Örebro kommun har fått pris från IFS, Internationella Företagarföreningen i Sverige, har pekat ut Örebro som en av två kommuner som är bäst i Sverige på att låta invandrare ta vara på sin vilja att skapa företag och bli entreprenörer. Vi och Gävle blev de första nybyggarkommunerna i Sverige. Det är hedrande!
Örebro kommun har en lång väg att vandra innan företagsklimatet och synen på entreprenörskap och företagande är bra. Det finns en lång historik av misstro mot företag från framförallt den offentliga sektorn. Det har synts på hur kommunen behandlat friskolor och entreprenader. Det syns fortfarande i de skilda syner på hur kommunen ska agera konkurrensneutralt som finns mellan oss och oppositionen. De vill inte ha en genomlysning av alla verksamheter som riskerar att konkurrera med den fria marknaden. Vi vill och vi genomför!
Fortfarande är denna kommunalsocialistiska ådra stark inom landstinget. Örebro läns landsting ser inte alternativa driftformer som något positivt, även fast det visar sig att de ofta kan skapa välfärd när landstinget inte kan - som i fallet när privata vårdcentraler fungerar när landstinget misslyckats. Det är illa för näringslivsklimatet även i Örebro kommun.
Men vi jobbar på. Vårt strategiska mångfaldsarbete, från första budgeten och framåt, får påverkan även på hur invandrare kan etablera sig som företagare. Vi har tydliga beslut om hur vi bland annat använder språket som grund för företagsetableringar av invandrare. Vi arbetar med nya förslag för att än mer sänka trösklarna.
Örebro har haft stora problem i sitt förhållande till företagande och entreprenörskap. Örebro har haft stora problem med utanförskap. Nu ser vi de första tecknen på att vi håller på att vända denna utveckling. Vi är inte framme än, det är lång väg kvar. Men vi är på väg!
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2009-06-30
Vem kan man lita på?
Har i kväll fått ett telefonsamtal från en föreningsaktiv som berättar att det kommit ett brev från kommunen. I brevet berättar kommunalrådet Murad Artin om att kommunen vill att alla föreningar ska engagera sig mot kungafjäsket i Örebro 2010. Eller?
Vid tre (kända) tillfällen har nu oppositionspartierna valt att använda kommunala resurser för att sprida sin egen propaganda. Det är unikt och det är om detta telefonsamtal stämmer ett skamligt utnyttjande av kommunala resurser. Förut har socialdemokraterna gjort det vid två tillfällen. Nu är det vänsterpartiet.
Vi har pratat med oppositionen om det oacceptabla i detta, att använda kommunala resurser till partipropaganda. Två gånger har de lovat att det aldrig ska ske igen. Men vad är dessa löften värda? Ingenting!
Det märkliga utifrån deras perspektiv ät att detta kommer samma dag som de i en gemensam artikel hävdar att de minsann vill spara pengar på den politiska organisationen. Men när det kommer till kritan använder de kommunens resurser som om det var deras egna. För mig är det inget nytt. När vi i förhandlingarna efter valet skulle bestämma hur stor den politiska organisationen skulle vara, var beskedet från framförallt (v): Ge oss mer. Mer resurser till oss i vänsterpartiet. Så sent som för en vecka sedan ville detta parti också ha ytterligare rum i Rådhuset för sina medarbetare. Jag sade naturligtvis nej.
Men det är enkelt att vara populist och bara ta ansvar när man håller högtidstal eller skickar brev på andras bekostnad.
Vid tre (kända) tillfällen har nu oppositionspartierna valt att använda kommunala resurser för att sprida sin egen propaganda. Det är unikt och det är om detta telefonsamtal stämmer ett skamligt utnyttjande av kommunala resurser. Förut har socialdemokraterna gjort det vid två tillfällen. Nu är det vänsterpartiet.
Vi har pratat med oppositionen om det oacceptabla i detta, att använda kommunala resurser till partipropaganda. Två gånger har de lovat att det aldrig ska ske igen. Men vad är dessa löften värda? Ingenting!
Det märkliga utifrån deras perspektiv ät att detta kommer samma dag som de i en gemensam artikel hävdar att de minsann vill spara pengar på den politiska organisationen. Men när det kommer till kritan använder de kommunens resurser som om det var deras egna. För mig är det inget nytt. När vi i förhandlingarna efter valet skulle bestämma hur stor den politiska organisationen skulle vara, var beskedet från framförallt (v): Ge oss mer. Mer resurser till oss i vänsterpartiet. Så sent som för en vecka sedan ville detta parti också ha ytterligare rum i Rådhuset för sina medarbetare. Jag sade naturligtvis nej.
Men det är enkelt att vara populist och bara ta ansvar när man håller högtidstal eller skickar brev på andras bekostnad.
Valfrihet som förändrar
Var på seminarium i förmiddags. Socialstyrelsen inbjöd till en timme om tacksamma tanter som förvandlas till kunniga kravställare. Det handlar om en ny generation äldre som inte accepterar att bara tacka och ta emot. Allt mer kommer man att kräva att få sin omsorg och sin vård individualiserad.
Det är bra.
Samtidigt visar det sig att Lagen om Valfrihet, LOVen, kommer att förändra Sverige för alltid. 50 kommuner har infört LOV. 150 håller på. Socialstyrelsen visar på flera olika sätt att just kraven på att själva kunna välja är centrala för dagens och morgondagens äldre. LOVen är kanske det bästa sättet att uppfylla dessa krav. Till och med PRO stämmer in i kören om att valfrihet är bra och behövs.
Det är också bra.
Det är bara att inse att den gammalsvenska modellen, byggd ur socialdemokratins ideologi, håller på att raseras. Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Nu blir den individuell. Det går åt samma håll som tidigare förskolan och skolan. Förr skulle politiker bestämma vad som var bäst för dig, för dina barn och för dina föräldrar. Nu får du allt mer bestämma själv.
Det är bra.
Visst kommer det alltid att finnas människor som inte kan eller vill bestämma själv. För dem måste vi skapa system som tar hand om och rättar till, som stödjer och lyfter. Men de är förhållandevis få. De stora, generella systemen måste inriktas på alla de som kan och vill vara med och forma sina liv, även upp i mycket hög ålder.
Det är också bra.
Kvällen tillbringades i Almedalen, först med trekvart med Ullenhag utfrågad av Västsvenska Handelskammaren. Det var en avspänd tillställning. Sedan med Björklund från stora scenen. Mycket folk. ABBA-låtar. Sol och värme. Och talet då?
Det var ett tungt tal. Stora frågor. Många detaljer. Rätt i det mesta. Men som så ofta i svensk politik saknar jag visionerna, den där känslan att vara en del av något större, drömmen om förändringen till ett bättre land, en bättre värld. Den försvinner bland alla detaljer. Jan Björklund är på det sättet en i raden av alla de svenska politiker av alla färger som är mer administratör än visionär. Jag kan nog räkna upp sex andra i riksdagen i dag!
Jag tror inte Obama hade uttryckt sig på samma sätt...
Det är bra.
Samtidigt visar det sig att Lagen om Valfrihet, LOVen, kommer att förändra Sverige för alltid. 50 kommuner har infört LOV. 150 håller på. Socialstyrelsen visar på flera olika sätt att just kraven på att själva kunna välja är centrala för dagens och morgondagens äldre. LOVen är kanske det bästa sättet att uppfylla dessa krav. Till och med PRO stämmer in i kören om att valfrihet är bra och behövs.
Det är också bra.
Det är bara att inse att den gammalsvenska modellen, byggd ur socialdemokratins ideologi, håller på att raseras. Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Nu blir den individuell. Det går åt samma håll som tidigare förskolan och skolan. Förr skulle politiker bestämma vad som var bäst för dig, för dina barn och för dina föräldrar. Nu får du allt mer bestämma själv.
Det är bra.
Visst kommer det alltid att finnas människor som inte kan eller vill bestämma själv. För dem måste vi skapa system som tar hand om och rättar till, som stödjer och lyfter. Men de är förhållandevis få. De stora, generella systemen måste inriktas på alla de som kan och vill vara med och forma sina liv, även upp i mycket hög ålder.
Det är också bra.
Kvällen tillbringades i Almedalen, först med trekvart med Ullenhag utfrågad av Västsvenska Handelskammaren. Det var en avspänd tillställning. Sedan med Björklund från stora scenen. Mycket folk. ABBA-låtar. Sol och värme. Och talet då?
Det var ett tungt tal. Stora frågor. Många detaljer. Rätt i det mesta. Men som så ofta i svensk politik saknar jag visionerna, den där känslan att vara en del av något större, drömmen om förändringen till ett bättre land, en bättre värld. Den försvinner bland alla detaljer. Jan Björklund är på det sättet en i raden av alla de svenska politiker av alla färger som är mer administratör än visionär. Jag kan nog räkna upp sex andra i riksdagen i dag!
Jag tror inte Obama hade uttryckt sig på samma sätt...
2009-06-28
Den bittra vänstern
På plats i Visby. Dagen har ägnats åt resande från tidig morgon till eftermiddag. Seneftermiddagen blev frukosthandling och ett kort besök i Almedalen där Vänsterpartiet hade ordet. Lyssnade på först en deppande artist och sedan Ung Vänsters ordförande medan jag vandrade i parken. Ohly hördes på avstånd på strandpromenaden.
Det som är så slående är hur den svenska vänstern bygger upp sin politik kring aggression, vrede, bitterhet - ibland nästan gränsande till hat. Det handlar om att ställa människa mot människa. Direktörerna, vilka de nu är, är favoritobjektet. Det är deras ärende regeringen går, mot alla vanliga människor. Denna politik ska motarbetas på alla sätt. Ung Vänsters ordförande gick så långt att hon i en mening sade att hon tänkte ge ungdomsvåldet ett ansikte om inte en del av den nu förda politiken ändrades.
Det är svårt att lyssna på ett sådant tal. Jag förstår vare sig verklighetsbeskrivningen eller skälet till att skapa dessa motsättningar. Är det revolutionsromantiken som ändå finns där som bas?
En annan sak som är så slående, idag som så många dagar, är att vänsterpartister sällan verkar ha kul. Det är få vänsterpartister som bedriver politik med en glimt i ögat, med ett skratt i mungipan, med distans både till partiet, till partiets politik och ideologi och ofta även till sin egen roll. Men ser man det i ljuset av hur man bygger upp sin politik blir det förståeligt.
Om Vänsterpartiets politik handlar om att vara mot, att skapa klyftor och konflikter mellan människor, att bygga upp en grund av vrede för att därefter handla (kanske mer ordlikt våldsamt än reellt) är inte glädjen det man först tänker på. Det drag av bitterhet som ofta förekommer förstärker det hela.
Jag tror att svensk vänster behöver mer glädje, mer humor, mer positivism. Mer glimtar i ögonvrån och leenden i mungipan som inte bygger på att göra ner andra människor utan som gläds med dem. Men det kanske ideologin inte klarar av. Då rämnar hela partibygget...
Förresten finns det undantag även inom detta parti. Jag känner åtminstone en vänsterpartist i Örebro som jag gillar skarpt. Där finns både glimt och glädje. Så det finns kanske hopp;)
Det som är så slående är hur den svenska vänstern bygger upp sin politik kring aggression, vrede, bitterhet - ibland nästan gränsande till hat. Det handlar om att ställa människa mot människa. Direktörerna, vilka de nu är, är favoritobjektet. Det är deras ärende regeringen går, mot alla vanliga människor. Denna politik ska motarbetas på alla sätt. Ung Vänsters ordförande gick så långt att hon i en mening sade att hon tänkte ge ungdomsvåldet ett ansikte om inte en del av den nu förda politiken ändrades.
Det är svårt att lyssna på ett sådant tal. Jag förstår vare sig verklighetsbeskrivningen eller skälet till att skapa dessa motsättningar. Är det revolutionsromantiken som ändå finns där som bas?
En annan sak som är så slående, idag som så många dagar, är att vänsterpartister sällan verkar ha kul. Det är få vänsterpartister som bedriver politik med en glimt i ögat, med ett skratt i mungipan, med distans både till partiet, till partiets politik och ideologi och ofta även till sin egen roll. Men ser man det i ljuset av hur man bygger upp sin politik blir det förståeligt.
Om Vänsterpartiets politik handlar om att vara mot, att skapa klyftor och konflikter mellan människor, att bygga upp en grund av vrede för att därefter handla (kanske mer ordlikt våldsamt än reellt) är inte glädjen det man först tänker på. Det drag av bitterhet som ofta förekommer förstärker det hela.
Jag tror att svensk vänster behöver mer glädje, mer humor, mer positivism. Mer glimtar i ögonvrån och leenden i mungipan som inte bygger på att göra ner andra människor utan som gläds med dem. Men det kanske ideologin inte klarar av. Då rämnar hela partibygget...
Förresten finns det undantag även inom detta parti. Jag känner åtminstone en vänsterpartist i Örebro som jag gillar skarpt. Där finns både glimt och glädje. Så det finns kanske hopp;)
2009-06-26
Hur många miljoner
människor har idag bloggat om Michael Jacksom? Satt uppe och kollade textTVn i går natt när första meddelandet kom. Hoppades att det var en skröna. Men inte. Mannen som tog popen in i en ny dimension är borta för alltid. Trist. Extra trist eftersom han förberedde ett återtåg med ny musik och nya konserter. Det hade känts bättre för många av oss om han hade fått möjigheten att sluta som artist, och inte som den före detta artisten.
Det finns ett antal artister som formar ens liv. För mig har det varit Stewie Wonder som varit med från början. Hans musik håller jämt, även om en del smörsånger från 80-talet aldrig snurrar hos mig.
Sedan Michael Jackson. Jackson five var ofta lysande 60-talspop in på 70-talet. Och sedan solokarriären. Det finns så otroligt mycket bra. Musiken, men lika mycket dansen som när han var som bäst var rent fantastisk. Dagens mimande hopklippta hoppare skulle inte platsa ens i sista raden i Thriller!
Ja, ja. Det finns mycket att fundera över i livet, varför det är som det är, blir som det blir och aldrig blir som det borde. Det är bara att vara tacksam för det man fått uppleva och det andra gett till en.
Det finns ett antal artister som formar ens liv. För mig har det varit Stewie Wonder som varit med från början. Hans musik håller jämt, även om en del smörsånger från 80-talet aldrig snurrar hos mig.
Sedan Michael Jackson. Jackson five var ofta lysande 60-talspop in på 70-talet. Och sedan solokarriären. Det finns så otroligt mycket bra. Musiken, men lika mycket dansen som när han var som bäst var rent fantastisk. Dagens mimande hopklippta hoppare skulle inte platsa ens i sista raden i Thriller!
Ja, ja. Det finns mycket att fundera över i livet, varför det är som det är, blir som det blir och aldrig blir som det borde. Det är bara att vara tacksam för det man fått uppleva och det andra gett till en.
2009-06-25
Höjda skatter???
Oppositionen på riksplanet går ut med att de vill höja skatterna för att värna kommunerna och landstingen. De menar att de har svenskarna bakom sig. Det är möjligt, men i så fall är svenskarna långt, låååångt bakom.
Det finns många fel i tron att skattehöjningar behövs för att värna välfärden, framförallt i dagens läge. Skattehöjningarna kommer att slå mot den privata konsumtionen, som just idag är det som håller hjulen i gång. Mindre privat konsumtion = färre i anställning = lägre skatteintäkter = ännu mer höjda skatter = ännu lägre privat konsumtion = ännu högre arbetslöshet = lägre skatteintäkter och ännu sämre välfärd.
Sedan måste man fråga sig hur dessa skattepengar ska fördelas. Till de kommuner och landsting som skött sig dåligt och som har stora underskott på grund av det? De kommuner som har befolkningsminskningar och som har underskott på grund av det? Eller till alla, även de som har ekonomin under kontroll?
Det har länge varit en sanning i Sverige att mer skatter behövs för bättre välfärd. Men det är en osann sanning. Det finns mycket litet som talar för att mer skatter är samma sak som bättre välfärd. Inte minst den statliga utredningen, Innovativa processer, som den förra regeringen beställde och fick, visar att det snarare borde vara tvärsom. För att värna välfärden långsiktigt borde alla kommuner och landsting bli effektivare att göra det vi gör, mer välfärd för mindre pengar, helt enkelt. Annars kommer vi aldrig att klara de demografiska förändringarna som vi är på väg mot med stormsteg.
Det finns många fel i tron att skattehöjningar behövs för att värna välfärden, framförallt i dagens läge. Skattehöjningarna kommer att slå mot den privata konsumtionen, som just idag är det som håller hjulen i gång. Mindre privat konsumtion = färre i anställning = lägre skatteintäkter = ännu mer höjda skatter = ännu lägre privat konsumtion = ännu högre arbetslöshet = lägre skatteintäkter och ännu sämre välfärd.
Sedan måste man fråga sig hur dessa skattepengar ska fördelas. Till de kommuner och landsting som skött sig dåligt och som har stora underskott på grund av det? De kommuner som har befolkningsminskningar och som har underskott på grund av det? Eller till alla, även de som har ekonomin under kontroll?
Det har länge varit en sanning i Sverige att mer skatter behövs för bättre välfärd. Men det är en osann sanning. Det finns mycket litet som talar för att mer skatter är samma sak som bättre välfärd. Inte minst den statliga utredningen, Innovativa processer, som den förra regeringen beställde och fick, visar att det snarare borde vara tvärsom. För att värna välfärden långsiktigt borde alla kommuner och landsting bli effektivare att göra det vi gör, mer välfärd för mindre pengar, helt enkelt. Annars kommer vi aldrig att klara de demografiska förändringarna som vi är på väg mot med stormsteg.
2009-06-19
Midsommarnatt
Sitter i Rättvik och tittar ut över Siljan. En av de vackraste utsikterna i Sverige, säkert i världen. Dagen har varit regning och kall. Kvällen något bättre. Korvgrillning utomhus.
Förra helgen fick Rättvik enligt grannarna 100 mm regn. Gissar att dagsnoteringen handlar om 20 mm. Det är mycket.
Nästa vecka kommer sommaren. Man kan fundera över om juli blir torr och het. Klimatförändringarnas spår leder mot ett obestämbarare väder. Osäkerheten blir större när vädersystemen går i spin.
Men ännu är sommarnätterna ljusa över ängar och hagar. Rosenfinken sjunger från lönnen nere i backen. Midsommarblomstren blommar i kapp med de sista syrenerna, med smörblommor, förgätmigej och de första rosorna.
Svensk sommar är underbar, mitt i kylan och regnet!
Förra helgen fick Rättvik enligt grannarna 100 mm regn. Gissar att dagsnoteringen handlar om 20 mm. Det är mycket.
Nästa vecka kommer sommaren. Man kan fundera över om juli blir torr och het. Klimatförändringarnas spår leder mot ett obestämbarare väder. Osäkerheten blir större när vädersystemen går i spin.
Men ännu är sommarnätterna ljusa över ängar och hagar. Rosenfinken sjunger från lönnen nere i backen. Midsommarblomstren blommar i kapp med de sista syrenerna, med smörblommor, förgätmigej och de första rosorna.
Svensk sommar är underbar, mitt i kylan och regnet!
2009-06-17
Ny minister
Tobias Krantz blir ny högskoleminister. Ett ganska givet val. Johan Pehrson har inte rätt profil, han blir minister efter nästa val. Erik Ullenhag blir riksdagsledamot efter EP-valet och behövs som partisekreterare detta valår. Helene Odenljung behövs i rikets andra stad.
Tobias Krantz passar väl in i rikspartiets profilering. Han är kunnig och duktig på högskolefrågor. En typisk folkpartityp, välutbildad, välformulerad, vältänkande.
Tyvärr är också Tobias Krantz en del av det nya, rätt enspåriga, Folkpartiet. Han är en god representant för den högerinriktning som inleddes under Lars Leijonborg och som nu fullbordas under Jan Björklund. Jag förstår om partiledaren vill ha likatänkande som sina närmaste medarbetare. För att prestera väl kan man inte ha sina största motståndare närmast.
Men det som händer i Folkpartiet är något unikt. Den gamla frisinnade traditionen inom partiet är snart bara ett minne, något som man kan tala om i högtidstal men som inte betyder något reellt i politiken. I partiledningen finns i dagsläget ingen med rötterna i frisinnet. I regeringen saknas också denna profil. Det är en medveten strategi som innebär en total förändring av den ideologiska bas som en gång grundade partiet.
Jag vill ändå önska Tobias Krantz lycka till som högskoleminister. Vi behöver en synligare minister som vågar ta stora och viktiga beslut, gärna ett beslut om en läkarutbildning i Örebro.
Tobias Krantz passar väl in i rikspartiets profilering. Han är kunnig och duktig på högskolefrågor. En typisk folkpartityp, välutbildad, välformulerad, vältänkande.
Tyvärr är också Tobias Krantz en del av det nya, rätt enspåriga, Folkpartiet. Han är en god representant för den högerinriktning som inleddes under Lars Leijonborg och som nu fullbordas under Jan Björklund. Jag förstår om partiledaren vill ha likatänkande som sina närmaste medarbetare. För att prestera väl kan man inte ha sina största motståndare närmast.
Men det som händer i Folkpartiet är något unikt. Den gamla frisinnade traditionen inom partiet är snart bara ett minne, något som man kan tala om i högtidstal men som inte betyder något reellt i politiken. I partiledningen finns i dagsläget ingen med rötterna i frisinnet. I regeringen saknas också denna profil. Det är en medveten strategi som innebär en total förändring av den ideologiska bas som en gång grundade partiet.
Jag vill ändå önska Tobias Krantz lycka till som högskoleminister. Vi behöver en synligare minister som vågar ta stora och viktiga beslut, gärna ett beslut om en läkarutbildning i Örebro.
S och V vill stänga Storstenshöjden (och Ånnabodas spår)
I går på kommunstyrelsen fattade vi i majoriteten ett beslut om att Örebro kommun under det kommande året ska återta driften av Storstenshöjdens backar och göra en direktupphandling av denna drift av Storstenshöjden AB. Verkställigheten av att sälja backen skjuts upp ett år i avvaktan på en ny vattendom.
Mot detta reserverade sig s och v. De ville först återremittera frågan och sedan bara yrka avslag, men efter en viss vägledning blev alternativförslaget att de istället ville ha en diskussion med alla parter kring Storstenshöjden och Ånnaboda.
Visst låter det bra? Men, för det finns alltid ett men, det innebär i verkligheten att Storstenshöjden läggs ner och att Ånnaboda troligen står utan spår i flera år. Varför?
I dagsläget finns bara en reell möjlighet att sköta Storstenshöjden. Det är den nuvarande entreprenören som sitter på den kunskap och erfarenhet som krävs. Visst finns det en möjlighet för kommunen att bygga upp samma kunskap intern, men till vilka kostnader? Det handlar om många miljoner kronor, pengar som inte finns. Eftersom den möjlighet som finns att bibehålla entreprenören som driftansvarig för backen är det åtagande som kommunstyrelsen gjort, innebär oppositionens förslag faktiskt att man stänger Storstenshöjden. Stängingen är då också för evigt. Det finns inga reella eller ekonomiska möjligheter att återstarta backen om den en gång stängts.
Men vad händer då med spåret i Ånnaboda? Det arbete som nu pågår med den nya vattendomsansökan sker så snabbt det bara är möjligt. Grundförslaget innebär att kommunen ska säkra en vattentillförsel till både spår och backe på i storleksordningen 130.000 kubikmeter vatten.
Om man istället, före ett beslut om vilken typ av vattendom som ska sökas, vill ha en bred diskussion med alla parter, lär tiden gå både för den kommande och även nästa säsong. Vattendomsansökningar är ingen enkel sak och tiden från ansökan till dom är ofta ett år. Så antingen struntar man i den breda diskussionen och kör en vattendomsansökan på Ånnabodaspåret, eller så kör man diskussionen och struntar i spåret de kommande åren. Det senare alternativet blir alltså ännu värre än den redan bekymmersamma situationen för skidsporten.
Kommunledningens alternativ är att vi under den tid vi nu söker vattendom för båda områdena, ordnar upp driften på Storstenshöjden, tar en paus i försäljningsarbetet och jobbar på en tillfällig lösning för Ånnabodaspåret, diskuterar med de mest berörda föreningarna. Den diskussionen är redan på gång.
Alternativen blir därmed övertydliga. Kommunledningen arbetar på alla sätt för att lösa både Ånnabodaspåret och Storstenshöjden. Oppositionen vill stoppa, försena och därmed lägga ner både spår och backe.
Samma skillnader som så ofta.
Mot detta reserverade sig s och v. De ville först återremittera frågan och sedan bara yrka avslag, men efter en viss vägledning blev alternativförslaget att de istället ville ha en diskussion med alla parter kring Storstenshöjden och Ånnaboda.
Visst låter det bra? Men, för det finns alltid ett men, det innebär i verkligheten att Storstenshöjden läggs ner och att Ånnaboda troligen står utan spår i flera år. Varför?
I dagsläget finns bara en reell möjlighet att sköta Storstenshöjden. Det är den nuvarande entreprenören som sitter på den kunskap och erfarenhet som krävs. Visst finns det en möjlighet för kommunen att bygga upp samma kunskap intern, men till vilka kostnader? Det handlar om många miljoner kronor, pengar som inte finns. Eftersom den möjlighet som finns att bibehålla entreprenören som driftansvarig för backen är det åtagande som kommunstyrelsen gjort, innebär oppositionens förslag faktiskt att man stänger Storstenshöjden. Stängingen är då också för evigt. Det finns inga reella eller ekonomiska möjligheter att återstarta backen om den en gång stängts.
Men vad händer då med spåret i Ånnaboda? Det arbete som nu pågår med den nya vattendomsansökan sker så snabbt det bara är möjligt. Grundförslaget innebär att kommunen ska säkra en vattentillförsel till både spår och backe på i storleksordningen 130.000 kubikmeter vatten.
Om man istället, före ett beslut om vilken typ av vattendom som ska sökas, vill ha en bred diskussion med alla parter, lär tiden gå både för den kommande och även nästa säsong. Vattendomsansökningar är ingen enkel sak och tiden från ansökan till dom är ofta ett år. Så antingen struntar man i den breda diskussionen och kör en vattendomsansökan på Ånnabodaspåret, eller så kör man diskussionen och struntar i spåret de kommande åren. Det senare alternativet blir alltså ännu värre än den redan bekymmersamma situationen för skidsporten.
Kommunledningens alternativ är att vi under den tid vi nu söker vattendom för båda områdena, ordnar upp driften på Storstenshöjden, tar en paus i försäljningsarbetet och jobbar på en tillfällig lösning för Ånnabodaspåret, diskuterar med de mest berörda föreningarna. Den diskussionen är redan på gång.
Alternativen blir därmed övertydliga. Kommunledningen arbetar på alla sätt för att lösa både Ånnabodaspåret och Storstenshöjden. Oppositionen vill stoppa, försena och därmed lägga ner både spår och backe.
Samma skillnader som så ofta.
Märklig ideologi
Idag hade vi flera ideologiska ärenden på kommunstyrelsen. Ett handlade om illojal konkurrens. Vi hade bett kommunledningskontoret göra en undersökning om kommunen sysslade med sådant och i så fall i vilken omfattning.
En tjänsteman har jobbat med frågan i ett halvår. Under den perioden kan man naturligtvis inte gå igenom alla verksamheter totalt. Istället handlar det om att skapa en översiktlig bild av vad kommunen gör.
Resultatet är att kommunen troligen i ett mindre antal fall tydligt sysslar med sådan illojal konkurrens. I högre utsträckning sysslar kommunen med sådant som finns i den gråzon mellan det acceptabla och det oacceptabla. Utredarens förslag blev att alla kommunens nämnder och styrelser skulle gå igenom sin egen verksamhet noggrannare och om man upptäckte illojal konkurrens, tydlig eller i gråzonen, ta beslut om att avsluta just denna del. Frågan ska upp i kommunstyrelsen för rapport om ett år.
Det är bra. Kommunledningen tog ett bra beslut. Bra - för att Örebros privata näringsliv inte behöver konkurrens med kommunen som är en gigant i förhållande till i princip alla lokala företag (Atlas Copco undantaget). Vårt näringslivsklimat skulle bli bättre om vi inte serverade mat i öppna restauranger, bytte däck och hyrde ut bilar eller sålde konferenslokaler. Fler företag skulle få möjlighet att växa, anställa fler och skapa nya marknader både lokalt, nationellt och internationellt.
Men den illojala konkurrens-frågan har också en intern sida. Kommunen har inte som uppgift att vara en försäljningsorganisation med enskilda som kunder (annat än i undantagsfall som VA, miljötillsyn och avfall men där finns också speciallagstiftning). Våra ekonomisystem är inte uppbyggda för att vi ska vara affär. Hur löser man då både den interna och externa redovisningen av några sålda luncher, eller något annat av mindre omfattning? Kan vi vara säkra att pengarna går dit de ska gå? Att de redovisas rätt, skattas rätt, att allt är genomsynligt för både revisorer och allmänhet? Jag tror inte det.
Det märkligaste i det hela var att oppositionen röstade nej till detta. De ville bara lägga utredningen till handlingarna. Tydligare kan man knappast visa att vägen från de fina orden om näringslivsvänlighet till verklig handling är lång för våra vänner från vänster. Det finns ingen annan tolkning än att s och v vill hålla dörren öppen för kommunal verksamhet som konkurrerar på den öppna marknaden.
I och för sig är detta inte förvånande. Den gamla kommunledningens inställning till det privata företagandet var inte alltid glasklar. Det handlade mycket om att stoppa och bromsa de krafter som ville förnya offentlig sektor. Det gör det fortfarande. Det är synd.
Örebro behöver en tydligare delning mellan vad som är det offentligas uppdrag och vad som är privat sektor och civilsamhällets uppdrag. Det jobbar vi hårt för att göra. För örebroarnas och välfärden skull.
En tjänsteman har jobbat med frågan i ett halvår. Under den perioden kan man naturligtvis inte gå igenom alla verksamheter totalt. Istället handlar det om att skapa en översiktlig bild av vad kommunen gör.
Resultatet är att kommunen troligen i ett mindre antal fall tydligt sysslar med sådan illojal konkurrens. I högre utsträckning sysslar kommunen med sådant som finns i den gråzon mellan det acceptabla och det oacceptabla. Utredarens förslag blev att alla kommunens nämnder och styrelser skulle gå igenom sin egen verksamhet noggrannare och om man upptäckte illojal konkurrens, tydlig eller i gråzonen, ta beslut om att avsluta just denna del. Frågan ska upp i kommunstyrelsen för rapport om ett år.
Det är bra. Kommunledningen tog ett bra beslut. Bra - för att Örebros privata näringsliv inte behöver konkurrens med kommunen som är en gigant i förhållande till i princip alla lokala företag (Atlas Copco undantaget). Vårt näringslivsklimat skulle bli bättre om vi inte serverade mat i öppna restauranger, bytte däck och hyrde ut bilar eller sålde konferenslokaler. Fler företag skulle få möjlighet att växa, anställa fler och skapa nya marknader både lokalt, nationellt och internationellt.
Men den illojala konkurrens-frågan har också en intern sida. Kommunen har inte som uppgift att vara en försäljningsorganisation med enskilda som kunder (annat än i undantagsfall som VA, miljötillsyn och avfall men där finns också speciallagstiftning). Våra ekonomisystem är inte uppbyggda för att vi ska vara affär. Hur löser man då både den interna och externa redovisningen av några sålda luncher, eller något annat av mindre omfattning? Kan vi vara säkra att pengarna går dit de ska gå? Att de redovisas rätt, skattas rätt, att allt är genomsynligt för både revisorer och allmänhet? Jag tror inte det.
Det märkligaste i det hela var att oppositionen röstade nej till detta. De ville bara lägga utredningen till handlingarna. Tydligare kan man knappast visa att vägen från de fina orden om näringslivsvänlighet till verklig handling är lång för våra vänner från vänster. Det finns ingen annan tolkning än att s och v vill hålla dörren öppen för kommunal verksamhet som konkurrerar på den öppna marknaden.
I och för sig är detta inte förvånande. Den gamla kommunledningens inställning till det privata företagandet var inte alltid glasklar. Det handlade mycket om att stoppa och bromsa de krafter som ville förnya offentlig sektor. Det gör det fortfarande. Det är synd.
Örebro behöver en tydligare delning mellan vad som är det offentligas uppdrag och vad som är privat sektor och civilsamhällets uppdrag. Det jobbar vi hårt för att göra. För örebroarnas och välfärden skull.
2009-06-15
Morotsbomber och Open Art
Var med och invigde Örebro Open Art i fredags. Landshövdingen hade ställt slottet till förfogande. En viss skillnad mot i fjol då jag klättrade på trappställningen utanför Konsthallen och ropade åt de församlade.
Örebro Open Art är fantastiskt. Det är tragiskt att kulturjournalisterna så sällan hittar utanför förorterna. En meningslös marginalföreteelse i Sundbyberg skulle troligen få mer uppmärksamhet i riksmedia än ÖOA...
Konsten kan definiera en stad, ett samhälle. Arkitekturen, musiken, teatern, dansen... Det finns saker som skapar en stads själ. Dalhalla förändrade Rättvik en andra gång, liksom långbryggan gjorde det en första. Öresundsbron och Turning Torso har förändrat Malmö, liksom Gaudi förändrat Barcelona. I smått och i stort finns definitionen, själen.
Örebro har nu en fantastisk möjlighet att skapa den själ staden i så mycket saknar. Alldeles för många utifrån svarar "Ingenting" när de får frågan om vad Örebro är känt för. Med Örebro Open Art, gärna i skön förening med Svenska Kammarorkestern, kanske med Raande Vo som en tillfällig gäst, kan Örebro finna en plats, kanske inte i var mans hjärta, men i allt fler människors sinne.
Det finns all anledning att vara stolt över att vara örebroare!
Och morotsbomberna då? Kanske säger de mer om vår tidsbild och våra rädslor än vad konstnären till och med anat. Jag såg ett par av bomberna på slottet, tyckte de var rätt roliga. Men i terrorrädslans tidevarv blir till och med morötter farliga, bara situationen är den rätta, eller kanske den felaktiga. Hade vi fått samma reaktion före 11/9 2001? Jag tvekar.
Örebro Open Art är fantastiskt. Det är tragiskt att kulturjournalisterna så sällan hittar utanför förorterna. En meningslös marginalföreteelse i Sundbyberg skulle troligen få mer uppmärksamhet i riksmedia än ÖOA...
Konsten kan definiera en stad, ett samhälle. Arkitekturen, musiken, teatern, dansen... Det finns saker som skapar en stads själ. Dalhalla förändrade Rättvik en andra gång, liksom långbryggan gjorde det en första. Öresundsbron och Turning Torso har förändrat Malmö, liksom Gaudi förändrat Barcelona. I smått och i stort finns definitionen, själen.
Örebro har nu en fantastisk möjlighet att skapa den själ staden i så mycket saknar. Alldeles för många utifrån svarar "Ingenting" när de får frågan om vad Örebro är känt för. Med Örebro Open Art, gärna i skön förening med Svenska Kammarorkestern, kanske med Raande Vo som en tillfällig gäst, kan Örebro finna en plats, kanske inte i var mans hjärta, men i allt fler människors sinne.
Det finns all anledning att vara stolt över att vara örebroare!
Och morotsbomberna då? Kanske säger de mer om vår tidsbild och våra rädslor än vad konstnären till och med anat. Jag såg ett par av bomberna på slottet, tyckte de var rätt roliga. Men i terrorrädslans tidevarv blir till och med morötter farliga, bara situationen är den rätta, eller kanske den felaktiga. Hade vi fått samma reaktion före 11/9 2001? Jag tvekar.
2009-06-11
De skyldiga går fria...
Pågår en liten kampanj i den "oberoende" televisionen mot beslutet att avbryta det uttag av vatten från södra Ånnabodasjön som anmälts till åklagare. 14.000 skidåkare (skulle gissa att det inte handlar om 14.000 enskilda personer utan 14.000 skidåk av betydligt färre personer, men det vore ju roligt för Ånnaboda om det verkligen var 14.000 olika personer som varit där) använde spåret den gångna säsongen. De, liksom flera andra, är sura. Jag förstår dem. Som gammal Vasaloppsåkare, 13 lopp i klassiska och Öppet spår, vet jag hur viktigt det är med en god och lång säsong. Ännu viktigare är det för de ungdomar som fortfarande på dessa breddgrader tränar längdskidor. Jag lider med Garphyttans IF, dess medlemmar och alla engagerade.
Problemet är att det inte är så enkelt som att säga att vi använder vattnet till längdspåret istället för backen. En ny vattendom, som flyttar rätten till spåret, måste till. Är det svårt? Kanske, kanske inte. Men det finns ingen garanti för att en sådan vattendom skulle vara klar till säsongen. Risken skulle vara uppenbar att vare sig spår eller backe i så fall skulle kunna drivas nästa vinter.
Om det ändå skulle gå, skulle kostnaderna bli minst 2 miljoner högre för säsongen, eftersom backen i så fall troligen skulle bli nedlagd, inte bara ett år utan för all framtid. Var ska dessa pengar tas? Jag fick frågan om kostnader och svarade på den men TV klippte bort. Vem ska betala dessa två extra miljoner? Skolan? Omsorgen om de äldre? Vem?
Det värsta är att de skyldiga i detta går fria. Vi som nu får hantera situationen har inget att göra med att den uppkommit. Vattendomen söktes och beslutades 1981. Men den dåvarande kommunledningen (s) kollade inte ens upp att kraven i domen, till exempel en pegel (vattennivåmätare) sattes upp. När man år 2000 började spruta snö i spåret, kollade inte kommunledningen (s) upp att det var OK. När man skulle sälja något år senare, kollade man (s) inte heller.
OK - vi borde kanske dubbelkollat när vi tog över makten att all kommunal verksamhet sker enligt de lagar och de beslut som gäller. Men det gjordes inte. Man tar för givet att det ändå är så.
Men detta visar mest på hur illa det har varit med Örebro kommun, en kommun som bara skrivit mål och aldrig kollat om målen uppfyllts. En kommun där budgeten varit allt, och bokslutet inget. Det är ett bekymmer.
Och att de skyldiga nu går fria. Något för Tvärsnytt att göra ett reportage om kanske?
Problemet är att det inte är så enkelt som att säga att vi använder vattnet till längdspåret istället för backen. En ny vattendom, som flyttar rätten till spåret, måste till. Är det svårt? Kanske, kanske inte. Men det finns ingen garanti för att en sådan vattendom skulle vara klar till säsongen. Risken skulle vara uppenbar att vare sig spår eller backe i så fall skulle kunna drivas nästa vinter.
Om det ändå skulle gå, skulle kostnaderna bli minst 2 miljoner högre för säsongen, eftersom backen i så fall troligen skulle bli nedlagd, inte bara ett år utan för all framtid. Var ska dessa pengar tas? Jag fick frågan om kostnader och svarade på den men TV klippte bort. Vem ska betala dessa två extra miljoner? Skolan? Omsorgen om de äldre? Vem?
Det värsta är att de skyldiga i detta går fria. Vi som nu får hantera situationen har inget att göra med att den uppkommit. Vattendomen söktes och beslutades 1981. Men den dåvarande kommunledningen (s) kollade inte ens upp att kraven i domen, till exempel en pegel (vattennivåmätare) sattes upp. När man år 2000 började spruta snö i spåret, kollade inte kommunledningen (s) upp att det var OK. När man skulle sälja något år senare, kollade man (s) inte heller.
OK - vi borde kanske dubbelkollat när vi tog över makten att all kommunal verksamhet sker enligt de lagar och de beslut som gäller. Men det gjordes inte. Man tar för givet att det ändå är så.
Men detta visar mest på hur illa det har varit med Örebro kommun, en kommun som bara skrivit mål och aldrig kollat om målen uppfyllts. En kommun där budgeten varit allt, och bokslutet inget. Det är ett bekymmer.
Och att de skyldiga nu går fria. Något för Tvärsnytt att göra ett reportage om kanske?
2009-06-10
Mat för äldre
Har varit och lyssnat och talat på en konferens med temat "Mat för äldre". Ett intressant område. Allt intressantare faktiskt. Kanske för att man själv blir äldre. Men även för att jag fått förmånen att vara ordförande i beredningen på Sveriges Kommuner och Landsting som hanterar frågor om äldreomsorg. Kunskap föder intresse.
Samtidigt är det som att återvända till mina ursprungliga funderingar kring yrkesval. Mitt första riktiga jobb var som sjukvårdsbiträde på Skebäcks nyöppnade sjukhem. Nattpersonal på avdelning 502. Ett bra jobb.
Nåväl. Idag handlade det om mat. Det finns mycket att säga om ämnet. Men jag koncentrerar mig på ett par tankeområden.
Det första är synen på de äldre. Vi lever tyvärr kvar i en alldeles för kollektivistisk syn på åldrandet. Jag menar att grunden till detta är politisk. Socialdemokratins samhällsbygge var i grunden kollektivets samhälle. På område efter område har denna kollektivism brutits. Barn och unga har idag rätt till individualiserad undervisning. Vi skapar service inom alla områden i kommunen som bygger på medborgarens behov, inte organisationens. Till och med lönesättningen är mer individuell.
Men de äldre lever fortfarande kvar i denna vänsterns gråhet. De individuella valen motarbetas fortfarande. När du blir gammal kan du inte välja, menar de. Det är synd. Det får också påverkan på maten. Eftersom du inte kan välja kan du inte heller be om den mat du vill ha. Alldeles för ofta finns en eller två rätter, kött eller fisk, och inget mer. Du ska äta när det passar organisationen, inte när du vill. Du ska sitta med andra, eller ensam, beroende på vad andra vill, inte hur du själv vill ha det.
Mat är inte bara näring. Det är måltid, gemenskap, livskvalitet, valfrihet. Vem vill leva i ett samhälle där det bara finns en lunchrestaurang som bara serverar två rätter? Vem vill sluta vara individ och bara ingå i ett kollektiv? Snart är det nog ingen.
Det andra är synen på utförande. Vem ska laga maten? Vem ska köra den? Vem ska ge den till den gamla? Hittills har kommunen gjort alldeles för mycket av detta jobb. Det kommer inte att hålla, framförallt inte i ett läge där antalet riktigt gamla människor ökar väldigt kraftigt. Vi måste hitta fler aktörer som kan hjälpa till, och samtidigt öka valfriheten och individernas rättigheter.
Kanske den lokala pixzerian blir en del av hemtjänstens matservice. Kanske ett socialt företag blir ansvarig för caféet på servicehuset. Kanske Röda Korset eller den lokala idrottsföreningen tar ansvar för att dela ut mat till de äldre, naturligtvis med kommunal finansiering i botten. Kanske lokala restauranger, privatägda naturligtvis, går ihop och erbjuder pensionärer att komma samman och äta god, vällagad och välserverad husmanskost till ett lägre pris (det finns faktiskt redan i en kommun i Stockholmsområdet) utan kommunala subventioner.
Framtiden kräver förnyelse inom många olika områden. Äldreomsorgen är kanske det tydligaste exemplet. De två vägarna i svensk politik blir här övertydliga. Vänsterut vill man förändra tillbaka till hur det var förr. Det är en återvändsgränd som dessutom inte fungerar eller är bättre för någon. Vi vill istället bejaka förändringen och alla de krafter som tillsammans gör livet mer värt att leva för de gamla, för oss alla som räknar med och hoppas på att vi också ska få bli både 80, 90 och 100 år.
Samtidigt är det som att återvända till mina ursprungliga funderingar kring yrkesval. Mitt första riktiga jobb var som sjukvårdsbiträde på Skebäcks nyöppnade sjukhem. Nattpersonal på avdelning 502. Ett bra jobb.
Nåväl. Idag handlade det om mat. Det finns mycket att säga om ämnet. Men jag koncentrerar mig på ett par tankeområden.
Det första är synen på de äldre. Vi lever tyvärr kvar i en alldeles för kollektivistisk syn på åldrandet. Jag menar att grunden till detta är politisk. Socialdemokratins samhällsbygge var i grunden kollektivets samhälle. På område efter område har denna kollektivism brutits. Barn och unga har idag rätt till individualiserad undervisning. Vi skapar service inom alla områden i kommunen som bygger på medborgarens behov, inte organisationens. Till och med lönesättningen är mer individuell.
Men de äldre lever fortfarande kvar i denna vänsterns gråhet. De individuella valen motarbetas fortfarande. När du blir gammal kan du inte välja, menar de. Det är synd. Det får också påverkan på maten. Eftersom du inte kan välja kan du inte heller be om den mat du vill ha. Alldeles för ofta finns en eller två rätter, kött eller fisk, och inget mer. Du ska äta när det passar organisationen, inte när du vill. Du ska sitta med andra, eller ensam, beroende på vad andra vill, inte hur du själv vill ha det.
Mat är inte bara näring. Det är måltid, gemenskap, livskvalitet, valfrihet. Vem vill leva i ett samhälle där det bara finns en lunchrestaurang som bara serverar två rätter? Vem vill sluta vara individ och bara ingå i ett kollektiv? Snart är det nog ingen.
Det andra är synen på utförande. Vem ska laga maten? Vem ska köra den? Vem ska ge den till den gamla? Hittills har kommunen gjort alldeles för mycket av detta jobb. Det kommer inte att hålla, framförallt inte i ett läge där antalet riktigt gamla människor ökar väldigt kraftigt. Vi måste hitta fler aktörer som kan hjälpa till, och samtidigt öka valfriheten och individernas rättigheter.
Kanske den lokala pixzerian blir en del av hemtjänstens matservice. Kanske ett socialt företag blir ansvarig för caféet på servicehuset. Kanske Röda Korset eller den lokala idrottsföreningen tar ansvar för att dela ut mat till de äldre, naturligtvis med kommunal finansiering i botten. Kanske lokala restauranger, privatägda naturligtvis, går ihop och erbjuder pensionärer att komma samman och äta god, vällagad och välserverad husmanskost till ett lägre pris (det finns faktiskt redan i en kommun i Stockholmsområdet) utan kommunala subventioner.
Framtiden kräver förnyelse inom många olika områden. Äldreomsorgen är kanske det tydligaste exemplet. De två vägarna i svensk politik blir här övertydliga. Vänsterut vill man förändra tillbaka till hur det var förr. Det är en återvändsgränd som dessutom inte fungerar eller är bättre för någon. Vi vill istället bejaka förändringen och alla de krafter som tillsammans gör livet mer värt att leva för de gamla, för oss alla som räknar med och hoppas på att vi också ska få bli både 80, 90 och 100 år.
2009-06-08
Intressant kommunresultat
Folkpartiet i Örebro gör ett bra EU-valsresultat. + 3,5 % är rätt hyfsat...;) Tre mandat i Bryssel var vad man kunde hoppas en solig majdag, men inte något man vågade räkna med. Det ska bli intressant att se om personkryssen betyder något.
Lika intressant är att se fördelningen mellan de övriga partierna. Miljöpartiet gör ett kanonval. Socialdemokraterna och vänstern backar och rasar. De fem koalitionspartierna spräcker tillsammasn 50%-vallen, mot vänsterblockets 33 %.
Det är ganska roligt att vara en i den koalition som leder Örebro kommun, även när valnatten denna försommar långsamt blir dunklare.
Lika intressant är att se fördelningen mellan de övriga partierna. Miljöpartiet gör ett kanonval. Socialdemokraterna och vänstern backar och rasar. De fem koalitionspartierna spräcker tillsammasn 50%-vallen, mot vänsterblockets 33 %.
Det är ganska roligt att vara en i den koalition som leder Örebro kommun, även när valnatten denna försommar långsamt blir dunklare.
2009-06-06
Avgå Lagerbäck!
Har just sett första halvlek, Sverige-Danmark. 0-1 är ett gräsligt resultat även om det bara är halvtid.
Men värre är det obefintliga svenska spelet. Det är tragiskt att se hur lite fotboll som spelas i detta lag. Rasmus Elm är bra. Men sedan...
Det finns alldeles för många föredettingar i det svenska laget. Michael Nilsson, Daniel Anderssson, Henke Larsson, bara för att nämna några. Det är inte roligt. När man dessutom tror att Anders Svensson är lösningen är bekymret totalt...
Oavsett hur det går i matchen har inte detta svenska lag något i VM att göra. Ett spel som bygger på långbollar på Zlatan är inte roligt för någon. Knappast för Zlatan heller. Det måste vara rätt frustrerande att byta Inter mot svenska landslaget.
Det som nu måste ske är att fotbollsförbundet börjar bygga något nytt. Använd Zlatan som grund och bygg nytt. Sebastian Larsson, Albin Ekdahl, Adam Johansson, Rasmus Elm (men även Alvbåge) och så vidare. Det är dessa spelare som nu måste få chansen att skapa något nytt.
Det gör man inte under Lars Lagerbäcks vingar. Jag har inget personligt mot LL, men alla förbundskaptener, och tränare, fastnar lätt i det lag man en gång haft. Vill man ha förnyelse måste något nytt komma till. Då finns inte tränarduon i Svensk fotboll idag kvar.
Oavsett hur det går i matchen.
Men värre är det obefintliga svenska spelet. Det är tragiskt att se hur lite fotboll som spelas i detta lag. Rasmus Elm är bra. Men sedan...
Det finns alldeles för många föredettingar i det svenska laget. Michael Nilsson, Daniel Anderssson, Henke Larsson, bara för att nämna några. Det är inte roligt. När man dessutom tror att Anders Svensson är lösningen är bekymret totalt...
Oavsett hur det går i matchen har inte detta svenska lag något i VM att göra. Ett spel som bygger på långbollar på Zlatan är inte roligt för någon. Knappast för Zlatan heller. Det måste vara rätt frustrerande att byta Inter mot svenska landslaget.
Det som nu måste ske är att fotbollsförbundet börjar bygga något nytt. Använd Zlatan som grund och bygg nytt. Sebastian Larsson, Albin Ekdahl, Adam Johansson, Rasmus Elm (men även Alvbåge) och så vidare. Det är dessa spelare som nu måste få chansen att skapa något nytt.
Det gör man inte under Lars Lagerbäcks vingar. Jag har inget personligt mot LL, men alla förbundskaptener, och tränare, fastnar lätt i det lag man en gång haft. Vill man ha förnyelse måste något nytt komma till. Då finns inte tränarduon i Svensk fotboll idag kvar.
Oavsett hur det går i matchen.
2009-06-02
EP-kampanj
Kollar just på några nya opinionssiffror. Nedåt för (m), uppåt för (s). Tillsammans får de hälften av alla röster. Jämför man med de nationella siffrorna är det rätt stor skillnad. Där får de två stora partierna 2/3 av alla röster.
Varför? Kan det bero på att (s) leds av en kandidat som överhuvudtaget inte vill ha EU? Det är för mig svårt att förstå att någon vettig människa överhuvudtaget kan tänka sig att rösta på (s) i detta val. Vem tror att Ulvskog ska få något uträttat, när hennes främsta vallöfte är "mindre högerpolitik" (Svd)?
Kan det bero på att (m) inte har någon kandidat som drar alls? Partiet har inte visat framfötterna överhuvudtaget i EU frågor. Inte ens jag, som är rätt påläst och även kandidat, vet vad han vill i EU. Hur ska då allmänheten veta det?
För oss i Folkpartiet är det ganska bra läsning. Vi har en av de tydligaste kandidaterna i Marit Paulson. Vi är det enda partiet som är helhjärtat för, såväl EU som euro. På samma sätt kan man se att Mp tjänar på att många vet att klimatfrågorna är något som EU måste hantera.
EP valet är lite hela havet stormar. Piratpartiet, utan politik, lär nog komma in. Sedan beror rätt mycket på hur många som går och röstar. Törs man hoppas på drygt 40 % i år? Och 15 % för Folkpartiet?
Varför? Kan det bero på att (s) leds av en kandidat som överhuvudtaget inte vill ha EU? Det är för mig svårt att förstå att någon vettig människa överhuvudtaget kan tänka sig att rösta på (s) i detta val. Vem tror att Ulvskog ska få något uträttat, när hennes främsta vallöfte är "mindre högerpolitik" (Svd)?
Kan det bero på att (m) inte har någon kandidat som drar alls? Partiet har inte visat framfötterna överhuvudtaget i EU frågor. Inte ens jag, som är rätt påläst och även kandidat, vet vad han vill i EU. Hur ska då allmänheten veta det?
För oss i Folkpartiet är det ganska bra läsning. Vi har en av de tydligaste kandidaterna i Marit Paulson. Vi är det enda partiet som är helhjärtat för, såväl EU som euro. På samma sätt kan man se att Mp tjänar på att många vet att klimatfrågorna är något som EU måste hantera.
EP valet är lite hela havet stormar. Piratpartiet, utan politik, lär nog komma in. Sedan beror rätt mycket på hur många som går och röstar. Törs man hoppas på drygt 40 % i år? Och 15 % för Folkpartiet?
2009-06-01
Mer torg?
Det är rätt tydligt att det pågår en kampanj mot torginvesteringarna i Örebro. Att den har stöd från socialdemokraterna är rätt tydligt. Intressant - eftersom de samtidigt på alla möjliga informationstavlor och i all annan partireklam säger att vi just nu ska investera oss ur krisen. Men som vanligt hänger inte politiken ihop. Det är alltid någon annan som ska göra jobbet. Som vanligt är det väl regeringen som ska investera, inte kommunen. Som om regeringen hade mer pengar...
Det finns två frågeställningar som varje intresserad örebroare borde fundera över. Den ena handlar om kostnaderna för, och intäkterna av, investeringarna. Den andra handlar om bilden av Örebro.
Den budgeterade kostnaden för denna etapp av torgen är 30 miljoner. Men en generell avskrivningstid på 50 år (träden står förhoppningsvis längre, annat har kortare livslängd) blir avskrivningskostnaden 600.000:- om året. Dagens räntenivåer innebär att ytterligare 300.000:- ska läggas till. Låt oss jämna ut det hela och säga att kalaset kostar en miljon per år. (De politiker (och i vissa fall journalister) som påstår att man ska jämföra 30 miljoner med driftbudgeten är som vanligt ute och cyklar).
Intäkterna då? Inte lika enkelt att räkna på. Men säg att torgen sysselsätter 10 pers per år. Skulle gissa att det är lågt räknat. Årsinkomsten är 300.000 i snitt. Med en kommunalskatt på 21.22 blir det (förenklat) 60.000:- per arbetare. 10 pers innebär alltså intäkter på 600.000:-. Om det istället är 20 pers som jobbar är investeringen i hamn redan då.
Om vi dessutom lyckas värna några jobb i handeln blir kalkylen än bättre. På samma sätt är det positivt att vi kanske kan klara några byggjobbare från a-kassan, eller utförsäkringen - mindre kommunala kostnader.
I fjol flyttade rekordmånga till Örebro, nästan 1850 stycken. Slår man ut skatteintäkter och statsbidrag per invånare innebär det att varje ny örebroare är värd 40.000:- för kommunen. En attraktiv stad lockar fler. Det räcker med 25 fler örebroare så är torgen i hamn...
Den som menar att torgen är fel idag är fullständigt fel ute!
Visst är det ett bekymmer om oppositionen väljer att använda slarviga argument för att försöka vinna populistiska poäng. Men det finns ett än större bekymmer. Oppositionen (inte alla men allt för många av de betydande) tar inte ansvar för Örebro kommun. Partipolitiken betyder mer än det som är bäst för kommunen. Flera gånger har man skickat brev till Örebroföretagare och berättat hur dåligt det är i kommunen under nuvarande majoritet. Vem förlorar på det? Mest örebroarna - som riskerar färre företag och färre jobb.
Nu är det torgen, och för vänstern även Örebro 2010, som är klagoobjekten. Det är ett bekymmer.
Örebro behöver positivism. Örebro behöver framtidstro. Örebro behöver engagemang. Örebro behöver satsningar för framtiden.
Det finns hur många exempel som helst på kommuner (socialdemokratiska som borgerliga) som lyckats vända negativa trender till positiv utveckling genom medvetna, ansvarsfulla satsningar. Kalmar (s) 1997, Göteborg (s) 1995, Malmö (s) 2000- är bara några exempel. Men i Örebro går det inte för (s).
Mitt största uppdrag är en ansvarsfull ekonomisk förvaltning. Men det är inte att låta Örebro stanna i det förgångna. Fler satsningar behövs. För miljön och klimatet, för företagande och entreprenörskap, för civilsamhälle och människovärde, för idrott och kultur. Ibland med totalt kommunalt ansvar. Men vi behöver mer ansvar från företag och föreningar.
Örebro har framtiden för sig. Kanske borde vi satsa mer, både på torgen och på Örebro 2010!
Det finns två frågeställningar som varje intresserad örebroare borde fundera över. Den ena handlar om kostnaderna för, och intäkterna av, investeringarna. Den andra handlar om bilden av Örebro.
Den budgeterade kostnaden för denna etapp av torgen är 30 miljoner. Men en generell avskrivningstid på 50 år (träden står förhoppningsvis längre, annat har kortare livslängd) blir avskrivningskostnaden 600.000:- om året. Dagens räntenivåer innebär att ytterligare 300.000:- ska läggas till. Låt oss jämna ut det hela och säga att kalaset kostar en miljon per år. (De politiker (och i vissa fall journalister) som påstår att man ska jämföra 30 miljoner med driftbudgeten är som vanligt ute och cyklar).
Intäkterna då? Inte lika enkelt att räkna på. Men säg att torgen sysselsätter 10 pers per år. Skulle gissa att det är lågt räknat. Årsinkomsten är 300.000 i snitt. Med en kommunalskatt på 21.22 blir det (förenklat) 60.000:- per arbetare. 10 pers innebär alltså intäkter på 600.000:-. Om det istället är 20 pers som jobbar är investeringen i hamn redan då.
Om vi dessutom lyckas värna några jobb i handeln blir kalkylen än bättre. På samma sätt är det positivt att vi kanske kan klara några byggjobbare från a-kassan, eller utförsäkringen - mindre kommunala kostnader.
I fjol flyttade rekordmånga till Örebro, nästan 1850 stycken. Slår man ut skatteintäkter och statsbidrag per invånare innebär det att varje ny örebroare är värd 40.000:- för kommunen. En attraktiv stad lockar fler. Det räcker med 25 fler örebroare så är torgen i hamn...
Den som menar att torgen är fel idag är fullständigt fel ute!
Visst är det ett bekymmer om oppositionen väljer att använda slarviga argument för att försöka vinna populistiska poäng. Men det finns ett än större bekymmer. Oppositionen (inte alla men allt för många av de betydande) tar inte ansvar för Örebro kommun. Partipolitiken betyder mer än det som är bäst för kommunen. Flera gånger har man skickat brev till Örebroföretagare och berättat hur dåligt det är i kommunen under nuvarande majoritet. Vem förlorar på det? Mest örebroarna - som riskerar färre företag och färre jobb.
Nu är det torgen, och för vänstern även Örebro 2010, som är klagoobjekten. Det är ett bekymmer.
Örebro behöver positivism. Örebro behöver framtidstro. Örebro behöver engagemang. Örebro behöver satsningar för framtiden.
Det finns hur många exempel som helst på kommuner (socialdemokratiska som borgerliga) som lyckats vända negativa trender till positiv utveckling genom medvetna, ansvarsfulla satsningar. Kalmar (s) 1997, Göteborg (s) 1995, Malmö (s) 2000- är bara några exempel. Men i Örebro går det inte för (s).
Mitt största uppdrag är en ansvarsfull ekonomisk förvaltning. Men det är inte att låta Örebro stanna i det förgångna. Fler satsningar behövs. För miljön och klimatet, för företagande och entreprenörskap, för civilsamhälle och människovärde, för idrott och kultur. Ibland med totalt kommunalt ansvar. Men vi behöver mer ansvar från företag och föreningar.
Örebro har framtiden för sig. Kanske borde vi satsa mer, både på torgen och på Örebro 2010!
2009-05-31
Pingstpredika
En predikan på pingstdagen i Betelkyrkan, Örebro. Den som vill kan läsa ett par bibelord också, varför inte på den förnämliga sajten bibeln.se? Apostlagärningarna, 2 kap verserna 1-11, Johannes evangelium, 14 kap verserna 25-29.
Det var länge sedan Guds ande var i farten…
Det är fredag eftermiddag. Solen lyser åter från en klarblå himmel. Gårdagens regn och blåst är glömda. Nuet är evigt.
Hemma har de tre tackorna med lamm rymt. En tillfällig hage på framsidan av huset måste bli mer permanent. Den sena eftermiddagen och kvällen blir en kväll som fåraherde. Först spettet, tio tag. I med stolpen. Sen gummiklubban. Tio slag. Isolatorerna skruvas i och sedan elrepet.
Mitt under jobbet ropar Anna: -Katten har tagit en fågel.
-Vad ska jag göra åt det? undrar jag.
-Den lever!
Jag rusar iväg och skrämmer bort katten. I halmen i kökslandet ligger en ladusvala. Lyfter försiktigt upp den. Visar den för sonen, innan jag bär bort den mot ladan. På en annan stolpe till en annan hage får den vila.
Under kvällen tittar jag till den då och då. Ser de snabba andetagen. Oroas över att den inte ska klara sig. Räknar med att jag inte ska se den i morgon. Antingen död eller bortflugen. Ber varje gång jag lämnar den en stilla bön att Gud ska låta den klara sig.
---
Det var länge sedan Guds ande var i farten…
---
Lyssnar på en av de många radiointervjuerna inför det stundande valet. Hör en kandidat klara sig ur frågorna om hon är kreationist, skapelsetroende, på ett bra sätt. Reportern lyckas inte sätta den bild han önskade. Hon glider undan väl.
Efteråt funderar jag på varför det är så svårt. Svårt att tro. På riktigt.
Alltid alla dessa förbehåll.
Det är svårt att tro. Man ska vara så rätt åt så många håll.
Lagom skapelsetroende. Lagom rättfärdig. Lagom sexuellt frigjord. Lagom vanligt medelsvenssonskt. Lagom religös. Lagom.
Men tro är aldrig lagom. Tro är av eller på. Ja eller nej. Svart eller vitt. Inte för att det inte finns tvivel. Tvivlet och tron vandrar sida vid sida. Inte för att det finns ett rätt sätt att tro på för alla människor, snarare så att tron är totalt individuell. Men den kristna tron har ett antal grundpåståenden som är svåra att lagomisera. Till exempel:
Gud är god.
Gud är en personlig gud.
Gud kom till världen som människa, dog och uppstod för oss alla.
Gud är allsmäktig.
Gud är god.
Men vad är godhet? Är det detsamma som en snällhet mot allt och alla? Gud är god om han låter mig leva som jag vill! Eller är det en godhet som genomlyser oss alla, lyfter fram våra svagheter, våra synder och våra tillkortakommanden. En godhet som gör det tydligt att jag vare sig är den jag borde vara, eller den jag kunde vara? En godhet som ser mer än mitt liv, som ser hela världens liv, idag, i morgon och alltid. Vi tar oss rätten att leva som vi vill, socialt, ekonomiskt, sexuellt, religiöst, och räknar med att Guds godhet är mer snäll än fruktansvärd.
Och vad innebär det att Gud är personlig? Det där att han inte bara är något allomfattande, lite lösligt. Att han påstår sig ha koll på, och ta ansvar för just mig? Det är ju så mycket enklare att tro på någon som är lagom långt borta. En lätt Gud passar bäst på avstånd… Men den kristna Guden finns aldrig på avstånd. Han är här och nu. Han finns med dig varenda gång du syndar, i tanke, ord eller gärning. Du kommer inte ifrån honom, om du väljer att tro.
Men inte är det så att Gud verkligen kom till jorden som människa. Vem kan egentligen tro på något sådant? Man måste tolka detta människoblivande, detta döende och återuppstående, relativt. De bibliska berättelserna ska inte tolkas bokstavligt. Det handlar istället om att den gudom vi söker, även söker oss. På olika sätt genom olika tider och olika religioner. Kristendomen har inte ensamrätt på gud. Det är den förutsättningslösa dialogen som leder oss närmare den eventuella sanningen vi alla söker.
Ett fint resonemang. Väl utformat för dagens samhälle. Men kristendomen ställer krav på oss att tro att den står för sanningen. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Inte ”Jag är en väg (av många), en sanning (av ännu fler) och ett liv(någon sorts i vart fall som kanske slutar här eller återföds eller finns för evigt). Jag är, är sanningen!
Allsmäktig. Vad innebär då det? Gud som urmakare, som dragit upp klockan, skapat alla regler och sedan dragit sig undan? Eller en Gud som verkar genom åren, genom skapelsen och genom människorna? En Gud som allsmäktig skapare, eller maktlös ingenjör?
Det är inte politiskt korrekt att säga att Gud skapade jorden på sex dagar, det är kanske inte ens religiöst viktigt. Men om Gud är allsmäktig, så borde han kunnat skapa alltihopa på sex sekunder och fått det att se ut som om det tagit sextio miljarder år. Eller valt att lägga alla pusselbitarna på plats och dra igång hela utvecklingen från Big Bang tills idag, ständigt närvarande och övervakande.
---
Man ser inte många under idag. Och ett sådant tungotal som apostlagärningarna talar om har jag aldrig upplevt. Varför? Varför är det länge sedan Guds ande var i farten?
---
Kanske är det så att den kristna tron idag karaktäriseras mer av de förbehåll vi känner oss nödda att göra, än av tron på en god, personlig, närvarande, allsmäktig Gud? Kanske är det så att vi begränsar oss själva, och därmed också begränsar Gud och Guds andes verk? För vem vill bli sedd som en dåre, även om det står i Bibeln att vi ska uppfattas så. Om vi är rädda för vad tron kan göra med oss, med våra liv, med vårt anseende, med våra yrken, med våra planer, minskar Guds möjligheter att använda oss i motsvarande mån. Vi kan ställa många krav på Gud och hur han ska vara, men det enda krav Gud får ställa på oss är en helt kravlös kärlek.
Som i alla mina predikningar är detta en bild av mitt eget liv. Jag erkänner fullt och fast att jag själv är en av alla dessa kristna som så ofta tycker att livet rullar på rätt väl. Som i mitt arbete och engagemang måste hålla en riktig profil. Som ofta tvivlar och funderar på om Gud verkligen kan vara allsmäktig, närvarande, personlig. Som inte alltid vill se skillnaden på en godhet som skär genom märg och ben och en menlös snällhet. En av många.
Men också jag är en av de många som söker den Gud som finns där bakom. Som genom vardagen, oavsett om det är en solig pingstmorgon i maj, eller en grå novemberdag, försöker tala med mig, till mig, genom mig. En Gud som genom sin ande någon gång, i vart fall lite, lyckas leda mig på den vägen som bär hela livet, och därefter.
Pingsten blir en påminnelse. En påminnelse om Guds godhet. En påminnelse om att Han är en personlig Gud. En påminnelse om hans närhet. En påminnelse om hans allsmäktighet. Pingsten, som visar Guds andes möjligheter. Samtidigt som den säger: Gud har inga andra redskap än oss vanliga människor. Du och jag som sitter här, operfekta, syndiga, själviska – det är vi som är hans händer, och tungor.
---
När jag gick ut i trädgården i går morse ville jag först inte leta efter svalan. Sonen och jag lekte i sandlådan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick bort till laduknuten. Hur gärna jag än ville måste jag konstatera att svalan satt kvar, precis som jag lämnat den. Flämtande på högsta stolpen.
Jag kunde inte lämna den så. Gick in i huset och hämtade en pincett, fångade en fluga och återvände. Den ena handen höll pincetten med flugan. Den andra kupade sig försiktigt kring bräckliga fågelvingar.
Då plötsligt lyfter svalan och flyger ut över ängen.
Tack gode allsmäktige Gud! Lär oss att använda våra vingar!
Det var länge sedan Guds ande var i farten…
Det är fredag eftermiddag. Solen lyser åter från en klarblå himmel. Gårdagens regn och blåst är glömda. Nuet är evigt.
Hemma har de tre tackorna med lamm rymt. En tillfällig hage på framsidan av huset måste bli mer permanent. Den sena eftermiddagen och kvällen blir en kväll som fåraherde. Först spettet, tio tag. I med stolpen. Sen gummiklubban. Tio slag. Isolatorerna skruvas i och sedan elrepet.
Mitt under jobbet ropar Anna: -Katten har tagit en fågel.
-Vad ska jag göra åt det? undrar jag.
-Den lever!
Jag rusar iväg och skrämmer bort katten. I halmen i kökslandet ligger en ladusvala. Lyfter försiktigt upp den. Visar den för sonen, innan jag bär bort den mot ladan. På en annan stolpe till en annan hage får den vila.
Under kvällen tittar jag till den då och då. Ser de snabba andetagen. Oroas över att den inte ska klara sig. Räknar med att jag inte ska se den i morgon. Antingen död eller bortflugen. Ber varje gång jag lämnar den en stilla bön att Gud ska låta den klara sig.
---
Det var länge sedan Guds ande var i farten…
---
Lyssnar på en av de många radiointervjuerna inför det stundande valet. Hör en kandidat klara sig ur frågorna om hon är kreationist, skapelsetroende, på ett bra sätt. Reportern lyckas inte sätta den bild han önskade. Hon glider undan väl.
Efteråt funderar jag på varför det är så svårt. Svårt att tro. På riktigt.
Alltid alla dessa förbehåll.
Det är svårt att tro. Man ska vara så rätt åt så många håll.
Lagom skapelsetroende. Lagom rättfärdig. Lagom sexuellt frigjord. Lagom vanligt medelsvenssonskt. Lagom religös. Lagom.
Men tro är aldrig lagom. Tro är av eller på. Ja eller nej. Svart eller vitt. Inte för att det inte finns tvivel. Tvivlet och tron vandrar sida vid sida. Inte för att det finns ett rätt sätt att tro på för alla människor, snarare så att tron är totalt individuell. Men den kristna tron har ett antal grundpåståenden som är svåra att lagomisera. Till exempel:
Gud är god.
Gud är en personlig gud.
Gud kom till världen som människa, dog och uppstod för oss alla.
Gud är allsmäktig.
Gud är god.
Men vad är godhet? Är det detsamma som en snällhet mot allt och alla? Gud är god om han låter mig leva som jag vill! Eller är det en godhet som genomlyser oss alla, lyfter fram våra svagheter, våra synder och våra tillkortakommanden. En godhet som gör det tydligt att jag vare sig är den jag borde vara, eller den jag kunde vara? En godhet som ser mer än mitt liv, som ser hela världens liv, idag, i morgon och alltid. Vi tar oss rätten att leva som vi vill, socialt, ekonomiskt, sexuellt, religiöst, och räknar med att Guds godhet är mer snäll än fruktansvärd.
Och vad innebär det att Gud är personlig? Det där att han inte bara är något allomfattande, lite lösligt. Att han påstår sig ha koll på, och ta ansvar för just mig? Det är ju så mycket enklare att tro på någon som är lagom långt borta. En lätt Gud passar bäst på avstånd… Men den kristna Guden finns aldrig på avstånd. Han är här och nu. Han finns med dig varenda gång du syndar, i tanke, ord eller gärning. Du kommer inte ifrån honom, om du väljer att tro.
Men inte är det så att Gud verkligen kom till jorden som människa. Vem kan egentligen tro på något sådant? Man måste tolka detta människoblivande, detta döende och återuppstående, relativt. De bibliska berättelserna ska inte tolkas bokstavligt. Det handlar istället om att den gudom vi söker, även söker oss. På olika sätt genom olika tider och olika religioner. Kristendomen har inte ensamrätt på gud. Det är den förutsättningslösa dialogen som leder oss närmare den eventuella sanningen vi alla söker.
Ett fint resonemang. Väl utformat för dagens samhälle. Men kristendomen ställer krav på oss att tro att den står för sanningen. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Inte ”Jag är en väg (av många), en sanning (av ännu fler) och ett liv(någon sorts i vart fall som kanske slutar här eller återföds eller finns för evigt). Jag är, är sanningen!
Allsmäktig. Vad innebär då det? Gud som urmakare, som dragit upp klockan, skapat alla regler och sedan dragit sig undan? Eller en Gud som verkar genom åren, genom skapelsen och genom människorna? En Gud som allsmäktig skapare, eller maktlös ingenjör?
Det är inte politiskt korrekt att säga att Gud skapade jorden på sex dagar, det är kanske inte ens religiöst viktigt. Men om Gud är allsmäktig, så borde han kunnat skapa alltihopa på sex sekunder och fått det att se ut som om det tagit sextio miljarder år. Eller valt att lägga alla pusselbitarna på plats och dra igång hela utvecklingen från Big Bang tills idag, ständigt närvarande och övervakande.
---
Man ser inte många under idag. Och ett sådant tungotal som apostlagärningarna talar om har jag aldrig upplevt. Varför? Varför är det länge sedan Guds ande var i farten?
---
Kanske är det så att den kristna tron idag karaktäriseras mer av de förbehåll vi känner oss nödda att göra, än av tron på en god, personlig, närvarande, allsmäktig Gud? Kanske är det så att vi begränsar oss själva, och därmed också begränsar Gud och Guds andes verk? För vem vill bli sedd som en dåre, även om det står i Bibeln att vi ska uppfattas så. Om vi är rädda för vad tron kan göra med oss, med våra liv, med vårt anseende, med våra yrken, med våra planer, minskar Guds möjligheter att använda oss i motsvarande mån. Vi kan ställa många krav på Gud och hur han ska vara, men det enda krav Gud får ställa på oss är en helt kravlös kärlek.
Som i alla mina predikningar är detta en bild av mitt eget liv. Jag erkänner fullt och fast att jag själv är en av alla dessa kristna som så ofta tycker att livet rullar på rätt väl. Som i mitt arbete och engagemang måste hålla en riktig profil. Som ofta tvivlar och funderar på om Gud verkligen kan vara allsmäktig, närvarande, personlig. Som inte alltid vill se skillnaden på en godhet som skär genom märg och ben och en menlös snällhet. En av många.
Men också jag är en av de många som söker den Gud som finns där bakom. Som genom vardagen, oavsett om det är en solig pingstmorgon i maj, eller en grå novemberdag, försöker tala med mig, till mig, genom mig. En Gud som genom sin ande någon gång, i vart fall lite, lyckas leda mig på den vägen som bär hela livet, och därefter.
Pingsten blir en påminnelse. En påminnelse om Guds godhet. En påminnelse om att Han är en personlig Gud. En påminnelse om hans närhet. En påminnelse om hans allsmäktighet. Pingsten, som visar Guds andes möjligheter. Samtidigt som den säger: Gud har inga andra redskap än oss vanliga människor. Du och jag som sitter här, operfekta, syndiga, själviska – det är vi som är hans händer, och tungor.
---
När jag gick ut i trädgården i går morse ville jag först inte leta efter svalan. Sonen och jag lekte i sandlådan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick bort till laduknuten. Hur gärna jag än ville måste jag konstatera att svalan satt kvar, precis som jag lämnat den. Flämtande på högsta stolpen.
Jag kunde inte lämna den så. Gick in i huset och hämtade en pincett, fångade en fluga och återvände. Den ena handen höll pincetten med flugan. Den andra kupade sig försiktigt kring bräckliga fågelvingar.
Då plötsligt lyfter svalan och flyger ut över ängen.
Tack gode allsmäktige Gud! Lär oss att använda våra vingar!
2009-05-28
Stöd för torgen
Efter några dagars rapportering kring torgen och de många felaktigheterna kring sammanblandingar mellan investeringar och drift, verkar opinionen nu vända.
Fler och fler hör av sig med uppmuntringar.
Ni gör rätt!
Visst ska man investera i lågkonjunktur!
Örebro behöver ett attraktivare city!
Bra att ni värnar jobben!
Synd att det är så mycket fel i media!
Det känns rätt bra.
Fler och fler hör av sig med uppmuntringar.
Ni gör rätt!
Visst ska man investera i lågkonjunktur!
Örebro behöver ett attraktivare city!
Bra att ni värnar jobben!
Synd att det är så mycket fel i media!
Det känns rätt bra.
2009-05-27
Om syrener och skönhet
Cyklade in i morse till jobbet. Först till dagis med sonen. Därefter förbi universitetet och längs en av de fulare vägarna i stan, Rudbecksgatan. Blåsigt var det också.
Över järnvägsspåren vid Hagmarksgatan. Och åter samma insikt som varje år:
Sverige är fantastiskt!
Längs Coops fula tegelbaksida blommar syrenerna för fullt. Även i blåsten kan man känna den intensiva doften av blommorna. En enorm blomprakt. Vad slår den?
En av de vackraste växterna i världen är blåregn, wisteria. Det är en klängväxt som egentligen hör hemma i mildare klimat än de svenska. Men det går att få den att växa även här. På våren i Italien kan man se den slingra sig upp för trädens stammar och klä in dem i nästan samma blålila nyanser som syrenens. Precis som syrenen doftar den underbart.
Men syrenen har fler fördelar. Det är så fantastiskt att se denna enorma blomning. Det är så skönt att en växt kan förändra även det fulaste. På landet, i maj, efter regnet, när syrendoften blandas med alla de andra, liljekonvalj, björk, äppelblom, står dörren till himlen på glänt.
Det är fantastiskt. Men ack så lätt att göra sig blind för det vardagliga.
Över järnvägsspåren vid Hagmarksgatan. Och åter samma insikt som varje år:
Sverige är fantastiskt!
Längs Coops fula tegelbaksida blommar syrenerna för fullt. Även i blåsten kan man känna den intensiva doften av blommorna. En enorm blomprakt. Vad slår den?
En av de vackraste växterna i världen är blåregn, wisteria. Det är en klängväxt som egentligen hör hemma i mildare klimat än de svenska. Men det går att få den att växa även här. På våren i Italien kan man se den slingra sig upp för trädens stammar och klä in dem i nästan samma blålila nyanser som syrenens. Precis som syrenen doftar den underbart.
Men syrenen har fler fördelar. Det är så fantastiskt att se denna enorma blomning. Det är så skönt att en växt kan förändra även det fulaste. På landet, i maj, efter regnet, när syrendoften blandas med alla de andra, liljekonvalj, björk, äppelblom, står dörren till himlen på glänt.
Det är fantastiskt. Men ack så lätt att göra sig blind för det vardagliga.
2009-05-24
Vem kostar, vem städar i Örebro kommun?
På tisdagens kommunfullmäktigesammanträde diskuterades åter friidrottshallen. Socialdemokraterna är upprörda (till viss del med rätta) om att kommunens hantering av ärendet inneburit onödiga kostnader för kommunen. På fullmäktigesammanträdet medgav jag detta. Dessa kostnader är i dagsläget ca 2,5 miljoner.
På samma sammanträde diskuterades kostnaden för kommunens bytesaffär med en lokal fastighetsägare. Örebro kommun byter ett antal objekt som är dyrare än vad man i förstone kunnat beräkna mot en central tomt som kommunen vill ha för godstrafik. Skälet för det dyrare bytet? Att ett tidigare kommunalråd skapat ett förväntningsvärde för marken genom att skriva ett avtal med fastighetsägaren, ett avtal som inte gick igenom några öppna demokratiska samtal, inte såg något öppet demokratiskt ljus, inte togs i några öppna demokratiska nämnder. (Det är denna "öppenhet" oppositionen nu vill ha tillbaka...) Medgav det före detta kommunalrådet någonting i denna fråga? Icke.
Kostnaderna för denna "städmanöver" blir inte direkta, men minskar kommunens framtida manöverutrymme. Det är tyvärr inte den enda städmanöver vi i dagsläget hanterar.
Frågan om Storstenshöjdens framtid kommer också att bli en av dessa många städmanövrer. Oavsett utgången så kommer det att kosta kommunmedborgarna skattepengar. I onödan. Hur kan det komma sig att man inte haft koll på något så grundläggande som en vattendom? I nästan trettio (30) år!!! Vad hade hänt om kommunen inte inlett försäljningsprocessen? Hur länge hade Örebro fortsatt att vara lagbrytare?
Bara dessa två städmanövrer bygger belopp som är tio, tjugo, trettio gånger större än de onödiga kostnaderna för friidrottshallen. De riskerar att bli mer än dubbelt så dyra som torgutbyggnaden som samma opposition nu kritiserar. Helt i onödan. Bara på grund av att tidigare kommunledning inte skapat en hållbar organisation och att kommunalråd förr skrev avtal i det fördolda. I sanningen onödiga kostnader.
På samma sammanträde diskuterades kostnaden för kommunens bytesaffär med en lokal fastighetsägare. Örebro kommun byter ett antal objekt som är dyrare än vad man i förstone kunnat beräkna mot en central tomt som kommunen vill ha för godstrafik. Skälet för det dyrare bytet? Att ett tidigare kommunalråd skapat ett förväntningsvärde för marken genom att skriva ett avtal med fastighetsägaren, ett avtal som inte gick igenom några öppna demokratiska samtal, inte såg något öppet demokratiskt ljus, inte togs i några öppna demokratiska nämnder. (Det är denna "öppenhet" oppositionen nu vill ha tillbaka...) Medgav det före detta kommunalrådet någonting i denna fråga? Icke.
Kostnaderna för denna "städmanöver" blir inte direkta, men minskar kommunens framtida manöverutrymme. Det är tyvärr inte den enda städmanöver vi i dagsläget hanterar.
Frågan om Storstenshöjdens framtid kommer också att bli en av dessa många städmanövrer. Oavsett utgången så kommer det att kosta kommunmedborgarna skattepengar. I onödan. Hur kan det komma sig att man inte haft koll på något så grundläggande som en vattendom? I nästan trettio (30) år!!! Vad hade hänt om kommunen inte inlett försäljningsprocessen? Hur länge hade Örebro fortsatt att vara lagbrytare?
Bara dessa två städmanövrer bygger belopp som är tio, tjugo, trettio gånger större än de onödiga kostnaderna för friidrottshallen. De riskerar att bli mer än dubbelt så dyra som torgutbyggnaden som samma opposition nu kritiserar. Helt i onödan. Bara på grund av att tidigare kommunledning inte skapat en hållbar organisation och att kommunalråd förr skrev avtal i det fördolda. I sanningen onödiga kostnader.
2009-05-19
Bloggröstning?
NA vill att läsarna ska rösta på vilken blogg som är bäst. Knappast denna. Men det är inte meningen heller.
Ska man blogga ska man blogga snabbt och om vardagsfrågor.
Ska man blogga ska man blogga personligt och privat.
Ska man blogga ska man vara inne jämt.
Ska man blogga ska man skriva kort.
Inget stämmer på denna blogg.
Så den som vill ha en bloggblogg ska nog fundera två gånger innan man lägger sin röst på denna blogg.
Ska man blogga ska man blogga snabbt och om vardagsfrågor.
Ska man blogga ska man blogga personligt och privat.
Ska man blogga ska man vara inne jämt.
Ska man blogga ska man skriva kort.
Inget stämmer på denna blogg.
Så den som vill ha en bloggblogg ska nog fundera två gånger innan man lägger sin röst på denna blogg.
Den nödvändiga torgombyggnaden
I dag i Tvärsnytt går socialdemokraterna till angrepp på den ombyggnad av torgen som nu pågår. En av de ledande representanterna ställer i ett inlägg på Tvär(s)nytt (naturligtvis får han tala utan att någon majoritetsrepresentant får svara, det är ju oberoende SVT som gör jobbet...) torgen mot skolan och äldreomsorgen. Det är illa ur flera aspekter.
För det första vet alla ledande politiker, eller borde veta, att man inte kan ställa investeringar mot löpande utgifter. När socialdemokraterna styrde 2002 drog man igång Conventum Arena, en kostnad på fyra torgutbyggnader, utan att tveka trots en ekonomi som man själva lett in i ett moras. Skälet? Man menade att arenan skulle generera skatteintäkter som behövdes för att värna skola och äldreomsorg. Det stämde då? Men inte idag?
Kostnaderna för torgen är 30 miljoner. Om kommunen skulle låna upp alla pengar, vilket vi inte behöver, skulle årskostnaden i dagens ränteläge ligga på en knapp halvmiljon. Det är denna halva miljon som ska ställas mot den nytta investeringen gör. Det är oärligt att som ledande politiker låtsas som om skolan och äldreomsorgen skulle kunna tillföras massor av pengar genom att man minskade torginvesteringarna.
För det andra måste kommunen försiktigt och med måtta ändå söka att stötta konjunkturen. Det gör vi bland annat genom investeringar. Vi investerar i barnstugor - som vi behöver fler av, i äldreboenden - som det i dagsläget nog inte behövs fler av men kanske bättre, i gator och vägar i nya områden - eftersom folk flyttar hit, och i torg - som vi behöver för att värna konjunktur, cityhandel och miljö.
För det tredje blir jag bekymrad över hur det samtal som jag hoppats så mycket på mellan oss och oppositionen ska fungera, om socialdemokraterna väljer att föra diskussionen via media. Är deras intresse för en diskussion bara ett spel för galleriet?
Nåväl - i så fall är ju denna blogg också en spik i kistan? Jag hoppas inte det. Som ansvarig för kommunens ekonomi måste jag ha möjlighet att kommentera de oriktigheter som media förmedlar, även när de kommer från en representant från en opposition som jag hoppades valt en annan strategi.
---
Man upphör aldrig att förvånas.
När denna blogg ursprungligen skrevs onsdag förmiddag, hade jag sett inlägget från Tvärsnytts morgonsändning på nätet. Därefter sändes en intervju med ansvarigt kommunalråd i 19.15 sändningen varefter Tvärsnytt avslutade med att sända hela oppositionsrådets inlägg och ett mycket nedklippt kommunalråd i 22.15 sändningen. Det ansvariga kommunalrådet fick 19.15 drygt två minuter på sig att försvara sig (se närmare nedan kring ordet försvara), mot såväl opposition som redaktion.
Idag, onsdag kväll, ringer en mycket upprörd medarbetare på Tvärsnytt upp mig och menar att jag ljuger när jag i min blogg påstår att oppositionsrådet fått stå oemotsagd. Han menar att det inte alls är så eftersom det ansvariga kommunalrådet fått mer än två minuter i 19.15 sändningen att försvara sig (just det ordet användes och har i sig en intressant laddning - försvarade han sig mot oppositionsrådet eller mot studioreportern eller båda två?).
I samtalet försöker jag visa på bloggen som ögonblicksbild. När bloggen skrevs hade inget kommunalråd haft möjlighet att kommentera. "Men jag läste den nu", svarar medarbetaren, "och nu har han haft möjlighet att kommentera!" Han framhärdar i att jag därmed är en lögnare. Jag försöker ånyo peka på det orimliga i att hävda att bloggen är något annat än en ögonblicksbild. "Om jag just nu skriver att det är sol och varmt (vilket det är), men när du läser det en dag senare ser att det då är regn och kallt, kan du inte kalla mig för en lögnare." Jag frågar om jag kan få en ursäkt, vilket jag till sist får. Jag lovar då att kommentera detta på min blogg, vilket jag nu gör.
Det är rätt allvarligt att en medarbetare på den oberoende televisionen ringer upp mig, skäller ut mig och hävdar att jag ljuger. Det är anmärkningsvärt att en public service-medarbetare menar sig ha rätt att rätt högljutt anklaga mig för att vara en lögnare. Är det ett professionellt förhållningssätt? Kommer denna medarbetare i framtiden att kunna vara mer neutral i sitt agerande gentemot oss politiker än tidigare? Kan jag lita på att jag får en neutral behandling av SVTs Tvärsnytt? Jag är mycket tveksam.
I en kommande blogg ska jag åter ta upp förhållandet mellan journalister och politiker: Varifrån kommer hoten mot demokratin? Är det bara från de tydliga antidemokratiska krafterna? Eller är det även från media själv, som ibland tillsammans med de politiska spindoktorerna allt mer gör politik till en svartvit show, med förenklade budskap där personliga konflikter är det som säljer mest?
För det första vet alla ledande politiker, eller borde veta, att man inte kan ställa investeringar mot löpande utgifter. När socialdemokraterna styrde 2002 drog man igång Conventum Arena, en kostnad på fyra torgutbyggnader, utan att tveka trots en ekonomi som man själva lett in i ett moras. Skälet? Man menade att arenan skulle generera skatteintäkter som behövdes för att värna skola och äldreomsorg. Det stämde då? Men inte idag?
Kostnaderna för torgen är 30 miljoner. Om kommunen skulle låna upp alla pengar, vilket vi inte behöver, skulle årskostnaden i dagens ränteläge ligga på en knapp halvmiljon. Det är denna halva miljon som ska ställas mot den nytta investeringen gör. Det är oärligt att som ledande politiker låtsas som om skolan och äldreomsorgen skulle kunna tillföras massor av pengar genom att man minskade torginvesteringarna.
För det andra måste kommunen försiktigt och med måtta ändå söka att stötta konjunkturen. Det gör vi bland annat genom investeringar. Vi investerar i barnstugor - som vi behöver fler av, i äldreboenden - som det i dagsläget nog inte behövs fler av men kanske bättre, i gator och vägar i nya områden - eftersom folk flyttar hit, och i torg - som vi behöver för att värna konjunktur, cityhandel och miljö.
För det tredje blir jag bekymrad över hur det samtal som jag hoppats så mycket på mellan oss och oppositionen ska fungera, om socialdemokraterna väljer att föra diskussionen via media. Är deras intresse för en diskussion bara ett spel för galleriet?
Nåväl - i så fall är ju denna blogg också en spik i kistan? Jag hoppas inte det. Som ansvarig för kommunens ekonomi måste jag ha möjlighet att kommentera de oriktigheter som media förmedlar, även när de kommer från en representant från en opposition som jag hoppades valt en annan strategi.
---
Man upphör aldrig att förvånas.
När denna blogg ursprungligen skrevs onsdag förmiddag, hade jag sett inlägget från Tvärsnytts morgonsändning på nätet. Därefter sändes en intervju med ansvarigt kommunalråd i 19.15 sändningen varefter Tvärsnytt avslutade med att sända hela oppositionsrådets inlägg och ett mycket nedklippt kommunalråd i 22.15 sändningen. Det ansvariga kommunalrådet fick 19.15 drygt två minuter på sig att försvara sig (se närmare nedan kring ordet försvara), mot såväl opposition som redaktion.
Idag, onsdag kväll, ringer en mycket upprörd medarbetare på Tvärsnytt upp mig och menar att jag ljuger när jag i min blogg påstår att oppositionsrådet fått stå oemotsagd. Han menar att det inte alls är så eftersom det ansvariga kommunalrådet fått mer än två minuter i 19.15 sändningen att försvara sig (just det ordet användes och har i sig en intressant laddning - försvarade han sig mot oppositionsrådet eller mot studioreportern eller båda två?).
I samtalet försöker jag visa på bloggen som ögonblicksbild. När bloggen skrevs hade inget kommunalråd haft möjlighet att kommentera. "Men jag läste den nu", svarar medarbetaren, "och nu har han haft möjlighet att kommentera!" Han framhärdar i att jag därmed är en lögnare. Jag försöker ånyo peka på det orimliga i att hävda att bloggen är något annat än en ögonblicksbild. "Om jag just nu skriver att det är sol och varmt (vilket det är), men när du läser det en dag senare ser att det då är regn och kallt, kan du inte kalla mig för en lögnare." Jag frågar om jag kan få en ursäkt, vilket jag till sist får. Jag lovar då att kommentera detta på min blogg, vilket jag nu gör.
Det är rätt allvarligt att en medarbetare på den oberoende televisionen ringer upp mig, skäller ut mig och hävdar att jag ljuger. Det är anmärkningsvärt att en public service-medarbetare menar sig ha rätt att rätt högljutt anklaga mig för att vara en lögnare. Är det ett professionellt förhållningssätt? Kommer denna medarbetare i framtiden att kunna vara mer neutral i sitt agerande gentemot oss politiker än tidigare? Kan jag lita på att jag får en neutral behandling av SVTs Tvärsnytt? Jag är mycket tveksam.
I en kommande blogg ska jag åter ta upp förhållandet mellan journalister och politiker: Varifrån kommer hoten mot demokratin? Är det bara från de tydliga antidemokratiska krafterna? Eller är det även från media själv, som ibland tillsammans med de politiska spindoktorerna allt mer gör politik till en svartvit show, med förenklade budskap där personliga konflikter är det som säljer mest?
2009-05-18
Politikens pris
Ytterligare ett kommunalråd lämnar sin post. Denna gång Bo Trygg (s) i Askersund. Han är en i den allt längre raden av ks-ordföranden som slutar. Som så ofta handlar det om att beslutet mognat fram.
Frågan är om det stämmer.
Att vara politiker idag är inte enkelt. Att stå i främsta ledet med den kritik det innebär är tufft. Speciellt i ett läge där framtiden är så mörk finns det inte mycket att hänga upp engagemanget på.
Frågan är vad som skulle kunna göra det mer attraktivt att vara KSO? Hur får man fler, eller någon överhuvudtaget, att vilja satsa så mycket i framtiden? Vad är skälet att bli politisk ledare på kommunplanet när man istället kan bli administrativ ledare, med större trygghet, bättre lön, mindre utsatthet och så vidare? Kanske det till och med är så att de administrativa ledarna, som finns i organisationen under lång tid, har större möjlighet att påverka de lokala skeendena än vi politiker.
Jag tror att ersättningsnivåerna i framtiden kommer att vara avgörande för om någon överhuvudtaget vill åta sig ett sådant uppdrag som det jag idag har. Det politiska ledarskapet på lokal nivå blir allt mer av att hantera komplexa ekonomiska och administrativa problem. Då blir frågan kring vilken ersättning man väljer att sätta, för ledande politiker och ledande tjänstemän, avgörande. Jag är övertygad om att det inte blir de mest kompetenta som väljer lägre lön, högre otrygghet och störst utsatthet...
Det kanske inte heller blir de som är mest känsliga och minst hårdhudade heller...
Frågan är om det stämmer.
Att vara politiker idag är inte enkelt. Att stå i främsta ledet med den kritik det innebär är tufft. Speciellt i ett läge där framtiden är så mörk finns det inte mycket att hänga upp engagemanget på.
Frågan är vad som skulle kunna göra det mer attraktivt att vara KSO? Hur får man fler, eller någon överhuvudtaget, att vilja satsa så mycket i framtiden? Vad är skälet att bli politisk ledare på kommunplanet när man istället kan bli administrativ ledare, med större trygghet, bättre lön, mindre utsatthet och så vidare? Kanske det till och med är så att de administrativa ledarna, som finns i organisationen under lång tid, har större möjlighet att påverka de lokala skeendena än vi politiker.
Jag tror att ersättningsnivåerna i framtiden kommer att vara avgörande för om någon överhuvudtaget vill åta sig ett sådant uppdrag som det jag idag har. Det politiska ledarskapet på lokal nivå blir allt mer av att hantera komplexa ekonomiska och administrativa problem. Då blir frågan kring vilken ersättning man väljer att sätta, för ledande politiker och ledande tjänstemän, avgörande. Jag är övertygad om att det inte blir de mest kompetenta som väljer lägre lön, högre otrygghet och störst utsatthet...
Det kanske inte heller blir de som är mest känsliga och minst hårdhudade heller...
Vad är en blogg?
NA för fram frågan om bloggen kommer att avgöra valet. Man menar att vi som bloggar gör det fel, på fel sätt, för sällan...
Kan bara konstatera att jag när jag bestämde mig att fortsätta blogga också valde form och innehåll. Jag är inte den som tycker att det privata ska bli innehållet i politiken. Jag kommer inte blogga om mitt privatliv, vare sig nu eller i framtiden. Men bloggen är med nödvändighet personlig. Det personliga är dock inte det privata.
Kanske är det fel. Men livet är fullt av val.
Kan bara konstatera att jag när jag bestämde mig att fortsätta blogga också valde form och innehåll. Jag är inte den som tycker att det privata ska bli innehållet i politiken. Jag kommer inte blogga om mitt privatliv, vare sig nu eller i framtiden. Men bloggen är med nödvändighet personlig. Det personliga är dock inte det privata.
Kanske är det fel. Men livet är fullt av val.
2009-05-14
Vem äger den gamla människan?
Uppdrag granskning är ett program med många bottnar. Det är inte alltid den objektiva sanningen som står i centrum i rapporteringen. Förra veckan inleddes ett reportage kring svensk äldrevård. Det genomgående temat var att äldre i Sverige har det sämre än djur. Gång på gång bekräftades temat. Djur har laglig rätt att vara ute. Äldre människor får inte vara ute. Djur har det bra. Gamla har det dåligt.
I går sändes nästa reportage. Jag hade inte möjlighet att se det. Men temat var likartat efter berättelser från dem som såg det.
Jag är kommunpolitiker med ett övergripande ansvar för all kommunal verksamhet. Väldigt mycket av mitt arbete går ut på att jämföra värden för olika verksamhet i olika kommuner. Hur ser kvaliteten ut? Vad kostar kvaliteten? Hur har utvecklingen varit över tid? Kostar samma kvalitet mer eller mindre idag än förr? Ger samma utgifter mer kvalitet?
Ibland har man också tid att besöka olika verksamheter. Jag har besökt nästan alla äldreboenden i Örebro, liksom skolor och annan verksamhet. De besöken kan användas som en bas för att förstå den kunskap som fås genom alla olika handlingar.
Jag är också ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting. Där kompletteras den lokala informationen med nationell information.
Den bild som framträder av svensk äldreomsorg är en helt annan än den statliga SVT förmedlar. Det handlar i betydligt större utsträckning om en vård som fungerar väl, många är nöjda även om alla inte är det. Resurstillskotten till omsorgen har varit omfattande. Väldigt lite var bättre förr. Det kommunala uppdraget har skapat värden även för äldre människor med stora behov. De individuella behoven blir allt tydligare.
Den bilden kommer inte fram. Den är inte intressant. Istället visas en endimensionell bild av olika undantag. Undantag som genom media blir sanningen, men som absolut inte är det. Denna mediala bild är ett betydligt större problem än de problem som ändå finns inom omsorgen. Uppdrag Gransknings huvudsakliga uppdrag verkar inte vara att granska, utan att orsaka oro och rädsla hos en av de sårbara grupperna i samhället, de äldre. Istället för att visa på de många goda sidorna hos omsorgen visas enbart de få dåliga. Den "sanning" som förmedlas skapar onödig oro och försämrar livskvaliteten hos betydligt fler än de som inte får den bästa omsorgen. Varför?
Jämförelsen med djur är ett typexempel på detta. Varför jämföra med djur? För att det finns lagstiftning, något som är enkelt att säga. Men vad får djuren välja? Vilken individualisering finns där? Får kon välja om hon vill vara ute eller inne? Får hon bestämma om hon vill mjölka eller inte? Får hon bestämma vilken mat hon ska ha? När hon slutar att vara produktiv, kanske blir lite besvärlig och senil, får hon då vård, eller slaktas hon?
Vem äger kon? Svaret är självklart - bonden. Med ägarskapet följer också vissa skyldigheter att värna sin egendom.
Men vem äger den gamla människan? Är det kommunen? Eller är det barnen? Går ägandet och därmed allt ansvar för den gamla människan över till det offentliga vid en viss ålder? Eller äger makan, barnen eller barnbarnen den gamla? Vem har i så fall ansvaret för utevistelser och krogbesök?
Eller: Är det så att ingen äger den gamla? Kan man överhuvudtaget äga en människa? Kan man jämföra en gammal människa med en ko? Är det inte det värsta som går att göra? Avhumanisera människan, låta henne bli en produktionsfaktor bland andra.
För visst kunde vi göra som Uppdrag Granskning, bestämma att det offentliga äger människan, ung som gammal. Men det innebär ett helt annat samhälle, långt ifrån den demokrati vi idag befinner oss i där självständiga, ovärdeliga, värdiga, självägande individer befolkar världen.
Uppdrag Granskning påstår sig granska. Men vem granskar granskarna och konsekvenserna av deras granskning?
I går sändes nästa reportage. Jag hade inte möjlighet att se det. Men temat var likartat efter berättelser från dem som såg det.
Jag är kommunpolitiker med ett övergripande ansvar för all kommunal verksamhet. Väldigt mycket av mitt arbete går ut på att jämföra värden för olika verksamhet i olika kommuner. Hur ser kvaliteten ut? Vad kostar kvaliteten? Hur har utvecklingen varit över tid? Kostar samma kvalitet mer eller mindre idag än förr? Ger samma utgifter mer kvalitet?
Ibland har man också tid att besöka olika verksamheter. Jag har besökt nästan alla äldreboenden i Örebro, liksom skolor och annan verksamhet. De besöken kan användas som en bas för att förstå den kunskap som fås genom alla olika handlingar.
Jag är också ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg inom Sveriges Kommuner och Landsting. Där kompletteras den lokala informationen med nationell information.
Den bild som framträder av svensk äldreomsorg är en helt annan än den statliga SVT förmedlar. Det handlar i betydligt större utsträckning om en vård som fungerar väl, många är nöjda även om alla inte är det. Resurstillskotten till omsorgen har varit omfattande. Väldigt lite var bättre förr. Det kommunala uppdraget har skapat värden även för äldre människor med stora behov. De individuella behoven blir allt tydligare.
Den bilden kommer inte fram. Den är inte intressant. Istället visas en endimensionell bild av olika undantag. Undantag som genom media blir sanningen, men som absolut inte är det. Denna mediala bild är ett betydligt större problem än de problem som ändå finns inom omsorgen. Uppdrag Gransknings huvudsakliga uppdrag verkar inte vara att granska, utan att orsaka oro och rädsla hos en av de sårbara grupperna i samhället, de äldre. Istället för att visa på de många goda sidorna hos omsorgen visas enbart de få dåliga. Den "sanning" som förmedlas skapar onödig oro och försämrar livskvaliteten hos betydligt fler än de som inte får den bästa omsorgen. Varför?
Jämförelsen med djur är ett typexempel på detta. Varför jämföra med djur? För att det finns lagstiftning, något som är enkelt att säga. Men vad får djuren välja? Vilken individualisering finns där? Får kon välja om hon vill vara ute eller inne? Får hon bestämma om hon vill mjölka eller inte? Får hon bestämma vilken mat hon ska ha? När hon slutar att vara produktiv, kanske blir lite besvärlig och senil, får hon då vård, eller slaktas hon?
Vem äger kon? Svaret är självklart - bonden. Med ägarskapet följer också vissa skyldigheter att värna sin egendom.
Men vem äger den gamla människan? Är det kommunen? Eller är det barnen? Går ägandet och därmed allt ansvar för den gamla människan över till det offentliga vid en viss ålder? Eller äger makan, barnen eller barnbarnen den gamla? Vem har i så fall ansvaret för utevistelser och krogbesök?
Eller: Är det så att ingen äger den gamla? Kan man överhuvudtaget äga en människa? Kan man jämföra en gammal människa med en ko? Är det inte det värsta som går att göra? Avhumanisera människan, låta henne bli en produktionsfaktor bland andra.
För visst kunde vi göra som Uppdrag Granskning, bestämma att det offentliga äger människan, ung som gammal. Men det innebär ett helt annat samhälle, långt ifrån den demokrati vi idag befinner oss i där självständiga, ovärdeliga, värdiga, självägande individer befolkar världen.
Uppdrag Granskning påstår sig granska. Men vem granskar granskarna och konsekvenserna av deras granskning?
2009-05-13
Risbergskas Vokalensemble - ge pris till Björn Johansson!
Jag har två barn som haft förmånen att gå på Risbergska skolan och delta i den vokalensemble som Björn Johansson leder. Denna kör är en dold guldgruva, för Risbergska såväl som för Örebro.
Yngsta dottern är nyss hemkommen från körresan till Venedig och körtävlingen där. Vokalensemblen vann igen, över körer från många länder som har betydligt mer tid och resurser. Det är inte första gången.
Vokalensemblen i sig är fantastisk. För mig som gammal körsångare, med dåvarande drömmar om en mer professionell körkarriär, är det en upplevelse att gång på gång höra hur kören lyckas få dessa unga röster att låta så väl och med så god klang, ordbehandling och så samtrimmat. Julkonserterna är ett måste.
Det som är så fantastiskt är att kören ständigt är ny. Vokalenseblen rekryteras mest från de två äldre årgångarna på Risbergskas gymnasium. Det innebär i princip att det är upp till 50 % nya medlemmar varje år. Ändå blir det så bra.
Skälet till detta är i huvudsak körens ledare, Björn Johansson. Han borde få vartenda pris till kördirigenter som finns i detta land. Hur han klarar av att leda denna kör, år efter år, med ständigt nya medlemmar, med så hög kvalitet, är ofattbart. Om Risbergskas vokalensemble är en dold guldgruva för Örebro, är Björn Johansson den dolda guldgrävaren.
I detta läge skulle jag önska att min blogg lästes av alla kulturknuttar i hela Sverige. Då skulle jag kunna nominera Björn Johansson till alla de pris han borde bli nominerad till och hoppas att han fick dem. Men jag gör det ändå:
Härmed nominerar jag Björn Johansson till alla kördirigentpriser som finns i Sverige!
Yngsta dottern är nyss hemkommen från körresan till Venedig och körtävlingen där. Vokalensemblen vann igen, över körer från många länder som har betydligt mer tid och resurser. Det är inte första gången.
Vokalensemblen i sig är fantastisk. För mig som gammal körsångare, med dåvarande drömmar om en mer professionell körkarriär, är det en upplevelse att gång på gång höra hur kören lyckas få dessa unga röster att låta så väl och med så god klang, ordbehandling och så samtrimmat. Julkonserterna är ett måste.
Det som är så fantastiskt är att kören ständigt är ny. Vokalenseblen rekryteras mest från de två äldre årgångarna på Risbergskas gymnasium. Det innebär i princip att det är upp till 50 % nya medlemmar varje år. Ändå blir det så bra.
Skälet till detta är i huvudsak körens ledare, Björn Johansson. Han borde få vartenda pris till kördirigenter som finns i detta land. Hur han klarar av att leda denna kör, år efter år, med ständigt nya medlemmar, med så hög kvalitet, är ofattbart. Om Risbergskas vokalensemble är en dold guldgruva för Örebro, är Björn Johansson den dolda guldgrävaren.
I detta läge skulle jag önska att min blogg lästes av alla kulturknuttar i hela Sverige. Då skulle jag kunna nominera Björn Johansson till alla de pris han borde bli nominerad till och hoppas att han fick dem. Men jag gör det ändå:
Härmed nominerar jag Björn Johansson till alla kördirigentpriser som finns i Sverige!
Yunus Ismail
Läser idag att ÖSKs a-trupp nu går ut offentligt och stödjer Yunus Ismail. Det är bra. Det vore än bättre om någon tjänsteman på Migrationsverket kunde inse det orimliga i ett avvisningsbeslut mot en person som inte kan åka härifrån.
Jag har varit engagerad i fallet tidigare. Försökt från min horizont hjälpa till. Skrivit brev. Läst handlingar. Men det hjälper inte.
Det är bara att inse att det som kunde blivit en sannsaga; den ensamme flyktingpojken som kommer till Sverige och upptäcks som fotbollsspelare, först i en liten klubb och därefter i den stora, en somalier som blev en förebild för många andra somalier att det går att lyckas i Sverige - det är ännu inte ens en saga, snarare en mardröm.
Den svenska migrationspolitiken lider fortfarande av många problem. Ett vore enkelt att lösa. Om svenska myndigheter inte på tre år lyckats sända hem en människa som kommit hit, om hon inte undanhållit sig makten och lagen - då borde Sverige vara så generöst att man lät henne stanna. För Yunus del skulle det innebära att han direkt kunde bli den fobollspelande förebild som vi så väl behöver.
Det är fantastiskt med ÖSK idag, med den mångkultur som finns. Det är fantastiskt att också Örebro får fram en Gerzic eller en Tahirovic som kan visa att även invandrarkillar kan komma fram i samhället. Men det vore än mer fantastiskt om den stora somaliska gruppen kunde få en liknande förebild.
Vem skulle förlora på om vi visade denna medmänsklighet? Världen? Vem bryr sig? Sverige? Killen har ju jobb! Örebro? Det skulle bara vara positivt! POlisen? Slipper ett omöjligt fall. Migrationsverket? Eller kanske !
Yunus Ismail är säkert inte unik. Det finns tyvärr fler som befinner sig i hans situation. Men även flyktingpolitiken behöver sina tydliggörare. Därför borde det vara självklart att migrationsverket gjorde helt om och lät Yunus stanna.
Jag har varit engagerad i fallet tidigare. Försökt från min horizont hjälpa till. Skrivit brev. Läst handlingar. Men det hjälper inte.
Det är bara att inse att det som kunde blivit en sannsaga; den ensamme flyktingpojken som kommer till Sverige och upptäcks som fotbollsspelare, först i en liten klubb och därefter i den stora, en somalier som blev en förebild för många andra somalier att det går att lyckas i Sverige - det är ännu inte ens en saga, snarare en mardröm.
Den svenska migrationspolitiken lider fortfarande av många problem. Ett vore enkelt att lösa. Om svenska myndigheter inte på tre år lyckats sända hem en människa som kommit hit, om hon inte undanhållit sig makten och lagen - då borde Sverige vara så generöst att man lät henne stanna. För Yunus del skulle det innebära att han direkt kunde bli den fobollspelande förebild som vi så väl behöver.
Det är fantastiskt med ÖSK idag, med den mångkultur som finns. Det är fantastiskt att också Örebro får fram en Gerzic eller en Tahirovic som kan visa att även invandrarkillar kan komma fram i samhället. Men det vore än mer fantastiskt om den stora somaliska gruppen kunde få en liknande förebild.
Vem skulle förlora på om vi visade denna medmänsklighet? Världen? Vem bryr sig? Sverige? Killen har ju jobb! Örebro? Det skulle bara vara positivt! POlisen? Slipper ett omöjligt fall. Migrationsverket? Eller kanske !
Yunus Ismail är säkert inte unik. Det finns tyvärr fler som befinner sig i hans situation. Men även flyktingpolitiken behöver sina tydliggörare. Därför borde det vara självklart att migrationsverket gjorde helt om och lät Yunus stanna.
2009-05-07
(S)amförstånd?
Kanske en ny era inleddes idag i Örebro. I de dagar av enormt stora ekonomiska utmaningar som kommunen står inför, öppnar såväl vi som majoritet, som oppositionen dörrarna för ett öppnare samarbete.
I sig är det rätt naturligt. Det som nu kommer att krävas av oss som på olika sätt är med i ledningen av Örebro är unikt. Det handlar om att göra lika mycket eller mer verksamhet, med lika bra kvalitet som idag, för 500 miljoner mindre än vad vi räknade med för ett år sedan. Det kommer att bli kännbart för alla verksamheter och för många av de anställda.
Vi har sagt att det i dagsläget inte finns något som är heligt. Allt som kan komma upp på bordet för bedömning ska upp på bordet. Därefter ska vi se vad som är möjligt att göra och vilka politiska allianser som finns. Här krävs en stor öppenhet mellan alla partier. Det handlar om att finna politiska kompromisser kring många olika frågor.
Det kommer att bli svårt. Men jag hoppas vi finner vägar. Det är en lång bit kvar innan det finns ett grundläggande förtroende mellan majoritet och opposition. Men gott politiskt ledarskap bygger inte bara på att vara bra på att få ut den egna politiken, utan också att bygga hållbara allianser. Vi får hoppas att fler av oss är mogna den uppgiften.
I sig är det rätt naturligt. Det som nu kommer att krävas av oss som på olika sätt är med i ledningen av Örebro är unikt. Det handlar om att göra lika mycket eller mer verksamhet, med lika bra kvalitet som idag, för 500 miljoner mindre än vad vi räknade med för ett år sedan. Det kommer att bli kännbart för alla verksamheter och för många av de anställda.
Vi har sagt att det i dagsläget inte finns något som är heligt. Allt som kan komma upp på bordet för bedömning ska upp på bordet. Därefter ska vi se vad som är möjligt att göra och vilka politiska allianser som finns. Här krävs en stor öppenhet mellan alla partier. Det handlar om att finna politiska kompromisser kring många olika frågor.
Det kommer att bli svårt. Men jag hoppas vi finner vägar. Det är en lång bit kvar innan det finns ett grundläggande förtroende mellan majoritet och opposition. Men gott politiskt ledarskap bygger inte bara på att vara bra på att få ut den egna politiken, utan också att bygga hållbara allianser. Vi får hoppas att fler av oss är mogna den uppgiften.
2009-05-04
Underskön maj
Inledningen av maj har varit fantastisk, liksom avslutningen av april. Sommarkänsla. Ljust. Lövsprickning.
Ändå var nog måndagsmorgonens kortpromenad med hundarna höjdpunkten för dessa veckor. Lite kyligare, men framförallt nyregnat. Bara någon skur, men luften! Dofterna!
Jag gläder mig åt att bo i ett land där årstiderna växlar. Jag gläder mig också åt att det inte är sol 365 dagar om året. Det är skönt med sol, men det är rätt skönt med ett stilla vårregn också.
Nuförtiden gläds ju bonden i en åt regnet också. Har hört att det aldrig kan regna för mycket före midsommar, och aldrig för lite efteråt... Mycket att lära.
Men promenaden i vårmorgonens friska luft var oförglömlig. Ändå är det en helt ny, aldrig tidigare upplevd, promenad en liknande morgon nästa år. Och nästa. Precis som det var förra året. Och förrförra...
Ändå var nog måndagsmorgonens kortpromenad med hundarna höjdpunkten för dessa veckor. Lite kyligare, men framförallt nyregnat. Bara någon skur, men luften! Dofterna!
Jag gläder mig åt att bo i ett land där årstiderna växlar. Jag gläder mig också åt att det inte är sol 365 dagar om året. Det är skönt med sol, men det är rätt skönt med ett stilla vårregn också.
Nuförtiden gläds ju bonden i en åt regnet också. Har hört att det aldrig kan regna för mycket före midsommar, och aldrig för lite efteråt... Mycket att lära.
Men promenaden i vårmorgonens friska luft var oförglömlig. Ändå är det en helt ny, aldrig tidigare upplevd, promenad en liknande morgon nästa år. Och nästa. Precis som det var förra året. Och förrförra...
2009-05-03
Medias förmenta objektivitet
Så har vi då begåvats med ytterligare en "objektiv" artikelserie. Denna gång i NA som beskriver den nya Lagen Om Valfrihet (LOV-lagen) rätt intressant.
Den första artikeln hamnar på vänsterkrysset på förstasidan. Rubriken handlar om kaos. I tidningen kan man sedan läsa om hur illa allt ska bli. En orolig äldre flankeras av två socialdemokrater, en tydlig politiker och en mer facklig. Bilden som sätts är tydlig. Det kommer att bli dåligt. Personalen går på knäna redan nu. Det handlar om besparingar. Oro. Oro. Oro.
Men lugn bara. Det är ju objektiv journalistik. Nästa dag ska det ansvariga kommunalrådet få svara.
Man suckar. Detta är så långt ifrån den objektiva journalistiken man kan komma. Det är en ren partsinlaga från en tidningsredaktion som valt sida och medvetet redovisar det. För oss som ser det är det illa dolt. Men för allmänheten är det knappast synligt.
Vad har då hänt?
För det första "sätter" tidningen bilden. Det är det viktiga. Denna bild är i sin helhet negativ. Den är dessutom politiserad, eftersom alla vet (i vart fall borde journalisterna veta) att såväl (s) som kommunal varit negativa i sin inställning till LOV-lagen.
För det andra så är spelet så regisserat när det ansvariga kommunalrådet dag två får gå ut och försvara varför man ändå gör som man gör. Naturligtvis kan redaktionen i efterhand påstå sig vara objektiv eftersom båda sidor fått säga sitt. Men denna objektivitet är möjligtvis bara ett sätt att försvara sin egen ställning. Att kunna sova gott om natten och låtsas som om man är objektiv...
Det hade kunnat se annorlunda ut. Två bilder. En negativ precis som visats. En positiv som berättar om hur även äldre gärna vill bli behandlade som individer som också vill ha valfrihet. En neutral som visar på hur utmaningarna ser ut inom äldreomsorgen och hur alla kommande regeringar, lokala som nationella, får slåss mot en kostnadsexplosion som riskerar välfärden för alla och hur vi ska hitta lösningar på att ge en bättre omsorg som ändå kostar mindre.
Det finns en skrift från Sveriges Kommuner och Landsting som heter "Välfärdsmysteriet" och som beskriver att kostnaderna för den kommunala servicen ständigt ökar. Den berättar bland annat att det aldrig varit så många som vårdat så få. Personaltätheten inom äldreomsorgen är rekordhög. Och i Örebro är den högre än på många andra ställen, samtidigt som kvaliteten inte upplevs högre. Snarare tvärsom.
Det finns många bilder att beskriva. Det finns många objektiva sanningar... Det finns rätt många journalister som påstår sig vara objektiva. Än har jag inte träffat en enda.
Den första artikeln hamnar på vänsterkrysset på förstasidan. Rubriken handlar om kaos. I tidningen kan man sedan läsa om hur illa allt ska bli. En orolig äldre flankeras av två socialdemokrater, en tydlig politiker och en mer facklig. Bilden som sätts är tydlig. Det kommer att bli dåligt. Personalen går på knäna redan nu. Det handlar om besparingar. Oro. Oro. Oro.
Men lugn bara. Det är ju objektiv journalistik. Nästa dag ska det ansvariga kommunalrådet få svara.
Man suckar. Detta är så långt ifrån den objektiva journalistiken man kan komma. Det är en ren partsinlaga från en tidningsredaktion som valt sida och medvetet redovisar det. För oss som ser det är det illa dolt. Men för allmänheten är det knappast synligt.
Vad har då hänt?
För det första "sätter" tidningen bilden. Det är det viktiga. Denna bild är i sin helhet negativ. Den är dessutom politiserad, eftersom alla vet (i vart fall borde journalisterna veta) att såväl (s) som kommunal varit negativa i sin inställning till LOV-lagen.
För det andra så är spelet så regisserat när det ansvariga kommunalrådet dag två får gå ut och försvara varför man ändå gör som man gör. Naturligtvis kan redaktionen i efterhand påstå sig vara objektiv eftersom båda sidor fått säga sitt. Men denna objektivitet är möjligtvis bara ett sätt att försvara sin egen ställning. Att kunna sova gott om natten och låtsas som om man är objektiv...
Det hade kunnat se annorlunda ut. Två bilder. En negativ precis som visats. En positiv som berättar om hur även äldre gärna vill bli behandlade som individer som också vill ha valfrihet. En neutral som visar på hur utmaningarna ser ut inom äldreomsorgen och hur alla kommande regeringar, lokala som nationella, får slåss mot en kostnadsexplosion som riskerar välfärden för alla och hur vi ska hitta lösningar på att ge en bättre omsorg som ändå kostar mindre.
Det finns en skrift från Sveriges Kommuner och Landsting som heter "Välfärdsmysteriet" och som beskriver att kostnaderna för den kommunala servicen ständigt ökar. Den berättar bland annat att det aldrig varit så många som vårdat så få. Personaltätheten inom äldreomsorgen är rekordhög. Och i Örebro är den högre än på många andra ställen, samtidigt som kvaliteten inte upplevs högre. Snarare tvärsom.
Det finns många bilder att beskriva. Det finns många objektiva sanningar... Det finns rätt många journalister som påstår sig vara objektiva. Än har jag inte träffat en enda.
2009-04-29
Upp till kamp emot kvalen
sista striden det är.
Den första maj demonstrerar socialdemokrater runt om i landet. På alla ställen där allt färre träffas sjungs alltid den åldriga kampsången "Internationalen" vars första strof jag citerar ovan.
Det är intressant att följa socialdemokratins nuvarande utveckling. Partiet har sedan länge varit ett av Sveriges mest konservativa partier. Bilden av partiet har varit och är den av ett parti som drömmer sig tillbaka. Till folkhemmet. Till 1970-talet och den offentliga sektorns expansion. Politiken har handlat om återställare, även när man själv varit vid makten. Första maj-demonstrationerna där man länge varit i opposition mot sig själv blir det tydligaste exemplet.
Nu har man en ny ledare. Mona Sahlins start har milt sagt varit usel. Till del är det inte förvånande. Jag deltog före förra valet i en debatt med Sahlin där hon inte svarade på en enda fråga. När publiken, universitetsstudenter, ställde en fråga blev återkopplingen ofta "vad tycker du själv?". Det är inte en funktionell partiledare. Som partiledare måste man kunna ge svar och visa på en väg framåt.
Mona Sahlins arbete borde dock ändå föras av (s) men ledas av någon annan. De allvarliga problem partiet brottas med bygger på att den politik som format partiet inte längre fungerar, och att det blivit för långt från den professionellt skapade bilden och verkligheten.
Partiet måste förnyas, men ingen vet hur och försöken skapar en sådan oro mellan partiet falanger att en söndring ligger nära. Den starka LO-kopplingen riskerar att bli ytterligare ett black om foten. Vilken LO-falang ska man stödja? Metall eller Kommunal? Privat eller offentlig sektor? Vilka LO-medarbetare vill man bli ovän med? De privatanställda som ser risker med att allt mer av deras löner går till skatt för offentliga verksamheter som vare sig blir bättre eller fler? Eller de offentliganställda som måste inse att den offentliga sektorn måste bli mindre och effektivare?
Vilka väljare ska man attrahera när den trygghet som man tidigare kunde stå för, i det lugna, trygga men isolerade Sverige, inte längre finns i den globaliserade världen. Var hittar man pengar till det man vill göra när man inte kan beskatta så annorlunda än grannländer i och utanför Europa? Vilka svar har man överhuvudtaget?
Det finns flera exempel i världen på partier som likt socialdemokraterna i Sverige haft en unik maktkoncentration, störst ekonomiska resurser och byggt upp bilden av sig själva som ledare och regeringsdugliga, men som sedan raserats och försvunnit. Det finns flera tecken som talar för att den process socialdemokraterna nu är inne i kan leda i den riktningen.
Citatet "sista striden det är" kan innehålla en helt annan betydelse än vad de som sjungit den trott...
Den första maj demonstrerar socialdemokrater runt om i landet. På alla ställen där allt färre träffas sjungs alltid den åldriga kampsången "Internationalen" vars första strof jag citerar ovan.
Det är intressant att följa socialdemokratins nuvarande utveckling. Partiet har sedan länge varit ett av Sveriges mest konservativa partier. Bilden av partiet har varit och är den av ett parti som drömmer sig tillbaka. Till folkhemmet. Till 1970-talet och den offentliga sektorns expansion. Politiken har handlat om återställare, även när man själv varit vid makten. Första maj-demonstrationerna där man länge varit i opposition mot sig själv blir det tydligaste exemplet.
Nu har man en ny ledare. Mona Sahlins start har milt sagt varit usel. Till del är det inte förvånande. Jag deltog före förra valet i en debatt med Sahlin där hon inte svarade på en enda fråga. När publiken, universitetsstudenter, ställde en fråga blev återkopplingen ofta "vad tycker du själv?". Det är inte en funktionell partiledare. Som partiledare måste man kunna ge svar och visa på en väg framåt.
Mona Sahlins arbete borde dock ändå föras av (s) men ledas av någon annan. De allvarliga problem partiet brottas med bygger på att den politik som format partiet inte längre fungerar, och att det blivit för långt från den professionellt skapade bilden och verkligheten.
Partiet måste förnyas, men ingen vet hur och försöken skapar en sådan oro mellan partiet falanger att en söndring ligger nära. Den starka LO-kopplingen riskerar att bli ytterligare ett black om foten. Vilken LO-falang ska man stödja? Metall eller Kommunal? Privat eller offentlig sektor? Vilka LO-medarbetare vill man bli ovän med? De privatanställda som ser risker med att allt mer av deras löner går till skatt för offentliga verksamheter som vare sig blir bättre eller fler? Eller de offentliganställda som måste inse att den offentliga sektorn måste bli mindre och effektivare?
Vilka väljare ska man attrahera när den trygghet som man tidigare kunde stå för, i det lugna, trygga men isolerade Sverige, inte längre finns i den globaliserade världen. Var hittar man pengar till det man vill göra när man inte kan beskatta så annorlunda än grannländer i och utanför Europa? Vilka svar har man överhuvudtaget?
Det finns flera exempel i världen på partier som likt socialdemokraterna i Sverige haft en unik maktkoncentration, störst ekonomiska resurser och byggt upp bilden av sig själva som ledare och regeringsdugliga, men som sedan raserats och försvunnit. Det finns flera tecken som talar för att den process socialdemokraterna nu är inne i kan leda i den riktningen.
Citatet "sista striden det är" kan innehålla en helt annan betydelse än vad de som sjungit den trott...
Ekonomiska bekymmer
Idag har vi suttit på kommunfullmäktige och bland annat debatterat bokslut 2008. Det är ett starkt bokslut även sett i ett historiskt perspektiv. Trots en nedgång på börsen med drygt 80 miljoner, avsättningar till Citybanan på drygt 50 och engångskostnader för projektet kring framtidens administration på cirka 20, gör kommunen ett överskott på 100 miljoner kronor. Det är bra, framförallt sett ur ett framtidsperspektiv. Dagens utmaningar hade varit betydligt svårare att möta om fjolåret sett annorlunda ut.
Örebro kommun har en historia av att inte kunna hålla budgeten. Merparten av 1990-talet var en beskrivning av underskott. De fanns två bottennivåer, dels 1995-96 då (s) var tvingade att sälja Örebro Energi för att lösa ett skenande lånebehov, dels 2002-03, då samma parti släppte lös kostnaderna på hemmaplan och skapade en lokal kris. Lösningen blev en kraftig inbromsning som påverkade kommunens anställda kraftigt.
Den styrande fempartikoalitionen insåg omedelbart efter maktövertagandet att vi var tvingade att avbryta denna historik av egenproducerade underskott. Budgetdisciplin, återhållsamhet och ekonomi- och kvalitetsstyrning blev centrala. Vi inledde därför vårt arbete med att avsluta ett antal ofinansierade projekt som (s) beslutat om inför valet. Kritiken mot detta var kraftig.
Det har fortsatt på detta sätt hela tiden. Inte på något sätt har oppositionen valt att minska kommunens totala kostnadsmassa. Två förslag har förvisso funnits, minskade politiska kostnader och minskade konsultkostnader, men minskningarna skulle ske från den högre totala nivå oppositionens alternativbudget redovisade. Senast i går ville oppositionen öka kommunens kostnader för anpassningsåtgärder i kommunala lokaler, utan att redovisa var pengarna skulle tas.
På fullmäktige fortsätter diskussionen i samma spår. Oppositionen ifrågasätter besparingar inom såväl äldreomsorg som inom gymnasieskolan. De vill öka kostnaderna för konstinköp. Stort blandas med smått men hela tiden är bilden att det finns mer pengar.
Det är allvarligt. Kommunens ekonomiska läge måste hanteras i ett sammanhang där inte vissa partier menar sig ha mer pengar än andra. Den omställning från ekonomisk lättsinnighet till ekonomiskt ansvar som alla medarbetare måste fundera över, riskeras om bilden av utmaningen inte accepteras av oppositionen, i stort och i smått.
Det är en risk att en opposition som inte tar ekonomin på allvar är ett större ekonomiskt bekymmer än de åtgärder som måste vidtas. Konsekvenserna av en ineffektiv kommunal organisation riskerar välfärden både på kort och lång sikt.
Örebro kommun har en historia av att inte kunna hålla budgeten. Merparten av 1990-talet var en beskrivning av underskott. De fanns två bottennivåer, dels 1995-96 då (s) var tvingade att sälja Örebro Energi för att lösa ett skenande lånebehov, dels 2002-03, då samma parti släppte lös kostnaderna på hemmaplan och skapade en lokal kris. Lösningen blev en kraftig inbromsning som påverkade kommunens anställda kraftigt.
Den styrande fempartikoalitionen insåg omedelbart efter maktövertagandet att vi var tvingade att avbryta denna historik av egenproducerade underskott. Budgetdisciplin, återhållsamhet och ekonomi- och kvalitetsstyrning blev centrala. Vi inledde därför vårt arbete med att avsluta ett antal ofinansierade projekt som (s) beslutat om inför valet. Kritiken mot detta var kraftig.
Det har fortsatt på detta sätt hela tiden. Inte på något sätt har oppositionen valt att minska kommunens totala kostnadsmassa. Två förslag har förvisso funnits, minskade politiska kostnader och minskade konsultkostnader, men minskningarna skulle ske från den högre totala nivå oppositionens alternativbudget redovisade. Senast i går ville oppositionen öka kommunens kostnader för anpassningsåtgärder i kommunala lokaler, utan att redovisa var pengarna skulle tas.
På fullmäktige fortsätter diskussionen i samma spår. Oppositionen ifrågasätter besparingar inom såväl äldreomsorg som inom gymnasieskolan. De vill öka kostnaderna för konstinköp. Stort blandas med smått men hela tiden är bilden att det finns mer pengar.
Det är allvarligt. Kommunens ekonomiska läge måste hanteras i ett sammanhang där inte vissa partier menar sig ha mer pengar än andra. Den omställning från ekonomisk lättsinnighet till ekonomiskt ansvar som alla medarbetare måste fundera över, riskeras om bilden av utmaningen inte accepteras av oppositionen, i stort och i smått.
Det är en risk att en opposition som inte tar ekonomin på allvar är ett större ekonomiskt bekymmer än de åtgärder som måste vidtas. Konsekvenserna av en ineffektiv kommunal organisation riskerar välfärden både på kort och lång sikt.
2009-04-22
Regeringen har rätt, Carl B fel
Carl B Hamilton (fp) går idag ut med sin syn på bonusar och AP-fondernas ägande i olika bolag. Han menar att AP-fonderna inte ska lägga sig i bolagens skötsel annat än i fråga om maximal avkastning. Därför gör regeringen fel när den beslutat att AP-fondernas representanter inte ska acceptera bonusar i de bolag de äger aktier i.
Hans resonemang lider av två allvarliga brister.
För det första är det den passiva ägarstyrningen som är ett av de allvarligaste problemen inom bolagsvärlden idag. Framförallt gäller det synen på långsiktighet och stabilitet. Om maximalt avkastande blir den enda norm bolagen har att hålla sig till, innebär det i sig ökade risker för just sådana svängningar vi idag får skörda frukterna av. Om bolagsledningarna kan berika sig själva, utan att ägarna bryr sig, och utan att behöva ta ansvar för vad som händer med det egna bolaget, och än mindre med nationella och internationella ekonomiska företeelser, handlar det om ren och skär egoism. Jag tar alla vinster, någon annan får betala notan. Om man har bonusar när det går bra, borde man i så fall även få betala tillbaka om det går dåligt. Men negativa bonusar har jag ännu inte hört talas om.
För det andra måste regeringen ta hänsyn till något mer än själva företagsägandet. Regeringens ansvar är även samhällsutvecklingen. Ett samhälle där vissa berikar sig själva, utan ansvar, och andra ställs allt mer utanför, där klyftorna ökar mellan en allt mindre men allt rikare klick och en allt större och allt osäkrare allmänhet, kommer att påverka politik, demokrati - ja samhällsutvecklingen i sin helhet. En god regering funderar över vart detta kan leda och agerar därefter - precis som regeringen nu gjort.
Därför har regeringen gjort rätt, igen, och Carl B Hamilton har fel.
Hans resonemang lider av två allvarliga brister.
För det första är det den passiva ägarstyrningen som är ett av de allvarligaste problemen inom bolagsvärlden idag. Framförallt gäller det synen på långsiktighet och stabilitet. Om maximalt avkastande blir den enda norm bolagen har att hålla sig till, innebär det i sig ökade risker för just sådana svängningar vi idag får skörda frukterna av. Om bolagsledningarna kan berika sig själva, utan att ägarna bryr sig, och utan att behöva ta ansvar för vad som händer med det egna bolaget, och än mindre med nationella och internationella ekonomiska företeelser, handlar det om ren och skär egoism. Jag tar alla vinster, någon annan får betala notan. Om man har bonusar när det går bra, borde man i så fall även få betala tillbaka om det går dåligt. Men negativa bonusar har jag ännu inte hört talas om.
För det andra måste regeringen ta hänsyn till något mer än själva företagsägandet. Regeringens ansvar är även samhällsutvecklingen. Ett samhälle där vissa berikar sig själva, utan ansvar, och andra ställs allt mer utanför, där klyftorna ökar mellan en allt mindre men allt rikare klick och en allt större och allt osäkrare allmänhet, kommer att påverka politik, demokrati - ja samhällsutvecklingen i sin helhet. En god regering funderar över vart detta kan leda och agerar därefter - precis som regeringen nu gjort.
Därför har regeringen gjort rätt, igen, och Carl B Hamilton har fel.
2009-04-19
Tio dagar utan nät...
Påskveckan lade ADSLuppkompplingen ur hemma. Veckan efter på ett studiebesök i Edinburgh visade på att det inte är självklart med trådlöst nätverk på hotell runt om i världen.
Tio dagar utan epostläsning, bloggande eller nyhetskollande. Några korta Facebook via mobilen är allt.
Det är rätt intressant att inse hur mycket av det nuvarande arbetet som styrs via nätet. Både externt och internt. Det är inte alltid positivt. Till exempel:
Hur många samtal har brutits av att mobilen ringt? Varför är alltid mobilen viktigare än IRL-samtalet?
Hur många tankar grumlas av att man alltid måste vara "på", messa, twittra, läsa epost, lyssna av...
Hur många sammanträden befolkas av människor som egentligen inte är där, utan ute på nätet?
osv
Men så är det i dag. Frågan är hur det blir i morgon...
Tio dagar utan epostläsning, bloggande eller nyhetskollande. Några korta Facebook via mobilen är allt.
Det är rätt intressant att inse hur mycket av det nuvarande arbetet som styrs via nätet. Både externt och internt. Det är inte alltid positivt. Till exempel:
Hur många samtal har brutits av att mobilen ringt? Varför är alltid mobilen viktigare än IRL-samtalet?
Hur många tankar grumlas av att man alltid måste vara "på", messa, twittra, läsa epost, lyssna av...
Hur många sammanträden befolkas av människor som egentligen inte är där, utan ute på nätet?
osv
Men så är det i dag. Frågan är hur det blir i morgon...
2009-04-08
(S)toppblocket "lånar" av skattebetalarna
Så har det hänt igen. Socialdemokraterna tycker inte att de har nog med pengar för att driva partikampanj utan "lånar" mer pengar av skattebetalarna. Denna gång är det ett brev till de boende vid universitetet. Det är tyvärr inte första gången. Men det är första gången efter det förra löftet att det aldrig skulle ske igen.
Socialdemokraterna får mer än 2.000.000:- kronor om året av skattebetalarna i Örebro för att driva partiarbete och kampanja. Två miljoner kronor om året. Mer än dubbelt så mycket som det näst största partiet. Till detta kommer tre kommunalrådstjänster, en "kanslichefstjänst" i samma lönenivå som kommunalråden, politiska sekreterare och en assistenttjänst. Man tycker det borde räcka.
Men det gör det uppenbarligen inte. Istället väljer man att använda kommunala resurser för att få ut sin partipropaganda till örebroarna. Det är unikt. Inget annat parti har gjort något liknande.
Vad visar då detta? Ett antal saker:
För det första: Att socialdemokraterna tar alla tillfällen för att stoppa Örebros utveckling. Fungerar det inte att rösta emot i nämnder och i fullmäktige försöker man pressa någon annan att överklaga. Försena, förstöra och stoppa!
För det andra: Att socialdemokraterna inte inser att kommunens pengar inte är deras utan skattebetalarnas. Det märks också ibland i fullmäktigedebatterna att de menar att de ser kommunens pengar som sina. Detta agerande gör det övertydligt.
För det tredje: Att socialdemokraterna inte vill acceptera att man är i opposition och därmed inte styr kommunen. Man vill helt enkelt inte acceptera en av de grundläggande demokratiska spelreglerna. Är man i opposition så är man. Men Örebros socialdemokrater menar sig äga både kommunen och de demokratiska spelreglerna.
För det fjärde: Att man inte kan lita på löften från socialdemokraterna. Efter det förra brevet lovade de att de inte skulle använda kommunens pengar på samma sätt igen. Löftet höll inte länge denna gång heller.
För det femte: Att man måste fundera över hur socialdemokraterna använda kommunens pengar när de var kommunledning. Överförde och använde de kommunala resurser till partiarbete även då utan att redovisa detta öppet?
På det lilla ska man känna det stora, på de små gärningarna ska man känna de stora. Det är inte bara på riksplanet som socialdemokraterna har legitimitetsproblem.
Socialdemokraterna får mer än 2.000.000:- kronor om året av skattebetalarna i Örebro för att driva partiarbete och kampanja. Två miljoner kronor om året. Mer än dubbelt så mycket som det näst största partiet. Till detta kommer tre kommunalrådstjänster, en "kanslichefstjänst" i samma lönenivå som kommunalråden, politiska sekreterare och en assistenttjänst. Man tycker det borde räcka.
Men det gör det uppenbarligen inte. Istället väljer man att använda kommunala resurser för att få ut sin partipropaganda till örebroarna. Det är unikt. Inget annat parti har gjort något liknande.
Vad visar då detta? Ett antal saker:
För det första: Att socialdemokraterna tar alla tillfällen för att stoppa Örebros utveckling. Fungerar det inte att rösta emot i nämnder och i fullmäktige försöker man pressa någon annan att överklaga. Försena, förstöra och stoppa!
För det andra: Att socialdemokraterna inte inser att kommunens pengar inte är deras utan skattebetalarnas. Det märks också ibland i fullmäktigedebatterna att de menar att de ser kommunens pengar som sina. Detta agerande gör det övertydligt.
För det tredje: Att socialdemokraterna inte vill acceptera att man är i opposition och därmed inte styr kommunen. Man vill helt enkelt inte acceptera en av de grundläggande demokratiska spelreglerna. Är man i opposition så är man. Men Örebros socialdemokrater menar sig äga både kommunen och de demokratiska spelreglerna.
För det fjärde: Att man inte kan lita på löften från socialdemokraterna. Efter det förra brevet lovade de att de inte skulle använda kommunens pengar på samma sätt igen. Löftet höll inte länge denna gång heller.
För det femte: Att man måste fundera över hur socialdemokraterna använda kommunens pengar när de var kommunledning. Överförde och använde de kommunala resurser till partiarbete även då utan att redovisa detta öppet?
På det lilla ska man känna det stora, på de små gärningarna ska man känna de stora. Det är inte bara på riksplanet som socialdemokraterna har legitimitetsproblem.
2009-04-05
Så kort är livet
Har under en vecka arbetat med att sortera ett, eller ett par, liv.
Min yngre bror har noggrant gått igenom både brev, bilder och böcker. Rätt som det är kommer ett kort från förra sekelskiftet fram. Det visar sågen i Garphyttan, sågardammen och en massa människor som arbetar. I bakgrunden ses en vucen man med en liten pojke i knäet. Det är min farfars far och min farfar.
Märklig känsla. Att se sin farfar som kanske femåring. Han som bara var gammal. Stark, seg, lugn men alltid gammal. Men nu sitter han som liten pojke i sin pappas trygga knä. Knappt större än min egen minste.
Plötsligt krymper tiden ihop. Blir nästan ingenting. Ett människoliv som en viskning.
Snart är jag där själv. Alltid gammal. Sedan glömd. Tills någon kanske någon dag hittar ett gammalt foto.
Och tiden åter krymper.
Min yngre bror har noggrant gått igenom både brev, bilder och böcker. Rätt som det är kommer ett kort från förra sekelskiftet fram. Det visar sågen i Garphyttan, sågardammen och en massa människor som arbetar. I bakgrunden ses en vucen man med en liten pojke i knäet. Det är min farfars far och min farfar.
Märklig känsla. Att se sin farfar som kanske femåring. Han som bara var gammal. Stark, seg, lugn men alltid gammal. Men nu sitter han som liten pojke i sin pappas trygga knä. Knappt större än min egen minste.
Plötsligt krymper tiden ihop. Blir nästan ingenting. Ett människoliv som en viskning.
Snart är jag där själv. Alltid gammal. Sedan glömd. Tills någon kanske någon dag hittar ett gammalt foto.
Och tiden åter krymper.
2009-03-30
Marsvår
I lördagskväll sjöng dubbeltrasten för första gången. Det är en njutning.
Gässen drar igen över Närkesslätten, sädgäss, grågäss, kanadagäss.
De första tranorna ropar från Kvismaren.
I morse sjöng bofinken i Fällersta,
Marsvår!
Gässen drar igen över Närkesslätten, sädgäss, grågäss, kanadagäss.
De första tranorna ropar från Kvismaren.
I morse sjöng bofinken i Fällersta,
Marsvår!
2009-03-27
Lokal demokrati i utveckling eller avveckling?
Har just inlett ett seminarium om kommunal demokrati och hur vi styr olika kommuner. Bakgrunden till det hela är ett arbete som Örebro kommun lade ut till Örebro universitet. Arbetet använder vi som grund för våra fortsatta diskussioner om förändringar av Örebro kommuns politiska organisation. Hittills har det arbetet inte lett så långt. Det finns stora skillnader mellan nästan alla olika politiska partier om så många frågor. Vi saknar en gemensam grundsyn om de grundläggande skälen till varför en politisk organisation ska se ut på ett visst sätt.
Det finns ingen sanning i att den ena vägen är rättare än den andra. Men för mig personligen är det viktigt att ständigt ifrågasätta de rådande strukturerna. Det rör såväl hur vi genomför verksamheterna. Men inte minst rör det hur vi styr och hur denna styrning påverkar det demokratiska systemet.
Är mängden avgörande för visad demokratisk styrka? Jag menar att det knappast är så. I vissa fall kan till och med antalet förtroendevalda vara direkt motverkande en stark demokratisk bas. Örebro har ungefär 600 förtroendevalda. De flesta jämförbara kommuner har hälften. Är demokratin dubbelt så bra i Örebro? Knappast. I ett internationellt perspektiv är denna mängd förtroendevalda unik.
Men vad är innehållet i det uppdrag dessa förtroendevalda har? Jag gjorde för något år sedan en enkel undersökning om hur ärendena såg ut i de olika nämnderna. Då var otroligt mycket information, diskussion och argumentation. Mycket litet var beslut. Det är inte troligt att bilden ser så annorlunda ut idag. Den allt mer utvecklade valfriheten minskar dessutom beslutsområdet. En utökad självstyrelse även för egenregi minskar det ytterligare.
Naturligtvis kan man mena att det finns ett värde att ha några hundra medborgare som är mer informerade om kommunal verksamhet än alla andra. Men det är inte demokratins kärna. Dessutom är det enkelt att se att i princip alla partier idag mer är rekryteringsbas för politiska uppdrag än tankesmedjor, ideologiska växthus eller opinionsbildare. Denna utveckling är tydligast i de små kommunerna, som ju också har störst rekryteringsproblem. Men den är på väg med stormsteg även in i storstäderna. Den dag partierna bara är ideologiskt tomma skal vars uppgift är att rekrytera nämndpolitiker är nära.
I ett annat avseende är verkligen mängden avgörande. Och det handlar om beslutsmängd och beslutsförhet. Demokratiskt partiarbete handlar om opinonsbildning, ideologi och mobilisering. Demokratiskt nämndarbete handlar om beslutsfattande. Ända från lagtingets tid och till nu så avgörs demokratins framtid om och hur man fattar beslut. Men om beslutsfattandet flyttas, måste också det demokratiska systemet förändras. När lagstiftningen ändras så valfriheten blir grund för förskola och skola, rycks mattan undan för mycket av det politiska beslutsfattandet i skolnämnderna. När lagen om valfrihet används för de äldre blir det samma sak inom äldreomsorgen. På område efter område har de enskilda medborgarnas myndighet ersatt politikernas bästvetande. Det är bra men det borde få konsekvenser för den politiska organisationen.
I Örebro arbetar vi intensivt med ökat självstyre inom egenregiverksamhet. Vi kallar det i vissa fall intraprenader. Även denna utveckling påverkar det politiska beslutsfattandet. Politikerna har inte längre rätt att styra den dagliga verksamheten. Uppgifterna blir begränsade till budget och bokslut. Viktiga uppgifter, men de kräver en helt annan organisation och en annan politikertyp än tidigare.
Denna utveckling kan man leda eller bli ledd av. I de flesta av Sveriges kommuner blir partierna ledda av en utveckling man inte orkar kontrollera. Färre människor vill bli engagerade i en verksamhet där det vare sig finns makt eller utvecklingsmöjligheter. Partierna minskar. Nämnder läggs ner. Snart kommer en stor våg av kommunsammanslagningar.
Man kunde välja att leda istället för ledas. Acceptera att det traditionella nämndarbetet numera kan se med betydligt färre förtroendevalda, ge dessa rimliga villkor och arbetsmöjligheter. I vissa fall skulle kanske nämndarbetet bli helt annorlunda. Tillfälliga utvecklingsnämnder som har ett tydligt, men begränsat, uppdrag kring frågor som just nu måste hanteras av politiken. En klimatnämnd. En elevminskningskonsekvensnämnd. En regionsammanslagningsnämnd. En valfrihetsorganisationsnämnd. Och så vidare. Samtidigt kunde man arbeta med att förstärka det civila samhället, där partierna är en självklar del.
Barack Obama visade att det i våra samhällen finns en enorm kraft för samhällsomvandling, även i system där vare sig valdeltagande eller nämnddeltagande är i närheten av Sveriges, eller Örebros. Verkligheten idag är att vi befinner oss i ett paradigmskifte. Frågan är hur många av oss som orkar förändra oss i den takt det omgivande samhället kräver. Om vi inte gör det finns risken att misstron mot den lokala demokratin undergräver dess legitimitet.
Det finns ingen sanning i att den ena vägen är rättare än den andra. Men för mig personligen är det viktigt att ständigt ifrågasätta de rådande strukturerna. Det rör såväl hur vi genomför verksamheterna. Men inte minst rör det hur vi styr och hur denna styrning påverkar det demokratiska systemet.
Är mängden avgörande för visad demokratisk styrka? Jag menar att det knappast är så. I vissa fall kan till och med antalet förtroendevalda vara direkt motverkande en stark demokratisk bas. Örebro har ungefär 600 förtroendevalda. De flesta jämförbara kommuner har hälften. Är demokratin dubbelt så bra i Örebro? Knappast. I ett internationellt perspektiv är denna mängd förtroendevalda unik.
Men vad är innehållet i det uppdrag dessa förtroendevalda har? Jag gjorde för något år sedan en enkel undersökning om hur ärendena såg ut i de olika nämnderna. Då var otroligt mycket information, diskussion och argumentation. Mycket litet var beslut. Det är inte troligt att bilden ser så annorlunda ut idag. Den allt mer utvecklade valfriheten minskar dessutom beslutsområdet. En utökad självstyrelse även för egenregi minskar det ytterligare.
Naturligtvis kan man mena att det finns ett värde att ha några hundra medborgare som är mer informerade om kommunal verksamhet än alla andra. Men det är inte demokratins kärna. Dessutom är det enkelt att se att i princip alla partier idag mer är rekryteringsbas för politiska uppdrag än tankesmedjor, ideologiska växthus eller opinionsbildare. Denna utveckling är tydligast i de små kommunerna, som ju också har störst rekryteringsproblem. Men den är på väg med stormsteg även in i storstäderna. Den dag partierna bara är ideologiskt tomma skal vars uppgift är att rekrytera nämndpolitiker är nära.
I ett annat avseende är verkligen mängden avgörande. Och det handlar om beslutsmängd och beslutsförhet. Demokratiskt partiarbete handlar om opinonsbildning, ideologi och mobilisering. Demokratiskt nämndarbete handlar om beslutsfattande. Ända från lagtingets tid och till nu så avgörs demokratins framtid om och hur man fattar beslut. Men om beslutsfattandet flyttas, måste också det demokratiska systemet förändras. När lagstiftningen ändras så valfriheten blir grund för förskola och skola, rycks mattan undan för mycket av det politiska beslutsfattandet i skolnämnderna. När lagen om valfrihet används för de äldre blir det samma sak inom äldreomsorgen. På område efter område har de enskilda medborgarnas myndighet ersatt politikernas bästvetande. Det är bra men det borde få konsekvenser för den politiska organisationen.
I Örebro arbetar vi intensivt med ökat självstyre inom egenregiverksamhet. Vi kallar det i vissa fall intraprenader. Även denna utveckling påverkar det politiska beslutsfattandet. Politikerna har inte längre rätt att styra den dagliga verksamheten. Uppgifterna blir begränsade till budget och bokslut. Viktiga uppgifter, men de kräver en helt annan organisation och en annan politikertyp än tidigare.
Denna utveckling kan man leda eller bli ledd av. I de flesta av Sveriges kommuner blir partierna ledda av en utveckling man inte orkar kontrollera. Färre människor vill bli engagerade i en verksamhet där det vare sig finns makt eller utvecklingsmöjligheter. Partierna minskar. Nämnder läggs ner. Snart kommer en stor våg av kommunsammanslagningar.
Man kunde välja att leda istället för ledas. Acceptera att det traditionella nämndarbetet numera kan se med betydligt färre förtroendevalda, ge dessa rimliga villkor och arbetsmöjligheter. I vissa fall skulle kanske nämndarbetet bli helt annorlunda. Tillfälliga utvecklingsnämnder som har ett tydligt, men begränsat, uppdrag kring frågor som just nu måste hanteras av politiken. En klimatnämnd. En elevminskningskonsekvensnämnd. En regionsammanslagningsnämnd. En valfrihetsorganisationsnämnd. Och så vidare. Samtidigt kunde man arbeta med att förstärka det civila samhället, där partierna är en självklar del.
Barack Obama visade att det i våra samhällen finns en enorm kraft för samhällsomvandling, även i system där vare sig valdeltagande eller nämnddeltagande är i närheten av Sveriges, eller Örebros. Verkligheten idag är att vi befinner oss i ett paradigmskifte. Frågan är hur många av oss som orkar förändra oss i den takt det omgivande samhället kräver. Om vi inte gör det finns risken att misstron mot den lokala demokratin undergräver dess legitimitet.
2009-03-25
Stadens torg, stoppblocket och samarbete
Socialdemokraterna och vänsterpartiet blir i Örebro allt tydligare en politisk stoppakt. Allt som kan stoppas ska stoppas, på alla möjliga sätt. Minoritetsåterremisserna används och riskerar möjligen att användas än mer när lagstiftningen nu ändrats. Överklaganden av politiker som inte gillar innehållet i beslutet, men som blivit överröstade i nämnden eller styrelsen, har använts och försvårat kommunens arbete.
Upprustningen av stadens torg blir det tydligaste exemplet på detta. Spelet kring de trettio mljonerna detta får kosta kommunen är bekymmersamt, främst för örebroarna men även för det politiska samtalet.
Örebro kommun har avsatt 30 miljoner till torgen. Det borde vara helt tillräckligt för alla politiker att låta fullmäktige ta det beslutet och sedan ge ansvaret för genomförandet till nämnden, i detta fall programnämnd Samhällsbyggnad. För vad är alternativet? Vilka beslut ska fullmäktige lyfta från de olika nämnderna? Kan något investeringsbeslut tas i någon nämnd? Hur många skolor och förskolor har inte blivit dyrare än budgeterat? Hur många äldreboenden? Hur många infrastrukturprojekt?
Det finns osäkerhetsfaktorer. Både vad gäller kostnader, där det nu kanske är en positiv osäkerhet, det blir billigare på grund av konjunkturläget, och intäkter - där delfinansieringen från fastighetsägarna inte är klar.
Men det är inte unikt. Jag tog i fullmäktige upp tre exempel på mycket större projekt under den förra socialdemokratiska kommunledningen som överhuvudtaget inte hade någon ekonomisk kalkyl. Projektet kring Truckstop är det tydligaste. Tiotals miljoner kronor investerades utan några konkreta intäkter. Kanske man skulle få exploateringsintäkter om något eller många år.
Då gick det bra. Då var det OK att investera mer än en halv miljard. Nu är frågan om en tveksamhet på kanske tio miljoner. Nu är det oacceptabelt.
Det finns inget bärande ekonomiskt skäl bakom nejsägandet. Det ekonomiska ansvaret är klart och tydligt. Istället handlar det bara om partipolitik. Som så ofta sätts Örebros och örebroarnas bästa i bakgrunden för partiinterna intressen.
I reda pengar handlar det om en skillnad på 800.000 kronor mellan kommunledningen och oppositionen. Jag erbjöd mig att försöka finna en kompromiss kring dessa i sammanhanget små pengar. Men dörren stängdes kraftfullt.
Det är tyvärr ytterligare ett exempel på att oppositionens ord om samarbete i verkligheten bara är tomma.
I den följande debatten om kommunens ekonomiska läge erbjöd jag gång efter gång oppositionen att ställa upp på ett gemensamt arbete för att värna välfärden. Även denna gång var det sparsamt med öppningar mot reellt samarbete.
För fem år sedan tog vi i den dåvarande oppositionen ett stort ansvar för att tillsammans med socialdemokraterna hantera den kris som de själva var orsak till. Vi valde bort partiegoism till förmån för kommunalt ansvar. Jag hoppas fortfarande på att dagens opposition till sist väljer samma väg.
Upprustningen av stadens torg blir det tydligaste exemplet på detta. Spelet kring de trettio mljonerna detta får kosta kommunen är bekymmersamt, främst för örebroarna men även för det politiska samtalet.
Örebro kommun har avsatt 30 miljoner till torgen. Det borde vara helt tillräckligt för alla politiker att låta fullmäktige ta det beslutet och sedan ge ansvaret för genomförandet till nämnden, i detta fall programnämnd Samhällsbyggnad. För vad är alternativet? Vilka beslut ska fullmäktige lyfta från de olika nämnderna? Kan något investeringsbeslut tas i någon nämnd? Hur många skolor och förskolor har inte blivit dyrare än budgeterat? Hur många äldreboenden? Hur många infrastrukturprojekt?
Det finns osäkerhetsfaktorer. Både vad gäller kostnader, där det nu kanske är en positiv osäkerhet, det blir billigare på grund av konjunkturläget, och intäkter - där delfinansieringen från fastighetsägarna inte är klar.
Men det är inte unikt. Jag tog i fullmäktige upp tre exempel på mycket större projekt under den förra socialdemokratiska kommunledningen som överhuvudtaget inte hade någon ekonomisk kalkyl. Projektet kring Truckstop är det tydligaste. Tiotals miljoner kronor investerades utan några konkreta intäkter. Kanske man skulle få exploateringsintäkter om något eller många år.
Då gick det bra. Då var det OK att investera mer än en halv miljard. Nu är frågan om en tveksamhet på kanske tio miljoner. Nu är det oacceptabelt.
Det finns inget bärande ekonomiskt skäl bakom nejsägandet. Det ekonomiska ansvaret är klart och tydligt. Istället handlar det bara om partipolitik. Som så ofta sätts Örebros och örebroarnas bästa i bakgrunden för partiinterna intressen.
I reda pengar handlar det om en skillnad på 800.000 kronor mellan kommunledningen och oppositionen. Jag erbjöd mig att försöka finna en kompromiss kring dessa i sammanhanget små pengar. Men dörren stängdes kraftfullt.
Det är tyvärr ytterligare ett exempel på att oppositionens ord om samarbete i verkligheten bara är tomma.
I den följande debatten om kommunens ekonomiska läge erbjöd jag gång efter gång oppositionen att ställa upp på ett gemensamt arbete för att värna välfärden. Även denna gång var det sparsamt med öppningar mot reellt samarbete.
För fem år sedan tog vi i den dåvarande oppositionen ett stort ansvar för att tillsammans med socialdemokraterna hantera den kris som de själva var orsak till. Vi valde bort partiegoism till förmån för kommunalt ansvar. Jag hoppas fortfarande på att dagens opposition till sist väljer samma väg.
2009-03-24
Kristider
Idag har kommunstyrelsen i Örebro tagit ett par av de första besluten i en troligtvis lång serie av beslut för att vi ska hantera den ekonomiska nedgången så bra som möjligt. Det handlar om ett anställningsstopp och ett beslut för att öka personalrörligheten.
Samtidigt redovisar programnämnd Social Välfärd flera åtgärder på drygt 80 miljoner kronor. Alla besluten är svåra men nödvändiga för att värna den välfärd som vi alla menar är kommunens huvuduppgift.
I början av mars redovisade programnämnd Barn och utbildning ett förslag om att lägga ner Rudbecksskolan. Tufft men också det nödvändigt.
Programnämnd Samhällsbyggnad arbetar med ett stort antal generella uppdrag som kommer att redovisas de kommande veckorna.
Är det roligt? Knappast. Det hade varit mycket bättre om konjunkturnedgången hade varit lugn och stilla som alla trodde för ett år sedan.
Är det nödvändigt? Absolut! Det finns inget alternativ. Man kan tycka att det är trist att pengarna styr så mycket, men alternativet - en kommunal ekonomi i obalans - är värre. Vi vet hur det gick på 90-talet och i början av 2000-talet. Nödstopp och uppsägningar trots hyfsade eller goda konjunkturer.
Hur reagerar oppositionen? Än så länge är det blandat. Viss kritik mot förslaget om Rudbecksskolan. Allmänt hållen kritik efter förslagen från Social Välfärd. Acceptans av anställningsstoppet.
I svåra tider prövas såväl majoritet som opposition. Vi i kommunledningen har hittills redovisat många svåra förslag. Det kommer att komma fler. Vi har visat att vi är regeringsdugliga både i goda och svåra tider.
Nu prövas också oppositionen. De står inför ett tydligt vägval. Ansvar eller populism. Samförstånd eller konflikt.
För örebroarnas skull får vi hoppas att partipolitiken får vika för ansvaret.
Samtidigt redovisar programnämnd Social Välfärd flera åtgärder på drygt 80 miljoner kronor. Alla besluten är svåra men nödvändiga för att värna den välfärd som vi alla menar är kommunens huvuduppgift.
I början av mars redovisade programnämnd Barn och utbildning ett förslag om att lägga ner Rudbecksskolan. Tufft men också det nödvändigt.
Programnämnd Samhällsbyggnad arbetar med ett stort antal generella uppdrag som kommer att redovisas de kommande veckorna.
Är det roligt? Knappast. Det hade varit mycket bättre om konjunkturnedgången hade varit lugn och stilla som alla trodde för ett år sedan.
Är det nödvändigt? Absolut! Det finns inget alternativ. Man kan tycka att det är trist att pengarna styr så mycket, men alternativet - en kommunal ekonomi i obalans - är värre. Vi vet hur det gick på 90-talet och i början av 2000-talet. Nödstopp och uppsägningar trots hyfsade eller goda konjunkturer.
Hur reagerar oppositionen? Än så länge är det blandat. Viss kritik mot förslaget om Rudbecksskolan. Allmänt hållen kritik efter förslagen från Social Välfärd. Acceptans av anställningsstoppet.
I svåra tider prövas såväl majoritet som opposition. Vi i kommunledningen har hittills redovisat många svåra förslag. Det kommer att komma fler. Vi har visat att vi är regeringsdugliga både i goda och svåra tider.
Nu prövas också oppositionen. De står inför ett tydligt vägval. Ansvar eller populism. Samförstånd eller konflikt.
För örebroarnas skull får vi hoppas att partipolitiken får vika för ansvaret.
LO-skandalen
LO chefens roll som pensionsbeviljare i bland annat AMF är tydligen bara toppen på ett isberg. Enligt Aktuellt i går har andra i LO-toppen beviljat bonusar och pensioner till chefer i andra bolag där LO är representerat. Men AMF pensionen sticker ut på grund av sin storlek.
Men Lundby-Wedins bortförklaringar slår det mesta. Det finns inget som bär åt något håll.
Om hon varit lurad, tillsammans med andra i styrelsen, borde ansvariga ställas till svars. Frågan är om det inte är trolöshet mot huvudman och därmed brottsligt. Men något sådant kommer inte att ske, eftersom styrelsen informerats.
Om hon inte förstått finns bara ett alternativ. Det är bara att avgå från styrelserna. Men det sätter ju i så fall hennes lämplighet som ledare överhuvudtaget i centrum. Om man inte förstår hur ett pensionsavtal ser ut, hur kan man då leda LO?
Om hon förstått och accepterat, vilket är det troliga, måste hon först och främst fråga sig om hon kan fortsätta vara LOs chef. Företräder hon medlemmarna? Vilket är hennes uppdrag?
Det mest bekymmersamma med detta är nog ändå inte Lundby-Wedin som person, utan det sammanhang där hon verkar. LO är minst lika mycket en partipolitisk organisation som en arbetstagarorganisation. Vikten av att hålla banden med socialdemokratin starka skymmer ofta både det centrala uppdraget och den personliga integriteten.
Lundby-Wedin är alltid en "god" företrädare för socialdemokratin. Hennes olika skarpa uttalanden kring bonusar har haft en klar politisk agenda. Det hon inte förstått är att om man ger sig in i den leken måste man inse lekens alla sidor. Den totala granskningen är en av dem. Ingen människa är perfekt, men när man tar kraftig ställning för eller mot, måste alla politiker inse att den egna vandeln betyder något.
Svensk politik och svensk arbetsmarknad, men framförallt de svenska arbetstagarna, skulle tjäna otroligt mycket på om banden mellan LO och socialdemokratin klipptes av. Då skulle vi också slippa LO-chefer som kör en politisk agenda offentligt och en annan bakom halvslutna styrelsedörrar.
Men Lundby-Wedins bortförklaringar slår det mesta. Det finns inget som bär åt något håll.
Om hon varit lurad, tillsammans med andra i styrelsen, borde ansvariga ställas till svars. Frågan är om det inte är trolöshet mot huvudman och därmed brottsligt. Men något sådant kommer inte att ske, eftersom styrelsen informerats.
Om hon inte förstått finns bara ett alternativ. Det är bara att avgå från styrelserna. Men det sätter ju i så fall hennes lämplighet som ledare överhuvudtaget i centrum. Om man inte förstår hur ett pensionsavtal ser ut, hur kan man då leda LO?
Om hon förstått och accepterat, vilket är det troliga, måste hon först och främst fråga sig om hon kan fortsätta vara LOs chef. Företräder hon medlemmarna? Vilket är hennes uppdrag?
Det mest bekymmersamma med detta är nog ändå inte Lundby-Wedin som person, utan det sammanhang där hon verkar. LO är minst lika mycket en partipolitisk organisation som en arbetstagarorganisation. Vikten av att hålla banden med socialdemokratin starka skymmer ofta både det centrala uppdraget och den personliga integriteten.
Lundby-Wedin är alltid en "god" företrädare för socialdemokratin. Hennes olika skarpa uttalanden kring bonusar har haft en klar politisk agenda. Det hon inte förstått är att om man ger sig in i den leken måste man inse lekens alla sidor. Den totala granskningen är en av dem. Ingen människa är perfekt, men när man tar kraftig ställning för eller mot, måste alla politiker inse att den egna vandeln betyder något.
Svensk politik och svensk arbetsmarknad, men framförallt de svenska arbetstagarna, skulle tjäna otroligt mycket på om banden mellan LO och socialdemokratin klipptes av. Då skulle vi också slippa LO-chefer som kör en politisk agenda offentligt och en annan bakom halvslutna styrelsedörrar.
2009-03-23
Klapp på huvudet, eller...
I går var jag på en "debatt" kring EU. Det var avslutningen på den medborgardialog som genomfördes på universitetet. Det i sin tur en del av den dialog som genomförs i alla 27 EU-länder. 100 slumpvis utvalda svenskar hade i två dagar fått diskutera vilka frågor de tyckte var viktigast. 10 frågor valdes ut och vi skulle kommentera dem.
Det var rätt fascinerande att dels se de frågor som valts ut, dels höra reaktionerna från en del av medborgarpaneldeltagarna, dels höra några politikers återreaktion, dels ånyo medias bild.
För det första: Frågorna. Det intressanta var att det inte fanns någon EU-skepticism bland medborgarna. EU skulle göra mer på alla plan. Det skulle vara gemensamma lagar kring brott och straff. Det skulle vara mer gemensamma regler på det sociala området. Gemensam flyktingpolitik och gemensam jämställdhetspolitik. Och så vidare.
För det andra: Reaktionerna. En del medborgare menade att det vi politiker nu hade att göra var att acceptera dessa tio förslag och föra dem i EU. Det fanns hos dessa ingen eftertanke kring om de var "som folk är mest" eller vilka de företrädde, annat än sig själva. Deras fokus var att de hade rätt, att de tio punkterna var de viktigaste och att det bara var att underordna sig. Det var inte en allmän synpunkt. Det fanns flera i medborgarpanelen som hade en annan åsikt.
För det tredje: Politikernas återreaktion. Ett par politiker böjde sig direkt. Menade att vi inte pratade samma språk, att det var vi politiker som gjorde fel och fjärmade oss folket, bad om ursäkt.
Jag valde ett annat sätt. Sade öppet att jag nu skulle stryka dem mothårs och försökte berätta om det som jag upplevde om demokrati och politik. Att vi var politiker som företrädde partier där tusentals medlemmar gjort liknande resor som medborgarpanelens hundra deltagare. Att vi hade ett ansvar att representera dessa medlemmars åsikter. Att deras tio förslag därför inte var någon sanning och att de egentligen inte företrädde "folket" bättre än vi eller någon annan. Att demokrati och politisk påverkan ofta tar tid.
Såg att en del nickade åt detta. Men för vissa var det "en klapp på huvudet".
För det fjärde: Media. Hur valde media (i detta fall NA) att spegla debatten? Naturligtvis lyfte man just detta klappande. Det enklaste var naturligtvis att spela på den väl uppsprungna planen kring politikerkritik. Vi är översittarna, de som är långt från folket, som inte förstår de små.
Man hade också kunnat fundera kring hur det kommer sig att 100 personer efter två dagar väljer att lyfta fram tio frågor där många går så långt att de knappast har något stöd hos något parti, eller än mindre hos den rätt EU-skeptiska allmänheten.
Men den bilden hade ju inte passat i det gängse pusslet om hur vi politiker är...
Det var rätt fascinerande att dels se de frågor som valts ut, dels höra reaktionerna från en del av medborgarpaneldeltagarna, dels höra några politikers återreaktion, dels ånyo medias bild.
För det första: Frågorna. Det intressanta var att det inte fanns någon EU-skepticism bland medborgarna. EU skulle göra mer på alla plan. Det skulle vara gemensamma lagar kring brott och straff. Det skulle vara mer gemensamma regler på det sociala området. Gemensam flyktingpolitik och gemensam jämställdhetspolitik. Och så vidare.
För det andra: Reaktionerna. En del medborgare menade att det vi politiker nu hade att göra var att acceptera dessa tio förslag och föra dem i EU. Det fanns hos dessa ingen eftertanke kring om de var "som folk är mest" eller vilka de företrädde, annat än sig själva. Deras fokus var att de hade rätt, att de tio punkterna var de viktigaste och att det bara var att underordna sig. Det var inte en allmän synpunkt. Det fanns flera i medborgarpanelen som hade en annan åsikt.
För det tredje: Politikernas återreaktion. Ett par politiker böjde sig direkt. Menade att vi inte pratade samma språk, att det var vi politiker som gjorde fel och fjärmade oss folket, bad om ursäkt.
Jag valde ett annat sätt. Sade öppet att jag nu skulle stryka dem mothårs och försökte berätta om det som jag upplevde om demokrati och politik. Att vi var politiker som företrädde partier där tusentals medlemmar gjort liknande resor som medborgarpanelens hundra deltagare. Att vi hade ett ansvar att representera dessa medlemmars åsikter. Att deras tio förslag därför inte var någon sanning och att de egentligen inte företrädde "folket" bättre än vi eller någon annan. Att demokrati och politisk påverkan ofta tar tid.
Såg att en del nickade åt detta. Men för vissa var det "en klapp på huvudet".
För det fjärde: Media. Hur valde media (i detta fall NA) att spegla debatten? Naturligtvis lyfte man just detta klappande. Det enklaste var naturligtvis att spela på den väl uppsprungna planen kring politikerkritik. Vi är översittarna, de som är långt från folket, som inte förstår de små.
Man hade också kunnat fundera kring hur det kommer sig att 100 personer efter två dagar väljer att lyfta fram tio frågor där många går så långt att de knappast har något stöd hos något parti, eller än mindre hos den rätt EU-skeptiska allmänheten.
Men den bilden hade ju inte passat i det gängse pusslet om hur vi politiker är...
2009-03-21
Vårkväll
Yngste sonen och jag var ute till nästan sex i kväll. Han ville inte gå in. Vattenpölarna var för roliga. Och jag kunde inte tvinga honom.
Lördagen den 20 mars var den första riktiga vårkvällen. Vindstilla. Åtta plusgrader. Grågäss, sädgäss och sångsvanar drog över slätten. Det luktade jord!
Vi matade hästarna och såg till så att både får och hästar hade tillräckligt rent vatten. Tog in ett lass ved från vedhögen.
Tog en brädstump mitt i vedhögen. När jag skulle lägga ner den i hämtaren såg jag en barkflaga röra sig. Den slog upp sina vingar och visade sig vara ett påfågelöga. Slog långsamt ihop vingarna igen och blev bark ånyo. Jag satte försiktigt tillbaka den i högen i väntan på den riktiga våren.
Det finns stunder då det är riktigt gott att vara människa.
Lördagen den 20 mars var den första riktiga vårkvällen. Vindstilla. Åtta plusgrader. Grågäss, sädgäss och sångsvanar drog över slätten. Det luktade jord!
Vi matade hästarna och såg till så att både får och hästar hade tillräckligt rent vatten. Tog in ett lass ved från vedhögen.
Tog en brädstump mitt i vedhögen. När jag skulle lägga ner den i hämtaren såg jag en barkflaga röra sig. Den slog upp sina vingar och visade sig vara ett påfågelöga. Slog långsamt ihop vingarna igen och blev bark ånyo. Jag satte försiktigt tillbaka den i högen i väntan på den riktiga våren.
Det finns stunder då det är riktigt gott att vara människa.
2009-03-19
Vem står upp för troheten?
Så får påven på skallen igen. Inte för det märkliga beslutet kring den våldtagna flickan. Nej - nu är det påvens kamp för att trohet i relaitoner är bättre än kondomer i arbetet mot HIV/AIDS.
Det ogillas. I Sverige hävdar såväl präster som politiker att påven är helt fel ute. Det är fel att lägga sig i människors livsstil. Den trohet som påven förespråkar är något förlegat, även inom kristendomen. Människor har rätt att göra vilka val de själva vill. Kyrkan har inte något speciellt ansvar för att vrida samhällsutvecklingen åt något annat håll än det rådande.
Visst kan man tycka mycket om påven. Men reaktionerna säger mer om vår egen tid och vårt eget sätt att se på saker och ting än mycket annat. Det toleranta samhället blir intolerant. De som slåss för öppenhet blir åsiktspoliser. Det finns bara plats för en åsikt i detta förment mångkulturella samhälle.
Jag gillar inte allt påven säger och gör. Men jag tycker det är bra att han lyfter fram andra dimensioner i frågor där svaret ofta bara är ett och ett enda. I detta fall troheten.
Har trohet någon plats i vårt samhälle? Eller har konsumtionssamhället spridits från prylar även till människor?
I ett samtal för ett antal år sedan sade en av debattörerna ungefär så här: Vi har omdefinierat ordet monogami. Vi är numera seriellt monogama. Vi har en partner åt gången, men monogamin är begränsad i tid. Vi byter när vi känner för det.
Sedan dess har utvecklingen fortsatt. Individens rättigheter blir allt mer individuella. Det är det egna valet, och endast det egna, som blir avgörande. Jag har rätt att göra det jag gör bara för att jag vill det. Något moraliskt imperativ som pekar på mer universella sanningar accepteras inte.
Vad innebär då detta? I bästa fall att vi som fria individer blir glada och starka och får många vänner, partners, bra sex i alla skeden av livet och berikar oss på alla plan.
Men ett annat utfall kan bli att människan blir något utbytbart. Duger inte partnern byter jag lika lätt som jag byter strumpor. Precis som jag struntar i strumpan med hål i kan jag också strunta i den utbytta partnern. Detta synsätt kommer att påverka flera av de grunder som byggt vårt samhälle. Framförallt är det frågan om människans värde som får sig en törn.
Man kan fundera över påvens uttalande även i det ljuset. Inte går det att hindra HIV/AIDS genom att förbjuda kondomer och tala om trohet. Men frågan om troheten är kanske en av de frågor som är livsavgörande för det samhället som bygger på människans oädliga och lika värde.
Läser man Bibeln och Gamla Testamentet, har man en rätt fascinerande berättelse om trohet. Om en Gud som lovar ett folk sin trohet. Om en Gud som inte sviker, trots alla de felsteg som detta folk gör. Om en Gud som låter kärlek och trohet vara den röda tråden genom generationer.
Men vem bryr sig om trohet idag? Vem vågar?
Påven...
Det ogillas. I Sverige hävdar såväl präster som politiker att påven är helt fel ute. Det är fel att lägga sig i människors livsstil. Den trohet som påven förespråkar är något förlegat, även inom kristendomen. Människor har rätt att göra vilka val de själva vill. Kyrkan har inte något speciellt ansvar för att vrida samhällsutvecklingen åt något annat håll än det rådande.
Visst kan man tycka mycket om påven. Men reaktionerna säger mer om vår egen tid och vårt eget sätt att se på saker och ting än mycket annat. Det toleranta samhället blir intolerant. De som slåss för öppenhet blir åsiktspoliser. Det finns bara plats för en åsikt i detta förment mångkulturella samhälle.
Jag gillar inte allt påven säger och gör. Men jag tycker det är bra att han lyfter fram andra dimensioner i frågor där svaret ofta bara är ett och ett enda. I detta fall troheten.
Har trohet någon plats i vårt samhälle? Eller har konsumtionssamhället spridits från prylar även till människor?
I ett samtal för ett antal år sedan sade en av debattörerna ungefär så här: Vi har omdefinierat ordet monogami. Vi är numera seriellt monogama. Vi har en partner åt gången, men monogamin är begränsad i tid. Vi byter när vi känner för det.
Sedan dess har utvecklingen fortsatt. Individens rättigheter blir allt mer individuella. Det är det egna valet, och endast det egna, som blir avgörande. Jag har rätt att göra det jag gör bara för att jag vill det. Något moraliskt imperativ som pekar på mer universella sanningar accepteras inte.
Vad innebär då detta? I bästa fall att vi som fria individer blir glada och starka och får många vänner, partners, bra sex i alla skeden av livet och berikar oss på alla plan.
Men ett annat utfall kan bli att människan blir något utbytbart. Duger inte partnern byter jag lika lätt som jag byter strumpor. Precis som jag struntar i strumpan med hål i kan jag också strunta i den utbytta partnern. Detta synsätt kommer att påverka flera av de grunder som byggt vårt samhälle. Framförallt är det frågan om människans värde som får sig en törn.
Man kan fundera över påvens uttalande även i det ljuset. Inte går det att hindra HIV/AIDS genom att förbjuda kondomer och tala om trohet. Men frågan om troheten är kanske en av de frågor som är livsavgörande för det samhället som bygger på människans oädliga och lika värde.
Läser man Bibeln och Gamla Testamentet, har man en rätt fascinerande berättelse om trohet. Om en Gud som lovar ett folk sin trohet. Om en Gud som inte sviker, trots alla de felsteg som detta folk gör. Om en Gud som låter kärlek och trohet vara den röda tråden genom generationer.
Men vem bryr sig om trohet idag? Vem vågar?
Påven...
Bonusskatt
Ser att USAs representanthus läst mina bloggar kring att använda skatteinstrumentet mot oskäliga bonussystem:)
Man får hoppas att spridningseffekterna blir större:):):)
Man får hoppas att spridningseffekterna blir större:):):)
2009-03-18
Offentlig person
Idag har en förtroendevald fått stå högst upp på förstasidan på NA. Hade han gjort nåt bra? Hade han sett till så att arbetslösheten bland unga och invandrare sjunkit rejält? Hade han hållit budgeten i en nämnd som har ett jätteansvar kring vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitik?
Icke.
Han hade skulder hos fogden.
Hade dessa skulder då påverkat hans politiska beslutsfattande? Hade han gjort något oegentligt?
Icke.
Om man läser tidningen får man en annan bild. Låga inkomster, en svår personlig situation och ekonomisk stress blir den bild jag får. Rätt eller fel? Det vet endast Richard. Jag tänker inte recensera det eller den trovärdighetsbrist som finns.
Men jag tänker fundera kring något annat.
När såg någon en bild högst upp på förstasidan av en politiker som gjort något bra? Det var rätt länge sedan. Det är enklare att sätta dit en negativ nyhet än en positiv.
Vart leder detta? Bilden av oss förtroendevalda är sällan positiv. Politikerföraktet, eller misstron mot politiker, är grundmurad. Lokala politiker misstros också mest vid många utredningar. Läser man NAs debattsidor på internet är det inte svårt att snabbt hitta inte bara misstro utan rätt grova anklagelser.
Samtidigt tas demokratin som självklar. Och vi har fortfarande ett högt valdeltagande i de nationella valen.
Men vem kommer i framtiden att vilja vara förtroendevald? Vem vill bli uthängd i media för att man har skulder? Vem vill bli uthängd för att man kört mot rött? Vem vill bli uthängd för att hon eller han beter sig som väldigt många andra, både de med och utan arbeten med stort ansvar?
Kommer NA hädanefter också granska de hundratals kommunala chefernas ekonomiska situation? Är de administrativa tjänsterna, där man verkligen har hand om pengar, mindre viktiga att granska än de politiska? Hur ser det ut inom journalistiken? Vilka journalister, med det enorma ansvar de har för att redovisa en någorlunda objektiv bild av verkligheten, har betett sig oansvarigt?
När kommer granskningen av landstinget och alla chefer där?
Det är bara att inse att det knappast kommer att ske. Det finns en medial logik där det är "rätt" att avslöja och gräva kring förtroendevalda, medan det är "fel" att göra detsamma kring andra, framförallt de i det egna journalistskrået.
Detta innebär rätt stora utmaningar för demokratin. För vem vill vara förtroendevald om hela livet kan hängas ut? Bara de perfekta, om de nu finns? Eller bara de som är så hårdhudade eller väloljade att de kan skaka av sig obehaget? Eller innebär det döden för den svenska demokratin där vanliga människor kunnat ta förtroendeuppdrag inom politiken?
Vem tar ansvaret för den utveckling vi nu ser, med allt färre som säger att de vill göra de uppoffringarna? Vem tar ansvaret för den sotdöd svensk lokal politik är mitt inne i?
Kommer media att göra det? Knappast.
Icke.
Han hade skulder hos fogden.
Hade dessa skulder då påverkat hans politiska beslutsfattande? Hade han gjort något oegentligt?
Icke.
Om man läser tidningen får man en annan bild. Låga inkomster, en svår personlig situation och ekonomisk stress blir den bild jag får. Rätt eller fel? Det vet endast Richard. Jag tänker inte recensera det eller den trovärdighetsbrist som finns.
Men jag tänker fundera kring något annat.
När såg någon en bild högst upp på förstasidan av en politiker som gjort något bra? Det var rätt länge sedan. Det är enklare att sätta dit en negativ nyhet än en positiv.
Vart leder detta? Bilden av oss förtroendevalda är sällan positiv. Politikerföraktet, eller misstron mot politiker, är grundmurad. Lokala politiker misstros också mest vid många utredningar. Läser man NAs debattsidor på internet är det inte svårt att snabbt hitta inte bara misstro utan rätt grova anklagelser.
Samtidigt tas demokratin som självklar. Och vi har fortfarande ett högt valdeltagande i de nationella valen.
Men vem kommer i framtiden att vilja vara förtroendevald? Vem vill bli uthängd i media för att man har skulder? Vem vill bli uthängd för att man kört mot rött? Vem vill bli uthängd för att hon eller han beter sig som väldigt många andra, både de med och utan arbeten med stort ansvar?
Kommer NA hädanefter också granska de hundratals kommunala chefernas ekonomiska situation? Är de administrativa tjänsterna, där man verkligen har hand om pengar, mindre viktiga att granska än de politiska? Hur ser det ut inom journalistiken? Vilka journalister, med det enorma ansvar de har för att redovisa en någorlunda objektiv bild av verkligheten, har betett sig oansvarigt?
När kommer granskningen av landstinget och alla chefer där?
Det är bara att inse att det knappast kommer att ske. Det finns en medial logik där det är "rätt" att avslöja och gräva kring förtroendevalda, medan det är "fel" att göra detsamma kring andra, framförallt de i det egna journalistskrået.
Detta innebär rätt stora utmaningar för demokratin. För vem vill vara förtroendevald om hela livet kan hängas ut? Bara de perfekta, om de nu finns? Eller bara de som är så hårdhudade eller väloljade att de kan skaka av sig obehaget? Eller innebär det döden för den svenska demokratin där vanliga människor kunnat ta förtroendeuppdrag inom politiken?
Vem tar ansvaret för den utveckling vi nu ser, med allt färre som säger att de vill göra de uppoffringarna? Vem tar ansvaret för den sotdöd svensk lokal politik är mitt inne i?
Kommer media att göra det? Knappast.
2009-03-17
Reinfeldt vs Sahlin
Statsministern utklassade oppositionsledaren. På varje område var hans svar intressantare och konkretare än hennes. Det hjälpte framförallt inte att hon vid varje möjligt och omöjligt tillfälle ville prata A-kassa. Klimatfrågan - A-kassa. Kärnkraften - A-kassa. Bilkrisen - A-kassa. Kommunal ekonomi - A-kassa...
Det intressantaste ur min synvinkel var ändå hur statsministern totalt krossade oppositionsledaren i klimatpolitik. Han var konkret och kunnig. Hon saknade besked. Jag hade för ett par år sedan aldrig trott detta om en moderat ledare. Men tiderna förändras.
Det intressantaste ur min synvinkel var ändå hur statsministern totalt krossade oppositionsledaren i klimatpolitik. Han var konkret och kunnig. Hon saknade besked. Jag hade för ett par år sedan aldrig trott detta om en moderat ledare. Men tiderna förändras.
regionfråga
Vilken region ska Örebro tillhöra? Eller kanske: Vilken region ska Örebro leda?
Regeringens beslut i regionfrågan innebar att inga regioner formellt kommer att bildas förrän 2015. Däremot lever frågan i allra högsta grad i olika lokala församlingar.
För Örebro är det intressant hur både Mälarregionen formerar sig och hur Värmland och Dalarna väljer.
Värmland har just för tillfället valt att arbeta mot Västra Götalandsregionen. Men är en region från Stöllet till Falkenberg en reell möjlighet? Borde inte järnvägen mellan Stockholm och Oslo vara den naturliga framtida knytpunkten för en Svealandsregion?
På östra sidan Örebro formerar sig Västmanland och Södermanland kring Stockholm. Viljan att knyta sig till huvudstaden är enorm. Men kommer staten överhuvudtaget att acceptera att en så stor huvudstadsregion formeras? Riskerar det inte att bli en stat i staten där riksdagens nationella makt utmanas av riksdagsledamöterna från en region som är nästan halva Sverige befolkningsmässigt? I vart fall om Uppsala är med.
Och hur ställer sig i så fall Uppsala? Ska man vara med Dalarna och Gävle, eller söka sig mot Stockholm? Det senare vore ju det naturligaste - regionen är ju redan informellt bildad på arbetsmarknadsområdet. Men hur hanterar i så fall den regionen universiteten och sjukhusen?
Så vart ska då Örebro vända sig? Mot mälardalen? Bli den västra utlöparen av Stockholmsområdet? Redan idag pendlar hundratals människor dagligen till och från jobb inom området. Tillväxten kommer att finnas där. Utvecklingskraften också. Men samtidigt riskerar staden att bli den längst bort boende kusinen. Hur mycket av välståndet kommer att kunna sippra ner till oss+
Eller ska vi bli den klart lysande stjärnan i en region med Värmland och Dalarna? Porten in mot Mälardalen? Utvecklingsmotorn för Bergslagen och Svealand? Med ett universitet som utmanar de gamla, som utifrån en kraftposition söker samarbete med de andra lärosätena i regionen? Med de naturliga transportvägarna mellan Stockholm -Göteborg och Stockholm - Oslo gående inom kommunen? Med en unik natur och historia? Fast var finns utvecklingskraften i en sådan region? Hur kommer regeringen att ställa sig till denna Norrland-light sammanslutning?
Oavsett vilket alternativ som i framtiden kommer att beslutas om, är det nog tid att Örebro kommun höjer svansföringen i regionfrågan. Vi har alla möjligheter!
Regeringens beslut i regionfrågan innebar att inga regioner formellt kommer att bildas förrän 2015. Däremot lever frågan i allra högsta grad i olika lokala församlingar.
För Örebro är det intressant hur både Mälarregionen formerar sig och hur Värmland och Dalarna väljer.
Värmland har just för tillfället valt att arbeta mot Västra Götalandsregionen. Men är en region från Stöllet till Falkenberg en reell möjlighet? Borde inte järnvägen mellan Stockholm och Oslo vara den naturliga framtida knytpunkten för en Svealandsregion?
På östra sidan Örebro formerar sig Västmanland och Södermanland kring Stockholm. Viljan att knyta sig till huvudstaden är enorm. Men kommer staten överhuvudtaget att acceptera att en så stor huvudstadsregion formeras? Riskerar det inte att bli en stat i staten där riksdagens nationella makt utmanas av riksdagsledamöterna från en region som är nästan halva Sverige befolkningsmässigt? I vart fall om Uppsala är med.
Och hur ställer sig i så fall Uppsala? Ska man vara med Dalarna och Gävle, eller söka sig mot Stockholm? Det senare vore ju det naturligaste - regionen är ju redan informellt bildad på arbetsmarknadsområdet. Men hur hanterar i så fall den regionen universiteten och sjukhusen?
Så vart ska då Örebro vända sig? Mot mälardalen? Bli den västra utlöparen av Stockholmsområdet? Redan idag pendlar hundratals människor dagligen till och från jobb inom området. Tillväxten kommer att finnas där. Utvecklingskraften också. Men samtidigt riskerar staden att bli den längst bort boende kusinen. Hur mycket av välståndet kommer att kunna sippra ner till oss+
Eller ska vi bli den klart lysande stjärnan i en region med Värmland och Dalarna? Porten in mot Mälardalen? Utvecklingsmotorn för Bergslagen och Svealand? Med ett universitet som utmanar de gamla, som utifrån en kraftposition söker samarbete med de andra lärosätena i regionen? Med de naturliga transportvägarna mellan Stockholm -Göteborg och Stockholm - Oslo gående inom kommunen? Med en unik natur och historia? Fast var finns utvecklingskraften i en sådan region? Hur kommer regeringen att ställa sig till denna Norrland-light sammanslutning?
Oavsett vilket alternativ som i framtiden kommer att beslutas om, är det nog tid att Örebro kommun höjer svansföringen i regionfrågan. Vi har alla möjligheter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)