Pingstpredika

En predikan på pingstdagen i Betelkyrkan, Örebro. Den som vill kan läsa ett par bibelord också, varför inte på den förnämliga sajten bibeln.se? Apostlagärningarna, 2 kap verserna 1-11, Johannes evangelium, 14 kap verserna 25-29.


Det var länge sedan Guds ande var i farten…

Det är fredag eftermiddag. Solen lyser åter från en klarblå himmel. Gårdagens regn och blåst är glömda. Nuet är evigt.

Hemma har de tre tackorna med lamm rymt. En tillfällig hage på framsidan av huset måste bli mer permanent. Den sena eftermiddagen och kvällen blir en kväll som fåraherde. Först spettet, tio tag. I med stolpen. Sen gummiklubban. Tio slag. Isolatorerna skruvas i och sedan elrepet.

Mitt under jobbet ropar Anna: -Katten har tagit en fågel.

-Vad ska jag göra åt det? undrar jag.

-Den lever!

Jag rusar iväg och skrämmer bort katten. I halmen i kökslandet ligger en ladusvala. Lyfter försiktigt upp den. Visar den för sonen, innan jag bär bort den mot ladan. På en annan stolpe till en annan hage får den vila.

Under kvällen tittar jag till den då och då. Ser de snabba andetagen. Oroas över att den inte ska klara sig. Räknar med att jag inte ska se den i morgon. Antingen död eller bortflugen. Ber varje gång jag lämnar den en stilla bön att Gud ska låta den klara sig.

---

Det var länge sedan Guds ande var i farten…

---

Lyssnar på en av de många radiointervjuerna inför det stundande valet. Hör en kandidat klara sig ur frågorna om hon är kreationist, skapelsetroende, på ett bra sätt. Reportern lyckas inte sätta den bild han önskade. Hon glider undan väl.

Efteråt funderar jag på varför det är så svårt. Svårt att tro. På riktigt.

Alltid alla dessa förbehåll.

Det är svårt att tro. Man ska vara så rätt åt så många håll.

Lagom skapelsetroende. Lagom rättfärdig. Lagom sexuellt frigjord. Lagom vanligt medelsvenssonskt. Lagom religös. Lagom.

Men tro är aldrig lagom. Tro är av eller på. Ja eller nej. Svart eller vitt. Inte för att det inte finns tvivel. Tvivlet och tron vandrar sida vid sida. Inte för att det finns ett rätt sätt att tro på för alla människor, snarare så att tron är totalt individuell. Men den kristna tron har ett antal grundpåståenden som är svåra att lagomisera. Till exempel:

Gud är god.
Gud är en personlig gud.
Gud kom till världen som människa, dog och uppstod för oss alla.
Gud är allsmäktig.

Gud är god.
Men vad är godhet? Är det detsamma som en snällhet mot allt och alla? Gud är god om han låter mig leva som jag vill! Eller är det en godhet som genomlyser oss alla, lyfter fram våra svagheter, våra synder och våra tillkortakommanden. En godhet som gör det tydligt att jag vare sig är den jag borde vara, eller den jag kunde vara? En godhet som ser mer än mitt liv, som ser hela världens liv, idag, i morgon och alltid. Vi tar oss rätten att leva som vi vill, socialt, ekonomiskt, sexuellt, religiöst, och räknar med att Guds godhet är mer snäll än fruktansvärd.

Och vad innebär det att Gud är personlig? Det där att han inte bara är något allomfattande, lite lösligt. Att han påstår sig ha koll på, och ta ansvar för just mig? Det är ju så mycket enklare att tro på någon som är lagom långt borta. En lätt Gud passar bäst på avstånd… Men den kristna Guden finns aldrig på avstånd. Han är här och nu. Han finns med dig varenda gång du syndar, i tanke, ord eller gärning. Du kommer inte ifrån honom, om du väljer att tro.

Men inte är det så att Gud verkligen kom till jorden som människa. Vem kan egentligen tro på något sådant? Man måste tolka detta människoblivande, detta döende och återuppstående, relativt. De bibliska berättelserna ska inte tolkas bokstavligt. Det handlar istället om att den gudom vi söker, även söker oss. På olika sätt genom olika tider och olika religioner. Kristendomen har inte ensamrätt på gud. Det är den förutsättningslösa dialogen som leder oss närmare den eventuella sanningen vi alla söker.

Ett fint resonemang. Väl utformat för dagens samhälle. Men kristendomen ställer krav på oss att tro att den står för sanningen. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Inte ”Jag är en väg (av många), en sanning (av ännu fler) och ett liv(någon sorts i vart fall som kanske slutar här eller återföds eller finns för evigt). Jag är, är sanningen!

Allsmäktig. Vad innebär då det? Gud som urmakare, som dragit upp klockan, skapat alla regler och sedan dragit sig undan? Eller en Gud som verkar genom åren, genom skapelsen och genom människorna? En Gud som allsmäktig skapare, eller maktlös ingenjör?

Det är inte politiskt korrekt att säga att Gud skapade jorden på sex dagar, det är kanske inte ens religiöst viktigt. Men om Gud är allsmäktig, så borde han kunnat skapa alltihopa på sex sekunder och fått det att se ut som om det tagit sextio miljarder år. Eller valt att lägga alla pusselbitarna på plats och dra igång hela utvecklingen från Big Bang tills idag, ständigt närvarande och övervakande.

---

Man ser inte många under idag. Och ett sådant tungotal som apostlagärningarna talar om har jag aldrig upplevt. Varför? Varför är det länge sedan Guds ande var i farten?

---

Kanske är det så att den kristna tron idag karaktäriseras mer av de förbehåll vi känner oss nödda att göra, än av tron på en god, personlig, närvarande, allsmäktig Gud? Kanske är det så att vi begränsar oss själva, och därmed också begränsar Gud och Guds andes verk? För vem vill bli sedd som en dåre, även om det står i Bibeln att vi ska uppfattas så. Om vi är rädda för vad tron kan göra med oss, med våra liv, med vårt anseende, med våra yrken, med våra planer, minskar Guds möjligheter att använda oss i motsvarande mån. Vi kan ställa många krav på Gud och hur han ska vara, men det enda krav Gud får ställa på oss är en helt kravlös kärlek.

Som i alla mina predikningar är detta en bild av mitt eget liv. Jag erkänner fullt och fast att jag själv är en av alla dessa kristna som så ofta tycker att livet rullar på rätt väl. Som i mitt arbete och engagemang måste hålla en riktig profil. Som ofta tvivlar och funderar på om Gud verkligen kan vara allsmäktig, närvarande, personlig. Som inte alltid vill se skillnaden på en godhet som skär genom märg och ben och en menlös snällhet. En av många.

Men också jag är en av de många som söker den Gud som finns där bakom. Som genom vardagen, oavsett om det är en solig pingstmorgon i maj, eller en grå novemberdag, försöker tala med mig, till mig, genom mig. En Gud som genom sin ande någon gång, i vart fall lite, lyckas leda mig på den vägen som bär hela livet, och därefter.

Pingsten blir en påminnelse. En påminnelse om Guds godhet. En påminnelse om att Han är en personlig Gud. En påminnelse om hans närhet. En påminnelse om hans allsmäktighet. Pingsten, som visar Guds andes möjligheter. Samtidigt som den säger: Gud har inga andra redskap än oss vanliga människor. Du och jag som sitter här, operfekta, syndiga, själviska – det är vi som är hans händer, och tungor.

---

När jag gick ut i trädgården i går morse ville jag först inte leta efter svalan. Sonen och jag lekte i sandlådan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick bort till laduknuten. Hur gärna jag än ville måste jag konstatera att svalan satt kvar, precis som jag lämnat den. Flämtande på högsta stolpen.

Jag kunde inte lämna den så. Gick in i huset och hämtade en pincett, fångade en fluga och återvände. Den ena handen höll pincetten med flugan. Den andra kupade sig försiktigt kring bräckliga fågelvingar.

Då plötsligt lyfter svalan och flyger ut över ängen.

Tack gode allsmäktige Gud! Lär oss att använda våra vingar!