Toppa laget!

I går lämnade Nyamko Sabuni regeringen. Maria Arnholm tillträdde som ny biträdande utbildningsminister med ansvar för bland annat jämställdhetsfrågorna. Maria Arnholm kommer säkert att bli en habil jämställdhetsminister.

Men, som DN skriver idag i sin ledare, har regeringen väldigt många ministrar. En del frågor som vissa ministrar har är ju rätt fragmenterade och rätt marginella. Eller så är de av annan karaktär och sträcker sig över flera områden. Och frågan är vad det innebär, både för regeringen som helhet och för enskilda ministrar.

Jämställdhetsfrågorna är ett typexempel. För mig är jämställdhet en ledningsfråga. När vi jobbade med jämställdhet i Örebro kommun och jag var kommunstyrelseordförande, såg vi till att jämställdheten sköttes av såväl den politiska som den administrativa ledningen. Vi gjorde ett tydligt brott mot det som tidigare gällt.

När socialdemokraterna styrde var jämställdheten en fråga för de intresserade, eldsjälarna. Och då fungerade inte arbetet. Det var bara kring eldsjälen som det fungerade, och bara under den tid eldsjälen brann. Men det fanns ingen struktur och inga strategier.

När vi tog över blev jämställdheten en ledningsfråga. Vi menade att frågan var så viktig, att den inte kunde lämnas åt eldsjälarna. Även en kommundirektör eller en kommunstyrelseordförande som inte hade jämställdheten som hjärtefråga, skulle vara en tydlig del i ledningen av hela arbetet. Även en kommunstyrelse som prioriterade annat, skulle "tvingas" ta hand om jämställdheten. Även nämnder och förvaltningar som hade andra stuprörsuppdrag, hade jämställdheten som en nödvändig del av arbetet, med krav på uppföljning, utvärdering och återkoppling både mot verksamheter och till kommunstyrelse och kommunfullmäktige.

I regeringen borde detta också vara en självklarhet. Jämställdheten borde ligga på statsministern och hans kansli. Eftersom han inte kan göra allt, kan han delegera frågorna till ett annat statsråd, men tillhörigheten borde ligga hos statsministern.

Regeringen har många statsråd med många olika detaljuppgifter. Ändå har regeringen fungerat väl. Precis som Maria Arnholm sade i Aktuellt i går, är en av regeringens viktigaste jämställhetsåtgärder att värna jobben, speciellt genom att säkra den långsiktiga finansieringen av den offentliga sektorn. Men allt oftare väcks nu frågan om vad som är regeringens nästa utvecklingsprojekt, eller om regeringen är regeringstrött.

I det läget får man inte undvika frågan om en större regeringsombildning. Det finns i huvudsak två skäl till det. Dels det ovan nämnda - att en ombildning i sig kan skapa nya funderingar kring gamla frågor. Dels att alla Allianspartier måste fundera över hur man bäst skapar ett vinnande lag.

Problemet är att det är moderaterna som behöver dela med sig av ministerposter, eller områden, där det finns reell makt och reella möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Och de måste göra det utan att för den skull uppfattas som svaga.

Kanske är det en omöjlighet. Men politik handlar ibland om att förändra det omöjliga.

Media: DN