Var nazismspåret verkligen rätt väg, Löfven?

Gårdagens partiledardebatt går väl inte till historien som en av de bästa. Kvaliteten på deltagarna skiljer för mycket. En Jan Björklund eller Annie Lööf är så enorm mycket bättre talare och debattörer än de andra. Och Jonas Sjöstedt, med sin rätt lismande stil, fungerar också. Mot dem står ett antal tråkmånsar. Lofven, Kinberg-Batra och Romson låter mer som statliga chefstjänstemän än som politiska ledare.

Partiledardebatterna är väl regisserade. För den som följer dem är det rätt lätt att se vilka teman de olika debattörerna vill ha, och vad de vill undvika. Löfvens angrepp på Alliansen var centrerade kring sänkta skatter mot jobb. Björklunds angrepp på Romson kring kärnkraften var tydlig. Och Lööfs vilja att tydliggöra skillnaderna mellan centerns och regeringens näringspolitik likaså. (Det var väl bara Sjöstedts ränteavdragsinlägg som bröt mönstret)

Men det intressantaste i går var hur partierna hanterade det parti som de inte vet hur de ska hantera. Sverigedemokraterna. Och skillnaderna var tydliga. Tydligast var de mellan Jan Björklund och Stefan Löfven.

Jan Björklund valde att debattera med Jimmie Åkesson som med vilken partiledare som helst. Han valde att lyfta en fråga, vårdnadsbidraget, och ställa det mot SDs uttalade vilja att integrationen ska innebära mer av assimilering. Björklund pekade på att SDs stöd till mer vårdnadsbidrag motverkade den integration de säger sig vilja förbättra. Och för en gångs skull blev Åkesson tvekande och defensiv i sina svar.

Stefan Löfven valde ett annat angreppssätt. Nazismspåret. Han drog upp SDs mörka förflutna och frågade Åkesson vad det var som fick honom att 1995 gå med i det parti som då var tydligt nazistbefläckat.

Det var så uppenbart att Löfven ville kleta nazismstämpeln på Åkesson. Det är upp till var och en som lyssnade på debatten att säga om han lyckades eller inte. Men frågan är om det är rätt väg att gå.

Jag vill påstå att det är kontraproduktivt. Av två skäl:

För det första vinner man inga sympatisörer på historien. Liberalernas ärorika 1900-tal vinner inga nya röster 2014. Och det hjälpte inte borgarna, ens under 1960-talets sovjetiska angrepp på spirande demokratitendenser i några av lydstaterna, att rättmätigt skrämma vänsterpartistiska sympatisörer med kommunistspöket, trots de uppenbara kopplingarna med Östeuropas diktatorer.

Och vem bryr sig idag om vad Jimmie Åkesson tänkte 1995? Ingen.

För det andra, och allvarligare, skapar Löfvens retorik klyftor mellan såväl SDs sympatisörer som dess väljare, klyftor som riskerar att permanentas.

Löfven verkade vilja peka på att SD fortfarande idag var i vart fall bitvis nazistiskt. Och att Jimmie Åkesson nog ändå var lite nazistisk 1995, och nog inte lämnat de tankarna än idag. Och som ett brev på posten kom hyllningstweetsen från den socialdemokratiska högborgen.

Men det är inte Aftonbladets Anders Lindberg, eller Helle Klein, som Löfven måste tala till. Det är inte heller till de övertygade antirasisterna, vänsterblocket, den socialistiska kärnan.

Det Löfven gjorde var inte bara att berätta för Åkesson att han nog fortfarande var nazistanstruken i ett nazistanstruket parti. Det han gjorde var också att berätta för de snart 20 % av väljarkåren som säger sig sympatisera med Åkesson att de nog också är nazistanstrukna. Och det kan få tre konsekvenser:

Vi och dom-perspektivet i svensk politik blir än tydligare. Vi – de fina goda partierna med de fina, goda sympatisörerna. Dom – de onda SD-sympatisörerna. Och hur ska då den ondskan hanteras? Kan man verkligen övertyga en ond människa genom debatt? Eller ska även sympatisörerna marginaliseras, precis som Åsa Romson marginaliserade Åkesson genom att titta bort och inte ta i hand efter debatten?

Eller finns risken att trösklarna till nazismen sänks? Om Löfven kan påstå att SD är nazistiskt, och därmed att en miljon svenskar egentligen sympatiserar med ett nazistanstruket parti – vad innebär det? Och om fler upplever att det inte är onda människor som är SDs sympatisörer, utan min granne, min arbetskamrat, min vän? Är i så fall nazism i SD-varianten egentligen så farligt? Utan att vilja det – innebär Löfvens angrepp en försvagning av muren mot nazismen?

De två första konsekvenserna är allvarliga. Men för mig är ändå den sista den allvarligaste. Hur ska vi möta de allt fler människor som säger sig sympatisera med SD? Var finner vi mötesplatserna för samtal, diskussion, debatt? Vilka är de demokratiska vägarna för att möta, bemöta och förhoppningsvis övertyga ytterligare någon att vårt framtida samhällsbygge är bättre än SDs?

Och där tror jag en av anledningarna till skillnaden mellan Björklund och Löfvens angreppssätt på SD finns. Socialdemokraterna saknar idag fullständigt en vision om det framtida samhället. När SD målar sin falska bild av det nationalistiska folkhemmet, saknar Löfven både pensel och färgburk. Det finns helt enkelt ingen socialdemokratisk vision utöver den att äga regeringsmakten.

Inte heller vi liberaler har idag någon tydlig vision om vårt framtidssamhälle. Men det Björklund satt igång, med de kommissioner som ska vända på alla stenar och söka nya vägar för Sveriges liberala parti, har i vart fall börjat spänna canvasen för bilden. Det är ett av skälen att Björklund är tryggare i debatten mot Åkesson.

Gräva gropar, bränna broar, bygga murar.

Mötas, bemöta, övertyga.

Det finns många skäl att fundera över hur det svenska politiska landskapet kommer att se ut i framtiden.