Hur går det egentligen?

Idag beslutade Riksbanken att sänka sin reporänta till 1,5 %. Det var ganska väntat. Läser man pressmeddelande och ser hur Riksbanken nu bedömer den framtida ekonomiska utvecklingen visar det sig  också att banken till del anammat den uppfattning som flera andra analytiker haft. Det går helt enkelt inte lika bra längre. Riksbanken förutspår en tillväxt väl under 1 % det kommande året. 2013 blir också ett svagt år. Kanske vänder det 2014.

Samtidigt flaggar finansminister Anders Borg att det kanske inte ser lika mörkt ut som förut. 2012 kan bli något mindre dåligt än vad regeringen tidigare räknat med. Då ska man ändå ta hänsyn till att regeringen haft en mer optimistisk syn på utvecklingen än vad de mer pessimistiska bankerna haft. Och där finns det också nu de som menar att Riksbankens sänkning idag inte var den sista. Det kommer fler sänkningar när konjunkturen fortsätter att hacka.

En av de avgörande faktorerna för den ekonomiska utvecklingen är Greklands framtid. Och där känns ju allt förhandlingsbart. Vad händer på måndagens möte med EUs finansministrar? Vad händer tiden fram till vårens grekiska val? Och vad händer därefter? Det är lätt att bli fundersam och rätt orolig. En grekisk statsbankrutt, och/eller ett grekiskt utträde ur euron kommer att skapa enorma utmaningar för många stater och för hela det europeiska banksystemet. Och vad händer efter Grekland?

Lokalt kan man bli bekymrad. Visst fortsätter arbetslösheten totalt sett att minska. Men antalet ungdomar utan jobb blir fler. Det blir också färre som får jobb nu än för ett år sedan och antalet nyanmälda platser sannolikt minskar om man räknar bort sommarjobben.

I detta läge är det nödvändigt att värna det som är grunden för välfärden, det vill säga det privata näringslivet och den civila sektorn. Örebros näringsliv måste bli starkare, mer självständigt och en tydlig motpart till kommunen. Kommunen måste hålla sig till sitt huvuduppdrag, vård, skola och omsorg, och hålla sig ifrån det näringslivet gör bättre. På samma sätt är det med den civila sektorn. Kommunen ska inte ta över, utan låta föreningar, organisationer, enskilda och nätverk bygga sin egen framtid.

Men i det socialdemokratiska Örebro går utvecklingen åt fel håll. Socialdemokraterna, och deras passiva stödpartier KD och C, planerar att starta flera nya bolag som kommer att konkurrera med privata företag på fastighetsmarknaden och i byggsektorn. Örebro Porten AB får bygga en mycket lönsam lagerlokal ute vid flygplatsen, men när Folkpartiet begär att kommunen ska ge Örebro Porten AB ett direktiv att sälja fastigheten eftersom den aldrig borde byggas av ett kommunalt bolag, röstar S, KD och C nej. Försäljningen av Storstenshöjden ligger begravd under en lavin, signerad Björn Sundin. Lika begravd verkar försäljningen av den kommunala konferensanläggningen Kilsbergen Konferens och Lodge vara. ÖBO ska bara bli större och större. De utredningar kring kommunal kompetens och illojal kommunal konkurrens som vi tidigare drev, är nu lagda i något gammalt arkiv. Och snart kommer den ovillkorliga rätten till heltid...

Och på område efter område tar kommunen över verksamhet som tidigare drevs av den civila sektorn.

Detta kommer att leda till en sämre arbetsmarknad, ett svagare näringsliv och en mindre och osäkrare civil sektor. Örebro blir en stad där tillväxt kommer till trots, inte tack vare, kommunens agerande.

I det rådande ekonomiska läget är det allvarligt. Socialdemokraterna gick till val på att minska arbetslösheten. Hittills har deras politik varit kontraproduktiv.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, NA1, NA2,

Övrigt: Riksbanken, Arbetsförmedlingen

Bloggar:

Allemansrätt för Örebroarna

I går på kommunstyrelsen i Örebro beslutade majoriteten, i detta fall helt drivet av socialdemokraterna, att lämna ett svar på Naturvårdsverkets utredning om allemansrättens framtid. Det yttrandet öppnade för att allemansrätten skulle gå från att vara en bred rättighet med få lagstadgade begränsningar, till att allemansrätten istället blir en lista med vad som är tillåtet. Yttrandet sade inte det rakt ut, men öppnar för den utvecklingen.

Mot denna utveckling stred Folkpartiet, med stöd av alla andra oppositionspartier. Vårt förslag kan du läsa här nedan. Allemansrätten är en omistlig del av Sverige!

Den svenska allemansrätten är en omistlig del av såväl natur- som friluftsupplevelser för många svenskar, som en del av det svenska kulturarvet. Örebro kommun menar att det idag inte finns några skäl för att förändra grunderna för allemansrätten som den idag fungerar. Vi har följande kommentarer till Naturvårdsverkets utredning:

1) Allemansrättens karaktär av en rättighet som begränsas enbart av det som uttryckligen är förbjudet ska värnas. Örebro kommun ifrågasätter starkt de önskningar om olika former av ”listor” eller liknande som ska tydliggöra såväl rättigheter som skyldigheter. Sådana ”listor” riskerar att kraftigt begränsa allmänhetens möjligheter att fritt vistats i skog och mark av två skäl:

a) om en tidigare upplevd rättighet inte finns med i rättighetskatalogen/listan innebär det de facto att den kan anses falla utanför allemansrätten, och

b) en rättighetskatalog kan enkelt ändras och begränsas genom en snabb process i Sveriges riksdag. Sådana ändringar kan komma efter påtryckningar från olika organisationer eller intresseföreningar/nätverk.

2) Förslagen om att göra skillnad mellan fysiska och juridiska personers rätt till allemansrätt, eller snarare juridiska personers möjlighet att använda allemansrätten för sin verksamhet, kräver kontinuerliga avvägningar. Örebro kommun menar att gällande lagstiftning bör kunna användas för de rättighetsintrång som en markägare kan få kännas vid och som lokalt kan bli för omfattande. Örebro kommun menar inte att det är möjligt att göra skillnad på större eller mindre företag i bruket av allemansrätt.

3) Örebro kommun ifrågasätter starkt möjligheten att med olika former av skadeståndsfonder hantera intrång som faller utanför allemansrätten. Skälen för detta är:

a) Det synes ofta i princip omöjligt att kunna klarlägga om ett rättighetsintrång skett, och vem som bär ansvaret för skadan. Denna osäkerhet innebär omfattande problem och risker för en lika omfattande administration av fonden.

b) Frågan om vem som ska betala in till en sådan fond är sannolikt omöjlig att hantera. Även om man skulle begränsa inbetalningarna till juridiska personer blir det enormt svårhanterligt och innebär en enorm administration för att hantera systemet. Hur inbetalningar skulle ske, om användaren inte har svenskt medborgarskap eller är en juridisk person med annan hemvist än Sverige, är oklart.

c) Om en fond etableras, kan det också innebära en annan syn på hur vi brukar naturen. Den varsamhet som varit en grund för allemansrätten kan, genom att skador ersätts ur fonden, minska.

Avslutningsvis vill Örebro kommun åter understryka att den svenska allemansrätten är en omistlig del av svenskt friluftsliv, vårt förhållningssätt till natur och naturvård och även en del av vår kulturella tradition. Den nuvarande lagstiftningen, med de begränsningar som tydliggjorts genom särskild lagstiftning, synes fortfarande bäst anpassad för att värna allemansrätten idag och i framtiden. 

Jobben, jobben, jobben.

Sitter på tåget till Stockholm för det förstas mötet med gruppen som ska ta fram Folkpartiets nya partiprogram. Det är en spännande resa, både fysiskt och mentalt. Fysiskt - därför att i möten med människor man aldrig tidigare mött kan det oväntade hända. Mentalt - för att svensk liberalism behöver flytta fram positionerna i ett politiskt landskap där förvaltande blivit norm.

På nätet läser jag dels om den artikel som jag, tillsammans med flera andra folkpartistiska kommunalråd skrivit på SvD Brännpunkt. Om ungdomsjobben som behöver bli fler. Om den offentliga sektorns ansvar. Och om trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi tror att svensk arbetsmarknad måste förnyas.

På landsmötet i höstas röstade Folkpartiets medlemmar för att arbetsmarknaden skulle bli mer flexibel. Den nuvarande svenska modellen har trygghet som enda norm. Men tryggheten har bara de som är inne på arbetsmarknaden som fokus. Samtidigt som den skapar trygghet för dem med jobb, ökar den otryggheten för dem utan. Vårt förslag om särskilda ungdomslöner inom offentlig sektor är ytterligare ett steg på väg till ett samhälle som ger fler möjlighet till jobb, försörjning och livskvalitet. Det är ett nödvändigt steg, men det krävs fler.

Svensk arbetsmarknad måste anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Oavsett vad vi tycker, kan vi inte längre agera som om det var möjligt för Sverige att agera som om omvärlden inte fanns. Nu agerar vi på en global marknad, med helt andra villkor, krav, utmaningar och möjligheter. För svensk arbetsmarknad handlar det om att inse att tryggheten inte ligger i det oföränderliga, utan att tryggheten måste skapas i en ständig förändring.

Jag är ofta ute och besöker människor, föreningar, företag och nätverk. Ett av de starkaste intrycken jag tagit med mig de senaste månaderna är synen från de som ofta står utanför arbetsmarknaden vad gäller både bidrag och arbetsmarknad. När det gäller bidrag är linjen klar: Inga bidrag utan krav på motprestation. Den som kan jobba, ska jobba! Lika klar är synen på ingångslöner: Hellre ett jobb med något lägre lön, än ett liv där bidragen från stat och kommun är livsavgörande.

Tyvärr är motståndet mot denna liberala syn för en arbetsmarknad som ger fler människor fler möjligheter stort. Från fackföreningsrörelsen. Från vänsterhåll där både (s) och (v) reagerat negativt (även om Löven ännu verkar ha rätt att ha fler åsikter samtidigt...). Men tyvärr även från moderaterna.

Istället för att jobba för en flexiblare arbetsmarknad som ökar möjligheterna till fler jobb, ökad trygghet och bättre förutsättningar för integration, jobbar merparten av de svenska partierna istället för att öka trösklarna in på arbetsmarknaden. Just nu går (s) och (m) armkrok för att införa rätt till heltid. Först i den offentliga sektorn, men sedan...

Även denna rätt kommer sannolikt att öka tryggheten för de som redan har jobb. Men för de människor utanför ökar otryggheten än mer. I går, på kommunstyrelsen, togs det första steget mot detta tröskelbyggande, när alla utom Folkpartiet röstade för att sätta igång arbetet för en ovillkorlig rätt till heltid inom kommunen. Och utanför Rådhusets väggar ökar ungdomsarbetslösheten...

Den liberala utmaningen är självklar: Vi behöver en flexiblare arbetsmarknad. Vi behöver fler i jobb. Vi behöver minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta en trygghet för fler, i ständig förändring. Och vi behöver hitta en avvägning där tryggheten för de sårbaraste är stark och hållbar oavsett världskonjunkturerna.

Media: Dn1, SvD1, SvD2, SvD3

Vem tar ansvar för ekonomin?

Jag sitter och läser Thomas Esbjörnssons ekonomiska redovisning kring WUC. Jag läser och läser. Men frågan är vad som är skrivet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur han kunnat släppa fram denna handling. För maken till bortblandning av kort är svår att uppfatta.

Om man ska försöka göra det kort är beskrivningen som följer:

Om man lämnar WUC menar Esbjörnsson att gymnasieskolan sparar 18,9 miljoner kronor. Och om man lämnar Rudbeck så sparar man bara 14,6. Skillnaden är alltså 4,3 miljoner. Men hur får man fram siffran?

När man läser handlingen ser det ut som om tjänstemännen fått ett direktiv från Esbjörnsson: "Gör en utredning som visar att vi sparar mer om vi lämnar WUC!" Och sedan har tjänstemännen gjort det. (Här kan man peka på att Esbjörnsson kört över den lokala demokratin. Gymnasienämnden, som har ansvaret för och makten över sin förvaltning, har fattat ett demokratiskt beslut om att avbryta flytten av program. Men Esbjörnsson har struntat i det och använt sig av dessa tjänstemän för sin utredning. Vem tar ansvaret för de kostnader detta inneburit för förvaltningen? Inte är det Esbjörnsson. Det är nämnden och dess ordförande. Vad säger kommunens revisorer om detta?)

Nåväl vad innebär förslagen enligt Esbjörnssons utredning? Jo.

Om man lägger ner Rudbeck, menar Esbjörnsson att man kan flytta in Språk och Framtid till Virginska och även en liten del (560 kvadratmeter) administrativa lokaler. Minskade kostnader på Rudbeck är 10,7 och övrigt 3,9. Men vad som händer med Rudbeck när detta sker finns inte beskrivet. Inga intäkter av försäljningar eller annat. Ändå vet vi att hela skolan går att sälja till både ÖBO och den privata marknaden i morgon! Inte heller några beräkningar på vad man kan göra på WUC, med förändrad ytanvändning och ökad effektivitet finns medtaget.

Om man lägger ner WUC, menar Esbjörnsson istället att man kan flytta Språk och Framtid till Rudbeck och dessutom 3000 kvadratmeter administration till Virginska. Men det räcker inte. Man kan flytta vuxenutbildning från WUC till Rudbeck. Då tjänar gymnasienämnden ytterligare 4,8 miljoner (vilket i princip är skillnaden mellan förslagen). Men vad händer med WUC? Går fastigheten att sälja? Esbjörnssons kompis Jonas Karlsson har ryckt ut och sagt att landstinget kan köpa. Men till vad? Universitetet vill inte ha skolan för undervisning. Landstinget går 130 miljoner back. Skolan är byggd som reservsjukhus. Hur blir det egentligen med besparingarna för kommunen? Står vi med en tom skola som bara kostar pengar? Och vad är då vinsten?

Men vad innebär detta? Jo - Esbjörnsson har uppenbarligen gett ett direktiv att bara hitta denna lösning. Ingen annan. Ändå finns det material som visar på möjligheterna. Gymnasieförvaltingen och lokalförsörjningsenheten har gjort en mycket kortfattad beskrivning av samtliga skolor. Med den som grund hade Esbjörnsson kunnat hitta vägar för en bred politisk enighet om en djupare konsekvensbedömning av skolorna. Men han ville inte. Det finns ingen vilja från Esbjörnsson att samtala med andra partier, om dessa partier inte 100-procentigt ställer upp på hans förslag. Den nya majoritetens sätt att samtala skiner igenom gång efter gång.

Folkpartiet har redovisat andra möjliga förslag. Exempelvis kan en nedläggning av Rudbecksskolan innebära att kommunen och Örebro Porten AB får intäkter på hundratals miljoner kronor i försäljningar av byggrätter och fastigheter. Men det struntar Esbjörnsson i. Esbjörnssons egen partikamrat, Björn Sundin, föreslog för några år sedan att man skulle bygga om Risbergska skolan till äldreboende. Det var en usel idé på många sätt. Men om man formulerade om den - vilka alternativa planer kan finnas för Risbergska skolan, som ändå är en undermålig byggnad? Kan vissa delar vara skola, medan andra rivs och byggs om till något annat? Vad skulle det innebära? Och Karro - om man ändå bygger en ny matsal kanske man ska bygga till ytterligare klassrum som kan härbärgera fler elever. Det kan kanske innebära att man kan flytta hit fler elever från andra skolor. Och Virginska som gymnasiechefen påpekar måste lämna mer än de 3000 kvadratmeter som nu ska lämnas - varför inte göra en ordentlig utredning och ta ett helhetsgrepp? Om skolan ändå måste minska - ska man inte göra det på ett sätt som gör det möjligt för Örebro Porten AB att sälja en del av skolan i en enkel process, istället för att riskera tomma ytor som kostar kommunen pengar, även om gymnasienämnden sparar.

Esbjörnsson riskerar att bli chef för Örebrovarianten av Ebberöds bank. Det ser ut som om man sparar pengar, men de rinner bara ut genom andra, större hål...

Det borde finnas ett grundkrav på en kommunal utredning att den är professionellt gjord och redovisar fakta och konsekvenser på ett neutralt sätt. Det gör inte denna utredning. Den är en politiserad produkt som har som enda syfte att försöka hitta någon grund för ett beslut som inte borde fattats - nedläggningen av WUC. Esbjörnssons sätt att använda den kommunala administrationen förskräcker. Frågan är hur tjänstemännen och kommundirektören kan acceptera sådana förfaranden.

Media: NA1, SR Örebro, Tvärsnytt

Bloggar: Maria,

En socialliberals bekännelser, II

Hur generösa bidragssystem ska vi ha? Och hur ska de se ut?

Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:

För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbets­lösheten.


Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.

Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.

A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.

Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.

Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.

Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.

För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.

Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.

Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3

Allemansfel...

I går lyfte kommunalrådet Björn Sundin (s) ett yttrande om allemansrätten till kommunstyrelsen. Yttrandet, enligt tjänstemännen genomgånget och godkänt av kommunalrådet, är en intressant läsning. Inte bara för att det innehåller så många olika ståndpunkter som inte går att få ihop. Utan lika mycket för att det mest är en politisk pamflett, utan sakligt innehåll, men med många vänsterpolitiskt korrekta ord. Men läser man sammanhanget framträder en rätt skrämmande bild.

Så här skriver Sundin i början av yttrandet:
Allemansrätten är utan tvekan en strukturell förutsättning för att skapa hälsa.
Visst låter det fint. Men vad säger det egentligen? Att alla länder utan allemansrätt, det vill säga i princip alla andra länder i världen utanför Norden, inte har en strukturell förutsättning för att skapa hälsa? Herrejestanes vilket navelskåderi. Sverige, alla goda tings moder, framträder åter i all sin socialdemokratiska prakt. Folkhemmet utflyttat i skogen...

Sundin fortsätter:
Det ligger dock i kommunens intresse att både nyttjarens och markägarens rättigheter och skyldigheter när det gäller allemansrätten tydliggörs i lagstiftningen.
Mera svulstiga värdeord. Men det är just detta som vi som värnar allemansrätten slagits mot hela tiden. Skälet är enkelt. Idag är allemansrätten en rätt som, förenklat, definieras som att du har rätt att göra allt som inte är uttryckligen förbjudet. Det markägarna under lång tid velat göra är att ska just sådana listor som Sundin vill införa. För gör man det blir dels det som inte står i "rättighetslistan" förbjudet, dels blir det hela tiden möjligt att göra förändringar och minska antalet rättigheter. Så fast det låter som om Sundin vill värna allemansrätten, blir han en del av dess dödgrävare.

Skälet för att Sundin väljer detta angreppssätt blir tydligt i och med nästa stycke. Här handlar det om de onda storföretagen, med hundratals bärplockare, som dammsuger skogen på bär. Så här skriver Sundin:
Kommersiell bär- och svampplockning dock får inte medföra betydande skador för skogsägarna eller förta allemansrättens syften genom överutnyttjande. och Det är stor skillnad mellan företag med 100-tals bärplockare till en enmansföretagare som plockar bär och säljer på torget.


Jag skulle gärna vilja få en lista på de företag som har 100-tals bärplockare som går ut och dammsuger skogen på bär och därigenom förtar allemansrättens syften. Nej - det är inte det som Sundin vill åt. Sannolikt är han här inne på att genom att begränsa allemansrätten hantera frågan om de utländska bärplockare som varje år kommer till Sverige och alldeles för ofta får vända tomhänta hem. Men att begränsa allemansrätten för att komma åt arbetsrättsliga problem är som att skjuta mygg med kanon. Sannolikheten att man träffar rätt är noll. Sannolikheten att man åstadkommer stor skada är däremot hundraprocentig.

Till sist kan jag inte undanhålla er, kära läsare, från Sundins syn på vad kommunen ska göra. Så här skriver han:
De svenska skogarna innehåller tonvis med bär och svamp, som vi bör använda för vår matförsörjning i så stor utsträckning som möjligt.
Häpp. Hur ska detta gå till? Eftersom det inte får ske genom kommersiell bär- och svampplockning, innebär det väl att Sundin ser att vi alla går ut med svampkorg och bärplockare varje ledig stund. Örebro kommun önskar helt enkelt att örebroarna (och alla andra svenskar) går tillbaka mot det jägar- och samlarsamhälle som fanns för några tusen år sedan, eller?

För skälet är ju uppenbart. Sundin är, i vart fall när det gäller värdeord, en riktig klimatvän. Enligt hans yttrande så ska vi plocka bär och svamp för klimatets skull. För:
Alternativet är odlad eller importerad svamp, bär och frukt, vilket vi antar medför en mycket högre klimat- och miljöbelastning.
I förstone kan det verka rätt oförargligt, menlöst och till och med klimatansvarigt. Men synen denna mening implicerar är rätt illavarslande. Det huvudsakliga skälet till att miljoner människor kunnat lyftas ur fattigdom och svält runt om i världen, är att handeln skapat välstånd. Det är tack vare, inte trots, den internationella handeln som exempelvis kvinnorna i Kenya idag har skapat sig välstånd. Det är deras grönsaker som nu ligger på våra bord. Vi får bra mat. De får inkomster och välfärd.

Mot detta vänder sig Sundin. Nu ska vi ut i skogen och plocka svamp och bär, eftersom han antar att det medför en mycket högre klimat- och miljöbelastning att köpa internationellt. Han antar, han vet inte. Men det låter fint. Kanske har han rätt. Men är då lösningen att stänga gränserna för att vi ska ut i skogen och plocka svamp?

Ibland blir även små ärenden övertydliga i hur ett parti och dess företrädare ser på världen. Svensk socialdemokrati är ett parti som fortfarande ser Sverige som alla goda tings moder. Sverige är folkhemmet, som inget har att lära av andra, men som kan lära ut allt. Sverige är sig själv nock. I den traditionen har Örebros socialdemokrater tyvärr flera goda företrädare. Sundin är en av dem.

Länkar: Norran, Naturvårdsverket

86,5

Hur länge ska man jobba? Den fråga som statsministern lyfter idag är, eller snarare borde vara, central för många politiker idag. Men det är den inte. Skälet är enkelt. Det är inte många som tror att det är en valvinnarfråga att säga att man ska jobba längre.

Annars är det ganska självklart att vi måste göra det. Skälet är enkelt. Det är bara att göra en jämförelse som visar på den omöjliga sits som den offentligt finansierade välfärden sitter i:

För knappt 100 år sedan gick vi fem år i skolan, började jobba i tidiga tonår och höll på livet ut. När den första folkpensionen infördes var det bara någon procent av svenskarna som levde så länge att de kunde kvittera ut pension. Pensionen var det sista, yttersta skyddsnätet för de få riktigt gamla.

För drygt 50 år sedan, när ATP-striden stod som hetast, började du jobba vid 15, pensionerades du vid 67 och medelåldern var 70. ATP byggdes för att klara 3 års pensionärsliv...

Idag studerar du tills du är 30, jobbar i 30 härliga år och lever sedan gott på pensionen tills du fyller 90. Nej - riktigt så är det ännu inte. Men trenden är tydlig. Perioden då du jobbar blir allt kortare i förhållande till den tid du räknar med att samhället ska ta huvudansvaret för din försörjning. Eller att dina egna, eller av facket, avsatta pensionsförsäkringar ska ha gått så bra att du klarar dig ändå. (Sannolikt gärna med inslag av riskkapitalister som placerar i företag som inte sysslar med vapen, droger eller miljöstörande verksamhet - typ vård eller så alltså...)

Det är inte speciellt svårt att inse att det är en ekvation som är omöjlig att få ihop - den om att man ska jobba i 30 - 40 år och på den tiden kunna skatta så mycket att samhället ska kunna stå för både förskola, skola, högskola och pensionärstid (utöver all annan offentligt finansierad välfärd) under 60 - 70 år...

Så jag brukar säga till alla mina vänner och bekanta. Vi som är födda efter 1955 lär räkna med att vi inte kommer att få någon vidare pension om vi går i pension när vi fyller 65. Det gäller att börja fundera och planera redan idag för att i vart fall ha någon planeringshorizont inför den tid som förhoppningsvis kommer.

Vad ska man då göra? Statsminister Fredrik Reinfeldt är något på spåren. Men det är uppenbart att vare sig han eller någon annan tänkt färdigt. Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre. Kanske handlar det om att skapa ett arbetsliv som kan börja anpassas redan i 55 - 60-årsåldern för att göra att kroppen orkar längre. Kanske handlar det om nya studiemöjligheter. Kanske handlar det om ekonomiska incitament för både arbetsgivare och arbetstagare att jobba längre. Och så vidare.

Naturligtvis kommer kritiken. Sossarna och facket är ute direkt och pekar på de grupper som inte orkar och påstår att det är "provocerande" att ens lyfta förslaget. Ryggmärgen talar. Populisterna, bidragspartiet, går igång. Men innan de börjar vifta med de röda fanorna alltför ivrigt borde de tänka på två saker. Det ena är Grekland. Det andra är jobb.

Idag vill ingen sosse hjälpa Grekland, annat än på distans. Vi ska hålla oss ifrån så mycket som möjligt. För vem kan hjälpa ett land som grävt sin egen grav så effektivt? De vill ju inte ens jobba... Gå i pension när du fyller 50... Usch!

Men Grekland är ett uppenbart exempel på hur det kan gå när inte intäkter och utgifter nationellt går ihop. När perioden för intjänande av pengar och resurser till sig själv och till det allmänna är för kort i förhållande till perioden för uttag. Då blir det kris. Då riskeras utveckling och välfärd. Då är till slut statskonkursen nära. Om vi inte klarar av att hantera samhällsekonomin på ett rimligt sätt kommer välfärden att riskeras.

Den andra saken sossarna, LO och alla andra som inte vill jobba efter 65 borde tänka på är just jobbet. Är det inte fantastiskt att få jobba? Är jobb bara en plåga, eller är jobbet också en del av livet, något man gläds åt, inte alltid kanske -  men ofta? Jobbet är väl också mer än jobb - arbetskamrater, självständighet, utveckling, delaktighet? Och jobb och folkhälsa hör faktiskt ihop.

Rätt ofta låter motståndarnas argument mot en förändring av synen på pensionsålder som om arbete vore något nödvändigt ont. Ju mindre desto bättre. Det är en märklig syn, framförallt från det parti som förut var ett arbetarparti, och den organisation som säger sig företräda arbetare. Arbete är väldigt ofta det som ger människan mening och mål i livet. Oavsett om man är 25, 55 eller 75. Då gäller det att hitta rätt lösningar för att fler ska kunna jobba vidare, istället för att såga allt vid fotknölarna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, Ex2, Ex3, AB1, AB2, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2

Bloggar: Kent, Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan,Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson, Peter, tokmoderaten

(Och varför rubriken 86,5? Min far jobbade varenda dag tills han dog, fram till sin sista dag på jorden. 86,5 år gammal dog han. Och han gladde sig åt jobbet varenda dag)

Demokrati, Baastad, demokrati!

Det var nog fler än jag som hickade till när man lästa söndagens Nerikes Allehanda (tyvärr ligger inte artikeln ute på nätet). Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, visade där vad hon anser om demokrati.

En kort sammanfattning av Baastads demokratisyn: Det spelar ingen roll vad olika nämnder bestämmer. Om ledamöterna där har beslutat "fel", det vill säga tagit ett beslut som går emot någon form av uppgörelse mellan de styrande kommunalråden, så gäller inte det. Då kommer Lena Baastad att se till så att kommunalrådens beslut ändå går igenom.

På kommunfullmäktiges sammanträde i januari ställdes flera frågor kring hanteringen av nedläggningen av Wadköpings Utbildnings Center, WUC. Bland annat hade jag och Lena Baastad en diskussion kring vem som skulle fatta beslutet om WUC. Var det gymnasienämnden, programnämnden eller kommunfullmäktige? Lena Baastad var mycket tydlig: Det var gymnasienämnden och ingen annan som ska fatta beslutet. Orkar man sitta en stund kan man se hela mötet på kommunens hemsida här.

Men det är uppenbart att hennes svar bara gäller om nämnden fattar "rätt" beslut...

Det fanns skäl att ifrågasätta Lena Baastads demokratisyn redan innan gårdagens artikel. När hon skriftligt svarade på frågan om vem som skulle fatta beslutet om WUC, skrev hon att eftersom vi på kommunfullmäktige i januari diskuterade WUC så hade ju kommunfullmäktige ändå fått vara med. Men det är skillnad på att en ledamot i oppositionen ställer en fråga, och att kommunfullmäktiges alla ledamöter beslutar om en strategisk fråga. Kommunallagen är mycket tydlig i detta. Men det brydde sig inte Baastad om. För henne var det glasklart: Gymnasienämnden ska fatta beslutet. Det beslut som nu inte gäller. Att ha en kommunstyrelseordförande som på detta sätt rätt tydligt sätter sig över såväl grunderna för svensk demokrati, som svensk lagstiftning, är rätt illa.

Nerikes Allehanda skriver på dagens ledarsida att det är dags för majoriteten att backa, att göra om och göra rätt. När vi i Folkpartiet presenterade vårt alternativ förra veckan var just detta vårt huvudbudskap. Gör om. Utred ordentligt. Utred alla olika möjligheter, kring alla kommunala skolor. Beakta alla olika utgiftsminskningar och intäktshöjningar. Men framförallt: Se till så att det beslut som tas innebär att den pedagogiska miljön och utbildningarna blir bättre efter beslutet än före.

Vi kunde visa att kommunen, om man tänker i flera steg, kan få intäkter på hundratals miljoner genom försäljningar av fastigheter och byggrätter, samtidigt som man sparar på såväl hyror och gör det möjligt att bygga intressanta kulturfastigheter. Men vi var också öppna med att vårt förslag inte var "sanningen", utan att det sannolikt fanns andra alternativ som måste övervägas.

Socialdemokraterna säger att varje dags försening kommer att innebära att pengarna rinner ur kommunen. Men om de brytt sig om tid, hade de fattat ett beslut om en utredning av gymnasieskolan redan i juni, eller senast i augusti. Ingen helt ny information har kommit till sedan dess, lägets allvar har bara blivit tydligare.

Ibland får man acceptera att man gjort fel, och göra om. Det borde Lena Baastad göra. Istället att för hårdnackat, som Örebros Järnlady, försvara ett dåligt beslut även om det innebär att hon får göra våld på det reglemente som styr kommunens demokrati, borde hon säga: Ja - det kommer att kosta en del pengar att verkligen reda ut vilket beslut som blir bäst. Men vi får ta den kostnaden. För elevernas och demokratins skull.

Media: NA

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

Vad händer nu?

Det finns ingen majoritet för att lägga ner WUC. Det stod klart idag efter gymnasienämndens sammanträde. FP, M, MP, V och Lars-Ruben Fahlström, KD valde att inte gå på det socialdemokratiska förslaget.

Kent Persson, M, säger på sin blogg att WUC nu är räddat. Jag är inte lika säker.

Återstarten av Rudbecksskolan var ett socialdemokratiskt krav i förhandlingarna med KD och C. Av vad jag erfarit har inte någon i KD överhuvudtaget varit informerad om att socialdemokraterna hade för avsikt att lägga ner WUC förrän timmarna innan det blev offentligt. WUC har varit en intern socialdemokratisk process där Lena Baastad, Thomas Esbjörnsson, Dennis Begic och Björn Sundin agerat på egen hand. Ställda emot väggen har såväl KD som C fått acceptera deras ultimativa krav. Det har inte spelat någon roll att det inte funnits någon faktabakgrund eller några bärande skäl för förslaget. Socialdemokraternas styrande trojka, och med Begic som den som fick hålla deras yxa, har bara sett till det interna socialdemokratiska behovet att värna sitt vallöfte.

Så vad händer nu?

Spricker majoriteten? Knappast. Lennart Bondeson KD har varit en mycket tydlig försvarare av socialdemokraterna. Rasmus Persson C lär hålla de sina i strama tyglar så länge han får sköta sitt programområde själv. Men det är uppenbart att de två stödpartiernas toppar får köra med partipiskan för att klara av att hålla ihop majoriteten. Det har skapat problem och kommer att fortsätta att skapa problem. Åter ser vi en socialdemokratiskt ledd majoritet som spricker mer och mer efterhand. Åren 1998 - 2006 var det en följetong.

Men de inblandade har också påstått att det finns en "plan B", om inte beslutet blir som man vill i gymnasienämnden. Men hittills har vi inte fått se någon plan B.

Sannolikt kommer beslutet att fattas någon annan stans, kanske utanför de offentliga nämndsammanträdena som så ofta hittills under denna socialdemokratiska ledning. Kanske i en nämnd där man har låtit partipiskan vina än hårdare. Om det sker är inte WUC räddat. Då handlar det bara om en tillfällig paus.

Eller så tänker sossarna om och gör rätt. Börjar en utredning av alla gymnasieskolors styrkor, svagheter, möjligheter och hot. Sådana SWOT-analyser är vardagsmat när man jobbar med utveckling av såväl företag som organisationer och verksamheter. Det borde vara lika självklart för en kommunal ledning.

Men det är väl för mycket att begära, eller?

Media: NA,

Blogg: Kent, Maria, Fredrik, Karin

Vad blir kvar?

Jag läser i Nerikes Allehanda om de nya besparingskraven som ägarna ställer på tidningen. Enligt uppgifter är det upp emot 30 journalister och redigerare som ska bort från tidningen.

Jag har försökt ta reda på hur många journalister det finns på NA. Ungefär 60, med redigerare ytterligare ett drygt tiotal. De besparingar som nu kommer är alltså nästan en halvering av journalisterna på tidningen.

Jag har ju några gånger klagat på NA, jag tycker att kvaliteten på tidningen har sjunkit år efter år. Tidningen har blivit mer av en reklamblaska än en kvalitetsprodukt. Framförallt gäller det analyserande artiklar kring samhälle och politik. Djup har ersatts av yta.

Fortfarande tycker jag att det är alldeles för många journalister som ser världen ur ett vänsterperspektiv. De artiklar de skriver är korrekta, men analysen bygger på en världsbild som är skapad ur en socialdemokratisk, eller än längre till vänster stående, analys av såväl problem som möjligheter.

Men samtidigt måste man inse att det uppdrag som NAs journalister har blir allt omöjligare. När jag började i politiken för drygt 20 år sedan var antalet journalister på NA drygt 120 om jag minns rätt. Och nu kommer man att vara 30 - 40 stycken. Är det någon som tror att det går att bibehålla och utveckla kvaliteten på en lokal tidning om antalet journalister bara är en tredjedel, eller fjärdedel, av vad det tidigare var? Är det någon som tror att det går att bevaka lokal politik på ett relevant sätt? Är det någon som tror att det går att bevaka kultur, samhällsskeenden, eller ens sport, om det knappast finns några lokala journalister?

Den utveckling som NA nu är inne i är sannolikt en snabb utförsbacke mot slutet för tidningen, i vart fall som vi ser den idag. Allt fler av mina bekanta säger upp tidningen eftersom man inte tycker att den ger det man betalar för.

Varför har det blivit som det blivit?

Det främsta skälet är väl att internet allt mer dominerar mediabranschen. Och idag finns det ingen lönsamhet i webbtidningarna, i vart fall inte i samma utsträckning som hos den gamla papperstidningen. Men det finns också andra skäl.

Några veckor innan detta besked kom, fick vi av den avgående chefredaktören/VDn veta hur nöjd han var med lönsamheten hos tidningen. Men denna goda lönsamhet räckte uppenbarligen inte till för att värna den journalistiska kvaliteten. Tidningsmakeri har inte längre någon underliggande samhällsbevakarideologi. Tidningsmakeri idag är vinstmaximering. Kanske är det dags för journalisterna att bevaka sina egna ägares riskkapitalistiska drag...

Så, alla journalister på NA, jag kommer kanske att fortsätta att kritisera er för att ni ser världen ur ett alldeles för tydligt vänsterperspektiv. Men jag kommer att högakta er för att ni, trots era ägares krav, fortsätter att försöka göra en tidning med i vart fall spår av kvalitet. Ert arbete är nästan omöjligt. Ni är värda respekt.

Media: NA

Läsplattor

I Örebro kommun har alla presidieledamöter fått läsplattor, iPads, paddor. Det är sannolikt bra så småningom. Men än finns det ingen app som egentligen gör det naturligt att använda paddan. Så länge det inte finns någon sådan, där man kommer åt alla kommunala handlingar, är paddan mer av ett roligt surfredskap. I och för sig kan man läsa eposten på den. Men det går betydligt bättre och snabbare på en dator, likt den jag nu sitter med.

Denna lilla tanke kan man bära med sig när man funderar över tekniken i skolan. Jag läser med intresse såväl vad de positiva som de negativa till Sollentuna kommuns beslut om att överge såväl skolböcker som handskrivning som första ingång till text och läsande. De vill: ”ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden” samtidigt som de menar att: ”Jämfört med övriga samhället ligger skolan i bakvattnet”.

Utbildningsministerns hållning är mer restriktiv. Han säger: "Jag har inga invändningar mot att man använder datorer tidigt. Men om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute."

För detta har Jan Björklund (fp) fått en del däng. Frågan är egentligen varför.

Det Björklund säger är att man fortfarande måste ha en bredd i inlärningen. Både papper och padda. Både  bok och nät. Mot detta vänder sig bl a Maria Stockhaus (m) som alltså tycker att skolan ligger i bakvattnet.

Precis som Johannes Åman skriver i DN så använder jag också papper och penna sällsynt. Alla mina texter skrivs på dator, eller ibland padda även om den inte är gjord för att skriva snabbt, rätt och långt. Jag läser betydligt mer på nätet än i böcker, söker framförallt mer kunskap på nätet än via gammalmedia. Men frågan är om vi redan idag, eller någonsin, kan ersätta allt skrivet, läst och räknat med och på datorer.

Åman redovisar några skäl. Jag tycker att hans frågetecken kring ekonomin är enormt relevanta. Är det någon i Sollentuna som gjort en analys av kostnaderna för elevernas paddor, med allt från framtagande av relevanta appar till service, underhåll och energiförbrukning, och ställt dem i jämförelse till dagens läromedel? För mig räcker det med att veta att ingen, inte någon, i Örebro kommun har kunnat redovisa vad vår IT-verksamhet egentligen kostar. Skälet är enkelt -  IT är inte bara hårdvara, mjukvara och service. IT handlar också om hur vi hanterar vår arbetstid och vad vi använder IT till. Och då blir det svårare. Hur många arbetstimmar läggs idag på surfande utanför arbetsområdet? Hur många obeställda rapporter tas fram, hur många obeställda undersökningar görs, hur mycket oefterfrågad information tas in bara för att man kan, och att det verkar vara så enkelt?

Men det är inte enkelt. Och det finns inga gratis luncher. Obeställda undersökningar tas fram på arbetstid. Information lämnas på arbetstid. Arbetstid som kan användas till annat, vård av gamla, eller ubildning av unga till exempel.

En annan bild från min lokala vardag ökar på mina funderingar till att helt överge bok och papper. Jag gör ofta besök på olika verksamheter i kommunen. Nästan alla kommunala skolor har jag besökt. Under ett av dessa skolbesök fick jag möjlighet att se när en klass arbetade med sina datorer. Det var femteklassare som höll på med ett arbete med frågor kring Europa. Jag stod i bakgrunden och tittade på. Eleverna verkade se mig som en del av väggen. För när läraren vände sin uppmärksamhet från en elev till en annan, var det mer regel än undantag att innehållet på skärmen ändrades. Då var det inte så mycket studierelaterad information som fanns på skärmen...

Ska man därför plocka bort datorer från skolorna? Ett sådant påstående blir ju bara löjligt. Datorerna är och kommer mer och mer bli en del av vår vardag. Vi måste lära oss hantera den nya verkligheten i en ständigt föränderlig process. Men bara den som tror att vi aldrig lär av historien kan säga som Sollentunarektorn Kastenholm: ”Vi tror inte på klassiska läromedel”...

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3

Gör rätt, för elevernas skull!

Idag har vi i Folkpartiet presenterat ett alternativ kring hur vi önskade att processen kring en förändrad gymnasieskola skulle se ut. Våra huvudkrav är följande:

1) Vi borde bli överens om vad som är viktigt när man drar ner antalet elever och program på en skola, eller helt lägger ner den. Vi har föreslagit sex punkter som borde kunna ligga till grund för en sådan diskussion. De är:

• De pedagogiska förutsättningarna för de program som de kommunala gymnasieskolorna ska erbjuda ska vara bättre efter förändringen än före.
• Elever med särskilda behov ska så långt möjligt vara kvar i nuvarande skolor.
• Program med särskilda behov ska så långt möjligt vara kvar i de nuvarande skollokalerna.
• Omflyttningarna ska innebära så små behov av nyinvesteringar som möjligt.
• Förändringarna måste innebära reella besparingar för kommunen som helhet, inte bara för en viss förvaltning.
• Möjligheterna till externa intäkter ska beaktas.

2) En skolnedläggning/förändring borde inte vara en partipolitisk process. Det finns rätt lite ideologi bakom socialdemokraternas hastverk kring WUC. Det handlar i det fallet mer om partipolitiska valstrategier än ideologi. Därför menar vi att tjänstemännen borde få ta fram olika förslag som vi politiker sedan kan prioritera mellan. Så här skriver vi:

Folkpartiet föreslår därför att kommunen omedelbart tillsätter en utredningsgrupp för dagens behov av lokaler för de kommunala gymnasieskolorna. Gruppen bör bestå av skolledarna/rektorerna för samtliga kommunala gymnasieskolor, chefen för gymnasieförvaltningen och VD för ÖrebroPorten AB respetive Futurum fastigheter AB. Gruppen ska till kommunstyrelsen redovisa konsekvenserna för neddragningar/nedläggningar på och av samtliga kommunala gymnasieskolenheter. Utöver det ska gruppen redovisa ett huvudförslag till hur kommunen bör agera. Gruppen ska sträva mot enighet, men eventuella avvikande åsikter från gruppens medlemmar ska redovisas i särskilda yttranden.

3) Vi pekar sedan på att en förändring är en komplex process. Det handlar inte bara om att lägga ner en skola, det handlar om så mycket mer. För att göra exemplet tydligt har vi visat vad som skulle kunna hända om man helt lade ner Rudbeck. Följande sju steg kunde tas:

1. ÖBO, som tidigare anmält intresse för att flytta sitt huvudkontor till fastigheten, får köpa ”Borgen” och näraliggande markområde. Huvudkontoret flyttas och det nuvarande huvudkontoret byggs om till bostäder i bra läge.
2. Genom ett avtal med ÖBO tillförsäkras Örebro konsthall / Örebro Open Art lokaler i Borgen som på detta sätt öppnas för allmänheten. Örebro konsthall lämnar externt hyrda lokaler i Centralpalatset.
3. Kvarvarande delar av skolområdet omformas. Nuvarande byggnader rivs. En ny konserthusbyggnad uppförs i hörnet av Rudbecksgatan/Trädgårdsgatan. Byggnaden omfattar de första våningsplanen. Ovanpå konserthuset byggs ett högt bostadshus som en pendang till Behrn-center. Området kring konserthuset / höghuset blir en ny park. Genom att lägga bostäderna ovanpå lokaler, klarar man ett nybygge i ett läge där luftkvaliteten annars skulle vara besvärande. Genom att skapa en ny park i centralt läge höjs centrums kvalitet.
4. På tomten på andra sidan Trädgårdsgatan byggs ytterligare ett högt bostadshus. För att klara luftkvalitetsnormerna för bostadsbyggande byggs ett nytt stadsbibliotek i bottenvåningarna. Örebro får därigenom ett nytt kulturellt centrum i centralt läge.
5. När konserthuset lämnas kan Kulturskolan ta över konserthusfastigheten. Danskompani Raande Vo och andra nya kulturyttringar kan inrymmas antingen i det nya konsert/kulturhuset eller tillsammans med Kulturskolan i det gamla konserthuset.
6. När kulturskolan lämnar sin fastighet kan den säljas och omvandlas till bostäder i ett centralt och attraktivt läge.
7. När stadsbiblioteket lämnar sina nuvarande lokaler kan stadsbibliotekets yta frigöras. Dessutom kan kvarvarande förvaltningar lämna lokalerna som friställs för Conventums behov. Med möjlighet för en privat intressent att bygga exempelvis ett hotell ökar möjligheten för Örebro Porten AB att sälja Conventumfastigheterna.

Vad innebär då detta, förutom att Rudbecksskolan upphör som skola? Jo:

• Kommunen slipper hyreskostnaderna för Rudbecksskolan.
• Kommunen slipper hyreskostnader (extern) för Konsthallen.
• Kommunen får intäkter för försäljning av delar av Rudbecksskolan till ÖBO. Det handlar om flera miljoner kronor.
• ÖBO kan bygga 50 - 70 lägenheter på Drottninggatan.
• Två höga hus innebär intäkter på i storleksordningen 50 - 70 mkr för kommunen.
• Om vi flyttar konserthuset och stadsbiblioteket kan Conventum säljas för flera hundra miljoner kronor. Investeringarna i dagsläget uppgår till mer än 300 mkr.
• Om vi flyttar Kulturskolan och bygger nya lägenheter i den fina kulturfastigheten innebär det intäkter på ytterligare tiotals miljoner kronor.

Självklart innebär ett nytt konserthus och ett nytt stadsbibliotek också nya årliga kostnader. Men eftersom nästan alla partier idag säger sig vilja ha ett nytt konserthus/kulturhus är det ett nollsummespel. Ett nytt stadsbibliotek innebär sannolikt något högre kostnader än idag.

Mot detta ska socialdemokraternas förslag ställas. Ännu vet ingen vad det innebär i minskade kostnader för kommunen. Hittills har vi enbart fått veta att kostnader flyttas mellan kommunala förvaltningar. När gymnasieförvaltningen "sparar" på att lägga ner WUC, ökar kostnaderna för kommunstyrelsen och kommunens fastighetsbolag. Är det rimligt?

Socialdemokraternas sätt att "utreda" en minskning av ytorna för gymnasieskolor är bakvänt. Först bestämmer de sig för att lägga ner en gymnasieskola. Sedan försöker de hitta rimliga sätt att göra det på. Därefter får man se om man sparar något på det hela.

Vi är väl medvetna om att förslaget kring Rudbecksskolan i alla delar inte behöver vara det optimala. Men låt oss då sätta oss ner och diskutera det, utifrån en gemensam grund, byggd på fakta. Idag gissar Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson friskt. Och det är eleverna, lärarna och Örebros skattebetalare som står för notan.

Media: NA1, NA2, NA3, SVT Örebro,