Ska man bli rädd nu?

Så kommer några opinionsundersökningar som smällare på nyårsafton. Och alla visar samma sak. Ett förändrat politiskt läge. Vi andra kan bekymra oss över några tiondelar hit eller dit. Men det är inte det som är händelserna. Det som sker är att den svenska väljarbasen byter fötter. Och de flesta vandrar till SD. Om SD nu har 20, 25 eller nästan 30% är mindre intressant just nu. Det som visar sig är att Sverige har tre större partier, och fem små.

Hur har det kunnat bli så här? Är det bara flyktingkrisen som är orsaken? Eller är den katalysatorn för ett antal andra skeenden, den enkla vägen att låtsas lösa betydligt mer komplicerade problem?

Redan efter valet 2014 skrev jag en DN-debatt på detta tema. För att förstå SDs framfart måste man klara av att se utanför den enskilda frågan. Det handlar om något större.

I en artikel häromveckan läste jag om hur man försökte förklara Donald Trumps framgångar i opinionen. Artikelförfattaren pekade på den amerikanska (mar)drömmen, om hopplösheten hos en växande skara manliga amerikaner. Där jobben inte finns. Där pengarna inte räcker. Där framtidsdrömmen gått i krasch. De lämnar småstäderna och flyttar till storstädernas centrum eller periferi för att söka det sista hoppet. Men när det inte heller finns där så återstår - Donald Trump och hans förenklade budskap om att åter bygga USA starkt. Och vad passar då bättre i pusslet än att hitta en bit med en gemensam yttre fiende, typ alla muslimer, för att stärka bilden av att man är den enda kandidaten som ser just dessa hopplöshetens amerikaner och deras behov?

Finns den hopplösheten i Sverige också? Det finns rätt mycket som talar för det. Förr kunde man peka på bruksorternas förlorade pojkar. De där som hade livet utstakat för sig: Tvinga sig igenom nio grundskoleår. Sedan ett par år i brukets egen skola. Och sedan livet som arbetare. Visionerna sträckte sig kanske till att bli förman, men sällan längre.

Men när kunskapssamhället tog över, och bruken rationaliserade, försvann den tryggheten. Och utan utbildningstraditioner och med en bild över vad man själv var och var en del av, grundlades problemen.

Men det är inte bara där hopplösheten finns. Utvecklingen av utanförskapsområdena i främst storstädernas ytterområden är en modernare variant av hopplöshetens Sverige. Alldeles för få klarar av skolan. Alldeles för få går vidare i utbildningssystemen. Alldeles för få blir bildade. Alldeles för få skapar sig jobbmöjligheter. Och när föräldrarna misslyckas, riskerar misslyckandets kultur att sprida sig till barnen.

Det är i sådana miljöer som populistiska höger- och vänsterextremer har fått livsluft. Det är som företrädare för hopplöshetens Sverige som SD vuxit fram. Det är deras språk de talar. Det är deras verklighet de säger sig se. Det är en bild som de önskar som de målar. Hur märkligt det än låter blir deras politik en politik som inom sig bär ett hopp om en bättre morgondag, hur falskt och bakåtsträvande det än i realiteten sedan må vara.

Det hade kunnat räcka där. Men det gör det inte. Och det är nu de verkliga problemen kommer. Vad händer om en än större del av befolkningen, knappast associerad med vare sig brukspojkarna eller utanförskapsområdena, upplever att den framtid de trodde fanns inte längre är sannolik. Att det finns en samhällelig hopplöshet, ett ifrågasättande av den utvecklingsoptimism som varit västerlandets bärare i decennier, eller snarare sekler. Att det inte lägre finns något politiskt parti som klarar av att beskriva en bild av det goda samhället, en bättre framtid att hoppas på.

Det blir så enkelt att hitta just de enkla lösningarna och beskriva dem som det som kommer att göra Sverige starkt igen. Stäng gränserna - det är bara flyktingarna som kostar pengar. Vi har själva byggt detta land starkt, och vi kommer att göra det igen. Vi, tillsammans. Mot de andra.

Det som behövs är något eller några partier med en annan agenda, en agenda för hopp. Det fungerar inte med normkritisk queeranalys eller identitetspolitisk agenda. Det fungerar inte med triangulering och ett politiskt spel för att sänka motståndaren och komma ut rätt själv. Det fungerar inte med att vara mot. Man måste var för. För något annat, något bättre.

Och man måste tala med även sina motståndare, måla bilder och visioner som är begripliga för fler, lyssna och försöka förstå varför människor gör de val de gör och hitta vägar att möta deras hopplöshet och deras oro utan att förringa vare sig dem eller deras känslor.

Men gör vi det?

Idag läste jag ännu en artikel som visar på det motsatta. Jag kan inte annat än bli upprörd över hur två innanförmänniskor, Stockholmselit, väljer att sätta sig på höga hästar, hävda sin moraliska överhöghet och slå neråt på de omoraliska, de utanför såväl Stockholm och kultursidornas elitism som de rätta, moraliska ståndpunkterna. Det är artiklar som denna, det är ett språk som detta, det är ett förringande av människors oro, känslor och rädsla för den hopplöshet som de tycker växer som gör att jag verkligen börjar bli rädd.

Det finns idag inget alternativ till SDs förenklade retorik. Det finns idag inget annat parti som har ett förslag på lösningar på de problem som SDs växande sympatisörskara tycker sig se. Det finns idag inget parti som talar med de människorna, med ett språk man begriper, med en verklighetsbeskrivning man känner igen sig i, med medkänsla också för deras känslor, oro och föreställningar om samtid och framtid.

Det Sverige behöver är ett parti och en politik som kan erbjuda

hopp

Flyktingkrisen och extremhögerbekämpning

Det är märkligt så ord kan hantera verkligheten. Ibland förändrar de den. Ibland lever de i ett parallellt universum.

De senaste dagarna har ett par citat fångat mitt intresse. De är båda från DN. Dels ledarsidan. Dels en intervju med Stefan Löfven. Låt oss börja med den senare.

I intervjun är det uppenbart att Löfven vill visa att regeringen hanterat den akuta flyktingsituationen och nu kan skåda framåt. Flera gånger skrivs ungefär samma sak: Vi håller nu på att ta oss ur den här krissituationen.

Löfven räknar med att antalet flyktingar kommer att fortsätta minska. Från dagens takt på drygt 3000 i veckan (uppenbarligen 4000 när intervjun gjordes) och neråt. Regeringen har tidigare pekat på att man måste ner under 2000 och helst under 1000 personer i veckan för att klara välfärdsuppdraget.

I det läget kan det vara bra att påminna om att 3000 i veckan är drygt 150.000 personer per år. Det är en siffra som sände kalla kårar genom landet bara för någon månad sedan, då Migrationsverkets oktoberprognos landade. Nu är det uppenbarligen ett normalläge. Och det är intressant.

På samma linje är DNs ledarsida. Där skriver man: Särskilt efter flyktingkrisen kommer Stefan Löfvens gamla tankefigur från industrifacken att bli destruktiv. (Min fetstil)

Det är uppenbart att både DNs ledarredaktion och statsministern tänker på samma sätt. Flyktingkris är synonymt med en situation där många tusen kommer till Sverige varje vecka. När antalet går neråt är krisen över.

Men är det så?

I flera tidigare bloggar har jag pekat på de forskare (ex vis Trägårdh) som pekar på att vi befinner oss i en ny era. Den nya folkvandringstiden är här. Migrationen, av olika skäl, är här för att stanna... Man kan fly från krig, men lika gärna från klimat, ofärd eller förföljelse. Man kan flytta för att man vill och kan lämna ett fattigare land till ett land med bättre framtidsutsikter. Man flyttar med och för jobbet, för livsstilen, för vänskapen, för kärleken.

Frågan verkar mer vara hur stor del av befolkningen som kommer att vara migranter, än om det finns alternativa utvecklingsvägar. (Det finns alltid alternativ. Och prognoser slår i princip aldrig in. Men om man inte funderar kring olika utvecklingsvägar så kan man sluta fundera överhuvudtaget och bara leva för stunden...)

Oavsett detta spelar det roll hur man ser på olika frågor. Och hur man uttrycker sig.

När statsministern säger att vi håller på att ta oss ur krissituationen visar det två saker menar jag. För det första att han inte vet, vill eller vågar tala om vad som kan vänta - en folkvandringstid som just startat men som absolut inte är över.

För det andra försöker han, medvetet eller omedvetet, skapa en förljugen bild av vad flyktingkrisen handlar om. För det sannolika är att själva det akuta flyktingmottagandet inte är krisen. Den stora krisen handlar om när de system vi byggt upp under årtionden ska anpassas till en ny situation. När kostnaderna för invandringen börjar synas ordentligt på kommunal nivå. När resurserna inte räcker till för allt vi trodde de skulle räcka till för. När skatterna höjs och kvaliteten på välfärden i bästa fall är oförändrad, men sannolikt sjunkande. När utanförskapet ökar. När kulturkrockarna blir vardag. När otryggheten ökar.

Jag erkänner -  det är en dystopisk bild. Förhoppningsvis är den för svart, för negativ, för pessimistisk. Men det är en av flera realistiska bilder av vad som kan komma att hända.

Flyktingkrisen är inte över bara för att årstakten på asylsökande minskat från över en halv miljon till hundrafemtiotusen. Kanske är det bara slutet på början.

För nu kommer rapporterna allt oftare om problemen i det akuta lägets fotspår. Rätt ofta handlar det om socialsekreterare och deras arbetssituation. Som här. Det behöver inte ens vara direkt sammankopplat med flyktingkrisen. Men hela den offentliga sektorns funktionalitet hänger ihop.

Men det handlar också om bostäder som inte borde godkännas som bostäder, om läget var någorlunda normalt. Kanske kommer det att fortsätta och accentueras och sprida sig till andra sektorer. Ingen vet. Men det måste vara någon som har ett sådant utvecklingsscenario i tankarna.

I det läget kan framförallt inte statsministern tillåta sig att låta som om krisen nu är över och att solskensdagar väntar. För risken med vad som händer om det inte blir som det låter, är att populism både till höger och till vänster tar över. Främst är det SD som riskerar få ytterligare framgångar. Och med det finansieringssystem vi har, är läget valåret 2018 skrämmande. Det är då den stora övervältningen av kostnader på kommunerna börjar...

Men det är problematiskt också när den största opinionssidan verkar tro att flyktingkrisen snart är över. Det visar på ett övergripande problem för opinionsbildning kring de faktorer som lyfter de höger- och vänsterpopulistiska extrempartierna i Europa.

I en intressant ledare i Bohuslänningen skriver Svend Dahl om Nationella Frontens framgångar i Frankrike. Om riskerna med att politiska motståndare går samman över blockgränserna bara för att ett annat parti är ännu värre. Jag tänker avsluta bloggen med ett par citat från denna ledare.

I dag handlar det om att en betydande del av väljarkåren i de flesta europeiska länderna misstror etablerade partiets förmåga att hantera konsekvenserna av ekonomisk globalisering och stora migrationsströmmar, och dessutom ser sig själva som förlorare på utvecklingen.

När politikens egentliga huvudmotståndare på så sätt gör gemensam sak, lär det enbart förstärka bilden av de etablerade partierna som ointresserade av de problem väljarna ser.

Om inte de etablerade partierna förmår skapa en mer attraktiv bild och vision av framtiden än populister och extremister till höger och vänster, och relevanta konkreta vägar att nå dit, kommer alla försök att marginalisera dem att misslyckas.

Då är undanhållande och förskönande verklighetsbeskrivningar särskilt illa fungerande, framförallt för den som säger sig vilja leda landet.

Till Markus Uvells försvar

Läser Dagens Industris artikel om att Markus Uvell får gå från KREAB. Och jag förvånas, oroas och skräms en del. Av två anledningar.

Men först: Jag känner inte Uvell. Jag vet att jag inte delar alla hans ståndpunkter (vi har drabbat samman om vargens vara eller inte ett antal gånger på twitter exempelvis). Jag har lyssnat till honom ett par gånger i större sammanhang där jag varit en obetydlig del.

Så detta handlar egentligen mindre om Uvell och mer om ett samhälle som riskerar att vandra på den väg mot helvetet som är kantad av goda föresatser.

Uvell får uppenbarligen sparken. Och skälet är att han umgåtts för nära och för privat med en SD-topp. I artikeln säger grundaren Peje Emilsson: ”Man måste kunna ha en professionell bevakning av alla partier. Man måste vara med och påverka", säger Peje Emilsson. "Men har du sedan en privat relation, kan det lätt missuppfattas."

Vad uttrycker egentligen Emilsson? Jo - att han som arbetsgivare och ägare både har rätt och skyldighet att kräva att ditt privata umgänge är acceptabelt. Inom normen. Emilssons svar skulle kunna tolkas som om det är oacceptabelt att ha kontakter med politiska ledarfigurer överhuvudtaget. Men är det så?

Det är tydligt att det är utom normen att ha ett privat umgänge med en SD-are. Men skulle Uvell fått sparken om han lunchat med Löfven, Björklund eller Lööf? Om de varit privata kompisar? Tillåt mig tvivla.

Så var går gränsen? Är det graden av "kompisskap" som är avgörande? Eller är det höjden på det politiska uppdraget? Eller är det graden av oacceptabel politisk hemvist? Och i så fall - vilka politiska åsikter är OK?

Det leder in på det andra spåret som oroar. Det verkar uppenbart att Emilsson är orolig för att KREAB ska förlora kunder på grund av att chefen lunchar och är kompis med en SD-topp. Kanske är det sannolikt. Men säger inte detta mer om Sverige och den åsiktskorridor som ändå finns, än mycket annat?

Hur kommer det sig att andra hat-ideologiers företrädare behandlas annorlunda än SD? Hade Uvell fått sparken om han polat med Åsa Linderborg eller någon annan svensk kommunist? Hade det varit acceptabelt att äta gott med Gudrun Schyman, Lars Ohly eller någon av de svenska vänsterpartisterna med mer eller mindre tydlig tidigare kommunistanstrykning?

Varför kan illdåden från den ideologi som mördat flest i historien, kommunismen och dess medlöpare, behandlas som om det var något lindrigt bekymmer, medan den andra mördarideologin, nazismen och dess grannar, ständigt och rättmätigt attackeras? Är SDs främlingsfientlighet och historiska kopplingar till fascistiska rörelser värre än dagens uttalade kommunister?

Jag begriper det inte.

Och det riskerar att bli värre.

En artikel i Gefle Dagblad berättar att Gävle kommuns kulturskola sagt upp ett kontrakt med artisten Gunhild Carling, och hennes band där hennes bröder spelar. Skälet är uppenbart: Bröderna har agerat tydligt främlingsfientligt. Men i artikeln byggs också hennes fars nazistiska sympatier in.

Trots att Gunhild Carling offentligt tagit avstånd från brödernas agerande (syns i artikeln) så sägs avtalet upp. För att kulturskolan måste vara opolitisk.

Man frågar sig hur många artister som får frågan om de delar kommunistiska, nazistiska, främlingsfientliga, socialistiska, antidemokratiska, islamistiska eller andra rörelsers tankar innan de får ett kontrakt med Gävle kommuns musikskola? Och innebär detta att exempelvis alla besökande symfoniorkestrar ska uppge orkestermedlemmarnas politiska hemvist innan de kan accepteras att spela? Är det i så fall OK om man är kommunist, men icke OK om man är SD-are? Kan man acceptera att en kusin är SD-aktiv, men inte en syster?

Det finns en risk att vi är på väg in i ett samhälle där inte bara dina egna åsikter, utan också de åsikter som din familj och dina vänner har kommer att spela roll för dina chanser i samhället. I går en artist. Idag en KREAB-chef. I morgon...

Det samhället är inte öppet längre. Det samhället är knappast liberalt. Det samhället har glömt den gamla devis som tillskrivs Voltaire: "Jag hatar dina ståndpunkter, men är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem." Det samhället riskerar att tystna. Och då har alla de goda föresatserna lett oss precis dit vi aldrig ville komma.

Demokrati och öppna gränser - en omöjlig kombo?

Jag fortsätter min genomgång av de frågeställningar jag upplever som nödvändiga att formulera utifrån den situation som vi nu befinner oss i, både i Sverige och i västvärlden. En del läser det som om jag väljer en väg mot slutenhet och begränsad öppenhet. Vissa hävdar att detta är en anpassning till SDs verklighetsuppfattning. Det är en felläsning. Jag ställer ett antal frågor som jag anser relevanta. Ibland söker jag alternativa svarsmöjligheter. I princip alla frågor måste ständigt  få ställas, oavsett om andra tidigare både ställt och besvarat dem utifrån sina perspektiv.

Idag handlar det om det demokratiska systemets framtid i en värld där gränserna inte är vad de varit.


Västerländsk demokrati är olika. Både till form, utövning och genomförande. Det finns alltifrån renodlad parlamentarism till olika kombinationer av personstyre. Man kan bli vald i ett majoritetsval i en enmansvalkrets och man kan bli partivald. Man kan också kräva att man är medborgare för att ha rösträtt, eller till och med både medborgare och registrerad, eller så kan gränsen för vem som får rösta vara mer flytande.

Det svenska systemet är ett öppet, parlamentaristiskt partival med personvalsinslag. Öppenheten beror på att vi inte längre kräver medborgarskap för att få rösta lokalt eller regionalt. Det räcker med att ha varit folkbokförd i landet i tre år.

Skälen till denna lagstiftning är enkel: Partierna och därmed Riksdagen har ansett att kvantitet är det viktigaste måttet på en god demokrati. Ju fler som röstar desto bättre. Valdeltagandet är det enda intressanta måttobjektet. (Man skulle kunna fundera över om inte kvaliteten också spelar roll - om människor verkligen vet vad de röstar på, om de gör aktiva val, om de har koll både på politiker och politik o.s.v. men det görs bara av trista forskare. Och resultaten är ibland rätt nedslående.)

I ett land med reglerad invandring är detta funktionellt. Inströmningen av nya svenskar är inte större än att även med en dåligt genomförd integration så kan systemet hantera tillströmningen av väljare. Partierna kan informera och rekrytera. Staten kan informera. Inflödet är dessutom inte större än att det i huvudsak påverkar resultatet på marginalen.

Men vi har redan sett undantag. I utanförskapsområdena har röstandelen på socialdemokraterna ibland närmat sig nästan Nordkoreanska siffror. Skälen kan naturligtvis variera, men sannolikheten att över 70 eller 80 % av invandrarna har socialdemokratin som grundideologi är rätt liten.

Socialdemokraternas överrepresentation i utanförskapsområdena är dock ett i sammanhanget litet problem. Partiet har i huvudsak kunnat kanalisera väljarnas engagemang in i det traditionella svenska partiarbetet.

Men nu till funderingarna.

Demokrati är ett sätt att styra ett fysiskt område, bebott av ett antal människor. Basen är att ge säkerhet och trygghet, både mot externa och interna hot. Detta fysiska styrande har kompletterats med för svensk del en allt mer genomarbetad offentlig välfärd. Den som arbetar i Sverige betalar rätt mycket skatt, en skatt som används till välfärd för alla. Hittills har detta flöde, från var och en efter hans förmåga - till var och en efter hans behov (ursäkta vänsterretoriken...), fungerat. Merparten av svenskarna har upplevt att det funnits ett samhällskontrakt som skapat mer trygghet än det tagit skattepengar.

Systemet är inte perfekt. Det visar exempelvis att Sverige har en omfattande svart ekonomi. Jobbskatteavdragets framgång beror på att det fick fler att tycka att det fanns en vinst med att betala den skatt staten krävde.

I en värld med ökad rörlighet kommer detta samhällskontrakt att ifrågasättas allt mer. Är det rimligt att en människa, som inte deltagit i uppbyggnaden av det offentligas förutsättningar att ge välfärd, ska få del av den välfärden? Om svaret innehåller någon form av tveksamhet - är det då rimligt att denna person ska ha rätt att rösta för att utse dem som ska fördela statens resurser? Och om man uttrycker någon tveksamhet även här - hur ska man utse dem som har rösträtt?

Jag kommer åter till min gamla käpphäst: Är den nya folkvandringstiden en revival för medborgarskapet? Och vilka konsekvenser får det?

Några av de kännetecken som karaktäriserar en stark demokrati är att det finns en livaktig politisk debatt. Och för att en sådan debatt ska kunna äga rum måste vi förstå varandra. Språket är avgörande. Det är ett av problemen med EU, och har varit en av styrkorna hos USA. Men med ett allt mer heterogent USA - tänk bara på hur det är att vinna de spansktalande - riskerar också USA än mer ökade demokratiska problem.

I ett land där vi inte längre förmår föra en gemensam diskussion, helt enkelt för att vi inte pratar samma språk, ökar risken för att demokratin försvagas. Eftersom det fortfarande i huvudsak krävs ett gemensamt språk för att kunna medverka i styrningen av kommunen, regionen, landet, kan också risken öka för spänningar mellan väljarna som talar ett antal icke-svenska-språk och de svensktalande valda.

Ett annat kännetecken är en gemensam värdegrund. Vad demokrati innebär helt enkelt. Man kan tolka Robert Putnams arbeten analogt kring vad som befäster det starka civilsamhället, med vad som befäster den starka demokratin. Ett uppifrån och ner-perspektiv är ingen bra grund. Många horizontella band är det däremot.

Med en omfattande invandring kan detta också riskeras. Människor som kommer från andra länder, med helt andra kulturer även vad gäller demokrati och samhällsstyrning, förändrar inte sitt sätt att tänka, vara eller agera omedelbart. Det gäller att det demokratiska systemet är så stabilt, att såväl väljare som valda oavsett varifrån man kommer, inser plikten att agera innanför det demokratiska systemets väggar. Ett av de mest synliga exemplen är frågan om korruption. Och där behöver vi inte gå speciellt långt utanför Sveriges gränser för att se en helt annan bild än den inhemska.

Är vårt demokratiska system så stabilt? Eller är det bara något vi tror?

Ett tredje kännetecken är att vår demokrati är representativ ur ett ideologiskt perspektiv, men inte identitetspolitisk. Jag representerar alla liberaler som röstat på mig, oavsett om de är kvinnor eller män, rika eller fattiga, mörka eller ljusa, kristna eller hinduer, osv osv osv. Med en omfattande invandring, och i ett skede där identitetspolitiken vinner allt större insteg, ökar risken för att detta synsätt förändras. Och det har redan börjat. Man kan i viss mån se det ända sedan KDS inträde på den politiska scenen på 1960-talet, mer tydligt med MPs dito på 1980-talet och absolut med Fi's inträde på 2000-talet. Frågan är om denna utveckling kommer att accentueras och accelerera?

Vad kan det i så fall innebära? En svensk Donald Trump som hävdar att muslimer inte är välkomna? Eller ett svenskt muslimskt parti som kräver rätt att hantera Sharia vid sidan om det svenska rätts-sytemet? Är risken reell, eller är det bara att oroa i onödan?

Demokratin har alltid haft en gräns. Från Alltinget på Island till registreringen inför nästa års amerikanska presidentval har det funnits en gräns både för vilka som får delta i det demokratiska väljandet och det demokratiska beslutsfattandet. Vi har tagit för givet att det alltid ska fortsätta så.

Men en ny folkvandringstid ställer mycket på ända. Frågan är om vi orkar lyfta ögonen för att fundera över vad det kan komma att innebära för demokratin.

Elysium

Det blev inte så stor uppmärksamhet. Kanske skulle det blivit mer.

När SKLs chefsekonom Bettina Kashefi berättar om kommunernas framtida utmaningar så borde fler oroas. Men det blir inte mer än en suck.

När socialsekreterarnas situation åter uppmärksammas i Dagens Samhälle höjs kanske några fler ögonbryn.

När Eskilstunakuriren som en av många lokaltidningar rapporterar om besparingar på skolan märks det knappast.

Ett nytt mönster etableras. Besparingarna på den välfärd vi trodde vi hade har blivit norm. Men än så länge drabbar den ju inte oss. Det är någon annan, framförallt de svagaste, som får ta stöten. Killen i skolan som inte får rätt till det stöd lagen ger honom. Tjejen som behöver socialens uppmärksamhet för att klara av familjesituationen.

Men om, eller snarare när, Bettina Kashefis förutsägelse slår in, kommer vi alla att märka det. I den förra SKL-prognosen räknade man med att skatterna behövde höjas i genomsnitt 2:- kronor. Det skulle innebära att Dorotea skulle närma sig 37:- kronor i kommunalskatt. Med en ytterligare skattehöjning, främst beroende på asylmottagningen, är 40:- kronors-strecket inte långt borta.

Till denna "ystra" förutsägelse ska läggas SKLs tidigare arbeten i beredningen kring välfärdens långsiktiga finansiering. Den räknade med att skatterna skulle behöva höjas upp emot 45:- kronor fram till 2035 om vi fortsatte att utveckla välfärden som tidigare. Men då var utgångsläget en befolkningsökning på 0,4 % per år (asylmottagandet idag motsvarar mellan 1% och 2%) samtidigt som kostnadsanalysen byggde på en mycket liten minskning av arbetstiden. Och om utgångsläget förändras, till exempel genom att skattenivån är högre, förändras hela prognosbanan.

Den fråga man måste ställa sig är om det är ens en rimlig tanke. Kan vi höja skatterna så mycket utan att det får konsekvenser? Svaret är sannolikt nej. Internationellt sett går utvecklingen åt ett annat håll. Och vi konkurrerar med hela världen om arbetskraft, företag och kunskap. Risken att vi redan idag ligger nära taket vad gäller skatter är stor. Ytterligare skattehöjningar kommer inte att öka intäkterna. Den gemensamma kakan blir helt enkelt mindre.

Frågan är vad vi då ska göra?

Jag har i flera fall refererat till professor Lars Trägårdh på bloggen. Hans tankar om samhällskontraktet som håller oss samman och som skapar stabilitet i såväl det statliga inkomstsystemet som utgiftssystemet (vi tycker det är OK att betala höga skatter eftersom vi vet att vi får tillbaka bra välfärd) är intressanta. Han beskriver svenskar som statsindividualister, som överlämnat den sociala välfärden till staten genom att betala skatter, och för att få förverkliga sig själv.

Bilden är träffande. Men frågan är vad som nu är på väg att hända med den. Klarar vårt skattesystem av en utveckling där vi betalar in allt högre skatter, men får allt sämre välfärd? Eller vad blir konsekvenserna?

I huvudsak vill de som vill fortsätta att ha mycket öppna gränser förändra de rådande systemen. De system som utvecklats under 1900-talet för att värna och förbättra välfärden på alla plan. Det kan gälla såväl arbetsrätt som lönebildning, social trygghet och skola, bostäder och livsmedelsmiljö. Och så vidare. Det samhälle som då skapas är ett samhälle med stora klyftor mellan dem som har och dem som saknar.

Ett sådant samhälle är möjligt. För länge sedan läste jag en forskarrapport (jag kommer inte att kunna länka den...) som vad jag minns hävdade att stabila samhällen har två vägar att gå: Antingen en liten lönespridning och stor social välfärd, helt enkelt ett samhälle med små klyftor. Eller så ett samhälle med stora klyftor, men där det finns stora chanser att göra klassresor. Det är ett kunskapssamhälle, utan eliter baserade på arv, kontaktnät eller andra för underklasserna opåverkbara faktorer.

Rapporten visade att bilden av USA var den andra. Men utfallet var inte alls så. USA kännetecknas idag av att det är svårt att göra klassresor. Det är inte en meritokrati, utan snarare en modern variant av aristokrati. (Det kan vara en av grunderna för Donald Trumps framgångar om man ska tolka Johan Ingerös artikel)

Det finns andra debattörer som hävdar att vi måste börja fundera över medborgarskapets betydelse. I Sverige har vi sedan länge valt att minska betydelsen av medborgarskap. Rösträtten tillkommer också de med uppehållstillstånd. Även de som vistas illegalt i landet har rätt till viss vård och skolgång.

Men med de ökade migrationsströmmarna, väcks nu frågan om medborgarskapet ska vara definierande för rätten att erhålla samhällets stöd. Man kan exempelvis läsa Expressens ledare som ett av flera tecken i tiden, även om tidningen i detta begränsar sig till de illegala. Men vandringen börjar alltid någonstans.

Medborgarskapets betydelse kan vara viktig, framförallt om man tror på Trägårdhs analyser av samhällskontraktet. Det är medborgaren som genom att rösta ger de valda rätt att företräda henne inom de områden hon valt att överlämna till staten. Det är medborgaren som betalar in skatt. Det är medborgaren som erhåller återbetalningen från staten i form av trygghet och välfärd. Den som inte är medborgare men ändå har rätt att vistas i landet, exempelvis genom att söka asyl, hänvisas till den välfärdsnivå medborgarna gemensamt väljer att avsätta. Men gränsen är tydlig.

Vi behöver inte gå längre än över sundet, till Danmark, för att se ytterligare steg på den utvecklingen. Och det finns onekligen fördelar med den. Samhällskontraktet bibehålls. Asylrätten kan värnas.

Men den ställer samtidigt mängder av frågor:
Vem ska ha rätt att vara medborgare?
Och vad konstituerar ett medborgarskap - bara födsel eller intjänande eller...?
De som lever i landet och inte är medborgare - vilken levnadsstandard är acceptabel?
Hur påverkar ett land där människorna är uppdelade stabiliteten, tillväxten, förtroendet?
Ökar inte riskerna för korruption, när klyftorna ökar och möjligheten till klassresor är låg?

Och så vidare, och så vidare...

Ibland tänker jag på filmen Elysium. Är det ett sådant samhälle vi är på väg in i? Bara att både de rikaste och de utanför fortfarande finns på samma planet?

Ingen Lucia i Göteborg...

Denna lilla artikel i GP kan en del tolka som om det kristna inslaget i samhället håller på att förtunnas. Sannolikt har de rätt. Men på fel sätt.

Kristendomen i Sverige står inte och faller med Lucia. I de flesta kristna länder är Luciatraditionen försumbar. Lucia och december spelar roll i vårt mörka land för många. Traditionen har och har haft betydelse för många. Ett skäl att komma samman. Ett skäl att både sjunga och lyssna tillsammans.

Men nu minskar antalet Lucia-tåg enligt GP. Förra året fanns en liknande nyhet om brist på kandidater. Och i Göteborg får man klara sig utan en Göteborgs Lucia. (Sannolikt finns en massa andra Lucior runt om i staden - men just denna är alltså utgången...)

Frågan är varför. Skälen kan nog variera. Men när jag läser artikeln i GP, och affärschefens skäl till att Stampentidningen inte längre vill vara med och arrangera, blir det faktiskt intressant.

Så här beskriver affärschefen Göteborgs Lucias historia:

Göteborgs Lucia krönte sin första Lucia år 1935 och har sedan dess besökt otaliga äldreboenden, sjukhem och företag. Förutom att sprida ljus och värme har Luciatågen samlat in pengar för att stötta organisationer och verksamheter som arbetar för att hjälpa människor.

I detta perspektiv blir Luciafirandet en del av det folkrörelse-Sverige som skapades för dryga hundra år sedan, och som hade sin storhetstid för några decennier sedan. Folkrörelse-Sverige var intressant av många skäl. Ett var den solidaritetssyn som byggde de många rörelser som blev hörnstenarna i bygget:

Frikyrkorörelsen som på kristen grund såg medmänniskans behov, andligt men också lekamligt (för att prata gammal frikyrkosvenska). Solidariteten med de svagaste sträckte sig längre än till att försöka frälsa dem. Frikyrkans sociala arbete var en av grunderna till den offentliga sektorn. Men även det kulturella inslaget var tydligt.

Arbetarrörelsen som i början hade starka liberala inslag, förutom de socialdemokratiska, skapade inte bara en organisation för arbetsplatsen. Även här fanns ett socialt och kulturellt kapital. Arbetarrörelsen ville lyfta arbetarna in i borgerskapets fina salonger, inte genom att ta över dem, utan genom att ta över både bildning och värderingar.

Nykterhetsrörelsen där människor valde nykterhet, kanske inte främst för sin egen hälsas skull utan för att stötta andra människor med större problem och utmaningar. Nykterheten blev ännu en väg in i det bildade samhället. Värderingar grundlades och skapades.

Tre exempel. Men det finns fler. I folkrörelserna fanns alltid plats för "jaget", men det var alltid ett "vi" i centrum. Man engagerade sig i facket, inte bara för den egna lönen, utan för arbetsrätten för de andra. Man blev nykter, inte bara för att man själv kunde ha eller få problem, utan för att grannens make skulle komma på rätt köl. Man sjöng i kyrkokören, inte bara för att man tyckte det var roligt, utan för att också ge andra en upplevelse större än egot.

Och man gick i Lucia-tåg. Inte bara för att det var kul. Utan för att det betydde något för någon annan.

Men världen förändras. Och sällan blir det så tydligt som i denna artikel. För vad ska nu Stampen satsa på? Jo - EGO't. Det blir övertydligt när samma affärschef beskriver nysatsningarna:

Vi vill bidra till att öka medvetenheten om att må bra genom rörelse och rätt kost. Vi vet att GP:s läsare är intresserade av allt som handlar om motion, friskvård och hälsa. Ett steg i vår hälsosatsning kan våra läsare se varje söndag i GP under Puls som har hälsa som tema och lyfter olika aktuella ämnen. GP är också stolt sponsor till Göteborgsgirot och Göteborgsvarvet 2016.

Kan det bli tydligare? Från laget till jaget. Från folkrörelsen till kroppsrörelsen. Från att göra något för någon annan, till att göra mer för mig själv. Det är jag själv som är centrum. Och jag gör vad jag tror jag behöver för att jag ska må bra, bättre eller bäst. Andras intressen kommer i andra eller sista hand.

Så varför ska jag gå Lucia, tidigt på morgonen, trött och elända. Varför ska jag ta av min tid för att sjunga för dementa åldringar? Varför ska jag prioritera någon annans behov av en stunds glädje, framför min egen?

I slutet av artikeln säger en forskare:

Firandet kräver mycket arbete och drivs ofta av föreningar. Men det ideella föreningslivet i Sverige har det svårt och går ju på knäna i någon mening i dag.

Folkrörelselandet har förändrat rörelseriktning. Från oss till jag. Från vi till mig. Folkrörelse har blivit egorörelse.

Och det är kanske en allvarligare förändring, också för oss i det kristna Sverige, än en inställd Lucia.

Tänk om 200.000 migranter är det nya normalläget...

 En av de intressantaste artiklarna som jag läst kring flyktingkrisen de senaste veckorna var den som hävdade att det var fel att tala om flyktingkris. För en kris har i de flestas ögon en början och ett relativt snabbt slut. Men det som nu händer är inte någon kris, det är en förändrad värld. I GPs serie om Sverige 2050 skriver Jan Jörnmark en rätt dystopisk artikel om nationernas sönderfall.

Ibland talas det om den nya folkvandringstiden. Och i dagens GP skriver Joakim Ruist i samma serie om en helt ny värld till 2050. En värld med mer migration, ökade klasskillnader och sämre generell välfärd.

Har Jörnmark och Ruist rätt? Och vad innebär det för dagens och morgondagens debatt och politik? Är det ett tillfälligt eller permanent tillstånd vi är på väg in i?

Ett av skälen till den ökande migrationen är faktiskt välfärdsspridningen. När människor överallt i världen blir allt rikare, eller i vart fall betydligt mindre fattiga, ökar möjligheten både att få ett bättre liv där man bor eller också välja att flytta. Inom landet eller mellan länder.

Det är den positiva dimensionen av en ny folkvandringstid.

Folkvandringen kommer också att påverkas av andra orsaker. Och alldeles för ofta är de mer negativa.

Just nu pågår klimatmötet i Paris. Risken att de åtgärder som nu förhoppningsvis världsledarna kommer överens om inte är tillräckliga är uppenbara. Det kommer att innebära kraftigt ökade påfrestningar på många samhällen. I huvudsak är det de fattigare ländernas befolkning som åter drabbas. Med ökad migration som sannolik följd.

I det något kortare perspektivet är det inte sannolikt att konflikterna i världen kommer att minska. Även om vi går tillbaka till en mer ”normalnivå” så innebär det att mer än 40 miljoner människor årligen befinner sig på flykt, och en relativt stor andel av detta är på grund av konflikter.

Till dessa stora migrationsgrunder skulle jag vilja lägga ytterligare en. Den är mer svårbeskrivbar men redan idag en av de mest bekymmersamma. I huvudsak handlar den om politik, kultur, religion, etnicitet – de obeskrivbara fakta som skiljer mig från den andre. Och de konsekvenser det kan få. Den förföljelse av kristna som sker runt om i världen är ett typexempel. Kommunismens förtryck ett annat. Och just nu skakar även västvärldens grundvalar när individ ställs mot individ, religion mot religion, kultur mot kultur.

Fortfarande är svensk politisk debatt i ett skede av att verka tro att ”krisen” har ett slutdatum. Nästa år vänder det. Om några månader är vi tillbaka på grundläget före flyktingkrisen. Det är som om flyktingströmmarna från det sönderfallande Jugoslavien, Bosnienkriget, är mallen. Ett drygt år av flyktingkris. Sedan åter till ruta ett.

Men tänk om det inte är så. Tänk om det nya normalläget inte är att några tusen eller tiotusental migranter, utan hundratusental nya migranter varje år, år efter år efter år.

Hur hanterar vi det? Vad är vårt svar?

Svart eller vitt, vitt eller svart

I några tidigare bloggar har jag skrivit om hur förvånad jag är över den nuvarande debatten kring flyktingsituationen i världen. Det är som om människor först nu vaknat och insett att världen inte är enbart god, att människor faktiskt dör där ute. Av krig, svält och elände. Det är som om just insikten om att det idag flyr kanske 60 miljoner människor, istället för som mer "normala" 40 - 45 miljoner, har betytt att vårt globala ansvar tagit över allt annat.

Jag har svårt att fatta att vi kan fördra att det flyr 45 miljoner människor, och med en axelryckning räknar med att ett bistånd på 1 % av BNP ska fixa vårt samvete, medan detsamma absolut inte gäller när det flyr 60 miljoner. Finns det en osynlig gräns någonstans däremellan där det som tidigare var en självklar solidarisk politik, för såväl vänster som liberaler, istället blir rasism, främlingsfientlighet och antisolidaritet?

Eller är det helt andra krafter som styr?

• En avgörande skillnad är att människor idag knackar på våra dörrar på ett helt annat sätt. Flykten blir oundviklig att se.
• Ett annat är att systemtänkandet i alla lägen ersatts av individtänkandet. Jag skrev om det i gårdagens blogg. Det som tidigare var kvällstidningsjournalistik: "Hon förlorar på regeringens förslag om sjukförsäkringen!" eller "Han förlorar på förändringarna i LSS" har blivit allmänjournalistikens signum. På samma sätt är det med migrationen. Ingen ser längre systemen, alla beskriver individerna.
• En tredje är bildens (den medialas) genomslagskraft. En bild säger mer än tusen ord. Och alldeles för ofta tillåter vi oss att tro att en bild är sanningen. Som när Henrik Schyffert målar ut motsättningen mellan pizzan och kostnaderna för flyktingmottagandet, eller den senare när julhandelns omfattning ställs mot samma kostnader.
• En fjärde är att politiken snart inte längre är representativ för någon annan än sig själv. Och att denna orepresentativitet också behärskar media. Politikens perspektiv är alldeles för ofta Södermalmsperspektivet. Och där bor också de ledande journalisterna. Stockholms innerstad får bli perspektivet för hela landet. Det blir övertydligt när politiker av skilda slag ser flyktingkaoset från sin egen horizont: "Inte är det kollaps! Jag ser nästan ingen flykting alls på Hornsgatan. Vi öppnade ju nyss vårt första flyktingboende! Och här fungerar minsann både kommunen och landstinget lika bra som förr." Och så missar man, eller undertrycker bilder som denna, eller denna.

Det finns naturligtvis fler orsaker och orsakerna är olika för olika individer. Men ibland verkar det som även kunniga debattörer; politiker, mediafolk och andra, fastnar mer i bilden av verkligheten än själva verkligheten. Och alldeles för ofta handlar det om att bilden av verkligheten tas ur det egna perspektivet, att den egna upplevda sanningen blir den enda sanningen. Eller att man medvetet av olika skäl låter den bli det.

Jag är mycket kritisk mot Centerpertiets migrationspolitik. I huvudsak beror det på att jag menar att partiet talar med dubbla tungor. Man vill få det att låta som om en fri migration går att kombinera med några enkla förändringar av "systemen", system som uppenbarligen bara är till bekymmer. Frågan är varför de då någonsin kommit till, och varför det inte under den period Centerpartiet var i regeringsställning gjordes några större försök att förändra dem.

Svaret är enkelt: Systemen har tillkommit av en anledning. Oftast handlar det om att skydda de svagaste i samhället, de sårbara, de utan röst eller makt, de utan nätverk eller nödvändiga kontakter, de som inte har utan saknar. Det är självklart att dessa system ibland är ineffektiva. Ibland kanske till och med kontraproduktiva. Inte så sällan kostnadsdrivande. Men sannolikheten att de kommit till för att försvåra eller försämra människors liv är minimal.

Vill man förändra systemen, och vill man förändra dem så att det verkligen ger verkan, kommer det att påverka människor. Och här kommer min största kritik och den kritiken slår brett. Mot Centerpartister, men lika gärna mot liberaler i andra partier, mot påstått solidariska vänstermänniskor och högermänniskor, mot de som gärna slänger bibelord i huvudet på andra och de som hävdar att den enda sanna humanismen är att hålla gränserna öppna:

Jag hävdar med eftertryck att ni nästan undantagslöst sitter på era över- eller medelklasstorn och inte vill, kan eller vågar se vad er politik innebär för de som vi tidigare värnade; de svagaste, de sårbaraste, de utan nätverk eller kontakter, de i marginalen och i utanförskap i det folkhemssamhälle som vi försökt bygga. Ni tittar utåt, gör er blick internationell eller global,  och ser nöden i världen. Men ni tittar inte nedåt, mot de sårbara som ändå varit en del av grunden för er makt och fokus för ert ansvar.

Vill ni förändra systemen  kommer det knappast att drabba er. Inte era nätverk eller kontaktvägar. Det kommer att drabba dem som tidigare var fokus för er solidaritet. Barnen i de utsatta familjerna. De som lever i utanförskap och av försörjningsstöd. De som är osäkra i sina anställningar, och aldrig vet om lönen räcker hela månaden. Den miljö, oavsett om det gäller bostäder, luft eller vatten som vi sade vi värnade. Den välfärd som skulle ge också vårt samhälles svagaste ett hopp om en bra morgondag, även som gammal.

När Patrik Kronqvist skriver om vänsterns blinda rödvinsfläck gör han en nödvändig spaning. Men den är också för smal. För samma värderingsmönster finns i alla partier, hos alla de som hävdar att bara vi roddar i "systemen" så kommer allt att lösa sig.

Och för de flesta av dem kommer det att göra det. För de flesta av dem har inte samma behov av samhällets insatser som de som tidigare levde på vårt samhällets botten.

Men för den som orkar vara så ond att hon inte enbart ser individer utan också system, inte enbart bilder utan också beskrivningar, inte enbart de som knackar på vår dörr utan också dem som aldrig kommer så långt, inte enbart sin närmaste omgivning utan också de som redan idag lever utanför, blir svaren mycket svårare att finna. För det är alltid svårt att ompröva de sanningar man tagit för givna.

Äger jag då sanningen? Är alla de som inte tycker som jag falska profeter, ögontjänare? Knappast. Det finns sannerligen goda människor som gör allt som står i deras makt, både för de som varit utanför länge här hemma och de som kommit hit nyligen på flykt undan faror och elände.

Men behovet av att redovisa alla konsekvenserna av en politik som mer ser behoven av de tusentals som flyr än de tusentals som redan finns här måste redovisas. Det borde man ha gjort långt tidigare. Det måste man göra idag.

Tre fel av tre möjliga

Jag är en hängiven DN-läsare. Gillar Peter Wolodarskis ledarkrönikor och hans sätt att leda tidningen genom en besvärlig mediatid. Tycker att de övriga ledarskribenterna ofta håller en mycket hög klass. Inser att det snart bara är DN som har en redaktion som fortfarande uppfyller de kvalitetskrav som förr var standard, även för landsortstidningar som NA.

Men det senaste året har något hänt. Tidningen har valt ett perspektiv till den största akuta frågan som gör att man måste fundera både över ledarsidan och redaktionens sätt att förhålla sig både till varandra och till verkligheten. Gränserna flyter ihop och suddas ut. Redaktionell text blir opinionsbildande. Tidningen beskriver den verklighet man vill beskriva. Objektivitet ersätts med subjektivitet.

Och det har sällan varit tydligare än på söndagen.

Jag kommer att referera till tre artiklar i tidningen: Peter Wolodarskis krönika, intervjun med Annie Lööf och Niklas Orrenius inlägg. Och den tes jag kommer att försöka redovisa är att det inte hänger ihop.

Wolodarskis tes är att det går bra för Sverige, trots, eller snarare tack vare invandringen. Och bevisen är främst historiska. Det har gått bra för invandringslandet Sverige under lång tid. Och analysen är att det kommer att göra det framöver också.

Wolodarski slår tyvärr in öppna dörrar. Det finns "ingen" som ifrågasätter att dagens invandringsnivåer kortsiktigt kommer att öka BNP. När det offentliga går på högvarv för att ordna mottagande, boenden, förskolor och skolor, sjukvård och omsorg, så sätter man sprätt på pengar. Frågan är var man tar pengarna ifrån?

Två andra pressmeddelanden kan i detta perspektiv vara intressanta. SKL skriver idag om att 2016 kommer att vara bra för den kommunala ekonomin. Wolodarski kunde använda också den siffran som ett tecken på att invandringsnivåerna är bra för ekonomin. Problemet är att staten fortfarande tar de största kostnaderna för invandringen de första åren. När kommunerna efter ett par år ska ta över hela ansvaret kommer bilden sannolikt att mörkna.

Men också andra siffror oroar. Kommuninvest berättade i ett pressmeddelande som inte fick speciellt stor spridning att kommunernas låneskuld kommer att dubblas till 2024. Från 500 miljarder till 1000 miljarder. Från 13% till 17% av BNP. Kommuninvest säger att det är "hanterbart". Men det gör kommunsektorn än mer instabil. När räntorna börjar gå upp, är kostnaderna för att låna ytterligare 500 miljarder rätt tuffa att bära. Även med räntesäkringar riskerar räntevolymerna att tränga ut annan verksamhet. Varje procentenhet innebär 5 miljarder i ökade utgifter. Varje investering bör avskrivas i minst samma storleksordning, och de amorteringar som nästan aldrig görs borde ta upp ytterligare budgetutrymme.

Det stora problemet med Wolodarskis artikel är att han tar historiska data som grund för att beskriva en framtid som inte har speciellt mycket gemensamt med historiken. Mellan 1980 och 2014 sökte sammanlagt 849.561 personer asyl i Sverige. Det är knappt 25.000 per år. Mellan 1980 och 2012 var antalet asylsökande i huvudsak mellan drygt 5.000 och knappt 20.000 per år. Att använda historiska data som vägledning för framtida utmaningar är i detta perspektiv rätt illa. En invandrarskeptisk SD-are kunde med lika lite efterforskning som jag använt mig av hävda att SD haft rätt hela tiden. Det är det partiets syn på hur lite invandring vi klarar som ska vara vägledande...

Mark Twain lär ha sagt att det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Betydelsen är självklart att man i princip kan bevisa allt man vill med statistik, bara man gör rätt urval. Och det är helt OK att DN på ledarplats skapar opinion för den subjektiva bild man vill redovisa. Men den blir inte sann för det, bara en del av en betydligt större bild, där den delen ibland till och med kan dölja en större sanning.

Men DNs problem slutar inte där. De andra två artiklarna är faktiskt mer bekymmersamma utifrån mitt perspektiv att se på DN som flaggskeppet för god objektiv journalistik. Intervjun med Lööf och artikeln från Orrenius borde fler läsa, inte var för sig, utan som två nyanser av samma bild.

Intervjun med Lööf är ytterligare ett typexempel på när journalisten antingen inte vill eller inte kan ställa rätt frågor. Ändå är den något bättre än flertalet. Journalisten Karin Eriksson ställer i alla fall frågor om inte Centerns politik leder till ökade klyftor. Men när svaren blir undanglidande snömos, släpper hon frågorna. Och Lööf klarar sig åter undan med standardsvaret: "Dels tycker jag att det är viktigare att fokusera på att förändra systemen"

Men vad innebär det att förändra systemen? Låt oss läsa Orrenius. Han avslutar med: "Vi behöver artiklar och reportage som utgår från människan – vilken nation hon än må tillhöra."

Visst låter det fint. Men läs Lööf och Orrenius ihop. När det gäller Sverige är det helt OK att säga att vi ska ändra systemen. Men när det gäller flyktingsituationen är det individerna som gäller.

Men är inte de svenska systemen byggda just för individen, för människan, för den lilla, sårbara människan? Är inte socialtjänstens system byggda för barnen som far illa i sina familjer? Var finns beskrivningen av hur de drabbas av invandringen? Är inte arbetsrätten skapad för att skydda arbetstagarnas situation? Var finns beskrivningarna av vad Lööfs politik kommer att innebära för de som redan idag har de otryggaste anställningarna? Är inte miljökrav, bullernivåer, bostadskvalitet, tolkutbildningar - ja hela det svenska samhället - byggt för att värna de svagaste?

Är inte "systemen" som Lööf talar om ett sätt att kollektivisera och avmänskliga de människor som kommer att drabbas av hennes politik? Varför är det rätt att göra det när det handlar om människor i och från Sverige, men fel när det handlar om flyktingar? Varför kan journalister beskriva människor i Sverige som "system" medan flyktingen alltid är en individ, en människa?

Var finns den oberoende, icke-rasistiske, invandrarvänlige journalisten som försöker beskriva det samhälle Lööf vill skapa? Som gräver för att ta reda på konsekvenserna av hennes idéer om samhället, om en stat som drar sig tillbaka och en politik som lägger mer av det sociala ansvaret på individen? Som berättar både om fördelar och nackdelar med den varianten av liberalism, som jag ofta betecknar som nyliberal, men som ändå inte är det. Helt enkelt för att skattenivåerna fortfarande behöver vara bland de högsta i världen för att klara en invandring på hundratusentals människor per år. Och då måste denna journalist också ställa sig frågan:

Hänger det samhället ihop? Kan man ha ett högskattesamhälle med en lågkvalitativ offentlig service? Eller bryter det ihop?

Niklas Orrenius avfärdar professor Lars Trägårdhs analys av samhällets behov av en positiv nationalism med orden: "Vad jag säkert kan säga är att journalistik absolut inte bör välja nationalismens väg. Då gör den sig dum."

Men kanske är det just bristen på insikt om att vi behöver en positiv, icke främlingsfientlig nationalism, som gör journalistiken dum. Bristen på insikt om vad demokrati innebär, vad det offentliga uppdraget innebär, vad systemtänkande innebär, både på lokal, nationell och internationell nivå. Bristen på insikt om att en journalistik som väljer bort systemen och enbart ser till människan tappar sin förmåga att skildra skeenden och därmed sin förmåga att få människor att förstå helheter.

Som en formaliserad tanke presenterar DN dagen efter en debattartikel som borde få fler att fundera. Det räcker med att som avslutning citera rubriken: ”Allt för många bär på djup misstro mot statsmakten” för att inse att både Orrenius och Lööf borde fundera över sina uppdrag en gång till...

I skuggan av skuggan...

Vilket land ska Sverige vara?

Finns det något parti som har ett svar på den frågan?

I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.

Och tyvärr blir svaret:

Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:

Vilket land ska Sverige vara?

Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:

Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.

Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.

Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.

Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.

Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.

Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.

Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.

Låt mig ta tre avskräckande exempel:

För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.

Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)

På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?

Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.

Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.

Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.

Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.

Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.

Det kommer inte att räcka

Så fick då Sverige gränskontroller. Plötsligt var det som för 24 timmar sedan enbart var en rasistisk ytterkantspolitik, svensk mainstreampolitik. Till och med Migrationsverkets GD säger nu att det är nödvändigt, och att det kommer att bli långvarigt.

Men ännu tvekar många om det egentliga skälet till varför gränskontrollerna införs. Anders Danielsson säger att det är för att vi måste kontrollera alla som kommer för att ge dem ett humanitärt acceptabelt mottagande. Men det handlar vare sig om att inskränka asylrätten eller mottagandevolymerna. Inte heller minister Ygeman säger det självklara.

Det handlar om volymerna.

Men politikerna vågar, kan eller vill inte.

För Folkpartiet är flyktingkrisen kanske mer skrämmande än för många andra partier. Skälen är enkla. Partiet är splittrat i två falanger, de som inte vill stänga gränserna och de som vill. Och fallhöjden till riksdagsspärren är försumbar. När partiets integrationspolitiska grupp presenterade sitt milda och till intet förpliktande förslag i februari i år, gick ett antal framträdande liberaler i taket. Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Frida Johansson-Metso med flera valde att tydligt frondera mot den partistyrelse, och i Ohlssons fall partiledning, de tillhör.

Vi ser tyvärr fortfarande spåren av detta. Folkpartiet, Sveriges liberala parti, klarade inte av att hålla en god diskussion igång internt. Vi som menade att gränsen var nådd, målades ut som onda, främlingsfientliga, rasister. I förra veckan var det en folkpartist som menade att han inte kunde vara med i samma parti som jag - enbart för att jag hävdade att vi måste se till välfärdens kostnader också när det gäller flyktingmottagande...

Det är självklart att det socialliberala alternativet i svensk politik borde ha tagit ledarrollen både vad gäller migration och integration. För de hänger samman. Integrationen måste inte enbart handla om hur vi skruvar i systemen för att några fler ska få jobb. Det måste handla om välfärdens bas, och medborgarskapets plikter och rättigheter. Framtidens liberalism måste kunna svara på frågor som handlar om hur man kvalificerar sig för nationell välfärd i ett internationellt migrationssamhälle. För den som tror att migrationen slutar när kriget i Syrien lugnat ner sig, är sannolikt ute och cyklar. Vad händer exempelvis när klimatet hotar fler än de allra fattigastes liv och trygghet?

Och det påverkar migrationen. Även om vi säger att Flyktingkonventionen är den enda orubbliga delen i svensk lagstiftning, så måste vi våga ställa frågan vad det innebär att söka asyl i Sverige? Är det skydd från krig, eller omedelbar tillgång till hela välfärdskakan? Är det exempelvis rimligt att fortsätta acceptera att papperslösa har rätt till tillgång till välfärden, men inte plikten att delta i uppbyggandet av den? Jag menar att det inte kan vara så.

Men Folkpartiet fegar. Istället för att peka ut en riktning i den viktigaste och mest akuta frågan i svensk politik på årtionden, väljer partiets ledning att tassa så försiktigt man kan för att inte stöta sig med den falang som redan i februari hotade partiets sammanhållning. Det är inte hållbart.

Folkpartiet har ställt sig vid sidan om migrationspolitiken. Frågan är vad det får för konsekvenser. Och frågan är om partiets ledning klarar av att ta sig ur sin letargi och ta ansvar för något mer än partiets kortsiktiga opinionssiffror, till exempel för Sverige.

Står flyktingkonventionen över Sveriges Riksdag?

Jag läser media, kollar tweets och facebook. Och slås av att så många försöker göra ner Moderaternas förslag för att hantera flyktingkrisen. Det finns tre linjer:

Dels de som hävdar att Moderaterna nu mer eller mindre är fascistiska, bruna, rasister - epiteten känner inga gränser. Det är som det brukar, mest på twitter förståss. Den linjen är som vanligt meningslös att bry sig om. Epitetsklistrande, förminskande, gulit by association - är ingen grund för en vettig politisk diskussion.

Dels de som hävdar att förslagen inte går att genomföra. Man försöker frammana bilder av vägspärrar på Öresundsbron där ingen slipper igenom. Den linjen är intressantare. Frågan här måste vara vilka alternativ som är möjliga. Varför har, som Ivar Arpi säger i Studio ett, Sverige på en vecka tagit emot fler flyktingar än Danmark under hela denna kris? Måste det vara vägspärrar, eller kan vi hitta andra alternativ som gör det möjligt för oss att fortsätta ha en reglerad invandring?

Men den tredje ståndpunkten är den intressantaste. Det är de experter och jurister som hävdar att Sverige är bundet av ett antal internationella konventioner som gör det omöjligt för oss att genomföra det Moderaterna just föreslagit. Det kan vara såväl Dublinkonvention som Flyktingkonvention. Huvudpoängen är att dessa konventioner står över svensk lag, och därmed är oomkullrunkeliga.

Men är det så?

Internationell rätt är inte enkel. Den bygger på att vissa juridiska principer ska gälla alla traktatsstater, och att dessa principer ska vara långsiktigt hållbara. Skälet är förstås enkelt - om inte principerna är långsiktigt hållbara så försvåras internationella kontakter. Det kan gälla handel, kommunikationer, kvalitetsbestämmelser - men också migration och asyl.

Men det finns ett stor men - som i princip alla experter och jurister jag läst och hört undvikit att tala om.

Vad skulle hända om Sverige övergav Dublinförordningen? Eller sade: Nej - läget är sådant just nu att vi gör en paus i att tillämpa FNs flyktingkonvention. Vi klarar det helt enkelt inte längre?

Svaret är - sannolikt - ingenting.

För trots allt är internationell rätt betydligt mer politik än vad nationell juridik är. Även i fall där det finns sanktionsmöjligheter är det inte säkert att de används. Internationell rätt är fortfarande den starkes rätt. Om Ryssland ockuperar Krim är det emot alla internationella konventioner. Men det är politikerna som avgör vilka, hur och i vilken omfattning sanktioner ska införas. För att inte tala om Kinas 50-åriga ockupation av Tibet, och nuvarande agerande i Sydkinesiska sjön... När USA använder drönare för att på andra länders territorium utan rättegång avrätta terrorister, och genom misstag en del andra oskyldiga också, blir reaktionerna möjligtvis politiska.

Eller ta Europa. Vi kan och bör fördöma Ungerns agerande i flera frågor, inte bara vad gäller flyktingar. Det finns också ett antal liberaler som försöker dra igång en granskning inom EU kring hur Ungerns agerande stämmer överens med EUs regler. Men det är mer politik än juridik, även om juridiken ligger till grund för det politiska agerandet.

Om Sverige övergav Dublinförordningen kunde resultatet bli att övriga EU-länder kastade ut Sverige ur gemenskapen. Men är det någon som tror att det skulle ske?

Om Sverige hävdade att man behövde en paus i asylmottagandet - vad skulle hända? Vilka sanktioner skulle kunna införas, vilka åtgärder från omvärlden kunde vi förvänta oss?

Det finns uppenbara risker med att frånträda internationella konventioner. Det internationella samarbetet som leder till fred, tillväxt och välstånd hotas. Riskerna för EU om en av de grundläggande friheterna - människors rörlighet - inskränks är uppenbara. Men de är av politisk, och inte juridisk natur.

Jag säger inte att Sverige ska lämna vare sig Dublinförordningen eller Flyktingkonventionen. Men det är meningslöst att försöka slå juridik i huvudet på varandra för att lösa en akut situation.

I förmiddags kunde man läsa att Sverige under måndagen tog emot drygt 2100 asylsökande. Runt 740 av dem var ensamkommande ungdomar. Årstakten för mottagandet ligger nu på långt över en halv miljon. Och om antalet ensamkommande fortsätter i samma takt som hittills kommer över 200.000 ungdomar att komma till Sverige. I eftermiddags drog Migrationsverket tillbaka siffrorna. Det "råder osäkerhet" kring dem. Oavsett vilket är antalet som aldrig söker asyl fortfarande ett okänt mörkertal, tusentals människor som kanske finns någonstans i landet. Som också kommer att påverka våra möjligheter till såväl nationell välfärd som internationell solidaritet.

Kanske blir det inte så illa. Men hittills i år har alla prognoser Migrationsverket gjort överträffats med råge. Och trenden är inte minskande, utan ökande.

De flesta menar nu att det finns ett tak för vad vi klarar. Då borde vi fundera över följande frågor:

Kortsiktigt:
Var finns det taket? För vuxna? För ungdomarna?
Vad blir konsekvenserna om det överskrids?
Vilka åtgärder kan vi genomföra för att inte hamna i den situationen?
Om vi redan är där - vad måste vi nu göra akut?

Långsiktigt:
Vad krävs för att klara välfärden? För alla? För flyktingarna?
Vad krävs för att skapa jobb, utbildning, innanförskap?
Hur reformerar vi de internationella systemen för såväl välfärd som migration?

Den debatten lyser fortfarande alldeles för mycket med sin frånvaro. Istället kastas epitet på varandra:

Du är dum, fascist, rasist, främlingsfientllig, sverigedemokrat. Dina idéer går inte att genomföra!

Nej - det är du som är dum, naiv, vänsterflummare. Inte en konkret åtgärd har du föreslagit!

Det kanske vore dags att tala med varandra istället. Men för det krävs politiskt ledarskap. Och den bristen är alldeles för tydlig idag.

Vem styr vem?

Den senaste opinionsundersökningen visar...

Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.

Som i helgen.

Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.

Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.

Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.

Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?

Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).

Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.

Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.

Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?

De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.

Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.