Saddams dödsdom ett misslyckande

Saddam Hussein dömdes som väntat till döden. Det är tragiskt. Inte för att domstolen saknade skäl för att döma diktatorn. Men för att dödsdomar inte löser problemen. Hämnden är aldrig en stark byggsten för en blivande(?) demokrati.

Lyssnade på en företrädare för Amnesty i morse som skulle förklara varför de var emot dödsstraffet. Den enda förklaring han hade var att alla människor har rätt till sitt liv. Annars var det just att vara mot som var grejen, verkade det som.

Tyvärr är det nog så att trenden inte går emot dödsstraff, utan för detsamma, även i de svenska folklagren. Tuffa straff och hårda tag mot de onda, de där andra, gäller inte bara i Bush USA. Alltför ofta fick jag utanför valstugan i somras höra ungefär samma tema.

Därför krävs det en bättre grundad hållning mot dödsstraffet än att bara vara emot. Liberalismens grundläggande hållning, att alla människor har samma, unika och oändliga och okränkbara värde, gäller radikalt nog även en f.d. diktator. Det innebär inte att man inte får straffas. Men det innebär att varje människa har ett värde som inte får kränkas. Dödsstraffet är den ultimata kränkningen.

Samtidigt måste man också inse att om man godkänner dödsstraff för ett brott, så är man ute på det sluttande planet. För varför säga stopp vid ett brott? Hur många ska man dödat, direkt eller indirekt, för att kunna bli dödad av staten? Räcker 10.000, kanske bara 1.000 eller 10? Eller är inte våldtäkt, där offret får leva resten av livet med minnena, värre än mord? Ska inte statens dödande accepteras då? Och hur är det med brott mot barn? Och så vidare.

Dödsstraffet är något för mänsklighetens bakgård. Det har spelat ut den roll det aldrig haft. Tänk om fler människor och fler stater kunde acceptera det Sydafrikanska exemplet. Hämnden bygger inte framtidens samhälle. Bara medvetandet, avståndstagandet och förlåtelsen kan lägga den hörnstenen.