Expressen har denna vecka börjat en artikelserie om en del av den vardag som många av oss politiker lever i. För en liten del går det så långt som till våld. För andra stannar det vid hot, eller trakasserier.
Men oavsett om det går så långt som till våld, eller om det stannar tidigare, är det ett problem. Ett problem för den enskilda individen som drabbas. Men också ett problem för demokratin.
Jag är en av dem som drabbats. Under rätt lång tid. Och på olika sätt. Aldrig så långt som till direkt våld. Även om det någon enstaka gång mer handlat om tur att det inte blivit så. Men ofta om olika former av trakasserier och ibland mer eller mindre förtäckta hot. Vykort med önskningar om mitt snabba frånfälle. Texter om förhoppningar att mina barn aldrig ska få bli vuxna. Kommentarer på lokaltidningen där jag skulle bli slagen om personen träffade mig på stan. Och så vidare.
Varför har det blivit så? Jag har funderat rätt ofta kring det. Lika ofta har jag önskat att någon utomstående skulle granska det som hände kring mig, framförallt under de år jag var kommunstyrelsens ordförande. Det är ganska enkelt att konstatera att klimatet för både min före- och efterträdare är betydligt lugnare än vad den var för mig. Varför blev det så? Finns det någon enkel förklaring? Handlar det om mediasituationen, om den lokala politiska kontexten, om något helt annat? Eller handlar det om den jag är, och det sätt jag driver politik på?
Jag har under hela tiden fram till idag valt att hålla dessa frågor inom en mycket liten krets. Och ännu färre har sett hur illa det varit vissa dagar. De närmaste medarbetarna i politiken har nog fått bära rätt mycket genom åren. Familjen har tagit ett enormt ansvar, ibland orimligt högt.
Men det har funnits en ovilja att vara offentlig med den sorts press jag utsatts för. Och skälet är rätt enkelt: Det har inte varit politiskt gångbart. Det är få som tycker att det är en vinnarfråga att "gnälla" över att man upplever sig trakasserad. Framförallt kanske inte som vit, medelålders, svensk man med makt. Insikten om att allt du säger kan vändas emot dig grinar dig rätt tufft i ansiktet.
Så när Expressen frågade om jag var villig att ställa upp på en intervju var första tanken att säga nej. Men jag ångrade mig. Av två skäl. Dels för att jag är i en situation där jag själv inte längre behöver bry mig lika mycket längre. Jag är i och för sig fortfarande en vit, medelålders man. Men min maktposition är betydligt svagare idag än för något år sedan.
Men huvudskälet till att jag tackade ja var för att fler skulle ställa upp och berätta. Och då blir ju inte min berättelse något som sticker ut, undantaget som bekräftar regeln. Snarare handlar det om att också min berättelse är en del av ett större pussel, och ett pussel som beskriver en bild av en politisk vardag som hittills inte visats. Ibland är det möjligt att göra det man egentligen vill först när man blir en mindre del av en större helhet...
Det är tufft att bli drabbat personligen. Men det finns faktiskt en ännu större fråga. Och det är hur det kommer att gå med det demokratiska systemet, om trakasserier, hot och ibland våld blir en del av den politiska vardagen? Vem vill bli politiker om det är en del av förutsättningarna? Vad är det värt? Är de personer som är villiga att ta uppdrag under sådana förutsättningar också de som vi tycker ska företräda oss? Och hur påverkas du som person under den tid du utsätts? Hur hårdhudad blir du? Och märker du ens att huden hårdnar, dag från dag? Och hur påverkar det ditt sätt att se på såväl demokratin i sin helhet som de beslut som du fattar? Kommer avståndet mellan politiker och medborgare att bli större och större, delvis för att politikerna är rädda? Kommer avståndet mellan politiker och politiker att bli större, därför att trakasserier och negativa personkampanjer blir en allt vanligare del av de politiska kampanjerna?
Kanske är det detta som är det viktigaste med Expressens granskning. Att vi får till en djupare diskussion kring det politiska uppdraget och dess villkor. Och hur vi gemensamt kan försöka finna en väg framåt som förstärker demokratin. Och där vi alla söker vårt eget ansvar; politiker, partier, journalister och medborgare.
Media: EX1, EX2, EX3, EX4
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-11-26
2013-11-25
Gör om. Gör rätt. Lyssna på örebroarna!
Idag kan vi läsa om de nyaste turerna kring Sundins elithall i Vivalla. Nu verkar det oklart om kommunen verkligen kan köpa de fastigheter man tänkt sig. Man är helt enkelt inte överens med fastighetsägaren. Inte ett enda avtal är undertecknat.
För en vanlig kommun skulle detta få majoriteten att avvakta. Men inte i Örebro. Här pågår planeringen för fullt som om inte det fanns några problem överhuvudtaget. Sundin och Baastad verkar inte bry sig så mycket. Det är ju ett "vallöfte" som ska genomföras. Till varje pris som helst verkar det som.
Det är få som vill ha elithallen. När vi pratat med föreningarna runt om i Örebro finns knappt något stöd för tanken. Att inte upprördheten är större än den är, beror på att Sundin lovat allt åt alla. Han ska bygga både en elithall, massor av konstgräsplaner, fler inomhushallar, allt vad man kan önska sig. Och då är det ju svårt att klaga. Men när det visar sig att löftena är tomma, lika tomma som kassakistan, lär det nog bli annat ljud i skällan.
Om nu hallen blir av...
Det verkar tyvärr inte som om Baastad och Sundin vill inse att det kanske inte blir någon elithall. För trots att de inte äger marken där de tänkt bygga, och därför inte har en aning om ifall det kommer att byggas någon elithall där, fortsätter de att planera i rekordtakt. Elithallens behov av planförändring har fått ett snabbspår på sidan om alla andra planer. För socialdemokraterna är det uppenbart viktigare att man planerar för en elithall som ingen vill ha, än för bostäder som alla köar för att få...
Och vad kostar då denna planering? Tusenlapparna bara rinner iväg, kanske till ingen nytta. Eller kanske till ren onytta. Tänk om man gjort om stadsplanen för att möjliggöra bygget av elithallen, och sedan blir det inget av. Hur ställer sig fastighetsägaren till detta? Kommer han att kräva skadestånd? Eller att hela planen görs om igen?
Vad har hela arbetet med elithallen kostat? Pengar som kanske är kastade i sjön. Vem ställs till svars för detta?
Folkpartiet har hela tiden lyssnat på såväl alla Örebros idrottsföreningar som på Vivallaborna. De svar vi har fått är tydliga. Om det finns pengar så tycker de att kommunen ska:
Bygga flera hallar för breddidrotten, istället för en för en liten elit.
Bygga fler hallar för örebroarna, oavsett var vi bor, istället för en för stockholmarna.
Bygga flera hallar för olika idrotter, istället för en för bara fotboll.
Därför har vi gjort en alternativ satsning på idrotten och anläggningarna i Örebro. Vi kallar den 9 istället för 1. 9 anläggningar anpassade för Örebros behov, istället för 1 hall anpassad för socialdemokraternas vallöften.
Kanske finns det ändå en möjlighet att även socialdemokraterna nu tänker om. Det vore bra om man först lyssnade på örebroarna, sedan gjorde om och då gjorde rätt.
Media: SR1 och SR2
För en vanlig kommun skulle detta få majoriteten att avvakta. Men inte i Örebro. Här pågår planeringen för fullt som om inte det fanns några problem överhuvudtaget. Sundin och Baastad verkar inte bry sig så mycket. Det är ju ett "vallöfte" som ska genomföras. Till varje pris som helst verkar det som.
Det är få som vill ha elithallen. När vi pratat med föreningarna runt om i Örebro finns knappt något stöd för tanken. Att inte upprördheten är större än den är, beror på att Sundin lovat allt åt alla. Han ska bygga både en elithall, massor av konstgräsplaner, fler inomhushallar, allt vad man kan önska sig. Och då är det ju svårt att klaga. Men när det visar sig att löftena är tomma, lika tomma som kassakistan, lär det nog bli annat ljud i skällan.
Om nu hallen blir av...
Det verkar tyvärr inte som om Baastad och Sundin vill inse att det kanske inte blir någon elithall. För trots att de inte äger marken där de tänkt bygga, och därför inte har en aning om ifall det kommer att byggas någon elithall där, fortsätter de att planera i rekordtakt. Elithallens behov av planförändring har fått ett snabbspår på sidan om alla andra planer. För socialdemokraterna är det uppenbart viktigare att man planerar för en elithall som ingen vill ha, än för bostäder som alla köar för att få...
Och vad kostar då denna planering? Tusenlapparna bara rinner iväg, kanske till ingen nytta. Eller kanske till ren onytta. Tänk om man gjort om stadsplanen för att möjliggöra bygget av elithallen, och sedan blir det inget av. Hur ställer sig fastighetsägaren till detta? Kommer han att kräva skadestånd? Eller att hela planen görs om igen?
Vad har hela arbetet med elithallen kostat? Pengar som kanske är kastade i sjön. Vem ställs till svars för detta?
Folkpartiet har hela tiden lyssnat på såväl alla Örebros idrottsföreningar som på Vivallaborna. De svar vi har fått är tydliga. Om det finns pengar så tycker de att kommunen ska:
Bygga flera hallar för breddidrotten, istället för en för en liten elit.
Bygga fler hallar för örebroarna, oavsett var vi bor, istället för en för stockholmarna.
Bygga flera hallar för olika idrotter, istället för en för bara fotboll.
Därför har vi gjort en alternativ satsning på idrotten och anläggningarna i Örebro. Vi kallar den 9 istället för 1. 9 anläggningar anpassade för Örebros behov, istället för 1 hall anpassad för socialdemokraternas vallöften.
Kanske finns det ändå en möjlighet att även socialdemokraterna nu tänker om. Det vore bra om man först lyssnade på örebroarna, sedan gjorde om och då gjorde rätt.
Media: SR1 och SR2
2013-11-24
När tjänstemännen tar makten.
Läser en intressant artikel av Peter Wolodarski i DN. Om hur Riksbanken självsvåldigt förändrat sitt uppdrag, från att hantera inflationen, till att bli en mer politisk aktör med en egen bild av vad som är bäst för Sverige.
Som jag tolkar det blir Wolodarskis slutsats att det inte en gång för alla går att som politiker sätta upp en enkel regel för tjänstemännen och sedan ta sin hand ifrån dem. Inte så att Wolodarski på något sätt förespråkar en politiserad Riksbank. Men politikerna måste hela tiden övervaka så att tjänstemännen hanterar sitt uppdrag utifrån den verklighet som nu finns. Och det måste finnas möjlighet att förändra uppdraget.
I dagsläget handlar det om att Riksbanken år efter år uppsåtligt struntar i sitt huvudsakliga mål - att hålla inflationen runt 2 %. Istället håller man räntan uppe, ökar arbetslöshet, minskar ekonomins tillväxt för att man menar att det finns en risk för en bostadsbubbla om bostadspriserna fortsätter att öka.
Men tänk om bostadsprisökningen inte i huvudsak beror på räntenivåerna. Tänk om det är dålig konkurrens i alla led som är orsaken. Tänk om hyresregleringen sätter upp priserna. Tänk om urbaniseringstakten skapar obalanser som gör prisstegringarna extra höga. Hur ska Riksbanken hantera dem? Är det skäl nog för att strunta i inflationsmålet?
Jag menar att det inte är det. Regering och Riksdagen måste tänka över vilket regelsystem som gäller, förändra det, eller skapa incitament för Riksbanken att följa det mål som politikerna beslutat om.
Denna nationella konflikt har sin lokala motsvarighet i Örebro.
Dagens kommunledning styr tjänstemännen i huvudsak genom budgetdokumentet ÖSBn. (ÖSB betyder Övergripande Strategier med Budget) Och det finns en tydlig riktning mot att just budgetdokumentet blir allt viktigare och viktigare. För närvarande har vi ett ärende som handlar om att även de kommunala bolagen ska skötas i huvudsak genom ÖSBn.
En del tycker detta är bra. Jag delar inte den tanken.
Om ÖSBn blir den kommunala "bibeln" så ges tjänstemännen en enorm makt. De har tolkningsrätten för alla beslut som sedan tas under året. Politikerna blir någon form av marginaliserade panelhönor som tillåts göra små mediala utspel. Men makten ligger hos tjänstemännen, i det fördolda.
Än värre blir det om denna princip också ska gälla bolagen. Kommunala bolag är en styggelse i sig själva. Därför är det enormt viktigt att all styrning sker i så stor öppenhet som möjligt. Men den nuvarande kommunledningen avser att minska denna öppenhet. Med det bolagsstyrningsdokument som nu diskuteras, ges ÖSBn en överordna roll även för bolagen. Men vem ska tolka ÖSBns ofta rätt otydliga skrivningar? Självklart blir det koncernbolagets VD, tillsammans med bolagens VDar. Kanske hör de efter med ordföranden innan de beslutar, men öppenheten är som bortblåst.
Det är uppenbart att den nuvarande kommunledningen vill ha det så. Som jag uppfattar det, är de vare sig intresserade av att styra genom ekonomi, eller genom direktiv. De är nöjda med att "komma ut rätt i media" med olika utspel av politisk karaktär. Det handlar om att lova sånt som ska uppfyllas i en oklar framtid. Det handlar om att berätta om satsningar på några tusenlappar. Det handlar om att visa fina bilder. Men styrningen av verksamheten ligger på tjänstemännen.
Och tyvärr är det också tjänstemännen som skriver merparten av de dokument som sedan ska styra dem själva.
Detta måste få ett slut. Politiken måste återta makten. Tron att politikerna en gång om året ska berätta vad de vill, och sedan överlåta till tjänstemännen att göra det, är detsamma som att abdikera från såväl makt och ansvar.
Dagens demokrati är hotad från flera håll. Tyvärr kommer ett av hoten inifrån.
Media: DN
Som jag tolkar det blir Wolodarskis slutsats att det inte en gång för alla går att som politiker sätta upp en enkel regel för tjänstemännen och sedan ta sin hand ifrån dem. Inte så att Wolodarski på något sätt förespråkar en politiserad Riksbank. Men politikerna måste hela tiden övervaka så att tjänstemännen hanterar sitt uppdrag utifrån den verklighet som nu finns. Och det måste finnas möjlighet att förändra uppdraget.
I dagsläget handlar det om att Riksbanken år efter år uppsåtligt struntar i sitt huvudsakliga mål - att hålla inflationen runt 2 %. Istället håller man räntan uppe, ökar arbetslöshet, minskar ekonomins tillväxt för att man menar att det finns en risk för en bostadsbubbla om bostadspriserna fortsätter att öka.
Men tänk om bostadsprisökningen inte i huvudsak beror på räntenivåerna. Tänk om det är dålig konkurrens i alla led som är orsaken. Tänk om hyresregleringen sätter upp priserna. Tänk om urbaniseringstakten skapar obalanser som gör prisstegringarna extra höga. Hur ska Riksbanken hantera dem? Är det skäl nog för att strunta i inflationsmålet?
Jag menar att det inte är det. Regering och Riksdagen måste tänka över vilket regelsystem som gäller, förändra det, eller skapa incitament för Riksbanken att följa det mål som politikerna beslutat om.
Denna nationella konflikt har sin lokala motsvarighet i Örebro.
Dagens kommunledning styr tjänstemännen i huvudsak genom budgetdokumentet ÖSBn. (ÖSB betyder Övergripande Strategier med Budget) Och det finns en tydlig riktning mot att just budgetdokumentet blir allt viktigare och viktigare. För närvarande har vi ett ärende som handlar om att även de kommunala bolagen ska skötas i huvudsak genom ÖSBn.
En del tycker detta är bra. Jag delar inte den tanken.
Om ÖSBn blir den kommunala "bibeln" så ges tjänstemännen en enorm makt. De har tolkningsrätten för alla beslut som sedan tas under året. Politikerna blir någon form av marginaliserade panelhönor som tillåts göra små mediala utspel. Men makten ligger hos tjänstemännen, i det fördolda.
Än värre blir det om denna princip också ska gälla bolagen. Kommunala bolag är en styggelse i sig själva. Därför är det enormt viktigt att all styrning sker i så stor öppenhet som möjligt. Men den nuvarande kommunledningen avser att minska denna öppenhet. Med det bolagsstyrningsdokument som nu diskuteras, ges ÖSBn en överordna roll även för bolagen. Men vem ska tolka ÖSBns ofta rätt otydliga skrivningar? Självklart blir det koncernbolagets VD, tillsammans med bolagens VDar. Kanske hör de efter med ordföranden innan de beslutar, men öppenheten är som bortblåst.
Det är uppenbart att den nuvarande kommunledningen vill ha det så. Som jag uppfattar det, är de vare sig intresserade av att styra genom ekonomi, eller genom direktiv. De är nöjda med att "komma ut rätt i media" med olika utspel av politisk karaktär. Det handlar om att lova sånt som ska uppfyllas i en oklar framtid. Det handlar om att berätta om satsningar på några tusenlappar. Det handlar om att visa fina bilder. Men styrningen av verksamheten ligger på tjänstemännen.
Och tyvärr är det också tjänstemännen som skriver merparten av de dokument som sedan ska styra dem själva.
Detta måste få ett slut. Politiken måste återta makten. Tron att politikerna en gång om året ska berätta vad de vill, och sedan överlåta till tjänstemännen att göra det, är detsamma som att abdikera från såväl makt och ansvar.
Dagens demokrati är hotad från flera håll. Tyvärr kommer ett av hoten inifrån.
Media: DN
2013-11-18
Att använda människan som redskap
Idag har Folkpartiet fattat beslut om att låta ytterligare en månad tilldelas vardera föräldern, utan rätt att överlåta den till den andra. Man kallar det populärt för en tredje pappamånad. Men man kan principiellt se frågan på två sätt:
Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.
Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.
Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.
Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?
Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.
Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.
Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.
Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.
Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.
Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.
I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...
- Posted using BlogPress from my iPad
Antingen har man en princip att föräldraskapet är individuellt. Då ska föräldraförsäkringen också individualiseras. Hälften åt mamman, hälften åt pappan. Ingen rätt att överlåta något, eftersom familjen inte är något annat än en sammanslutning av individer, utan annat än tillfälliga förbindelser. Där sätts de vuxna, beslutsmässiga, i centrum.
Eller så ser man familjen som ett mer bestående kollektiv, där föräldraskapet är en kollektiv process. Där blir både barnperspektivet och familjeperspektivet rådande. Det blir frågan om hur familjen skapar en situation som passar barnet bäst som blir vägledande. Då blir föräldraförsäkringen en fråga för individer i sammanslutning, familjen något mer än en löslig enhet för att vuxna ska sätta barn till världen.
Ur ett liberalt perspektiv kan man ha förståelse för båda ståndpunkterna. Balansen mellan jämställdhet och individuell frihet är inte enkel. Den påverkar så mycket i samhället. Synen på jämställdhet är en värdering som kommer att påverkas av en förändring av föräldraförsäkringen. Men synen på barnet, på familjen och på föräldraskapet kommer också att påverkas.
Och frågan är om det är en positiv förändring. Om en syn på föräldraskapet som en rent individuell fråga innebär en ytterligare upplösning av familjen, är det positivt eller negativt för barnet?
Det finns ytterligare en aspekt i detta beslutsfattande som man måste fundera över. Och det handlar om ifall man ska kunna använda andra individer som redskap för den egna ideologin.
Detta är min huvudinvändning vad gäller föräldraförsäkringen och de beslut Folkpartiet fattar idag. Partiets jämställdhetssträvanden ställs över den individualism majoriteten säger sig värna. De kan inte tillåta individerna att själva göra sina val om hur man ska hantera det gemensamma föräldraskapet. De använder barnet som redskap för att nå andra mål. Och det är fel, ur alla möjliga liberala synvinklar.
Det är sant att kvinnornas livslön är 3,6 miljoner mindre än männens. Om det är en följd av egna val, är det inget problem för någon liberal. Om det beror på ofrihet, byggd på vad det än vara må, är det ett bekymmer.
Men kan man använda en individ för att nå målet för en helt annan? Kan man använda individer, utan vare sig talerätt, beslutskraft eller förmåga till medialt genomslag som redskap för att genomföra den egna ideologin? Svaret på den frågan borde vara nej.
Ändå är det just det som sker. För de allra flesta som debatterar föräldraförsäkringen, är barnperspektivet underordnat. Det handlar om de vuxna kvinnornas rätt att vara det dessa feminister menar att de borde vara. Och själva det mantra som gårdagens beslut på Folkpartiets landsmöte kretsade kring: "Fler män där barnen är, fler kvinnor där makten finns" har just detta vuxenperspektiv. Barnen objektiviseras, blir något männen behöver, och ställs i motsats till den makt kvinnorna förnekas på grund av dessa objektiviserade barn.
Jag har förståelse för flera av de argument som framställs kring föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv. Men när argumentationen stannar vid de enkla bejublade och applåderade slagorden, när all vilja att fördjupa diskussionen förnekas, när motståndarna bemöts som mörkermän, går i alla fall min tanke åt ett helt annat håll.
I den kyrka som en gång var; där de där utanför inte visste sitt eget bästa, där mörkrets människor dväljdes på andra sidan kyrkporten, applåderades också vittnesbörden. För man ägde ju sanningen...
- Posted using BlogPress from my iPad
2013-11-16
Mer marknadskrafter i bostadspolitiken
När Boverket släppte rapporten om vad de reglerade hyressystemen inneburit för hyresrätten, var det två myter som krackelerade.
För det första - Boverkets roll. Boverket har varit en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Som så ofta är syftet gott - vi ska skapa de allra bästa bostäderna för alla. Men resultaten har inte alltid blivit de önskade. En fråga som måste ställas är hur Boverket påverkat bostadsbyggandet i sin helhet? Svenskarna lever i de största, och ofta dyraste, lägenheterna. Byggkostnaderna i Sverige är långt över snittet. Och segregationen ökar...
För det andra - Allmännyttans roll. Vilka konsekvenser har de allmännyttiga, kommunalägda bolagen haft för bostadsmarknaden de senaste årtiondena? Har de inneburit förnyelse, eller har de rent av konserverat och förstärkt bostadsbrist, segregation, utanförskap?
Svaret är inte helt givet. Men synen på allmännyttan måste modifieras. Och det gäller i allra högsta grad i Örebro.
ÖBO har en unik position på den svenska fastighetsmarknaden. Bolagets totala dominans i Sveriges 6;e största stad (i Sveriges 7;e största kommun) är nästan monopollik. Eftersom Örebro har en större andel hyresrätter än andra kommuner, blir bolagets roll än mer dominerande.
ÖBO har dessutom sedan länge varit en del av det socialdemokratiska partiet, med den lokala Hyresgästföreningen som lydigt redskap. Det socialdemokraternas arbetarkommun tyckt, har genomförts av ÖBO. Och ÖBOs generösa bidrag till Hyresgästföreningen har knutit dem samman i en ohelig allians. Ibland har det varit otydligt vem som ägt och styrt bolaget. Har det varit alla örebroare, genom fullmäktige? Eller har det varit Hyresgästföreningen, redskap till socialdemokraterna?
ÖBOs enorma maktbas, med den makt som socialdemokraterna utövat genom Hyresgästföreningen, har gjort ÖBO till den viktigaste delen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Och inget parti har vågat röra ÖBO. Bilden av ÖBO som garanten för ett fint Örebro har målats under decennier. Men den bilden är falsk.
Örebro är den stad, utanför de tre stora, som har störst problem med utanförskap. Örebro har betydligt större problem med hemlöshet. Örebros arbetslöshet är högre än rikssnittet. Örebros välfärd är sämre än jämförbara städers. På område efter område är Örebro sämre än jämförbara städer. Men skatten är högre och ÖBO är en helig ko.
Nu måste denna falska helighet brytas. Och vi kan börja med att ta avstamp i Boverkets rapport. Om inte ÖBOs våta filt lagts över Örebro, hade det funnits minst 400 fler lägenheter i staden. Fler hade kunna flyttas hit. Fler hade fått bra bostäder. Fler hade fått billigare bostäder. Pengar hade kunnat gå från reavinster till bättre skola, tryggare äldreomsorg, lägre hyreshöjningar efter renoveringar.
Folkpartiet i Örebro vågar det inga andra vågar. Vi föreslår att ÖBO både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Vi vill sälja försiktigt, bara fastigheter omfattande 2500 lägenheter de kommande åren. Och vi gör det för att Örebro ska bli en bättre stad för ännu fler.
I morgon kommer bostadsfrågan att diskuteras på Folkpartiets landsmöte. Då kommer jag att yrka på att hyresrätten ska bli friare, att bostadspolitiken ska bli liberalare. En del tror att det innebär en högervridning, att jag abdikerar från det sociala ansvaret. Jag menar att det är tvärs om. En god social bostadspolitik förutsätter liberalare regler, mer av marknadsekonomi och en medvetenhet om att gigantiska kommunala bolag sannolikt skapar fler problem än de löser.
- Posted using BlogPress from my iPad
2013-11-14
En stolt liberal: Vi vill mer
Politik handlar rätt mycket om att sätta en bild av verkligheten som passar den egna politiken och det egna partiet. Den bilden behöver inte vara sann, eller ens sannolik. Men den måste byggas upp av politiker som anses som trovärdiga i det de säger.
Låt mig peka på en av de skickligaste bildsättningar som setts i svensk politik de senaste åren:
Visst har Sverige blivit kallt!
Det är egentligen ingen fråga, utan ett påstående, som dessutom är sant. Och denna nypåkomna kyla härrör från Alliansregeringen. Den regering som väljer skattesänkningar istället för satsningar på välfärden. Som drar ner på läkare, sjuksköterskor, lärare, förskollärare. Som förändrar det tidigare så varma, solidariska Sverige till en kall kapitalistisk oas.
Men är det verkligen så?
I flera år har såväl Alliansregeringen som lokala och nationella politiker från allianspartierna ryggat för den beskrivningen. Men ingen har egentligen bemött den. Det har varit arbetslinjen som varit centrum för regeringens politik och man har sannolikt trott att det skulle räcka med att tala om att ytterligare 200.000 personer fått jobb sedan Alliansregeringen tillträdde.
Men bilden av det kalla Sverige har fortsatt att sättas av skickliga medialister inom svensk vänster. Rätt eller orätt, men bilden har satts, och någon motbild har inte målats av någon.
Förrän nu.
Jan Björklunds tal idag var ett tydligt exempel på hur Folkpartiet vill skapa den alternativa bild, byggd på fakta, som ska ställas mot vänsterns. Exempel efter exempel radades upp på hur Sverige utvecklats sedan 2006. Exempel efter exempel på ett Sverige som blivit varmare, mänskligare, liberalare. Låt mig ta en del av Björklunds lista:
Sverige har fler läkare än 2006.
Sverige har fler sjuksköterskor.
Sverige har fler vårdcentraler .
Sverige har fler apotek .
Sverige har kortare vårdköer .
Resurserna till vården har ökat sedan 2006.
Resurserna till äldreomsorgen har ökat.
Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.
Tillgängligheten till primärvården har ökat.
Tillgängligheten till specialiserad vård har ökat.
Kvaliteten på sjukvården har ökat i Sverige sedan 2006.
Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.
Flerbarnstillägget är högre.
Bostadstillägget för pensionärer är högre.
Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.
Grundavdraget för pensionärer är högre.
Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.
Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.
Sverige har högre personaltäthet av skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.
Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.
Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.
Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.
Resurserna till gymnasieskolan har ökat.
Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.
Studenternas studiemedel har aldrig haft större köpkraft.
Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.
Sverige har fler kvinnor som är chefer.
Sverige har fler kvinnliga professorer.
Sverige har mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006.
Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .
Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.
Det är en rätt lång lista. Men den kunde vara längre. Och den visar på en annan bild, en sannare bild av Sverige 2013.
Ett varmare Sverige.
Ett mänskligare Sverige.
Ett liberalare Sverige.
- Posted using BlogPress from my iPad
Låt mig peka på en av de skickligaste bildsättningar som setts i svensk politik de senaste åren:
Visst har Sverige blivit kallt!
Det är egentligen ingen fråga, utan ett påstående, som dessutom är sant. Och denna nypåkomna kyla härrör från Alliansregeringen. Den regering som väljer skattesänkningar istället för satsningar på välfärden. Som drar ner på läkare, sjuksköterskor, lärare, förskollärare. Som förändrar det tidigare så varma, solidariska Sverige till en kall kapitalistisk oas.
Men är det verkligen så?
I flera år har såväl Alliansregeringen som lokala och nationella politiker från allianspartierna ryggat för den beskrivningen. Men ingen har egentligen bemött den. Det har varit arbetslinjen som varit centrum för regeringens politik och man har sannolikt trott att det skulle räcka med att tala om att ytterligare 200.000 personer fått jobb sedan Alliansregeringen tillträdde.
Men bilden av det kalla Sverige har fortsatt att sättas av skickliga medialister inom svensk vänster. Rätt eller orätt, men bilden har satts, och någon motbild har inte målats av någon.
Förrän nu.
Jan Björklunds tal idag var ett tydligt exempel på hur Folkpartiet vill skapa den alternativa bild, byggd på fakta, som ska ställas mot vänsterns. Exempel efter exempel radades upp på hur Sverige utvecklats sedan 2006. Exempel efter exempel på ett Sverige som blivit varmare, mänskligare, liberalare. Låt mig ta en del av Björklunds lista:
Sverige har fler läkare än 2006.
Sverige har fler sjuksköterskor.
Sverige har fler vårdcentraler .
Sverige har fler apotek .
Sverige har kortare vårdköer .
Resurserna till vården har ökat sedan 2006.
Resurserna till äldreomsorgen har ökat.
Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat.
Tillgängligheten till primärvården har ökat.
Tillgängligheten till specialiserad vård har ökat.
Kvaliteten på sjukvården har ökat i Sverige sedan 2006.
Bostadsbidraget för barnfamiljer är högre än 2006.
Flerbarnstillägget är högre.
Bostadstillägget för pensionärer är högre.
Högkostnadsskyddet för tandvård är högre.
Grundavdraget för pensionärer är högre.
Grundnivån i föräldrapenningen är högre än 2006.
Sverige har högre lärartäthet av utbildade lärare än 2006.
Sverige har högre personaltäthet av skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.
Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet.
Sverige har fler barn i förskolan, utan att barngruppernas storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.
Resurserna till förskolan har ökat sedan 2006.
Resurserna till gymnasieskolan har ökat.
Resurserna till högskolan har ökat sedan 2006.
Studenternas studiemedel har aldrig haft större köpkraft.
Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006.
Sverige har fler kvinnor som är chefer.
Sverige har fler kvinnliga professorer.
Sverige har mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006.
Sverige har högre sysselsättning bland invandrare .
Sverige har bättre diskrimineringsskydd än 2006.
Det är en rätt lång lista. Men den kunde vara längre. Och den visar på en annan bild, en sannare bild av Sverige 2013.
Ett varmare Sverige.
Ett mänskligare Sverige.
Ett liberalare Sverige.
- Posted using BlogPress from my iPad
De gamla får betala!
När Rasmus Persson (c) i våras stolt gick ut och berättade att han vägrat att förlänga avtalet med Attendo om driften av Elgströmska huset, var udden tydligt riktad mot det privata företaget. Med bakgrund i den opportuna diskussionen om vinster i välfärden, där merparten av svenskarna är emot vinster, skapades en bild av Attendo som en dålig aktör inom äldreomsorgsbranschen.
Rasmus Persson sade fortfarande då att kommunen skulle genomföra en ny upphandling. Men redan då var jag tveksam. Jag har tidigare bloggat om denna tveksamhet. Och det visade sig att den var riktig. Från och med 1 december 2012 tas Elgströmska över i kommunal regi.
Är det bra eller dåligt?
Svaret är inte givet. Ser man på en generell bedömning av äldreomsorgen, finns det inga tydliga skillnader mellan privat och offentligt driven äldreomsorg. Det finns bra och dåliga exempel med båda huvudmännen.
Men det som inte kom upp var frågan om kostnader. Och det som blir övertydligt nu är att det blir rätt dyrt att ta över Elgströmska, och att någon annan (ett annat äldreboende, en annan funktionsnedsatt, en annan med social problematik) som får betala.
Kostnaderna för övertagandet ser ut som följer:
Engångskostnader (inventarier, förbrukningsmaterial) och utbildning av ny personal kostar 2,7 miljoner kronor.
Driften blir 600.000:- kronor dyrare I MÅNADEN. På ett år innebär det kostnadsökningar på minst 7,2 miljoner kronor.
Hur ska då detta betalas?
Engångskostnaderna kommer att betalas av pengar som programnämnden avsatt för oklara utgifter, den så kallade planeringsreserven.
Den reserven hade lika gärna kunnat användas till att investera i material till alla äldreboenden, eller till att öka personaltätheten inom äldreomsorgen i sin helhet.
Men den stora fråga är hur de dryga 7 miljonerna i ökade driftkostnader ska betalas?
I beslutet finns 3,7 miljoner "från kommunstyrelsen" och 3 miljoner från de så kallade AFA pengarna. Visst låter det bra. Men samma sak här - om inte Elgströmska återkommunaliserats så hade alla äldreboenden kunnat få del av dessa pengar. Men det får de inte.
Istället måste hela programområdet spara. Besparingskraven från centern, socialdemokraterna och kristdemokraterna ligger på 13,6 miljoner för 2014. Hälften av detta ska sparas på de funktionsnedsatta, säger Rasmus Persson. Det är rätt illa. Och den andra halvan riskerar att landa på äldreomsorgen. Det är också illa.
Till detta kommer att det bara finns AFA-pengar för 2014. AFA-pengarna är återbetalning av tidigare inbetalade försäkringspremier. Och återbetalningarna upphör 2014. Så redan hösten 2014 måste ytterligare besparingar till.
Detta är ohållbar. Och det är också en oacceptabel hantering av äldreomsorgen.
För vad säger Rasmus Perssons agerande egentligen?
Antingen, säger han, är den kommunala äldreomsorgen så mycket ineffektivare, att kommunen behöver 7,2 miljoner för att hålla samma kvalitet som Attendo.
Eller så säger han att det avtal han själv ansvarat för, skrivit på tillsammans med Attendo, är så dåligt att det inte går att bedriva en bra omsorg för de pengar som avsatts. Då vilar skulden för den påstått dåliga omsorgen på Elgströmska egentligen på Rasmus Persson själv.
Eller så är det så att Rasmus Persson nu vill skapa ett äldreboende som är lite bättre än alla andra, som har en egen gräddfil. Det kan säkert vara bra för de äldre som bor på Elgströmska. Men vad säger de andra äldre och deras anhöriga på kommunens alla andra äldreboenden?
Hanteringen av Attendo Elgströmska får allt mer dragen av en kommunal skandal, där ett antal socialistiska politiker från olika partier, valt att sätta de äldres trygghet och omsorg åt sidan för att försöka hitta kortsiktiga populistiska poänger på ett motstånd mot privata aktörer inom äldreomsorgen.
Vi i Folkpartiet har valt en annan väg. Vi inser att äldreomsorgen i Örebro idag är satt på svältkur. Det är en för låg bemanning, både inom de kommunala och de privata äldreboendena. Vi behöver fler händer som stödjer och hjälper de gamla.
Därför avsätter vi 40 miljoner kronor till utökad bemanning. Och vi vill börja nattetid då behoven och ensamheten är som störst.
Men vi ser också att det inte skiljer mellan VEM som driver boendena. Idag är tre av de fem bästa boendena privat ägda. Så har det varit under några år. Men det skulle vara oss främmande att säga att det därför bara ska finnas privata boenden. Privata boenden, kommunala boenden och boenden som ägs av aktörer inom civilsamhället, kompletterar varandra och kan skapa världens bästa äldreomsorg.
- Posted using BlogPress from my iPad
Rasmus Persson sade fortfarande då att kommunen skulle genomföra en ny upphandling. Men redan då var jag tveksam. Jag har tidigare bloggat om denna tveksamhet. Och det visade sig att den var riktig. Från och med 1 december 2012 tas Elgströmska över i kommunal regi.
Är det bra eller dåligt?
Svaret är inte givet. Ser man på en generell bedömning av äldreomsorgen, finns det inga tydliga skillnader mellan privat och offentligt driven äldreomsorg. Det finns bra och dåliga exempel med båda huvudmännen.
Men det som inte kom upp var frågan om kostnader. Och det som blir övertydligt nu är att det blir rätt dyrt att ta över Elgströmska, och att någon annan (ett annat äldreboende, en annan funktionsnedsatt, en annan med social problematik) som får betala.
Kostnaderna för övertagandet ser ut som följer:
Engångskostnader (inventarier, förbrukningsmaterial) och utbildning av ny personal kostar 2,7 miljoner kronor.
Driften blir 600.000:- kronor dyrare I MÅNADEN. På ett år innebär det kostnadsökningar på minst 7,2 miljoner kronor.
Hur ska då detta betalas?
Engångskostnaderna kommer att betalas av pengar som programnämnden avsatt för oklara utgifter, den så kallade planeringsreserven.
Den reserven hade lika gärna kunnat användas till att investera i material till alla äldreboenden, eller till att öka personaltätheten inom äldreomsorgen i sin helhet.
Men den stora fråga är hur de dryga 7 miljonerna i ökade driftkostnader ska betalas?
I beslutet finns 3,7 miljoner "från kommunstyrelsen" och 3 miljoner från de så kallade AFA pengarna. Visst låter det bra. Men samma sak här - om inte Elgströmska återkommunaliserats så hade alla äldreboenden kunnat få del av dessa pengar. Men det får de inte.
Istället måste hela programområdet spara. Besparingskraven från centern, socialdemokraterna och kristdemokraterna ligger på 13,6 miljoner för 2014. Hälften av detta ska sparas på de funktionsnedsatta, säger Rasmus Persson. Det är rätt illa. Och den andra halvan riskerar att landa på äldreomsorgen. Det är också illa.
Till detta kommer att det bara finns AFA-pengar för 2014. AFA-pengarna är återbetalning av tidigare inbetalade försäkringspremier. Och återbetalningarna upphör 2014. Så redan hösten 2014 måste ytterligare besparingar till.
Detta är ohållbar. Och det är också en oacceptabel hantering av äldreomsorgen.
För vad säger Rasmus Perssons agerande egentligen?
Antingen, säger han, är den kommunala äldreomsorgen så mycket ineffektivare, att kommunen behöver 7,2 miljoner för att hålla samma kvalitet som Attendo.
Eller så säger han att det avtal han själv ansvarat för, skrivit på tillsammans med Attendo, är så dåligt att det inte går att bedriva en bra omsorg för de pengar som avsatts. Då vilar skulden för den påstått dåliga omsorgen på Elgströmska egentligen på Rasmus Persson själv.
Eller så är det så att Rasmus Persson nu vill skapa ett äldreboende som är lite bättre än alla andra, som har en egen gräddfil. Det kan säkert vara bra för de äldre som bor på Elgströmska. Men vad säger de andra äldre och deras anhöriga på kommunens alla andra äldreboenden?
Hanteringen av Attendo Elgströmska får allt mer dragen av en kommunal skandal, där ett antal socialistiska politiker från olika partier, valt att sätta de äldres trygghet och omsorg åt sidan för att försöka hitta kortsiktiga populistiska poänger på ett motstånd mot privata aktörer inom äldreomsorgen.
Vi i Folkpartiet har valt en annan väg. Vi inser att äldreomsorgen i Örebro idag är satt på svältkur. Det är en för låg bemanning, både inom de kommunala och de privata äldreboendena. Vi behöver fler händer som stödjer och hjälper de gamla.
Därför avsätter vi 40 miljoner kronor till utökad bemanning. Och vi vill börja nattetid då behoven och ensamheten är som störst.
Men vi ser också att det inte skiljer mellan VEM som driver boendena. Idag är tre av de fem bästa boendena privat ägda. Så har det varit under några år. Men det skulle vara oss främmande att säga att det därför bara ska finnas privata boenden. Privata boenden, kommunala boenden och boenden som ägs av aktörer inom civilsamhället, kompletterar varandra och kan skapa världens bästa äldreomsorg.
- Posted using BlogPress from my iPad
2013-10-30
Lyxhus i Gustavsvik eller förskollärare till barnen?
Idag har vi haft en dag med budgetdebatt i kommunfullmäktige. Och skillnaden mellan Folkpartiet och den socialdemokratiskt ledda kommunledningen blir bara tydligare och tydligare. Skillnaden mellan Folkpartiet, som vill förändra, driva på, skapa möjligheter. Och socialdemokraterna och främst kristdemokraterna som inte har några visioner alls. Det handlar bara om att administrera. Mellan Folkpartiet som vill satsa på välfärden; alla kommunala medarbetare, deras viktiga uppdrag och deras arbetssituation. Och socialdemokraterna som inte alls talar verksamhet, utan bara byggnader.
Den skillnaden blev uppenbar redan från början. I Lena Baastads inledningsanförande nämndes ordet välfärd noll (0) gånger. Det handlade bara om byggkranar och investeringar. Inte ett ord om lärarna och förskollärarna. Inte ett ord om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Inte ett ord om skolan, äldreomsorgen, förskolan, servicen åt människor med funktionsnedsättningar. Bara byggkranar.
Mot det stod Folkpartiet i spetsen. Våra satsningar ligger istället på medarbetarna och deras situation. Vi lyssnar på förskollärarna. Vi hör dem berätta om behoven av att se alla barn, varje dag, varje stund, får stryka på foten när besparingarna slår i socialdemokraternas förskola.
Vi lyssnar på föräldrarna. Vi hör dem berätta om hur de får stånga sina pannor blodiga för att få den hjälp deras barn behöver. Barn med behov av extra stöd i skolan. Barn som riskerar att hamna efter. Barn som lämnas efter i socialdemokraternas skola.
Vi lyssnar på undersköterskorna. Vi hör dem berätta om hur ohållbart det är att springa mellan de gamla på vårdboendena. Om att det inte finns nattpersonal på alla avdelningar, eller ens på alla våningsplan, på de kommunala boendena. Om hur tidsbristen hotar kvaliteten. Om den ökade otryggheten i socialdemokraternas äldreomsorg.
Och vårt besked är: Vi lyssnar på er. Och vi vill förändra.
Vi vill öka resurserna till förskola för att ge förskollärarna en rimlig chans att se alla barn.
Vi vill öka resurserna till skolan. För att ge alla barn och unga goda kunskaper. För att ge lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor.
Vi vill öka resurserna till äldreomsorgen. För att öka tryggheten för de gamla. För att öka bemanningen och göra det möjligt för våra undersköterskor och sjuksköterskor att göra ett bra jobb.
Vi prioriterar hårt:
Vi vill halvera antalet politiker, och minska den kommunala administrationen. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt.
Vi vill sälja sju av kommunens bolag. Osäker vindkraft och gaskraft. Märkliga utvecklingsbolag med Kumla och i Vivalla. Konkurrensutsatta stadsnät. Och vi vill att ÖBO och ÖrebroPorten både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Det är inte enkelt, inte alltid opportunt. Men det är nödvändigt.
Vi säger nej till kommunala skrytprojekt som elithallar, centrala servicecenters, vinter SM och så vidare. Kommunalgrått och tråkigt kanske. Men nödvändigt.
Vi har gått igenom utgift efter utgift och vi ser en kommun som slösar utan att få ut någon kvalitet för pengarna. Örebro växer så det knakar. Skatteintäkterna växer så det knakar. Men ändå räcker inte pengarna för dagens kommunledning. Slöseriet är det enda som är storartat i deras budget.
Man tycker att det någon gång skulle ta en ända. Att de kunde lära sig att det inte är deras pengar de leker med, när de leker bolagsdirektörer. Men det verkar som om galenskaperna aldrig tar slut.
Idag går socialdemokraten Roger Andersson ut och berättar om hur han ska vara med och investera hundratals miljoner i Gustavsvik. Lennart Bondeson är snabbt ute och berättar att det inte ska ske med kommunala pengar. Men någon ljuger. Antingen ska kommunen sälja sin del i Gustavsviksbolaget (och något sådant finns inte på kartan idag) eller så kommer kommunen att bli delaktig i de månghundramiljonlån som Gustavsik ska ta upp. Örebro kommun äger idag 51 % av bolaget. Och sannolikheten att kommunen får stå med hela skulden om det går åt pipan är uppenbar.
Så blir skillnaderna åter övertydliga. En kommunledning som struntar i hur det går i förskola och skola. En kommunledning som struntar i äldreomsorgens utmaningar. En kommunledning som sparar tiotals miljoner på de svagaste. Och en kommunledning som sjösätter det ena skrytprojektet efter det andra, med enorma risker och med en välfärd som får betala.
Och Folkpartiet som står för att värna välfärdens kärna. Vi satsar på förskolebarnen. Vi satsar på eleverna och lärarna. Vi satsar på de gamlas trygghet, på undersköterskorna och sjuksköterskorna. Vi satsar på de medarbetare som skapar den välfärd vi är satta att styra.
Valet 2014 kommer att stå mellan Folkpartiet för en bättre välfärd, och socialdemokratiska byggkranar. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar välfärdens medarbetare, och de som mest bryr sig om byggjobbarna. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar något mer slitna skolor, fyllda med de bästa lärarna som ger barnen det bästa stödet, och det parti som renoverar skolor men säger upp lärare.
För mig är det valet rätt enkelt att göra.
Media: NA1, NA2, NA3, NA4, SR, SVT
Den skillnaden blev uppenbar redan från början. I Lena Baastads inledningsanförande nämndes ordet välfärd noll (0) gånger. Det handlade bara om byggkranar och investeringar. Inte ett ord om lärarna och förskollärarna. Inte ett ord om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Inte ett ord om skolan, äldreomsorgen, förskolan, servicen åt människor med funktionsnedsättningar. Bara byggkranar.
Mot det stod Folkpartiet i spetsen. Våra satsningar ligger istället på medarbetarna och deras situation. Vi lyssnar på förskollärarna. Vi hör dem berätta om behoven av att se alla barn, varje dag, varje stund, får stryka på foten när besparingarna slår i socialdemokraternas förskola.
Vi lyssnar på föräldrarna. Vi hör dem berätta om hur de får stånga sina pannor blodiga för att få den hjälp deras barn behöver. Barn med behov av extra stöd i skolan. Barn som riskerar att hamna efter. Barn som lämnas efter i socialdemokraternas skola.
Vi lyssnar på undersköterskorna. Vi hör dem berätta om hur ohållbart det är att springa mellan de gamla på vårdboendena. Om att det inte finns nattpersonal på alla avdelningar, eller ens på alla våningsplan, på de kommunala boendena. Om hur tidsbristen hotar kvaliteten. Om den ökade otryggheten i socialdemokraternas äldreomsorg.
Och vårt besked är: Vi lyssnar på er. Och vi vill förändra.
Vi vill öka resurserna till förskola för att ge förskollärarna en rimlig chans att se alla barn.
Vi vill öka resurserna till skolan. För att ge alla barn och unga goda kunskaper. För att ge lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor.
Vi vill öka resurserna till äldreomsorgen. För att öka tryggheten för de gamla. För att öka bemanningen och göra det möjligt för våra undersköterskor och sjuksköterskor att göra ett bra jobb.
Vi prioriterar hårt:
Vi vill halvera antalet politiker, och minska den kommunala administrationen. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt.
Vi vill sälja sju av kommunens bolag. Osäker vindkraft och gaskraft. Märkliga utvecklingsbolag med Kumla och i Vivalla. Konkurrensutsatta stadsnät. Och vi vill att ÖBO och ÖrebroPorten både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Det är inte enkelt, inte alltid opportunt. Men det är nödvändigt.
Vi säger nej till kommunala skrytprojekt som elithallar, centrala servicecenters, vinter SM och så vidare. Kommunalgrått och tråkigt kanske. Men nödvändigt.
Vi har gått igenom utgift efter utgift och vi ser en kommun som slösar utan att få ut någon kvalitet för pengarna. Örebro växer så det knakar. Skatteintäkterna växer så det knakar. Men ändå räcker inte pengarna för dagens kommunledning. Slöseriet är det enda som är storartat i deras budget.
Man tycker att det någon gång skulle ta en ända. Att de kunde lära sig att det inte är deras pengar de leker med, när de leker bolagsdirektörer. Men det verkar som om galenskaperna aldrig tar slut.
Idag går socialdemokraten Roger Andersson ut och berättar om hur han ska vara med och investera hundratals miljoner i Gustavsvik. Lennart Bondeson är snabbt ute och berättar att det inte ska ske med kommunala pengar. Men någon ljuger. Antingen ska kommunen sälja sin del i Gustavsviksbolaget (och något sådant finns inte på kartan idag) eller så kommer kommunen att bli delaktig i de månghundramiljonlån som Gustavsik ska ta upp. Örebro kommun äger idag 51 % av bolaget. Och sannolikheten att kommunen får stå med hela skulden om det går åt pipan är uppenbar.
Så blir skillnaderna åter övertydliga. En kommunledning som struntar i hur det går i förskola och skola. En kommunledning som struntar i äldreomsorgens utmaningar. En kommunledning som sparar tiotals miljoner på de svagaste. Och en kommunledning som sjösätter det ena skrytprojektet efter det andra, med enorma risker och med en välfärd som får betala.
Och Folkpartiet som står för att värna välfärdens kärna. Vi satsar på förskolebarnen. Vi satsar på eleverna och lärarna. Vi satsar på de gamlas trygghet, på undersköterskorna och sjuksköterskorna. Vi satsar på de medarbetare som skapar den välfärd vi är satta att styra.
Valet 2014 kommer att stå mellan Folkpartiet för en bättre välfärd, och socialdemokratiska byggkranar. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar välfärdens medarbetare, och de som mest bryr sig om byggjobbarna. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar något mer slitna skolor, fyllda med de bästa lärarna som ger barnen det bästa stödet, och det parti som renoverar skolor men säger upp lärare.
För mig är det valet rätt enkelt att göra.
Media: NA1, NA2, NA3, NA4, SR, SVT
2013-10-28
När kulisserna faller...
Det skulle bli så fint. Precis som spindoktorerna planerat. Ett socialdemokratiskt kommunalråd som skulle dela ut ytterligare ett av dessa fina pris som man nuförtiden kan få från den fina kommunledningen. Ett kommunalråd som skulle få prata förskoleutveckling.
Men så damp verkligheten ner.
Två förskollärare tog chansen, bröt mot den tystnadens och likriktningens politik som råder i kommunen idag. På ett par minuter berättade de om hur verkligheten ser ut bakom alla de pris, och alla de "utvecklingsprojekt" som döljer denna verklighet. De berättade om den sanning som finns bakom besparingarna, nedskärningarna, stoppen. De visade hur naket kommunalrådet egentligen var bakom prisutdelningarna och de fina orden.
Och reaktionen blev häftig. Det räcker med att se på na.se för att förstå hur en makthavare som just sett sin upplagda plan förstöras beter sig. De två förskollärarna var knappast värdefulla medarbetare. De var kommunalrådets fiender. De var inte värda vatten. Deras agerande var så fel, så fel...
De två förskollärarnas aktion och Thomas Esbjörnssons agerande väcker flera frågor. Låt mig peka på några av dem:
Hur är det med resurserna till förskolan?
Svaret är ganska klart. Under de senaste åren har utbyggnadstakten varit hög. Men resurserna har inte hängt med. Skolan och förskolan har utsatts för omfattande besparingar. Det har varit inköpsstopp och anställningsstopp och vikariestopp. Och besparingarna fortsätter. Inför 2014 ligger besparingskraven på området på minst 20 miljoner. Det är lika mycket som 50 tjänster...
Hur är det med respekten i kommunen?
Thomas Esbjörnsson tycker att de två förskollärarna agerade respektlöst. Han skulle ju precis upp och dela ut pris. Men hans agerande är ännu mer respektlöst och skrämmande. Istället för att bejaka två medarberare som vågar (jag fattar inte hur dom törs...) berätta något som de upplever varje dag, går han upp på scenen, ställer sig i en tydlig maktposition och vänder till slut ryggen åt de två. Kommunalrådet bevärdigar sig inte ens om att ta emot de papper förskollärarna vill ge honom. Det är skrämmande respektlöst av överheten mot undersåtarna.
Vilken bild ger det av kommunens öppenhet?
Örebro kommun idag är en kommun som kännetecknas av rädsla. Ingen vågar säga hur det är och hur man upplever sin situation. Jag har fått höra det på omvägar när jag försökt lyfta frågan om äldreomsorgen. En medarbetare som skickar ett meddelande via facebook. Ett samtal på telefon. Möten med anhöriga. Och nästan alltid när jag gör något av mina besök. Men utåt hörs inget. Rädslan härskar.
På samma sätt är det med skolan och förskolan. Föräldrar som är oroliga för hur förskolan ska klara sitt uppdrag, speciellt de som har barn med särskilda behov. Förskollärare och lärare som hör av sig utanför offentligheten. Men nästan aldrig något utåt. Man är helt enkelt rädd för konsekvenserna.
Grunden för denna rädsla är dubbel. Dels beror den på kommunledningens (både politik och tjänstemän) arbete med målet för Örebro. ÖSBn (budgethandlingen) sätter ju upp bilden av Örebro som den mest attraktiva medelstora staden i Norden. Då gäller det att varenda medarbetare accepterar det och "drar åt samma håll". Om man inte gör det är man illojal mot kommunen och kommunledningen. Det accepteras inte. Nu hoppas man också på att vinna kvalitetspris. Då får ju inget störa bilden av den framgångsrika kommunen. Så den bild vi får av kommunens medarbetare är av en kommun där många högre chefer är "väldigt tydliga" i vad som förväntas av medarbetarna.
Men i lika hög grad beror rädslan på den osäkerhet som bristen på ledarskap innebär. Thomas Esbjörnsson ville dela ut pris på en gala. Men han vill inte ta ansvar för besparingarna i förskolan. Det får någon annan göra. Och Esbjörnssons agerande är en ren följd av hur socialdemokraterna styr.
Inte vid något tillfälle har Lena Baastad tagit ansvar för konsekvenserna av sin politik. Det är hennes ansvar att resurserna till förskola, skola och äldreomsorg år efter år minskar. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att lärare hotas av uppsägning. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att äldreomsorgens personal går på knäna. Men hon tar det inte.
Istället delar också hon ut pris, berättar om "satsningar" och ställer upp på fina fototillfällen. Precis som hennes spindoktorer och kommunikatörer inom partiet säger åt henne att göra.
Men det är inte ledarskap. Det är förljugenhet och ytlighet.
För ledarskap handlar både om att visa på vägen och att ta ansvar för den politik man driver. Det handlar om att satsa och ta glansen från det, och att spara och öppet och offentligt ta den skit som följer med de prioriteringar man gör.
Men så gör inte socialdemokraterna. Och inte heller deras stödpartier, kristdemokraterna och centerpartiet. De tar inte ansvar. De för över det till någon annan. Och det kan inte visas klarare än deras nyspråk i den budget de just lagt. Där besparingar döps om och blir "omprioriteringar" och där ansvaret därmed läggs på tjänstemännen.
Men om inte den högst ansvariga politikern tar ansvar, utan för över det på någon annan, så kommer det att bli en norm inom organisationen. Nämndpolitiker kommer inte heller att ta sitt ansvar. Och inte heller tjänstemännen. Det är alltid någon annans ansvar...
Men vems är det? Risken blir att allt blir ett spel om Svarte Petter, där det viktigaste blir att inte bli den som tar det ansvar som måste utkrävas. Och det föder rädsla.
Jag såg den rädslan i ögonen för sju år sedan. Jag har skrivit om den förut. Om hur rädslan satt i Rådhusets väggar, om tjänstemän som ängsligt såg sig om för att inte hamna med ansvarskortet i handen.
Men det som sker nu är betydligt allvarligare. Och rädslan sitter inte bara i väggarna. Den kryper utanpå.
Därför har de två förskollärarnas initiativ en djupare mening än att de visade på förskolans ohållbara situation. De var, sannolikt utan att veta om det, också två demokratikämpar. De vågade stå upp för den öppenhet och den genomsynlighet som borde vara självklar i alla kommuner, men som är satt på undantag i dagens Örebro. Och de pekade med all (o)önskvärd tydlighet på såväl Thomas Esbjörnssons som Lena Baastads och hela kommunledningens brister.
Thomas Esbjörnsson tänkte sig dela ut ett pris idag. Jag kan tänka mig att dela ut ett annat pris i morgon. Och jag vet vilka som skulle få det!
Media: NA1, NA2, SR, SVT
Men så damp verkligheten ner.
Två förskollärare tog chansen, bröt mot den tystnadens och likriktningens politik som råder i kommunen idag. På ett par minuter berättade de om hur verkligheten ser ut bakom alla de pris, och alla de "utvecklingsprojekt" som döljer denna verklighet. De berättade om den sanning som finns bakom besparingarna, nedskärningarna, stoppen. De visade hur naket kommunalrådet egentligen var bakom prisutdelningarna och de fina orden.
Och reaktionen blev häftig. Det räcker med att se på na.se för att förstå hur en makthavare som just sett sin upplagda plan förstöras beter sig. De två förskollärarna var knappast värdefulla medarbetare. De var kommunalrådets fiender. De var inte värda vatten. Deras agerande var så fel, så fel...
De två förskollärarnas aktion och Thomas Esbjörnssons agerande väcker flera frågor. Låt mig peka på några av dem:
Hur är det med resurserna till förskolan?
Svaret är ganska klart. Under de senaste åren har utbyggnadstakten varit hög. Men resurserna har inte hängt med. Skolan och förskolan har utsatts för omfattande besparingar. Det har varit inköpsstopp och anställningsstopp och vikariestopp. Och besparingarna fortsätter. Inför 2014 ligger besparingskraven på området på minst 20 miljoner. Det är lika mycket som 50 tjänster...
Hur är det med respekten i kommunen?
Thomas Esbjörnsson tycker att de två förskollärarna agerade respektlöst. Han skulle ju precis upp och dela ut pris. Men hans agerande är ännu mer respektlöst och skrämmande. Istället för att bejaka två medarberare som vågar (jag fattar inte hur dom törs...) berätta något som de upplever varje dag, går han upp på scenen, ställer sig i en tydlig maktposition och vänder till slut ryggen åt de två. Kommunalrådet bevärdigar sig inte ens om att ta emot de papper förskollärarna vill ge honom. Det är skrämmande respektlöst av överheten mot undersåtarna.
Vilken bild ger det av kommunens öppenhet?
Örebro kommun idag är en kommun som kännetecknas av rädsla. Ingen vågar säga hur det är och hur man upplever sin situation. Jag har fått höra det på omvägar när jag försökt lyfta frågan om äldreomsorgen. En medarbetare som skickar ett meddelande via facebook. Ett samtal på telefon. Möten med anhöriga. Och nästan alltid när jag gör något av mina besök. Men utåt hörs inget. Rädslan härskar.
På samma sätt är det med skolan och förskolan. Föräldrar som är oroliga för hur förskolan ska klara sitt uppdrag, speciellt de som har barn med särskilda behov. Förskollärare och lärare som hör av sig utanför offentligheten. Men nästan aldrig något utåt. Man är helt enkelt rädd för konsekvenserna.
Grunden för denna rädsla är dubbel. Dels beror den på kommunledningens (både politik och tjänstemän) arbete med målet för Örebro. ÖSBn (budgethandlingen) sätter ju upp bilden av Örebro som den mest attraktiva medelstora staden i Norden. Då gäller det att varenda medarbetare accepterar det och "drar åt samma håll". Om man inte gör det är man illojal mot kommunen och kommunledningen. Det accepteras inte. Nu hoppas man också på att vinna kvalitetspris. Då får ju inget störa bilden av den framgångsrika kommunen. Så den bild vi får av kommunens medarbetare är av en kommun där många högre chefer är "väldigt tydliga" i vad som förväntas av medarbetarna.
Men i lika hög grad beror rädslan på den osäkerhet som bristen på ledarskap innebär. Thomas Esbjörnsson ville dela ut pris på en gala. Men han vill inte ta ansvar för besparingarna i förskolan. Det får någon annan göra. Och Esbjörnssons agerande är en ren följd av hur socialdemokraterna styr.
Inte vid något tillfälle har Lena Baastad tagit ansvar för konsekvenserna av sin politik. Det är hennes ansvar att resurserna till förskola, skola och äldreomsorg år efter år minskar. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att lärare hotas av uppsägning. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att äldreomsorgens personal går på knäna. Men hon tar det inte.
Istället delar också hon ut pris, berättar om "satsningar" och ställer upp på fina fototillfällen. Precis som hennes spindoktorer och kommunikatörer inom partiet säger åt henne att göra.
Men det är inte ledarskap. Det är förljugenhet och ytlighet.
För ledarskap handlar både om att visa på vägen och att ta ansvar för den politik man driver. Det handlar om att satsa och ta glansen från det, och att spara och öppet och offentligt ta den skit som följer med de prioriteringar man gör.
Men så gör inte socialdemokraterna. Och inte heller deras stödpartier, kristdemokraterna och centerpartiet. De tar inte ansvar. De för över det till någon annan. Och det kan inte visas klarare än deras nyspråk i den budget de just lagt. Där besparingar döps om och blir "omprioriteringar" och där ansvaret därmed läggs på tjänstemännen.
Men om inte den högst ansvariga politikern tar ansvar, utan för över det på någon annan, så kommer det att bli en norm inom organisationen. Nämndpolitiker kommer inte heller att ta sitt ansvar. Och inte heller tjänstemännen. Det är alltid någon annans ansvar...
Men vems är det? Risken blir att allt blir ett spel om Svarte Petter, där det viktigaste blir att inte bli den som tar det ansvar som måste utkrävas. Och det föder rädsla.
Jag såg den rädslan i ögonen för sju år sedan. Jag har skrivit om den förut. Om hur rädslan satt i Rådhusets väggar, om tjänstemän som ängsligt såg sig om för att inte hamna med ansvarskortet i handen.
Men det som sker nu är betydligt allvarligare. Och rädslan sitter inte bara i väggarna. Den kryper utanpå.
Därför har de två förskollärarnas initiativ en djupare mening än att de visade på förskolans ohållbara situation. De var, sannolikt utan att veta om det, också två demokratikämpar. De vågade stå upp för den öppenhet och den genomsynlighet som borde vara självklar i alla kommuner, men som är satt på undantag i dagens Örebro. Och de pekade med all (o)önskvärd tydlighet på såväl Thomas Esbjörnssons som Lena Baastads och hela kommunledningens brister.
Thomas Esbjörnsson tänkte sig dela ut ett pris idag. Jag kan tänka mig att dela ut ett annat pris i morgon. Och jag vet vilka som skulle få det!
Media: NA1, NA2, SR, SVT
2013-10-23
Åldras med makt!
Idag presenterade jag och Åsa Johansson fem satsningar inom äldreomsorgen i Örebro som Folkpartiet gör i sin budget. Vi gör det för att vi kommer att prioritera äldreomsorgen de kommande åren.
Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.
Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.
Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.
Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.
Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.
Våra fem punkter är enkla:
1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.
Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.
2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.
3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.
4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.
Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...
5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.
Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...
Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.
Läs mer: dittorebro
Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN
Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.
Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.
Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.
Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.
Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.
Våra fem punkter är enkla:
1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.
Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.
2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.
3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.
4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.
Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...
5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.
Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...
Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.
Läs mer: dittorebro
Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN
2013-10-22
Vad har Carema Koppargården och Attendo Elgströmska gemensamt?
I förra veckan gavs en ny bok ut. Den heter: "Lögnen om Koppargården" och är en genomgripande analys av vad som verkade vara Sveriges största äldreomsorgsskandal. Den skandal som skapade trycket mot privat äldreomsorg. Den skandal som gjorde vinstintressena inom äldreomsorgen till något fult. Den skandal som fick riksdagen att agera.
Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?
Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.
Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.
I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.
En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.
Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.
Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.
Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.
Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.
I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?
Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer? Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?
Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.
Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:
Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.
Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?
Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...
Blogg: Stefan Olsson
Bok o podcast: Timbro
Media: Dagens Samhälle
Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?
Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.
Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.
I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.
En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.
Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.
Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.
Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.
Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.
I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?
Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer? Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?
Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.
Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:
Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.
Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?
Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...
Blogg: Stefan Olsson
Bok o podcast: Timbro
Media: Dagens Samhälle
2013-10-21
Grattis Mats! Grattis Örebro! Grattis naturen!
Inte kunde vi tro det, Rose-Marie Frebran och jag, när vi en gång i början på 1990-talet tillsammans drev kravet på att Örebro skulle anställa en kommunbiolog. Att denna biolog skulle bli en kungligt prisad naturvårdare som satt Örebro på kartan, gång efter gång efter gång.
Men så blev det. Mats Rosenberg anställdes av Örebro som en av de första kommunbiologerna i Sverige. Och nu prisas han åter för det jobb han gjort i, med och för naturen i Örebro.
Jag ska erkänna att jag i mina idéer kring kommunbiologen kopierade en hel del av det som då skedde i Leksand. Med föräldrarnas välbesökta sommarstuga i Rättvik, var det naturligt att jag också höll koll på vad som skedde i omgivningarna. Och en av de mest intressanta och synliga sakerna var restaureringen av Limsjön, alldeles bredvid vägen förbi Leksand. Där jobbade kommunbiologen, tror han hette Staffan Muller, för att göra en vasspöl till en fågelsjö. Och han och kommunen lyckades.
Det fanns fler punkter som förenade Örebro och Leksand. Tysslingen var en av dem. Där satt bland andra jag och Mats Rosenberg som två av fyra stiftare till Stiftelsen Tysslingen som tog över arbetet med att skydda Närkes, Sveriges och kanske världens (inser att jag tar i) vackraste fågelsjö. Sjön med sångsvanarna. Sjön med de blå bergen. Sjön där nord och syd, öst och väst möts.
På samma sätt som i Leksand, jobbade vi med att återskapa Tysslingen till en levande fågelsjö. 1970- och 80-talen var en långsam död för en sjö där vassarna tog över vattnen. Men under snart 30 år har Stiftelsen Tysslingen jobbat för att skapa det fågelparadis som är möjligt. Och många steg har tagits, även om vi inte är vid vägens slut.
Nu är det länge sedan jag jobbade med och i Stiftelsen Tysslingen. Men jag minns åren där med glädje. Och med lika stor glädje minns jag arbetet med Mats Rosenberg. Hans vilja att värna naturen åt människan är imponerande. Och sant humanistisk. Naturens storhet skapas i den mänskliga betraktarens ögon. Och det gäller att så skapa en fascination hos människan, en fascination för naturen. För endast så kan vi värna den.
Det är så jag ser hans livsverk i Örebro. Med Oset och Rynningeviken. Med Boglundsängen. Med alla lokala naturreservat, strövstigar, all närnatur som ger Örebro en själ. Och där hans intresse spiller över också på det stora: Kvismaren, Tysslingen, Latorpsplatån, Kilsbergen...
Ibland blir det politiska arbetet inte som man tänkt sig. Ibland blir det bättre. Och det Mats Rosenberg gjort för Örebro är svårt att övervärdera. Och det hans medarbetare nu gör för att fortsätta utvecklingen är lika glädjande.
Så än en gång: Grattis Mats! Det är du väl värd.
Media: NA, SR, SVT
Men så blev det. Mats Rosenberg anställdes av Örebro som en av de första kommunbiologerna i Sverige. Och nu prisas han åter för det jobb han gjort i, med och för naturen i Örebro.
Jag ska erkänna att jag i mina idéer kring kommunbiologen kopierade en hel del av det som då skedde i Leksand. Med föräldrarnas välbesökta sommarstuga i Rättvik, var det naturligt att jag också höll koll på vad som skedde i omgivningarna. Och en av de mest intressanta och synliga sakerna var restaureringen av Limsjön, alldeles bredvid vägen förbi Leksand. Där jobbade kommunbiologen, tror han hette Staffan Muller, för att göra en vasspöl till en fågelsjö. Och han och kommunen lyckades.
Det fanns fler punkter som förenade Örebro och Leksand. Tysslingen var en av dem. Där satt bland andra jag och Mats Rosenberg som två av fyra stiftare till Stiftelsen Tysslingen som tog över arbetet med att skydda Närkes, Sveriges och kanske världens (inser att jag tar i) vackraste fågelsjö. Sjön med sångsvanarna. Sjön med de blå bergen. Sjön där nord och syd, öst och väst möts.
På samma sätt som i Leksand, jobbade vi med att återskapa Tysslingen till en levande fågelsjö. 1970- och 80-talen var en långsam död för en sjö där vassarna tog över vattnen. Men under snart 30 år har Stiftelsen Tysslingen jobbat för att skapa det fågelparadis som är möjligt. Och många steg har tagits, även om vi inte är vid vägens slut.
Nu är det länge sedan jag jobbade med och i Stiftelsen Tysslingen. Men jag minns åren där med glädje. Och med lika stor glädje minns jag arbetet med Mats Rosenberg. Hans vilja att värna naturen åt människan är imponerande. Och sant humanistisk. Naturens storhet skapas i den mänskliga betraktarens ögon. Och det gäller att så skapa en fascination hos människan, en fascination för naturen. För endast så kan vi värna den.
Det är så jag ser hans livsverk i Örebro. Med Oset och Rynningeviken. Med Boglundsängen. Med alla lokala naturreservat, strövstigar, all närnatur som ger Örebro en själ. Och där hans intresse spiller över också på det stora: Kvismaren, Tysslingen, Latorpsplatån, Kilsbergen...
Ibland blir det politiska arbetet inte som man tänkt sig. Ibland blir det bättre. Och det Mats Rosenberg gjort för Örebro är svårt att övervärdera. Och det hans medarbetare nu gör för att fortsätta utvecklingen är lika glädjande.
Så än en gång: Grattis Mats! Det är du väl värd.
Media: NA, SR, SVT
Kyrkans förmenta välmening...
En söndagsblogg på måndag morgon
Jag läser Lena Andersson i DN. Ett av många ordrika inlägg. Sällan enkla att följa i tankegången. Men när man orkar ofta rätt intressanta. Lena Andersson bygger kring sig själv en egen värld. Skapar referensramar som passar hennes världsbild. Böjer, vrider, bryter ibland för att få verkligheten att passa tanken.
Alltid intressant när man orkar. Och alltid med en närmast passionerad misstro mot Gud, kyrkan och kanske framförallt Jesus. Kyrkan förtrycker människor är hennes tes. Och Jesus var den störste förtryckaren.
Denna söndag har hon skrivit om hur kyrkan har hittat ett nytt sätt att förtrycka människan. När inte syndakatalogen längre gäller och fungerar, har kyrkan skapat dunbolsterteologerna. De som inte har svar på någonting, som inte ger vägledning och som därmed försvagar de som trots allt kommer till kyrkan.
Och tänk - plötsligt delar jag hennes synpunkter. Fast från en totalt motsatt utgångspunkt.
Man kan ha många åsikter om den västerländska kyrkans plats i såväl samhälle som religion. Den har just nu tydliggjorts genom valet av en ny ärkebiskop. En biskop som inte vågar säga att hon tror på exempelvis att Jesus avlades av den Helige Ande. Men hon är vare sig först eller sist, eller ens i det enda samfundet.
Svensk kyrklighet har tydliga identitetsproblem. Det är osäkert vad man tror på. De kristna dogmerna, de grundsatser som formar tron, individens vardag och individernas samhällsengagemang, ifrågasätts och bryts. Vare sig tro, andlighet, etik eller moral har längre några tydliga uttolkare i kyrkligheten. Det gäller såväl Svenska kyrkan som mitt eget samfund, Equmenia (f.d. baptister o missionsförbundare).
Istället för den kristendom som tidigare var dömande, som med sin etik och sin moraliska syn ställde människor innanför eller utanför, som godkände och som underkände, har kyrkan blivit en menlös utgivare av en lika menlös kärlek.
Men det får en del, för kyrkan och kristenheten, allvarliga konsekvenser. Och det får konsekvenser för en del av dem som söker sig till kyrkan.
Dunbolsterteologin är en teologi för de intellektuella. För de starka som klarar sig utan tydliga svar. För sådana som Lena Andersson, som den blivande och de tidigare ärkebiskoparna, för flera kyrkoledare i många samfund, som själva klarar av att intellektuellt bygga och upprätthålla en egen ordning i världen.
Men alla människor är inte så. Och alla människor klarar inte detta. Och alla människor klarar det inte hela tiden. Om en människa i kris enbart möts av ett oklart beskrivande av en oändlig men ofattbar och lika omänsklig gud, är sannolikt hjälpen rätt långt borta.
Den intellektualiserade guden, som kanske bara är ett sätt för människan att hantera en tuff omvärld, eller beskriver Jesus som en människa som vilken som helst, som kanske knappt har funnits men som kan tjäna som god förebild, är inte mycket till tröst för flera av oss.
Och går det att bygga ett land, skriva en lagstiftning, skapa en etisk kompass, enbart genom att hänvisa till ordet kärlek? Visa mig i så fall en beskrivning av vad kärlek är, säger jag. Och visa mig vilka långsiktiga konsekvenser denna tillämpning får. Och om man kan tolka in nästan vad som helst i ordet kärlek, (kanske utom just den förbrännande, ibland fruktans värda kärlek som Bibeln skriver om), vilket samhälle är vi då på väg mot?
Det finns en del bibelord om ordet dårskap, och om hur både vi och samhället omkring oss ser på tron och trons mysterium. Som jag läser dem visar de rätt tydligt på att redan för 2000 år sedan insåg de kristna att det fanns delar i kristendomen som var ofattbara, och som därför lätt kunde beskrivas som dårskap. Och att det bara var att acceptera det.
Visst är det galet att ens tro på att något okroppsligt, en ande, kunnat göra en kvinna gravid!
Visst är det galet att ens tro att en människa har dött och uppstått.
Och visst är det helt whacko att ens formulera tanken att något annat än big bang har skapat universum.
Ändå gör jag det. Vaknar varje dag. Tvivlar varje minut. Men formar och omformar min tro. Och inser att just detta är den grundbult som gör tron värd att leva i och leva för. Det är bara att acceptera dårskapen, fortsätta tvivla
och tro...
Jag läser Lena Andersson i DN. Ett av många ordrika inlägg. Sällan enkla att följa i tankegången. Men när man orkar ofta rätt intressanta. Lena Andersson bygger kring sig själv en egen värld. Skapar referensramar som passar hennes världsbild. Böjer, vrider, bryter ibland för att få verkligheten att passa tanken.
Alltid intressant när man orkar. Och alltid med en närmast passionerad misstro mot Gud, kyrkan och kanske framförallt Jesus. Kyrkan förtrycker människor är hennes tes. Och Jesus var den störste förtryckaren.
Denna söndag har hon skrivit om hur kyrkan har hittat ett nytt sätt att förtrycka människan. När inte syndakatalogen längre gäller och fungerar, har kyrkan skapat dunbolsterteologerna. De som inte har svar på någonting, som inte ger vägledning och som därmed försvagar de som trots allt kommer till kyrkan.
Och tänk - plötsligt delar jag hennes synpunkter. Fast från en totalt motsatt utgångspunkt.
Man kan ha många åsikter om den västerländska kyrkans plats i såväl samhälle som religion. Den har just nu tydliggjorts genom valet av en ny ärkebiskop. En biskop som inte vågar säga att hon tror på exempelvis att Jesus avlades av den Helige Ande. Men hon är vare sig först eller sist, eller ens i det enda samfundet.
Svensk kyrklighet har tydliga identitetsproblem. Det är osäkert vad man tror på. De kristna dogmerna, de grundsatser som formar tron, individens vardag och individernas samhällsengagemang, ifrågasätts och bryts. Vare sig tro, andlighet, etik eller moral har längre några tydliga uttolkare i kyrkligheten. Det gäller såväl Svenska kyrkan som mitt eget samfund, Equmenia (f.d. baptister o missionsförbundare).
Istället för den kristendom som tidigare var dömande, som med sin etik och sin moraliska syn ställde människor innanför eller utanför, som godkände och som underkände, har kyrkan blivit en menlös utgivare av en lika menlös kärlek.
Men det får en del, för kyrkan och kristenheten, allvarliga konsekvenser. Och det får konsekvenser för en del av dem som söker sig till kyrkan.
Dunbolsterteologin är en teologi för de intellektuella. För de starka som klarar sig utan tydliga svar. För sådana som Lena Andersson, som den blivande och de tidigare ärkebiskoparna, för flera kyrkoledare i många samfund, som själva klarar av att intellektuellt bygga och upprätthålla en egen ordning i världen.
Men alla människor är inte så. Och alla människor klarar inte detta. Och alla människor klarar det inte hela tiden. Om en människa i kris enbart möts av ett oklart beskrivande av en oändlig men ofattbar och lika omänsklig gud, är sannolikt hjälpen rätt långt borta.
Den intellektualiserade guden, som kanske bara är ett sätt för människan att hantera en tuff omvärld, eller beskriver Jesus som en människa som vilken som helst, som kanske knappt har funnits men som kan tjäna som god förebild, är inte mycket till tröst för flera av oss.
Och går det att bygga ett land, skriva en lagstiftning, skapa en etisk kompass, enbart genom att hänvisa till ordet kärlek? Visa mig i så fall en beskrivning av vad kärlek är, säger jag. Och visa mig vilka långsiktiga konsekvenser denna tillämpning får. Och om man kan tolka in nästan vad som helst i ordet kärlek, (kanske utom just den förbrännande, ibland fruktans värda kärlek som Bibeln skriver om), vilket samhälle är vi då på väg mot?
Det finns en del bibelord om ordet dårskap, och om hur både vi och samhället omkring oss ser på tron och trons mysterium. Som jag läser dem visar de rätt tydligt på att redan för 2000 år sedan insåg de kristna att det fanns delar i kristendomen som var ofattbara, och som därför lätt kunde beskrivas som dårskap. Och att det bara var att acceptera det.
Visst är det galet att ens tro på att något okroppsligt, en ande, kunnat göra en kvinna gravid!
Visst är det galet att ens tro att en människa har dött och uppstått.
Och visst är det helt whacko att ens formulera tanken att något annat än big bang har skapat universum.
Ändå gör jag det. Vaknar varje dag. Tvivlar varje minut. Men formar och omformar min tro. Och inser att just detta är den grundbult som gör tron värd att leva i och leva för. Det är bara att acceptera dårskapen, fortsätta tvivla
och tro...
2013-10-17
Vår falska bild av världen
I går morse lyssnade jag en stund på partiledardebatten. Hörde vikarierande partiledaren för socialdemokraterna, Mikael Damberg, bre på om hur illa det var i Sverige. Allt var dåligt. Skolorna, jobben, solidariteten, till och med svamparna var eländiga. Och allt var regeringens fel.
Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".
Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.
Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.
Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.
Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.
Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...
Men hur ser verkligheten ut?
Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?
Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.
Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.
Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.
Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.
Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.
Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.
För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.
Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.
Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.
Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan
Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".
Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.
Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.
Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.
Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.
Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...
Men hur ser verkligheten ut?
Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?
Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.
Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.
Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.
Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.
Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.
Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.
För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.
Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.
Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.
Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan
2013-10-16
De gamla i Örebro får inte plats...
För några veckor sedan satt jag och kommunalrådet Rasmus Persson (c) och pratade om de äldres situation i Örebro. Skälet var att det fanns många signaler kring att de äldre tvingades ligga kvar på USÖ alldeles för länge. De väntade på äldreomsorgsplatser som inte finns.
Samtidigt står ett helt nytt äldreboende färdigt i Rynningeviken. Det är bara att flytta in. Verksamheten leds av den chef som tidigare lyfte Berggården till att bli Örebros mest populära äldreboende.
Men Rasmus Persson sa att kommunen inte hade något behov av några nya platser. Han ifrågasatte dessutom statistiken, menade att problemen handlade om sånt som skedde i våras men att nu var allt OK igen.
I går fick vi månadsrapporten för Örebro kommun. Den beskriver en ögonblicksbild av verksamheten som den såg ut i september. Och så här står det, i svart på vitt:
Ökningstakten för ersättning till USÖ för utskrivningsklara äldre som inte fått plats på något av vårdboendena är hissnande 272,1 %, från 2,5 till 9,5 miljoner kronor! Så här skriver tjänstemännen:
Men den viktigaste frågan är väl hur det mänskliga lidandet ökat i Perssons Örebro? Sjukhus är sannolikt den sämsta boendemiljön för äldre personer. Varje dag som en gammal människa tvingas kvar i en sjukhussäng, är ett onödigt personligt lidande. Och det blir inte bättre av att det inte bara drabbar den gamla människan. Hon tar i onödan upp en plats som en annan patient hade behövt bättre. Bara för att Rasmus Persson (c) och socialdemokraterna vägrar inse fakta: Örebro behöver fler bra äldreboenden. Nu.
Det är uppenbart att kommunalrådet Persson om inte blåljög, så i vart fall tummade rejält på sanningen när han i augusti sade att allt då var i sin ordning...
Men varför vägrar Persson att skriva avtal med Attendo Rynningeviken? Sannolikt bara för att det är Attendo som driver boendet. I sin syn på privata alternativ inom äldreomsorgen är Rasmus Persson mer en tydlig vänstersosse än en centerpartist. Det spelar ingen roll om de gamla får lida. Det spelar ingen roll att varje dag i onödan på sjukhuset innebär ökade risker för förlängd sjukdom, försämrat allmäntillstånd, ökad återfallsrisk för den gamla människan. För Rasmus Persson och hans kommunledning är vänsterideologin överordnad människan.
För mig som liberal och folkpartist är det istället självklart att det är den gamla människans behov som ska styra. Och då måste prestigen få stå åt sidan. Rasmus Persson och hans vänsteranhängare i kommunledningen måste lägga ideologin åt sidan, skriva avtal med Attendo och låta de gamla bo på ett nytt, bra och unikt äldreboende med kanske Örebros bästa äldreomsorgschef.
Men det gör inte Persson. Istället lägger han tid, energi och pengar på att säga upp avtal med Attendo, skriva stämningsansökningar och öka riskerna för kraftiga kostnadsökningar för kommunen. Det finns ingen idag som kan veta hur en rättslig process mot Attendo kommer att ske. Kanske vinner kommunen och får pengar. Kanske förlorar kommunen och tvingas betala miljoner till Attendo.
Men det som är säkert är att Rasmus Persson fokuserar på fel saker. Han väljer att tolka statistik så den passar hans ideologi. Och han väljer vänstervägen och vänsterideologin före de gamlas välfärd. Det är verkligen illa!
Media: NA, SR
Samtidigt står ett helt nytt äldreboende färdigt i Rynningeviken. Det är bara att flytta in. Verksamheten leds av den chef som tidigare lyfte Berggården till att bli Örebros mest populära äldreboende.
Men Rasmus Persson sa att kommunen inte hade något behov av några nya platser. Han ifrågasatte dessutom statistiken, menade att problemen handlade om sånt som skedde i våras men att nu var allt OK igen.
I går fick vi månadsrapporten för Örebro kommun. Den beskriver en ögonblicksbild av verksamheten som den såg ut i september. Och så här står det, i svart på vitt:
-
Antalet personer som väntar på vård och omsorgsboende har ökat
under sommarmånaderna.
-
Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt
jämfört med tidigare år. Utfallet för 2013 beräknas uppgå till 12,9 mnkr varav Öster
6,8 mnkr och Väster 6,1 mnkr. Avvikelsen mot budget prognostiseras till -8,9 mnkr.
Men den viktigaste frågan är väl hur det mänskliga lidandet ökat i Perssons Örebro? Sjukhus är sannolikt den sämsta boendemiljön för äldre personer. Varje dag som en gammal människa tvingas kvar i en sjukhussäng, är ett onödigt personligt lidande. Och det blir inte bättre av att det inte bara drabbar den gamla människan. Hon tar i onödan upp en plats som en annan patient hade behövt bättre. Bara för att Rasmus Persson (c) och socialdemokraterna vägrar inse fakta: Örebro behöver fler bra äldreboenden. Nu.
Det är uppenbart att kommunalrådet Persson om inte blåljög, så i vart fall tummade rejält på sanningen när han i augusti sade att allt då var i sin ordning...
Men varför vägrar Persson att skriva avtal med Attendo Rynningeviken? Sannolikt bara för att det är Attendo som driver boendet. I sin syn på privata alternativ inom äldreomsorgen är Rasmus Persson mer en tydlig vänstersosse än en centerpartist. Det spelar ingen roll om de gamla får lida. Det spelar ingen roll att varje dag i onödan på sjukhuset innebär ökade risker för förlängd sjukdom, försämrat allmäntillstånd, ökad återfallsrisk för den gamla människan. För Rasmus Persson och hans kommunledning är vänsterideologin överordnad människan.
För mig som liberal och folkpartist är det istället självklart att det är den gamla människans behov som ska styra. Och då måste prestigen få stå åt sidan. Rasmus Persson och hans vänsteranhängare i kommunledningen måste lägga ideologin åt sidan, skriva avtal med Attendo och låta de gamla bo på ett nytt, bra och unikt äldreboende med kanske Örebros bästa äldreomsorgschef.
Men det gör inte Persson. Istället lägger han tid, energi och pengar på att säga upp avtal med Attendo, skriva stämningsansökningar och öka riskerna för kraftiga kostnadsökningar för kommunen. Det finns ingen idag som kan veta hur en rättslig process mot Attendo kommer att ske. Kanske vinner kommunen och får pengar. Kanske förlorar kommunen och tvingas betala miljoner till Attendo.
Men det som är säkert är att Rasmus Persson fokuserar på fel saker. Han väljer att tolka statistik så den passar hans ideologi. Och han väljer vänstervägen och vänsterideologin före de gamlas välfärd. Det är verkligen illa!
Media: NA, SR
2013-10-15
Även facken stängs ute i Baastad(S) Örebro...
Så kommer då ett tydligt exempel på hur dörrarna stängs i Örebro. Dagens majoritet, där socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är lika goda kålsupare, bryr sig inte om någon form av förankring. Och exemplen blir allt längre.
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
2013-10-10
Löften och omprövningar
Ibland blir man så trött som politiker på andra politikers sätt att försöka dölja vad de gör. Majoritetens (socialdemokraternas, kristdemokraternas och centerpartiets) budget 2014 är det värsta jag sett i den kategorin.
Jag har bloggat om det tidigare i veckan. Men idag kom vi till en annan höjdpunkt.
I radion idag satt Rasmus Persson (c) och jag och debatterade Elgströmska huset, kostnader och besparingar.
Skälet är enkelt: Rasmus Persson har beslutat att återkommunalisera boendet. Det kommer att kosta kommunen 3,7 miljoner kronor, minst. Samtidigt måste programområdet spara det mångdubbla. Men ordet besparingar ville inte Rasmus Persson ta i sin mun. Istället handlade det om "omprövningar".
Vad är då skillnaden mellan en besparing och en "omprövning"? Svaret från Persson var rätt svävande. Men det exempel han kunde ta var att de också skulle titta på intäkter. (Som om detta var något nytt i och för sig) Vilka intäkter var det då?
Här kom Persson med en nyhet. Han sade att 7 miljoner av besparingarna, förlåt "omprövningarna" skulle tas på de funktionsnedsattas konton. Och det kunde handla om hur mycket man betalade till de assistansbolag som de funktionsnedsatta använde.
Jag hoppade till. Men det gjorde tyvärr inte reportern. För det Persson sade var en nyhet av rätt tufft slag: Under socialdemokraternas och centerpartiets ledning kommer de funktionsnedsatta att få det tuffare. För det enda sättet de kan minska kostnaderna genom att betala mindre, är att ge de funktionsnedsatta mindre service. Snacka om att slå på de svagaste.
Jag hoppas att radion fortsätter att granska detta.
Nåväl, det var inte det Persson ville debattera. Istället ville han ha bort fokus från de besparingar, förlåt "omprövningar" som äldreomsorgen i Örebro står inför. Överallt utom på det återkommunaliserade Elgströmska.
Men enligt Persson fanns inga besparingskrav. Han kunde "sju dagar i veckan" lova att det inte skulle bli några besparingar på äldreomsorgen. Då borde han fundera över sin egen budget. Låt mig klippa in alla de siffror som finns i hans egen budget:
Förändringar
Löneavtal 43,7
Tullhuset
11,7
Renovering/brandlarm Backagården 1,1
Fortsatt utbyggnad kallelselarm 1,6
Barnahus 0,3
Medfinansiering Servicecenter -1,2
Omprövningskrav -13,6
Ombudgetering mm -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
Tillväxtsatsning 8,6
AFA-medel 12,8
Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.
1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...
2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.
3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.
4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?
Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.
Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.
Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.
Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.
Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag
Löneavtal 43,7
Volymökning LSS/funktionshindrade
30,0
Elgströmska gården
3,7
Fortsatt utbyggnad kallelselarm 1,6
Barnahus 0,3
Medfinansiering Servicecenter -1,2
Omprövningskrav -13,6
Ombudgetering mm -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
Tillväxtsatsning 8,6
AFA-medel 12,8
Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.
1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...
2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.
3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.
4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?
Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.
Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.
Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.
Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.
Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag
2013-10-09
Från WE till ME till ...
Idag höll jag föredrag på Rotary. Tillsammans med min vän och medarbetare Jerker. Vi pratade om det civila samhället, de medlemslösa föreningarna med tonvikt på partierna, och om det är en fara för demokratin.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men jag tror inte på det. Istället handlar det om att skapa en ny framtid, att lösa morgondagens utmaningar med morgondagens lösningar. Vi ska inte gå från WE till ME och tillbaka till WE igen. Min egen bild av den förändring vi behöver göra ser istället ut så här:
Och för mig som socialliberal, frisinnad, med fötterna i den liberala svenska frikyrkoliberalismen, är en sådan förändring av funderingar och tankesätt nödvändig.
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
2013-10-08
Det som göms i (s)nömos...
Jag har ägnat en del av kvällen till att läsa hela budgeten från majoriteten. Och jag skräms över vad jag läser. För budgeten innehåller så mycket som någon försöker gömma. Det handlar om besparingar på tiotals, kanske över 100 miljoner kronor, som antingen göms, skjuts upp eller ges andra namn. Och det handlar om en budget där inte plus och minus går ihop.
Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:
Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.
Bara för att Mats Sjöström skötte sig de sista två åren som kommunstyrelseordförande, och jag hade koll på ekonomin under förra perioden, så är det OK för Lena Baastad att slösa idag... Hennes kommunledning lever på det som andra släpat ihop.
Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån.
Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.
Det är bara så galet!
Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.
Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.
Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...
Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:
Följande förhållanden kommer i övrigt att anses utgöra skäl för att inte återställa ett eventuellt negativt
resultat i Örebro kommun 2014:
Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.
Den genomsnittliga resultatnivån för perioden
2003-2012 (exklusive reavinster vid bolagiseringen av kommunens fastigheter) uppgår till 3,3 procent av
skatter och statsbidrag.
Mot denna bakgrund gör kommunledningskontoret bedömningen att kommunen för denna planperiod inte
behöver sätta resultatnivån till två procent, det vill säga cirka 140 miljoner kronor per år.
Arbetslösheten bedöms öka med 800 personer under 2013.
Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån.
Nettokostnadernas andel av skatteintäkterna uppgår till 101,2 procent.
Egentligen betyder detta att Baastad & Co lånar till löner, inköp, hyror o.s.v. Allt över 98 % är ohållbart. När Folkpartiet styrde låg vi runt 95 %. Då klarade vi av att investera utan att låna...
Medel för 2014 års löneavtal fördelas ut till nämnderna i driftbudgetramen. Beloppen har beräknats
utifrån aktuell information om avtal för 2014. Ytterligare kompensation kommer inte fördelas ut, det blir
nämndernas ansvar att täcka kostnader för 2014 års löneavtal inom de givna driftbudgetramarna.
Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.
Det är bara så galet!
Under 2014 inför kommunen ett centralt servicecenter. Årskostnaden 2014 beräknas till 20 miljoner
kronor, varav cirka 12 miljoner kronor finansieras av befintliga serviceytor som avvecklas. Resterande
medelsbehov finansieras under 2014 av dels ett KS-anslag på 4,2 miljoner kronor, dels medfinansiering
från nämnderna med motsvarande belopp.
Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.
Kommunen erhåller 2013 sammanlagt 114 miljoner kronor avseende återbetalning av inbetalda premier
till AFA-försäkringen. Beloppet avser återbetalning för åren 2005 och 2006. Cirka 77 miljoner kronor
avses att disponeras för engångssatsningar åren 2013 och 2014, varav 57,8 miljoner kronor faller på 2014.
Dessa tillfälliga ramförstärkningar är inarbetade i de driftbudgetramar som redovisas i denna handling.
Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.
Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)