Hittills har media i huvudsak använt orden "ensamkommande barn" även om termen kan leda fel. "Barn" kan skapa en bild av inte bara minderåriga, utan av små barn som på något sätt tagit sig till Sverige. Men idag används faktiskt orden "ensamkommande unga" av allt fler. Skälet är enkelt: De flesta som kommer är afghanska ungdomar. Pojkar i de övre tonåren.
Det finns flera märkliga omständigheter kring dessa ensamkommande. Huvudfrågorna är varför och hur. Varför har denna utveckling med afghanska pojkar skett just nu? Och hur ska vi hantera det?
Den senaste bilden från Migrationsverket visar på de faktiska omständigheterna. Så här ser det ut enligt deras hemsida:
Varför? Varför denna ökning just nu? Har det säkerhetspolitiska läget förändrats just i september 2015? Eller vilka skäl finns? Jag vet inte. Jag har inte heller sett någon media berätta om vad som har hänt. Men bilden att de som nu flyr är syrier eller irakier är inte riktig. Av den totala flyktingströmmen står de afghanska undomarna för runt 20 %. Det är så märkligt.
Handlar det om säkerhets- och trygghetsfrågor? Flyr man från fattigdom till en dröm om välfärd? Eller är det ett annat sätt att handla med människor?
Oavsett detta måste nästa fråga också kunna besvaras. Hur ska vi hantera detta? Det är uppenbart att socialtjänsten redan går på knäna. Ett antal kommuner har hittills själva anmält sin handläggning av de ensamkommande. Fler lär vara i samma problematik, utan att ha anmält sig. Och efter själva mottagandet som nu karaktäriseras av stora brister, kommer nya behov. Det handlar åter inte bara om socialsekreterare, utan gode män, lärare, sjukvårdspersonal, arbetsförmedlare, bostäder...
I ett rätt stort antal bloggar har jag ställt frågor kring hur det offentliga ska klara sitt uppdrag med ett flyktingmottagande på över 100.000 per år. Den bilden blir övertydlig när det handlar om ensamkommande ungdomar. För vad händer om vi inte klarar det uppdraget?
Risken för permanent utanförskap är alldeles för stor för hela gruppen flyktingar och invandrare. Även om vi placerar oss i topp när det gäller hur vi tar emot och integrerar människor i samhället, kan ingen vara nöjd med vare sig det arbetskraftsdeltagande, det bidragsberoende och de subkulturer som uppstår och uppstått i de utanförskapsområden som blir allt fler. Frågan är vad som händer om tiotusentals ensamkommande ungdomar lämnas utan nödvändigt stöd från samhället i alltför lång tid?
Dagens migration ställer fråga efter fråga efter fråga. Och alldeles för ofta lyser svaren med sin frånvaro. Jag inser fuller väl att det inte är enkla frågor, och att svaren i de allra flesta fallen är ännu svårare att finna. Men det värsta vi kan göra är att skapa en "låt-gå"-situation där vi i bästa fall hoppas på att det kommer att gå bra.
Det är det värsta vi kan göra, för samhället, för de som redan bor här och för alla de ensamkommande ungdomarna.
1 kommentar:
Jag är lycklig ny mamma till en av dessa ensamkommande tonåringar så jag kan berätta varför han är här nu. Hans pappa dog när han var ett år och hans mamma tog hand om honom och hans äldre bror tills hon dog i cancer. Alla tre jobbade med att knyta mattor i Kabul och genom att sälja en bondgård i byn där hans pappa dödades fick mamman ett litet sparkapital så hon kunde ge pojkarna möjlighet att gå i skola på eftermiddagarna och lära sig engelska av en amerikansk lärare.
Hon hade alltså lite pengar när hon låg för döden och hon sa till sönerna att kontakta en man från Ryssland (hon såg tillbaka på Sovjetockupationen med stor värme och sa att det var hennes bästa tid i livet hon fick tom gå på universitet då, för henne var det landets guldålder)när hon hade dött för att ta sig till Sverige där hon visste att de skulle vara trygga från de som mördat deras pappa och terroriserade alla shia-muslimer i landet.
Tyvärr försvann vår pojkes bror innan de hann fly tillsammans. Vår pojke väntade länge men begav sig sedan till Ryssland på egen hand och kom på farliga vägar till oss i norra Sverige via Ryssland.
Han var då svårt hjärtsjuk och psykiskt nergången efter den tid han väntat på sin bror vilken troligen är död, därför fick han oss som ny familj i stället för enbart ett gruppboende med god man.
Alla hans papper var i god ordning tack vare mamman som ordnat med allt för sina söner när hon blev sjuk, hela hans historia är väl dokumenterad av samma orsak.
Så där, nu vet du varför en pojke kom just till oss just från Afghanistan.
Jag för min del ser det som mycket positivt att en döende mor långt borta har en bra bild av Sverige och med hjälp av oss fann en gnutta frid i dödens närhet. Den bilden av Sverige har garanterat fler människor i Afghanistan och om man kan vara stolt över att vara född i ett land så är jag stolt över Sverige just därför.
Skicka en kommentar