Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2006-11-02

Bättre sent än aldrig

Första gången jag fick rösta var i kärnkraftsomröstningen, då som nybliven 18-åring. Jag valde, trots(?) mitt miljöintresse att först välja bort linje 3. En kärnkraftsavveckling var inte något alternativ.

Redan då gick det nämligen att läsa om att klimatförändringarna var på väg. Redan då gick det att förstå att förbränningen av kol, olja och fossilgas skulle riskera jordens framtid. Redan då gick det, utan några större problem, att inse att det sätt vi lever och framförallt transporterar oss, skapar sådana problem att jorden krisar.

Sedan dess har jag försökt få upp dessa frågor på dagordningen, i Örebropolitiken och i Folkpartiet. Ibland har jag därför kallats tillväxtfientlig. Ibland miljömupp. Ibland andra epitet som inte varit direkt smickrande. Men det har också funnits människor som helhjärtat givit mig sitt stöd.

Nu verkar det som om världen vaknar. 25 år har det tagit. Frågan är vad som kommer att hända? Kommer vi verkligen att våga ta frågor om transporter och livsstil på allvar? När det bränner till i plånboken - börjar vi då inte låtsas som om det ändå kommer att gå, att klimatförändringarna kommer att beröra någon annan än mig och mina barn och barnbarn? Och vad blir konsekvenserna då?

Ännu har ingen världsledare vågat ta tag i frågan på allvar. Ord som de som jag just skrivit leder egentligen ingen vart. Det som krävs är konkreta förslag. Men vem vågar gå ut och kräva högre energipriser, ökade transportkostnader, snabbare omställningar? Hittills ingen.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Hej Staffan
Vad jag har förstått är du född 1958, varför du borde ha varit 22 år 1980! Du kanske menade valet 1976?

Staffan Werme sa...

58 12 05!!!

Anonym sa...

Om västvärlden har problem att övertyga sig själv om vikten av ökade energipriser, vilket i grunden är bra för miljön men dåligt för tillväxten.

Hur ska vi då lyckas övertyga länder som exempelvis Kina och Indien att ta ett beslut som skulle kunna leda till att utvecklingen i deras länder stannar av med följden att fattigdomen återigen tilltar?

Att ställa sig på klimaträddarsidan är givetvis enkelt och svåremotsagt i en avskalad debatt, men när valen står mellan en klimatkatastrof som ingen ännu riktigt sett eller vet när/om den inträffar och fortsatt utveckling, tillväxt och fattigdomsbekämpning så är de kortsiktiga besluten inte helt lätta att ta, även om världsledarna säkerligen förstår allvaret i frågan.

Ofta är det rätt lätt att kräva åtgärder på ett område utan att behöva ta ansvar för helheten...