Idag kan vi i två olika tidningar läsa reportage om det som förr hette hemtjänst, och som i vanligt tal ofta fortfarande benämns så, men som nu heter hemvård. Det handlar helt enkelt om äldreomsorg hemma hos den gamla människan i hennes vanliga bostad.
I Dagens Samhälle kan vi läsa om hur kommun efter kommun minskar på resurserna till hemvården. Det får kommunernas medarbetare att gå på knäna. Och det drar undan fötterna på den valfrihet som Lagen om Valfrihetssystem (LOV) skulle skapa. De privata alternativen riskerar helt enkelt att inte få täckning för sina kostnader.
Som om det vore en enda tidningsredaktion som gjort ett lokalt scoop av en nationell undersökning, så kommer Nerikes Allehanda samma dag ut med en berättelse om hur illa det är i Örebro. I Örebro finns nästan inga privata alternativ, så här är det de kommunala medarbetarna som drabbas av kommunledningens nedskärningar.
Det är rätt bekymmersam läsning i båda tidningarna. Äldreomsorgen är inte betjänt av fler nyheter om problem eller dålig kvalitet. Äldreomsorg, oavsett om den sker i hemmet eller på äldreboenden, måste kvalitetssäkras. Men så sker inte.
Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Örebro kommuns äldreomsorg saknar ledning. Det finns ingen politiker i Örebros kommunledning idag som har äldreomsorgen som prioritet. Lena Baastad (s) prioriterar inte pengar till äldreomsorgen. Hon lägger dem på enorma investeringar istället. Och de pengar som ändå går till sektorn ser Rasmus Persson (c) till att de prioriteras till övrig social omsorg. Äldreomsorgen får ta dubbla smällar.
Det skapar problem på äldreboendena. Men det skapar ännu större problem för hemvården.
Örebro kommuns hemvård saknar helt enkelt tillräckliga resurser. Bemanningen är för låg och behoven för stora. Kontinuerliga besparingar, år efter år, har skapat en ohållbar situation. Och det finns ingen grupp som för de drabbades talan. Till skillnad från ett äldreboende, där tiotals gamla bor och där anhöriggruppen är stor och därmed kan skapa ett tryck för förändring, är den gamla i sitt eget hem ensam i sin kamp mot kommunen. Rösten blir för svag och ingen bryr sig.
Under många år har Rasmus Persson lutat sig mot att hemvården ska bli bättre bara han har installerat ett tidsstyrningssystem (TES) som ska göra så att personalen ska åka mindre bil och vara mer hos den gamla. Men systemet hjälper inte. Under infasningen har det skapat enorma problem. Och det ger inte mer tid, framförallt inte i ett system som hela tiden får minskade resurser. Medarbetarna klarar helt enkelt inte av att springa fortare.
Men det bryr sig inte kommunledningen om. De fortsätter besparingarna på äldreomsorgen. 2014 kommer de sannolikt att uppgå till minst 20 miljoner kronor. Det handlar både om de så kallade "omrprioriteringarna" (ett socialdemokratiskt nyord för besparingar, nedskärningar, neddragningar) och de kostnader för pris- och löneökningar som inte täckts av centrala medel.
Nu måste det bli en förändring. Precis på samma sätt som medarbetarna inom förskolan startade ett förskoleuppror, borde äldreomsorgens medarbetare, och kanske framförallt medarbetarna inom hemvården, starta ett äldreomsorgsuppror. Det räcker helt enkelt nu.
Det går att prioritera annorlunda. Folkpartiet har i sin budget visat på hur man skulle kunna lägga 50-60 miljoner till PER ÅR till äldreomsorgen. Det handlar om 100 - 150 fler tjänster, 100 - 150 fler medarbetare, medarbetare som får bättre arbetsvillkor, som gör ett bättre jobb när de själva mår bättre.
Men socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna säger nej. Deras prioriteringar är kommunala bolag, enorma investeringar i betong och en organisation som läcker en miljon hit och en annan dit i alla möjliga projekt.
Det fungerar helt enkelt inte längre.
Örebros äldreomsorg behöver en nystart. Örebros äldreomsorg behöver prioriteras. Det finns i dagsläget inget annat område som är viktigare än äldreomsorgen när det gäller att få till en diskussion om hur kommunen prioriterar och vad man borde prioritera.
Hemvården går på knäna. Medarbetarna mår inte bra. Och de gamla får inte det liv de förtjänar.
Men vilken politiker i kommunledningen tar ansvar för det? Ingen. Som vanligt.
Media: NA
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-12-17
Gud i skolan
Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.
På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.
På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.
Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?
Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...
Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...
Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.
Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.
Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.
Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.
Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.
Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.
Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.
Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?
De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?
Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.
Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?
Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.
Media: DN
På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.
På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.
Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?
Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...
Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...
Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.
Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.
Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.
Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.
Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.
Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.
Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.
Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?
De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?
Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.
Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?
Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.
Media: DN
2013-12-11
PISA II - när normkritiken blir norm
I måndags skrev jag en blogg om värderingsfrågornas betydelse för skolutvecklingen i Sverige i synnerhet och i västvärlden i allmänhet. Jag tänkte fortsätta på den banan ett par bloggar till. Och nu landa i frågan om vilka normer som styr skolan och framförallt eleverna.
Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.
Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:
Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.
Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.
Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.
Men nu eroderar allt detta.
Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.
Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.
Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.
Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.
Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.
Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.
Och vad har detta då att göra med skolan?
Svaret är - allt!
Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?
Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.
Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.
Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?
Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.
Media: SVD DN
Sverige brukar sägas vara världens mest individualistiska land. Det är en följd av tiotals år av utveckling, där individens roll och betydelse hela tiden uppvärderats medan vissa kollektiv hela tiden nedmonterats.
Denna utveckling är i huvudsak god. Den har sina rötter i den individcentrerade liberalismen, men inte bara i den gren som är politisk. Stora delar av Folkrörelsesverige bär i sig individualismens signum:
Frikyrkorörelsens individualistiska tro stod i kontrast mot statskyrkosystemets kollektiva trosuppfattning.
Nykterhetsrörelsens ambitioner var att varje människa skulle kunna göra sina livsval utifrån rationella (nyktra...) beslut.
Folkskolerörelsens bildningsideal hade en självklart individualistisk prägel.
Rösträttsrörelsens individperspektiv behöver knappast tydliggöras.
Det intressanta med denna individualism var att individen alltid ändå var en del av någon form av kollektiv. Det fanns gränser för individualismen. Insikten om att människan inte var en ensam båt på ett vidöppet hav var självklar. Interaktionen mellan människor likaså.
Individualismen i frikyrkorörelsen stöttes mot såväl kyrkans mångtusenåriga dogmer, som församlingens gemensamma åsikter.
Nykterhetsrörelsen och folkskolerörelsens individualism handlade också om en individualism i gemenskap. Du blev nykterist för att din granne behövde en nykter omgivning. Du ville lyfta de obildade till bildning för att ni tillsammans skulle utveckla samhället.
Och rösträtt och demokrati är en sant individualistisk, och lika sant kollektivistisk, rörelse. Ingen demokrati fungerar i ensamhet.
Men nu eroderar allt detta.
Frikyrkorörelsens, eller snarare hela kyrkan, har pendlat från ett förmedlande av ibland människoförminskande normer, till en normlöshet där till och med Gud ifrågasätts.
Nykterhetsrörelsens vi, har övergått i nykterhetens jag. Jag blir nykter för min egen skull, för min egen hälsa, istället för att värna min grannes hälsa.
Demokratin ifrågasätts i ett system där omedelbar behovstillfredsställelse för just mina egna behov inte korresponderar med demokratins behov av långsamhet och bred förankring.
Denna utveckling har accelererat under hand. Och den har formaliserats. Skälet har varit positivt menat. Den liberala synen på att individen har full bestämmanderätt över sig själv, sin framtid och sin vardag. Och för att detta ska fungera måste allt kunna ifrågasättas. Det handlar om allt. Men det handlar framförallt om normer, om normöverförande och om normkritik.
Positivt sett skapar normkritiken möjligheter för individen att bli den man själv vill. Ingen ska bestämma över vem du är och vem du vill vara. Men om normkritiken blir norm, och om individens rätt att ifrågasätta alla normer blir oemotsagd, skapar det problem. Både för samhället i stor och vid mening, men också för individer.
Individualisering utan insikt om individens behov av gemenskaper blir bara egoism.
Individualisering utan långsiktigare normer, riskerar ett samhälle utan utvecklingsriktning.
Individualisering utan gemensamma samhällsnormer riskerar att bli ett samhälle där den starke styr.
Och vad har detta då att göra med skolan?
Svaret är - allt!
Varför ska vi ha en skola? Varför ska vi utbilda oss? Varför ska det vara ordning och reda i skolan? Varför är alla människor lika mycket värda? Varför ska samhället utvecklas? Varför ska jag göra rätt för mig och inte utnyttja systemet? Varför ska jag visa respekt för äldre, och respektera lärarens auktoritet?
Alla dessa frågor besvaras med att de gemensamma normer vi har ligger till grund för vårt sätt att bete oss. I samhället i stort, och i skolan i synnerhet. Men skolan sviker alldeles för ofta sitt normerande uppdrag. Istället ska eleverna än mer lära sig ännu mer av normkritiska förhållningssätt.
Och så tror vi att detta normkritiska förhållningssätt ska stoppas vid synen på könsroller. Men det kommer det inte att göra. Om normkritiken blir norm, kommer även de funktionella normerna att ifrågasättas.
Så vill vi ha en skola som fungerar så måste skolan kunna svara på frågorna:
Varför ska jag utbilda mig?
Varför ska jag bry mig om ordning och reda?
Varför ska jag komma i tid?
Varför ska jag bry mig om lärarens auktoritet?
Varför ska jag överhuvudtaget underordna mig en norm som jag inte accepterar som en lärare jag inte anser har en auktoritet försöker tvinga på inte bara mig, utan hela kollektivet som hon kallar klass?
Ska vi då kasta normkritiken över ända? Knappast. Men om normkritiken blir den enda norm som inte kan ifrågasättas, kommer skolans problem knappast att bli mindre i framtiden.
Media: SVD DN
2013-12-08
Är skolkrisen en värderingskris?
Jag läser Peter Wolodarskis intressanta ledarkrönika på dn.se. Ett försök till både breddning och fördjupning av diskussionerna efter PISA-rapporten.
Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?
Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.
Eller kan man?
Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:
Och hur ska man lösa det hela?
Listan ser då ut så här:
Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.
Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.
Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.
Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.
Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.
Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.
Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?
Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.
Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:
Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?
Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med. Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.
När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.
Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.
Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.
I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.
De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:
Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?
Media: DN, SVT
Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?
Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.
Eller kan man?
Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:
- Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
- Det är resursbrist! (Grönvänster)
- Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
- Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
- Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
- Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
- Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)
Och hur ska man lösa det hela?
Listan ser då ut så här:
- XXX
- YYY
- ZZZ
- En gemensam skolkommission!
Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.
Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.
Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.
Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.
Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.
Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.
Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?
Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.
Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:
Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?
Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med. Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.
När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.
Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.
Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.
I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.
De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:
Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?
Media: DN, SVT
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)