Arbete

Idag var det ytterligare en dag av debatter. Den "största" var på kulturarenan på Vivallaskolan. Örebro Folkhögskola arrangerade.

En av frågeställningarna rörde arbete och sysselsättning. Åter kunde man höra de röda tala om den alarmerande ungdomsarbetslösheten och om hur illa det är ställt med Sverige på grund av regeringens politik. Problemet med detta resonemang är dubbelt.

Sverige har klarat sig bättre än nästan alla andra europeiska länder genom krisen. Sysselsättningen har faktiskt ökat sedan 2006, trots den djupaste lågkonjunkturen på tiotals år. Sverige står starkare ekonomiskt än i princip alla andra europeiska länder idag. Vi kan också läsa i alla media, till exempel DN, att tillväxten är starkare än vad till och med de mest optimistiska räknat med. Visst finns det fortfarande utmaningar och problem, men de är hanterbara, bland annat tack vare en väl genomförd krishantering av regeringen.

Men ungdomsarbetslösheten då? Den är väl hög?! 25 eller 30 % brukar man ju säga.

Då är det intressant att läsa tidningen Från Riksdag och Departement, som i sitt senaste nummer har en beskrivning av vad SCB och Arbetsförmedlingen säger om statistiken. Det visar en helt annan bild. Merparten av den höga arbetslösheten bland unga är en förändring av statistiken som dels innebär att ytterligare en årskull neråt (förr räknade man från 16 år, nu 15 år) vägs in i statistiken, dels att alla som studerar och söker jobb räknas som arbetslösa. Dessa förändringar gjordes 2007.

En av statistikerna säger att den verkliga ungdomsarbetslösheten sannolikt ligger i nivå med övrig arbetslöshet, d.v.s. mellan 5 och 10 %. En helt annan bild alltså av verkligheten. Då ska man också ta i beräkning att de flesta unga är arbetslösa kortare perioder, på väg mellan jobb och jobb, jobb och utbildning eller utbildning och jobb.

I det läge måste man fundera över vilka åtgärder som är mest effektiva. Generella arbetsgivaravgiftssänkningar är det sannolikt. Sänkta skatter och därmed ökad privat konsumtion är det mycket troligt. Bättre universitet och högskolor är det absolut.

Omedelbara åtgärder från dag 1 är det inte. Sådana åtgärder riskerar istället att låsa in ungdomar i längre bidrags- eller stödberoende. Det är alltid en risk att pengarna inte används där de gör mest, eller någon, nytta.

Politik får aldrig handla om att lägga hela livet till rätta för alla. Istället måste varje individ känna att man ställs inför krav, krav som man klarar av. Eller som de gamla socialdemokraterna sa: Gör din plikt (först plikten alltså), kräv din rätt (sen kan man casha in...)