Ska vi verkligen ha kameror på stadsbussarna? Jag är mycket tveksam. Är det alltid mer övervakning som är vägen till det tryggare samhället?
I dag fick vi på kommunstyrelsen en kort redogörelse för kravet på kameror på bussarna. Skälet ska vara att det förekommit fem rån det senaste året och att busschaufförerna känner sig oroliga för vad passagerarna ska göra. Den utlösande faktorn var gratisbussförsöket (som blev så kort så kort).
Men man blir tveksam till så mycket. Dels är ansökan inte komplett. Har oroligheterna ökat de senaste åren eller är trenden otydlig? Inga svar. Vem ska ha hand om de inspelade diskarna? Inga svar. Var ska de förvaras? Inga svar. Finns det alternativ till kameror? Inga svar.
Den personliga integriteten är på reträtt. Vi håller alla på att hamna i en Big Brother-såpa i realtid där allt vi gör och inte gör kommer att kunna ses, spåras, användas mot oss av vänliga eller ovänliga personer. Visst kan övervakning, buggning och andra integritetskränkande metoder ha viss framgång. Men borde man inte först fundera över att öka antalet patrullerande poliser och också fundera över föräldrars, vänners och det civila samhällets betydelse och möjligheter?
Det finns en risk att vi bygger in världens bästa redskap för en kommande diktator i våra demokratiskt beslutade övervakningssystem.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar