Vem äger den gamla människan?

Uppdrag granskning är ett program med många bottnar. Det är inte alltid den objektiva sanningen som står i centrum i rapporteringen. Förra veckan inleddes ett reportage kring svensk äldrevård. Det genomgående temat var att äldre i Sverige har det sämre än djur. Gång på gång bekräftades temat. Djur har laglig rätt att vara ute. Äldre människor får inte vara ute. Djur har det bra. Gamla har det dåligt.

I går sändes nästa reportage. Jag hade inte möjlighet att se det. Men temat var likartat efter berättelser från dem som såg det.

Jag är kommunpolitiker med ett övergripande ansvar för all kommunal verksamhet. Väldigt mycket av mitt arbete går ut på att jämföra värden för olika verksamhet i olika kommuner. Hur ser kvaliteten ut? Vad kostar kvaliteten? Hur har utvecklingen varit över tid? Kostar samma kvalitet mer eller mindre idag än förr? Ger samma utgifter mer kvalitet?

Ibland har man också tid att besöka olika verksamheter. Jag har besökt nästan alla äldreboenden i Örebro, liksom skolor och annan verksamhet. De besöken kan användas som en bas för att förstå den kunskap som fås genom alla olika handlingar.

Jag är också ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting. Där kompletteras den lokala informationen med nationell information.

Den bild som framträder av svensk äldreomsorg är en helt annan än den statliga SVT förmedlar. Det handlar i betydligt större utsträckning om en vård som fungerar väl, många är nöjda även om alla inte är det. Resurstillskotten till omsorgen har varit omfattande. Väldigt lite var bättre förr. Det kommunala uppdraget har skapat värden även för äldre människor med stora behov. De individuella behoven blir allt tydligare.

Den bilden kommer inte fram. Den är inte intressant. Istället visas en endimensionell bild av olika undantag. Undantag som genom media blir sanningen, men som absolut inte är det. Denna mediala bild är ett betydligt större problem än de problem som ändå finns inom omsorgen. Uppdrag Gransknings huvudsakliga uppdrag verkar inte vara att granska, utan att orsaka oro och rädsla hos en av de sårbara grupperna i samhället, de äldre. Istället för att visa på de många goda sidorna hos omsorgen visas enbart de få dåliga. Den "sanning" som förmedlas skapar onödig oro och försämrar livskvaliteten hos betydligt fler än de som inte får den bästa omsorgen. Varför?

Jämförelsen med djur är ett typexempel på detta. Varför jämföra med djur? För att det finns lagstiftning, något som är enkelt att säga. Men vad får djuren välja? Vilken individualisering finns där? Får kon välja om hon vill vara ute eller inne? Får hon bestämma om hon vill mjölka eller inte? Får hon bestämma vilken mat hon ska ha? När hon slutar att vara produktiv, kanske blir lite besvärlig och senil, får hon då vård, eller slaktas hon?

Vem äger kon? Svaret är självklart - bonden. Med ägarskapet följer också vissa skyldigheter att värna sin egendom.

Men vem äger den gamla människan? Är det kommunen? Eller är det barnen? Går ägandet och därmed allt ansvar för den gamla människan över till det offentliga vid en viss ålder? Eller äger makan, barnen eller barnbarnen den gamla? Vem har i så fall ansvaret för utevistelser och krogbesök?

Eller: Är det så att ingen äger den gamla? Kan man överhuvudtaget äga en människa? Kan man jämföra en gammal människa med en ko? Är det inte det värsta som går att göra? Avhumanisera människan, låta henne bli en produktionsfaktor bland andra.

För visst kunde vi göra som Uppdrag Granskning, bestämma att det offentliga äger människan, ung som gammal. Men det innebär ett helt annat samhälle, långt ifrån den demokrati vi idag befinner oss i där självständiga, ovärdeliga, värdiga, självägande individer befolkar världen.

Uppdrag Granskning påstår sig granska. Men vem granskar granskarna och konsekvenserna av deras granskning?