Pingstpredika

En predikan på pingstdagen i Betelkyrkan, Örebro. Den som vill kan läsa ett par bibelord också, varför inte på den förnämliga sajten bibeln.se? Apostlagärningarna, 2 kap verserna 1-11, Johannes evangelium, 14 kap verserna 25-29.


Det var länge sedan Guds ande var i farten…

Det är fredag eftermiddag. Solen lyser åter från en klarblå himmel. Gårdagens regn och blåst är glömda. Nuet är evigt.

Hemma har de tre tackorna med lamm rymt. En tillfällig hage på framsidan av huset måste bli mer permanent. Den sena eftermiddagen och kvällen blir en kväll som fåraherde. Först spettet, tio tag. I med stolpen. Sen gummiklubban. Tio slag. Isolatorerna skruvas i och sedan elrepet.

Mitt under jobbet ropar Anna: -Katten har tagit en fågel.

-Vad ska jag göra åt det? undrar jag.

-Den lever!

Jag rusar iväg och skrämmer bort katten. I halmen i kökslandet ligger en ladusvala. Lyfter försiktigt upp den. Visar den för sonen, innan jag bär bort den mot ladan. På en annan stolpe till en annan hage får den vila.

Under kvällen tittar jag till den då och då. Ser de snabba andetagen. Oroas över att den inte ska klara sig. Räknar med att jag inte ska se den i morgon. Antingen död eller bortflugen. Ber varje gång jag lämnar den en stilla bön att Gud ska låta den klara sig.

---

Det var länge sedan Guds ande var i farten…

---

Lyssnar på en av de många radiointervjuerna inför det stundande valet. Hör en kandidat klara sig ur frågorna om hon är kreationist, skapelsetroende, på ett bra sätt. Reportern lyckas inte sätta den bild han önskade. Hon glider undan väl.

Efteråt funderar jag på varför det är så svårt. Svårt att tro. På riktigt.

Alltid alla dessa förbehåll.

Det är svårt att tro. Man ska vara så rätt åt så många håll.

Lagom skapelsetroende. Lagom rättfärdig. Lagom sexuellt frigjord. Lagom vanligt medelsvenssonskt. Lagom religös. Lagom.

Men tro är aldrig lagom. Tro är av eller på. Ja eller nej. Svart eller vitt. Inte för att det inte finns tvivel. Tvivlet och tron vandrar sida vid sida. Inte för att det finns ett rätt sätt att tro på för alla människor, snarare så att tron är totalt individuell. Men den kristna tron har ett antal grundpåståenden som är svåra att lagomisera. Till exempel:

Gud är god.
Gud är en personlig gud.
Gud kom till världen som människa, dog och uppstod för oss alla.
Gud är allsmäktig.

Gud är god.
Men vad är godhet? Är det detsamma som en snällhet mot allt och alla? Gud är god om han låter mig leva som jag vill! Eller är det en godhet som genomlyser oss alla, lyfter fram våra svagheter, våra synder och våra tillkortakommanden. En godhet som gör det tydligt att jag vare sig är den jag borde vara, eller den jag kunde vara? En godhet som ser mer än mitt liv, som ser hela världens liv, idag, i morgon och alltid. Vi tar oss rätten att leva som vi vill, socialt, ekonomiskt, sexuellt, religiöst, och räknar med att Guds godhet är mer snäll än fruktansvärd.

Och vad innebär det att Gud är personlig? Det där att han inte bara är något allomfattande, lite lösligt. Att han påstår sig ha koll på, och ta ansvar för just mig? Det är ju så mycket enklare att tro på någon som är lagom långt borta. En lätt Gud passar bäst på avstånd… Men den kristna Guden finns aldrig på avstånd. Han är här och nu. Han finns med dig varenda gång du syndar, i tanke, ord eller gärning. Du kommer inte ifrån honom, om du väljer att tro.

Men inte är det så att Gud verkligen kom till jorden som människa. Vem kan egentligen tro på något sådant? Man måste tolka detta människoblivande, detta döende och återuppstående, relativt. De bibliska berättelserna ska inte tolkas bokstavligt. Det handlar istället om att den gudom vi söker, även söker oss. På olika sätt genom olika tider och olika religioner. Kristendomen har inte ensamrätt på gud. Det är den förutsättningslösa dialogen som leder oss närmare den eventuella sanningen vi alla söker.

Ett fint resonemang. Väl utformat för dagens samhälle. Men kristendomen ställer krav på oss att tro att den står för sanningen. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Inte ”Jag är en väg (av många), en sanning (av ännu fler) och ett liv(någon sorts i vart fall som kanske slutar här eller återföds eller finns för evigt). Jag är, är sanningen!

Allsmäktig. Vad innebär då det? Gud som urmakare, som dragit upp klockan, skapat alla regler och sedan dragit sig undan? Eller en Gud som verkar genom åren, genom skapelsen och genom människorna? En Gud som allsmäktig skapare, eller maktlös ingenjör?

Det är inte politiskt korrekt att säga att Gud skapade jorden på sex dagar, det är kanske inte ens religiöst viktigt. Men om Gud är allsmäktig, så borde han kunnat skapa alltihopa på sex sekunder och fått det att se ut som om det tagit sextio miljarder år. Eller valt att lägga alla pusselbitarna på plats och dra igång hela utvecklingen från Big Bang tills idag, ständigt närvarande och övervakande.

---

Man ser inte många under idag. Och ett sådant tungotal som apostlagärningarna talar om har jag aldrig upplevt. Varför? Varför är det länge sedan Guds ande var i farten?

---

Kanske är det så att den kristna tron idag karaktäriseras mer av de förbehåll vi känner oss nödda att göra, än av tron på en god, personlig, närvarande, allsmäktig Gud? Kanske är det så att vi begränsar oss själva, och därmed också begränsar Gud och Guds andes verk? För vem vill bli sedd som en dåre, även om det står i Bibeln att vi ska uppfattas så. Om vi är rädda för vad tron kan göra med oss, med våra liv, med vårt anseende, med våra yrken, med våra planer, minskar Guds möjligheter att använda oss i motsvarande mån. Vi kan ställa många krav på Gud och hur han ska vara, men det enda krav Gud får ställa på oss är en helt kravlös kärlek.

Som i alla mina predikningar är detta en bild av mitt eget liv. Jag erkänner fullt och fast att jag själv är en av alla dessa kristna som så ofta tycker att livet rullar på rätt väl. Som i mitt arbete och engagemang måste hålla en riktig profil. Som ofta tvivlar och funderar på om Gud verkligen kan vara allsmäktig, närvarande, personlig. Som inte alltid vill se skillnaden på en godhet som skär genom märg och ben och en menlös snällhet. En av många.

Men också jag är en av de många som söker den Gud som finns där bakom. Som genom vardagen, oavsett om det är en solig pingstmorgon i maj, eller en grå novemberdag, försöker tala med mig, till mig, genom mig. En Gud som genom sin ande någon gång, i vart fall lite, lyckas leda mig på den vägen som bär hela livet, och därefter.

Pingsten blir en påminnelse. En påminnelse om Guds godhet. En påminnelse om att Han är en personlig Gud. En påminnelse om hans närhet. En påminnelse om hans allsmäktighet. Pingsten, som visar Guds andes möjligheter. Samtidigt som den säger: Gud har inga andra redskap än oss vanliga människor. Du och jag som sitter här, operfekta, syndiga, själviska – det är vi som är hans händer, och tungor.

---

När jag gick ut i trädgården i går morse ville jag först inte leta efter svalan. Sonen och jag lekte i sandlådan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick bort till laduknuten. Hur gärna jag än ville måste jag konstatera att svalan satt kvar, precis som jag lämnat den. Flämtande på högsta stolpen.

Jag kunde inte lämna den så. Gick in i huset och hämtade en pincett, fångade en fluga och återvände. Den ena handen höll pincetten med flugan. Den andra kupade sig försiktigt kring bräckliga fågelvingar.

Då plötsligt lyfter svalan och flyger ut över ängen.

Tack gode allsmäktige Gud! Lär oss att använda våra vingar!

Stöd för torgen

Efter några dagars rapportering kring torgen och de många felaktigheterna kring sammanblandingar mellan investeringar och drift, verkar opinionen nu vända.

Fler och fler hör av sig med uppmuntringar.

Ni gör rätt!
Visst ska man investera i lågkonjunktur!
Örebro behöver ett attraktivare city!
Bra att ni värnar jobben!
Synd att det är så mycket fel i media!

Det känns rätt bra.

Om syrener och skönhet

Cyklade in i morse till jobbet. Först till dagis med sonen. Därefter förbi universitetet och längs en av de fulare vägarna i stan, Rudbecksgatan. Blåsigt var det också.

Över järnvägsspåren vid Hagmarksgatan. Och åter samma insikt som varje år:

Sverige är fantastiskt!

Längs Coops fula tegelbaksida blommar syrenerna för fullt. Även i blåsten kan man känna den intensiva doften av blommorna. En enorm blomprakt. Vad slår den?

En av de vackraste växterna i världen är blåregn, wisteria. Det är en klängväxt som egentligen hör hemma i mildare klimat än de svenska. Men det går att få den att växa även här. På våren i Italien kan man se den slingra sig upp för trädens stammar och klä in dem i nästan samma blålila nyanser som syrenens. Precis som syrenen doftar den underbart.

Men syrenen har fler fördelar. Det är så fantastiskt att se denna enorma blomning. Det är så skönt att en växt kan förändra även det fulaste. På landet, i maj, efter regnet, när syrendoften blandas med alla de andra, liljekonvalj, björk, äppelblom, står dörren till himlen på glänt.

Det är fantastiskt. Men ack så lätt att göra sig blind för det vardagliga.

Vem kostar, vem städar i Örebro kommun?

På tisdagens kommunfullmäktigesammanträde diskuterades åter friidrottshallen. Socialdemokraterna är upprörda (till viss del med rätta) om att kommunens hantering av ärendet inneburit onödiga kostnader för kommunen. På fullmäktigesammanträdet medgav jag detta. Dessa kostnader är i dagsläget ca 2,5 miljoner.

På samma sammanträde diskuterades kostnaden för kommunens bytesaffär med en lokal fastighetsägare. Örebro kommun byter ett antal objekt som är dyrare än vad man i förstone kunnat beräkna mot en central tomt som kommunen vill ha för godstrafik. Skälet för det dyrare bytet? Att ett tidigare kommunalråd skapat ett förväntningsvärde för marken genom att skriva ett avtal med fastighetsägaren, ett avtal som inte gick igenom några öppna demokratiska samtal, inte såg något öppet demokratiskt ljus, inte togs i några öppna demokratiska nämnder. (Det är denna "öppenhet" oppositionen nu vill ha tillbaka...) Medgav det före detta kommunalrådet någonting i denna fråga? Icke.

Kostnaderna för denna "städmanöver" blir inte direkta, men minskar kommunens framtida manöverutrymme. Det är tyvärr inte den enda städmanöver vi i dagsläget hanterar.

Frågan om Storstenshöjdens framtid kommer också att bli en av dessa många städmanövrer. Oavsett utgången så kommer det att kosta kommunmedborgarna skattepengar. I onödan. Hur kan det komma sig att man inte haft koll på något så grundläggande som en vattendom? I nästan trettio (30) år!!! Vad hade hänt om kommunen inte inlett försäljningsprocessen? Hur länge hade Örebro fortsatt att vara lagbrytare?

Bara dessa två städmanövrer bygger belopp som är tio, tjugo, trettio gånger större än de onödiga kostnaderna för friidrottshallen. De riskerar att bli mer än dubbelt så dyra som torgutbyggnaden som samma opposition nu kritiserar. Helt i onödan. Bara på grund av att tidigare kommunledning inte skapat en hållbar organisation och att kommunalråd förr skrev avtal i det fördolda. I sanningen onödiga kostnader.

Bloggröstning?

NA vill att läsarna ska rösta på vilken blogg som är bäst. Knappast denna. Men det är inte meningen heller.

Ska man blogga ska man blogga snabbt och om vardagsfrågor.
Ska man blogga ska man blogga personligt och privat.
Ska man blogga ska man vara inne jämt.
Ska man blogga ska man skriva kort.

Inget stämmer på denna blogg.

Så den som vill ha en bloggblogg ska nog fundera två gånger innan man lägger sin röst på denna blogg.

Den nödvändiga torgombyggnaden

I dag i Tvärsnytt går socialdemokraterna till angrepp på den ombyggnad av torgen som nu pågår. En av de ledande representanterna ställer i ett inlägg på Tvär(s)nytt (naturligtvis får han tala utan att någon majoritetsrepresentant får svara, det är ju oberoende SVT som gör jobbet...) torgen mot skolan och äldreomsorgen. Det är illa ur flera aspekter.

För det första vet alla ledande politiker, eller borde veta, att man inte kan ställa investeringar mot löpande utgifter. När socialdemokraterna styrde 2002 drog man igång Conventum Arena, en kostnad på fyra torgutbyggnader, utan att tveka trots en ekonomi som man själva lett in i ett moras. Skälet? Man menade att arenan skulle generera skatteintäkter som behövdes för att värna skola och äldreomsorg. Det stämde då? Men inte idag?

Kostnaderna för torgen är 30 miljoner. Om kommunen skulle låna upp alla pengar, vilket vi inte behöver, skulle årskostnaden i dagens ränteläge ligga på en knapp halvmiljon. Det är denna halva miljon som ska ställas mot den nytta investeringen gör. Det är oärligt att som ledande politiker låtsas som om skolan och äldreomsorgen skulle kunna tillföras massor av pengar genom att man minskade torginvesteringarna.

För det andra måste kommunen försiktigt och med måtta ändå söka att stötta konjunkturen. Det gör vi bland annat genom investeringar. Vi investerar i barnstugor - som vi behöver fler av, i äldreboenden - som det i dagsläget nog inte behövs fler av men kanske bättre, i gator och vägar i nya områden - eftersom folk flyttar hit, och i torg - som vi behöver för att värna konjunktur, cityhandel och miljö.

För det tredje blir jag bekymrad över hur det samtal som jag hoppats så mycket på mellan oss och oppositionen ska fungera, om socialdemokraterna väljer att föra diskussionen via media. Är deras intresse för en diskussion bara ett spel för galleriet?

Nåväl - i så fall är ju denna blogg också en spik i kistan? Jag hoppas inte det. Som ansvarig för kommunens ekonomi måste jag ha möjlighet att kommentera de oriktigheter som media förmedlar, även när de kommer från en representant från en opposition som jag hoppades valt en annan strategi.

---

Man upphör aldrig att förvånas.

När denna blogg ursprungligen skrevs onsdag förmiddag, hade jag sett inlägget från Tvärsnytts morgonsändning på nätet. Därefter sändes en intervju med ansvarigt kommunalråd i 19.15 sändningen varefter Tvärsnytt avslutade med att sända hela oppositionsrådets inlägg och ett mycket nedklippt kommunalråd i 22.15 sändningen. Det ansvariga kommunalrådet fick 19.15 drygt två minuter på sig att försvara sig (se närmare nedan kring ordet försvara), mot såväl opposition som redaktion.

Idag, onsdag kväll, ringer en mycket upprörd medarbetare på Tvärsnytt upp mig och menar att jag ljuger när jag i min blogg påstår att oppositionsrådet fått stå oemotsagd. Han menar att det inte alls är så eftersom det ansvariga kommunalrådet fått mer än två minuter i 19.15 sändningen att försvara sig (just det ordet användes och har i sig en intressant laddning - försvarade han sig mot oppositionsrådet eller mot studioreportern eller båda två?).

I samtalet försöker jag visa på bloggen som ögonblicksbild. När bloggen skrevs hade inget kommunalråd haft möjlighet att kommentera. "Men jag läste den nu", svarar medarbetaren, "och nu har han haft möjlighet att kommentera!" Han framhärdar i att jag därmed är en lögnare. Jag försöker ånyo peka på det orimliga i att hävda att bloggen är något annat än en ögonblicksbild. "Om jag just nu skriver att det är sol och varmt (vilket det är), men när du läser det en dag senare ser att det då är regn och kallt, kan du inte kalla mig för en lögnare." Jag frågar om jag kan få en ursäkt, vilket jag till sist får. Jag lovar då att kommentera detta på min blogg, vilket jag nu gör.

Det är rätt allvarligt att en medarbetare på den oberoende televisionen ringer upp mig, skäller ut mig och hävdar att jag ljuger. Det är anmärkningsvärt att en public service-medarbetare menar sig ha rätt att rätt högljutt anklaga mig för att vara en lögnare. Är det ett professionellt förhållningssätt? Kommer denna medarbetare i framtiden att kunna vara mer neutral i sitt agerande gentemot oss politiker än tidigare? Kan jag lita på att jag får en neutral behandling av SVTs Tvärsnytt? Jag är mycket tveksam.

I en kommande blogg ska jag åter ta upp förhållandet mellan journalister och politiker: Varifrån kommer hoten mot demokratin? Är det bara från de tydliga antidemokratiska krafterna? Eller är det även från media själv, som ibland tillsammans med de politiska spindoktorerna allt mer gör politik till en svartvit show, med förenklade budskap där personliga konflikter är det som säljer mest?

Politikens pris

Ytterligare ett kommunalråd lämnar sin post. Denna gång Bo Trygg (s) i Askersund. Han är en i den allt längre raden av ks-ordföranden som slutar. Som så ofta handlar det om att beslutet mognat fram.

Frågan är om det stämmer.

Att vara politiker idag är inte enkelt. Att stå i främsta ledet med den kritik det innebär är tufft. Speciellt i ett läge där framtiden är så mörk finns det inte mycket att hänga upp engagemanget på.

Frågan är vad som skulle kunna göra det mer attraktivt att vara KSO? Hur får man fler, eller någon överhuvudtaget, att vilja satsa så mycket i framtiden? Vad är skälet att bli politisk ledare på kommunplanet när man istället kan bli administrativ ledare, med större trygghet, bättre lön, mindre utsatthet och så vidare? Kanske det till och med är så att de administrativa ledarna, som finns i organisationen under lång tid, har större möjlighet att påverka de lokala skeendena än vi politiker.

Jag tror att ersättningsnivåerna i framtiden kommer att vara avgörande för om någon överhuvudtaget vill åta sig ett sådant uppdrag som det jag idag har. Det politiska ledarskapet på lokal nivå blir allt mer av att hantera komplexa ekonomiska och administrativa problem. Då blir frågan kring vilken ersättning man väljer att sätta, för ledande politiker och ledande tjänstemän, avgörande. Jag är övertygad om att det inte blir de mest kompetenta som väljer lägre lön, högre otrygghet och störst utsatthet...

Det kanske inte heller blir de som är mest känsliga och minst hårdhudade heller...

Vad är en blogg?

NA för fram frågan om bloggen kommer att avgöra valet. Man menar att vi som bloggar gör det fel, på fel sätt, för sällan...

Kan bara konstatera att jag när jag bestämde mig att fortsätta blogga också valde form och innehåll. Jag är inte den som tycker att det privata ska bli innehållet i politiken. Jag kommer inte blogga om mitt privatliv, vare sig nu eller i framtiden. Men bloggen är med nödvändighet personlig. Det personliga är dock inte det privata.

Kanske är det fel. Men livet är fullt av val.

Vem äger den gamla människan?

Uppdrag granskning är ett program med många bottnar. Det är inte alltid den objektiva sanningen som står i centrum i rapporteringen. Förra veckan inleddes ett reportage kring svensk äldrevård. Det genomgående temat var att äldre i Sverige har det sämre än djur. Gång på gång bekräftades temat. Djur har laglig rätt att vara ute. Äldre människor får inte vara ute. Djur har det bra. Gamla har det dåligt.

I går sändes nästa reportage. Jag hade inte möjlighet att se det. Men temat var likartat efter berättelser från dem som såg det.

Jag är kommunpolitiker med ett övergripande ansvar för all kommunal verksamhet. Väldigt mycket av mitt arbete går ut på att jämföra värden för olika verksamhet i olika kommuner. Hur ser kvaliteten ut? Vad kostar kvaliteten? Hur har utvecklingen varit över tid? Kostar samma kvalitet mer eller mindre idag än förr? Ger samma utgifter mer kvalitet?

Ibland har man också tid att besöka olika verksamheter. Jag har besökt nästan alla äldreboenden i Örebro, liksom skolor och annan verksamhet. De besöken kan användas som en bas för att förstå den kunskap som fås genom alla olika handlingar.

Jag är också ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting. Där kompletteras den lokala informationen med nationell information.

Den bild som framträder av svensk äldreomsorg är en helt annan än den statliga SVT förmedlar. Det handlar i betydligt större utsträckning om en vård som fungerar väl, många är nöjda även om alla inte är det. Resurstillskotten till omsorgen har varit omfattande. Väldigt lite var bättre förr. Det kommunala uppdraget har skapat värden även för äldre människor med stora behov. De individuella behoven blir allt tydligare.

Den bilden kommer inte fram. Den är inte intressant. Istället visas en endimensionell bild av olika undantag. Undantag som genom media blir sanningen, men som absolut inte är det. Denna mediala bild är ett betydligt större problem än de problem som ändå finns inom omsorgen. Uppdrag Gransknings huvudsakliga uppdrag verkar inte vara att granska, utan att orsaka oro och rädsla hos en av de sårbara grupperna i samhället, de äldre. Istället för att visa på de många goda sidorna hos omsorgen visas enbart de få dåliga. Den "sanning" som förmedlas skapar onödig oro och försämrar livskvaliteten hos betydligt fler än de som inte får den bästa omsorgen. Varför?

Jämförelsen med djur är ett typexempel på detta. Varför jämföra med djur? För att det finns lagstiftning, något som är enkelt att säga. Men vad får djuren välja? Vilken individualisering finns där? Får kon välja om hon vill vara ute eller inne? Får hon bestämma om hon vill mjölka eller inte? Får hon bestämma vilken mat hon ska ha? När hon slutar att vara produktiv, kanske blir lite besvärlig och senil, får hon då vård, eller slaktas hon?

Vem äger kon? Svaret är självklart - bonden. Med ägarskapet följer också vissa skyldigheter att värna sin egendom.

Men vem äger den gamla människan? Är det kommunen? Eller är det barnen? Går ägandet och därmed allt ansvar för den gamla människan över till det offentliga vid en viss ålder? Eller äger makan, barnen eller barnbarnen den gamla? Vem har i så fall ansvaret för utevistelser och krogbesök?

Eller: Är det så att ingen äger den gamla? Kan man överhuvudtaget äga en människa? Kan man jämföra en gammal människa med en ko? Är det inte det värsta som går att göra? Avhumanisera människan, låta henne bli en produktionsfaktor bland andra.

För visst kunde vi göra som Uppdrag Granskning, bestämma att det offentliga äger människan, ung som gammal. Men det innebär ett helt annat samhälle, långt ifrån den demokrati vi idag befinner oss i där självständiga, ovärdeliga, värdiga, självägande individer befolkar världen.

Uppdrag Granskning påstår sig granska. Men vem granskar granskarna och konsekvenserna av deras granskning?

Risbergskas Vokalensemble - ge pris till Björn Johansson!

Jag har två barn som haft förmånen att gå på Risbergska skolan och delta i den vokalensemble som Björn Johansson leder. Denna kör är en dold guldgruva, för Risbergska såväl som för Örebro.

Yngsta dottern är nyss hemkommen från körresan till Venedig och körtävlingen där. Vokalensemblen vann igen, över körer från många länder som har betydligt mer tid och resurser. Det är inte första gången.

Vokalensemblen i sig är fantastisk. För mig som gammal körsångare, med dåvarande drömmar om en mer professionell körkarriär, är det en upplevelse att gång på gång höra hur kören lyckas få dessa unga röster att låta så väl och med så god klang, ordbehandling och så samtrimmat. Julkonserterna är ett måste.

Det som är så fantastiskt är att kören ständigt är ny. Vokalenseblen rekryteras mest från de två äldre årgångarna på Risbergskas gymnasium. Det innebär i princip att det är upp till 50 % nya medlemmar varje år. Ändå blir det så bra.

Skälet till detta är i huvudsak körens ledare, Björn Johansson. Han borde få vartenda pris till kördirigenter som finns i detta land. Hur han klarar av att leda denna kör, år efter år, med ständigt nya medlemmar, med så hög kvalitet, är ofattbart. Om Risbergskas vokalensemble är en dold guldgruva för Örebro, är Björn Johansson den dolda guldgrävaren.

I detta läge skulle jag önska att min blogg lästes av alla kulturknuttar i hela Sverige. Då skulle jag kunna nominera Björn Johansson till alla de pris han borde bli nominerad till och hoppas att han fick dem. Men jag gör det ändå:

Härmed nominerar jag Björn Johansson till alla kördirigentpriser som finns i Sverige!

Yunus Ismail

Läser idag att ÖSKs a-trupp nu går ut offentligt och stödjer Yunus Ismail. Det är bra. Det vore än bättre om någon tjänsteman på Migrationsverket kunde inse det orimliga i ett avvisningsbeslut mot en person som inte kan åka härifrån.

Jag har varit engagerad i fallet tidigare. Försökt från min horizont hjälpa till. Skrivit brev. Läst handlingar. Men det hjälper inte.

Det är bara att inse att det som kunde blivit en sannsaga; den ensamme flyktingpojken som kommer till Sverige och upptäcks som fotbollsspelare, först i en liten klubb och därefter i den stora, en somalier som blev en förebild för många andra somalier att det går att lyckas i Sverige - det är ännu inte ens en saga, snarare en mardröm.

Den svenska migrationspolitiken lider fortfarande av många problem. Ett vore enkelt att lösa. Om svenska myndigheter inte på tre år lyckats sända hem en människa som kommit hit, om hon inte undanhållit sig makten och lagen - då borde Sverige vara så generöst att man lät henne stanna. För Yunus del skulle det innebära att han direkt kunde bli den fobollspelande förebild som vi så väl behöver.

Det är fantastiskt med ÖSK idag, med den mångkultur som finns. Det är fantastiskt att också Örebro får fram en Gerzic eller en Tahirovic som kan visa att även invandrarkillar kan komma fram i samhället. Men det vore än mer fantastiskt om den stora somaliska gruppen kunde få en liknande förebild.

Vem skulle förlora på om vi visade denna medmänsklighet? Världen? Vem bryr sig? Sverige? Killen har ju jobb! Örebro? Det skulle bara vara positivt! POlisen? Slipper ett omöjligt fall. Migrationsverket? Eller kanske !

Yunus Ismail är säkert inte unik. Det finns tyvärr fler som befinner sig i hans situation. Men även flyktingpolitiken behöver sina tydliggörare. Därför borde det vara självklart att migrationsverket gjorde helt om och lät Yunus stanna.

(S)amförstånd?

Kanske en ny era inleddes idag i Örebro. I de dagar av enormt stora ekonomiska utmaningar som kommunen står inför, öppnar såväl vi som majoritet, som oppositionen dörrarna för ett öppnare samarbete.

I sig är det rätt naturligt. Det som nu kommer att krävas av oss som på olika sätt är med i ledningen av Örebro är unikt. Det handlar om att göra lika mycket eller mer verksamhet, med lika bra kvalitet som idag, för 500 miljoner mindre än vad vi räknade med för ett år sedan. Det kommer att bli kännbart för alla verksamheter och för många av de anställda.

Vi har sagt att det i dagsläget inte finns något som är heligt. Allt som kan komma upp på bordet för bedömning ska upp på bordet. Därefter ska vi se vad som är möjligt att göra och vilka politiska allianser som finns. Här krävs en stor öppenhet mellan alla partier. Det handlar om att finna politiska kompromisser kring många olika frågor.

Det kommer att bli svårt. Men jag hoppas vi finner vägar. Det är en lång bit kvar innan det finns ett grundläggande förtroende mellan majoritet och opposition. Men gott politiskt ledarskap bygger inte bara på att vara bra på att få ut den egna politiken, utan också att bygga hållbara allianser. Vi får hoppas att fler av oss är mogna den uppgiften.

Underskön maj

Inledningen av maj har varit fantastisk, liksom avslutningen av april. Sommarkänsla. Ljust. Lövsprickning.

Ändå var nog måndagsmorgonens kortpromenad med hundarna höjdpunkten för dessa veckor. Lite kyligare, men framförallt nyregnat. Bara någon skur, men luften! Dofterna!

Jag gläder mig åt att bo i ett land där årstiderna växlar. Jag gläder mig också åt att det inte är sol 365 dagar om året. Det är skönt med sol, men det är rätt skönt med ett stilla vårregn också.

Nuförtiden gläds ju bonden i en åt regnet också. Har hört att det aldrig kan regna för mycket före midsommar, och aldrig för lite efteråt... Mycket att lära.

Men promenaden i vårmorgonens friska luft var oförglömlig. Ändå är det en helt ny, aldrig tidigare upplevd, promenad en liknande morgon nästa år. Och nästa. Precis som det var förra året. Och förrförra...

Medias förmenta objektivitet

Så har vi då begåvats med ytterligare en "objektiv" artikelserie. Denna gång i NA som beskriver den nya Lagen Om Valfrihet (LOV-lagen) rätt intressant.

Den första artikeln hamnar på vänsterkrysset på förstasidan. Rubriken handlar om kaos. I tidningen kan man sedan läsa om hur illa allt ska bli. En orolig äldre flankeras av två socialdemokrater, en tydlig politiker och en mer facklig. Bilden som sätts är tydlig. Det kommer att bli dåligt. Personalen går på knäna redan nu. Det handlar om besparingar. Oro. Oro. Oro.

Men lugn bara. Det är ju objektiv journalistik. Nästa dag ska det ansvariga kommunalrådet få svara.

Man suckar. Detta är så långt ifrån den objektiva journalistiken man kan komma. Det är en ren partsinlaga från en tidningsredaktion som valt sida och medvetet redovisar det. För oss som ser det är det illa dolt. Men för allmänheten är det knappast synligt.

Vad har då hänt?

För det första "sätter" tidningen bilden. Det är det viktiga. Denna bild är i sin helhet negativ. Den är dessutom politiserad, eftersom alla vet (i vart fall borde journalisterna veta) att såväl (s) som kommunal varit negativa i sin inställning till LOV-lagen.

För det andra så är spelet så regisserat när det ansvariga kommunalrådet dag två får gå ut och försvara varför man ändå gör som man gör. Naturligtvis kan redaktionen i efterhand påstå sig vara objektiv eftersom båda sidor fått säga sitt. Men denna objektivitet är möjligtvis bara ett sätt att försvara sin egen ställning. Att kunna sova gott om natten och låtsas som om man är objektiv...

Det hade kunnat se annorlunda ut. Två bilder. En negativ precis som visats. En positiv som berättar om hur även äldre gärna vill bli behandlade som individer som också vill ha valfrihet. En neutral som visar på hur utmaningarna ser ut inom äldreomsorgen och hur alla kommande regeringar, lokala som nationella, får slåss mot en kostnadsexplosion som riskerar välfärden för alla och hur vi ska hitta lösningar på att ge en bättre omsorg som ändå kostar mindre.

Det finns en skrift från Sveriges Kommuner och Landsting som heter "Välfärdsmysteriet" och som beskriver att kostnaderna för den kommunala servicen ständigt ökar. Den berättar bland annat att det aldrig varit så många som vårdat så få. Personaltätheten inom äldreomsorgen är rekordhög. Och i Örebro är den högre än på många andra ställen, samtidigt som kvaliteten inte upplevs högre. Snarare tvärsom.

Det finns många bilder att beskriva. Det finns många objektiva sanningar... Det finns rätt många journalister som påstår sig vara objektiva. Än har jag inte träffat en enda.