Heja Zlatan

Ambition slår klass om inte klassen har ambition. Så kan man kanske sammanfatta gårdagens match mellan Juventus och Arsenal. Inte för att Arsenal saknar klass. Det finns otroligt mycket boll i många av spelarna.

Men den stora skillnaden mellan lagen var ambitionen, framförallt på mittfältet. Hur många Juvvespelare sprang i går? Nedved, visst ibland. Men han var förfärande ensam. Det verkade inte finnas en vilja att spela spelet utan boll, att röra sig runt för att skapa ytor åt andra. Det fanns inte en vilja att löpa bakifrån och framåt, inte alltid för att få bollen, inte alltid för att göra mål, utan för att skapa oreda i motståndarförsvaret.

Här vann Arsenal matchen på knock out. Sega Juvvemittfältet mot rappa Arsenalmittfältet. Sega Juvveytterbackar mot Arsenalbackar med både fart och ork.

Så varför då heja på Zlatan? Därför att han var bra i den roll han tilldelades av sina lagkamrater. Inte lysande. Men bra. Det finns ingen som ens kan tro att någon fotbollspelare som får bollen och snabbt blir omgiven av tre motspelare, alltid ska kunna dribbla bort alla tre och sedan passa 9 stillastående lagkamrater. Om Juventus andra spelare hade velat hjälpa Zlatan, med att röra om i motståndarlaget genom ständiga löpningar, för att få boll, för att ge andra möjlighet att få boll eller för att ge Zlatan en mindre motspelare i hälarna, då hade matchen sett annorlunda ut. Men för mig räcker det med att se de två, tre snygga nickpassen för att säga Heja Zlatan.

Det är precis samma sak i politiken. Ibland måste man vara i centrum, ta alla bollarna och dribbla bort motståndarna. Men ibland måste man löpa mest i tomme för att ge andra chansen att dribbla, skjuta, eller passa. Det behövs både lagspelare och egocentriker för att skapa ett lag. Och ett parti.