Föreningslivets förestående död

Jag sitter på min altan och skriver. Den sommarsol som lyste med sin frånvaro hela juli tar igen det med råge i augusti. Det är bra. Men inte som det borde. Tornseglarna svirrar fortfarande i luften. Men hos oss blev det ingen häckning i år. Ladusvalorna har just börjat på sin andra kull. I fjol var de redan inne på sin tredje så här dags. Det är bra. Men inte som det borde.

Jag kommer att tänka på det när jag läser DNs intressanta reportage om föreningslivets kris. Om det civilsamhälle som en gång var med och byggde Sverige som nu rämnar. Vilka orsaker det kan ha. Och vilka följder det kan få.

Temat är inte nytt. De traditionella föreningarna har haft det jobbigt under en längre tid. Ser man till Sveriges största rörelse - idrottsrörelsen - så minskar de flesta förbunden. Till och med det absolut största, fotbollen, har haft vikande siffror bland aktiva. Än värre är det på förtroendevaldasidan. Vem vill vara sekreterare, kassör eller medlemsansvarig idag?

Denna trend är inte ny. Men den har accentuerats. Professor Erik Amnå har studerat frågan. Likaså professor Lars Trägårdh, bland annat här i Forskning och Framsteg. Och så långt jag kan begripa så är denna trend en långsiktig förändring av hur vi svenskar förhåller oss såväl till oss själva och våra behov och önskningar som till andra människor och till samhället i stort.

Borta är intresset för det långsiktiga engagemanget. Borta är den solidaritet med andras väl och ve som en gång fick människor från en samhällsklass, en gruppering, att engagera sig i andras utveckling. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen - det moderna Sveriges fyra pelare - alla var de bärare av ett ideal, en vision om ett bättre samhälle för alla.

Du blev inte nykterist för att må bättre själv, du blev det för att hjälpa din granne att sluta supa.
Du engagerade dig inte i arbetarrörelsen för att få upp din egen lön, du gjorde det för att alla arbetare skulle få det bättre.
Du slet inte i rösträttsrörelsen för att värna din egen rösträtt, du gjorde det för att även andra skulle få den förmån du redan hade.
Ditt engagemang i frikyrkan stannade inte vid din personliga frälsning, du blev en del av en rörelse som satte socialt arbete - hemma och runt om i världen - i fokus.

Till dessa fyra pelare kan fogas en annan, med en speciell status: Bildningsrörelsen. Bildningen är central också för det civila samhället. Men bildningen är också en del av statens ansvar. Det finns både en civil sida av bildningen; från de gamla klostrens och kyrkans arbete till dagens folkhögskolor, liksom en statlig, byggd på grundskolans utlärningsmonopol.

Det var det civila samhället som en gång lyfte Sverige från att vara ett fattigt land med en enorm utvandring, till ett av världens rikaste länder. Det arbete Robert Putnam gjorde i Italien hade lika gärna kunnat vara en tidsstudie i Sverige. Från 1800-talets vertikala samhälle, till 1900-talets horizontella.

Men nu ifrågasätts detta. Och följderna kan bli enorma.

Jag har jobbat ideellt i tre av de fyra folkrörelsegiganterna. Frikyrkan, idrottsrörelsen och politiken. Och jag tänkte åter kort lyfta politikens speciella utmaningar och problem.

Redan i början av 2000-talet gick det att dra fram utvecklingskurvor för partiernas medlemsutveckling. För Folkpartiets del skulle det innebära att partiets sista medlem lämnade det sista medlemsmötet någon gång på 2020-talet. Och de andra partierna följde efter. Men långt innan dess skulle medlemstappet få allvarliga konsekvenser.

I mina analyser hade jag ett tydligt fel. Jag hävdade att valet 2014 skulle vara det sista valet för den demokrati vi idag känner. Helt enkelt för att det därefter inte skulle finnas tillräckligt många intresserade för de uppdrag som behövde besättas. De många pensionärerna skulle ha blivit för gamla. Men det har inte skett. Demokratin kämpar på. Ytterligare något val, kanske. Men risken för att min profetia var sann, men lite för pessimistisk, är uppenbar.

Runt om i Sverige tunnas demokratin ut. Allt färre vill bli medlemmar, förtroendevalda, politiker. Och partiernas interna liv, med styrelser, kommittéer, arbetsgrupper - lever ett än tuffare liv. Och medan det i den svenska demokratins barndom var samhällets tydliga företrädare som befolkade partierna, blir de idag allt sällsyntare.

Hela denna utveckling får konsekvenser. Partierna blir allt mindre representativa. De som finns i partierna riskerar att bli allt mindre kompetenta i styrning och ledning. Det ideologiska arbetet förtunnas. Och till slut kommer det inte heller i de större kommunerna att finnas människor som är villiga att ta ett politiskt uppdrag. Den utveckling vi ser i småkommunerna idag, där allt fler styrelser, nämnder och andra förtroendeorgan läggs ner, kommer att komma också till storkommunerna.

(Att detta kan vara positivt är en annan fråga. Det handlar mest om att vara proaktiv - att vilja förändra den politiska organisationen för att man har en vision om ett annat, bättre demokratiskt styrsystem. Det handlar inte om att vara reaktiv - att lägga ner en nämnd för att man inser att man inte har någon kompetent ordförandekandidat eller ens tillräckligt många människor för att befolka nämnden...)

Politik är inte enbart, eller ens i huvudsak, något man kan gå in och ut i. Politik är inte en kopia av "Missing People". Demokrati förutsätter långsiktigt engagemang, kompetens, kunnande, och en vilja av att vara en del av något som är större än dig själv.

(En annan parentes... Partiernas utveckling till att i huvudsak vara kampanjorganisationer är ytterligare ett svaghetstecken som riskerar denna utveckling. Men det är en annan fråga som vi kan återkomma till.)

När inte längre partierna förmår att vara representanter för några andra än sig själva, när de förtroendevalda upplevs som obsoleta/inkompetenta/meningslösa, kommer det demokratiska systemet att krackelera.

Och frågan är vad som kommer istället.

Gör om. Gör rätt. Lyssna på örebroarna!

Idag kan vi läsa om de nyaste turerna kring Sundins elithall i Vivalla. Nu verkar det oklart om kommunen verkligen kan köpa de fastigheter man tänkt sig. Man är helt enkelt inte överens med fastighetsägaren. Inte ett enda avtal är undertecknat.

För en vanlig kommun skulle detta få majoriteten att avvakta. Men inte i Örebro. Här pågår planeringen för fullt som om inte det fanns några problem överhuvudtaget. Sundin och Baastad verkar inte bry sig så mycket. Det är ju ett "vallöfte" som ska genomföras. Till varje pris som helst verkar det som.

Det är få som vill ha elithallen. När vi pratat med föreningarna runt om i Örebro finns knappt något stöd för tanken. Att inte upprördheten är större än den är, beror på att Sundin lovat allt åt alla. Han ska bygga både en elithall, massor av konstgräsplaner, fler inomhushallar, allt vad man kan önska sig. Och då är det ju svårt att klaga. Men när det visar sig att löftena är tomma, lika tomma som kassakistan, lär det nog bli annat ljud i skällan.

Om nu hallen blir av...

Det verkar tyvärr inte som om Baastad och Sundin vill inse att det kanske inte blir någon elithall. För trots att de inte äger marken där de tänkt bygga, och därför inte har en aning om ifall det kommer att byggas någon elithall där, fortsätter de att planera i rekordtakt. Elithallens behov av planförändring har fått ett snabbspår på sidan om alla andra planer. För socialdemokraterna är det uppenbart viktigare att man planerar för en elithall som ingen vill ha, än för bostäder som alla köar för att få...

Och vad kostar då denna planering? Tusenlapparna bara rinner iväg, kanske till ingen nytta. Eller kanske till ren onytta. Tänk om man gjort om stadsplanen för att möjliggöra bygget av elithallen, och sedan blir det inget av. Hur ställer sig fastighetsägaren till detta? Kommer han att kräva skadestånd? Eller att hela planen görs om igen?

Vad har hela arbetet med elithallen kostat? Pengar som kanske är kastade i sjön. Vem ställs till svars för detta?

Folkpartiet har hela tiden lyssnat på såväl alla Örebros idrottsföreningar som på Vivallaborna. De svar vi har fått är tydliga. Om det finns pengar så tycker de att kommunen ska:

Bygga flera hallar för breddidrotten, istället för en för en liten elit.
Bygga fler hallar för örebroarna, oavsett var vi bor, istället för en för stockholmarna.
Bygga flera hallar för olika idrotter, istället för en för bara fotboll.

Därför har vi gjort en alternativ satsning på idrotten och anläggningarna i Örebro. Vi kallar den 9 istället för 1. 9 anläggningar anpassade för Örebros behov, istället för 1 hall anpassad för socialdemokraternas vallöften.

Kanske finns det ändå en möjlighet att även socialdemokraterna nu tänker om. Det vore bra om man först lyssnade på örebroarna, sedan gjorde om och då gjorde rätt.

Media: SR1 och SR2

Bättre än en elithall...

Idag presenterade jag och Jerker Lindgren Folkpartiets förslag till satsningar OM det visar sig att kommunen har 150 miljoner att satsa på idrott. Jag skriver OM, eftersom jag i dagsläget inte vet om kommunen har råd. Kommunledningen har inte visat några siffror som visar att man har råd idag. Det finns inga finansieringslösningar, inget som säger att det inte blir annan idrott som får betala en 150-miljonerssatsning. Men OM kommunen har råd - ska man då verkligen satsa på EN elithall med ett begränsat användningsområde?

Vi i Folkpartiet menar att det finns bättre alternativ. Och det presenterade vi idag. Vårt förslag bygger på några principer:

Vi samverkar med de idrottsföreningar som finns idag. Därför vill vi bygga idrottshallarna där det finns starka och livaktiga föreningar.

Vi tänker brett, på att många idrotter ska få plats och kunna utvecklas i Örebro. Självklart ska fotbollen få ta plats, den är Sveriges största idrott. Men den är inte den enda. Basket, Volley, Handboll, Innebandy, Gymnastik, Fitness... Det är bara att fortsätta raddan.

Vi tänker jämställt. Visst håller massor av tjejer och kvinnor på med fotboll. Men det finns idrotter där tjejerna är i majoritet. Idrotter som inte behandlats väl av Örebro kommun under många år. Ridsporten är det tydligaste exemplet. Men i våra hallar kan fler tjejer träna de idrotter de gillar, istället för att hänvisas till en enda fotbollshall.

Vi jobbar för hela Örebro. Visst är Vivalla viktigt. Därför satsar vi på att utveckla Vivalla sportfält. Men Vivalla är inte Örebro. Hela Örebro ska leva och utvecklas. Alla barn och unga ska ha chansen att få vara fysiskt aktiva. Starka idrottsföreningar skapar en bra grund för en starkare social sammanhållning i kommunen, oavsett var de finns.

Vi tänker ekonomiskt. Vi placerar våra hallar där det redan finns en bra infrastruktur. Vi placerar dem gärna i eller i närheten av befintliga idrottsanläggningar, eller andra anläggningar. Vi har fört diskussioner med många föreningar om placeringar av anläggningarna. Med Syrianska har vi till exempel pratat om att samlokalisera en hall med Syrianska föreningens lokaler. Då kan man samutnyttja omklädning, el och vaktmästeri och göra att bättre och billigare. Så gör vi runt om i Örebro.

Resultatet av detta kan ni läsa om bland annat här, där det också finns en kartskiss över hur vi tänkt placera våra nya hallar och anläggningar.

På NA pågår en omröstning om vad örebroarna tycker om de olika alternativen som finns. Just när detta skrivs tycker 61 % att vårt alternativ är bäst. En elithall får 21 % av rösterna. Det visar rätt väl vad örebroarna tycker.

Nu hoppas vi på en ordentlig diskussion kring hur Örebro ska utvecklas framåt som idrottsstad. Vårt förslag är inte tänkt att vara det slutgiltiga förslaget. Vi vet att det finns fler idrotter som behöver anläggningar. Men vi vill inte att kommunen ska låsa sig för ett dyrt och illa genomtänkt förslag som inte har vare sig idrottsföreningarnas, eller örebroarnas stöd. Låt oss diskutera framtidens idrott i Örebro istället!

Media: SR Örebro, TV4 Örebro,

(S)kattehöjningspolitik

Läser idag det nya styrande triumviratets artikel i NA. Det är en märklig läsning. Kortfattat kan man säga att innehållet är: Alla ska få mer!

Idrottsföreningar ska få mer.
Civilsamhället ska få mer.
Sociala företag ska få mer.
KFUM och Sensus ska få mycket mer.
och så vidare...

Det är inte svårt att se den gamla koalitionens skugga över de förslag som nu läggs. Vi drev idrottsfrågorna efter en lång tid av socialdemokratisk ickepolitik och ofta med stort motstånd från de sossar som nu svänger. Det innebar att vi blev Sveriges Idrottsstad.

Vi drev frågorna om civilsamhället så framgångsrikt att vi var före staten i detta arbete och togs som nationell föregångare. Visst fanns sossarna med i arbetet, men deras medverkan var utan engagemang eller förståelse för utvecklingen.

Vi drev frågan om att utveckla väster tillsammans med föreningarna, istället som de gamla misslyckade kommunala sosseprojekten. Även här har det inte funnits något engagemang från de sossar som nu kramar det allt dyrare och allt mer kommunala Tegelbruksprojektet.

Men när man läser artikeln är det något annat som är det slående. Det är att såväl kristdemokrater och centerpartister nu verkar ha slutit upp bakom den gamla sossepolitiken som ledde Örebro in i fördärvet. Den politik som stavas: "Mer pengar är alltid bättre."

Och redan här går det fel. Därför att det är inte mer pengar som är lösningen, inte vad gäller kontakterna med föreningar, organisationer och företag inom den civila sektorn. Inte inom de flesta andra områdena heller.

Istället handlar det om synsätt. Det civila samhällets viktigaste fråga i kontakterna med regeringen handlade inte om pengar. Den handlade om respekt. En respekt som skapade rätt bemötande, långsiktighet, förståelse. Den respekten garanterar att inte Kommunals ombudsmän påverkar politiken. Den respekten garanterar att inte politiker tar över och bestämmer.

Den grunden saknas i det styrande triumviratets politik. Därför kommer de inte att lyckas. Som i alla andra frågor där de inte är överens plåstrar de om skillnaderna med mer pengar. Men det är en högoddspolitik.

Just nu går svensk ekonomi som tåget. Men finansminstern med flera varnar för att tro att utvecklingen kommer att fortsätta. Det finns stora risker i framtiden. Det räcker med att fundera över hur USAs budgetproblem kommer att påverka den internationella konjunkturen.

I detta läge väljer triumviratet slösandets väg. De blåser upp sin budget med minst 55 miljoner kronor (egentligen är det mer, men de mörkar en massa kostnader - till exempel kring Rudbecksskolan) och tror att det ska hålla.

Rätt många kommuner gjorde det också 2006 och 2007. De fick stora problem 2008 och framåt. En del räddades av staten, men andra fick höja skatter och spara kraftigt. I den utvecklingen gick Örebro starkt.

Jag kan nu erkänna att denna ekonomiska utveckling ofta gjordes med motstånd från framförallt centerpartiets Rasmus Persson. Han menade alltid att det skulle komma mer pengar från staten. Och ofta hade han rätt. Problemet är bara att när det vänder, och han får fel, när staten inte petar in mer pengar till kommunerna eller då USAs ekonomi åter backar, så blir det örebroarna som får betala.

Triumviratets politik riskerar att leda till samma ekonomiska moras som Mats Sjöströms sosseregim ledde Örebro in i. Lena Baastad har tidigare visat att hon inte har någon ekonomisk kontroll. Rasmus Persson tror att allt alltid blir bättre. Och Lennart Bondeson har inte tagit del i styrningen av kommunens ekonomi.

Så frågan nu är: När kommer skattehöjningen?