Inga 125 miljarder till snabbtåg

En regeringsutredare vill att staten, EU, kommuner och landsting ska lägga upp 125 miljarder kronor för att bygga snabbspår mellan Stockholm och Göteborg / Malmö. Det är inget vidare förslag av många skäl. Framförallt för att det finns bättre.

Men först till det dåliga.
Det är inte säkert att snabbtåget blir bättre för miljön. Det är osäkert vilka resandekategorier som ska åka med tåget, och varifrån de ska tas. Utredaren är också mycket tydlig i detta (Det är inget miljöbygge, vi bygger samhälle!) vilket i och för sig är bra.

Det är ohemult mycket pengar. Om staten finansierar hälften, 60 miljarder, så ska EU och kommunerna lägga upp resten. Är det någon som tror att kommunerna kommer att ha råd med detta? Hur många miljarder ska Norrköping, Linköping och Jönköping dela på? I samma period som äldreboomen slår till och man ska bygga äldreboenden för några hundra miljoner och öka utgifterna för omhändertagande av de äldre med ytterligare ett antal hundra årliga miljoner…

Vilket samhälle byggs? Hur många stopp får tåget? Tre? Fyra? Innebär ”att bygga samhälle” att man bygger ut de tre storstäderna och struntar i resten? Det lär knappast bli så mycket över till annan infrastruktur.

Vad ska man då göra istället?

Några förslag: Satsa på dubbel och trippelspår i Mälardalen, Stockholm-Oslo, Stockholm-Göteborg, Stockholm-Malmö, Stockholm-”Norrland”, Sydsverige-Norrland. Det ökar både möjligheten till mer gods på tåg och mer personer på tåg.

Utveckla X2000 som kan gå på de nya dubbelspåren. Fler linjer, fler städer, fler tillväxtområden knyts samman.

Se till så tågen är OK. Sitter just på ett tåg som går Göteborg-Stockholm. 70-talsvagnar. Trasigt. Rätt uselt. Inte el till datorn, inget internet. En kaffekiosk. Ingen kvalitet, helt enkelt. Det som förr var andra klass är numera rätt tredjeklassigt. Första klass är ibland av ok-kvalitet men lika ofta är det uselt. Det finns massor att göra för att öka resandetrivseln.

125 miljarder är mycket pengar. Det skulle räcka till mycket annat som vore mycket bättre. För miljön. För tillväxten. För människorna. För samhället.

Inga bonusar

President Obama går nu på vägen mot bonusar och girighet inom finanssektorn. Det är en väg jag jobbat för i flera år. Finanssektorn är speciellt illa för bonusar, även om bonusen som sådan måste ifrågasättas ur alla möjliga synvinklar.

Det största problemet med finansbonusar visas med all tydlighet av de senaste årens händelser. Mångmiljonbonuser har utbetalats till bankledningar som har levt på finansbubblas yta. När bubblan briserar står staten, och skattebetalarna, för kostnaden för middagen, medan bonustagarna kan leva gott utan något eget personligt ansvar. Det är orimligt.

Det är bra om USA nu hjälper till att ta täten i arbetet mot girighet och bonusar. Gärna höga löner för bra utfört arbete. Miljonlöner till VDar som utvecklar sina företag har jag inget emot. Men jag skulle inte säga nej till ett skattesystem som gjorde bonusar meningslösa.

Vänskap

Tre inlägg i rad utan politik...

I går var jag sjuk. Egentligen har jag varit krasslig i nästan två veckor men i går var det värst. Snorig, hostig, lätt feber men ingen värre. Men totalt slut redan när jag gick upp. Fick ställa in medverkan på en debatt om äldreboenden. Kom inte ur stolen.

Skulle också ställa in filmvisningen i ladan. Ett återupptagande av en gammal tradition som ett antal män haft under ett antal år. Förr sågs vi i min trädgård i Hjärsta, satte upp ett lakan på husväggen, drog ut stereon och lånade en kanon och så körde vi en film eller två och grillade korv till långt in på natten. Kraven: Lugnt väder, någorlunda varmt och inget regn.

Nu är jag med lada så nu kunde vi strunta i regnet.

Men på lördagsförmiddagen ställde jag in. Trodde jag.

Men herr Å, denne förträfflige herre, ringde och sa ungefär så här: Vi kan väl köra ändå. Jag fixar det som behövs. Du får hänga på det du orkar. Och så blev det.

Knappt tio medelålders herrar tillbringade sedan kvällen och natten i min lada, med stereon och kanonen och korven. Först Apocalyps Now Redux, därefter Matrix ettan (den enda godkända). Jag åt en korv och gick in och lade mig. Vaknade runt midnatt och såg att det fortfarande lyste i ladan. Gick ut och hälsade och gick och lade mig igen.

Där ute satt nån jurist, nån tekniker och till och med nån elitmusiker och tittade på film ytterligare nån timme och gladdes. I min lada. När jag sov!

Livet är märkligt. Vänskap likaså. Tack till herrar Å med flera att ni gjorde det ni gjorde. Ladan kommer att finnas kvar kommande år. Förhoppningsvis med mindre förkylda värdar.

ÖSK!

1-0 mot Bajen. Ledsen Mats E och Björn S med flera. Men ÖSK av idag har en klass som ett topplag. Även när det inte fungerar som bäst så avgör man.

Nästa säsong kommer ÖSK att vara ett topplag om man får behålla stommen i laget. Alvbåge-Almebäck-Bedoya-Olsen-alliansen kommer att skapa en ny storhetstid för Örebro.
'
Hammarby då? Hoppas ändå att laget stannar i allsvenskan. Allsvenskan behöver både Hammarby och Djurgården. Bättre än Häcken och BP. Bättre än Mjällby och Åtvid...

Kul

Universitetet sätter sin prägel på staden. Satt ute på Lilla Örebro och åt lunch denna underbara septemberdag när hundratals studenter tågade genom stan. Underbart!

Rätt som det var stack en av studenterna fram handen för att hälsa. Jag tog den och han sa med ett leende: "Jag röstade på dig förra valet!" innan tåget drog vidare.

Sånt behövs då och då!

Besök på PEAB

Idag har jag besökt PEAB och träffat Jonnie Johansson, regionchef, och Ulf Andersson, personalchef. Förutom att besöka bygget av det som ska bli deras nya huvudkontor (som ni ser på bilden) så hade vi ett mycket givande samtal om hur vi tillsammans ska kunna bidra till att skapa ett tryggare, attraktivare och hållbarare Örebro!

Höja (s)katten

(S) vill höja skatterna. Men bara för de rika. Och bara för att säkra skolan och äldreomsorgen.

Har de inte hört talas om globaliseringen? Oavsett vad vi tycker kommer ett ökat skattetryck för att finansiera bidrag och offentliga utgifter att trycka ut arbetstillfällen till andra länder. Signalen blir tydlig och kommer att innebära större svårigheter att värna välfärden.

Har de inte hört talas om konjunkturkrisens andra steg? Om första steget var att gödsla marknaden med pengar, USA och Sverige är ledande i denna Keynesianska strategi, blir andra steget att ta tillbaka dessa pengar, delvis genom strategiska skattehöjningar. Det är alltid svårt att höja rätt skatter men många länder måste göra det. Risken är framförallt att återhämtningen avstannar och vi går in i en långvarigare kris.

Att i ett sådant läge föreslå ännu fler skattehöjningar kommer att öka riskerna för att krisen fördjupas och förlängs. De som kommer att drabbas är de sämst ställda, de offentligt anställda och den offentliga välfärden.

Är försörjningsstöd en kommunal fråga?

Idag har vi beslutat att föra över försörjningsstödet (socialbidragen) från socialnämnderna till Vuxenutbildnings och Arbetsmarknadsnämnden (Vuxam). Det är ett bra beslut. Men det är inte lösningen på problemet kring alltför hög arbetslöshet.

En kommunal organisationsmodell kan fungera som ett stöd eller ett hinder för ett väl genomfört arbete på tjänstemannanivå. Under min tid som kommundelspolitiker kunde jag ofta konstatera att murarna mellan olika kommundelar växte snabbt. Det innebar ofta en ineffektiv organisation och flyttade fokus från individ till organisation.

Nu skapar vi en organisation för försörjningsstöd som förhoppningsvis kommer att öka möjligheterna för fler att komma i arbete snabbt. Örebro kommun har att lära i detta. Vårt deltagande i SKLs ”Väl Mätt”-arbete visade att det fanns förbättringsområden. Fler kommuner går nu också i denna riktning.

Samtidigt är det inte slutstationen. Det kommer alltid att finnas ett förändringstryck som kommer att kräva organisationsförändringar. Det kan handla om ett behov som skapats av ett inre förändringstryck. Organisationen fungerar inte. Det kan handla om att omvärlden ändras så att organisationen förändras.

En sådan förändring av omvärlden har skett, men ännu inte fått påverkan på den offentliga organisationen. Först en kort historik:

Vuxenutbildning, men framförallt arbetsmarknadsåtgärder, var länge en statlig angelägenhet. Under slutet av 1980-talet och 90-talet blev det mer av kommunala pengar som användes. Säkerligen var en del av detta ett sätt för staten att spara pengar. Det gick då väl, eftersom såväl arbetsmarknaden som arbetsmarknadspolitiken, var lokal och regional.

Men nu blir politikens arena på detta område allt mer nationell. Arbetsmarknadspolitiken bygger på arbetslinjen. Alla som kan jobba, ska jobba. Finns inte jobbet där du bor, får du i allt större omfattning flytta till jobbet. Du kan inte räkna med att det offentliga ska försörja dig, om det finns ett annat, bättre alternativ någon annan stans i Sverige. Det är i huvudsak bra.

Frågan är vad det kommer att innebära för synen på vem som ska sköta arbetsmarknadsåtgärder, och även försörjningsstödet. Om arbetsmarknaden är nationell borde väl också arbetsmarknadsåtgärderna skötas nationellt? Om arbetsmarknaden är nationell, borde också det försörjningsstöd som hanterar individer som är mellan två arbeten eller mellan arbete och studier, också vara nationellt?

Jag tycker att mycket talar för att detta är en rationell utveckling. Det kommunala självstyret omtolkas ofta till att kommunerna ska göra så mycket som möjligt. Jag tror att i vissa lägen det handlar om att kommunerna ska göra mindre. Arbetsmarknadspolitik och försörjningsstöd till de som är på väg till arbete eller studier är sådana områden som bör diskuteras. De är troligtvis bättre att förstatliga än både skola och äldreomsorg.

100 miljoner till kommunen

Regeringens förslag ger drygt 100 miljoner kronor till Örebro kommun under 2010. Det innebär att Örebro kommun utifrån den styrkeposition som den styrande koalitionen grundlagt kan hantera de utmaningar vi ställs inför under perioden. Samtidigt är det klart att dessa pengar inte innebär att den ekonomiska strategi, med en försiktig förvaltning av örebroarnas skattepengar, ska avslutas. En stram ekonomisk förvaltning är den bästa garantin för en långsiktigt hållbar välfärd.

Det vi som koalition nu måste göra är att analysera hur dessa pengar ska användas för att bäst möta de fortsatta nedgångar inom arbetsmarknaden som alla förväntar sig. Samtidigt måste vi vara säkra på att detta inte kommer att innebära ökade påfrestningar 2011. Men det är något vi klarat tidigare och kommer att klara igen.

Det finns många kommuner och landsting som har stora ekonomiska bekymmer idag. Örebro kommun är inte en av dom. Till skillnad från Örebro läns landstings ekonomiska bekymmer, har vi gjort vår hemläxa och kommer att kunna redovisa en ekonomi i balans alla år denna mandatperiod. Vi värnar välfärden, både idag och i morgon.

Konformitet

Intressant att se konsekvenserna av ens bloggande. Det brukar ju inte vara så många som läser den. Men i förrgår var det någon typ av all time high…

Varför? Under onsdagen hann jag både med att skriva och plocka bort en blogg om den påhittade ”Föreningen mot revolutionsromantik och kommunismfjäsk” som såg som sitt låtsade uppdrag att först fundera på att boka alla torg första maj, för att sedan utvidga tankarna till att boka alla gator och torg under hela 2010 för att undvika att andra aktiviteter än de föreningen gillade skulle kunna äga rum. Går det att misstolka???

En del har gått i taket över detta. Jag ska inte recensera dessa tak-gåenden. Ska istället fundera över kravet på konformitet - likformighet.

Ett inlägg på bloggen ifrågasätter i rätt tuffa ord om man som KS-ordförande får använda ironi i sin politiska gärning. Undertonen är mer eller mindre – borde du inte vara som alla andra KS-ordföranden? Gå in i mallen: medelålders, vit, slipsknuten, tråkig.

Jag tror inte på det sättet att facka in människor. Jag tror inte på att begränsa människor. Jag tror inte på att göra människor konforma. Det jag allra minst önskar, är att gå in i den traditionella pamprollen som så många KS-ordföranden i både Örebro och Sverige haft genom tiderna. Jag kommer aldrig att bli en surgubbe. Jag kommer alltid att engagera mig för Örebros, och örebroarnas, bästa och jag kommer alltid att låta det engagemanget synas.

På många olika nivåer bemöts de som förändrar och förnyar, eller bara ser annorlunda ut, med misstro. President Obama har mött misstro från de konservativa krafter som menar att bara de med lång erfarenhet kan styra landet. Hans nya medarbetare kommer aldrig att klara det. Här blir förnyelsen, förändringen och oerfarenheten måltavla för kollektivisterna.

Finansminister Anders Borg möttes med misstro när han höll fast vid sin hästsvans. Som om utseendet skulle göra honom mindre lämpad att hålla koll på statens finanser… Finansministern är annars en av de som såväl jag som många andra respekterar mest i regeringen. Men kollektivisterna ville väl se en tråkig grå eminens, som det så ofta varit.

Och i lilla Örebro får man inte använda ironi i bloggandet som KS-ordförande. Även det övertydliga kan väljas att misstolkas. Så ska man då acceptera detta? Bli en likadan KS-ordförande som det tidigare funnits? Tror inte det är rätt väg.

För att värna både den offentliga välfärden, och det demokratiska systemet, krävs att vi i framtiden gör annorlunda än vad vi tidigare gjort, och agerar annorlunda än vad vi nu gör. Den offentliga välfärdens förnyelse kommer att innebära att vi ifrågasätter allt vad vi gör, och hur vi gör det, för att säkra det som verkligen måste göras för örebroarnas bästa.

Det demokratiska systemets förnyelse kräver politiker som vågar beröra. Demokratin kan inte se ut som på 1950-talet, eller ens som på 1990-talet. Det politiska tilltalet, det politiska organiserandet, men även den offentliga politiska debatten, måste förnyas. Vem bryr sig om de ofta alldeles för trista debatterna i KF? Vem läser debattartiklarna? Vem påverkar de som inte läser debatten, eller lyssnar på KF? Om inte vi som idag företräder de politiska partierna gör det, kommer andra krafter att göra det istället. Vilka dessa krafter är kan vi idag ana.

Jag tror att örebroarna, i valet mellan en glad, utåtriktad, och ibland ironisk KS-ordförande med ordning på ekonomin och koll på verksamheterna, en KS-ordförande som tar ut svängarna, som är engagerad, men också är väl medveten om att han absolut inte är ofelbar och vågar be om ursäkt när det behövs, och en KS-ordförande som är motsatsen, väljer den förstnämnda.

Är det en sann självbild? Om så: Vem är då den andra? Finns nog inte. Är nog bara ett exempel i en blogg med ironi…

Varför ska en KS-ordförande kommentera?

Ett av mina viktigaste uppdrag är att "sälja" Örebro. Det handlar om att skapa en positiv bild av staden, en stad som är bäst för nya företag, för nya studenter, för nya örebroare och, naturligtvis, för alla som redan valt Örebro som bostadsort.

I många städer och kommuner finns en bred politisk samsyn kring att detta är viktigt och även kring huvudparten av de arrangemang som i så fall ska befästa denna positiva bild. Man kan vara osams om mycket, men när det gäller att skapa den goda bostadsorten försöker man hålla sams.

Men i Örebro är nuförtiden annorlunda. Ett parti har under lång tid valt en helt annan strategi. Det handlar inte bara om att rösta emot i de styrelser och nämnder man befinner sig i, utan även att försöka förstöra det som en majoritet av de demokratiskt valda röstat för.

Örebro har en fantastisk utveckling för tillfället. Vi växer så det knakar, har ett fantastiskt universitet och en stad som numera märks. Allt fler evenemang kommer hit, och därmed också människor som besöker oss och turistar. Dessa evenemang ger kommunen och alla företag som verkar här unika möjligheter att öka omsättning, anställa människor och leverera skatter till kommunen för att bygga mer välfärd.

Som en unik möjlighet kan vi 2010 fira 200 år av fred i Sverige. Riksdagens sammanträde, och beslutet kring tronföljden, bygger en enormt bra grund för att visa än mer positiva sidor av Örebro.

Detta har vänsterpartiet motarbetat. Man har röstat mot i de sammanhang beslut tagits, och det är bra. Tycker man inte som majoriteten ska man rösta mot. Men nu har man valt att gå ett steg längre. Genom att i vart fall påstå att man bokat stadens torg för någon typ av förening tar man rätt många steg till. Nu handlar det om att förstöra försöken att skapa denna positiva bild av kommunen. Det handlar också om att försöka sätta sig över de beslut som fattats i de demokratiska fora som finns, att hitta ett kryphål för att omöjliggöra de demokratiskt fattade besluten.

Jag har sällan blivit så upprörd över något agerande av något parti som detta som vänsterpartiet gör. Jag kan bara konstatera att de sätter partiegoism långt före det som är bäst för Örebro och för örebroarna. De riskerar de skattepengar som redan investerats i ett projekt, genom att försöka förstöra de intäktsmöjligheter som finns. Det är illa, för Örebro, för örebroarna, för Örebro kommun.

Borttaget inlägg

Få saker har gjort mig så upprörd som agerandet kring torgen. För mig handlar det om ett parti försöker gå vid sidan om de principer kring de offentliga rummen som hittills råder. Deras agerande öppnar dörrar som borde varit oöppnade. Jag försökte blogga ironiskt kring detta. Men fler har inte uppfattat ironin. Därför tar jag bort hela inlägget.

Ösk-Gefle, eller att göra andra bättre

Såg på två fotbollsmatcher i går. Först ÖSK - Gefle. Sedan Barca - Sporting. Vad gäller Barca var det väl en rätt dålig match med enormt mycket bollrull kring mittcirkeln, men underbart att Zlatan fick göra mål. Räddade allt. Fast man kan önska mer.

ÖSK-matchen var något helt annorlunda. Bland det bästa jag sett från ÖSK. Passningsspelet snabbt och säkert. Ständiga platsbyten. Beslutsamhet. Säkerhet bakåt. Det var långa stunder bara att njuta, även om det alltid finns en lite osäkerhet kring hur länge det ska fungera. I tidigare matcher har det sett ut så här bitvis, men inte en hel match.

I går var alla bra. Det fanns inte någon som helt föll ur. Det borde vara svårast att sätta betyg på Alvbåge, eftersom han hade så lite att göra...

Bäst var i mitt tycke Alejandro Bedoya. En lysande spelare på många sätt. Enormt löpvillig. Bra skott. Ofta vårdade passningar. Tänker rätt fotboll.

Men det intressantaste är att han gjorde andra bättre. ÖSKs mittfält fungerade fantastiskt bra i går. I andra matcher har det alldeles för ofta antingen blivit ett glapp mellan försvar och mittfält eller mellan mittfält och anfall. I går fanns inte det glappet, annat än bitvis. Skälet som jag ser det var att Bedoyas fotbollsspelande och -tänkande också gjorde Gerzic och Nordback bättre. Gerzic fick den där lilla extra tiden för att kunna ta emot, driva framåt och passa. Nordback fick hjält med löpandet och brytandet och fick också tiden och möjligheten att alltid ha en ledig spelare.

Sådana spelare som är bra och gör andra bättre bör man vara rädd om. Sådana kan betyda skillnaden mellan topp tre och resten nästa säsong.

Bra jobbat ÖSK!

Partibyte

Ola Ström meddelade idag att han nästa år tänker kandidera för Krisdemokraterna på deras riksdagslista. Ola var tidigare riksdagsledmot för Folkpartiet. Under de senaste dryga tio åren har han inte haft några politiska uppdrag, en rätt lång karantän...

Han har berättat att hans nya parti mer stämmer överens med de grundvärden kring "socialliberalkonservatism" som bär honom. Människans värde och värderingar är något som annars mest lyser med sin frånvaro i den politiska debatten. Ola och jag har pratat om detta tidigare. Om frisinnet som jag menar var värderingsbäraren i Folkpartiet, men som nu mist mycket av sin forma kraft. Om skillnaden mellan olika former av liberalism.

Nu väljer han att söka att påverka i ett annat parti med en delvis annan ideologi. Är då detta något märkligt? Jag vare sig tror eller hoppas på det, snarare det omvända.

Det finns två faktorer som man bör fundera över i dagens politik som också kan ha bäring på Olas val. Den ena är det allt tajtare samarbetet mellan de fyra allianspartierna. Jag har både skrivit och sagt det tidigare - den troliga utvecklingen är att vi har färre partier i valet till riksdagen 2014 än idag. Inte på grund av att något parti skulle åka ur, utan på grund av att likheten mellan de fyra på riksplanet är så stor, att nyanserna lika väl ryms inom ett parti, eller under en partibeteckningsparaply, som under fyra. Avståndet mellan de olika partierna blir därmed nästan lika odramatiskt som att gå med i Kristna Liberaler eller Stureplanscentern eller någon annan av partiernas undergrupper.

Det andra är att människor förändras över tid. "Den som inte har varit revolutionär i sin ungdom och konservativ i sin ålderdom har inte levat" är ett citat jag någon gång hört. Och det är bara att acceptera. Vi förändras på grund av och tack vare händelser i vår omgivning. Vi upplever att vårt engagemang bara tar sig andra uttrycksformer, men värderingförändringar är också en del av livet och vardagen. Då blir också partibyten, eller värderingsbyten inom partierna, en del av vardagen. De unga revolutionära vänsterpartisterna blir lätt de mest konservativa politikerna som finns, när de förenklat hävdar att allt var bättre förr, på 70-talet...

Men för Folkpartiet innebär Olas berättelse ändå en möjlighet att stanna upp och fundera. Vilka värden är det som styr partiet idag? Var finns värdebärarna, var finns frisinnets värdekärna? Vi som är frisinnade har kanske alldeles för ofta hukat i vassen och inte vågat träda fram. Jag vet nämligen att de frisinnade idealen fortfarande finns runt om i partilandet.

Så jag vill bara önska Ola lycka till i sitt nya uppdrag. Kanske kan du vrida kristdemokraterna lite mer åt det socialliberala hållet? Så jobbar jag med att fortsätta tjata värdekärna i Folkpartiet.

Märkliga frågor och häxjakt

Öppnar na.se. Johan Pehrson toppar för att han inte vill svara på frågor om sin fortkörning. Är det en nyhet? Är det en nyhet att Johan kört för fort? Varför i så fall inte lägga upp alla de trehundra som åkte fast?

Är det som NAs ledarsida skriver, att man som offentlig person får räkna med att även fortkörningar blir offentliga? Men är det alltså bara Johan Pehrson som är offentlig person och som kört för fort? Eller är det för att han är politiker? För att han är rättspolitisk talesman? Eller är det det "legitima" drevet som nu går, den moderna mediala varianten av häxjakt? Ser man på na.ses kommentarer så var det otroligt tydligt att folk tyckte att det inte var någon stor sak. Vem har inte kört för fort? 60 på en 50 sträcka... Men i papperstidningen är bilden en annan. Varför?

Men hur är det på den andra sidan? Hur många journalister är offentliga personer? Alla borde vara det. Alla borde granskas minst lika hårt som politikerna, eftersom deras makt ofta är betydligt större än en politikers. Så när får vi se ett stort uppslag om att en av NAs journalister kört för fort, eller har en tvist om en ombyggnad? Kan gissa att det aldrig kommer att ske. Vem granskar granskaren? I dagsläget ingen. Det är ett bekymmer som även borde bekymra journalistkåren.

Och så kan man fråga sig vilka frågor man ställer. Ungefär så här: Är det viktigare att politiker följer lagen än att andra gör det? Bland det dummaste jag läst. En av de byggstenar som bygger vårt samhälle är att lagen är lika för alla. Det finns ingen lag speciellt för politiker, eller för journalister. Det finns ingen zon där olika människor ska bedömas olika. I vart fall borde det inte finnas, lagstiftaren menar det så men eftersom även domarna är människor blir det aldrig perfekt. Så hur kan man ställa en fråga som bygger på en syn på att det skulle finnas en lagtolkning för politiker och en för alla andra? Menar journalisten att vanligt folk har en viss rätt att bryta mot lagar, eller???

Även den som försöker vara ett föredöme, att göra mer än vad lagen kräver, misslyckas ibland. Vem har inte kört för fort? Vem har inte betett sig dumt? Hur många har aldrig gjort något fel?

Om politikens pris blir att bli uthängd för sådant som alla gör, att få sitt privatliv offentliggjort, kommer ännu färre att bli politiker, och de som blir politiker kommer att vara människor som egentligen inte borde företräda andra. Det ansvaret är medias och journalistkåren. Ibland är det faktiskt journalistiken som är ett av de största hoten mot demokratin.

Utmanande Reinfeldt

Missade större delen av statsministerns, men idag partiledarens, inledningstal på moderatstämman. Har försökt följa upp det i efterhand.

Reinfeldt är väl ingen Obama i talarstolen direkt. Lågmäld, eftertänksam och lite entonig.

Samtidigt är det han säger väldigt ofta väldigt intressant. Hans förvandling av moderaterna är imponerande. Oavsett vilket parti man tillhör så måste man hålla med om att han gjort något få förväntat sig eller anat.

Nu fortsätter han utmana (s) på deras kärnområden. Först tog han hand om arbetslösheten. Med Anders Borg vid rodret har moderaterna ett enormt och självklart övertag över (s) vad gäller statsfinanserna. Nu gäller det att bli det bästa sjukvårdspartiet, det bästa trygghetspartiet och - och detta lär väl smärta många socialdemokrater mest - det bästa statsbärande partiet.

Just tron på att man är det enda reella alternativet, det enda parti som egentligen kan regera, det statsbärande partiet, har varit ett axiom för många socialdemokrater. Men partet är inte längre statsbärande. Man har inte längre förtroende som regeringsparti. På ministerpost efter ministerpost slår de nuvarande ut de eventuella alternativ som skulle finnas i en (s)-regering. Den röda självbilden krackelerar. Det är smärtsamt. Smärtan syns och hörs också utåt från ett parti som allt mer blir ett parti där gnäll på det som sker ersatt tydliga alternativ. För vad blir kvar för det parti som inte haft någon egentlig ideologisk kompass på många år, som kunnat luta sig tillbaka på enorma rikedomar och ett enormt nät av stödorganisationer i ett samhälle som varit genom socialdemokratiserat? Det krävs en lång ökenvandring innan de eventuellt nya socialdemokraterna kommer fram, om de nu någonsin kommer. Det vi ser nu kan vara slutet för partiet, precis som andra förstelnade statsbärande partier i till exempel Italien och Japan tidigare visat.

Det är nog dags för ett skifte vid det rodret. Fredrik Reinfeldts nya moderater tar nog över, efter detta val eller efter nästa. Samtidigt väcker det fler frågor än den socialdemokratiska ökenvandringen. Vad händer med alliansen? Vilken väg går flerpartisystemet? Vart tar Miljöpartiet vägen? Hur blir det med ytterkanterna, både till vänster och höger?

De gamla ideologierna må vara halvdöda, alla är delar av en på olika sätt modifierad liberalism - politiken blir ett administrerande av välfärden, men inget säger att de inte kommer att utmanas av andra krafter som helt ifrågasätter dagens samhällsuppbyggnad. När det sker, är det nog rätt bra att i alla fall ha några band kvar till den ideologiska kärnan, oavsett om man är socialliberal, konservativ eller socialdemokrat.

Meodifestival i Örebro

Så fick det då äntligen bli offentligt, Örebro får en deltävling i Melodifestivalen nästa år. Andra chansen hålls på Conventum 5 och 6 mars. Tre föreställningar, genrep på fredagen, extra genrep och liveTV-sändningen på lördagen. Cirka 9000 personer kan se artister och show live. Men arrangemanget kommer att innebära att Örebro lever upp hela första veckan i mars.

Melodifestivalen engagerar många. Antalet spaltkilometrar i pressen, minuter i TV och radio, är svårgreppbart. Festivalen har av vissa beskrivits som en ny typ av helgfirande, som midsommar ungefär. Oavsett vilket så är det en möjlighet för människor att träffas och för en typ av kultur skapa gemenskap.

I denna festival tar nu Örebro plats. Det är roligt. Men det är också inte helt oväntat. Conventumarenan är en förhållandevis liten arena. Men SVT har vägt fördelarna med Örebro som ort och möjligheterna i denna mindre arena och funnit att Örebro är rätt plats. För Örebro är rätt plats för allt fler. Universitetet växer. Näringslivet likaså, trots dåliga tider. Kulturen tar plats, Open Art är bara toppen av ett isberg. Vi har en jättestor inflyttning - så stor att vi måste jobba hårt för att fler ska bygga mer.

Men å andra sidan är Örebro redan en melodifestivalstad. Rätt många bidrag de senaste åren är skrivna här i Örebro eller av örebroare. (Också en del av näringslivet, även om det inte är så synligt eller spektakulärt) Det som nu händer är alltså att melodifestivalen hittar en del av rötterna.

Vem vet?

Vem vet vad det här är för fjäril?

450 nya platser till Örebro Universitet

Regeringen har nu beslutat om att ge Örebro universitet 450 nya tillfälliga utbildningsplatser för att ytterligare förstärka arbetet mot lågkonjunkturen. Det är bra. Universitetet som motor för kommunen och regionen är det självklara valet för mig.

Universitetet själv planerar för ytterligare utbyggnader, av både grundutbildning och forskning. Det är ännu bättre. Örebro ska bli det starka och självklara mellansvenska regioncentrumet. En läkarutbildning, där Örebro tar ett större ansvar för läkarförsörjningen i västra Svealand är ytterligare ett steg.

Den fråga som återstår att lösa är hur regionen runt Örebro ska formeras. Jag tror att det nu är dags för kommunen att ha en högre svansföring och börja planera för hur den framtida Örebroregionen, med universitetet i centrum, ska se ut.

ÖSK bland de fyra bästa

Fyra lag har representanter i det svenska landslag som spelar de avgörande matcherna i VM-kvalet. Ett av dem är Örebro SportKlubb. John Alvbåge blir allt tydligare svensk tredjemålvakt, med siktet uppåt.

Det är roligt.

Grattis John!

Grattis ÖSK!

Se till att ni vinner mot Gefle på måndag!

Ekonomi igen

Regeringen gav landstinget 30 miljoner idag för att klara influensavaccineringen. Det är bra. Örebro Läns Landsting behöver verkligen de pengarna. Samtidigt måste vi som slåss för kommunalt (och landstingskommunalt) självstyre fundera över varför så många kommuner och landsting springer till staten så fort kostnaderna ökar. Självstyre borde också vara att ha en så god ekonomi att man klarar tillfälliga belastningar, som till exempel kostnaderna för en pandemi som alla vetat någon gång kommer.

För Örebro kommun ser läget både ljusare och mörkare ut. De senaste prognoserna ger kommunen 69 miljoner kronor mer än beräknat 2010. Det är i och för sig fortfarande nästan 200 miljoner kronor mindre än vad vi trodde i juni 2008 men ändå. Men det är inget plus som gör det möjligt att dra tillbaka några reduceringskrav. Om vi återställer resultatnivån till hälften av vad den borde vara, d.v.s. 50 mkr, och räknar med att såväl försörjningsstöd, LSS och Vuxam får problem med att hålla budget är pengarna intecknade.

2011 ser prognosen ut ungefär som den gjort, medan 2012 är marginellt sämre än tidigare. Det innebär egentligen att läget är relativt oförändrat mot tidigare prognoser. Den långsiktiga inriktningen måste ligga fast.

Men man får ändå observera styrkan i Örebro kommuns ekonomi. Vi klarar nedgångar, vi behöver inte springa till staten. Vi kan förändra både verksamhet och ekonomisynen i organisationen utan att tumma på våra kärnvärden. Det är bra.

Stark ekonomi i Örebro kommun

Örebro kommuns ekonomi är stark. Till skillnad från till exempel Örebro läns landsting och rätt många andra kommuner i Sverige kommer Örebro inte att stå och falla med ett antal miljarder till sektorn från staten. Vi står väl rustade att möta fortsättningen på finanskrisen, den lågkonjunktur som nu verkar vara på väg att bottna.

I det läget, och när staten kommer med sina extrapengar till den offentliga sektorn, kommer det säkert att finnas ett överskott på politiker som kräver att vi ska öka utgifterna. Det finns säkert många som menar att spenderbyxorna är de enda bekväma byxorna. Men de har fel. Nu liksom tidigare.

Minns Örebros histora. Underskotten var det som var kännetecknande för kommunen. Det löstes för det mesta med skattehöjningar, eller om det inte förslog, med att de sålde egendom - Örebro Energi är det bästa exemplet. Ser man i backspegeln ser man också att de tidigare kommunledningarna varit bra på att spendera pengar under valår, oavsett om kassan varit fylld eller tom.

Nu är läget annorlunda. Vi i koalitionen har hållit en stram profil mot utgiftsökningar. Vi har varit noga med att se till resultaten, inte skriva mål som aldrig följs upp. Vi har velat att Örebro ska värna den långsiktiga välfärden, med en stabil ekonomi.

Vi har samregerat i tre år. Vårt bokslut är tydligt: Vi värnar välfärden genom en stark ekonomi, genom långsiktighet och genom fokus på resultat.

Idag är Örebro kommun ett föredöme i vårt arbete med att skapa stabila ekonomiska förhållanden för att säkra långsiktig välfärd. Det är ett bra betyg. Men det innebär inte att vi kan vara nöjda. Vi är på rätt väg, men allt kan faktiskt bli bättre!

ÖSK och Zlatan

ÖSK förlorade mot Elfsborg borta. Inget att hänga läpp över. Man kan inte förvänta sig att ÖSK ska vinna borta mot den förmodade seriesegraren. Inte i år. Nästa. Men ÖSK måste förstärka både på backplats, och på mitten. Till skillnad mot en del andra menar jag att ÖSK har hyfsat förspänt framåt om man får behålla sina nuvarande spelare. Men både vänsterbacksplatsen, och högerbacksplatsen om Anttonen fortsätter att vara skadad, måste bli bättre. Framförallt om man ska köra 4,3,3.

Såg Zlatan debutera på riktigt på TV mot Atletico Bilbao. Vilket lag, vilken fotboll. Kul att han hamnat i det laget. Det kommer att bli spännande att se hur långt det bär. Men ser man på gårdagskvällens spel, när AB knappt fick låna bollen, kommer det att bli många högtidsstunder.

Det är skillnad på allsvenskan och de stora europeiska ligorna...

Svår avvägning mellan integritet och ekonomi

Polisen vill att Örebro kommun sätter upp många kameror. Alla skolor som är utsatta för skadegörelse bör övervakas. All annan egendom som också skadats eller är utsatt för risker bör också göra det, menar polismyndigheten. De kan visa på realia. Där man sätter upp kameror minskar skadegörelsen. För Örebros del skulle det innebära att vi kanske skulle spara en miljon kronor eller mer.

Ser man bara på ekonomin är det självklart att sätta upp kameror. Men det finns andra aspekter som måste vägas in i det hela.

Den totala brottsligheten minskar inte för att man sätter upp kameror. De så kallade egendomsbrotten minskar, de skolor som tidigare förstörts klarar sig bättre och man flyttar inte över skadegörelsen till annat. Men kameror som vapen mot andra brott är ingen bra förebyggande åtgärd. Ändå är den troliga utvecklingen sådan att om man öppnar dörren för kameror på skolor, så kommer kraven på allmän kameraövervakning att komma. Frågan är hur länge det dröjer innan Örebros allmänna platser är övervakade.

I ett sådant läge måste man fundera över integritetsaspekterna. Vad händer med de människor som fastnar på kamerans hårddisk? Två saker är klara: Det finns inga garantier för att det som sparas inte kommer att missbrukas. Snarare är det garanterat att det som kan missbrukas kommer att missbrukas. Det finns redan idag exempel, från Sverige men kanske mer från Storbritannien, på att människor hängs ut i media bara för att det är intressant för media. Vad som kommer att hända med kamerabilder på internet är det ingen som i dagsläget vet.

Men, säger de flesta svenskar, den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja. Upp med kameror.

Då kommer den andra klara saken: Ingen har rent mjöl i påsen. Frågan är snarare vad som är rent och vad som är mjöl. För medelsvensson spelar det kanske ingen roll om NA publicerar en bild när hon och han går stupfulla ut från krogen. Men om en polis, eller någon offentlig person gör det kan konsekvenserna bli annorlunda.

Eller om en kamera fångar upp ett pussande par utanför Harrys, spelar det nog ingen roll om det är Sven Svensson och Karin Karlsson. Men om det är en journalist som pussar på en politiker - vad blir konsekvenserna då? Eller om det är en pojke och en flicka där den ena är muslim och den andra syrian?

Tänk om en tonåring fastnar på filmen utanför skolan som skadegjorts, men där han inte varit med om skadegörelsen. Även om han blir frikänd, hur kommer framtida arbetsgivare, hyresvärdar, försäkringsbolag, att ställa sig till en människa som i och för sig är frikänd men där man har bildbevis på att han var där när det skedde?

Integriteten var ett av huvudnumren i det nyligen avslutade EP-valet. Ett nytt parti, Piratpartiet, kom in genom att man krävde att integriteten på nätet skulle stärkas. Det märkliga är att vi i dagsläget har en kraftfull debatt om krav på ökad integritet på nätet, men en lika kraftfull debatt om minskad integritet IRL. Är det alltså viktigare att vara anonym på nätet än på stan?

Bard och liberalismen

Alexander Bard, självutnämnd chefsideolog i vart fall för nätverket Liberati, tycker att ett antal människor inte hör hemma i Folkpartiet. Framförallt är det kristna han vänder sig emot. Vi som har en tro kan söka oss till något annat parti, eftersom vi de facto inte kan bära liberala värderingar, tycks han mena.

Bards ideologiska inställning är i sig rätt oliberal. Vem bedömer vad som är rätt liberalism, och finns det någon rätt liberalism? Har Folkpartiet under 100 år alltså jobbat med fel liberalism? Var de frisinnade som en gång grundade partiet totalt fel ute? De gjorde fel - råkade grunda ett liberalt parti när de egentligen skulle bildat ett värdekonservativt? Shit happens...

Är det alltså så att Bard och hans Liberati står för den liberala sanningen? Men är inte en av liberalismens grundstenar att just våga ifrågasätta dem som menar sig stå för den enda sanningen? Liberalism är att söka sanningen, men ifrågasätta den så fort man tror sig hittat den...

Liberalism, och frisinne, är också öppenhet. Jag erkänner att jag i vissa lägen är klart värdekonservativ. Tron på människans unika, oändliga värde och värdighet kommer jag aldrig att överge, hur konservativt det än kan låta. Innebär denna konservatism att jag är utestängd från Bards liberalism, eller innebär den en utmaning för honom och hans neoliberaler att hävda en annan tro i en öppen dialog?

Folkpartiet har under hela sin tid byggt på en tvåsidighet. Dels den frisinnade, ofta kristet förankrade, traditionen - ibland radikalare i sin utmaning än de flesta ideologier. Dels den liberala, stadsliberala, marknadsliberala eller vad man nu vill kalla den (själv blir jag allt mindre intresserad av prefix och suffix) som har sina rötter i en mer agnostisk intellektualism.

Den basen har eroderat under senare år. Frisinnet har marginaliserats. Delvis på grund av andras ovilja att lyssna, delvis på grund av egen oförmåga och splittring. Men frisinnet i Folkpartiet borde ha en lysande framtid. Som kulturbärare. Som etisk kompass. Som värderingsbärare.

Men det förutsätter naturligtvis en öppenhet från båda sidor. Vi får hoppas att Liberati blir lite mer liberalt...

Zlatan

Såg Zlatan på TV sent i går. Inte dåligt, inte magiskt som det ibland kan vara när han är på plan. Men inte hade Man C mycket av boll eller spel de 35 minuter jag såg. Det ska bli spännande att följa den ännu unge mannen på plan under året. Barca mot R M. Vilka höjdare.

Våghustorget

Så faller då träden på Våghustorget. Jag har alltid gillat träden men ogillat torget. Att gå under asklönnarnas kronor på våren har varit en upplevelse. Det behövs fler sådana gröna oaser i staden.

Men torget har varit en katastrof. De stenvallar som ramat in det som blivit kvar av torgytan har inte fyllt någon funktion som helst. Den vattenränna som aldrig haft vatten hade kunnat vara bra att sitta på om det hade varit högre höjder och bättre benutrymme.

Nu har stenhindren tagits bort. Det är jättebra. Och så faller träden. Det är mindre bra men nödvändigt.

Jag hoppas att de nya träd som planteras kan bli lika bra som asklönnarna. Utan att vara expert skulle jag gärna se några stora blommande träd. Det finns flera intressanta. En del stora magnolior, näsduksträd, tulpanträd är bara några. Visst vore det kul om det gick. Om inte klimatet eller miljön stör för mycket.

Perspektiv

I går vann ÖSK över Djurgården. Men på plan var man knappast bäst. Förutom framför båda målen. Annars hade ju Djurgården minst lika bra spel, men ack så dåliga framåt, och i viss mån bakåt.

Men det var en trist match att titta på. Ändå - det lag som vinner dåliga trista matcher med 2-0 är ett rätt bra lag. Kul.

Dessutom gillar jag Kim Olsen. Bakom mig sitter ett par män som ogillar honom å det skarpaste. Varje misstag kommenteras högljutt. Jag förstår det inte. I går låg han bakom det första målet och säkrade upp slutet av matchen bakåt. Däremellan var han en av få som i vart fall då och då slet ordentligt. Framåt var han den ende. Heja på Kim.

Har varit idrottsfreak i hela livet. Idrottstittarfreak. Kul med nästan all slags sport. Har till och med hyfsad koll på motorsport...

Men ibland går det för långt. Satt i soffan med T och tittade på Usain Bolt 9.58. Hörde och läste därefter alla enorma hyllingar. Som "Jag är glad att ha fått leva samtidigt med Bolt" eller "Detta är det största som hänt" (jag hoppades att det skulle komma ett "inom friidrotten" eller "inom idrotten" men det gjorde det inte).

Visst är det kul att nån kan springa på 9.58. Men det måste finnas perspektiv. Både idrottsligt och samhälleligt. Dagen efter vann Kenenisa Bekele 10.000 meter på 26.45. Vilken tid! Sista 5.000 på 13.05. Skulle vilja påstå att den prestationen slår Bolt med ljusår. Men det är ju inte lika medialt...

Och sedan måste man faktiskt ibland fundera över vilken plats idrotten tar. Bolt springer några meter och plötsligt är det fantastiskt att ha fått leva samtidigt som honom. Varför? Vad har han gjort för världen eller någon annan människa för att han sprungit på 9.58? Inte ett dugg. Det finns miljoner människor, hjältar i det tysta, som är viktigare än Usain Bolt. Lärare, sjuksköterskor, läkare, demokratikämpar... Jag är glad att det finns människor som Aung San Su Kyi, Barack Obama, Nelson Mandela, moder Teresa. Där kan man säga att man verkligen kan vara glad över att ha fått leva samtidigt som dem. Men Usain Bolt?

Jag gillade Anders Gärderuds kommentar kring elitidrotten. Han hade perspektiv på hur svårt och jobbigt det inte var. Jämförde en åttatimmarsdag för en som jobbar fysiskt med hur han tränade som elitidrottsman. Bra med helikopterseende från en som varit mitt inne i det hela.

Så man kunde önska lite mer perspektiv på idrotten. Även ett idrottstittarfreak kan ibland bära den önskan.

Predikan 9 augusti

Den 9 augusti hade jag förmånen att få tala i Betelkyrkan i Örebro igen. Det svåraste uppdrag jag har. Denna blogg är den skriftliga grunden för vad jag sade i kyrkan. Men själva predikan blev något annorlunda. Bloggen och internet kommer förhoppningsvis aldrig att ersätta den fysiska verkligheten...

Mångfald och enfald

Jag sitter i trädgården under eken. På en av de torra grenarna klättrar en större hackspett. I bakgrunden surrar vårtbitare och gräshoppor. Ser jag uppåt är det bara blå himmel och någon enstaka ladusvala.

Framför mitt hus finns det nuförtiden en grusgång. Den är kantad av gammeldags rosor och isop. Rosorna blommar bara en gång, straxt efter midsommar, men nu blommar isopen. Fylld av nektar drar den till sig fjärilar i mängd. Kålfjärilar, citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon och sådana man inte känner till namnet.

Det är livskvalitet!

Men fjärilarna har det bekymmersamt. De senaste åren har antalet fjärilar i Sverige minskat med hälften. Skälet är naturligtvis detsamma som gjort att även fåglarna har det besvärligt. Jord- och skogsbruket blir idag allt mer likt en fabrik för mat och materialproduktion. Allt bättre gifter, och starkare näringsgivor gör det möjligt för oss att producera utan ogräs eller skadedjur. Ett sädesfält idag är ofta minst lika sterilt som en parkeringsplats. En granodling är inget för en svampplockare, inte heller för några andra växter eller djur.

Sverige är inte ett dugg bättre än något annat land när det gäller att förvalta naturen och dess mångfald. Vi sätter våra fotspår både lokalt - som hur vi förvaltar vår närnatur och dess mångfald, som globalt – när vår konsumtion och vår livsstil påverkar allt ifrån Amazonas exploderande mångfald, till de arktiska isöknarnas tomhet. Överallt där människan går fram försvinner naturens rikedom och mångfald och övergår i ensidighet och enfald.

Den artutrotning som nu pågår är något nytt för jorden. Det spelar ingen roll om man tror att Gud skapade världen fix och färdig, eller om man sätter Guds arbete i mer vetenskapliga ramar. Det vi människor nu gör är att allt snabbare riva loss tråd efter tråd i den väv som Gud skapat, den väv han såg var mycket god. Och vi vet inte var det slutar. Det förvaltarskap Gud en gång gav oss, tolkar vi om. Långsiktig hållbarhet blir kortsiktigt ohållbart. Någon gång kommer det att slå tillbaka på oss. Frågan är inte om, utan när och hur.

Här kunde predikan bli en vädjan till er om att hushålla med jordens resurser. Jag skulle kunna stå i timtal och prata om varför det är viktigt att bevara de svenska ängarna, hagarna och sjöarna. Eller varför den indiska tigern, polarviddernas isbjörnar eller amazonas delfiner är viktiga. Jag kunde nog ta någon timme att fördjupa mig i vikten av att inte förakta vare sig fjädermyggor, bladlöss eller knölklockor heller. Men jag tänker inte göra det.

Istället vill jag återvända till ett av de teman jag talat om tidigare. Om mänsklighetens mångfald och hennes enfald.

Det senaste dryga året har blivit en ny resa för mig. När en förälder dör, skapas många tankar. När sedan både mor och far inte längre finns, vävs nya tanketrådar. Saknad och vemod blandas med tacksamhet och minnen. Så även när sommardagen står som ljusast och minsta sonen leker invid mina fötter i sandlådan, nuddar tankarna om både livets mening, och dödens, mitt inre.

Man speglar det egna livet i det man minns av föräldrarnas, och far- och morföräldrarnas. Funderingarna kring vad ett gott liv är, och hur man ska leva den tid man har kvar, är än fler nu än tidigare.

Det finns många olika tankar som skulle kunna lyftas, men jag nöjer mig med en enda. Människans ökande ensamhet.

Människan har alltid varit beroende av andra än sig själv. Många barn var förr en försäkran om att få sin försörjning tryggad när man själv inte orkade. Fortfarande är det så i stora delar av världen.

När välfärdssamhället växte fram i Sverige skedde det genom att människor tillsammans beslöt sig för att förändra. Arbetarrörelsen, demokratirörelsen och nykterhetsrörelsen var alla olika nyanser av samma tema: Tillsammans kan vi förändra. Även om många inte vill se det, byggde de på de kristna tankarna om människan och mänskligheten.

För kyrkan är alltså inte detta något nytt. Gud har aldrig avsett att människan ska vara ensam. Från skapelsen och framåt är aldrig människan sig själv nog. Det finns alltid en annan människa vid hennes sida. Det finns alltid en skapelse att vila i.

Och förändringar sker tillsammans. Kristendom är inte en enskild religion. Jesus utsåg tolv apostlar. Där två eller tre är församlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. Bibeln är inte berättelser om ensamma människors arbete. Det är berättelser om människor som tillsammans förändrar världen.

På den grunden har församlingen vilat i alla tider.

Jag ser mina föräldrar, och deras föräldrar, i denna utveckling. Frikyrka, nykterhet, demokratiarbete – de var med och byggde. De skapade och bibehöll livslånga relationer med medmänniskor. De förändrade sina egna liv, men också de samhällen de levde i.

Men nu sker något. Något nytt och skrämmande.

Människan tror sig kunna göra sig fri från sitt beroende av skapelsen. Hotet mot den biologiska mångfalden, den goda och levande väv som Gud en gång skapade, är bara det yttersta tecknet på att förvaltarskapet ersatts av förbrukarskap.

Som en spegelbild av detta bryts även banden till och beroendet av medmänniskan. Ju rikare vi blir materiellt, desto fattigare verkar vi bli rent mänskligt. Och det är ju egentligen inte så konstigt, så länge som rikedomen omsätts i materiella ting. Ska man ha tid med både huset och sommarstugan, båten, bilen, motorcykeln så blir tiden över till andra människor mindre. Ska man dessutom hinna med Thailandsresan mellan golfrundorna minskar möjligheterna än mer. Och för att ha råd med allt detta och mer därtill, måste ju många av oss jobba både bittida och sent. Så när ska man kunna träffa andra människor? När ska man hinna vara gästfri? Hur ska man orka tjäna de där andra som man ändå inte precis gillar?

På samma sätt som jag ser föräldragenerationernas medverkan i det förra seklets utveckling, ser jag min egen medverkan i det som sker nu. Men jag är inte ensam om denna ensamhet. Överallt märks den.

Jag påstår helt frankt att det vi nu ser bara är inledningen på något mycket allvarligare. Mina föräldrars generation hade fortfarande ett kontaktnät utanför arbetet. Församlingen var det självklara. Men även utanför församlingen fanns de långsiktiga banden med andra människor i föreningsliv och organisationer.

Men när vi som idag arbetar en gång går i pension, kommer vi inte att ha samma mänskliga kapital. Så länge vi finns i arbetslivet kommer det att finnas sociala kontakter, ibland i överflöd. Men hur många av de kontakterna är hållbara om inte arbetet förenar? Hur många ensamma äldre människor skapas inte i dagens medelålders och yngre?

På samma sätt är det när livet krisar. Hur starka är banden mellan arbetskamraterna när relationer rasar, eller sjukdom och död hälsar på? Om de inte håller – vem tar då ansvaret för mänskligheten, människans inre, människans värde?

På samma sätt som den skapelseväv Gud en gång vävde försvagas när en art, en tråd i väven, försvinner – för att en gång plötsligt rasa samman, försvagas mänskligheten varje gång en relation avslutas. Frågan är vad som händer med mänsklighetens väv när vi inte längre behöver varandra…

Guds församling har i alla tider varit ett gemenskapens pulserande hjärta i samhället. Trots att vi alla är ofärdiga syndare, från minsta babysångare till gamla äldstebröder och påvar, har tron på den allsmäktige Guden, hans son och den Helige Ande, burit genom seklerna.

Men nu utmanas även denna mänskliga mångfald av materialismens enfald. Vi ser kyrkor tömmas. Det blir allt svårare att rekrytera frivilliga till olika tjänster i församlingarna. Kyrkbänkarna glesnar.

Är då utvecklingen oundviklig? Knappast.

Människan har alltid ett val. Du och jag har alltid ett val. Det finns ingen annan än jag som väljer mitt liv. Det finns ingen annan än du som väljer ditt.

Men vi måste våga att väckas. Vi, du och jag som delar av Guds församling, här i Betelkyrkan och i hela världen, måste allt tydligare våga ifrågasätta våra liv, och fråga oss om vad som är viktigt. För oss. Med oss. Av oss.

Alla av oss har en talent, en talang, en nådegåva från Gud. Alla av oss kan välja att tjäna, eller inte tjäna; Gud, församlingen och våra medmänniskor. Vi kan gömma våra nådegåvor, eller bruka dem. Alla av oss kan välja att vara förbrukare eller förvaltare; av människor, resurser och skapelse.

Valet är mitt och ditt. Vi har alla möjligheter.

Låt oss börja våga lite mer, idag, just nu. För Guds skull. Och våra medmänniskors. Och skapelsens.

Amen.

Åter i selen - märkliga polisturer

Har denna vecka åter börjat arbeta på Rådhuset. Sommaren i övrigt innebär ju mer eller mindre arbete men inte med Rådhuset som bas.

Tyvärr inleds denna första vecka med ett märkligt agerande från polisen. Polisen i Västerbotten menar att poliser inte får bli förtroendevalda. Det är ett illavarslande beslut. Mest illavarslande är det att inte ens en polismyndighet inser det demokratiska samhällets grunder. Demokrati är inte ett särintresse. Demokrati är grundvalen också för polisens arbete.

Man kan fundera över vilka andra grupper som ska undantas. Folkpartiet i Örebro har eller har haft poliser, åklagare, advokater, domare och andra rättsvårdare som förtroendevalda. De har utfört ett gott arbete i demokratins tjänst. Tror att deras arbete också inneburit att de fått bättre förutsättningar att arbeta med sina ordinarie arbeten. Om polisen i Västerbotten får rätt - ska dessa grupper då också förbjudas engagera sig. Vilka blir i så fall kvar?

Demokratin behöver vinnas varje dag. Ibland funderar man över varifrån hoten kommer.

Klimat igen

Semesterväder... Regn hela dagen. Rätt rejäla mängder. Tur att sommaren var här förra veckan. Det blev bra hökvalitet, även om hösilaget blev för torrt.

Läser på nätet att det på vissa håll kommit upp mot 100 mm det senaste dygnet. Det är en sjättedel av en normalsvensk årsnederbörd. Rätt mycket vatten. Läste också om att det sker med jämna mellanrum. Tioårsintervall beskrevs det som.

Frågan är vad som händer i framtiden. IPCC beskriver en vardag där liknande händelser blir allt vanligare. En varmare atmosfär kan av fysikaliska skäl innehålla mer fukt. Mer fukt i atmosfären innebär större risker för ökad nederbörd där man redan har mycket nederbörd. När det regnar kommer det att regna ordentligare allt oftare.

Jag har en bror som konstruerar broar. Ibland hör jag honom tala om hundraårsmedelvärden eller tusenårsmedelvärden. Det är beskrivningar av vilka vattenmassor broarna ska kunna klara. Om IPCC och den statliga sårbarhetsutredningen får rätt, kommer vi att behöva ändra tiopotensen, så att hundraårsmedelvärden blir tioårs, tusenårs blir hundraårs, och så vidare. Om vi tänker åt andra hållet innebär det att regnoväder, sådana som idag, blir årliga...

Det finns enormt mycket att göra i klimatfrågan. Det är många som är sent ute. När jag för 20 år sedan försökte prata och skriva om klimatet var det ingen, vare sig politiker eller annan, som lyssnade. Då var jag ändå 20 år efter forskarna och hundra år efter upptäckaren Arrhenius. Nu är klimatet det viktigaste på G8-mötet. Statsminister Reinfeldt gör bra ifrån sig som nyväckt klimatintressent. Det är tydligt att han både förstår och tar åt sig av den information som ges. Sverige kan spela en avgörande roll i det arbete som nu måste till inför Köpenhamnsmötet i vinter.

I Örebro jobbar vi på med de medel vi har. Biogasanläggningen är en nationell angelägenhet. Torgombyggnaden kommer också att få transportmässiga konsekvenser när city blir attraktivare och färre tror sig behöva åka bil för att handla. Vindkraften kommer mer. Energibesparingsarbetet fortsätter. Men vi har inte alla verktyg vi behöver. Det vore bra att kunna arbeta med fler typer av avgifter för lokala miljöstörningar. Där har staten en uppgift att göra.

Och så kan man ju tänka på hur man lever privat. En charter till Thailand går lös på 750 kg CO2 per person. En dag i solstolen i Fällersta betydligt mindre. En del tror att de kan köra bil bra om de gasar snabbast och mest. Annars kan man ju kolla bränsleförbrukningen, och mena att den är bäst bilförare som förbrukar minst. Min dieselmerca kan med lugn körning komma under halvlitern i stadstrafik. Det är en hyfsad början på väg mot nästa bil, som ska bli biogas eller el. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Vi riskerar fler trista regndagar, och kanske somrar där det inte går att ta in hö för allt regnande. På andra håll i världen är riskerna betydligt allvarligare. Människor kommer att dö, bli sjuka, förlora möjligheten till försörjning.

Men det går att vända trender. Jag blir faktiskt glad när jag ser G8 ledarna. Det finns, trots allt, hopp!

Självstyre

I morgonbitti (idagbitti egentligen) ska jag vara med i P1 och prata om det allt mer inskränkta kommunala självstyret. Skälet är naturligtvis den artikel som i veckan redovisats i Dagens Samhälle där jag menar dels att staten är inne och petar i detaljer i saker som kommuner borde styra, eller som totalbestämmer allt vad kommunerna ska göra där vi bara blir passiva utförare, och att vi är kontinuerliga lagbrytare eftersom vi åläggs att betala sanktionsavgifter.

Förre kommunstyrelseordföranden Mats Sjöström och jag var överens om en sak. Kommunens uppgifter styrs till 90 - 95% av staten. Det kommunala självstyret är mest en sak för hyllningstalen redan nu.

Spelar det då någon roll om det är staten eller kommunerna som styr? Kanske inte, det viktiga är att medborgaren får den service han eller hon tillsammans med alla andra betalat skatt för. Men det spelar roll för ansvarsutkrävande och därmed för demokratin som helhet. Det spelar roll för vem som finansierar vad. Det spelar roll för den lokala demokratins möjligheter att attrahera förtroendevalda.

Så visst spelar det roll. Mer om detta senare.

Örebro är bäst!

Örebro kommun har fått pris från IFS, Internationella Företagarföreningen i Sverige, har pekat ut Örebro som en av två kommuner som är bäst i Sverige på att låta invandrare ta vara på sin vilja att skapa företag och bli entreprenörer. Vi och Gävle blev de första nybyggarkommunerna i Sverige. Det är hedrande!

Örebro kommun har en lång väg att vandra innan företagsklimatet och synen på entreprenörskap och företagande är bra. Det finns en lång historik av misstro mot företag från framförallt den offentliga sektorn. Det har synts på hur kommunen behandlat friskolor och entreprenader. Det syns fortfarande i de skilda syner på hur kommunen ska agera konkurrensneutralt som finns mellan oss och oppositionen. De vill inte ha en genomlysning av alla verksamheter som riskerar att konkurrera med den fria marknaden. Vi vill och vi genomför!

Fortfarande är denna kommunalsocialistiska ådra stark inom landstinget. Örebro läns landsting ser inte alternativa driftformer som något positivt, även fast det visar sig att de ofta kan skapa välfärd när landstinget inte kan - som i fallet när privata vårdcentraler fungerar när landstinget misslyckats. Det är illa för näringslivsklimatet även i Örebro kommun.

Men vi jobbar på. Vårt strategiska mångfaldsarbete, från första budgeten och framåt, får påverkan även på hur invandrare kan etablera sig som företagare. Vi har tydliga beslut om hur vi bland annat använder språket som grund för företagsetableringar av invandrare. Vi arbetar med nya förslag för att än mer sänka trösklarna.

Örebro har haft stora problem i sitt förhållande till företagande och entreprenörskap. Örebro har haft stora problem med utanförskap. Nu ser vi de första tecknen på att vi håller på att vända denna utveckling. Vi är inte framme än, det är lång väg kvar. Men vi är på väg!

Vem kan man lita på?

Har i kväll fått ett telefonsamtal från en föreningsaktiv som berättar att det kommit ett brev från kommunen. I brevet berättar kommunalrådet Murad Artin om att kommunen vill att alla föreningar ska engagera sig mot kungafjäsket i Örebro 2010. Eller?

Vid tre (kända) tillfällen har nu oppositionspartierna valt att använda kommunala resurser för att sprida sin egen propaganda. Det är unikt och det är om detta telefonsamtal stämmer ett skamligt utnyttjande av kommunala resurser. Förut har socialdemokraterna gjort det vid två tillfällen. Nu är det vänsterpartiet.

Vi har pratat med oppositionen om det oacceptabla i detta, att använda kommunala resurser till partipropaganda. Två gånger har de lovat att det aldrig ska ske igen. Men vad är dessa löften värda? Ingenting!

Det märkliga utifrån deras perspektiv ät att detta kommer samma dag som de i en gemensam artikel hävdar att de minsann vill spara pengar på den politiska organisationen. Men när det kommer till kritan använder de kommunens resurser som om det var deras egna. För mig är det inget nytt. När vi i förhandlingarna efter valet skulle bestämma hur stor den politiska organisationen skulle vara, var beskedet från framförallt (v): Ge oss mer. Mer resurser till oss i vänsterpartiet. Så sent som för en vecka sedan ville detta parti också ha ytterligare rum i Rådhuset för sina medarbetare. Jag sade naturligtvis nej.

Men det är enkelt att vara populist och bara ta ansvar när man håller högtidstal eller skickar brev på andras bekostnad.

Valfrihet som förändrar

Var på seminarium i förmiddags. Socialstyrelsen inbjöd till en timme om tacksamma tanter som förvandlas till kunniga kravställare. Det handlar om en ny generation äldre som inte accepterar att bara tacka och ta emot. Allt mer kommer man att kräva att få sin omsorg och sin vård individualiserad.

Det är bra.

Samtidigt visar det sig att Lagen om Valfrihet, LOVen, kommer att förändra Sverige för alltid. 50 kommuner har infört LOV. 150 håller på. Socialstyrelsen visar på flera olika sätt att just kraven på att själva kunna välja är centrala för dagens och morgondagens äldre. LOVen är kanske det bästa sättet att uppfylla dessa krav. Till och med PRO stämmer in i kören om att valfrihet är bra och behövs.

Det är också bra.

Det är bara att inse att den gammalsvenska modellen, byggd ur socialdemokratins ideologi, håller på att raseras. Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Nu blir den individuell. Det går åt samma håll som tidigare förskolan och skolan. Förr skulle politiker bestämma vad som var bäst för dig, för dina barn och för dina föräldrar. Nu får du allt mer bestämma själv.

Det är bra.

Visst kommer det alltid att finnas människor som inte kan eller vill bestämma själv. För dem måste vi skapa system som tar hand om och rättar till, som stödjer och lyfter. Men de är förhållandevis få. De stora, generella systemen måste inriktas på alla de som kan och vill vara med och forma sina liv, även upp i mycket hög ålder.

Det är också bra.

Kvällen tillbringades i Almedalen, först med trekvart med Ullenhag utfrågad av Västsvenska Handelskammaren. Det var en avspänd tillställning. Sedan med Björklund från stora scenen. Mycket folk. ABBA-låtar. Sol och värme. Och talet då?

Det var ett tungt tal. Stora frågor. Många detaljer. Rätt i det mesta. Men som så ofta i svensk politik saknar jag visionerna, den där känslan att vara en del av något större, drömmen om förändringen till ett bättre land, en bättre värld. Den försvinner bland alla detaljer. Jan Björklund är på det sättet en i raden av alla de svenska politiker av alla färger som är mer administratör än visionär. Jag kan nog räkna upp sex andra i riksdagen i dag!

Jag tror inte Obama hade uttryckt sig på samma sätt...

Den bittra vänstern

På plats i Visby. Dagen har ägnats åt resande från tidig morgon till eftermiddag. Seneftermiddagen blev frukosthandling och ett kort besök i Almedalen där Vänsterpartiet hade ordet. Lyssnade på först en deppande artist och sedan Ung Vänsters ordförande medan jag vandrade i parken. Ohly hördes på avstånd på strandpromenaden.

Det som är så slående är hur den svenska vänstern bygger upp sin politik kring aggression, vrede, bitterhet - ibland nästan gränsande till hat. Det handlar om att ställa människa mot människa. Direktörerna, vilka de nu är, är favoritobjektet. Det är deras ärende regeringen går, mot alla vanliga människor. Denna politik ska motarbetas på alla sätt. Ung Vänsters ordförande gick så långt att hon i en mening sade att hon tänkte ge ungdomsvåldet ett ansikte om inte en del av den nu förda politiken ändrades.

Det är svårt att lyssna på ett sådant tal. Jag förstår vare sig verklighetsbeskrivningen eller skälet till att skapa dessa motsättningar. Är det revolutionsromantiken som ändå finns där som bas?

En annan sak som är så slående, idag som så många dagar, är att vänsterpartister sällan verkar ha kul. Det är få vänsterpartister som bedriver politik med en glimt i ögat, med ett skratt i mungipan, med distans både till partiet, till partiets politik och ideologi och ofta även till sin egen roll. Men ser man det i ljuset av hur man bygger upp sin politik blir det förståeligt.

Om Vänsterpartiets politik handlar om att vara mot, att skapa klyftor och konflikter mellan människor, att bygga upp en grund av vrede för att därefter handla (kanske mer ordlikt våldsamt än reellt) är inte glädjen det man först tänker på. Det drag av bitterhet som ofta förekommer förstärker det hela.

Jag tror att svensk vänster behöver mer glädje, mer humor, mer positivism. Mer glimtar i ögonvrån och leenden i mungipan som inte bygger på att göra ner andra människor utan som gläds med dem. Men det kanske ideologin inte klarar av. Då rämnar hela partibygget...

Förresten finns det undantag även inom detta parti. Jag känner åtminstone en vänsterpartist i Örebro som jag gillar skarpt. Där finns både glimt och glädje. Så det finns kanske hopp;)

Hur många miljoner

människor har idag bloggat om Michael Jacksom? Satt uppe och kollade textTVn i går natt när första meddelandet kom. Hoppades att det var en skröna. Men inte. Mannen som tog popen in i en ny dimension är borta för alltid. Trist. Extra trist eftersom han förberedde ett återtåg med ny musik och nya konserter. Det hade känts bättre för många av oss om han hade fått möjigheten att sluta som artist, och inte som den före detta artisten.

Det finns ett antal artister som formar ens liv. För mig har det varit Stewie Wonder som varit med från början. Hans musik håller jämt, även om en del smörsånger från 80-talet aldrig snurrar hos mig.

Sedan Michael Jackson. Jackson five var ofta lysande 60-talspop in på 70-talet. Och sedan solokarriären. Det finns så otroligt mycket bra. Musiken, men lika mycket dansen som när han var som bäst var rent fantastisk. Dagens mimande hopklippta hoppare skulle inte platsa ens i sista raden i Thriller!

Ja, ja. Det finns mycket att fundera över i livet, varför det är som det är, blir som det blir och aldrig blir som det borde. Det är bara att vara tacksam för det man fått uppleva och det andra gett till en.

Höjda skatter???

Oppositionen på riksplanet går ut med att de vill höja skatterna för att värna kommunerna och landstingen. De menar att de har svenskarna bakom sig. Det är möjligt, men i så fall är svenskarna långt, låååångt bakom.

Det finns många fel i tron att skattehöjningar behövs för att värna välfärden, framförallt i dagens läge. Skattehöjningarna kommer att slå mot den privata konsumtionen, som just idag är det som håller hjulen i gång. Mindre privat konsumtion = färre i anställning = lägre skatteintäkter = ännu mer höjda skatter = ännu lägre privat konsumtion = ännu högre arbetslöshet = lägre skatteintäkter och ännu sämre välfärd.

Sedan måste man fråga sig hur dessa skattepengar ska fördelas. Till de kommuner och landsting som skött sig dåligt och som har stora underskott på grund av det? De kommuner som har befolkningsminskningar och som har underskott på grund av det? Eller till alla, även de som har ekonomin under kontroll?

Det har länge varit en sanning i Sverige att mer skatter behövs för bättre välfärd. Men det är en osann sanning. Det finns mycket litet som talar för att mer skatter är samma sak som bättre välfärd. Inte minst den statliga utredningen, Innovativa processer, som den förra regeringen beställde och fick, visar att det snarare borde vara tvärsom. För att värna välfärden långsiktigt borde alla kommuner och landsting bli effektivare att göra det vi gör, mer välfärd för mindre pengar, helt enkelt. Annars kommer vi aldrig att klara de demografiska förändringarna som vi är på väg mot med stormsteg.

Midsommarnatt

Sitter i Rättvik och tittar ut över Siljan. En av de vackraste utsikterna i Sverige, säkert i världen. Dagen har varit regning och kall. Kvällen något bättre. Korvgrillning utomhus.

Förra helgen fick Rättvik enligt grannarna 100 mm regn. Gissar att dagsnoteringen handlar om 20 mm. Det är mycket.

Nästa vecka kommer sommaren. Man kan fundera över om juli blir torr och het. Klimatförändringarnas spår leder mot ett obestämbarare väder. Osäkerheten blir större när vädersystemen går i spin.

Men ännu är sommarnätterna ljusa över ängar och hagar. Rosenfinken sjunger från lönnen nere i backen. Midsommarblomstren blommar i kapp med de sista syrenerna, med smörblommor, förgätmigej och de första rosorna.

Svensk sommar är underbar, mitt i kylan och regnet!

Ny minister

Tobias Krantz blir ny högskoleminister. Ett ganska givet val. Johan Pehrson har inte rätt profil, han blir minister efter nästa val. Erik Ullenhag blir riksdagsledamot efter EP-valet och behövs som partisekreterare detta valår. Helene Odenljung behövs i rikets andra stad.

Tobias Krantz passar väl in i rikspartiets profilering. Han är kunnig och duktig på högskolefrågor. En typisk folkpartityp, välutbildad, välformulerad, vältänkande.

Tyvärr är också Tobias Krantz en del av det nya, rätt enspåriga, Folkpartiet. Han är en god representant för den högerinriktning som inleddes under Lars Leijonborg och som nu fullbordas under Jan Björklund. Jag förstår om partiledaren vill ha likatänkande som sina närmaste medarbetare. För att prestera väl kan man inte ha sina största motståndare närmast.

Men det som händer i Folkpartiet är något unikt. Den gamla frisinnade traditionen inom partiet är snart bara ett minne, något som man kan tala om i högtidstal men som inte betyder något reellt i politiken. I partiledningen finns i dagsläget ingen med rötterna i frisinnet. I regeringen saknas också denna profil. Det är en medveten strategi som innebär en total förändring av den ideologiska bas som en gång grundade partiet.

Jag vill ändå önska Tobias Krantz lycka till som högskoleminister. Vi behöver en synligare minister som vågar ta stora och viktiga beslut, gärna ett beslut om en läkarutbildning i Örebro.

S och V vill stänga Storstenshöjden (och Ånnabodas spår)

I går på kommunstyrelsen fattade vi i majoriteten ett beslut om att Örebro kommun under det kommande året ska återta driften av Storstenshöjdens backar och göra en direktupphandling av denna drift av Storstenshöjden AB. Verkställigheten av att sälja backen skjuts upp ett år i avvaktan på en ny vattendom.

Mot detta reserverade sig s och v. De ville först återremittera frågan och sedan bara yrka avslag, men efter en viss vägledning blev alternativförslaget att de istället ville ha en diskussion med alla parter kring Storstenshöjden och Ånnaboda.

Visst låter det bra? Men, för det finns alltid ett men, det innebär i verkligheten att Storstenshöjden läggs ner och att Ånnaboda troligen står utan spår i flera år. Varför?

I dagsläget finns bara en reell möjlighet att sköta Storstenshöjden. Det är den nuvarande entreprenören som sitter på den kunskap och erfarenhet som krävs. Visst finns det en möjlighet för kommunen att bygga upp samma kunskap intern, men till vilka kostnader? Det handlar om många miljoner kronor, pengar som inte finns. Eftersom den möjlighet som finns att bibehålla entreprenören som driftansvarig för backen är det åtagande som kommunstyrelsen gjort, innebär oppositionens förslag faktiskt att man stänger Storstenshöjden. Stängingen är då också för evigt. Det finns inga reella eller ekonomiska möjligheter att återstarta backen om den en gång stängts.

Men vad händer då med spåret i Ånnaboda? Det arbete som nu pågår med den nya vattendomsansökan sker så snabbt det bara är möjligt. Grundförslaget innebär att kommunen ska säkra en vattentillförsel till både spår och backe på i storleksordningen 130.000 kubikmeter vatten.

Om man istället, före ett beslut om vilken typ av vattendom som ska sökas, vill ha en bred diskussion med alla parter, lär tiden gå både för den kommande och även nästa säsong. Vattendomsansökningar är ingen enkel sak och tiden från ansökan till dom är ofta ett år. Så antingen struntar man i den breda diskussionen och kör en vattendomsansökan på Ånnabodaspåret, eller så kör man diskussionen och struntar i spåret de kommande åren. Det senare alternativet blir alltså ännu värre än den redan bekymmersamma situationen för skidsporten.

Kommunledningens alternativ är att vi under den tid vi nu söker vattendom för båda områdena, ordnar upp driften på Storstenshöjden, tar en paus i försäljningsarbetet och jobbar på en tillfällig lösning för Ånnabodaspåret, diskuterar med de mest berörda föreningarna. Den diskussionen är redan på gång.

Alternativen blir därmed övertydliga. Kommunledningen arbetar på alla sätt för att lösa både Ånnabodaspåret och Storstenshöjden. Oppositionen vill stoppa, försena och därmed lägga ner både spår och backe.

Samma skillnader som så ofta.

Märklig ideologi

Idag hade vi flera ideologiska ärenden på kommunstyrelsen. Ett handlade om illojal konkurrens. Vi hade bett kommunledningskontoret göra en undersökning om kommunen sysslade med sådant och i så fall i vilken omfattning.

En tjänsteman har jobbat med frågan i ett halvår. Under den perioden kan man naturligtvis inte gå igenom alla verksamheter totalt. Istället handlar det om att skapa en översiktlig bild av vad kommunen gör.

Resultatet är att kommunen troligen i ett mindre antal fall tydligt sysslar med sådan illojal konkurrens. I högre utsträckning sysslar kommunen med sådant som finns i den gråzon mellan det acceptabla och det oacceptabla. Utredarens förslag blev att alla kommunens nämnder och styrelser skulle gå igenom sin egen verksamhet noggrannare och om man upptäckte illojal konkurrens, tydlig eller i gråzonen, ta beslut om att avsluta just denna del. Frågan ska upp i kommunstyrelsen för rapport om ett år.

Det är bra. Kommunledningen tog ett bra beslut. Bra - för att Örebros privata näringsliv inte behöver konkurrens med kommunen som är en gigant i förhållande till i princip alla lokala företag (Atlas Copco undantaget). Vårt näringslivsklimat skulle bli bättre om vi inte serverade mat i öppna restauranger, bytte däck och hyrde ut bilar eller sålde konferenslokaler. Fler företag skulle få möjlighet att växa, anställa fler och skapa nya marknader både lokalt, nationellt och internationellt.

Men den illojala konkurrens-frågan har också en intern sida. Kommunen har inte som uppgift att vara en försäljningsorganisation med enskilda som kunder (annat än i undantagsfall som VA, miljötillsyn och avfall men där finns också speciallagstiftning). Våra ekonomisystem är inte uppbyggda för att vi ska vara affär. Hur löser man då både den interna och externa redovisningen av några sålda luncher, eller något annat av mindre omfattning? Kan vi vara säkra att pengarna går dit de ska gå? Att de redovisas rätt, skattas rätt, att allt är genomsynligt för både revisorer och allmänhet? Jag tror inte det.

Det märkligaste i det hela var att oppositionen röstade nej till detta. De ville bara lägga utredningen till handlingarna. Tydligare kan man knappast visa att vägen från de fina orden om näringslivsvänlighet till verklig handling är lång för våra vänner från vänster. Det finns ingen annan tolkning än att s och v vill hålla dörren öppen för kommunal verksamhet som konkurrerar på den öppna marknaden.

I och för sig är detta inte förvånande. Den gamla kommunledningens inställning till det privata företagandet var inte alltid glasklar. Det handlade mycket om att stoppa och bromsa de krafter som ville förnya offentlig sektor. Det gör det fortfarande. Det är synd.

Örebro behöver en tydligare delning mellan vad som är det offentligas uppdrag och vad som är privat sektor och civilsamhällets uppdrag. Det jobbar vi hårt för att göra. För örebroarnas och välfärden skull.

Morotsbomber och Open Art

Var med och invigde Örebro Open Art i fredags. Landshövdingen hade ställt slottet till förfogande. En viss skillnad mot i fjol då jag klättrade på trappställningen utanför Konsthallen och ropade åt de församlade.

Örebro Open Art är fantastiskt. Det är tragiskt att kulturjournalisterna så sällan hittar utanför förorterna. En meningslös marginalföreteelse i Sundbyberg skulle troligen få mer uppmärksamhet i riksmedia än ÖOA...

Konsten kan definiera en stad, ett samhälle. Arkitekturen, musiken, teatern, dansen... Det finns saker som skapar en stads själ. Dalhalla förändrade Rättvik en andra gång, liksom långbryggan gjorde det en första. Öresundsbron och Turning Torso har förändrat Malmö, liksom Gaudi förändrat Barcelona. I smått och i stort finns definitionen, själen.

Örebro har nu en fantastisk möjlighet att skapa den själ staden i så mycket saknar. Alldeles för många utifrån svarar "Ingenting" när de får frågan om vad Örebro är känt för. Med Örebro Open Art, gärna i skön förening med Svenska Kammarorkestern, kanske med Raande Vo som en tillfällig gäst, kan Örebro finna en plats, kanske inte i var mans hjärta, men i allt fler människors sinne.

Det finns all anledning att vara stolt över att vara örebroare!

Och morotsbomberna då? Kanske säger de mer om vår tidsbild och våra rädslor än vad konstnären till och med anat. Jag såg ett par av bomberna på slottet, tyckte de var rätt roliga. Men i terrorrädslans tidevarv blir till och med morötter farliga, bara situationen är den rätta, eller kanske den felaktiga. Hade vi fått samma reaktion före 11/9 2001? Jag tvekar.

De skyldiga går fria...

Pågår en liten kampanj i den "oberoende" televisionen mot beslutet att avbryta det uttag av vatten från södra Ånnabodasjön som anmälts till åklagare. 14.000 skidåkare (skulle gissa att det inte handlar om 14.000 enskilda personer utan 14.000 skidåk av betydligt färre personer, men det vore ju roligt för Ånnaboda om det verkligen var 14.000 olika personer som varit där) använde spåret den gångna säsongen. De, liksom flera andra, är sura. Jag förstår dem. Som gammal Vasaloppsåkare, 13 lopp i klassiska och Öppet spår, vet jag hur viktigt det är med en god och lång säsong. Ännu viktigare är det för de ungdomar som fortfarande på dessa breddgrader tränar längdskidor. Jag lider med Garphyttans IF, dess medlemmar och alla engagerade.

Problemet är att det inte är så enkelt som att säga att vi använder vattnet till längdspåret istället för backen. En ny vattendom, som flyttar rätten till spåret, måste till. Är det svårt? Kanske, kanske inte. Men det finns ingen garanti för att en sådan vattendom skulle vara klar till säsongen. Risken skulle vara uppenbar att vare sig spår eller backe i så fall skulle kunna drivas nästa vinter.

Om det ändå skulle gå, skulle kostnaderna bli minst 2 miljoner högre för säsongen, eftersom backen i så fall troligen skulle bli nedlagd, inte bara ett år utan för all framtid. Var ska dessa pengar tas? Jag fick frågan om kostnader och svarade på den men TV klippte bort. Vem ska betala dessa två extra miljoner? Skolan? Omsorgen om de äldre? Vem?

Det värsta är att de skyldiga i detta går fria. Vi som nu får hantera situationen har inget att göra med att den uppkommit. Vattendomen söktes och beslutades 1981. Men den dåvarande kommunledningen (s) kollade inte ens upp att kraven i domen, till exempel en pegel (vattennivåmätare) sattes upp. När man år 2000 började spruta snö i spåret, kollade inte kommunledningen (s) upp att det var OK. När man skulle sälja något år senare, kollade man (s) inte heller.

OK - vi borde kanske dubbelkollat när vi tog över makten att all kommunal verksamhet sker enligt de lagar och de beslut som gäller. Men det gjordes inte. Man tar för givet att det ändå är så.

Men detta visar mest på hur illa det har varit med Örebro kommun, en kommun som bara skrivit mål och aldrig kollat om målen uppfyllts. En kommun där budgeten varit allt, och bokslutet inget. Det är ett bekymmer.

Och att de skyldiga nu går fria. Något för Tvärsnytt att göra ett reportage om kanske?

Mat för äldre

Har varit och lyssnat och talat på en konferens med temat "Mat för äldre". Ett intressant område. Allt intressantare faktiskt. Kanske för att man själv blir äldre. Men även för att jag fått förmånen att vara ordförande i beredningen på Sveriges Kommuner och Landsting som hanterar frågor om äldreomsorg. Kunskap föder intresse.

Samtidigt är det som att återvända till mina ursprungliga funderingar kring yrkesval. Mitt första riktiga jobb var som sjukvårdsbiträde på Skebäcks nyöppnade sjukhem. Nattpersonal på avdelning 502. Ett bra jobb.

Nåväl. Idag handlade det om mat. Det finns mycket att säga om ämnet. Men jag koncentrerar mig på ett par tankeområden.

Det första är synen på de äldre. Vi lever tyvärr kvar i en alldeles för kollektivistisk syn på åldrandet. Jag menar att grunden till detta är politisk. Socialdemokratins samhällsbygge var i grunden kollektivets samhälle. På område efter område har denna kollektivism brutits. Barn och unga har idag rätt till individualiserad undervisning. Vi skapar service inom alla områden i kommunen som bygger på medborgarens behov, inte organisationens. Till och med lönesättningen är mer individuell.

Men de äldre lever fortfarande kvar i denna vänsterns gråhet. De individuella valen motarbetas fortfarande. När du blir gammal kan du inte välja, menar de. Det är synd. Det får också påverkan på maten. Eftersom du inte kan välja kan du inte heller be om den mat du vill ha. Alldeles för ofta finns en eller två rätter, kött eller fisk, och inget mer. Du ska äta när det passar organisationen, inte när du vill. Du ska sitta med andra, eller ensam, beroende på vad andra vill, inte hur du själv vill ha det.

Mat är inte bara näring. Det är måltid, gemenskap, livskvalitet, valfrihet. Vem vill leva i ett samhälle där det bara finns en lunchrestaurang som bara serverar två rätter? Vem vill sluta vara individ och bara ingå i ett kollektiv? Snart är det nog ingen.

Det andra är synen på utförande. Vem ska laga maten? Vem ska köra den? Vem ska ge den till den gamla? Hittills har kommunen gjort alldeles för mycket av detta jobb. Det kommer inte att hålla, framförallt inte i ett läge där antalet riktigt gamla människor ökar väldigt kraftigt. Vi måste hitta fler aktörer som kan hjälpa till, och samtidigt öka valfriheten och individernas rättigheter.

Kanske den lokala pixzerian blir en del av hemtjänstens matservice. Kanske ett socialt företag blir ansvarig för caféet på servicehuset. Kanske Röda Korset eller den lokala idrottsföreningen tar ansvar för att dela ut mat till de äldre, naturligtvis med kommunal finansiering i botten. Kanske lokala restauranger, privatägda naturligtvis, går ihop och erbjuder pensionärer att komma samman och äta god, vällagad och välserverad husmanskost till ett lägre pris (det finns faktiskt redan i en kommun i Stockholmsområdet) utan kommunala subventioner.

Framtiden kräver förnyelse inom många olika områden. Äldreomsorgen är kanske det tydligaste exemplet. De två vägarna i svensk politik blir här övertydliga. Vänsterut vill man förändra tillbaka till hur det var förr. Det är en återvändsgränd som dessutom inte fungerar eller är bättre för någon. Vi vill istället bejaka förändringen och alla de krafter som tillsammans gör livet mer värt att leva för de gamla, för oss alla som räknar med och hoppas på att vi också ska få bli både 80, 90 och 100 år.

Intressant kommunresultat

Folkpartiet i Örebro gör ett bra EU-valsresultat. + 3,5 % är rätt hyfsat...;) Tre mandat i Bryssel var vad man kunde hoppas en solig majdag, men inte något man vågade räkna med. Det ska bli intressant att se om personkryssen betyder något.

Lika intressant är att se fördelningen mellan de övriga partierna. Miljöpartiet gör ett kanonval. Socialdemokraterna och vänstern backar och rasar. De fem koalitionspartierna spräcker tillsammasn 50%-vallen, mot vänsterblockets 33 %.

Det är ganska roligt att vara en i den koalition som leder Örebro kommun, även när valnatten denna försommar långsamt blir dunklare.

Avgå Lagerbäck!

Har just sett första halvlek, Sverige-Danmark. 0-1 är ett gräsligt resultat även om det bara är halvtid.

Men värre är det obefintliga svenska spelet. Det är tragiskt att se hur lite fotboll som spelas i detta lag. Rasmus Elm är bra. Men sedan...

Det finns alldeles för många föredettingar i det svenska laget. Michael Nilsson, Daniel Anderssson, Henke Larsson, bara för att nämna några. Det är inte roligt. När man dessutom tror att Anders Svensson är lösningen är bekymret totalt...

Oavsett hur det går i matchen har inte detta svenska lag något i VM att göra. Ett spel som bygger på långbollar på Zlatan är inte roligt för någon. Knappast för Zlatan heller. Det måste vara rätt frustrerande att byta Inter mot svenska landslaget.

Det som nu måste ske är att fotbollsförbundet börjar bygga något nytt. Använd Zlatan som grund och bygg nytt. Sebastian Larsson, Albin Ekdahl, Adam Johansson, Rasmus Elm (men även Alvbåge) och så vidare. Det är dessa spelare som nu måste få chansen att skapa något nytt.

Det gör man inte under Lars Lagerbäcks vingar. Jag har inget personligt mot LL, men alla förbundskaptener, och tränare, fastnar lätt i det lag man en gång haft. Vill man ha förnyelse måste något nytt komma till. Då finns inte tränarduon i Svensk fotboll idag kvar.

Oavsett hur det går i matchen.

EP-kampanj

Kollar just på några nya opinionssiffror. Nedåt för (m), uppåt för (s). Tillsammans får de hälften av alla röster. Jämför man med de nationella siffrorna är det rätt stor skillnad. Där får de två stora partierna 2/3 av alla röster.

Varför? Kan det bero på att (s) leds av en kandidat som överhuvudtaget inte vill ha EU? Det är för mig svårt att förstå att någon vettig människa överhuvudtaget kan tänka sig att rösta på (s) i detta val. Vem tror att Ulvskog ska få något uträttat, när hennes främsta vallöfte är "mindre högerpolitik" (Svd)?

Kan det bero på att (m) inte har någon kandidat som drar alls? Partiet har inte visat framfötterna överhuvudtaget i EU frågor. Inte ens jag, som är rätt påläst och även kandidat, vet vad han vill i EU. Hur ska då allmänheten veta det?

För oss i Folkpartiet är det ganska bra läsning. Vi har en av de tydligaste kandidaterna i Marit Paulson. Vi är det enda partiet som är helhjärtat för, såväl EU som euro. På samma sätt kan man se att Mp tjänar på att många vet att klimatfrågorna är något som EU måste hantera.

EP valet är lite hela havet stormar. Piratpartiet, utan politik, lär nog komma in. Sedan beror rätt mycket på hur många som går och röstar. Törs man hoppas på drygt 40 % i år? Och 15 % för Folkpartiet?

Mer torg?

Det är rätt tydligt att det pågår en kampanj mot torginvesteringarna i Örebro. Att den har stöd från socialdemokraterna är rätt tydligt. Intressant - eftersom de samtidigt på alla möjliga informationstavlor och i all annan partireklam säger att vi just nu ska investera oss ur krisen. Men som vanligt hänger inte politiken ihop. Det är alltid någon annan som ska göra jobbet. Som vanligt är det väl regeringen som ska investera, inte kommunen. Som om regeringen hade mer pengar...

Det finns två frågeställningar som varje intresserad örebroare borde fundera över. Den ena handlar om kostnaderna för, och intäkterna av, investeringarna. Den andra handlar om bilden av Örebro.

Den budgeterade kostnaden för denna etapp av torgen är 30 miljoner. Men en generell avskrivningstid på 50 år (träden står förhoppningsvis längre, annat har kortare livslängd) blir avskrivningskostnaden 600.000:- om året. Dagens räntenivåer innebär att ytterligare 300.000:- ska läggas till. Låt oss jämna ut det hela och säga att kalaset kostar en miljon per år. (De politiker (och i vissa fall journalister) som påstår att man ska jämföra 30 miljoner med driftbudgeten är som vanligt ute och cyklar).

Intäkterna då? Inte lika enkelt att räkna på. Men säg att torgen sysselsätter 10 pers per år. Skulle gissa att det är lågt räknat. Årsinkomsten är 300.000 i snitt. Med en kommunalskatt på 21.22 blir det (förenklat) 60.000:- per arbetare. 10 pers innebär alltså intäkter på 600.000:-. Om det istället är 20 pers som jobbar är investeringen i hamn redan då.

Om vi dessutom lyckas värna några jobb i handeln blir kalkylen än bättre. På samma sätt är det positivt att vi kanske kan klara några byggjobbare från a-kassan, eller utförsäkringen - mindre kommunala kostnader.

I fjol flyttade rekordmånga till Örebro, nästan 1850 stycken. Slår man ut skatteintäkter och statsbidrag per invånare innebär det att varje ny örebroare är värd 40.000:- för kommunen. En attraktiv stad lockar fler. Det räcker med 25 fler örebroare så är torgen i hamn...

Den som menar att torgen är fel idag är fullständigt fel ute!

Visst är det ett bekymmer om oppositionen väljer att använda slarviga argument för att försöka vinna populistiska poäng. Men det finns ett än större bekymmer. Oppositionen (inte alla men allt för många av de betydande) tar inte ansvar för Örebro kommun. Partipolitiken betyder mer än det som är bäst för kommunen. Flera gånger har man skickat brev till Örebroföretagare och berättat hur dåligt det är i kommunen under nuvarande majoritet. Vem förlorar på det? Mest örebroarna - som riskerar färre företag och färre jobb.

Nu är det torgen, och för vänstern även Örebro 2010, som är klagoobjekten. Det är ett bekymmer.

Örebro behöver positivism. Örebro behöver framtidstro. Örebro behöver engagemang. Örebro behöver satsningar för framtiden.

Det finns hur många exempel som helst på kommuner (socialdemokratiska som borgerliga) som lyckats vända negativa trender till positiv utveckling genom medvetna, ansvarsfulla satsningar. Kalmar (s) 1997, Göteborg (s) 1995, Malmö (s) 2000- är bara några exempel. Men i Örebro går det inte för (s).

Mitt största uppdrag är en ansvarsfull ekonomisk förvaltning. Men det är inte att låta Örebro stanna i det förgångna. Fler satsningar behövs. För miljön och klimatet, för företagande och entreprenörskap, för civilsamhälle och människovärde, för idrott och kultur. Ibland med totalt kommunalt ansvar. Men vi behöver mer ansvar från företag och föreningar.

Örebro har framtiden för sig. Kanske borde vi satsa mer, både på torgen och på Örebro 2010!

Pingstpredika

En predikan på pingstdagen i Betelkyrkan, Örebro. Den som vill kan läsa ett par bibelord också, varför inte på den förnämliga sajten bibeln.se? Apostlagärningarna, 2 kap verserna 1-11, Johannes evangelium, 14 kap verserna 25-29.


Det var länge sedan Guds ande var i farten…

Det är fredag eftermiddag. Solen lyser åter från en klarblå himmel. Gårdagens regn och blåst är glömda. Nuet är evigt.

Hemma har de tre tackorna med lamm rymt. En tillfällig hage på framsidan av huset måste bli mer permanent. Den sena eftermiddagen och kvällen blir en kväll som fåraherde. Först spettet, tio tag. I med stolpen. Sen gummiklubban. Tio slag. Isolatorerna skruvas i och sedan elrepet.

Mitt under jobbet ropar Anna: -Katten har tagit en fågel.

-Vad ska jag göra åt det? undrar jag.

-Den lever!

Jag rusar iväg och skrämmer bort katten. I halmen i kökslandet ligger en ladusvala. Lyfter försiktigt upp den. Visar den för sonen, innan jag bär bort den mot ladan. På en annan stolpe till en annan hage får den vila.

Under kvällen tittar jag till den då och då. Ser de snabba andetagen. Oroas över att den inte ska klara sig. Räknar med att jag inte ska se den i morgon. Antingen död eller bortflugen. Ber varje gång jag lämnar den en stilla bön att Gud ska låta den klara sig.

---

Det var länge sedan Guds ande var i farten…

---

Lyssnar på en av de många radiointervjuerna inför det stundande valet. Hör en kandidat klara sig ur frågorna om hon är kreationist, skapelsetroende, på ett bra sätt. Reportern lyckas inte sätta den bild han önskade. Hon glider undan väl.

Efteråt funderar jag på varför det är så svårt. Svårt att tro. På riktigt.

Alltid alla dessa förbehåll.

Det är svårt att tro. Man ska vara så rätt åt så många håll.

Lagom skapelsetroende. Lagom rättfärdig. Lagom sexuellt frigjord. Lagom vanligt medelsvenssonskt. Lagom religös. Lagom.

Men tro är aldrig lagom. Tro är av eller på. Ja eller nej. Svart eller vitt. Inte för att det inte finns tvivel. Tvivlet och tron vandrar sida vid sida. Inte för att det finns ett rätt sätt att tro på för alla människor, snarare så att tron är totalt individuell. Men den kristna tron har ett antal grundpåståenden som är svåra att lagomisera. Till exempel:

Gud är god.
Gud är en personlig gud.
Gud kom till världen som människa, dog och uppstod för oss alla.
Gud är allsmäktig.

Gud är god.
Men vad är godhet? Är det detsamma som en snällhet mot allt och alla? Gud är god om han låter mig leva som jag vill! Eller är det en godhet som genomlyser oss alla, lyfter fram våra svagheter, våra synder och våra tillkortakommanden. En godhet som gör det tydligt att jag vare sig är den jag borde vara, eller den jag kunde vara? En godhet som ser mer än mitt liv, som ser hela världens liv, idag, i morgon och alltid. Vi tar oss rätten att leva som vi vill, socialt, ekonomiskt, sexuellt, religiöst, och räknar med att Guds godhet är mer snäll än fruktansvärd.

Och vad innebär det att Gud är personlig? Det där att han inte bara är något allomfattande, lite lösligt. Att han påstår sig ha koll på, och ta ansvar för just mig? Det är ju så mycket enklare att tro på någon som är lagom långt borta. En lätt Gud passar bäst på avstånd… Men den kristna Guden finns aldrig på avstånd. Han är här och nu. Han finns med dig varenda gång du syndar, i tanke, ord eller gärning. Du kommer inte ifrån honom, om du väljer att tro.

Men inte är det så att Gud verkligen kom till jorden som människa. Vem kan egentligen tro på något sådant? Man måste tolka detta människoblivande, detta döende och återuppstående, relativt. De bibliska berättelserna ska inte tolkas bokstavligt. Det handlar istället om att den gudom vi söker, även söker oss. På olika sätt genom olika tider och olika religioner. Kristendomen har inte ensamrätt på gud. Det är den förutsättningslösa dialogen som leder oss närmare den eventuella sanningen vi alla söker.

Ett fint resonemang. Väl utformat för dagens samhälle. Men kristendomen ställer krav på oss att tro att den står för sanningen. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Inte ”Jag är en väg (av många), en sanning (av ännu fler) och ett liv(någon sorts i vart fall som kanske slutar här eller återföds eller finns för evigt). Jag är, är sanningen!

Allsmäktig. Vad innebär då det? Gud som urmakare, som dragit upp klockan, skapat alla regler och sedan dragit sig undan? Eller en Gud som verkar genom åren, genom skapelsen och genom människorna? En Gud som allsmäktig skapare, eller maktlös ingenjör?

Det är inte politiskt korrekt att säga att Gud skapade jorden på sex dagar, det är kanske inte ens religiöst viktigt. Men om Gud är allsmäktig, så borde han kunnat skapa alltihopa på sex sekunder och fått det att se ut som om det tagit sextio miljarder år. Eller valt att lägga alla pusselbitarna på plats och dra igång hela utvecklingen från Big Bang tills idag, ständigt närvarande och övervakande.

---

Man ser inte många under idag. Och ett sådant tungotal som apostlagärningarna talar om har jag aldrig upplevt. Varför? Varför är det länge sedan Guds ande var i farten?

---

Kanske är det så att den kristna tron idag karaktäriseras mer av de förbehåll vi känner oss nödda att göra, än av tron på en god, personlig, närvarande, allsmäktig Gud? Kanske är det så att vi begränsar oss själva, och därmed också begränsar Gud och Guds andes verk? För vem vill bli sedd som en dåre, även om det står i Bibeln att vi ska uppfattas så. Om vi är rädda för vad tron kan göra med oss, med våra liv, med vårt anseende, med våra yrken, med våra planer, minskar Guds möjligheter att använda oss i motsvarande mån. Vi kan ställa många krav på Gud och hur han ska vara, men det enda krav Gud får ställa på oss är en helt kravlös kärlek.

Som i alla mina predikningar är detta en bild av mitt eget liv. Jag erkänner fullt och fast att jag själv är en av alla dessa kristna som så ofta tycker att livet rullar på rätt väl. Som i mitt arbete och engagemang måste hålla en riktig profil. Som ofta tvivlar och funderar på om Gud verkligen kan vara allsmäktig, närvarande, personlig. Som inte alltid vill se skillnaden på en godhet som skär genom märg och ben och en menlös snällhet. En av många.

Men också jag är en av de många som söker den Gud som finns där bakom. Som genom vardagen, oavsett om det är en solig pingstmorgon i maj, eller en grå novemberdag, försöker tala med mig, till mig, genom mig. En Gud som genom sin ande någon gång, i vart fall lite, lyckas leda mig på den vägen som bär hela livet, och därefter.

Pingsten blir en påminnelse. En påminnelse om Guds godhet. En påminnelse om att Han är en personlig Gud. En påminnelse om hans närhet. En påminnelse om hans allsmäktighet. Pingsten, som visar Guds andes möjligheter. Samtidigt som den säger: Gud har inga andra redskap än oss vanliga människor. Du och jag som sitter här, operfekta, syndiga, själviska – det är vi som är hans händer, och tungor.

---

När jag gick ut i trädgården i går morse ville jag först inte leta efter svalan. Sonen och jag lekte i sandlådan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick bort till laduknuten. Hur gärna jag än ville måste jag konstatera att svalan satt kvar, precis som jag lämnat den. Flämtande på högsta stolpen.

Jag kunde inte lämna den så. Gick in i huset och hämtade en pincett, fångade en fluga och återvände. Den ena handen höll pincetten med flugan. Den andra kupade sig försiktigt kring bräckliga fågelvingar.

Då plötsligt lyfter svalan och flyger ut över ängen.

Tack gode allsmäktige Gud! Lär oss att använda våra vingar!