Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.
I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag
politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i
en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får
konsekvenser.
Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt.
Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system.
Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt,
krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som
gjort politiker umbärliga.
Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess
GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett
närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv,
så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som
söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen.
Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det
ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.
För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att
styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt
ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla
inför att stöta sig med olika opinioner.
Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara
förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den
verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget
förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.
Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga
ett personligt varumärke. Det är MIG
det handlar om. Vem JAG är. Hur
JAG är. Ibland används vissa
sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska
ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den
målgrupp du talar för.
Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier.
Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för
partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta
varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad
från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta
kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan
vare sig innehåll eller riktning.
För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller
det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet
kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form
riktat mot EN målgrupp. Men under
denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med
ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som
politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en
”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt
partiarbete före denna egocentrism.
Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och
dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta.
Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss
information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt
många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det
dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig
nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med
respektive talesperson”.
Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern
som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med
budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.
Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma.
Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den
öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan
kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde
tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:
Vi i Folkpartiet
tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste
göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta
av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten,
där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar
av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli
tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare
ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den
internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration
berikar, om inte idag, så i morgon.
Eller:
Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.
Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.
Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag,
likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och
engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll,
alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom
att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte
ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en
ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För
om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga
vägvalen.
Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.
De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap
att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar
tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande
dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från
offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när
kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska
kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?
Denna förändring av politik, partier och politiker har skett
över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling
och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna
bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar.
Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste
problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och
populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande
också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har
devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om
följderna.
Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just
om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera
speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det
finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna
är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett
parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men
ledarskap kan bygga ett varumärke.
Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar
om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till
utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det
du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att
våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga.
Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en
kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå
emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling,
rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.
Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige
idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada
demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.
Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett
politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet,
på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.
2 kommentarer:
Det här skulle du skrivit för 5-7 år sen. Då hade inte Sd varit största parti (enligt Sentio i går)
Så kan det vara. Men man blir klokare med åren. Kanske är det också så att jag försökt säga det, men varit för otydlig tidigare.
Skicka en kommentar