss säga Clintons och Bush. Som DNs Sanna Torén Björling skriver: "Till och med Bernie Sanders, som nästan uteslutande talar om politik – i termer av orättvisor och ojämlikhet - och som har satt en ära i att undvika personangrepp, riktar sig till väljarnas känslor, med ett relativt enkelt formulerat budskap."

Jämför med den andra framgångsrika politikerna och partierna just nu. Grekland, Storbritannien, Frankrike, Tyskland (AfD) och många andra väljer känslomässiga argument. Oavsett om vi tycker att känslorna är bra eller dåliga, om de speglar ett gott eller uselt samhälle, så fungerar de.

Men svensk politik är totalt känslolös. Fredrik Reinfeldt var en bra statsminister. Men han var också urtypen för den svenska, byråkratiska politikern. Reformera systemen, inte revolutionera dem. Och vid hans sida fanns och finns ett antal mer eller mindre grå politiker. Stefan Löfven kan inte anklagas för att spela på väljarnas känslor. Och vem av de andra får dig att utbrista: O Captain! My captain!"?

Det finns ytterligare en oroande tendens. Och det är den bristande insikten om att människor faktiskt upplever världen som orättvis. Inte bara mellan de allra rikaste och de fattigaste. Utan mellan oss och dem, mellan oss som sliter och de som får. Rätt eller fel spelar mindre roll. Åter är det känslan som är politikens centrum.

En liberal one-liner brukar vara att säga att det inte är rikedom som är problemet, utan fattigdom. Den tesen implicerar att vi alla, i vart fall i Sverige och i stora delar av västvärlden (och rätt stora delar av resten av världen också) egentligen ska vara rätt nöjda. För vi är rikare än vi någonsin varit. Vår levnadsstandard är högre än någonsin tidigare. Vi har det bra.

Men det är en statisk syn på såväl samhälle som människa. För det verkar som om allt fler upplever sig vara brickor i ett spel som andra styr. Visst har vi det bra, men det är orimligt att andra har det så enormt mycket bättre. Visst är jag självständig, men jag har inte en chans att egentligen styra mitt liv, än mindre utvecklingen i kommunen, landet, världen...

Det verkar finnas en allt djupare klyfta mellan oss och dom, mellan makthavarna och de maktlösa. Och alldeles för ofta hamnar politikerna enbart på makthavarnas sida. Ingen företräder de maktlösa. Jo - de riktigt maktlösa företräds. Det finns rätt många som med emfas just nu hävdar såväl tiggares som asylsökandes rättigheter. Men på något sätt verkar detta företrädarskap ha en viss bestämd volym.

I går funktionshindrade. Idag asylsökande. I går äldre på usla vårdhem. Idag fattiga tiggare. Företrädarskapet räcker liksom inte till för ens alla de grupper som har det allra sämst.

Och det räcker absolut inte till för den strävande medelklassen. Ni vet den där klass vi nästan alla tillhör. Den som har råd med både villa, semester, pizza och rödvin till helgen. Men som också inser att denna ekonomiska frihet mest är en bubbla, byggd på lån och krediter. Vem fruktar inte nästa års kraftiga räntehöjningar? Vem oroas inte över att inflationen verkligen ska ta fart? Vem bekymrar sig inte över att behoven av låglönejobb också kommer att påverka den egna löneutvecklingen?

Jag tror att det finns rätt många människor, med ett rätt hyfsat liv, som ändå inte känner sig företrädda. Som blir uppretade när utrikesminister Margot Wallström fixar en lägenhet. Som blir arga när Swedbanks sparkade VD Michael Wolf får en fallskärm på 20 miljoner, trots att han inte funkar enligt styrelsen. Som blir bekymrade när de läser att de 62 rikaste människorna äger lika mycket som hälften av jordens befolkning. Som ser klyftor mellan dem som lånar ut och dem som är belånade...

(Just bankerna är ett kapitel för sig. Läs Sverker Olofson i News55 så får du ytterligare en bild av den delade världen, om hur även den rätt välmående medelklassen kan känna sig utanför. Få områden är så tydliga som de banker som en gång var smörjmedel för ekonomin, men som nu är som stater i staten...)

Men också människor som är oroliga för vad som kommer att hända med välfärden när flyktingnotan ska betalas. Som oroas över teknikutvecklingens påverkan på jobben. Som ser sina egna jobb flytta utomlands. Som inte hänger med i, eller ser vitsen med, det globala kunskapssamhället.

Det är uppenbart att detta är en av de bärande delarna i framgångarna för såväl Sanders som Trump. Men att de möter dem från diametralt motsatta håll. Medan Sanders attackerar storfinansen och Wall Street och de som attackerar USA inifrån, tar Trump striden mot mexikaner, kineser och de andra som vill attackera USA utifrån.

En gång trodde vi kanske att vi i Sverige var vaccinerade mot främlingsfientlighet. Att partier som stod för stängda gränser och höga murar mellan såväl länder som människor inte skulle få plats hos oss. Den villfarelsen har tagits ur oss.

Den som tror att det som nu sker i USA inte kommer att kunna inträffa i Sverige, bör fundera över varför. Sannolikheten att vi inför valet 2018 kan stå med en laguppställning som inte alls ser ut som den gör idag, är inte försumbar. Och inför valet 2022 är det än mer sannolikt.

Den inkonsekventa familjepolitiken

Så kommer då regeringen med sin utredning om föräldraförsäkringen. Den har varit väntad. Den feministiska regeringens politik kring familj och föräldraskap har hittills resulterat i en uppgörelse med Liberalerna kring ytterligare förbud mot att överlåta dagar i föräldraförsäkringen. Men trycket på än mer förändringar fortsätter.

I gårdagens DN skriver den ansvariga ministern om den utredning som nu ska tillsättas. I fem punkter pekar hon ut färdriktningen. Det är intressanta punkter. Framförallt om man ser dem som en helhet.

De fem punkterna är:

1. Ökad jämställdhet.
2. Möt en modern arbetsmarknad.
3. En försäkring för dagens familjekonstellationer.
4. En tydlig försäkring, lätt att använda, och
5. Den röda tråden - barnperspektivet.

Det finns två funderingar som borde göras kring detta.

För det första: Barnperspektivet.

Ingen av de fyra första punkterna har överhuvudtaget ett barnperspektiv. Ibland hävdas det att kravet på ökad jämställdhet är ett barnperspektiv - att det är viktigt för barnen att anknyta till båda föräldrarna tidigt. Men i artikeln dominerar helt vuxenperspektivet. Det handlar om lön, pensionspoäng och ledigheter för de vuxna. Frågan om barnets behov saknas. Jämställdheten mellan de vuxna är överordnad barnets behov, och föräldraledigheten är till för att öka den i enlighet med politikernas syn på jämställdhet. Barnen blir redskap för de vuxna politikernas detaljstyrning.

Det är knappast barnperspektiv.

Inte heller de följande tre punkterna tar på något sätt avstamp i barnperspektivet. Det är föräldrarnas arbetsmarknad, det är de vuxnas val av livsstil och partners, det är föräldrarnas möjligheter att göra rätt val - som är i fokus. Visst kan det finnas barnperspektiv i alla dessa frågor, det är ju inte så barnvänligt om föräldrarna inte fattar vilka val de kan göra eller om egenföretagare inte klarar av att använda försäkringen, men det är uppenbart att det är vuxenperspektivet som gäller.

Barnperspektivet i föräldraförsäkringen är mer ett fint ord än något annat. Jag påpekade det gång efter annan när jag satt i Folkpartiets partistyrelse. När vi en gång debatterat den tredje oöverlåtbara månaden i en timme, bad jag om ordet och påpekade att ingen av de tidigare debattörerna överhuvudtaget pratat om barnen på något annat sätt än som problem för ett jämställt liv. Det är sannolikt ingen udda synpunkt i något parti - barn är bara bekymmer för de vuxnas rättigheter - så länge de vuxna inte ser barn som sin egen rättighet (oavsett singel, homo, ålder, poly).

För det andra: Vilka områden ska politiken styra?

Det är sällan man ser modern politisk inkonsekvens så tydligt som när det gäller föräldraförsäkringen. Och denna artikel kan användas som lärobok.

I punkt ett ska politikerna leda de vuxna till ett önskvärt tillstånd. Det underförstådda målet är att båda föräldrarna ska dela precis lika på föräldraförsäkringen. På vägen dit kan man fortsätta med att förbjuda överlåtelse av dagar. Politiken blir normbildande och normstyrande. De politiska instrumenten används för att bestämma över en av de mest personliga delarna av människors liv.

I punkt tre däremot lämnar politiken walk over till normbildningen. Då är det de nya familjebildningarna som skapar normer. I såväl Expressen som SVT var barnministern övertydlig i att politiken måste anpassa sig till de nya stjärnfamiljer som växer fram. Politikens redskap blir alltså inte att styra, utan att anpassa sig till verkligheten.

Men tänk om det finns skäl att göra tvärsom:

Tänk om föräldraskapet är kollektivt och att föräldrarna är de bästa att bedöma ledigheten, utifrån barnets behov! Tänk om fördelningen görs av vuxna människor, kapabla att också begripa de ekonomiska konsekvenser det får för dem både på kort och längre sikt! Tänk om det faktiskt finns människor som ser barn som något positivt i livet, viktigare än såväl karriär som egocentrerat självförverkligande, något som kanske till och med är värt en lägre livslön...

Och tänk om just stabila familjebildningar är något som borde uppmuntras - just för att barnen mår bättre i sådana. Tänk om dessa stabila familjebildningar är en del av det normativ som nu saknas. Tänk om vilsenheten i samhället, alla dessa unga som mår allt sämre psykiskt, alla dessa normbrytare på alla samhällets plan, skulle må bättre av och i en miljö där inte vuxna ser andra vuxna som utbytbara delar i en ständig jakt på något nytt och bättre i självförverkligandets hets. Tänk om barn faktiskt behöver en familjebildning bestående av mamma, pappa och barn - så långt det nu går i denna värld där vi alla är mer eller mindre söndriga.

Men de tankarna får inte ens tänkas i dagens samhälle. För det är den vuxnes perspektiv som gäller. Och det är den egocentrerade individualismens mantra; karriär, pengar, skönhet, makt, ungdom, som styr tankevärlden.

I den världen blir också barnperspektivet en del av vuxenvärldens sätt att bekräfta sig själv. Och politikens roll blir bara att likt ett prästerskap i en kyrka styrd av egots gudar, skapa de normer som krävs för att egot ska fortsätta växa på det att alla ska bli lyckliga.

Höghastighet istället för politik

Det finns inget som talar för att Sverige ska bygga ut höghastighetståg. De skäl som redovisas saknar faktagrund.

• Höghastighetstågen kommer inte att gynna klimatet. Klimatpåverkan under byggnationen skapar mer utsläpp än vad tågen eventuellt tjänar in under åratal. Antalet resande är försumbart i förhållande till behoven. Dessutom sker utsläppen under bygget, den tid när vi borde minska utsläppen mest.
• Det kommer inte att finnas resande nog. Höghastighetståg är möjliga där stora städer ligger på rätt avstånd. I det glesbefolkade Sverige, där tåget exempelvis ska stanna i megastaden Värnamo(!), saknas befolkningsunderlag.
• Tron på att höghastighetstågen ska vara bra för arbetsmarknad och näringsliv kan ifrågasättas. Framförallt handlar det om alternativkostnader.
• Och det är just detta - de enorma investeringarna - som är höghastighetstågens största fel. 300 miljarder grovt räknat, det kan bli mer, kommer att innebära att mängder av andra investeringar får stå tillbaka.

Kostnaderna för själva byggandet ska inte underskattas. Det ska inte heller kostnaden för de kommuner och regioner som nu gör vågen över att få vara en del i detta (syd)Sverigeprojekt. För åtagandena för dessa - byggnation av lokal och regional infrastruktur, bostäder och annat - kommer att påverka landet långt mer än själva bansträckningen.

Här talar vi om att staten väljer att satsa på ett samhällsekonomiskt olönsamt projekt istället för att satsa på sådant som kunde ge enorma effekter: Bättre kollektivtrafik i och runt de tre stora städerna exempelvis, forskning och utveckling av "elmotorvägar" för tung lastbilstrafik, trespårsjärnvägar för mer gods på järnväg, underhåll av befintliga anläggningar för bättre funktionalitet - och så vidare...

Men det handlar också om kommuner och regioner som tvingas välja mellan att investera i förskolor och skolor, i vårdcentraler och äldreomsorg - eller i infrastruktur som staten kräver när höghastighetsbanan dras fram.

Den samhällsekonomiska O-nyttan med höghastighetstågen är väl utredd. I början, när den dåvarande Centerledaren Maud Olofsson började driva projektet, kunde man hör argument som "Ja - men andra länder har ju det och då ska vi också ha det!"... Men vad är argumentationen idag?

Och hur kommer det att politiken, nästan oavsett parti, är så faktaresistent i det största investeringsprojekt Sverige skådat i modern tid? Hur kommer det sig att partiledare efter partiledare, lokalt, regionalt och nationellt, gör vågen för något så kontraproduktivt? Vad säger det om politiken?

Jag skulle vilja hävda att denna väg mot avgrunden kantas, inte av goda föresatser, utan av rädsla och bristande politiska visioner.

Sverige är ett modernistiskt land. Det spelar nästan ingen roll inom vilket område man agerar. Nytt och modernt är bra. Ju modernare desto bättre. Eftertanke, djupare analyser och rejäla utredningar är något som tillhör historien. Och det är ju inte bra. Att säga nej till det moderna kan få nästan varenda spindoktor och partistrateg att just gå i spinn. Det är "JA TILL DET MODERNA" som gäller.

Rädslan att hamna fel i denna modernistiska absurditet är slående inom alla politikområden. Det gäller att visa handlingskraft. Det gäller att visa att politiker visst både vill och kan. Och ju mer vi visar desto bättre, och modernare, är det.

I Sverige har denna modernistiska ådra väldigt ofta en offentlig-sektor-prägel. Det är skattepengarna som ska fixa det nya. Det är staten som har ansvaret att leda befolkningen in i det moderna lyckosamhället. Det är politikerna som är modernismens främsta uttolkare.

Och just denna modernism tar ibland helt över partiernas andra tankar om samhällets utveckling. Eller snarare är det så att vissa modernistiska projekt får bli ersättning för den bristande politiken kring samhällsutveckling som partierna har.

Höghastighetståg blir svaret på frågorna om vilket land Sverige ska vara:

-Vad vill ditt parti med Sverige?
-Höghastighetståg, förstår du. Då binder vi ihop landet, fixar klimatet och skapar ett bättre näringslivsklimat!

-Vad tycker du om Sveriges framtida välfärdsutveckling?
-Höghastighetståg, fattar du väl. Bara vi kan resa till Malmö på tvåochenhalv timme så kommer vi att bli lyckliga!

-Hur tycker du att Sverige ska agera i en framtida folkvandringsvärld?
-Höghastighetståg är den enda vägen! Dessutom går det ju snabbare både att komma in i landet, och att skicka ut människor också!

Offentlig sektor är alldeles för grå för dagens politiker, men också för alldeles för många ledande tjänstemän. I ett samhälle där jaget är viktigare än laget, där "jag själv" alltid är det självklara centrat för allas blickar, ökar riskerna att det ofta rätt trista handhavandet av vården, skolan och omsorgerna helt enkelt blir - för trist. Bättre då att satsa: på schagerfestivaler, på idrottsarenor, på resor till mässor i länder långt borta och - på höghastighetståg.

Och ständigt hävdar man att just detta - schlagerfestivalen, elitidrottsarenan, byggmässan i Kina - just detta är det som kommer att skapa förutsättningar för att rädda välfärden. Det spelar ingen roll hur utfallet sedan blir. Det är inte resultatet som räknas, utan de goda avsikterna när projekten startar.

Precis samma analyser verkar de flesta partier, politiker och tjänstemän göra vad gäller höghastighetstågen. Det spelar ingen roll hur resultatet blir. Det är vår goda vilja idag som räknas.

Och medan Trafikverket sliter med ännu fler trasiga växlar på ounderhållna spår, medan elever och lärare får slita i schabbiga skolor, medan antalet boendeplatser för äldre fortsätter att minska, känns det bra att som politiker få drömma om det stora projektet - det som ska sätta mitt namn i historieboken - och slippa ta ansvar för den kommunalgrå vardagen.

Parallella processer

Formar människan samhället, eller formar samhället människan?

Frågan är intressantare än på länge dessa dagar då en diskussion om kulturens påverkan på människors handlande svirrar runt i olika forum. Formar människan samhället, eller formas hon av det?

Sannolikt är det parallella processer. Människan formar samhället. Men samhället formar också människan. De mångas värden och värderingar skapar en yta för individen att agera på. Men individens val, ensamt eller tillsammans med andra, påverkar också förändringen av denna yta.

Jag har rätt många gånger, i bloggen och andra forum, funderat kring detta. Varför agerar vi som vi gör, och vilka konsekvenser får det? De senaste månadernas samhällsutveckling ställer den frågan i än mer brännande ljus.

Varför skakar det samhälleliga normativet just nu? Är det bara på grund av trycket från en alltför stor invandring som människor i Sverige bestämmer sig för att maskera sig och dra ut på stan för att misshandla ensamkommande flyktingungdomar? Hur kan det komma sig att nätet exploderar av människor som tycker sig ha rätt att attackera andra på alla nivåer som tänkas kan? Går det ens att analysera om vad som orsakar det och vilken verkan det får?

När Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN skriver om hur nazisterna i Tyskland kunde ta över ett väl fungerande land, med stabila institutioner, går det att bli bekymrad. För Wolodarskis analys pekar mot att det stabila demokratiska samhälle vi tror oss leva i inte alls är den garant mot ens det värsta förtryck som vi kanske trott. Wolodarski avslutar:

Folkmord har genomförts gång på gång efter 1945, just därför att kapaciteten till bottenlös ondska finns latent i  alla samhällen. Lärdomen är att aldrig underskatta hatideologier.

Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och därmed också farligare än på länge. I USA hetsar presidentkandidaten Donald Trump mot muslimer, mexikaner och kvinnor. Den amerikanska offentligheten har på kort tid brutaliserats på ett sätt som få trodde var möjligt. I Europa skördar högernationalister framgångar i flera länder. I  Ryssland ger Putins regim prov på en skrämmande aggressionspolitik.

Står demokratin säkert? Är våra liberala konstitutioner huggna i sten?

Svaret på frågorna är i vart fall inte ett rungande ja. Snarare handlar det idag om en tveksamhet, och ibland en stor osäkerhet, kring utvecklingen. Internationellt likväl som nationellt.

Ett av de bekymmer jag upplever är att det sedan länge såväl saknas en gemensam vision, en gemensam normativ bas och ett gemensamt språk i den del av världen vi lever i.

Vad vill vi med samhället? Vart ska vi?

Förstår vi varandra, ens när vi talar samma dialekt?
Vilka ramar ska begränsa oss som människor?

Bristen på visioner i politiken blir allt mer uppenbar. Allt mer handlar om att administrera ett mer eller mindre väl fungerande system. De socialdemokratiska våndorna om varför det går så illa, kan tjäna som exempel. Men de andra partierna är inte mycket bättre.

Och språket, inte det talade, utan det som gör att vi förstår också det som sägs mellan raderna, kontexten, sammanhanget, relaterandet, blir allt fattigare (En utvikning - fantastisk artikel - om det religiösa språkets centrala betydelse och minskande vikt finns här). Och om vi inte talar samma språk, och inte ens finns på samma (mediala)arenor - de korrekta i vanligmedia, de inkorrekta i nätets irrgångar - hur ska vi då kunna forma en gemensam berättelse, en vision som människor vill följa?

Och om det personliga projektet blir allt, att jag som individ betyder allt mer och de omkring mig allt mindre (så länge de inte tycker som jag), hur ska vi då kunna hitta det gemensamma språket och den gemensamma visionen?

Jag är liberal, därför att jag tror på individens förmågor, möjligheter och färdigheter. Men jag är frisinnad, därför att jag tror att denna individualism måste ha begränsningar. Den liberala grundtanken kring individualism; "min frihet begränsas bara av om den minskar någon annans frihet" är fin, men ack så tom. Den tolkas idag som om vi kan leva i lufttomma rum, där allt mer av det jag gör enbart är för mig själv och där bara jag själv har rätt att tolka om det sätt jag väljer att leva på är förenligt med den liberala grundtesen.

Individualism ersätts allt mer av egocentrism. Det gemensamma ersätts av det egna. Livet med andra ersätts av mitt livet som mitt eget projekt. Det räcker med att bläddra i media för att se signalerna. Allt mer, från jobb och fritid, över religion och politik till sex och familj, handlar om dig själv och ditt självförverkligande.

Inte ens könstillhörighet är numera något man ska nöja sig med. Det basalt biologiska, i princip alla av oss är födda som kvinna eller man, är något du ska nöja dig med. Frågan är hur du istället identifierar dig. Som CIS-man kanske? Eller som en kvinna i en manskropp eller tvärsom? Eller kanske utan kön eller med alla samtidigt? Eller kanske du inte alls identifierar dig som människa, utan som katt...

Det ego-centrerade uttrycket blir sällan så övertydligt som just detta. Jag definierar mig själv, och är jag inte nöjd med det så är det bara för mig att definiera om mig. Samhällets uppgift är att ställa upp på denna identifikation - inte bara med acceptans för mig själv utan också med systemförändringar och krav på offentliga resurser.

Så det är alltså detta som är orsaken till våldsutbrotten och rasismen? Knappast. Men alldeles för ofta söker vi idag de enkla lösningarna och de snabba svaren.

Egocentrism och den normkritik den är sprungen ur, är inte en isolerad händelse, som enbart kan stanna vid könsidentifikation eller något annat i den nuvarande liberala mainstreampolitiken. Den normikritk som tror sig ha till uppgift att befria människor från vissa normer, kommer med all sannolikhet att leda till en förändrad syn på även helt andra normativa komplex. Och då står vi inte längre med en normkritisk jämställdhetspolitik, utan med en politik för normlöshet och normupplösning.

Och det är då det blir verkligt oroande.

Det som händer i svensk och europeisk politik idag är att allt fler landar i två parallella diken. Det ena - där normkritiken är norm - och det andra - där nynormativismen blir allt mer förtryckande. Utvecklingen i Polen, Ungern, Frankrike - ja även i Norden - går att tolka som en reaktion på den normlöshet som de ledarna tycker sig se. Att deras reaktioner är betydligt mer skrämmande än den normlöshet de vill bekämpa är tyvärr bara ett typiskt uttryck för människans dualism. Det är ytterligheterna i oss som alldeles för ofta styr.

Men det krävs ett liberalt uppvaknande kring frågan hur vi ser på det normativa komplex som inte bara ska styra staten, utan också oss som individer. Sätter man ihop den text som jag refererar till i fredagens blogg, med Wolodarskis söndagskrönika, så borde det finnas alla liberala skäl i världen att göra ett omtag kring synen på normernas betydelse för samhället, och än mer för individen.

Går det att bygga ett stabilt samhälle på individer som bara ser livet som sitt egocentrerade projekt för självförverkligande? Vilka konsekvenser får det för den helhet vi ändå är delar av? Påverkar vi som individer samhället? Eller är vi bara passivt påverkade av det samhälle vi lever i?

För mig som frisinnad är det nödvändigt att liberalismen återuppväcker den diskussion om normativa processer som helt avstannat. Det måste gå att skapa en öppen normativitet, där du som individ kan känna dig accepterad - även om du skulle identifiera dig som katt - men där samhället är mycket tydligt i vad vi förväntar oss av dig som människa och medmänniska, och lika tydlig i vad du kan förvänta dig av, och vad du inte kan kräva, av det samhälle du lever i och av.