Påskpredikan

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus iväg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall straxt skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konumg kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: Det är profeten Jesus från Nasaret i Galiléen.


Man undrar vad de tänkte, dom där som gick före och följde efter, ropande: Hosianna. Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Jublade de åt en man som skulle dö? Eller trodde de att deras frihetskamp nu var över, att han som skulle kasta ut romarna och göra Israel starkt igen hade kommit? Inte konstigt att reaktionerna sedan blev det de blev. Här är en man som alla verkligen tror är profet. Han till och med uppfyller de gamla profetiorna man läst. Han som skulle rida in i Jerusalem på ett lastdjur. Och sedan – sedan väljer han inte att fortsätta att uppfylla sitt uppdrag. Istället för att kasta ut romarna, vill han att jag ska förändra mig. Att vi ska förändra oss. Kasta ut det gamla. För att kasta in – ja vaddå? Nej, hur kan man sjunka så lågt? Hur kunde jag ropa Hosianna för honom?
Jag funderar ibland hur det är att vara dödsdömd. Inte genom sjukdom eller ålder. Dödsdömd av människor. Avsedd att bli dödad. Den enda resa man har kvar att göra är stegen fram till injektionssprutan, elektriska stolen, galgen, exekutionspatrullen…
Jag läser böcker som beskriver dessa människors sista tid. Ser bilder på de nedskitna kalsonger som är det sista dessa människor lämnar efter sig. Funderar vilka mina tankar skulle vara de där sista timmarna: Nej. Det är inte sant. Det kommer inte att hända. Det finns en utväg.
De där sista minuterna: Nej. Jag vill inte. Det får inte hända. Jag vill inte. Det händer inte mig. Det är inte…
De där sista sekunderna: Nej. Nej. Ne
Eller resignation. Tomhet. Liv fast ändå inte.
Där rider Jesus på en åsna. För att dö.
Men man behöver ju inte oroa sig. Man har ju rent mjöl i påsen. Det är de där andra som begår brott. Samhället behöver ta tag med hårdhandskarna mot dessa otäcka tjyvar. Knappt mänskliga. Bura in dem. Se till så de inte stör oss. Man har ju rent mjöl i påsen.
Precis. Rent mjöl har man. Det är lika bra att samhället tar i med hårdhandskarna direkt. Det behövs bättre övervakning av de där skummisarna. Det vore väl lika bra att fixa något register så att man verkligen kan se vilka de är. Själv behöver man ju inte oroa sig. Min påse är fylld av rent mjöl.
Där rider kung Jesus. På en åsna. För att dö. Om några dagar kommer han att säga till den ena av rövarna man korsfäst bredvid honom med en röst fylld av den smärta korsfästningsdödens närhet ger och som ingen av oss kan greppa: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.
Det är så skönt att ha rent mjöl i sin påse. Människor är ju goda. Det är ju någon annan som är ond. Alltid någon annan. Saddam, han är ond. Och Hagamannen i Umeå. Där ser man ondskan. Men vi, vi är goda. Vi har rent mjöl i påsen.
Egentligen hade ju inte Jesus behövt sätta sig på åsnan och rida upp till Jerusalem överhuvudtaget. Varför hade han behövt dö? Det hade väl varit bättre om han fått leva, predika och göra under i flera år till. Varför skulle han behöva dö?
För våra synder, tänker du. Vaddå synder? Vi har ju rent mjöl i vår påse. Synderna är väl till för någon annan. Åk till Kumlabunkern så kan du se på syndare. Och de har ju fått sin dom. Sitt riktiga straff. Onda syndare, knappt mänskliga. Men inte här. Kyrkan är ju inte till för syndare utan för rättfärdiga. Förresten är det likadant utanför kyrkdörrarna. Örebroarna är goda människor. Det är någon annan som är ond. Ungarna på gratisbussarna ligger illa till. Det vore bäst om man kunde övervaka dem på något sätt. Kameror kanske. Det borde finnas något register för de där ungarna så att man kunde följa dem genom livet och hålla ordning på dem. Men mina barn har rent mjöl i påsen. Det är de där andra ungarna som förstör.
Alltid någon annan.
Min påse är vit av rent mjöl.
Jag behöver aldrig gå de sista stegen.
Jesus hade inte behövt.
Det är någon annan.
Detta det största självbedrägeriet. Alltid någon annan. Aldrig jag, du, vi.
Men det är för oss och inga andra Jesus rider in i Jerusalem. Det är för dig han väljer åsnan och hennes föl för den sista resan mot döden. Det är för mig han tar de sista stegen, nedskitna kalsonger, medvetet, mot sin egen avrättning. Det är för vår ondska och ingen annans. Det finns ingen annan. Det finns bara jag, du, vi.
Förneka det onda du gjort och gör och du förnekar din mänsklighet. Vi gör precis sådant som Paulus skriver i Romarbrevet: Det goda jag vill, det gör jag inte men det onda jag inte vill, det gör jag.
Så där rider vår kung för att dö. För alla oss syndare, för all den ondska som är vår. För mig. För dig. För busungarna på stadsbussarna. För deras föräldrar. För Hagamannen. För Saddam.
Och mitt i all denna ondska, mitt i all denna död, föds hoppet.
Gud har sett min ondska. Gud har sett din synd. Han ser vår mänsklighet. Och han älskar oss ändå.