Därför finns det ingen utväg

I fyrtio år har jag varit klimatmedveten. Jag minns det så väl, den första gången jag stötte på frågan om klimatförändringar. Det var en av de somrar under slutet av 1970-talet som jag och mina bröder fjällvandrade. Med på vandringen fanns några tidningar, inköpta i den sista kiosken inför den sista sträckan med postbussen upp mot fjällen. Under de dagar som följde lästes de från pärm till pärm, blad för blad, notis för notis. Det var DN och SvD och de veckotidningar som verkade intressanta och hållbara för en dryg vecka i väglöst land.

I en av artiklarna beskrevs Svante Ahrenius teorier om koldioxidens påverkan på klimatet, och de följder för jorden de kunde få. Det fanns inte så mycket då som tydde på att det var förändringar som var nära förestående, men något i artikeln grep tag i mig. Jag var sedan barnsben intresserad av naturen, född med matjord och småkryp i fickorna, fågelskådare och trädgårdsnörd. Nu lades frågan om den globala överlevnaden till.

Sedan följde 1980-talet. Vi var några som körde 80-100 istället för 90-110, drev passagerarna och medtrafikanterna till vansinne, bara för att spara lite på bensin och miljö. När jag blev politiskt aktiv i miljövalet 1988, för Folkpartiet, blev en av mina första strider mot den flygplats som resten av partiet stod bakom. Det handlade både om klimatet och om den biologiska mångfalden. Örebro flygplats ligger med inflygningszonen genom ett av Sveriges viktigaste flyttfågelområden, rakt över fågelsjön Tysslingen, en sjö som jag var med om att restaurera genom bildandet av Stiftelsen Tysslingen. Jag skrev stadgarna.

Intresset för den biologiska mångfalden har hela tiden varit mitt centrum. Efter juridikstudierna försökte jag mig på en akademisk karriär. Jag var Sveriges tredje doktorand i miljörätt, med en förhoppning om att kunna skriva en avhandling om ”Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv”. Men politiken kom emellan.

På 1990-talet försökte jag driva miljöfrågor i Folkpartiet. Visst fanns ett intresse. Visst fanns det lokala eldsjälar. Visst fanns det fantastiska skrivningar om såväl naturvård som miljö. Men viljan att driva frågorna saknades för det mesta hos partiets ledningar. Under 2000-talet kunde jag som kommunalråd, såväl i majoritet som opposition, genomföra en del miljöåtgärder i Örebro. Det blev både kommunala naturreservat som miljökonsekvensbeskrivningskrav inom all kommunal verksamhet.

Men något hade börjat skava. Samtidigt som kunskaperna om klimatförändringarna breddades och fördjupades, skedde förvånansvärt lite konkret. Utvecklingen ändrades inte. Möjigtvis avstannade försämringstakten något. Kring den biologiska mångfalden blev det en berg- och dalbana. Ibland skulle mångfalden värnas. Ibland var den det övergripande hotet mot såväl äganderätt som utveckling av både land och stad. Och rödlistorna fortsatte att växa.

Varför hände inte mer? Varför kunde inte ens jag, med den bakgrund och de kunskaper jag tyckte mig äga, förändra mer än på marginalen?

Svaren är bekymmersamma.

Det är uppenbart att världen står inför den mest omfattande förändringen som skett under överskådlig tid. Vi är inte längre på väg in i antropocen, vi är omvälvda av den, alla delar av ett system som kommer att förändra världen, biosfären, i grunden. De biologiska fundamenta, de system som hittills har varit grundläggande för arternas uppkomst och överlevnad, sträcks ut till, och ibland över, bristningsgränsen.

Det finns tre områden som visar på den akuta problematiken, och som inom sig också rymmer svaret kring varför så lite görs, och varför det inte finns någon utväg. De globala miljökriserna ryms inom områdena avfall, biologisk mångfald och klimat. För att förenkla en komplicerad materia kan man visa på några signalproblem:

Avfall: Det handlar inte bara om plastprodukter i haven. Den kemiska soppan som förorenar mark, vatten och luft har gått från att vara lokal till att bli global.

Biologisk mångfald: 96% av alla levande däggdjur på jorden, räknat i biomassa, är idag människor och vår boskap. 70% av alla fåglar. Artutrotningen fortsätter i ominskad styrka.

Klimat: Vi har nyligen passerat gränsen 400ppm koldioxid i atmosfären. Utsläppen ökar.

Det finns enbart en sak som binder dessa områden samman. Människan och mänsklighetens utveckling från lokal till global aktör. Det är människans totala dominans, mänsklighetens tillväxt från några hundra miljoner till snart tio miljarder individer, som är såväl orsak som verkan. Det är nödvändigt att inse befolkningsökningens konsekvenser. Det är bara 200 år sedan mänskligheten passerade sin första miljard. Det tog 130 år innan befolkningsmängden fördubblats. Så sent som på 1960-talet var världens befolkning 2,5 miljarder. Idag, 60 år senare, är vi på väg mot 8 miljarder. Även om befolkningstakten nu minskar, måste frågan ställas: Hur många människor tål jorden?

Till detta kommer den självklara konsekvensen av mänsklighetens utveckling. Förmögenhet och välstånd blir nu allt mer självklara för allt fler. Det goda i att människor nu i sällan skådad takt lyfts ur fattigdom, har en baksida. Vi som sedan länge levt i den välfärd de eftersträvar har inte förmått begränsa oss, visa förnöjsamhet med det vi har. Välfärdssamhället har blivit konsumtionssamhället. Konsumtionen, av varor, tjänster, upplevelser, definierar oss allt mer som människor.

Kanske hade en del av oss en tro att konsumtionen skulle skifta karaktär. När tomheten i köpandet blev uppenbar skulle kulturen lyfta. Eller så skulle teknikutvecklingen ta oss vidare – bort från förbrukandet av ändliga resurser till det förnybara samhället. Ju rikare vi blev, desto medvetnare skulle vi dessutom agera. Resultatet är knappast upplyftande. Konsumtionen av ting är fortfarande världens drivkraft. Globala upplevelser är nästa konsumtionsboom. Det finns inget som tyder på att rikedom ökar miljömedvetenheten. Även om vi gör medvetna val, tar den totala konsumtionsökningen bort alla eventuella vinster av dessa val.

Och tekniken – var står den?

Det finns positiva tecken på att teknik kommer att lösa vissa av de miljöproblem vi står inför. Kanske hinner vi elektrifiera världen i tid, innan klimatet har börjat skena på allvar. Kanske hittar vi verktyg som gör återbruk och återvinning till morgondagens tillväxtbranscher. Kanske kommer AI att kunna hantera alla de oändligt många konsekvenser av materialanvändning som vi idag saknar kunskap om, alla de kombinationer av ämnen som våra utsläpp ger förutsättningar för. Kanske kommer utbildningsnivån i de fattigare länderna att öka så snabbt att födelsetalen sjunker rejält.

Men kommer jorden att klara sig till dess?

Det är bara 4% av däggdjurens biomassa på jorden som är vilda djur. Det är bara 30% av fåglarna. Om resten av världen ska lyfta sig till vår nivå på välstånd och välfärd – hur mycket av skapelsen finns då kvar? Kommer den biologiska mångfaldens förgrenade nät av arter, den väv som hittills hållit oss alla vid liv, att slitas itu? Och vad händer då?

Det finns bara tre huvudvägar att välja. Ingen av dem är särskilt aptitlig.

Antingen kan vi göra som vi gör just nu. Vi hoppas att tekniken ska lösa klimatet, materialanvändningen och avfallsproblematiken och skiter i den biologiska mångfalden. Men vem ska besluta om styrmedlen? Den demokratiska världen skakar redan, trots att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. De auktoritära låtsas som inget har hänt. Och utvecklingen inom alla tre basala områden fortsätter i fel riktning.

Eller så väljer vi att ”terraforma” jorden. Mina barn har spelat spel som går ut på att man ska ta över en öde planet i universums djup och skapa ett fungerande liv på planeten, en spegelbild av jorden terraformas. Vi hoppas att vi ska vara bättre än evolutionen på att skapa en beboelig planet, utan den biologiska mångfaldens skyddsnät, men med de antropocena konsekvenserna av miljö- och klimatpåverkande konsumtion. Hur stor är sannolikheten att vi på några tiotal år ska övertrumfa miljarder års evolution? Kommer jorden ens att bli beboelig, när människan leker skapare och gud?

Eller så gör vi som vissa miljöradikaler menar – skapar en global miljöteknokrati. En upplyst despoti som sätter förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling av planeten först. En värld där varje individ måste underordna sig den kollektiva överlevnaden. Det är naturen före människan, klimatet före välståndet, en ren miljö före konsumtionen. Men var går gränsen för när mänskligheten kan vara en del av en långsiktigt hållbar utveckling? Handlar det om en miljard människor, i likhet med år 1800? Hur snabbt måste vi komma dit? Vad händer med oss andra? Och – var finns den upplysta despoten? Historien visar att de upplysta despoterna knappast är upplysta, mer despotiska och sällan leder världen i rätt riktning.

Existerar någon annan väg? Finns det någon Alexander där ute som väntar på att hugga den Gordiska knuten, den synbarligen omöjliga relationen mellan mänsklighetens behov och planetens resurser, i bitar och en gång för alla lösa problemet?

Åter: Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha kallat sig pessibilist. Grundtemat var en pessimism över människan och mänskligheten, men för att inte tappa fotfästet var det nödvändigt med en tro på människans och mänsklighetens möjligheter (possibilities). von Wright var tidig i sin kritik över det västerländska samhällets övertro på teknikens och utvecklingens möjligheter. Han skulle sannolikt vara än mer kritisk till de liberaler som idag menar att världen behöver fler som berättar om de positiva nyheterna mänskligheten står inför, som tecken på en linjär utveckling där allt alltid blir bättre.

Den mindre vackra sanningen är att det finns mycket litet som talar för att mänskligheten kommer att lösa problemet med en ständig jakt på utveckling och tillväxt på en planet som begränsas av såväl fysikaliska som biologiska ramar. Kanske kan teknikutvecklingen hantera klimatfrågan, även om sannolikheten för att vi ska nå de nödvändiga begränsningarna av koldioxidutsläppen i tid är försumbara. Kanske kan man genom helt nya, ekonomiskt försvarbara, lösningar hitta vägar till koldioxidlagring i berggrunden. Kanske kan AI modellera fram alla de möjliga skadliga effekterna av de kemikalier som vi sprider, och därmed hitta vägar för att begränsa och förbjuda de som inte ska finnas. Kanske kan vi möta resten av avfallsvärldens utsläpp genom att skapa en mer cirkulär ekonomi.

Men hur ska mänskligheten få plats på jorden, TILLSAMMANS med alla de djur och växtarter som fram tills för ett sekel sedan definierade vad jorden var? Klarar människan att åter bli en del av skapelsen, inte den som skapar, eller mer sannolikt – river sönder den livsväv som hittills skapat den biosfär vi alla lever i, av och för?

Jag tror allt mindre på det. Mänskligheten dömer sig själva och jorden till en förändring som hittills inte skådats. Den reella övergången till antropocen kommer att omforma jorden, samhället och människan i grunden. Det som väntar därefter är ovandrade stigar.

Som individ finns det även här tre vägar att gå. Antingen kan man stoppa huvudet i sanden, låtsas som om det kommer att blåsa över eller förneka att det kommer att hända och därefter leva på som vanligt.

Eller så kan man falla ner i depression, inse att allt är kört och mer eller mindre aktivt invänta slutet.

Eller så kan man plantera sitt äppelträd i förhoppningen om att barnbarnen en gång kanske ska få se det blomma. I vart fall har man förskönat världen, berikat mångfalden, och begått en motståndshandling för framtidens skull. Som varje pessibilist skulle göra. Och här utanför sjunger koltrasten.

ÖSK och framtiden

Allsvenskan 2019 är slut. Djurgården vann alltså, men de två spelskickligaste lagen kom tvåa och trea. Jag har sällan sett skillnaden i klass mellan lag vara så stor som när MFF spelade ut ÖSK på Behrn Arena, eller när Bajen gjorde detsamma på Tele2. När man kollar på de riktigt stora internationella lagen är klassen ytterligare någon nivå upp, men tempot, passningsskickligheten, blicken - allt helt enkelt - blir så mycket högre att det är som ett annat spel. Men när ÖSK möter Malmö så syns skillnaderna. Passningar som MFF lägger på yta rinner ut över sidlinjen för ÖSK. När MFF kör kortpassning med ett tillslag klarar de också av rörelse mellan passen. När ÖSK försöker detsamma står spelarna stilla. När MFF pressar gör de det som lag, något som ÖSK bara klarar ibland. Och när MFF använder hela planen, på bredden och djupet, rullar ÖSK runt via halva laget för att komma från vänster till höger yttermittfällt.

Jag inser att jag, trots mitt nörderi, knappast är något ämne för större expert inom fotbollen. Och detta inlägg är inte tänkt som ett betygsättande av spelare. Men jag måste hålla med de många riktiga experter som menar att Allsvenskan numera består av tre delar: En storstadstopp (kanske inklusive Peking), en meningslös mitt och ett nedflyttningsgäng. ÖSKs plats i hackordningen är att hamna högst av de i mitten. Resten kan man bara drömma om.

Så vad ska ÖSK göra? Målsättningen med att vinna guld, spela i Europa och vara bäst av alla på plan måste överges. Kanske, som Alexander Axén säger i intervjun med Nerikes Allehanda, kan man något år komma högre i cupen, så länge den inte blir de sämsta av de bästas biljett till Europa...

Det är bara att acceptera: ÖSK kommer inte att fylla läktarna genom att vara med i toppen av Allsvenskan ständigt och jämt.

Så - det är bara att lägga sig ner och dö då?

Eller...

Jag tror faktiskt på motsatsen. Men då måste styrelsen, föreningen och bolaget börja agera utifrån en helt annan spelplan än den man gjort hittills. Man måste agera, istället för att reagera. Man måste tänka långsiktigt, istället för att titta på nästa säsong och de värvningar man kanske har råd med.

Låt mig peka på några förslag som jag tycker att vi borde jobba för:

ÖSK ska spela för fulla läktare, oavsett sportsliga resultat!
Lär av Bajen. Först kom publiken, sedan kom resultaten. Att vara Bajare är inte bara att gilla fotboll. Det är något mer. En livsstil, en gemenskap, en familj.

Vad är ÖSK? Knappast en familj i alla fall. Men även om vi inte är en familj, borde vi kunna vara en förening med hemkänsla - i vart fall på hemmamatcherna. Man går på matchen för att träffa kompisar, nya och gamla, ta en öl före och drömma om vinst och en till efter för att släppa förlusten. Man snackar lite i pausen när man tar en kaffe eller burgare. Kollar in vilka gamla och nya som finns där och om man saknar någon. Man glädjer sig åt Kubanerna som kör järnet, trots att de fyrar av de där eländes bengalerna, bara för att deras ramsor och glädje är en del av matchupplevelsen. Man kanske stannar kvar en stund efteråt, snackar ner matchen med några vänner, sitter och glor. Man tar en lunch med ÖSK-vännerna nån gång då och då bara för att det är kul att ses och snacka fotboll, Örebro och livet.

Men hur når man dit? Nu kommer de konkretare förslagen:

1) Fotboll är inte /bara/ sport - det är en upplevelse.
Att gå på Behrn Arena ska alltid, alltid, vara en upplevelse oavsett hur matchen går, om man är fotbollsnörd eller tvingats med av sambon eller barnbarnet. Det ska vara välkomnande att komma dit, det ska vara bra sittplatser och genuina ståplatser. Det ska vara ombonat. Man ska alltid, alltid, kunna få bra kaffe, gott fikabröd likaväl som en snabb kokt med bröd eller en Delicatomazarin. Ju tristare motstånd - tänk Mjällby - desto viktigare är det med det runt omkring.

Det finns några som fattat det. Erik Wärlegårds GFÖ-tankar är en bit på väg. Men det är första steget. Det krävs fler.

2) Man ska kunna sitta med såna man trivs med.
Om man står på Västra Stå vet man att ju närmre mitten man kommer, desto högljuddare blir det. Det är klart. Likadant är det på mitten av Norra. Där sitter de tristare sponsorbesökarna, de som sällan ropar och mest applåderar när det är medvind. På Södra är det lite mer blandat. Och så har vi familjeläktaren förståss. Men det går att göra så mycket mer.

Varför bara en GFÖ-läktare? (Varför är vi inte fler förresten?) Tänk om det borde finnas en tjejläktare eftersom vi män fortfarande inte alltid kan bete oss, en läktare för riktigt gamla gubbar som vill ha det varmt om stjärten och kaffe vid platsen, en läktare för de sponsorer som också är genuina fotbollsnördar osv osv Det är bara fantasin som sätter gränser. Och när man hittat olika koncept så gäller det att fylla dem med något. Guldklubbens medlemmar sitter på en viss plats och får en latte och en wrap i pausen. Det finns en avdelning där man accepterar att folk hela tiden rör på sig, helt enkelt för att man hela tiden kan köpa fika, mat eller en öl under pågående match.

3) Det gäller att se det som finns omkring.
Visst är det så att man måste tänka på publiksnitt när man planerar omkringarrangemang som mat, fika osv. Men det finns en risk med att planera för dåliga matcher. En risk att det blir självförstärkande. Dålig motståndare betyder dålig match och dålig service. Det finns bara en sak som ÖSK kan påverka rakt av - servicen. Tänk om man tänkte tvärsom: Dålig motståndare betyder risk för trälig match - då måste kringarrangemangen vara det som drar! Bättre fika, snabbare service, annorlunda underhållning, ännu trevligare. Vi går på match inte bara för att se på fotboll. Vi går dit för allt det andra också.

4) Stolthet, hjärta och passion.
Tänk om vi ÖSK-are alltid kommer att kunna sjunga ramsan om våra icke-SM-guld. Om vi inte är bäst på fotboll - vad är vi bäst på då? Vad är själen i ÖSK?

Jag tror klubben gjorde en riktig miss när man blev degraderad av SvFF. Vi var rätt många som spottade på allt vad detta förljugna degraderande innebar. Men sedan då? Vad hände sedan? Borde vi inte tillsammans knutit näven, i vart fall i fickan, och gjort något annorlunda. Tänk om just bristen på guld och degraderandet är delar av den själen. ÖSK är kusinen från landet, underdogen, den som  blir nedslagen, MEN SOM ALLTID STÅR UPP IGEN! Och nu då - när MFF, Bajen och de andra storstadslagen omsätter hundratals miljoner och köper ihop stjärnor, så är ÖSK fortfarande underdogen, den som vägrar att acceptera rollen som slagpåse trots slagen, föreningen som alltid bär stoltheten och passionen med sig i hjärtat.

För att ÖSK ska kunna bli det man kan, måste man börja förändra det man har rådighet över, och det är i dagsläget mindre fotbollen som alltmer styrs av de stora pengarna, men allt mer den själ och det hjärta som finns i hängivna supporters och mer eller mindre fotbollsintresserad hemmapublik. Så jag tycker att styrelsen ska lägga mer fokus på stoltheten, hjärtat och passionen och lite mindre på att söka den där spelaren som ska ändra allt och göra ÖSK till det nya MFF...

5) Arenan är ÖSKs!
Idag är inte Behrn Arena ÖSKs. Det är kommunen som äger den. ÖSK är en nettobetalare till kommunen. Man får idag betydligt mindre i bidrag än vad man betalar i hyra. Framtiden kommer säkert att innebära mindre bidrag och högre kostnader. Det är orimligt.

ÖSK borde omedelbart inleda ett arbete med att bli ägare av arenan. Det första är väl att starta ett fastighetsbolag. När man gjort det kan man förhandla med kommunen om hur lite(!) man ska köpa arenan för. Lite - för att arenan är en förlustaffär för kommunen trots ÖSKs nettoinbetalningar. Kommunen får mindre förluster i framtiden. ÖSK får en arena. Sedan kan man börja utveckla den till den evenemangsarena den måste bli. I en framtid innebär det säkerligen en vädersäkrad arena. Fram tills dess kan den utvecklas för att bli en levande anläggning med service, handel, restauranger, sponsorkontor - allt som kan utveckla arenan till det ÖSK vill att den ska bli.

Men man måste starta idag.

6) Medlemskapet.
Idag finns det i princip ett medlemskap, som man betalar olika mycket för. Det borde ändras. Om man är guldmedlem ska det kosta - men man ska få service också. Varför är inte ÖSKs medlemsträffar den självklara träffpunkten för Örebros näringsliv förresten? Men för oss nördar måste det också finnas fler pluspunkter än en pin och möjligheten att gå på ett årsmöte (hur många har gjort det???). GFÖ-medlemskap kanske innebär att ÖSK faktiskt tar ansvar för att fixa den där månadslunchen på den självklara ÖSK-restaurangen, eller att gamla spelare är en del av upplevelsen på K. Familjemedlemskapet innebär faktiskt att barnen får en anpassad upplevelse, olika om man är fem eller tolv. Gubbmedlemskapet innebär att man får klippkortet till kaffet i pausen.

Kanske innebär det också att medlemskapet är en del av årskortskostnaden. Jag är medlem med årskort, och jag förnyar dem samtidigt. Varför inte som en prenumeration eller som en månadsavgift, bara att kryssa i rutan för att autogirot ska fortsätta... Det viktiga är att vi blir fler medlemmar som blir stabila på åskådarläktaren hemma, och ibland borta också.

7) Spelarna.
Jag gillar att det numera finns en betydligt bättre interaktion mellan spelare och framförallt Västra Stå efter vinster. Men ska klubben leva upp till Stolthet, hjärta och passion innebär det att spelarna, efter varje match, måste visa samma engagemang för de som stöttar från läktarna när de förlorat som när de vunnit. Jag fattar att en del är sådana vinnarskallar att det inte funkar, men då får man hitta på nåt annat. Publiken måste få något tillbaka för att man sjunger trots att spelet är skit.

Och om föreningens slogan är Stolthet, hjärta och passion, så ska det gälla spelet också. Lämna finliret till Bajen. Fixa spelare som likt elva Klas Ingesson plöjer konstgräset i en ständig jakt på motspelare, boll och mål.

Slutsats:

För att ÖSK ska kunna utvecklas måste man göra en synvända. Det handlar inte om att få publik för att man spelar bra och vinner guld. Det handlar om att få publik för att man spelar bra men aldrig vinner guld. Istället för att bygga framtiden på sådant som man inte kan påverka - som att guldet nästan alltid kommer att gå till det lag som har mest pengar på banken, måste man bygga på sånt man kan påverka - publiken, medlemmarna, upplevelsen, arenan...

ÖSK kan bli Sveriges intressantaste fotbollsklubb, Sveriges intressantaste fotbollslag. Men då gäller det att hitta sin själ. Och börja i rätt ände.

Liberalism, natur och den begränsade planeten.

Buskskvättan sjöng inte i år. Inte törnskatan heller. Jag såg inte lärkfalken jaga över fårens hagar. Kornknarren repade inte i juninatten. Varför kom de inte i år? Kommer de nästa?

Vi tackade Gud för sommarens mildhet, med regn, sol och värme i lagom doser, väl medvetna om att fjolårets torka kanske inte var en tillfällighet. Djuren klarade sig. Vinterhöet kunde hämtas in.

Men oron finns ändå där. Hur kommer nästa sommar att vara? Och nästa? När fylls grundvattenreserverna på igen och vad gör vi om brunnen sinar?

Varför sjöng inte buskskvättan?

---

Det är inte svårt att hitta exempel på klimatförändringarnas effekter. Det är lika enkelt att googla fram orsakerna till dem. Kunskapen om såväl orsak som verkan är både djup och bred och väl fördelade till de allra flesta beslutsfattare. Vad gäller insikter om vilka åtgärder som krävs är kunskaperna lika breda och djupa inom forskarsamhället, men fördelningen bland beslutsfattare är mer skev. När Greta Thunberg ifrågasätter politikers, företagsledares och andra influerares verkliga vilja blir det uppenbart att den saknas, precis som buskskvättans sång.

Skälet till denna tvekan är uppenbar. Det moderna liberala samhället är uppbyggt på kol, olja och fossilgas. Framväxten av det industriella samhället, liksom det därefter följande konsumtionssamhället, är samtida med utvinningen av fossila energibärare. Om det ena avskaffas, kommer det andra att följa. Insikten om detta finns medvetet eller undermedvetet hos de flesta politiker i ledarposition. I förhoppningen om att ingenjörerna ska lösa problemen innan katastrofen är här, försöker man skapa förutsättningar för den nödvändiga teknikväxlingen.

Denna politik är byggd på en ideologisk uppfattning som gränsar till religiös övertygelse. För en liberal, från vänster till höger, lyder mantrat att det inte är tillväxten som är problemet, utan att den inte är grön. Bara vi kan omforma den miljöskadliga tillväxten och skapa incitament, med morot och piska, för den nödvändiga omställningen så kommer den att ske. Och därefter kommer världen att grönska, i bildlig och bokstavlig mening.

---

En av de mest skrämmande artikelserier man kunnat följa det senaste året handlar om den kraschande biologiska mångfalden. Ibland är hotet specifikt, som när insekterna dör i mängd. Även om den är läst, är förståelsen av konsekvenserna om den tyska långtidsstudien, om hur de flygande insekterna minskat i ett av landets naturreservat, betydligt lägre än vad gäller klimatet. Biologisk mångfald är ingen kioskvältare. Naturen som sådan är något som bara finns, fungerar och kan kuvas och omformas för mänskliga behov.

Inte ens när Amazonas brinner, blir frågan akut. Den mediala bilden handlar om Amazonas som en global lunga, en uppgift som dessutom är felaktig. De eventuella problemen för den biologiska mångfalden beskrivs mest som ett mänskligt bekymmer, som om regnskogens uppgift var att försörja mänskligheten med nya mediciner. Men biologisk mångfald som en global, livsuppehållande väv av sammanlänkande arter, lyser med sin frånvaro.

I Europa anklagar man president Bolsonaro för rovdrift. Men den egna agendan är långt ifrån trovärdig. I Sverige fortsätter kalhyggena att breda ut sig och den industriella livsmedelsproduktionen fjärmar sig allt mer från det jordbruk som en gång såväl brukade som bevarade jordens värde. Som alltid är det den biologiska mångfalden som får stryka på foten när de sista våtmarkerna dikas, när skogen ersätts av trädplantager, när mångfaldens äng och hage blir ensartad åker och vall.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att 2,7 miljarder, 2.700.000.000, fåglar inte längre finns i den Nordamerikanska naturen. Det är, som vanligt, människan som ligger bakom. Vårt sätt att leva gör naturen allt mer ogästvänlig för de som en gång befolkade den. Det vilda finns snart inte längre kvar. 96 % av alla däggdjur som lever på planeten är idag antingen boskap eller människor. På samma sätt är det med andra djurklasser.

Även om det verkar som om naturen är oändlig, som om det vilda finns runt knuten, håller det som en gång var natur, djur och ekosystem att förändras i grunden. I datorspel kan man resa till avlägsna planeter och ”terraforma” dem. Men den jord, den Terra  vi känner, omformas. Ekosystemens mångfald blir humansystemens enfald.

---

Jag läser om den ökande globala turismen. Om hur allt fler platser blir som Venedig, inte bara översvämmade av vatten utan av turister i allt större hopar. Om överbefolkade stränder. Om natur som inte längre finns. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är vårt samhälles yttersta mål.

För oss globaliserade marknadsliberaler var politikens målsättning länge att ge människor redskap att lyfta sig ur fattigdom. Idag handlar det om att människor i de fattigare länderna ska få det som oss som lever i de rika. Så ser vi framför oss en värld där människor lever i samma välfärdssamhällen som oss själva, med skola, sjukvård och äldreomsorg. Det verkar så bra. Problemet är bara att det är den ena sidan av myntet.

Den andra sidan är mörkare. I vart fall när det gäller naturen, klimatet, ekosystemen. För välfärdssamhället är byggt på konsumtion. Konsumtionen av varor levererar ett överskott som kan finansiera välfärd, privat eller offentlig. Och när de grundläggande behoven är tillfredsställda, låter vi oss inte nöja. Vi fortsätter att konsumera för att fylla de där behoven som döljer det där hålet av meningslöshet i vårt inre. Vi köper saker vi inte behöver. Vi reser till platser där vi en vecka kan glömma vardagen, tillsammans med hundratusentals andra med samma parentetiska liv.

---

När Adam Smith 1776 skrev ner sina tankar om nationernas välstånd, var inte tankar om den begränsade planeten ens en fråga. Under industrialismens uppbyggnad blev lösningen på de lokala problem som miljöförstöringen orsakade högre skorstenar och längre avloppsrör. Tron på en jord som kunde hantera vår miljöförstöring var oifrågasatt. Inte förrän Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom på bokhandelsdiskarna 1962 skedde något. Men utvecklingen gick långsamt. Försurningskrisen hanterades men skapade ingen insikt om de globala systemens begränsningar. Inte ens ozonkrisen förmådde att förändra samhällets förståelse på något djupare plan.

Det är först i och med klimatkrisens allt mer akuta skeenden som något börjat hända. Men som så ofta handlar det om att människan inte förmår att se helheter. Klimatkrisen är ny och global, men lösningarna är gamla och lokala. Vi lever fortfarande i Adam Smiths anda, med en tro på en jord utan begränsningar, en planet som kan hantera allt vi gör.

De politiker som ska hantera frågan sitter i en rävsax. Det axiom som styrt utvecklingen från bondesamhälle till välfärdstat, har varit en orubblig tro på att tillväxt är vägen framåt. När de globala systemen hotas, är det enda som krävs att måtten på tillväxt omdefinieras. Den gröna tillväxten ska hantera de problem som den fossila tillväxten orsakat.

Det finns ett antal problem med detta. Det största är att den gröna tillväxten är lika sannolik som den humana kommunismen. I teorin kan de vara möjliga, men den praktiska tillämpningen har visat sig svårare. Grön tillväxt har hittills visat sig hanterbar i ett lokalt perspektiv, men samtidigt har den globala utvecklingen varit allt annat än grön.

Sambandet är glasklart. När tillväxten ger människor möjlighet till mer än grundläggande välfärd, väljer vi att använda den till miljöovänlig konsumtion. Av varor, tjänster och upplevelser. Varje gång tekniken gjort det möjligt att öka välstånd och välfärd, har det inneburit ett totalt ökat tryck på planeten. Biologisk mångfald ersätts av odlad enfald. Resilienta ekosystem fylls av antibiotika, mikroplaster, kemikaliesoppor. Och som lök på laxen kan vi inte ens turista i fred längre eftersom alla andra har samma önskan om att byta 357 dagars tomhet för 168 timmars avkoppling.

---

Men finns då ingen lösning? Måste vi, i Jonathan Franzens efterföljd, invänta den globala kollapsen och mänsklighetens undergång, men i värdighet? Det finns mycket som talar för det. För alternativen är politiskt orealistiska.

Självklart vore en repressiv global diktatur en möjlighet. En som bestämmer vilka som får leva vidare och vilka som måste bort för att mänskligheten ska komma ner i nivåer som planeten tål. Det finns såväl filosofer som politiker som lockas av tanken men denna eliternas, för det är självklart att det är eliterna som blir kvar, dödsdans är en orimlighet.

Men om vi vill ha kvar demokratin och den liberala marknadsekonomin, hur gör vi då?

Visst kan en grön marknadsekonomi fungera. I teorin. Och till del. Det går självklart att prissätta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser så att de pressar ner utsläppen. Det går att bruka samma styrmedel när det gäller plaster, antibiotika, kemikalier. Varje nation kan skapa egna regler och börja omställningen. Det blir svårare med ett globalt genomslag.

Men de nationella konsekvenserna blir tydliga. En liter bensin för 75:- kronor kanske? Grytbitarna på söndagsmiddagen till ynka 1500:- kronor kilot? Och det gäller att planera väl för att kunna betala av på den enda semesterresa familjen har råd med under barnens uppväxt. Kanske finns plats på tåget till franska atlantkusten 2027?

Exemplen ovan är ovetenskapliga. Men ska marknadsekonomin användas för att styra krävs att den verkligen styr. Och det kommer att få konsekvenser. Vi kommer att resa mindre i vardagen och till helgs. Vi äter mindre kött av djur som uppföds på annat än lokala betesmarker och vallar, och mycket sällan mat från andra sidan jorden eftersom transporterna är så dyra och produktionen även där måste ställas om. Vi kommer att bo mindre eftersom få kommer att ha råd att värma upp stora hus. Vår konsumtion kommer att minska i volym, men knappast i ekonomiska termer, eftersom vi inte kommer att ha råd att lägga pengar på billig skitkonsumtion. På område efter område förändras vardagen, fram till den dagen då teknikerna hittat lösningar på klimatkrisen, på kemikaliesoppan, på antibiotikaresistensen…

Tillväxten lär finnas där i ekonomiska termer, men det är verkligen en annan sorts tillväxt.

Men den stora utmaningen kvarstår ändå. Hur kan vi prissätta mänsklighetens användande av den begränsade naturen som ett obegränsat ymnighetshorn? Är det rimligt att 96 % av jordens däggdjur är kossor och människor, att 70 av alla fåglar är höns? Är det rimligt att människan utrotat 83% av alla vilda djur, varar 50% de senaste 50 åren? Hur prissätter man avskogningen av Amazonas, bränderna i Indonesien, blekningen av koraller, kalhuggandet av Norrland?

Hur prissätter man förlusten av ännu en art som idag synes värdelös, men i morgon kanske var den tråd som fick livsväven att brista? Hur värderar man den minskande motståndskraften hos ett ekosystem, mångfalden i en riktig skog, genspridningen hos en sällsynt art?

Kan människan inse att hon lever på en begränsad planet, tillsammans med de djur och växter som varit delar av ekosfären en betydligt längre period än mänskligheten? Kan den människa, som allt mer landar i tanken att hon inte längre är ett biologiskt djur beroende av andra utan en sociologisk varelse som själv kan styra sin framtid, inse att hon är helt utelämnad åt fungerande ekosystemtjänster?

Det sjöng ingen buskskvätta vid Boängsgården i år. Kanske var det en tillfällighet. Kanske inte.

-->

Varför borgerligheten har problem med klimat och natur.

 När den konservativa budgeten gick igenom i regeringsundantagstillståndets tid, var det ett område som påverkades mer än det mesta. Anslagen för klimatpolitik liksom för värnandet av biologisk mångfald minskades med 2 miljarder kronor. Det är en minskning som inte står så långt efter Donald Trumps försök att avlöva USAs klimat- och naturvårdspolitik.

Men även de andra tidigare Allianspartierna drar sitt strå till stacken. I förhandlingarna med socialdemokraterna krävde det påstått gröna Centerpartiet en mängd reträtter på området. Det handlade inte bara om flygskatt. Även strandskydd och inte minst kraven på att skyddet av den biologiska mångfalden skulle ställas efter markägarens rätt att göra pengar på marken var centrala i förhandlingarna.

Som liberal är det lätt att kritisera Miljöpartiets medverkan i den senaste mandatperiodens regering. Politiken inom de områden partiet haft ansvar för; skolan, kulturen och bostäder, har som bäst varit verkningslös. Men man måste samtidigt vara så klarsynt att partiets inverkan på såväl klimat- som naturvårdspolitik har varit avgörande. Sverige är 2019 bättre på de allra flesta områden inom klimat- och naturvårdspolitik än vad det var 2014.

Det är uppenbart att det finns en skiljelinje mellan de borgerliga partierna; liberala och konservativa, och de rödare. I mätning efter mätning visar det sig att de röda partierna har en bättre klimat-, miljö- och naturvårdspolitik än de blåare. Liberalerna, som med rätta är det grönaste av de borgerliga partierna, hamnar ändå efter de röda samtidigt som de långsiktiga miljöfrågorna för det mesta hamnar långt bak i partiets prioriteringslista.

Vad beror detta på? Är klimatpolitik beroende av traditionella ekonomiska politiska strukturer? Går skiljelinjen i synen på värnandet av biologisk mångfald i samma härad som blockpolitikens skyttegravar?

Ser man på den historiska utvecklingen är detta ett relativt nytt fenomen. Under lång tid var Frisinnade Landsföreningen och Folkpartiet, Liberalernas föregångare, de som drev naturvårdsfrågorna hårdast. Svenska Naturskyddsföreningen, som bildades bland annat av flera namnkunniga liberaler, hade länge i sin styrelse en stark representation av liberala intellektuella med basen i den naturvårdsnära vetenskapen. De första nationalparkerna kom till genom liberala krav och därefter fortsatta partiet att driva frågorna, alltifrån strandskydd till nationalälvar. Regeringen Ullsten fick med rätta mycket goda betyg för sin naturvårdspolitik.

Men något har hänt de senaste decennierna. Även om miljöpolitik i vid bemärkelse kan nämnas i olika högtidstal, verkar insikten om behovet av politisk aktion saknas.

Låt oss anta att även de borgerliga partierna har vetskap och insikt om de stora miljöproblemen mänskligheten står inför: Klimatförändringarna. Artutrotningen. Kemikaliespridningen. Avfallsproblematiken. Varför hamnar man ändå fel i så många frågor?

Under hela mänsklighetens period på jorden har vi påverkat natur, miljö och i viss mån klimat. Men påverkan har varit lokal, regional och nationell. Så är det inte längre. De senaste decennierna har mänskligheten på alla områden en global påverkan på biosfären. De stora miljöfrågorna är globala. Vår tidsålder är antropocen.

När jag för drygt 30 år sedan som en av de första doktoranderna i miljörätt påbörjade min ännu ej färdiga avhandling vid Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, var min ambition att söka svaren på hur man effektivast skulle kunna genomföra ett lagskydd inom naturvårdsområdet. Avhandlingens preliminära namn: ”Möjligheten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv” speglar dåtiden på flera sätt. Ordparet ”biologisk mångfald” var ännu inte för allmän användning.

Men viktigare är sannolikt frågeställningen om hur en nationell lagstiftning kan fungera för att hantera problem som inte känner landsgränser. Det är här vi närmar oss de borgerliga partiernas miljöpolitiska problem. Framförallt gäller det liberalismen, där två av grundstenarna i ideologin ännu inte förmår hantera denna globaliseringsrörelse. Äganderätten och den individuella friheten.

Låt oss börja med äganderätten. Under de senaste åren har attackerna på skydd av värdefull natur och hotade arter blivit allt mer samordnade. Borgerliga partier, inte minst Centerpartiet, tar stöd av olika särintressen med bas inom markägande och markutnyttjande för att sätta upp hinder för artskydd.

Ibland tar detta motstånd märkliga former. Centerpartiets Fredrik Federley är öppen med sin antiintellektuella hållning kring faktainsamling, när han klart pekar på att ett hinder i förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är den så kallade ”nyckelbiotopsinventeringen”. I princip innebär det att Centerpartiet hellre väljer okunnighetens väg mot artutrotning än att få veta vilka konsekvenser det förstärkta skydd för markägarens rätt att skövla värdefull natur, som Centerpartiet önskar, kan få.

Men är det en rimlig hållning? Kan vi strunta i skydd av hotade arter, lokalt eller nationellt, och hävda att äganderätten står över detta även om det kan få globala konsekvenser?

I Tyskland finns undersökningar som pekar mot att antalet flygande insekter minskat med upp emot två tredjedelar. Andra undersökningar visar att de så kallade ”vilda djuren”, såväl däggdjur som fåglar och fiskar, är mycket små andelar av den totala mängden djur. Jorden är inte längre en mångfaldens vildmark. Det är människan och hennes domesticerade djur som snart är enfaldens produktionsmark.

Vilka konsekvenser kommer det att få? Finns det en gräns när antalet pollinerande insekter blir så litet att det påverkar odlingen av växter i behov av pollinering? Vad händer med ekosystem när till och med de ”vanligare” arterna blivit sällsynta? Hur grov kan mångfaldens väv bli, innan den rasar samman? Och vad händer då, när livsväven repas upp? Vilka konsekvenser får det för människan om jordens livsuppehållande system krackelerar? Vilka livsmedel kommer att finnas? Hur kommer vi att hantera nedbrytningen av allt vårt avfall? Kommer skogen att fortsatt vara jordens gröna lunga?

Skyddet av den biologiska mångfalden står i konflikt med en /ännu/ starkare äganderätt. Svenska hagmarker är i princip borta. Svensk urskog är slagen i spillror. Svenska våtmarker är någon procent av vad de en gång var. Andelen skyddad skog borde tredubblas. Våtmarkerna, stränderna och landnära vatten, borde värnas. Istället kräver de borgerliga mindre skydd och mer rätt att exploatera.

Skälet till denna inställning är lätt att förstå. Liberalismen bygger på ekonomiska teser med nationen som grund. Hittills har liberala ekonomiska teorier inte klarat av att hantera vare sig de generationsperspektiv eller globala perspektiv som dominerar naturvårdens utmaningar. Adam Smith behövde inte bekymra sig om vilka konsekvenser det privata ägandet och exploaterandet av mark och naturresurser fick, eftersom frågan då var obsolet. Luften, marken och vattnet var fria nyttigheter. Djur och växter var en oändlig tillgång. Det var orimligt att tro att brukandet skulle innebära ett förbrukande. Den synen är, märkligt nog, förhärskande ännu idag. Än märkligare är det att de internationalistiska partierna i detta intar en strikt nationalistisk hållning.

Klimatfrågan skapar likartade problem för de liberala grundteorierna. Liberalismen baseras i huvudsak på en utilitaristisk filosofi. När en av de liberala anfäderna; John Stuart Mill, hävdar att samhällets mål är största möjliga lycka åt största möjliga antal människor, är det en momentan känsla. Generationsproblematiken lyser med sin frånvaro. När samme Mill beskriver liberalismens kärna som att min frihet sträcker sig så långt att dess gräns bara går vid att den inte påverkar någon annans negativt, saknas såväl generations- som globala klimatperspektiv.

När vi tar flyget till en skön vecka i Thailand, när vi köper den billiga biffen från Brasilien, när vi klär oss i den senaste veckans mode från H&M, visar vi såväl på liberalismens styrka som dess svagheter. Den internationella handeln har skapat ett globalt välstånd utan historiska likheter. Men välståndet är byggt på uttag av jordens ändliga kapital, bestående av frisk luft, rent vatten, giftfria jordar och myllrande mångfald.

Liberalismen har fastnat i en position där det saknas såväl historia som framtid. Utan vilja till insikt om hur världen förändrats sedan industrialismens, och liberalismens, genombrott saknas verktyg för att hantera globala miljöutmaningar. Utan vilja till förståelse för att såväl äganderätt som personlig frihet måste hanteras i ett globalt perspektiv med en bred insikt om att framtida generationers frihet kommer att påverkas av våra handlingar, blir borgerligheten en ständig broms för nödvändiga förändringar.

Istället överlåter man den progressiva miljöpolitiken till socialister av olika kulör. Där saknas istället insikt om äganderättens nödvändighet även för miljö, klimat och natur. Där saknas insikt om att staten faktiskt måste ha begränsningar. Där saknas den grundläggande förståelsen för den individuella frihetens värde för människans utveckling och därmed hennes insikt om naturens begränsande villkor.

Så borde det inte vara. Liberalism har hittills visat sig vara den ideologi som förmått anpassa sig till skiftande förutsättningar och ge människor en ökad frihet, ett stärkt välstånd och en stabil demokrati. Så kan det sannolikt vara även i framtiden. Men då måste den absoluta äganderätten till markens resurser och den påstått oändliga personliga frihetens heliga kor, om inte slaktas, så i vart fall genomgå en genomgripande metamorfos.

Och det är dags att börja nu.

Sista striden det är...

Det liberala vankelmodet kring vem man ska styra med, eller släppa fram som regeringsbildare, kan i förstone verka vara en kamp mellan höger och vänster inom partiet. Men bilden är mer spretig än så. Den liberala kampen står faktiskt på det nya slagfält som politiken utkämpas på. Och det är inte alls säkert att gamla stridstekniker har någon framtid, lika lite som kavalleriet hade en framtid när stridandet mekaniserades.

Jan Björklund leder ett av Sveriges minsta riksdagspartier. Samtidigt leder han ett parti som både är ett av de äldsta, och ett av de nyare. Tillsammans med sin minikollega MP, är Liberalerna ett lackmustest för den nya politiken och dess konsekvenser.

I andra inlägg har jag rasat mot den förflackning av det politiska uppdraget som jag tycker mig se. Allt fler politiker blir allt mer intresserade av sin egen framtoning, att vara någon, och att kommunicera rätt. Snart ingen har en aning om vad det handlar om när det gäller att styra en kommun, eller ett land. Ekonomi och verksamhetsstyrning är trista saker som någon annan får syssla med. Jag bygger mitt varumärke!

Men det är inte denna trend som nu blir synlig inom Liberalerna. Det är en än mer grundläggande strid.

Låt mig förklara.

Striden inom Liberalerna står, menar jag, mellan livsstilsliberaler och ideologiska liberaler. Inte så att livsstilsliberaler inte har någon ideologi, eller att ideologiska liberaler saknar livsstilstankar. Ändå är detta den huvudsakliga skiljelinjen.

För att begripa detta måste man först försöka definiera de olika grupperna.

För en livsstisliberal är GAL-TAN-skalan självklar. De för en liberal definierande frågorna handlar om feminism, HBTQ, mänskliga rättigheter, normkritik och internationalism. Dessa frågor är överordnade traditionella liberala tankar. Exempelvis är det för en liberal feminist självklart att en liberal hjärtefråga är att minska föräldrars rätt att själva bestämma över sin föräldraförsäkring, eller att kräva kvoteringar även inom privata bolag och på fristående universitet. HBTQ-rättigheter och normkritik är oifrågasättbara normer. Det kan exempelvis visa sig i att det är viktigare att slåss för vuxnas rätt till barn, än barns rätt till en mamma och en pappa eller att biologiska fakta får vika för individens subjektiva upplevelser. MR och internationalism för dessa liberaler står över nationellt demokratiskt beslutsfattande. Den reglerade marknadsekonomin som var den tidiga svenska liberalismens kännetecken, är inte viktig i ett internationellt perspektiv.

Mot detta står de ideologiska (att använda ordet konservativa riskerar att få fel effekt…) liberalerna. Där är fortfarande de tidigare grundläggande liberala värderingarna en bas även för andra frågor. Det är självklart att man kan hävda sig vara på samma linje när det gäller de frågor som definierar livsstilsliberalerna, men dessa frågor är inte grunden för det politiska engagemanget. Inte heller är resultaten av de politiska övervägandena alltid desamma. Feminismen begränsas av den ekonomiska friheten. Internationalism och MR måste sättas i en nationell kontext, baserad på nationellt demokratiskt självbestämmande. HBTQ och normkritik ramas in också av vetenskapliga fakta. Dessutom finns frågor som trygghet eller ordning och reda i skolan på agendan. Men grunden för det politiska engagemanget ligger i en traditionell syn på att ekonomi är basen för den svenska varianten av socialliberalism.

Detta är ingen heltäckande beskrivning av de två linjerna. Men den tydliggör skillnaderna. Även inom partierna börjar de linjer som traditionellt både delat upp partier och skapat en grund för demokratin att mjukas upp och förändras. Det är inte längre ekonomin och konsekvenserna av olika ekonomiska beslut som står i fokus. Politik handlar idag ofta om helt andra saker.

Kanske är detta en naturlig följd av den ekonomiska utvecklingen nationellt, i Sverige och i stora delar av västvärlden. De allra flesta har idag en så god ekonomisk status att ekonomi mer handlar om administration än om politik och ideologi. De allra flesta som står utanför denna ekonomiska statuszon, får ändå hjälp att leva ett hyfsat drägligt liv. Och de som faller utanför nationellt är så få, eller så långt borta från mainstreamsamhället, att de inte påverkar politiken.

Konsekvenserna blir i alla fall uppenbara inom politiken. Både mellan partier och inom partierna. När Jimmy Åkesson beskriver det nya konservativa blocket som den dröm han nu är nära att nå, handlar det mindre om ekonomi och mer om värderingar. När Jonas Sjöstedt talar om ungefär samma sak, fast tvärsom, är det inte heller med revolutionsröda klasstermer, de hålls helst i bakgrunden, utan om GAL-värderingar.

Skiljelinjerna finns mellan partierna. Men de finns också inom. Och Liberalerna, och Miljöpartiet, är de tydligaste exemplen på vad det kan få för konsekvenser.

Folkpartiet var tidigare inte heller fritt från livsstilsliberalism. Socialliberalismens önskan om att ställa samhället till rätta för de svagaste, eller frisinnets normativa komplex baserad på kristendomens traditioner och dogmer, hade i sig andra former av livsstilsbejakanden. Men det fanns skillnader. Dels var höger-vänster-skalan tydligt närvarande. Dels var den ekonomiska politiken fortfarande en stabil ideologisk grund. Dels var framförallt frisinnet en organisatoriskt stabil ram såväl utom som inom Folkpartiet.

Men den nya livsstilsliberalismen är inte där. Den är inte organiserad, snarare tvärsom. Den är den tydligaste individualistiska strömningen inom liberalismen, där jaget blir viktigare än laget – såväl i partiet som i politiken. Den saknar en genomarbetad normativ grund. Man kan tala normkritik, men vissa av de egna normerna är helt omöjliga att ens ifrågasätta. Den som gör det blir utstött. Den saknar också en koppling till traditionell ekonomisk liberalism – något som gör den oförutsägbar. När det kommer till avvägningar mellan exempelvis feminism och äganderätt, mellan internationalism och nationell demokrati, mellan välfärd och skatter, kan livsstilsliberalerna hamna varsomhels, beroende på vart GAL-vinden blåser idag.

Liberalerna drabbas hårdast av denna utveckling. Skälet är enkelt. Partiet har gjort sig av med sin folkrörelsebas. Från att ha varit det självklara alternativet för de frisinnade – i mycket vid mening – är partiet nu det minsta. Hela den organisatoriska kompetensen håller på att gå förlorad. Partiet blir allt mindre en sammanhållen organisation och allt mer av en löslig sammanslutning av individer med egen agenda. Till och med namnbytet pekar i den riktningen. Liberalerna är inte längre ett parti – bara en vid, otydlig politisk strömning.

Problemet för partiet är att de människor som vill definiera sig som GAL är en snabbfotad skara. Den är betydligt snabbare i sina värderingsförändringar än ett parti kan vara. Som grädde på moset, kan dessa väljare berika ett parti. Men då måste partiet ha en organisatorisk kärna, människor som är partiet trogna trots, och inte tack vare, att partiet tycker på ett visst sätt i en viss fråga. Men om GAL-ningarna blir en för stor del av partiets väljarbas, och en för stor del av de aktiva politikerna, så riskerar partiet att åka berg- och dalbana såväl i opinion som organisation.

Det är det som Liberalerna nu är mitt inne i. Det är den resan Miljöpartiet också gör. Partier utan organisatorisk kärna, utan sammanhängande gemensam ideologi (aldrig haft eller så har man mer eller mindre medvetet gjort sig av med den (ekonomin respektive miljön)), utan någon stabil väljarbas måste vara bäst på att ha det våta fingret i luften för att veta vart GAL-vinden just nu blåser…

När det dåvarande Folkpartiet efter det usla valet 2014 skulle gå igenom all sin politik, fanns en möjlighet att hantera denna fråga. Man hade kunnat ställa sig frågan om vilket parti man ville vara, vilken grund man ville stå på, vilka väljargrupper man ville ha som kärna och som grädde, vilket samhälle man såg framför sig som den liberala visionen.

Av det blev intet.

Det är sannolikt ett av bekymren för partiledaren och partiledningen idag. Man saknar helt enkelt en ideologi. Partiledaren har tvingats hantera dessa stridigheter inom partiet under nästan hela sin partiledartid. Istället för att peka på en tydlig väg framåt, har han försökt balansera de olika krafterna inom partiet. Blidka Birgitta Ohlsson. Stötta Mats Persson.

Och istället för att agera, och ta befälet över partiets utveckling själva, har man tvingats reagera och nu ställas inför fullbordat faktum. Välj höger och därmed mer traditionell liberal ekonomisk politik. Välj vänster och fortsätt på GAL-vägen. Oavsett vad man väljer riskerar man förlora väljare. Och väljarflykten beror i förstone inte på själva valet, utan på att man inte kunnat förklara vilket parti man är och varför man gör det val man gör.

Det hade varit bättre att hålla i taktpinnen själv. Valt GAL-vägen och släppt den traditionella socialliberala ideologin. Valt motsatt, och låtit GAL-frågorna hamna i bakgrunden.

Det är självklart att jag står för den senare vägen. Men oavsett hade jag önskat att det parti jag länge var en lite mer central aktör i, själv hade valt väg och inte låtit andra tvinga partiet till det.

Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad.  Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…