Hann med andra halvlek på Behrn Arena. Första tillbringades hemma med sjuk son och med hustrun på möte. Men när andra drog igång satt jag på plats.
Det var en intressant halvlek. Jag såg hela matchen mot Varberg på TV och blev rätt bekymrad. Det laget som spelade mot Varberg och vann, var inget lag för att vinna vare sig Superettan eller ta en enda poäng i Allsvenskan.
Den halvlek jag idag såg var något annat. ÖSK förlorade visserligen denna halvlek, matchen slutade oavgjort och de tre topplagen i Superettan ligger inom tre poäng. Men till skillnad från Varbergsmatchen var det ett helt annat lag som var på plan idag.
ÖSK borde kanske avgjort matchen i början av halvleken. Nordin Gerzic är en mycket bra fotbollspelare i den omgivning han nu befinner sig i. Det är spännande att se hur han täcker boll, hur han väljer att driva boll, eller passa med god adress, eller hitta öppnande crossbollar. Det är få fotbollspelare jag sett på Behrn Arena som har den överblick som Gerzic har. Emil Berger var på väg för ett par år sedan. Men just nu finns inga andra i ÖSK. Och inte i speciellt många andra lag heller.
Jag och många med mig trodde säkert att Falkenberg skulle falla igenom. Men det är ett bra lag. Enkelt spel. Tydliga roller och en målgörare som presterar. Hade Örebro haft en liknande hade matchen varit avgjord efter 10 minuter i andra... Men det är roligt att se ett lag som både klarar av en total defensiv i långa stunder, snabba omställningar och även har ett eget spel.
Jag hoppas verkligen att ÖSK går upp i Allsvenskan i år. De har alla möjligheter att göra det. Laget är sannolikt bättre än flera av bottenlagen i Allsvenskan. Men med åren har resultaten ändå blivit mindre viktiga för mig. Det mest spännande är att se hur spelare och tränare formeras efter de resurser man har. Och hur man klarar av att prestera, när det går bra och när man är pressad.
Idag hade ÖSK ett eget spel. Man gjorde många saker mycket bra. Det som saknades var det andra målet, men det var nära. Och ibland så darrade det bakåt när Falkenberg lyfte långt, eller när de kom på sin högerkant och satte press. Men så är fotbollen.
I kväll var det roligt att gå på fotboll. I kväll var det roligt att se ett spelande ÖSK. I kväll var det roligt att se spelare som ville, kunde och hela tiden försökte prestera. Det ger mersmak, oavsett resultat.
Media: NA, SR
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-08-29
2013-08-28
Vivallapanik hos socialdemokraterna
I valet 2010 vann socialdemokraterna Vivalla. I omvalet 2011 var det Vivalla som fällde avgörandet. Ungefär 80 % av Vivallaborna röstade på sossarna. Varför gjorde de det?
Svaret är ganska enkelt. Sossarna lovade dem allt. De skulle få jobb. De skulle få idrottshallar och föreningslokaler. De skulle få bidrag. De skulle få låga hyror. De skulle få allt de pekade på.
Det är inte så många andra partier som driver sådana valrörelser. För de flesta av oss som är politiskt aktiva handlar politik också om någon form av måttlighet. Vi vet att i valrörelserna så ställs löften ut som kan bli svåra att uppfylla, helt beroende av en positiv ekonomisk utveckling. Men det finns ändå en chans att göra det.
Så inte Örebros sossar. De lovar allt åt alla. Och speciellt i Vivalla.
Tre år efter valet har många Vivallabor fått nog. Jag gissar att det stora partiet, med alla sina enorma ekonomiska resurser, gör egna opinionsmätningar och ser hur illa det håller på att gå för dem i det bostadsområde som hållit dem vid maktens grytor. Folkpartiet får nya medlemmar i Vivalla. Moderaterna likaså. Från en mängd olika håll hör man nu hur Vivallabor beklagar sig över hur de kunde låta sig luras av sossarna.
För inget har hänt. Eller snarare - det som hänt har gått på tvärs mot löftena. Inga nya jobb. Mindre pengar till skolan. Hyrorna rekordhöjs. Idrottshallarna och föreningslokalerna för Vivallaborna blev till en elithall för Stockholmslagen. Det enda löfte som sossarna hållit är väl att ge ut socialbidrag. Men är det något som är värt att rösta på?
Nu gror paniken. Vad ska man göra? Det pågår ett enormt sparbeting på alla kommunens förskolor, grundskolor, gymnasieskolor, på alla äldreboenden och i hemtjänst och omsorg om funktionshindrade för att sossarna vill frigöra pengar att satsa på Vivalla. För det finns idag inga pengar till något. Elithallen för fotboll kostar kanske 15 miljoner om året. Men inga pengar finns. Ombyggnationerna som skulle skapa jobb stoppas. De är helt olönsamma. Så fortsätter det.
Det gäller att hitta de halmstrån som finns. Idag trodde man sig ha hittat ett sånt. Sossarna gick ut och berättade att tre förskolor skulle erbjuda 15-timmarsbarn ytterligare tid för språkinlärning.
Men löftet visade sig vara lika ihåligt som alla andra sosselöften. Inga nya pengar skulle tillskjutas. Istället skulle de eventuella överskotten, som just dessa tre förskolor av någon märklig anledning hade, användas. Och det gällde bara barnen i just dessa tre förskolor i Vivalla.
Det finns rätt många problem med detta sossehalmstrå. För det första gäller kommunallagen. Alla kommunmedborgare ska behandlas jämlikt. Inga får specialbehandlas. Det är därför kommunfullmäktige fattat ett beslut om att ge barn till arbetslösa med flera rätt till 3 timmars omsorg per dag. Det ska gälla alla, oavsett var man bor.
Men för sossarna är Vivallaborna mer värda än andra. Barn i Brickebacken, Varberga, Baronbackarna i behov av språkstöd är mindre värda för sossarna än barn i Vivalla. Barn från socialt utsatta hem i resten av Örebro har ett lägre värde enligt sossarna än vissa Vivallabarn. Och medan andra förskolor får dra in, minska, spara, får tre förskolor i Vivalla utöka.
Det säger sig självt att det beslut sossarna fattade är totalfel. Man kan inte ställa barn mot barn, väga barns behov olika bara för att vissa råkar gå på en förskola i ett visst område.
Jag hoppas föräldrarna i Brickebacken inser vad sossarna gör. Jag hoppas föräldrarna i Varberga, Baronbackarna, Rynninge, Adolfsberg, City, Björkhaga, Oxhagen - ja överallt - inser att sossarna i Örebro tycker att deras barn är mindre värda än vissa barn i Vivalla.
Och jag hoppas att Vivallaborna inser att det bara är just denna gång är de som spelar huvudrollen i sossarnas maktspel. Nästa gång kan det vara de boende i något helt annat område, ett område som sossarnas spindoktorer anser är ett nyckelområde för en kommande valvinst.
Media: NA, SR
Svaret är ganska enkelt. Sossarna lovade dem allt. De skulle få jobb. De skulle få idrottshallar och föreningslokaler. De skulle få bidrag. De skulle få låga hyror. De skulle få allt de pekade på.
Det är inte så många andra partier som driver sådana valrörelser. För de flesta av oss som är politiskt aktiva handlar politik också om någon form av måttlighet. Vi vet att i valrörelserna så ställs löften ut som kan bli svåra att uppfylla, helt beroende av en positiv ekonomisk utveckling. Men det finns ändå en chans att göra det.
Så inte Örebros sossar. De lovar allt åt alla. Och speciellt i Vivalla.
Tre år efter valet har många Vivallabor fått nog. Jag gissar att det stora partiet, med alla sina enorma ekonomiska resurser, gör egna opinionsmätningar och ser hur illa det håller på att gå för dem i det bostadsområde som hållit dem vid maktens grytor. Folkpartiet får nya medlemmar i Vivalla. Moderaterna likaså. Från en mängd olika håll hör man nu hur Vivallabor beklagar sig över hur de kunde låta sig luras av sossarna.
För inget har hänt. Eller snarare - det som hänt har gått på tvärs mot löftena. Inga nya jobb. Mindre pengar till skolan. Hyrorna rekordhöjs. Idrottshallarna och föreningslokalerna för Vivallaborna blev till en elithall för Stockholmslagen. Det enda löfte som sossarna hållit är väl att ge ut socialbidrag. Men är det något som är värt att rösta på?
Nu gror paniken. Vad ska man göra? Det pågår ett enormt sparbeting på alla kommunens förskolor, grundskolor, gymnasieskolor, på alla äldreboenden och i hemtjänst och omsorg om funktionshindrade för att sossarna vill frigöra pengar att satsa på Vivalla. För det finns idag inga pengar till något. Elithallen för fotboll kostar kanske 15 miljoner om året. Men inga pengar finns. Ombyggnationerna som skulle skapa jobb stoppas. De är helt olönsamma. Så fortsätter det.
Det gäller att hitta de halmstrån som finns. Idag trodde man sig ha hittat ett sånt. Sossarna gick ut och berättade att tre förskolor skulle erbjuda 15-timmarsbarn ytterligare tid för språkinlärning.
Men löftet visade sig vara lika ihåligt som alla andra sosselöften. Inga nya pengar skulle tillskjutas. Istället skulle de eventuella överskotten, som just dessa tre förskolor av någon märklig anledning hade, användas. Och det gällde bara barnen i just dessa tre förskolor i Vivalla.
Det finns rätt många problem med detta sossehalmstrå. För det första gäller kommunallagen. Alla kommunmedborgare ska behandlas jämlikt. Inga får specialbehandlas. Det är därför kommunfullmäktige fattat ett beslut om att ge barn till arbetslösa med flera rätt till 3 timmars omsorg per dag. Det ska gälla alla, oavsett var man bor.
Men för sossarna är Vivallaborna mer värda än andra. Barn i Brickebacken, Varberga, Baronbackarna i behov av språkstöd är mindre värda för sossarna än barn i Vivalla. Barn från socialt utsatta hem i resten av Örebro har ett lägre värde enligt sossarna än vissa Vivallabarn. Och medan andra förskolor får dra in, minska, spara, får tre förskolor i Vivalla utöka.
Det säger sig självt att det beslut sossarna fattade är totalfel. Man kan inte ställa barn mot barn, väga barns behov olika bara för att vissa råkar gå på en förskola i ett visst område.
Jag hoppas föräldrarna i Brickebacken inser vad sossarna gör. Jag hoppas föräldrarna i Varberga, Baronbackarna, Rynninge, Adolfsberg, City, Björkhaga, Oxhagen - ja överallt - inser att sossarna i Örebro tycker att deras barn är mindre värda än vissa barn i Vivalla.
Och jag hoppas att Vivallaborna inser att det bara är just denna gång är de som spelar huvudrollen i sossarnas maktspel. Nästa gång kan det vara de boende i något helt annat område, ett område som sossarnas spindoktorer anser är ett nyckelområde för en kommande valvinst.
Media: NA, SR
2013-08-27
Pris eller verkstad i jämställdhetsarbetet
Så har vi fattat beslut om ett pris i Örebro igen. Denna gång blir det ett jämställdhetspris. Den medarbetare som har gjort mest för jämställdheten ska premieras.
Är det bra?
Det finns två invändningar. För det första den gamla vanliga. Den nuvarande majoriteten är mest intresserade av att visa upp sig när man delar ut priser än att bry sig om verksamhet och ta ansvar för sin politik. Och då är ju sannolikt media mer intresserade av när något kommunalråd delar ut ett pris, än när oppositionen försöker förmå samma kommunalråd att ta ansvar för den krisande skolan eller den raserade ekonomin.
Ser man på själva frågan om jämställdhet visar det sig också att arbetet totalt avstannat. Det finns idag inget strukturerat jämställdhetsarbete i Örebro kommun. Det visade sig inte minst när kommunstyrelsen beslutade om jämställdhetsdelegationens arbete inför 2013. Då handlade allt om att följa upp sånt som redan är gjort. Det fanns inga tankar på hur man ska utveckla och förbättra jämställdheten, inga strategier för att nå några mål, inga pengar avsatta för arbetet.
(Jo - det finns ett jämställdhetsområde som sossarna prioriterar. Den ovillkorliga rätten till heltid. Men eftersom den kostar pengar vågar och vill de inte visa vilka konsekvenser löftet får. Och därför försöker de smyga igenom kostnadshöjningarna på bekostnad av den gamla kvinnans trygghet på äldreboendet, eller elevernas rätt att nå kunskapsmålen i skolan.)
Så istället för arbete och verksamhet så skapar man ett pris.
Den andra invändningen är lika allvarlig. Det nu föreslagna priser riskerar att försämra arbetet för en mer jämställd kommun.
När vi jobbade med jämställdhet och skapade den delegation som fick makt och ansvar att genomföra arbetet, var vårt fokus det som kallas jämställdhetsintegrering. Det handlar då inte bara, eller ens främst, om att kommunens anställda ska behandlas jämställt, utan om att jämställdhet ska genomsyra all kommunal verksamhet. Det är i mötet med barnen i förskolan, med eleverna i skolan, med de äldre i omsorgen som jämställheten integreras. Det är hur vi möter och bemöter örebroarna som spelar roll.
Och det var viktigt att arbetet började i toppen. Hos kommunalråden. I kommunledningen. På nämndsammanträdena. Hos förvaltningsledningarna.
De tankarna gick på tvärs mot socialdemokraternas tidigare jämställdhetsarbete. Då handlade det om att enskilda medarbetare med jämställdhet som eget intresse fick dra hela lasset. Dessa enskilda medarbetare vare sig kunde eller fick förändra kommunens verksamhetsformer. Man kunde kanske påverka sin närmaste omgivning. Men dessa eldsjälar fick knappast något stöd och vare sig den politiska eller tjänstemannaledningen brydde sig om hur jämställdheten påverkade och påverkades av ledningens arbete.
Det innebar att Örebro kommun under socialdemokratisk ledning var en usel jämställdhetskommun.
Om man nu inför ett jämställdhetspris, där kriterierna för att få det åter blir att belöna enskilda eldsjälar, riskerar man att åter hamna i den gamla socialdemokratiska jämställdhetsfällan. Kommunledningen behöver inte längre bry sig. Man kan alltid hänvisa till det fina pris man delar ut. Och jämställdhetsarbetet stannar upp.
Det är dåligt.
Därför yrkade jag att det pris som nu ändå ska till borde ha andra kriterier. Istället för att belöna enskilda eldsjälar borde priset gå till den verksamhet som bäst klarat av att jämställdhetsintegrera sin verksamhet.
I ord höll de flesta med mig. Men när väl beslutet togs blev det den enkla, men farliga vägen som valdes. Så nu riskerar Örebro åter att hamna i en jämställdhetspolitik där enskilda eldsjälar lämnas ensamma, medan kommunens verksamheter och organisation inte alls jobbar med att integrera jämställdheten i sitt arbete.
Egentligen vore det bättre att strunta i ytterligare ett pris, och satsa tid, makt och ansvar på att verkligen göra ett gott jämställdhetsarbete i kommunen. Men - som sagt - det är ju inte lika medialt intressant...
Är det bra?
Det finns två invändningar. För det första den gamla vanliga. Den nuvarande majoriteten är mest intresserade av att visa upp sig när man delar ut priser än att bry sig om verksamhet och ta ansvar för sin politik. Och då är ju sannolikt media mer intresserade av när något kommunalråd delar ut ett pris, än när oppositionen försöker förmå samma kommunalråd att ta ansvar för den krisande skolan eller den raserade ekonomin.
Ser man på själva frågan om jämställdhet visar det sig också att arbetet totalt avstannat. Det finns idag inget strukturerat jämställdhetsarbete i Örebro kommun. Det visade sig inte minst när kommunstyrelsen beslutade om jämställdhetsdelegationens arbete inför 2013. Då handlade allt om att följa upp sånt som redan är gjort. Det fanns inga tankar på hur man ska utveckla och förbättra jämställdheten, inga strategier för att nå några mål, inga pengar avsatta för arbetet.
(Jo - det finns ett jämställdhetsområde som sossarna prioriterar. Den ovillkorliga rätten till heltid. Men eftersom den kostar pengar vågar och vill de inte visa vilka konsekvenser löftet får. Och därför försöker de smyga igenom kostnadshöjningarna på bekostnad av den gamla kvinnans trygghet på äldreboendet, eller elevernas rätt att nå kunskapsmålen i skolan.)
Så istället för arbete och verksamhet så skapar man ett pris.
Den andra invändningen är lika allvarlig. Det nu föreslagna priser riskerar att försämra arbetet för en mer jämställd kommun.
När vi jobbade med jämställdhet och skapade den delegation som fick makt och ansvar att genomföra arbetet, var vårt fokus det som kallas jämställdhetsintegrering. Det handlar då inte bara, eller ens främst, om att kommunens anställda ska behandlas jämställt, utan om att jämställdhet ska genomsyra all kommunal verksamhet. Det är i mötet med barnen i förskolan, med eleverna i skolan, med de äldre i omsorgen som jämställheten integreras. Det är hur vi möter och bemöter örebroarna som spelar roll.
Och det var viktigt att arbetet började i toppen. Hos kommunalråden. I kommunledningen. På nämndsammanträdena. Hos förvaltningsledningarna.
De tankarna gick på tvärs mot socialdemokraternas tidigare jämställdhetsarbete. Då handlade det om att enskilda medarbetare med jämställdhet som eget intresse fick dra hela lasset. Dessa enskilda medarbetare vare sig kunde eller fick förändra kommunens verksamhetsformer. Man kunde kanske påverka sin närmaste omgivning. Men dessa eldsjälar fick knappast något stöd och vare sig den politiska eller tjänstemannaledningen brydde sig om hur jämställdheten påverkade och påverkades av ledningens arbete.
Det innebar att Örebro kommun under socialdemokratisk ledning var en usel jämställdhetskommun.
Om man nu inför ett jämställdhetspris, där kriterierna för att få det åter blir att belöna enskilda eldsjälar, riskerar man att åter hamna i den gamla socialdemokratiska jämställdhetsfällan. Kommunledningen behöver inte längre bry sig. Man kan alltid hänvisa till det fina pris man delar ut. Och jämställdhetsarbetet stannar upp.
Det är dåligt.
Därför yrkade jag att det pris som nu ändå ska till borde ha andra kriterier. Istället för att belöna enskilda eldsjälar borde priset gå till den verksamhet som bäst klarat av att jämställdhetsintegrera sin verksamhet.
I ord höll de flesta med mig. Men när väl beslutet togs blev det den enkla, men farliga vägen som valdes. Så nu riskerar Örebro åter att hamna i en jämställdhetspolitik där enskilda eldsjälar lämnas ensamma, medan kommunens verksamheter och organisation inte alls jobbar med att integrera jämställdheten i sitt arbete.
Egentligen vore det bättre att strunta i ytterligare ett pris, och satsa tid, makt och ansvar på att verkligen göra ett gott jämställdhetsarbete i kommunen. Men - som sagt - det är ju inte lika medialt intressant...
2013-08-26
Lokalisterna, de konservativa leder Örebro bakåt
Jag läser ett pressmeddelande av kristdemokraten Lennart Bondeson och
blir bekymrad. Bekymrad över synsätt och över politikens innehåll.
Bekymrad över att i vart fall han, och kanske hans lokala parti, blivit
så socialdemokratifierade. Bekymrade över sakpolitiken.
Åter handlar det om vindkraften. Lennart Bondeson talar med stolthet om för örebroarna att han räknar med att kommunen ska vara självförsörjande på el år 2020. Jag ställer bara frågan: Varför? Varför ska kommunen eftersträva att vara självförsörjande på el? Varför är Bondeson stolt?
Bondesons svar är klimatet. Om kommunen blir självförsörjande på el, genom att bygga egen vindkraft, så värnar man klimatet. Men det är ett totalt felaktigt perspektiv. Jag har i flera bloggar pekat på de ekonomiska risker kommunens vindkraftssatsning är. I någon blogg har jag också berört riskerna för el-omställningen. När kommunen ska äga, producera och köpa elen av sig själv, minskar marknaden för det privata. Det riskerar flera privata alternativ och därmed en lägre total elproduktion.
Men det bryr sig inte Bondeson om. Han är lokalist.
För det lokalistiska draget stannar inte vid vindkraften. I juni hade han och jag en rätt lång diskussion i kommunfullmäktige om kommunens vidlyftiga satsning på biogas. Bondeson argumenterade även där utifrån ett totalt lokalt perspektiv. Kommunen skulle ha koll på produktionen för att Bondeson och socialdemokraten Sundin sedan skulle veta att just den kommunala biogasen som Örebro kommun (tillsammans med Karlskoga kommun) producerar inte skickas till bilar och bussar i Stockholm, utan används i Örebro.
I och med denna syn på produktion och konsumtion går Bondeson och Sundin ideologiskt tillbaka till nån form av premarknadsekonomisk förhållande. I och med de gamla liberalerna, Smith och Mill, liksom den finlandssvenske prästen och liberalen Chydenius, eroderade för ett par hundra år sedan murarna mellan producenter och konsumenter. Då blev handeln det som skapade välstånd, ett välstånd som politiker sedan kunde skapa välfärd av.
Lennart Bondeson är konservativ. Men någon måtta borde det finnas. Tillsammans med Björn Sundin skapar de ett samhälle som tar det sämsta från konservatismen och kombinerar det med det sämsta från socialdemokratin. Konsekvensen blir kommunala bolag som ska producera det marknaden tidigare gjort, för kommunens egen konsumtion. Det blir en återgång till det lokalsamhälle som förr bara klarade av att skapa ovälfärd...
Prästen Anders Chydenius valde för 200 år sedan att ta de små böndernas parti mot städernas krav på att de skulle underordna sig skråväsendet. De fick inte sälja sina varor som de ville på stadens torg. Men Chydenius tog deras parti och ville öppna upp marknaden för deras produkter. Det lade grunden för de välfärdsstater vi idag bor i.
Nu rullar prästen Lennart Bondeson tiden tillbaka. Nu ska inte de små elproducenterna längre få sälja sin vindkraftel till kommunen. Nu ska den stora kommunens egna bolag få ensamrätt på kommunens produktion och de små stängs ute (liksom alla andra). Denna syn på politik, företagande, privat och offentlig produktion och konsumtion kommer att leda till ett sämre företagsklimat, ett slutnare samhälle, ett sämre välstånd och en sämre välfärd.
Och klimatet kommer inte att bli ett dugg bättre.
Media: NA, SVT
Åter handlar det om vindkraften. Lennart Bondeson talar med stolthet om för örebroarna att han räknar med att kommunen ska vara självförsörjande på el år 2020. Jag ställer bara frågan: Varför? Varför ska kommunen eftersträva att vara självförsörjande på el? Varför är Bondeson stolt?
Bondesons svar är klimatet. Om kommunen blir självförsörjande på el, genom att bygga egen vindkraft, så värnar man klimatet. Men det är ett totalt felaktigt perspektiv. Jag har i flera bloggar pekat på de ekonomiska risker kommunens vindkraftssatsning är. I någon blogg har jag också berört riskerna för el-omställningen. När kommunen ska äga, producera och köpa elen av sig själv, minskar marknaden för det privata. Det riskerar flera privata alternativ och därmed en lägre total elproduktion.
Men det bryr sig inte Bondeson om. Han är lokalist.
För det lokalistiska draget stannar inte vid vindkraften. I juni hade han och jag en rätt lång diskussion i kommunfullmäktige om kommunens vidlyftiga satsning på biogas. Bondeson argumenterade även där utifrån ett totalt lokalt perspektiv. Kommunen skulle ha koll på produktionen för att Bondeson och socialdemokraten Sundin sedan skulle veta att just den kommunala biogasen som Örebro kommun (tillsammans med Karlskoga kommun) producerar inte skickas till bilar och bussar i Stockholm, utan används i Örebro.
I och med denna syn på produktion och konsumtion går Bondeson och Sundin ideologiskt tillbaka till nån form av premarknadsekonomisk förhållande. I och med de gamla liberalerna, Smith och Mill, liksom den finlandssvenske prästen och liberalen Chydenius, eroderade för ett par hundra år sedan murarna mellan producenter och konsumenter. Då blev handeln det som skapade välstånd, ett välstånd som politiker sedan kunde skapa välfärd av.
Lennart Bondeson är konservativ. Men någon måtta borde det finnas. Tillsammans med Björn Sundin skapar de ett samhälle som tar det sämsta från konservatismen och kombinerar det med det sämsta från socialdemokratin. Konsekvensen blir kommunala bolag som ska producera det marknaden tidigare gjort, för kommunens egen konsumtion. Det blir en återgång till det lokalsamhälle som förr bara klarade av att skapa ovälfärd...
Prästen Anders Chydenius valde för 200 år sedan att ta de små böndernas parti mot städernas krav på att de skulle underordna sig skråväsendet. De fick inte sälja sina varor som de ville på stadens torg. Men Chydenius tog deras parti och ville öppna upp marknaden för deras produkter. Det lade grunden för de välfärdsstater vi idag bor i.
Nu rullar prästen Lennart Bondeson tiden tillbaka. Nu ska inte de små elproducenterna längre få sälja sin vindkraftel till kommunen. Nu ska den stora kommunens egna bolag få ensamrätt på kommunens produktion och de små stängs ute (liksom alla andra). Denna syn på politik, företagande, privat och offentlig produktion och konsumtion kommer att leda till ett sämre företagsklimat, ett slutnare samhälle, ett sämre välstånd och en sämre välfärd.
Och klimatet kommer inte att bli ett dugg bättre.
Media: NA, SVT
2013-08-23
Vem ansvarar för skolan?
Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.
Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.
Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.
Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.
Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:
Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.
Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)
På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.
Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.
Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.
För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.
På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.
För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.
Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.
Det är dags att förstatliga skolan.
Media: SR, SVT,
Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.
Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.
Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.
Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:
Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.
Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)
På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.
Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.
Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.
För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.
På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.
För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.
Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.
Det är dags att förstatliga skolan.
Media: SR, SVT,
2013-08-22
Vansinnig vindkraft
Så går då bolagssossarna igång igen. Med benäget stöd av bolagskristdemokraterna och bolagscenterpartisterna.
Nu ska det kommunala vindkraftbolaget börja investera de hundratals miljoner som de tre bolagskramarpartierna lovat. Och som de också lovat ska plocka in både guld och gröna skogar till kommunen. Det finns ingen ände på de löften om pengar till välfärden som Sundin, Baastad, Bondeson och Persson utställt.
Men är deras löften sanna? Är deras klimatpolitik trovärdig?
Svaret på de båda frågorna är nej. Låt oss börja med klimatpolitiken.
Svensk elproduktion är redan idag i princip koldioxidfri. Vattenkraft och kärnkraft står för 97 % av elproduktionen. Man kan tycka vad man vill om kärnkraft, men den orsakar mycket små koldioxidutsläpp.
Det finns risker med en kraftig utbyggnad av vindkraften. El kan ännu inte lagras, och det är osäkert om det blåser när det behövs. En kall, vindstilla vinterdag måste elen ändå fram till de svenska konsumenterna. Då måste elkraftproduktion kunna startas ögonblickligen. Sannolikt innebär det mer olja, kol och fossilgas. Summan av detta är idag oklar. Blir det bättre eller sämre för klimatet? Ingen vet.
Ingen har heller någon riktig koll på vindkraftens långsiktiga hållbarhet. Hur länge håller kraftverken? När börjar de åldras och ge mindre el? Hur fort åldras de?
Så till det andra löftet - om en massa miljoner till välfärden.
Det är oklart hur dessa miljoner ska komma fram. De kalkyler som finns är bristfälliga. Jag har gång efter gång frågat om realistiska kalkyler. Men såväl Bondeson som Baastad har vägrat. De tror att det ska bli en bra affär. Men de vill inte veta. Tänk om det visar sig om det är fel. Hur skulle deras politik då se ut? Och det känns ju så skönt att som kommunpolitiker få lova både bättre klimat och mer pengar.
Det finns andra som har räknat mer realistiskt. En av dem som tagit kontakt med mig har gjort följande "vinst"kalkyl för bolaget i det 20-årsperspektiv som Sundin talar om:
-9 251
-18 344
-27 271
-36 027
-44 602
-52 989
-61 181
-69 167
-76 941
-84 490
-91 807
-98 881
-105 700
-112 254
-118 530
-131 912
-145 360
-158 880
-172 477
-186 155
-201 763
Back med 200 miljoner alltså. Det motsvarar 600 lärare, lika många sjuksköterskor, lite fler undersköterskor.
Och detta är bara första steget. Knappt 250 av planerade 650 miljoner i investeringar. Ytterligare risker där de samlade förlusterna kan gå över en halv miljard...
Är det värt det? Borde man inte tänka efter före, fundera efter om politiker är bäst på att driva bolag? Är det rimligt att riskera välfärden och skattebetalarnas pengar?
Folkpartiet har alltid drivit en annan linje. Vi säger ja till bättre skolor, till tryggare äldreomsorg, till mer pedagogiska förskolor. Men vi säger nej till kommunala bolag som riskerar välfärd och skattebetalarnas pengar.
Det borde fler partier göra, framförallt om de kallar sig borgerliga eller ickesocialistiska...
Media: NA,
2013-08-21
Kris i sossarnas skola
Krisen för välfärden i Örebro fördjupas. Under
socialdemokratisk ledning monteras skolan och äldreomsorgen ner. Resurserna
minskar kontinuerligt.
Den senaste krisrapporten kommer från gymnasieskolorna. I
somras kom Arbetsmiljöverket med en varning till Örebro kommun. Kommunen
riskerade vite, eftersom gymnasielärarna på Karro inte orkade med sitt arbete.
Lärarfacket talar om krav på ökad undervisningstid med upp emot 20 %, utan
några andra förändringar.
Det är bara att inse att det är orimligt.
Skälet till den orimliga arbetsbelastningen är att
socialdemokraterna medvetet och långsiktigt försämrat för hela skolområdet.
Skolan i socialdemokraternas Örebro är en verksamhet som ska spara.
Det började redan i valrörelsen 2010. Löftet om att
återstarta Rudbecksskolan har kostat skolområdet tiotals miljoner bara i
ombyggnationer, ombyggnationer som inte fungerar. Nedläggningen av WUC kostade
massor av resurser i omflyttningar. Och sedan har flyttcirkusen bara fortsatt.
Ingen har koll på varför man flyttar, vem som ska flytta och hur man ska
flytta. De senaste besluten kring estetprogrammen från Risbergska till Karro,
kommer också att kosta. Skolledningarna har fått löften från ansvariga
politiker att de kommer att få de pengar de behöver till ombyggnationer. Men ingen
bryr sig om lärarnas situation, eller elevernas kunskaper.
Inför 2013 var sparbetinget runt 30 miljoner kronor. Inför
2014 ligger det på upp emot det dubbla. Det säger sig självt att det blir
problem.
Men ingen politiker vill ta ansvar. Skolkommunalrådet säger
att problemen på Karro är en tjänstemannafråga. Själv vill han hellre syssla
med utvecklingsfrågor.
Och kommunstyrelseordföranden finns aldrig när det bränner
till. Hon går gärna ut i media och berättar om att hon tillsatt en utvecklare
för jubileumsåret 2015, men när skolan krisar är hon tyst. Ändå är det hon som
har ansvaret för ekonomin. Ändå är det hon som gör prioriteringarna mellan
verksamheterna. Och hon prioriterar hela tiden ner skolan.
Men nedprioriteringarna är alltid någon annans ansvar…
De besparingar som nu läggs på skolan är medvetna politiska
prioriteringar. För att hon ska ha råd att bygga en elithall för fotboll som
kommer att kosta upp emot 15 miljoner per år, måste skolan spara. För att hon
ska ha råd med en SM-vecka vintern 2015 måste skolan spara. För att hon ska ha
råd med vidlyftiga bolagsaffärer måste skolan spara. För att hon ska kunna ge
alla ovillkorlig rätt till heltid, måste skolan spara. För att föreningarna på
Tegelbruket ska ha öppet kväller och helger (något som borde varit självklart
från början) måste skolan spara. För att hon vill skapa ett servicecenter på
Drottninggatan, måste skolan spara.
Folkpartiet har hela tiden haft en annan prioritering. Vi
har sagt ja till mer pengar till skolan, till eleverna och lärarna. Vi har sagt
ja till svåra beslut om att lägga ner rätt skolor. Vi har sagt ja till att
anpassa kostymen efter antalet elever.
Men vi har sagt nej till elithallar, nej till
bolagshysterin, nej till enorma kostnadsökningar för Tegelbruket, nej till
SM-veckor – helt enkelt av det skälet att vi bryr oss mer om eleverna och
lärarna än om att få flasha i media med förenklade budskap.
Örebro saknar idag politisk ledning. Det finns ingen som
vill ta ansvar för något. Kommunstyrelsens ordförande har offentligt sett
abdikerat. Hon tar offentligt bara ansvar för de mysiga frågorna som passar
hennes image. Övriga kommunalråd hänvisar till tjänstemännen. Och tjänstemännen
gör bara det de blir tvingade till.
För någon stans fattas besluten. Problemet är att ingen vet
var. Är det i Baastads tjänsterum, bakom stängda dörrar? Inget talar för det.
Är det hos Sundin, i mötet mellan honom och kommundirektören? Betydligt mer
sannolikt.
Men för att demokratin ska fungera, måste det finnas
politiker som tar ansvar för den politik de genomdriver. Där finns i dag ingen
socialdemokrat som vågar. Fegheten, rädslan att komma ut fel i media, styr hela
deras politik.
Socialdemokraterna säger sig vilja göra skolan till den viktigaste valfrågan inför valet 2014. Det är bra. Vi får hoppas att många reser till Örebro och ser hur det ser ut i verkligheten när socialdemokrater styr. Då lär socialdemokraterna inte få speciellt många röster...
2013-08-20
Valfrihet till vänster
Jag känner en familj som har ett barn i skolan. Han har lite problem, behöver lite extra stöd, för att klara sin skolgång. Inte för att han har svårt med kunskapsinhämtning, snarare tvärsom. Men han lär sig inte på samma sätt som andra barn. Och han behöver ofta andra strukturer än andra.
Den här familjen är inte unik på något sätt. Sonen och hans utmaningar är inte heller unika. Det är inte ens den enda familjen jag känner som har de så här.
Den här pojken har gått några år i skolan. Men det har inte fungerat. Skolan har vare sig kunnat eller verkat vela ta hans utmaningar på allvar. Föräldrarna har fått jobba för att få till stöd, men det har aldrig riktigt fungerat. Skolan har helt enkelt inte klarat av sitt uppdrag att ge den här pojken det stöd han behöver, de strukturer runt honom som kommer att ge honom den bästa starten i livet.
Efter att ha slagit huvudet i väggen några år, valde föräldrarna att tillsammans med sonen göra ett skolbyte. Så här i efterhand tycker de att de väntade för länge. För de hamnade i en skola som valde att ställa upp på sonens utmaningar, fixa de strukturer han behövde. Tänk om de valt långt tidigare - hur bra hade det inte varit för såväl sonen, familjen som för skolan!
Den här familjen har klarat sin vardag tack vare det fria skolvalet, den valfrihet som barn och föräldrar numera har. De kunde välja bort en skola och en skolmiljö som inte fungerade, och till en skola och en skolmiljö som hjälpte deras son.
Den valfriheten vill vänsterkrafterna inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet ta bort. Socialdemokraterna kör som vanligt med dubbel politik. Samtidigt som de går ut och häcklar valfriheten, pekar på alla problem de menar uppkommer, hävdar att olikheter skärps, kvaliteten minskar och segregationen ökar, så har de ingen annan politik. Socialdemokraternas politik handlar alltid om att både äta kakan och ha den kvar. Kritisera regeringen för den politik den för, men inte ha några andra alternativ.
I Örebro blir det övertydligt. Örebro är ett socialdemokratiskt skyltfönster. Här har valfriheten alltid fått stå tillbaka. Det har varit ständiga nej till friskolor. Det är ständiga nej till valfrihet inom äldreomsorgen. Bara tack vare regeringens lagstiftning har valfrihet införts även här. Och hela tiden pekar socialdemokratiska företrädare, exempelvis skolkommunalrådet, på alla problem valfriheten skapar.
Men det socialdemokraterna inte beskriver, är hur deras alternativ egentligen borde se ut. Det alternativ de inte vågar prata om. Det alternativ som handlar om att det är politikerna som ska bestämma, inte du eller dina barn. Inte du eller din förälder.
Det är Thomas Esbjörnsson som kommer att fatta besluten om i vilken skola ditt barn ska gå, oavsett om skolan fungerar för honom eller inte. Det är Fisun Yavas som bestämmer vilket äldreboende din mor ska bo på, oavsett om hon känner trygghet där eller inte.
Jag brukar kalla mig vänsterliberal. En del funderar över hur det kan gå ihop med min inställning till valfrihet. Jag tycker kopplingen är självklar. De som redan från början är födda med guldsked kommer alltid att kunna välja sin väg, från förskolan till jobbet. Men de som inte har guldskeden borde också få samma möjlighet. De familjer med barn som behöver olika strukturer i förskola och skola. De gamla som vill ha en särskild profil på sitt boende.
Socialdemokraterna är experter på negativ kampanj. De är mästare på att använda sociala medier, bloggar, insändare, flygblad till att göra ner sina motståndare. Deras kampanjande betongkross kan mala ner både personer och partier.
Men de är usla på att hitta på en egen politik.
För oss som liberaler är det tvärsom. Vi är rätt duktiga på att söka nya vägar för att göra samhället bättre. Vi är rätt duktiga på att försöka förbättra för att göra samhället öppnare för fler. Men vi är rätt dåliga på att göra kampanj.
Tänk om valet 2014 skulle handla om innehållet i politiken istället för vilka kampanjmetoder som fungerar bäst. För oss liberaler vore det en dröm. För en del andra partier en mardröm...
Media: Ex
Den här familjen är inte unik på något sätt. Sonen och hans utmaningar är inte heller unika. Det är inte ens den enda familjen jag känner som har de så här.
Den här pojken har gått några år i skolan. Men det har inte fungerat. Skolan har vare sig kunnat eller verkat vela ta hans utmaningar på allvar. Föräldrarna har fått jobba för att få till stöd, men det har aldrig riktigt fungerat. Skolan har helt enkelt inte klarat av sitt uppdrag att ge den här pojken det stöd han behöver, de strukturer runt honom som kommer att ge honom den bästa starten i livet.
Efter att ha slagit huvudet i väggen några år, valde föräldrarna att tillsammans med sonen göra ett skolbyte. Så här i efterhand tycker de att de väntade för länge. För de hamnade i en skola som valde att ställa upp på sonens utmaningar, fixa de strukturer han behövde. Tänk om de valt långt tidigare - hur bra hade det inte varit för såväl sonen, familjen som för skolan!
Den här familjen har klarat sin vardag tack vare det fria skolvalet, den valfrihet som barn och föräldrar numera har. De kunde välja bort en skola och en skolmiljö som inte fungerade, och till en skola och en skolmiljö som hjälpte deras son.
Den valfriheten vill vänsterkrafterna inom såväl socialdemokratin som vänsterpartiet ta bort. Socialdemokraterna kör som vanligt med dubbel politik. Samtidigt som de går ut och häcklar valfriheten, pekar på alla problem de menar uppkommer, hävdar att olikheter skärps, kvaliteten minskar och segregationen ökar, så har de ingen annan politik. Socialdemokraternas politik handlar alltid om att både äta kakan och ha den kvar. Kritisera regeringen för den politik den för, men inte ha några andra alternativ.
I Örebro blir det övertydligt. Örebro är ett socialdemokratiskt skyltfönster. Här har valfriheten alltid fått stå tillbaka. Det har varit ständiga nej till friskolor. Det är ständiga nej till valfrihet inom äldreomsorgen. Bara tack vare regeringens lagstiftning har valfrihet införts även här. Och hela tiden pekar socialdemokratiska företrädare, exempelvis skolkommunalrådet, på alla problem valfriheten skapar.
Men det socialdemokraterna inte beskriver, är hur deras alternativ egentligen borde se ut. Det alternativ de inte vågar prata om. Det alternativ som handlar om att det är politikerna som ska bestämma, inte du eller dina barn. Inte du eller din förälder.
Det är Thomas Esbjörnsson som kommer att fatta besluten om i vilken skola ditt barn ska gå, oavsett om skolan fungerar för honom eller inte. Det är Fisun Yavas som bestämmer vilket äldreboende din mor ska bo på, oavsett om hon känner trygghet där eller inte.
Jag brukar kalla mig vänsterliberal. En del funderar över hur det kan gå ihop med min inställning till valfrihet. Jag tycker kopplingen är självklar. De som redan från början är födda med guldsked kommer alltid att kunna välja sin väg, från förskolan till jobbet. Men de som inte har guldskeden borde också få samma möjlighet. De familjer med barn som behöver olika strukturer i förskola och skola. De gamla som vill ha en särskild profil på sitt boende.
Socialdemokraterna är experter på negativ kampanj. De är mästare på att använda sociala medier, bloggar, insändare, flygblad till att göra ner sina motståndare. Deras kampanjande betongkross kan mala ner både personer och partier.
Men de är usla på att hitta på en egen politik.
För oss som liberaler är det tvärsom. Vi är rätt duktiga på att söka nya vägar för att göra samhället bättre. Vi är rätt duktiga på att försöka förbättra för att göra samhället öppnare för fler. Men vi är rätt dåliga på att göra kampanj.
Tänk om valet 2014 skulle handla om innehållet i politiken istället för vilka kampanjmetoder som fungerar bäst. För oss liberaler vore det en dröm. För en del andra partier en mardröm...
Media: Ex
2013-08-12
Problem eller utmaning?
Det går som ett mantra genom samhället: Valfriheten har
blivit ett problem. Det var bättre förr.
Denna form av konservatism har medvetna uppbackare inom de
vänstergrupper som så länge styrde landet. Nostalgiska socialdemokrater som
längtar tillbaka till tiden då PARTIET styrde landet från minsta kommun till
Rosenbad i eget majestät. Drömmande socialister som ser sig själva som de som
bäst vet vad de okunniga människorna vill. Fyrkantiga byråkrater som tycker att
människors fria val gör administrationen av välfärden besvärligare.
Denna antivalfrihetskampanj har pågått länge. Striden inom
socialdemokratin var så länge partiet var regeringsbärande dold. Efter
valförlusten 2006 fick vänsterkrafterna friare tyglar att agera mot den
gemensamma fienden; alliansen. Även om partiets ledning inte har en politik som
i några större avseenden skiljer sig från regeringens, så tar partistrategerna
gärna emot krypskyttet mot en av alliansregeringens huvudfrågor.
Och denna strategi ser ut att lyckas. Allt oftare ser vi
idag olika teman om att valfriheten just har blivit det problem som vänstern
velat ha den till. Det kan gälla äldreomsorg, skola eller apotek. Det kan gälla
vårdcentraler eller bilprovning. Valfrihet, din egen rätt att välja även dessa
delar av ditt liv, är ett problem. Och allt fler accepterar denna
verklighetsbeskrivning.
Frågan är bara vad alternativet är. Här blir det genast
svårare för valfrihetsmotståndarna. För vad är alternativet till valfrihet? Vem
ska ha rätten att bestämma över ditt liv?
I början av 1990-talet var jag ordförande i en lokal nämnd i
Örebro. Nämnden hade bland annat att hantera skolfrågor. Och problematiken då
var densamma som idag. En skola hade stora problem, en annan var populär. Den
fråga vi slet med, handlade om hur vi som politiker skulle dra rätt gränser för
i vilken skola barnen skulle gå i för att flytta tillräckligt många ”starka”
barn till den ”svaga” skolan och tvärsom. Det var ett grannlaga arbete.
Gränserna skar rakt igenom bostadsområden, skiljde grannbarn från varandra, lät
barnen i husen med udda nummer gå till den bra skolan, medan de med jämna
tvingades till den sämre.
Vi misslyckades, liksom mina företrädare och efterföjare. Och den kommunala skolan med dåliga
resultat är numera nedlagd.
Men detta vill inte vänsterns agitatorer se. Hur politiken
och politikerna inte alls är bättre än föräldrarna när det gäller att välja
rätt, att skapa rätt förutsättningar för vare sig skola eller annan välfärd.
Hur den politiska makten riskerar att skära rätt in i det som varenda
örebroare, eller alla andra svenskar, idag tar för givet.
Istället låtsas de som om alternativet till valfrihet är
just – valfrihet – men en annan valfrihet som enkel och bra, för alla, alltid.
Men så är det inte. Valfriheten är inte ett problem. Men den
ställer oss politiker inför många utmaningar. En nya, en del eviga: Hur skapar
vi en skola där de med sämst förutsättningar får de bästa möjligheterna, utan
att hålla de duktigaste tillbaka? Hur skapar vi trygghet i äldreomsorgen, när
det finns fler aktörer; privata, civila, offentliga, som agerar inom samma
område? Hur bygger vi administrativa system som klarar av människors vilja att
välja, och att välja om? Hur stöttar vi dem som inte vill, klarar eller har
förutsättningar att själva göra medvetna val? Och så vidare.
Jag ser tyvärr idag en osäkerhet hos många allianspolitiker
kring valfrihetens grundläggande status. Det handlar alltför ofta om en
defensiv hållning, om att backa från den principiella hållningen att individen
själv ska ges makt och myndighet över så stor del av sitt liv som möjligt. Det
handlar om att istället för att se valfriheten som en positiv utmaning för den
generella välfärdens samhälle, se den som ett problem för välfärdsstaten.
Det är dags för Alliansen att gå till motoffensiv.
Utbildningsminister Jan Björklunds initiativ inom skolområdet är därför
välkommet. Föräldrars och elevers rätt till fria val är absolut. Utmaningen
ligger i att skapa ett stabilt regelsystem. Den liberala valfrihetspolitiken handlar inte om att begränsa valfriheten för att göra det enklare för kommunala byråkrater, eller för att som socialisterna tro att politiker vet bäst. Den liberala valfrihetspolitiken bygger på att hitta de regler som gör valfrihet och välfärd synonyma. Precis som den liberala, reglerade marknadsekonomin idag är norm för de flesta partier.
Och den liberala valfrihetspolitiken ser det som en framgång, att fler både kan och vill välja. Och som en utmaning att ge ännu fler ännu bättre kunskap och bildning för att kunna göra medvetna val.
Men inom äldreomsorgen är defensiven påtaglig. Här krävs en
ny, stark äldrepolitik byggd på den åldrande människans rätt att vara individ
hela livet ut. Din rätt att välja ditt sätt att leva får aldrig bli en fråga om
ålder. Det liberala uppdraget för mer frihet och mer valfrihet även som gammal är ett uppdrag som nu måste tas på allvar.
När alliansen gick till val 2006 var valfriheten ett av de
grundtema som bar projektet hela vägen fram. Det är dags att åter visa på
valfrihetens fördelar, och samtidigt ställa frågan till de politiska
motståndarna: Vilket alternativ vill ni se?
För när insikten om att deras alternativ är att politiker
åter ska rita streck i gator för att tvinga barn i hus med udda nummer till
skola A, och barn i hus med jämna nummer till skola B, framstår valfriheten
knappast alls som ett problem längre, utan enbart som en positiv utmaning.
2013-08-07
Marknadshyror?
I dagens DN kan vi läsa en intressant artikel från den tidigare chefen för Malmös kommunala allmännytta. Artikeln går i korthet ut på att Sverige borde införa marknadshyror. Att försöka rodda i det befintliga regleringssystemet skapar bara fler bekymmer. Ett i grunden misslyckat system blir inte bättre om man försöker bygga nytt ovanpå den misslyckade grunden.
Det är bara att instämma.
Men - säger då kritikerna - den svenska hyresregleringen med de stora allmännyttorna har gjort att Sverige inte har någon social misär. Så vi måste behålla båda.
Till viss del har de rätt.
Samtidigt kan vi se en hyresmarknad som inte fungerar på något håll. I storstäderna säljs hyreskontrakt på svarta marknaden och har så gjort länge. Ungdomar har svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig in på hyresmarknaden. Även andra grupper har klara problem. För få hyresrätter byggs och kostnaderna är hårt uppdrivna. Allt pekar på en marknad som är så reglerad att alla marknadsmekanismer satts ur spel. Det går inte att lappa och laga. Man måste helt enkelt skapa nytt.
Jag har länge varit förespråkare för marknadshyror. Ända sedan jag själv i början av 1980-talet var i den situation många ungdomar idag är i - hur får man tag i en lägenhet i Stockholm??? Och sedan jag blev politiskt aktiv i Örebro med ett ÖBO som mer är en socialdemokratisk maktstruktur än ett kommunalt bolag. Med en hyresgästförening som styrs av socialdemokrater, för socialdemokrater, med socialdemokratisk politik, (även fast de kallar sig Hyresgästfförening) ibland på tvärs emot hyresgästernas vilja. Ett bolag som varit på väg mot ett nästan-monopol inom hyresmarknaden. Ett bolag som inte klarat av att skapa en struktur där hyresintäkterna klarar av bolagets alla kostnader. Ett bolag som låter alla örebroare ta riskerna med bolaget, men som inte ger något tillbaka.
Och det i en stad där segregationen är bland de största i Sverige. En stad där utanförskapet växte snabbast under den senaste (sista?) socialdemokratiska regeringsperioden. En stad där de bostadslösa varit fler än i de flesta andra städer. En stad där hyrorna förvisso varit låga, men där bolaget nu tvingas till hyreshöjningar på tiotals procent när nödvändiga renoveringar sätts in.
Visst blir man färgad av den stad man bor i. En stad där allmännyttan alltid varit navet för den socialdemokratiska politiken. Där den tidigare stiftelsen (som sköttes så dåligt att den i princip gick i konkurs i början av 1970-talet och där skattebetalarna fick ta en smäll som de aldrig fått betalt för) fick förhandstjing på alla kommunala fastigheter, en politik som senare överfördes till ÖBO (men som nu bara finns kvar som rester). En stad där fastighetsbolaget, hyresgästföreningen och socialdemokraterna har en sån gemensam maktbas att man kan rodda valresultat genom gemensamma åtgärder.
Visst är det därför jag alltid varit tveksam till hyresregleringar och enorma allmännyttor. Helt enkelt för att de inte är bra och absolut inte allmännyttiga.
Hur ska man då göra? I Örebro är det rätt enkelt. Det måste skapas en långsiktig strategi för att minska ÖBOs monopolliknande ställning. ÖBO bör inte på sikt vara större än exempelvis det lika kommunala bostadsbolaget Mimer i Västerås. Det skulle frigöra kapital som gjorde att ÖBO klarade sina ombyggnationer, att hyresgästerna slapp enorma hyreshöjningar och att örebroarna fick del av den värdestegring som skett sedan de räddade stiftelsen i början av 1970-talet. Det skulle dessutom ge Örebro kapital till att utveckla de stora bostadsområdena, med näringsliv, kultur, idrott och social välfärd.
En minskning av ÖBOs enorma storlek skulle dessutom ge det lokala näringslivet större möjligheter att utvecklas. ÖBO agerar idag på en marknad där bara de nationella och internationella jättarna har möjligheter att vara med. Vivallas 600 miljonersombyggnad är ett typexempel. ÖBO kan genom sin storlek och sin oligopolliknande ställning dessutom diktera villkoren, utan att de lokala företagen kan sätta sig upp mot dem.
Ett mindre ÖBO skulle skapa en stad med större mångfald, med fler lokala bostadsbolag, med fler aktörer som kan nischa sig för att lösa just de problem de är bäst på. Och fler bolag innebär sannolikt bättre tillväxt och fler jobb.
Men hur gör man då med den sociala tryggheten? Svaret på den frågan är inte enkel. Jag tror inte på en hyresmarknad som är helt fri. Jag tror inte på den variant av socialt boende som brukar kallas "social housing" eftersom den skapar än fler problem än vår hyresreglering. Jag tror man måste våga tänka helt nytt.
Vad är det som orsakar segregationen? Inkomster, naturligtvis. Etnisk härkomst, självklart. Sociala problem, absolut. Ålder, javisst. Men är det sannolikt att man löser alla dessa olika utmaningar med ett enda generellt system? Jag tror inte det. Här har regering och riksdag en riktig utmaning.
Segregationen är en av framtidens stora utmaningar. Vi måste hitta bättre sätt att hantera den än generella regleringar som skapar lika stora problem som den eventuellt löser. Vi måste våga använda marknadskrafterna samtidigt som vi tar det sociala ansvaret för dem som verkligen behöver det. Bostaden för inte bli en handelsvara, utan utrymme för egenmakt, utan måste ha stora inslag av trygghetsramar.
Men för att hitta dessa system, som ska passa i en värld där allt fler flyttar allt oftare, där världen förändras lokalt, nationellt och internationellt, där arbete, miljö och sociala faktorer förändras måste vi våga vända på alla stenar. Därför är denna debattartikel i DN ett välkommet inslag i den diskussion som måste föras.
Media: DN
Det är bara att instämma.
Men - säger då kritikerna - den svenska hyresregleringen med de stora allmännyttorna har gjort att Sverige inte har någon social misär. Så vi måste behålla båda.
Till viss del har de rätt.
Samtidigt kan vi se en hyresmarknad som inte fungerar på något håll. I storstäderna säljs hyreskontrakt på svarta marknaden och har så gjort länge. Ungdomar har svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig in på hyresmarknaden. Även andra grupper har klara problem. För få hyresrätter byggs och kostnaderna är hårt uppdrivna. Allt pekar på en marknad som är så reglerad att alla marknadsmekanismer satts ur spel. Det går inte att lappa och laga. Man måste helt enkelt skapa nytt.
Jag har länge varit förespråkare för marknadshyror. Ända sedan jag själv i början av 1980-talet var i den situation många ungdomar idag är i - hur får man tag i en lägenhet i Stockholm??? Och sedan jag blev politiskt aktiv i Örebro med ett ÖBO som mer är en socialdemokratisk maktstruktur än ett kommunalt bolag. Med en hyresgästförening som styrs av socialdemokrater, för socialdemokrater, med socialdemokratisk politik, (även fast de kallar sig Hyresgästfförening) ibland på tvärs emot hyresgästernas vilja. Ett bolag som varit på väg mot ett nästan-monopol inom hyresmarknaden. Ett bolag som inte klarat av att skapa en struktur där hyresintäkterna klarar av bolagets alla kostnader. Ett bolag som låter alla örebroare ta riskerna med bolaget, men som inte ger något tillbaka.
Och det i en stad där segregationen är bland de största i Sverige. En stad där utanförskapet växte snabbast under den senaste (sista?) socialdemokratiska regeringsperioden. En stad där de bostadslösa varit fler än i de flesta andra städer. En stad där hyrorna förvisso varit låga, men där bolaget nu tvingas till hyreshöjningar på tiotals procent när nödvändiga renoveringar sätts in.
Visst blir man färgad av den stad man bor i. En stad där allmännyttan alltid varit navet för den socialdemokratiska politiken. Där den tidigare stiftelsen (som sköttes så dåligt att den i princip gick i konkurs i början av 1970-talet och där skattebetalarna fick ta en smäll som de aldrig fått betalt för) fick förhandstjing på alla kommunala fastigheter, en politik som senare överfördes till ÖBO (men som nu bara finns kvar som rester). En stad där fastighetsbolaget, hyresgästföreningen och socialdemokraterna har en sån gemensam maktbas att man kan rodda valresultat genom gemensamma åtgärder.
Visst är det därför jag alltid varit tveksam till hyresregleringar och enorma allmännyttor. Helt enkelt för att de inte är bra och absolut inte allmännyttiga.
Hur ska man då göra? I Örebro är det rätt enkelt. Det måste skapas en långsiktig strategi för att minska ÖBOs monopolliknande ställning. ÖBO bör inte på sikt vara större än exempelvis det lika kommunala bostadsbolaget Mimer i Västerås. Det skulle frigöra kapital som gjorde att ÖBO klarade sina ombyggnationer, att hyresgästerna slapp enorma hyreshöjningar och att örebroarna fick del av den värdestegring som skett sedan de räddade stiftelsen i början av 1970-talet. Det skulle dessutom ge Örebro kapital till att utveckla de stora bostadsområdena, med näringsliv, kultur, idrott och social välfärd.
En minskning av ÖBOs enorma storlek skulle dessutom ge det lokala näringslivet större möjligheter att utvecklas. ÖBO agerar idag på en marknad där bara de nationella och internationella jättarna har möjligheter att vara med. Vivallas 600 miljonersombyggnad är ett typexempel. ÖBO kan genom sin storlek och sin oligopolliknande ställning dessutom diktera villkoren, utan att de lokala företagen kan sätta sig upp mot dem.
Ett mindre ÖBO skulle skapa en stad med större mångfald, med fler lokala bostadsbolag, med fler aktörer som kan nischa sig för att lösa just de problem de är bäst på. Och fler bolag innebär sannolikt bättre tillväxt och fler jobb.
Men hur gör man då med den sociala tryggheten? Svaret på den frågan är inte enkel. Jag tror inte på en hyresmarknad som är helt fri. Jag tror inte på den variant av socialt boende som brukar kallas "social housing" eftersom den skapar än fler problem än vår hyresreglering. Jag tror man måste våga tänka helt nytt.
Vad är det som orsakar segregationen? Inkomster, naturligtvis. Etnisk härkomst, självklart. Sociala problem, absolut. Ålder, javisst. Men är det sannolikt att man löser alla dessa olika utmaningar med ett enda generellt system? Jag tror inte det. Här har regering och riksdag en riktig utmaning.
Segregationen är en av framtidens stora utmaningar. Vi måste hitta bättre sätt att hantera den än generella regleringar som skapar lika stora problem som den eventuellt löser. Vi måste våga använda marknadskrafterna samtidigt som vi tar det sociala ansvaret för dem som verkligen behöver det. Bostaden för inte bli en handelsvara, utan utrymme för egenmakt, utan måste ha stora inslag av trygghetsramar.
Men för att hitta dessa system, som ska passa i en värld där allt fler flyttar allt oftare, där världen förändras lokalt, nationellt och internationellt, där arbete, miljö och sociala faktorer förändras måste vi våga vända på alla stenar. Därför är denna debattartikel i DN ett välkommet inslag i den diskussion som måste föras.
Media: DN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)