Det gick (inte (s)peciellt) bra för Örebro

Idag har kommunfullmäktige beslutat ge Örebroporten AB rätt att köpa aktierna i det bolag som äger Conventumfastigheterna för nästan 300 miljoner kronor. Det är bra. Kommunkoncernen kommer att tjäna tiotals miljoner kronor på detta trots att det kostar nästan 30 miljoner kronor i förtidslösenavgift.

Det som är mindre bra är att detta egentligen är en helt onödig avgift. Conventumbygget användes av socialdemokraterna i valkampanjen 2002 som en del i målandet av bilden "Det går bra för Örebro". Men den bilden har krackelerat totalt. Förljugenheten var total. Kommunens ekonomi katastrofal.

För att ändå ha råd att bygga Conventum valde den politiska kommunledningen att finansiera bygget utanför kommunens kassa. Det var dyrt, som det alltid är. Nu visar det sig att socialdemokraterna i princip använde 30 miljoner av örebroarnas skattepengar till att driva valkampanjen "Det går bra..." Hade vi inte löst frågan nu hade kostnaderna blivit tiotals miljoner kronor till.

Majoriteten i en kommun kan alltid använda kommunens medel till att driva den politik som man tror ska göra att man vinner kommande val. Ser man historiskt på kostnadsutvecklingen för Örebro kommun visar det sig att kostnaderna vart fjärde år ökat kraftigt. Det är rätt tydligt att resurserna används till att "förbättra" bilden av kommunen för att göra det möjligt för sittande majoritet att sitta kvar.

Men det som gör detta ärende speciellt är att här har dåvarande kommunledning försökt dölja kostnaderna. Om man gjort som man brukat hade investeringsbudgeten spräckts och det blivit övertydligt att de kommunala kostnaderna blivit mycket stora. Nu valde de att dölja detta.

Ytterligare ett problem var att de lyckades. Vi som då satt i kommunstyrelse och fullmäktige gick på hanteringen. Det var bara en som insåg problemet och det var Erik Johansson (m) som reserverade sig. Det var bra för honom men det var mindre bra att inte fler insåg det.

Ganska kort efter beslutet insåg jag att det hade blivit dyrt. Snart efter maktövertagandet talade jag därför med kommunens ekonomikontor om att lösa lånen. Då fanns inga möjligheter. Men i och med finanskrisen har det skapats möjligheter. Därför löser nu kommunkoncernen ett problem som egentligen skapades av en socialdemokratisk valrörelse.

Könsneutrala äktenskap

Så är det då ett faktum. Alliansen kommer inte överens om frågan om könsneutrala äktenskap. Tre går ihop och en lämnas utanför.

Jag har tidigare bloggat om frågan om äktenskap och könsneutralitet. För mig handlar det om att vi nu tar ytterligare ett steg bort från den etiska grund som hittills byggt grunden för det västerländska samhället.

Den förenklade diskussionen kring könsneutrala äktenskap handlar om att staten inte ska lägga sig i enskilda människors kärlek. Men den diskussionen är så förtvivlat förenklad och meningslös. Den skapar fler frågor än vad den besvarar.

Den största frågan blir vilken kärlek som ändå staten lägger sig i. Den som är för könsneutrala äktenskap utifrån en argumentation om kärleksfrågan måste i så fall principiellt acceptera all form av kärleksmanifestation. Varför ska staten lägga sig i om tre eller fler älskar varandra och vill gifta sig? Varför ska tvåsamheten vara grund för kärlek? Är det en politisk fråga? Kan en människa enbart älska en annan?

Den frågan kommer inte att besvaras i någon av de motioner som nu läggs. Den frågan får nämligen ett antal andra konsekvenser som inte någon vill lyfta idag. Den största gäller barnen och människans värde.

Om man principiellt accepterar äktenskap mellan flera individer blir barnens roll i ett sådant äktenskap grumlig. Vem är pappa och vem är mamma? Är det bara biologin som styr? (Nej-det har vi ju redan tagit bort i och med olika rättigheter för enkönade par att bli föräldrar) Vem ska då vara förälder och vårdnadshavare? Vems blir barnen? Det finns risker för att det alla har ansvar för kommer ingen att ha ansvar för. Så vem för barnens talan?

Det andra handlar om en mycket större fråga kring människans värde. Förr var äktenskapet livslångt. Rätt ofta var det uselt och bara en schimär. Man höll ihop av ekonomiska skäl, kanske för att man kände skuld för barnen, eller av andra praktiska skäl. I en del fall fanns säkert värre skäl.

Nu är samhället helt annorlunda. Istället för livslånga partnerskap handlar det om partnerbyte. De ekonomiska skälen, främst för kvinnorna, för att hålla ihop finns inte längre. Synen på barnen är annorlunda. Det finns inte så många praktiska skäl. Även synen på kärlek har förändrats.

Den enskilda människan blir i allt större utsträckning en utbytbar faktor i livsvalen. Det handlar om många förändringar, från arbetsliv till kärleksliv. Men om utbytbarheten blir norm måste man fråga sig hur synen på människans värde förändras. Om min närmaste inte är närmare än att jag när som helst kan byta ut henne, hur påverkas då mina relationer till dem som inte står nära?

Det finns ett stort värde i att inte diskriminera olika grupper. En könsneutral äktenskapsbalk kan vara ett sådant steg under förutsättning att det inte leder till att andra grupper diskrimineras. Men man får inte blunda för de frågor som den väcker.

(S)anslöst oansvarigt!

Idag har socialdemokraterna gjort av med 600 miljoner kronor av örebroarnas skattepengar. 500 miljoner kronor valde man att använda till att köpa 5 % av ÖBOs aktier från Örebro Rådhus AB för att lösa bolagets skuld. Det innebär att man tar av alla skattebetalares pengar för att lösa ett problem som uppkommit genom att ÖBO under 12 år fått tillbaka pengar per automatik på bland annat betalning av ett lån man har till kommunen. Rent faktiskt innebär det till exempel att en familj med låga inkomster i ett hus i Kilsmo får betala höginkomsttagarens hyror i lyxkvarteren Måsen och Ulla. Varenda skattebetalare i Örebro får genom detta betala för den skatteplanering som socialdemokraterna ägnade sig åt under 10-års tid när man dels försökte gå förbi statens krav på skatt från bolagen, dels försökte att få ut pengar från ÖBO utan att den egna systerorganisationen Hyresgästföreningen skulle märka något.

Förutom att kommunens skuld genom detta ökar, drabbas skattebetalarna årligen av ökade kostnader i storleksordningen 20 miljoner kronor. Hur socialdemokraterna ska hantera det, vilka skolor de vill lägga ner, vilka äldreboenden som ska stängas, vilka investeringar som ska skjutas på framtiden, är oklart.

Istället låtsas de som om de har ännu mer pengar. Idag har de presenterat ett "åtgärdsprogram" för att lösa krisen. Nu finns plötsligen 100 miljoner kronor till för mer investeringar. De 20 miljonerna som kommunen nu ska betala i räntor glöms snabbt och istället finns pengar till satsningar. Man gör en del låtsasbesparingar på att minska antalet politiker i Rådhuset (fast man hela tiden tidigare sagt att man inte är intresserad av några förändringar i den politiska strukturen och inte vill ta bort den minsta nämnd) och på olika former av konsulttjänster (som ju då måste innebära att att ett antal konsulter blir arbetslösa...).

Dessutom är deras budget för 2009 underbalanserad med minst 80 miljoner. Tillsammans innebär detta att med socialdemokraternas (och vänsterpartiets) förslag så måste kommunen nästa år börja spara kraftigt. 100 miljoner kronor innebär minst 300 tjänster som de i så fall måste tydliggöra var de ska tas bort.

Det måste finnas en grundläggande syn på att den politik man företräder ska gå ihop sig. Ekonomiska utfästelser utan grund skapar bara bekymmer. Alla minns de krispaket som tidigare socialdemokratiska kommunledningar fått ägna sig åt för att de inte hållit koll på kommunens ekonomi. Det är mycket tydligt att örebroarna fått räkna med att hamna i samma situation igenom om oppositionen fått bestämma.

Men nu är det inte så.

Vinter

Lucia och vinterväder. Rätt länge sedan. Söndagen var mer normal 2000-talsdecember med snögubbeväder.

Glad att minsta sonen får se snö. Vem vet hur länge det finns sådan kvar på dessa breddgrader.

SJ måste ha konkurrens!

Idag har jag suttit två timmar extra på ett tåg från Stockholm. Det avgick 17.07 och första stoppet kom efter cirka 10 meter. Nästa stopp kom 100 meter senare. Därefter hankade vi oss fram till Sundbyberg. När vi skulle starta från Sumpan kom vi kanske 100 meter till. Sedan blev det stopp. Totalstopp. Det tog väl en timme att få dit ett nytt lok för det var loket som krånglade. Det hade det gjort ända från början. För att göra en alldeles för lång historia kort så landade tåget i Örebro ungefär 21.30 istället för 19.04.

Hur kan man ens få för sig att starta med ett lok som inte fungerar? Hur kan det ta två timmar att få ett nytt lok från Stockholm till Sundbyberg?

För oss som åker hyfsat ofta till Stockholm kan man också fundera över hur man kan åka med vagnar där stolarna knappt håller ihop, vad skillnaden är på första och andra klass i de nya dubbeldäckarna, var man ska ha packning i de nya tågseten o.s.v.

Jag lider rätt ofta med tågpersonalen. De får ta emot mycket stryk för något som inte är deras fel. Ett av felen är att kapaciteten inte byggts ut. Under tiotals år har inget hänt med spårbyggnationen. Det kommer att ta mycket lång tid att bygga ikapp. Ett annat fel är att man inte investerat i ny teknik. Ett tredje att man haft olika avkastningsmodeller och vinstkrav.

Men det finns ytterligare ett fel. Det är bristen på konkurrens. Om jag vill åka från Örebro till Stockholm med tåg, som jag alltid gör för att vara så miljövänlig jag kan, har jag bara SJ att välja på. SJ sätter själv ribban för service och kvalitet. Jag kan klaga, men som monopolföretag vet man att det egentligen inte spelar någon roll. Nästa vecka sitter jag åter på ett SJ-tåg till Stockholm.

Det enda sättet att i vart fall försöka skapa bättre service och kvalitet är att ge bolaget konkurrens. Inte förrän jag kan välja att ta 08.25 med Tågkompaniet istället för 08.10 med SJ finns de rätta incitamenten för att skapa kvalitet.

Stockholm torsdag

Scandic Sjöfartshotellet. Frukosten avklarad. Vaknade 06.20 efter en som vanligt dålig sömn på hotell. Spelar inte så stor roll vilket hotell eller vilken stad.

I går tillbringades kvällen dels med ett par möten, dels med genomläsning av 100 sidor skrift kring samverkan mellan kommuner inför ett möte om just denna skrift kl 8 (om tio minuter).

Efter denna inledning till det egentliga ärendet. En av gårdagens föredragande är ekonom hos SEB. Han gick igenom varför det gått som det gått i världens ekonomier och vad vi kan förvänta oss. Rätt intressant. Bara en pusselbit: Det finns hus så det räcker till ett års husköp ute på USAs marknad, utan köpare. Innan den marknaden kommer igång är riskerna stora för att det finansiella systemet i USA inte återstartar. Hur lång tid tar det???

Ekonomens beskrivning stämmer väl överens med andra beskrivningar. Det har funnits en lång tid av uppblåsning av en bubbla som skapats med pengar som egentligen inte funnits. Man har kunnat låna på övervärden och konsumerat eller investerat utan tanke på att värdena en gång kanske minskar. När sedan detta otänkbara ändå händer blir konsekvenserna oöverblickbara. I en globaliserad värld blir de också globala (förståss).

Vad händer då nu? Det är väl den intressantaste frågan. Kommer de mångtusenmiljardersprogram som nu sjösätts att få upp konsumtionen? Kommer banksystemet att återhämta sig? Kommer råvaruprisfallet att få igång efterfrågan och tillverkning igen? Hur mycket måste banker och företag "downsizas" för att bli hållbara?

Det finns mycket som talar för att vi i dagsläget går in i en ny lågränteperiod. Men det är inte säkert. Om banksystemet inte återhämtar sig, och om staterna måste gå in med stora program för att hålla ekonomierna igång, kommer det att bli brist på krediter. Nya obligationslån måste ges ut med högre avkastning. Risken för ökade räntor ganska snart, och kanske ökad inflation, är inte försumbar.

För Örebro då? Vi måste se över hur vi blir en del av krislösningsplanen. Men vi ska inte göra det i panik och utan att fundera över de långsiktiga förändringarna. Örebro kommun har bra på fötter när det gäller ekonomin. Vi har en stabil ekonomi som klarar en del smällar. Men att satsa pengar utan att ha dem kommer att riskera också vår ekonomi.

Det finns partier som vill satsa blint, och som dessutom gjort det under de gångna åren. Men det är dålig och kortsiktig politik. Ordning och reda på ekonomin är bra, både i bra och dåliga tider.

FRAM

Under dagen har jag haft ett antal samtal från media kring FRAM-projektet, det projekt som ursprungligen skulle flytta 150 miljoner kronor från oklar administration till medborgarnära styrning och verksamhet. Resultatet blev inte det förväntade. Varför?

När projektet inleddes ansåg man att det skulle omfatta drygt 1500 medarbetare. Men mycket snabbt insåg man att det skulle påverka den politiska strukturen. Men någon majoritet att förändra den politiska strukturen fanns och finns inte. Bara efter ett par månader hade antalet medarbetare därför mer än halverats. Beräkningarna låg i detta läge på knappt 700 och landade till slut på knappt 600. Det innebar att de möjliga resursomflyttningarna minskade från 150 miljoner kronor till knappt halva den summan.

Mycket länge såg det ut som om resursomflyttningarna skulle landa på i storleksordningen 60 - 65 miljoner kronor. Men vi nådde inte heller dit. I nuläget har vi gjort följande:
30 miljoner kronor har satsats på chefsstödjare ute i verksamheten. Varför? För att behovet var akut. Förr fick chefen både sätta upp gardiner, koka kaffe och ringa in vikarier. Nu behöver man det i mindre omfattning och kan arbeta med att stödja och utveckla verksamheten.

Därutöver skulle 30 - 35 miljoner kronor gå till verksamhet. Dit nådde vi inte. Resultatet visar att 16 miljoner går till verksamheterna. Ytterligare cirka 5 miljoner kronor har satsats på högre tjänstgöringsgrader och i vissa fall ökade lönenivåer tack vare höjd kompetens.

Summan cirka 50 miljoner kronor att omfördela är i detta läge den korrekta. Det är en tredjedel av vad vi siktade mot. I det perspektivet är det ett misslyckande. Men: 50 miljoner kronor är enormt mycket pengar.

Och det allra viktigaste: Socialdemokraterna hade under mycket lång tid valt att "ickestyra" den kommunala organisationen. När vi gav personalfunktionerna uppdrag att genomföra FRAM fick de i vissa fall börja från noll. Det har funnits uppgifter om att man ute i organisationen inte vetat att man haft folk anställda, att man har haft fel kompetens på fel plats, att administrativ personal egentligen arbetat med annat och så vidare.

Nu har vi en organisation som har genomfört en unik kompetenskartlägggning. Vi har en organisation som har kompetens att möta de förändringskrav som kommer att ställas. Vi har en organisation med mycket större effektivitet än den tidigare.

Även om resultatet för FRAM hade blivit lägre än det som nu redovisas hade FRAM varit en framgång.

Tiden går

Sista kvällen på 40-talet. I morgon fyller jag 50. Då finns det inte ens skuggan av en chans att låtsas att man är ung längre.

Åldrandet är märkligt. Medan kroppen åldras är medvetandet något helt annat. En diffus blandning av allt man varit. En del barn, en del ungdom, en del ung vuxen, en del mer vuxen, en del medelålder. Men erfarenheten av att vara 20, 30 eller 40 är betydligt större än att vara 49 eller då snart 50.

Det är nog ingen större skillnad på att vara 60, 70 eller 80 heller. Åldern är både något subjektivt och objektivt. Du kan vara gammal när du är 25 och fortsätta med det hela livet. Du kan vara lika ung när du är 90 som när du var 30.

Det kan man ju också fundera över när man pratar hur politiken utformas för olika människor i olika generationer.

AP-fonderna är inte Svenska Spel

Socialdemokraterna vill använda svenska folkets pensionspengar som avsatts i AP-fonderna till att "rädda" bilindustrin. Det är märkligt.

Menar verkligen partiet att man ska spela bort miljarder av svenskarnas framtida pensionspengar på att låtsasrädda svensk bilindustri? Är det någon som på allvar tror att staten är en bättre ägare med mer kunskap om vilka bilar som ska säljas och på vilket sätt än industrin själva.

Knappast.

Ibland blir politiken så märklig. I denna kris vill socialdemokraterna satsa miljarder på att rädda några tusen anställda inom utlandsägda bolag. När de själva satt vid makten i mitten av 1990-talet när det också var kris valde de själva att rasera delar av välfärden genom att ta pengar från kommunerna och på det sättet minska antalet jobb i kommunerna med många tusen personer.

Nu kommer säkert ett paket som ska rädda jobben i bilindustrin, tillfälligt och dyrt. Men frågan är om inte pengarna skulle göra större nytta och skapa fler arbeten om man säkrade kommunernas och landstingens ekonomi de kommande åren.

Lind eller körsbär

Idag har programnämnd Samhällsbyggnad fattat beslut om att man förespråkar körsbär istället för lindar. Är det rätt beslut? Är det ett politiskt beslut?

Beslutet följer det historiska sättet att fatta beslut i Örebro. Under många år har politiken blivit fast i detaljer, medan den egentliga styrningen av kommunen, de långsiktiga besluten, legat utanför de formella nämndmötena. Det har varit tjänstemän och ibland ett fåtal politiker som hanterat de stora frågorna.

När vi kom till makten försökte vi förändra detta. Hela vår budgetprocess är det tydligaste tecknet på att vi försöker flytta makten över färdriktningen från administration till politik. Det är ett långsiktigt arbete men det kommer att ge resultat.

Egentligen borde aldrig programnämnden fattat beslutet om lindar eller körsbärsträd. Den detaljeringsnivån på besluten borde vara en ren tjänstemannafråga. Politikerna bestämmer över att torget ska förändras, vilka ramar man vill ha (till exempel anpassat för funktionshindrade) och vad det får kosta. Men vi borde inte behöva fatta beslut om vare sig trädsorter eller stenhöjder.

Jag vet att Fredrik Persson sliter hårt med att hantera den tradition av att överlåta även detaljbeslut på politiker. Men hans arbete kommer att ta tid. Det är ytterligare ett skäl för att den nuvarande majoriteten ska få förnyat förtroende i valet 2010. Risken för en återgång till en politisk detaljstyrning, och ett politiskt negligerande av de stora frågorna är uppenbar.

Så var det rätt beslut man fattade? Är körsbär bättre än lindar? Jag är rätt intresserad av trädgårdar och parker. Mycket mer än de flesta. Men jag kan ändå inte säga vad som är rätt. Hur mycket ska historiken betyda? Gestaltningen? Kajorna? Näringslivet? Jag har gjort egna "opinionsundersökningar" på stan och det är 50/50 för de olika alternativen.

Som så ofta ligger svaret i framtiden. Men politikerna borde inte ha behövt fatta beslutet.

Det goda Örebro

Idag har kommunen haft en omvärldsdag. Dagen var första steget på budgetprocessen inför budget 2010. På väg mot en färdig budget kommer det att bli ett antal andra möten och sammanträden. En del är, precis som dagens möte, för alla oavsett partifärg. Det är viktigt att vi alla har någorlunda samma bilder av både omvärlden och de ekonomiska förutsättningarna innan vi gör de avvägningar vi alltid gör innan vi fattar beslut om hur våra respektive budgetar ser ut.

En av de viktigaste lärdomarna av dagens möte var hur viktigt det är att skapa en gemensam bild, eller berättelse, om vad Örebro står för. Vad är det goda Örebro?

Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det goda Örebro är olika för varenda människa. Det jag upplever som gott är inte samma sak som det en femåring, en 25-åring eller en 75-åring upplever. Vi har olika historier baserade på så mycket. Man eller kvinna? Rik eller fattig? Frisk eller sjuk? Gammalsvensk eller nysvensk? Det är bara att fortsätta att peka på skillnaderna.

Men om man ser till städer som lyckats att skapa sina egna historier och ibland vända jobbiga bekymmer till positiva utmaningar visar det sig att man ofta hittar det som många kan relatera till oavsett sina olika bakgrunder. Det kan vara minskad brottslighet på Manhattan, Europaanknytningen i Malmö eller det gränslösa Haparanda.

Vad är då det gemensamma som kopplar samman Örebro och oss örebroare? Under dagen kom det fram ganska många förslag. Kilsbergen, Vattenparken, Kulturstaden, Universitetsstaden, Handelsstaden? Den goda välfärdens kommun? Kommunen där det civila samhället syns och stärks?

Med några timmars eftertanke efter dagens slut ser jag att rätt mycket av det vi pratat om redan finns i den budget vi fem partier arbetade ihop inför 2009. Vårt uppdrag nu är kanske mer att göra den ofta rätt politiska texten mer berättande. Historian finns där. Det gäller att lyfta fram den.

Volvo och Saab inget för staten

Enligt en beställd undersökning vill sju av tio svenskar att staten ska rädda Volvo och Saab. Rätt märkligt.

Varför dippar de forna svenska stoltheterna? Helt enkelt för att de är för små och inte har hunnit med i utvecklingen. Volvo satsade alldeles för länge på stora bilar där säkerheten var allt. Förbrukning och alternativa drivmedel rationaliserades till och med bort. Vad Saab satsat på sedan man såldes är oklart. Men det har i vart fall inte varit nytänkande.

Nu står vi inför en kris för bilförsäljningen. Dels för att konjunkturerna viker, dels för att klimatet sätter nya gränser för vad en bil ska klara. Här kommer det att krävas massor av miljarder för att bli en av de tillverkare som överlever. Det var i det perspektivet synd att det var amerikanska och inte japanska företag som köpte de svenska märkena. De amerikanska biltillverkarna är hopplöst efter i utvecklingen.

Nu tycker alltså en massa svenskar att staten ska ta över. Jag har svårt att förstå det. Menar de att staten är bättre på att driva företag och sälja bilar än de som gjort det sedan årtionden? Vill de att staten tar tiotals miljarder från skolan och vården för att satsa på utveckling av nya bilar?

De som funderar i den riktningen borde i vart fall titta i backspegeln en gång. 70-talets varvskris kostade staten massor. Men hur många av varven finns kvar idag? Framtidens arbeten ligger inte i ett hopplöst bevarande av gårdagens tekniker. Sverige ska byggas starkt av framtida uppfinningar. Allt annat blir så lätt den socialdemokratiska typen av konservatism som fortfarande styr så mycket av både svenskt näringsliv och svensk politik.

Oppositionens historiska oansvarighet

I går i kommunfullmäktige diskuterade vi bokslutsprognos 2. Kanske inte världens mest heta ämne. Men ändå.

Det var intressant att höra att i princip alla företrädare från alla partier var överens om att man idag måste visa stor aktsamhet med kommunens pengar. Rätt ofta lät det som om alla alltid varit överens om det.

Men så är det inte. Dagens opposition har i samtliga hittillsvarande budgetar lagt mer pengar på löpande verksamhet än vad kommunledningen gjort. Därutöver har man haft ett antal förslag som inte varit finansierade överhuvudtaget (främst heltidslöftet som skulle ha kostat kommunen tiotals miljoner kronor) och krav på enorma investeringar (till exempel järnväg till flygplatsen bl.a. för hundratals miljoner enligt vissa beräkningar).

När kommunledningen stått emot dessa överkrav har det låtit att "vi inte sparar för att de måste, utanför att de vill" och liknande skrivningar. Gång på gång har man tagit de höga resultaten för några få år som intäkt för att kraftigt öka utgiftsvolymen.

Om Örebro kommun följt dessa budgetar vet vi var vi varit idag. Då hade det redan 2009 krävts sparpaket, kanske både nödstopp och anställningsstopp. Säkerligen hade människor fått lämna sina anställningar för att det saknats pengar. Politiken hade varit lätt att känna igen. Det tydliga (s)-märket från 1990-talet innebar stora utgiftshöjningar följt av kris och stopp och nedskärningar.

Nu är kommunen i en bättre sits. Vi vet att det kommer att bli kärvt även för oss de kommande åren, men kommunledningen har visat att vi både kan och vill hantera även svåra frågor på konstruktiva sätt. Vi fick kritik för att vi inte satsade mer 2007 och 2008. Jag tror att många idag tackar oss för det.

Äntligen beslut om friidrottshall

Idag fattade kommunfullmäktige beslutet om att bygga en friidrottshall vid universitetet i egen regi. Det är bra. Det är på tiden att beslutet fattats. Den månad som projeketet försenats av oppositionen har inte varit bra för någon.

Friidrotten i Örebro behöver en ny hall. Mässhallen har aldrig varit ett bra alternativ. Nu skapas förutsättningarna för en bra hall i ett bra område där många intressenter kan samsas.

Kommunen kommer även i detta projekt att samarbeta med universitetet. Till detta kommer även intresse från fristående skolor. Samarbetet med friidrottens föreningar består och förstärks. Det innebär stora möjligheter att bygga en bra hall.

I debatten låter det som om det inte är så långt mellan kommunledningens förslag och oppositionens. Men i konkret handling är det tyvärr mycket långt. Om oppositionen ville hantera frågan på ett sätt som ändå gav friidrotten möjligheter så hade man kunnat acceptera beslutet om att ändå bygga. Men man valde att rösta emot. Den enda analys som går att göra är att om man inte själv får diskutera med Akademiska Hus så är det bättre att inget byggs än att Örebro Porten AB får bygga.

Den hållningen är inte bra. Inte för örebroarna. Inte för friidrottarna, framförallt inte för alla de barn och unga som leker och tränar varje dag. Inte för kommunens ekonomi och därmed inte för vare sig välfärd eller skattebetalare. Inte för universitetet. Jag tror inte ens att det är bra för oppositionen som än mer bekräftar sin hållning som nej-sägare.

Klimat

Ibland önskar man sig ett varmare klimat. Ofta skulle politiken behöva just detta. Men ibland vill man ha det kallare.

Har just sett ytterligare ett reportage om vad som håller på att hända på Arktis. Smältningen av havsisen går mångdubbelt fortare än vad forskarna trott. Ett enormt ekosystem hotas av total kollaps.

Jag undrar hur länge man ska orka hålla glädjen uppe i ett arbete som har så många minuspunkter. Hur ska vi kunna ställa om samhället så snabbt som det behövs? Hur ska jag kunna förmedla vikten av att bevara arter och ekosystem som väldigt få bryr sig om? Är det inte bara att lägga ner och av?

Det finns väldigt lite som pekar på att människan kommer att klara av klimatutmaningen. Det finns mycket som pekat på att vi kommer att köra rakt in i väggen i full fart, kanske med bromsen i botten just före smällen.

Men än så länge finns det hopp. Så det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Som så många gånger förr...

Som man känner sig själv känner man andra

En f d landshövding och facklig ledare, tillika socialdemokrat, skriver i tidningen om hur han tror att beslut fattas i Örebro kommun. Hans, och även andra socialdemokraters, syn på beslutsfattande säger mer om deras eget sätt att fatta beslut än något annat.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att få bestämma själva. Även när de saknat egen majoritet har deras allianser varit byggda på att de ska bestämma och deras allianspartier ska lyda. Lydnaden har köpts antingen genom ekonomi eller i vissa fall ett mindre antal konkreta politiska beslut. Men makten har legat hos ett parti och framförallt hos en person i det partiet.

Detta sätt att hantera beslut fungerade väl när svensk politik karaktäriserades av partilydnad. De förtroendevalda följde slaviskt ordföranden. Men denna föråldrade modell fungerar allt sämre. Det visas allra tydligast genom den oordning och de majoritetssplittringar de två tidigare socialdemokratiska kommunledningarna fick försöka hantera. Men de misslyckades. Deras självbild och deras sätt att hantera makt klarade inte av den utmaningen.

Fempartikoalitionen som styr Örebro är starkare idag än när vi för två år sedan tog över makten. Skälet till detta är att vi har en stark tilltro till varandra, en ständig dialog med varandra, respekt för varandras likheter och olikheter, en samsyn om att makt, ansvar och befogenheter ska delegeras och därmed en gemensam syn på styrning och ledning.

Jag har en position som kännetecknas av stor makt och stort ansvar. Den makten kan man antingen använda att som dålig chef tvinga sina medarbetare att in i minsta detalj göra det man vill att de ska göra, eller som god ledare samla dem i ett arbete där man med glädje arbetar för samma mål och där mitt uppdrag mer handlar om att dra upp ett antal huvudlinjer. Jag hoppas och tror att det senare arbetssättet är det som karaktäriserar koalitionens olika ledare och ledarskap. Vår stabilitet är ett bevis på detta.

Örebrogalan

På morgontåget upp emot Stockholm för ännu ett sammanträde. Morgnar är hemska. Ju tidigare desto värre. 06.21 från Örebro C är ett alldeles för tidigt tåg. Men ändå för sent. Kommer inte fram till SKL förrän 08.20. Sammanträdet börjar 08.00...

Jag skulle egentligen inte varit hemma över natten. Brukar övernatta i Stockholm. Men i går var det Örebrogalan och jag var tvungen att göra ett undantag.

Tvungen förresten. Galan var en succé! Massor av glada människor. Bra underhållning. En bra konferencier och god mat. Dessutom ett bra upplägg med både glädje och spänning kring pristagarna. Ännu ett lyckat initiativ från kommunledningen.

Utanför stod några få vänstermänniskor och protesterade. De ville kanske inte att den forskare som skrivit årets avhandling skulle uppmärksammas. Eller så tyckte de att den kultursatsning som tog konsten ut på Örebros gator skulle glömmas. Eller att Bondens marknad och miljötänket bakom den var meningslöst.

De har all rätt att tycka det. De har all rätt att tycka att det är fel att man anordnar galor för att uppmärksamma vardagshjältar. Jag tycker det är rätt. De tycker annorlunda. Om målet med samhället är att alla ska ha det lika dåligt och ingen får sticka ut måste man fråga sig hur ett sådant samhälle skulle se ut.

Friidrottshallen

På dagens Kommunstyrelse fattade vi beslut om att gå vidare med bygget i kommunal regi. Enligt ekonomikontorets beräkningar kommer kommunen att spara mellan 30 och kanske uppåt 60-70 miljoner de kommande 25 åren när vi bygger i egen regi.

Nu är det viktigt att projektet kommer igång så fort som möjligt. Örebros friidrottare behöver en ny hall. Alla förseningar riskerar den verksamhet som idag bedrivs med så god tillväxt.

Nu återstår ytterligare några utmaningar för oss i kommunledningen. Idrottshuset är en sådan. Hur vi moderniserar Trängen en annan. Och behovet av fler allvädersplaner en tredje.

Predikan

Min gamla dator lade av i förra veckan. Inte mycket bloggande då, men nu kommer den långa predikan jag höll i går. Varsågoda.

Ps 85:2-14
NT: Rom 8:18-27
Luk 6:20-26

DET FINNS ETT SAMBAND MELLAN OSYNLIGHET OCH VÅLD

För mer än 100 år sedan kolonialiserades Afrika. En del togs av den belgiske kungen Leopold. Detta Kongo visade sig vara en av världens rikaste platser. Oändliga naturresurser gömde sig på och under jorden. Skog och djur. Metaller och diamanter. Och människor i mängd att bruka och förbruka.

Under mer än 100 år har östra Kongo slitits sönder av strider, ofta grundade i jakten på den rikedom dessa naturresurser ger. Ännu pågår eländet. Hur många har dött idag? Etthundra? Ettusen? Fler? En del bedömare menar att det en vanlig dag kan dödas flera tusen kongoleser. Förutom dem som våldtas, misshandlas, fördrivs. Barn, kvinnor, män.

Vi har vetat. Vi har sett. Vi har kunnat följa. Men nästan inget har gjorts. Inga stora militära interventioner. Inga kraftiga FN-resolutioner. Inga protestmarscher. Inga kommittéer. Några få missionärer har gjort det de kunnat, tillsammans med andra ideella organisationer. Men världen har varit tyst, väldigt tyst.

Är det på grund av att vi vet att vi behöver kopparn? Är det för att vi vill ha den där diamanten? För att världsekonomin behöver sina råvarukällor för att fungera? Eller är det av ren slöhet, brist på engagemang? Vad skulle egentligen jag kunna göra – ingenting!

Östra Kongo skulle kunna vara ett av världens rikaste länder. Men hela tiden ligger döden och svälten på lut. Vi offrar människa och miljö – i tystnad.

Rom 12:9-18
Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.
Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.
Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.
Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.
Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.
Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.
Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.
Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor.
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.


MILJÖPROBLEMEN BIDRAR TILL ORÄTTVISOR

Vi har säkert alla hört och sett det. Om alla människor på jorden skulle leva som oss i de utvecklade länderna skulle det krävas så mycket resurser så att jorden inte skulle räcka till. Förutom den jord vi går på, skulle det där utanför i rymden behöva sväva ytterligare, en, två, tre, fyra, fem jordklot som bara försörjde oss med allt det vi behöver. Skog för papper, jord för föda, berg för metaller och mineraler, olja och uran.

Men det finns bara ett jordklot. En enda värld i ett ändlöst universum.

Det har alltid funnits miljöproblem där människan funnits. Om vi skulle vara en del av naturen, inte sätta något eget ekologiskt fotspår, skulle världen ha plats för kanske ett par hundra miljoner människor. Nu är vi sex miljarder. Förr var miljöproblemen lokala. En soptipp utanför Jerusalem. Ett järnbruk i Kilsbergen. Där utanför fanns det alltid mer natur att använda. Vi byggde höga skorstenar för att den oändliga luften skulle ta hand om avgaserna. Vi lade rör på bottnen av sjöar och hav för att det lika oändliga vattnet skulle sprida vårt avfall så långt bort att det aldrig återkom.

Men nu är det annorlunda. Lika annorlunda som det egentligen alltid varit.

Idag tog jag bilen till kyrkan, som jag alltför ofta gör. Skälen varierar. Det är för bråttom. Det är för dåligt väder. Det är motvind. Bussen går för sällan.

Varenda meter jag och bilen förflyttade oss leder världen närmare en ekologisk kollaps. Varenda meter släppte vi kanske ut just den där koldioxidmolekylen som gör att klimatutvecklingen når den ”tipping point” som vi alla borde frukta.

Klimatforskarna är skrämmande överens om hur klimatet förändras. Deras förutsägelser stämmer skrämmande ofta in. Om vi vill så kan vi själva se det. Inte så att denna regniga och blåsiga höst, denna milda novemberhelg, är beviset på klimatförändringarna. Men vi alla är medvetna om att något förändrats. De vita vintrarna varje år tog slut för länge sedan. Snön kommer, och vi kommer säkert att få fler kalla och vita vintrar. Men det är inte samma sak. Vi vet det. Men vill vi egentligen veta?

Den ”tipping point” forskarna oroar sig för är det man inte kan veta. Väldigt många system utvecklas inte linjärt. Det kanske inte blir 0,01 grad varmare varje år. Rätt vad det är händer något som man inte kunnat förutsäga, men kanske kunnat gissa, och utvecklingen sticker iväg. Förra året smälte en massa havsis vid Nordpolen. Många förvånades. Ingen hade kunnat förutsäga att det skulle ske i fjol, kanske om tiotals år, men inte nu. Vad händer nästa år? Enorma regn? Smältande tundror? Orkaner på rad? Eller – ingenting?

Förr, när vi trodde att det var annorlunda, att vi kunde bygga skorstenar och lägga rör för att sprida gifter och avfall, blev orättvisorna tydliga. Vi tog både material och människor och förbrukade dem. Först som slavar. Sedan som arbetare. Ibland – i vissa länder som Kongo, var och är gränserna flytande. Det koloniala förtrycket var tydligt.

Nu är förtrycket mer diffust. Frågar man nationalekonomerna så kan de bevisa att antalet fattiga i världen minskat. Även om skillnaden mellan de allra rikaste och de allra fattigaste blivit större, så har både andelen, och nu även antalet, riktigt fattiga minskat. Världen blir både mer och mindre rättvis. Mer – för att fler blir mindre fattiga. Mindre – för att skillnaderna ökar.

Men även i glädjen av att fler lyfts ur fattigdom måste vi se den övergripande frågan: Hur ska vi någonsin kunna lyfta dem till vårt välstånd om vårt välstånd bygger på att vi egentligen har fem jordklot mer än vad vi har? Bygger vi egentligen inte vårt välstånd på deras ofärd? Jorden klarar inte sex miljarder svenskar!

Kol 1:15-20
Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen,
ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.
Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom
och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.


VÅR EGOISM ÄR EN AV DE ALLRA STÖRST MILJÖBOVARNA

Hur mäter man egentligen ondska?

I Auschwitz var det enkelt. I Gulag likaså. Ondskan under Kinas kulturrevolution, eller de Röda Khmerernas skräckvälde kan räknas i miljontals döda.

Men hur mäter vi vår egen ondska?

I begynnelsen skapade Gud både jord och himmel, hav och land, djur och växter. Och han såg att det var gott.

Men nu är vi i färd med att förröda detta fantastiska som Gud sade var gott.

Hur många djurarter finns det på jorden? Fem miljoner? Femtio? En sak är säker – det finns färre idag än i går. Varje dag, varje timme, kanske oftare, försvinner en djurart från jordens yta för alltid. De flesta har aldrig någon sett, än mindre brytt sig om. Ibland upprörs några fler över att den sista tigern kanske snart lämnar djungeln, att den sista smalnäbbade spoven snart sträckt över Europas himmel, att den sista Yangtzedelfinen lagt sig att dö på flodens botten. Men vi är inte många.

Några fler kanske saknar storspovens flöjtande på våren. En och annan funderar över när man senast hörde lärkan. Eller när man såg en äng med gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Problemet är att allt detta utrotande sker genom vårt eget sätt att leva. En stor del beror på att vi människor blir allt fler. De delar av jorden som ännu inte brukas av människan är lätt räknade. Och där många människor bor blir den biologiska mångfalden mycket ofta mycket mindre.

Men en lika stor del beror på vårt sätt att leva. Vi köper kött från Sydamerika där djuren fått beta på regnskogsjord. Och regnskogen huggs ner för att vi behöver timmer från plantager, mat från sojaodlingar, metaller och andra naturresurser för att kunna leva det liv vi vill. Det är denna regnskog som är mest hotad, där flest arter försvinner.

Men det är inte bara där. Ofta tror vi att vi i Sverige är bättre än de flesta på att bevara djur och växter. Men verkligheten är en annan. Sverige ligger till exempel i botten vad gäller hotade fågelarter. Lärkan är kanske snart bara ett minne i en sång.

Den biologiska mångfalden beskrivs ofta som en tät väv av trådar. Många trådar syns inte, men behövs för att bära de som ska synas. Drar man ur en tråd händer inte mycket. Är väven mycket tät kan man dra tråd efter tråd utan att något synligt händer. Men plötsligt finns inte stabiliteten kvar. Väven faller samman.

På samma sätt kan det gå med den värld Gud såg på och blev glad för. Det inte bara kan, det händer. Ekosystem kraschar och återhämtar sig inte. Som överfisket: Torsken utanför Kanada. Sillen vid Island. Öknen breder ut sig i Sahel efter överbetade ängar och skogar. Överallt lämnas människor utan försörjning och en värld utan mångfald.

Är det ondska? Hur ska vi i så fall mäta den?


KYRKANS UNIKA BIDRAG ÄR HOPP, ETT TROTSIGT HOPP OM FÖRÄNDRING

Det är så otroligt lätt att vara domedagsprofet när man talar om natur och miljö, klimat och fred. Aldrig har jordens natur varit så hotad som idag. Aldrig har miljön varit så ansträngd. Aldrig har klimatet orsakat sådana skador som idag. Aldrig har rustningen kostat mer.

Och ändå är det bara början. Fler djur och växter kommer att dö ut. Jord, luft och vatten kommer att få ta emot enorma mängder gifter många år till. Klimatförändringarna har bara börjat. Och i miljöförstöringens spår kommer kriget.

Med Bibelns språk skulle jag säga: Ve er som lever idag. Ni vandrar mot undergången.

Jag läser Bibeln från pärm till pärm. Om och om igen. Fastnar ofta för det som sägs i Gamla Testamentet. Amos är min favoritbok. Amos ställer in sig i ledet av domsprofeter. Hans bok skulle väl kunna vara en bild av dagens samhälle, där girighet och egoism går före allt.

Men den Gud som sände Amos ville inte bara försöka få folket att lyssna och förstå. Det är inte bara dom och verop. Gud har en annan plan. Gud har alltid en annan plan. Vi människor kan tro att vi både kan och vet. Men Gud vet att vi väldigt ofta saknar både kunskap och vett. Ändå vill han oss väl.

Så i morgon ändrar vi liv. Lever på det sätt som världen och våra medmänniskor klarar. Vi vet vad det betyder: Mindre bilresor. Mer kultur. Mindre prylar. Mer mänsklig gemenskap. Mindre resursslöseri. Mer förnöjsamhet. Eller? Risken att vi, du och jag, fortsätter precis som vanligt är rätt stor.

Vad ska vi då göra? Klä oss i säck och aska? Slita vårt hår och ropa ut verop på gator och torg, på TV och internet? Kanske det är en uppgift för någon. Helt säkert förresten – med Amos i tankarna.

Men för de flesta av oss innebär det något helt annat. Ett stilla sökande efter Guds rike. En försiktig vandring mot rättfärdighet. En vilja att i vart fall försöka. En bön om att Guds ande ska ge oss stöd mitt i vår svaghet. Ett hopp om att nästa dag i vart fall på något sätt blir den första på en ny livsvandring. Och det är nog.’

Fira Obama!

Klockan är snart tre onsdagen den 5 november. Nu ska den socialliberala gruppen på majoritetskansliet gå och fira att en socialliberal nu snart sitter på presidentposten i USA. Det var åtta år sedan sist, Bill Clinton. Och före dess ytterligare 16, tror jag - Jimmy Carter på 70-talet.

Det är inte lätt att översätta amerikansk politik till svenska (synen på vapen och dödsstraff är något som inte förenar) men mycket av det Barack Obama står för är traditionell socialliberal politik. Det är intressant att så många politiker från olika partier nu försöker sig på att gifta sig med Obama. Alla från vänstern till högern försöker. Men det finns rätt lite att ta på när vänstern och socialdemokraterna tror sig vara Obamas närmaste partier.

Men nu är det tårtparty på Vasa.

Ändra forskningsproppen!

Jag stödjer helhjärtat Örebro Universitets arbete för mer pengar till forskning. Forskningspropositionen måste kompletteras och förändras för att inte skapa stagnation.

Jag har tidigare sagt att det är bra att Örebro universitet får mer pengar till sin forskning. Men efter en djupare genomläsning av hela propositionen blir bilden mer splittrad och tveksamheterna kring vad forskningsministern egentligen vill större.

De knappa 14 miljoner som staten ger till ny forskning vid Örebro universitet är en droppe i havet sett till den totala forskningssatsningen. Örebro kommuns satsning på forskarskolan är nästan dubbelt så stor! Kommunens framtida planer kommer att överträffa statens med många miljoner.

Proppen skapar två problem. Det första handlar om traditionalism kontra nyskapande. Tyvärr är det så att det bara är de etablerade universiteten som har haft forskningsministerns öra. Ett enda av de stora universiteten får mer i ökade bidrag än alla de nyare universiteten.

Man säger att man genom detta vill skapa spjutspetsforskning på ett fåtal universitet. Men det finns två systemfel i detta. Det ena är problemet med vad man gör med de andra universiteten. Om forskningsministern menar att bara de stora universiteten har god forskning, borde man ta konsekvenserna av detta. Det innebär i princip en uppdelning i universitet med forskning, och universitet och högskolor enbart med utbildning. Men en sådan uppdelning görs inte. Delvis beror det säkert på att även forskningsministern tror att grundutbildande lärosäten behöver forskning. Men utifrån grundtankarna i propositionen är det att kasta pengar i sjön.

Det andra systemfelet handlar om att man gör universitetsområdet statiskt och därmed riskerar stagnation. Om bara de stora, gamla universiteten alltid hade fått mest och de nya aldrig kunnat komma till tals, hade väl Sverige fortfarande bara haft universitet i Uppsala och Lund…

Nya universitet, utan den ibland tyngande traditionen och med önskan om att skapa nya forskningsstrukturer kan skapa nya förutsättningar för bra forskning. Universitetsväsendet skulle må bra av en större intern konkurrens.

Det andra stora problemet med propositionen är hur regeringen valt att fördela övriga resurser. Den enkla mätbarhet kring publiceringar som nu gäller har säkert sina fördelar. Men fokus ligger enbart på de gamla, traditionella forskningsområdena, företrädesvis med teknisk/naturvetenskaplig bakgrund.

Inom medicinen får inte omsorgsforskning några stora medel, utan det är det naturvetenskapligt medicinska området som premieras. Humaniora finns överhuvudtaget inte med, trots att skolans mantra; läsa, skriva, räkna, just bygger på den humanistiska grundsynen. Det dubblade värdet av humaniorapubliceringar väger lätt i förhållande till de fokusområden som så klart pekas ut.

Västra Mälardalen behöver ett starkt universitet med starka forskarmiljöer. Örebro är det naturliga valet som centralort för ett sådant universitet. Samarbetet med de övriga lärosätena måste förstärkas. Samtidigt måste man kräva att fördelningen av forskningsmedel kraftigt förändras.

I min roll som kommunstyrelseordförande pekar jag oupphörligen på att universitetet är den enskilt viktigaste faktorn för ett framtidsinriktat Örebro. Universitetet som motor för allt från den hållbara stadsutvecklingen över jämställdhet och offentlig förvaltning till företagande och näringsliv inom olika sektorer är ojämförbar. Jag avser att fördjupa och bredda kommunens engagemang i Örebro universitet i den takt kommunen själv förmår förändra sin egen organisation för att kunna ta emot de resultat en strategisk allians kring FoU-frågor med Örebro Universitet kommer att innebära. Målsättningen måste vara betydligt högre än de nålpengar forskningsministern nu vill ge.

Handhälsning eller inte

Läser just i Aftonblade om Carl Hamilton som blivit upprörd över att han smyginspelats under en diskussion om handhälsande på muslimska kvinnor. Han vill hälsa på dem. De vill bli respekterade för att de inte vill hälsa. Vem har rätt?

Jag måste erkänna att jag själv en gång blivit satt i samma situation. Två elever från en gymnasieskola kom för att prata med mig. Den ena hade huvudduk. Hon ville inte handhälsa på mig. Jag blev förvånad och bestört men kom mig inte för att göra något annat än att sätta mig ner.

jag har länge funderat över den händelsen och vad som kommer att hända nästa gång någon inte vill ta i min hand för att jag är man. Jag skulle ha väldigt svårt att acceptera en sådan situation. För mig handlar det om så mycket. Det öppna och demokratiska samhället. Jämställdhet. Likheten mellan människor. Respekt för den man är.

Ickehandhälsandet bygger upp olikhet mellan kvinna och man. Det bygger på att mannen på något sätt inte är ren. Det bygger på att kvinnor inte kan och får göra samma saker som män. Det visar orespekt. Det bygger murar.

Var går gränsen för den gemensamma kulturbas som alla måste omfatta för att det mångkulturella samhället ska fungera? Hur viktig är demokrati, jämställdhet och likheten mellan människor oavsett kön, ras, social och etnisk bakgrund i förhållande till rätten att utöva religiösa dogmer?

Jag har sagt det förr och kan säga det igen: För att det mångkulturella samhället ska kunna existera krävs en gemensam kulturell bas som måste omfatta alla. Vi måste bli bättre på att diskutera och samtala om den utifrån olika utgångspunkter. Men vi måste också våga försvara den kulturella bas vi menar är central och viktig. Rätten att bli berörd oavsett om man är man eller kvinna är för mig en sten i denna bas.

Stenar på gatan

NA gör det igen. Hanterar verkligheten svajigt. Denna gång handlar det om stenar på Köomangatan. Man hade kunnat vinkla artikeln på två sätt. Man valde naturligtvis det ena, det där politikerna fick stå med skammen. Men är det rätt?

Förutom att artikeln innehåller ett antal sakfel, exempelvis har aldrig några stenar fraktats fram eller tillbaka till Stortorget för att läggas om på samma ställe, skapar tidningen åter den egna bilden av verkligheten där bilden blir viktigare än vad som är rätt.

Bilden: Klantiga politiker orsakar kostnader på många hundratusen kronor.

Men bilden kunde lika gärna varit: Politiker som tar funktionshindrades vardag på allvar ser till så att gatan blir så bra som möjligt. För det är ju just det som skett. Istället för att acceptera den plan för gatan som fanns och som togs fram före vårt styre, vill vi så långt möjligt se staden ur ett mångfaldsperspektiv där även funktionshindrades vardag är självklar. I ett sådant perspektiv - är 400.000:- kronor en riktig satsning för att slippa trottoarkanter och värna de funktionshindrade, oavsett ålder?

Problemet med en tidning utan konkurrens är att den bild man sätter på många sätt blir sann. Man kan också välja att förstärka eller försvaga den. Efter söndagens artikel med alla sakfel, förstärker man intrycket av att politikerna inte förstår genom måndagens artiklar. Varför inte en stor bild på Fredrik Persson där han får säga att vi tagit så mycket hänsyn som bara möjligt i det rådande läget och det även efter den kontakt med handikapporganisationer som skett inför den stora omvandlingen av city? Nej - en sådan artikel skulle ju störa bilden.

Och idag en väl placerad insändare av någon som menar att Fredrik Persson ska betala detta själv och aldrig mer få bli politiker, med bild och allt, medan Fredrik Perssons svar hamnar under mitten på andra sidan. Varför inte sett till så båda bilderna kommit fram samtidigt? På samma sida? NA vet mycket väl hur många fler läsare insändarsidan har, hur mycket mer läsvärde en artikel med bild har. Så: Varför inte beskriva hela sanningen på ett riktigt sätt? Nej - det kan ju störa den bild av politiker i allmänhet och kommunledningen i synnerhet som NA vill sätta.

Media är en del av det demokratiska systemet. Jag bekymras ofta över den brist på insikt kring sin egen maktposition som media ofta har. Jag bekymrar mig också över hur de politiska partierna ska överleva i en stad där den dominerande tidningen så ofta väljer att visa en bild av politiker som får än färre att vilja och/eller våga engagera sig.

NA verkar tro att enbart den perfekte kan bli politiker. Visa mig den människan och jag ska visa på det omänskliga samhälle hon kommer att skapa.

Ändrat läge

Synovates senaste undersökning är intressant. Kanske speciellt för Örebro. För första gången på rätt länge har de fem koalitionspartierna i Örebro majoritet i opinionen, sett utifrån rikssiffror.

Ett av skälen till att vinden vänt är att väljarna dels gett regeringen godkänt i finanskrisens skugga. Dels att den gett socialdemokraterna underbetyg som alliansskapare.

Om man återgår till Örebro så borde detta ha likadan effekt här. Kommunens ekonomi är stark när många andras skakar. Jämför bara landstingets socialdemokrater och deras kriser, och koalitionens Örebro med vår trygghet.

Vi visar också att vi kan samarbeta väl, alla fem. Det artar sig till en intressant andra halvlek.

Ordförande - ordningsfråga

De senaste kommunfullmäktigesammanträdena har företrädare för oppositionen rätt ofta begärt ordningsfråga under den allmänna frågestunden. De menar att det är fel att majoritetsföreträdaren har sista ordet och att hon eller han därför kan angripa oppositionen utan att oppositionen kan svara.

Det finns ett antal märkligheter i detta sätt att hantera den lokala demokratin.

För det första har vi gjort en överenskommelse om hur den allmänna frågestunden ska gå till. Alla partier har varit överens om att majoriteten ska ha sista ordet. Utöver detta har vi som majoritet på fullmäktige sagt att vi ska försöka minimera frågor till oppositionen i det sista inlägget eftersom de inte kan besvaras. Så när man från oppositionen är irriterad över att majoriteten får sista ordet, borde man ta ut sin ilska på sina egna partiföreträdare som kommit överens om reglerna.

För det andra frågar man sig vilken ordning de önskar. Först ställer man frågan. Sedan försöker vi besvara den. Därefter kommer det ett kraftigt politiskt angrepp från oppositionen på den majoritetsföreträdare som besvarar frågan. Vad ska sedan hända? Menar oppositionen att majoritetsföreträdaren bara ska bocka och buga? Eller ska man besvara angreppet på ungefär samma sätt? Har oppositionen rätt att angripa majoriteten men inte tvärsom?

För det tredje måste man fundera över hur oppositionen använder kommunfullmäktige. Flera av de "ordningsfrågor" som begärts har istället blivit ett extra avslutande inlägg. På det sättet har oppositionen själv frångått den överenskommelse man menar är så viktig att följa.

Kommunfullmäktige är inte alltid den mest upplyftande tillställningen. Antalet besökare är ofta litet, det mediala genomslaget inte alltid optimalt, genomslaget hos allmänheten än mindre. Därför måste vi som enskilda ledamöter se till så att värdet av fullmäktige inte än mer förminskas. Att begära ordningsfråga om och om igen när det finns en överenskommelse som alla partier står bakom är kanske inte det bästa sättet att göra det.

Vardagshjältar

I dag var jag på besök på Anhörigscentrum. Det arbete som görs av Carina Oscarsson och hennes medarbetare är fantastiskt. Minst lika fantastiskt är att Röda Korsets frivilliga ställer upp med sin tid och sina resurser för att stötta anhörigvårdare och deras anhöriga i behov av vård och omsorg.

I går på en av mina återkommande Vasa-träffar mötte jag en av mina absoluta favoriter till vardagshjältar. 90-åringen M slöt upp för att åter prata om vad man borde göra för att se till så äldreomsorgen fungerar bättre. Hon är fantastisk!!!

Tänk att ha ett sådant rörligt intellekt när man är 90. Tänk att vara så engagerad. Tänk att fortsätta planera framåt. Tänk att fortsätta påminna oss politiker om vad vi borde göra. Tänk att vara så positiv. Tänk att ha en sådan humor.

Det finns människor som bara genom att finnas lyser upp vardagen. M är en sådan människa.

Ekonomi i fokus

Hur skulle Örebro kommuns ekonomi sett ut om socialdemokraterna behållit makten efter valet? Frågan är viktig att ställa i ett läge där de ekonomiska förutsättningarna för kommunsektorn snabbt försämrats.

Det troliga är att kommunens intäkter varit lägre, på grund av att en socialdemokratisk regering inte klarat arbetslinjen lika bra. Kostnaderna hade varit högre, eftersom fler varit i utanförskap. Alliansregeringen har rent objektivt lyckats med att ge fler svenskar arbete, oavsett ursprung eller bostadsort.

Men även lokala beslut hade påverkat kommunens ekonomi.

Socialdemokraterna drev 2006 frågan om rätten till heltidstjänster. Om detta beslut hade blivit en realitet, hade kommunens kostnadsmassa ökat med tiotals miljoner kronor per år, kanske upp emot 50 miljoner kronor.

Socialdemokraterna vågade inte driva igenom FRAM-projektet, som i dagsläget gett kommunens verksamheter ett tillskott på drygt 60 miljoner kronor.

Socialdemokraterna drev igenom enorma satsningar på infrastruktur utan att ha intäktssidan klar. Det Eurostopprojekt vi nu realiserar saknade förutsättningar under den förra kommunledningen. Investeringarna var på tiotals miljoner. De finansiella kostnaderna på flera miljoner per år.

Socialdemokraterna vill utan analys skriva på ett avtal om Citybanan som skulle kosta kommunen minst 90 miljoner kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som vi hittills reserverat.

De två vänsterpartiernas budgetar har hittills karaktäriserats av svag ekonomisk analys och svag ekonomisk trovärdighet. De innehåller kostnadsdrivande förslag på mer än tio miljoner kronor per år.

Sammantaget innebär detta att kommunens resultat redan 2008 skulle riskera att vara negativt. Troligheten för kraftiga nedskärningar 2009 och 2010, alternativt kraftiga skattehöjningar, är stor. Eller snarare - liten. Med tanke på hur de tidigare regerat skulle knappast nedskärningarna kommit före valet. Då hade istället underskotten fått skena. Men 2011 hade nödbromsarna slagit till och nedskärningarna kommit.

Koalitionen i Örebro står för en annan politik. Vi tar ekonomin på allvar. Den skillnaden är viktig, både för örebroarna, för kommunens anställda och för välfärden.

ÖSK-GAIS 1-0

ÖSK vann över GAIS i går. Men det var bland det sämsta jag sett på Behrn arena i år. GAIS borde vunnit stort. Det fanns få i ÖSK som presterade något som helst positivt. Magnus Kihlberg var OK. John Alvbåge tog det han skulle. Patrik Anttonen gjorde väl något bra, men sedan - uselt rakt igenom. Det handlade mer om att laget i framförallt andra halvlek backade så långt och att GAIS inte var tillräckligt på för att komma igenom.

Kanske ÖSK var mer fokuserade på om Olsens kontrakt var skrivet eller ej. Kanske var man otaggade eftersom kontraktet är klart. Kanske det var trist att spela en fredagkväll då man ville sitta hemma och fredagsmysa. Men ändå var det 7500 som fredagsmyste, eller kanske fredagsryste, på BA! Den hemmasiffran kommer få lag idag upp i. Och hemska tanke - tänk om både Örgryte och Häcken går upp - och Peking får lämna!!!

ÖSK vann i alla fall. Nu ligger man 9a i tabellen med chans på 6 plats. Det är inte helt illa av ett lag som rätt många experter trodde var en avstigningskandidat. Men jag såg med glädje att till och med SVTs expert-Thomas trodde på ÖSK som höstens lag. Och så blev det.

Jag säger som jag sagt förut: Ge tränarna ytterligare tid så kommer ÖSK att vara ett lag för topp 5. Med lite flyt i våras hade vi kunnat vara där redan i år. Men det är en annan historia.

Universitetet

Örebro universitet får nästan 14 miljoner av staten i ökade forskningsbidrag. Det är bra. Bättre än det någonsin varit under någon annan regering. Men det borde och kunde varit mycket mer.

Det finns en övertro på hur bra de gamla universiteten är. Ökningen för ett av de gamla universiteten är lika stor eller större än de sammanlagda ökningarna för de nyaste universiteten och högskolorna.

Visst krävs det satsningar på starka forskningsmiljöer på stora universitet. Men frågan är om skillnaderna måste vara så stora. Frågan är också om storleken har betydelse eller om det kan finnas forskningscentra även på mindre universitet som kan övertrumfa de gamla universiteten.

Nu är det som det är. Jag kommer att fortsätta att arbeta stenhårt för att Örebro Universitet ska få bättre förhållanden och ett starkare stöd från staten. Örebro universitet är den enskilt viktigaste faktorn för en bra utveckling av Örebro kommun. När vi tog över makten hade kommunen och universitetet knappt något samarbete. Nu spirar det överallt. Men vi är inte nöjda.

Örebro har alla förutsättningar att bli en stark universitetsstad med en stark forskningsmiljö och en bra utbildningsort för många. Vårt läge gör det till en av de viktigaste utmaningarna. Det arbetet är högprioriterat nu och i framtiden.

Ställ upp för SDs politiker

Jonas Millards hem har blivit vandaliserats. Det är oacceptabelt.

SD är ett parti som finns i kommunfullmäktige i Örebro. Vi kan tycka illa om deras politik, men de har lika stor rätt att finnas och verka som alla andra politiker i alla andra partier i kommunfullmäktige. Allt annat är odemokratiskt. Det leder till ett samhälle som liknar de diktaturer som tidigare försökt finna vägar att styra människors tankar och viljor.

De olika typer av vänsterhuliganer som går under olika AFA-varianter är ett enormt mycket större problem för demokratin än SD. De låtsas som om deras vänsterideologier skulle göra samhället bättre. Men deras samhälle är den diktatur som alla vi demokrater borde arbeta mot. Det finns inga skäl att gulla med AFA. Deras aktioner hotar det öppna och demokratiska samhället.

Värna stränderna

Regeringen, tillsammans med intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, vill försämra strandskyddet. Det är inte bra. I dagens DN finns en debattartikel som visar på en kraftig opposition som tar ställning för ett bibehållet och stärkt strandskydd. Det är bra.

Strandskyddet infördes på 1950-talet genom ett initiativ med grund i Folkpartiet. Skälet var att värna stränderna mot exploatering och skapa en fortsatt tillgång till stränder från den allt större allmänhet som inte var markägare och som bodde i de allt större städerna. Friluftslivet var den viktigaste orsaken till strandskyddet då. Det har senare kompletterats med skydd av biologisk mångfald.

Strandskyddet har under åren urholkats allt mer. Stockholms skärgård, västkusten och de stora öarnas stränder är bebyggda i en utsträckning som inte borde varit möjlig. Skälet till att det ändå skett är att kommuner och länsstyrelser gett dispenser i en så stor utsträckning att en kontroll inte varit möjlig. Det har handlat om tusentals dispenser varje år. Det finns rapporter om bygglov till och med inne i naturreservat.

Jag tycker inte att strandskyddslagen ska ändras. Det finns få bärande skäl att kommunerna ska ha mer att säga till om detta riksintresse. Dispensmöjigheterna visar att det kanske istället skulle behövas en starkare strandskyddslag.

Förespråkarna för ett försämrat strandskydd hävdar att Sverige har 100.000 sjöar och några meter strand mindre spelar ingen roll. Örebro visar problemen med detta synsätt. Vi finns invid Sveriges fjärde största sjö. Men hur många meter strand är byggbara, eller ens möjliga för friluftsivet att komma fram till? Nästan inga. Och så ser det ut i hela landet. Merparten av stränderna kring de 100.000 sjöarna är sump, vass, myrar och så vidare. Varje fin strandbit som bebyggs är ett allvarligt ingrepp i det rörliga friluftslivet. Här borde staten istället ta ett större ansvar för att värna stränderna för alla svenskar, markägare eller ej, och för den biologiska mångfalden.

Ibland får man rätt snabbare än man tror

Några dagar utan bloggande. Kan bara konstatera att det tog två dagar innan regeringen både hann läsa min blogg och sedan agera.

Hur kan man annars förklara att regeringen i fredags presenterade just det förslag kring begränsningar av bonusar inom finanssektorn som jag bloggade om i onsdags...

Det finns rätt mycket i dagens Örebro som inte bara regeringen, utan även oppositionen, kan lära sig av. Själv har jag försökt lära både av f.d. statsminister Persson, och dagens finansminister Borg - att ha koll på ekonomin är central för alla offentliga institutioner. Den som är satt i skuld är helt enkelt inte fri. Vi i koalitionen fick rätt mycket kritik från den lokala oppositionen när vi stoppade deras ofinansierade beslut som hotade undergräva kommunens ekonomi i början av 2007. Men sett i backspegeln var det helt rätt beslut. Samma opposition ville att vi skulle spendera mer av överskottet från 2007. Men det är tack vare att vi inte gjort det, d.v.s. spenderat tillfälliga överskott, som vi idag klarar av belastningarna från finanskrisen. (Här slår vänsterpartiet ett rätt svårslaget ekonomipopulistiskt rekord. Man var det parti som mest ville spendera det överskott främst aktiekursökningarna skapade 2007. Samtidigt vill man inte ha aktieplaceringar. Vem får ihop det?) Samma opposition ville i budget 2009 öka kostnaderna mer än vi. Men detta är fel väg. Det kommer bara att leda till nya nödstopp, nya uppsägningar, sämre service och sämre välfärd.

Men regeringen och oppositionen kan lära sig av oss när det gäller andra saker. De vet redan att vi jobbar bra med medborgardialog och med det civila samhället. Vi är på väg mot något stort när det gäller klimatfrågan. Vårt lokala samarbete med universitetet är unikt. Arbetet kring socialt företagande är på nationell toppnivå. Och så vidare.

Men framförallt kunde man lära sig att det går att samarbeta över blockgränserna. Det finns en uppenbar risk att Sverige efter 2010-års val står med en regering utan egen majoritet och en rödgrön opposition i samma läge. Som vågmästare finns 20-talet sverigedemokrater. Vilken väg väljer regeringen och miljöpartiet då? Jag hoppas fortfarande på att det finns en möjlighet att öppna den dörren.

Skriv på mot bonusar

Det finns många som påstår att finansmarknaden aldrig kommer att bli sig lik efter kraschen -08. Jag hoppas det.

En av de åtgärder den svenska regeringen borde genomföra är att sätta stopp för den girighet och de bonusar som en del av näringslivets toppar gynnar sig själva med. Det räcker ibland med att höra namnen för att förstå att något gått mycket fel: "Sharetracker" och Wealthbuilder" är ju rätt kända. I Storbrittanien plockar regeringen bort de bonusar som finns i de banker som nu fått statligt stöd. Det är bra, men det räcker inte.

Det är inte fel med höga löner. Men bonusar plockar både pengar från såväl kunder som aktieägare på ett sätt som ingen borde acceptera.

Vad jag förstår så finns ingen evidens bakom dessa bonusar. Företag där topparna gynnar sig själva går inte bättre än andra. Bankernas bonusar har ofta berott på en utveckling som inte i huvudsak påverkas av vad ledningarna gjort utan av andra faktorer. Men framförallt har girigheten och kortsiktigheten blivit norm. Detta system måste brytas. Sverige borde gå före.

Därför föreslår jag:
*Att regeringen omedelbart utreder hur bonussystem ska beskattas i framtiden för att omöjliggöra den girighet och den kortsiktighet som orsakat finanskrisen.
*Att regeringen omedelbart utreder om bonussystem som är olika för olika grupper av anställda kan bli otillåtna.
'Att regeringen villkorar det stöd man nu skapar för banksektorn med att inga speciella ledningsbonusar ska utgå.

Vill du stödja detta upprop? Besvara inlägget och sprid det vidare!

Nu vänder det

Rätt många har kommenterat de senaste dagarnas partiledardebatter. När nu drygt hälften gjorts står det rätt klart att det blåare laget leder över det rödare. Det är intressant ur många perspektiv.

För det första: Opinionssiffrorna talar ett helt annat språk. Är det så att svenskarna tycker bättre om en regeringsoduglig trojka utan en utformad politik, än ett regeringsdugligt fyrspann? Har de tre en mer attraktiv politik? I så fall vilken? Den enda tydliga s-frågan är ju (enligt tyckarna) A-kassan, så: Är det så att det är viktigare med A-kassa än nya jobb, ordning på finanserna och lägre skatter för de flesta och mest åt låginkomsttagarna? Oavsett vilket parti man tillhör så borde man fråga sig vilka frågor som är viktiga, och vilka frågor som upplevs viktiga.

För det andra: Innebär alliansens samkördhet att det är slut på mångpartisystemet? Jag fortsätter ställa frågan. Partiideologerna i mp, s och v måste ju i alla fall fundera. Utifrån det funderandet borde i vart fall s och v kunna samköra. Men hela mps ideologi är ju att vara fristående. Det vore väl ännu enklare mellan ett tydligt blått och ett tydligt rött alternativ? Frågan är inte om utan när förslaget om steg två i alliansbildandet kommer. Riksdagsvalet 2014 kommer inte att innehålla listor från 7 riksdagspartier.

För det tredje: Är detta vändningen? Jag hoppas verkligen det. Inte för att jag i alla stycken gillar alliansregeringens politik. Utan för att svensk demokrati behöver det. Likaväl som Örebro behöver socialdemokrater i opposition i en period till, behöver svensk demokrati, och svensk samhällssyn det. (Om sedan Mp är en del av ett grönblått regeringsalternativ är det helt OK för mig)

Sverige är ett land som är så präglat av socialdemokrati att vi själva inte märker det. Allt ifrån föreningsliv till näringsliv över media och allt där emellan har en grundsyn på samhället som är socialdemokratisk. Men det blir för långt att borra vidare i här. Jag tänkte ta upp det i en annan krönika.

Nytt hotell

Visst är det roligt med duktiga entreprenörer i kommunen. Per-Johan Behrns planer på ett nytt hotell vid Drottninggatan över Rudbeckstunneln är ett exempel på precis den entreprenörskapsanda kommunen behöver. Vem hade annars kommit på idén att lägga ett hus i luften?

Det lär säkert komma kritik kring detta också, det gör det alltid. Men Örebro behöver fler som vågar. Örebro behöver fler som är stolta över sin stad och som vill utveckla den. Det vill Per-Johan Behrn och det ska han ha all heder för.

Promotionbåten

I bussen på väg hem från Promotionbåten. Är det i huvudsak en miljöbov eller en näringslivssatsning? Nerikes Allehanda redogör tydligt för de negativa miljöeffekterna. Det är bra. Men redan efter den förra promotionbåten gav kommunledningen ett uppdrag till förvaltningen att utreda och föreslå åtgärder för att klimatkompensera kommunens deltagande. Den utredningen har växt. Varför ska vi bara klimatkompensera för promotionbåten? Borde vi inte fundera över vilka klimatkompensationer vi måste göra för allt vi gör i kommunen? Egentligen borde inte bara promotionbåten, utan även alla andra konferensresor kompenseras. Och inte bara konferenserna, utan alla skolskjutsar, hemtjänstresor, mattransporter, o.s.v. o.s.v. Vi får se var vi hamnar och hur långt vi orkar.

Men promotionbåten är också något mycket positivt. För mig, som varit med på de flesta av de 6 båtarna, handlar det om att träffa olika människor, ofta höra på deras problem och ibland finna vägar att lösa dem eller ge kontaktvägar till sådana som kan lösa probemen bättre än jag. Det är bra. Båten har de senaste åren blivit allt bättre. Bättre seminarier, bättre kontakttorg, bättre sammanhållning, mer jobbinriktat.

Visst känns det inte helt optimalt att lämna familjen en söndag förmiddag, speciellt som inte en enda helg är helt ledig under september och oktober. Men promotionbåten fyller ett uppdrag. Därför är det viktigt att vi vågar fortsätta med den satsningen, samtidigt som vi tar ansvar och klimatkompenserar, eller skapar andra sätt att transportera oss, för världens, våra barn och barnbarns skull.

Partiledardebatt

Tittade på partiledardebatten i går. En ibland intressant tillställning. Det fanns dels en tydlighet i rätt många sakfrågor, dels en mycket stor tydlighet i de olika regeringsalternativen.

Jag tycker vi har ett mycket gott samarbete med Miljöpartiet i Örebro. Jag har sagt det förr, och kan säga det igen; jag tror att vi är en starkare majoritet tack vare miljöpartiet.

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att Miljöpartiet inte tillhör något block. Vi vet att de tidigare samarbetat med socialdemokraterna, och att det inte finns några garantier att vi alltid kommer att samarbeta. Det är bra. Det är ett av flerpartidemokratins grunder.

Men på riksplanet håller Miljöpartiets partiledning på att bli en av pusselbitarna för ett tvåpartisamhälle. Men det sker under konvulsioner. Maria Wetterstrands krumbuktande kring frågan om Vänsterpartiet var en del av regeringsalternativet fick en rolig och dräpande replik från statsministern: "Den som förstod det där kan ringa en kompis!" Det är tydligt att MPs partiledning inte vet hur den ska förhålla sig till den realpolitik som innebär att det vänstra regeringsalternativet kommer att innehålla (v).

Det finns rätt många som kritiserat Mona Sahlin för hennes agerande med Wetterstrand och Eriksson. Men kritiken mot Wetterstrand och Eriksson har hittills uteblivit, i vart fall offentligt. Det är märkligt.

Jag har tillsammans med min kollega Fredrik Persson tidigare skrivit om behovet av blocköverskridande lösningar, både lokalt och nationellt. Vi har skrivit att både Folkparitet och Miljöpartiet har unika roller att spela. Jag tror fortfarande att lösningen för vare sig Sverige eller Örebro ligger i att bara två partier slåss mot varandra. Fler partier ger fler idéer möjlighet att komma fram. Men den troliga framtidsutvecklingen ligger i att allianspartierna blir allt mer lika ett parti. Frågan är då vad som händer på den andra kanten. Kommer Mp att bli ett vänsterparti som delar ideologi med s och v? Eller kommer partiets gräsrötter att göra uppror mot den partiledning som vill förändra partiets grundläggande ideologiska plattform, att man vare sig är vänster eller höger?

Tiden fram till valet 2010 kommer att bli spännande på många sätt.

Världens barn

Idag var vi rätt många som fanns på stan för att samla in pengar till världens barn. Jag lider rätt illa just nu av en förkylning, men valde ändå att sätta en halvtimme för pengainsamling. Jag var redan inne i stan för att visa Rådhuset för 30 Drammenbor, något inte en förkylning får stoppa. Vad gör man inte med lite Alvedon...

Det gick mycket lätt att samla in pengar. Gissar att min bössa fylldes med ett antal hundra under den tid jag samlade. Väldigt många andra samlade, väldigt många andra gav.

Detta är också en bild av Örebro. Det finns ett otroligt socialt engagemang hos väldigt många människor. Ofta handlar det om engagemang som sprungit ur de gamla folkrörelserna. I detta fall var många kyrkor engagerade.

Det är också positivt. Det överraskande Örebro som skapar livsmöjligheter för människor långt utanför stadens gränser. Det överraskande Örebro där det civila samhället engagerar och växer. Det överraskande Örebro, givmilt, öppet, engagerat.

Allt är inte politik här i världen och tur är väl det.

Det händer i Örebro

Köpmangatan får ett nytt utseende. På knappt två år har koalitionen som styr Örebro gjort mer för Cityhandeln än vad socialdemokraterna klarade av på 12 år.

Rätt bra.

Och mer kommer.

Örebro kommun stabil i finanskrisen

Örebro kommun står stabil i finanskrisen. Kommunens försiktiga finanspolicy, med placeringar huvudsakligen i statspapper, garanterar medborgarnas pengar så långt det bara är möjligt.

Men finanskrisen kommer att påverka kommunens ekonomiska resultat. Precis som resultaten blev större än vad verksamheterna egentligen visade när börskurserna gick upp, kommer resultatet 2008 att vara sämre eftersom börskurserna gått ner.

Men tack vare en stabil ekonomisk politik kommer kommunen att klara av detta. Vi har en stabil ekonomisk situation som inte skakar så lätt när finanskrisen tilltar.

Nerikes Allehanda(s) freudianska fällor

I dag får ledarredaktionen på Nerikes Allehanda (beroende socialdemokratisk) be en av deras fasta (s)-krönikörer om ursäkt för att man skrivit som om det verkade som om den nuvarande oppositionen var i majoritet och den nuvarande majoriteten var i opposition. Tydligare kan det knappast visas hur starkt socialdemokratin sitter i själ och hjärta hos tidningen. Under nuvarande ledning har Nerikes Allehanda gått från en liberal tidning med ett journalistiskt kvalitetsideal till en socialdemokratisk tidning utan.

En lika intressant ledarkommentar kunde ha grundats på att krönikören (s) använder "högerkoalitionen" som beteckning på kommunledningen. Det är en teknik som tidigare ifrågasatts när den använts i kommunfullmäktige, eftersom den mycket medvetet pekar ut ett parti och dess företrädare som något de inte är. Ledarsidan hade kunnat be om ursäkt till det partiet att man har fasta, särbehandlade skribenter som använder ledarsidan till sådant maktspråk.

Men det gjorde man inte. Någon förvånad?

För övrigt hoppas jag fortfarande på att ledarsidan snart erbjuder landstingets opposition, som varit i opposition sedan demokratin infördes, att få fasta krönikörer. Det vore väl passande att ge Kent Persson, Linda Axäng, Sofia Larsen och Bo Rudolfsson samma möjligheter att redovisa oppositionens synpunkter på den förda landstingspolitiken som oppositionen i Örebro kommun får. För inte vill väl Nerikes Allehanda särbehandla någon (s)peciell? Enligt nuvarande annonskampanj vill man ju att vi alla ska få veta det som händer även om vi inte gillar det.

Men det lär man knappast göra. Någon förvånad?

Tysslingen

Äntligen ska Tysslingen bli naturreservat. Bara några delar, men i alla fall en bra början. Det är på tiden.

När jag i slutet av 1980-talet skrev Stiftelsen Tysslingens stadgar hoppades jag att det ganska snart skulle leda till att sjön blev naturreservat. Ända sedan jag flyttade till Garphyttan 1970 var Tysslingen en del av mitt liv. Jag har vadat i de flesta vassar, gått i Hättinge hage medan det ännu var en hage och klättrat i träd och i branter för att se bättre.

Sångsvanarna har bara varit en parantes i min relation med Tysslingen. Jag har aldrig gillat det publika när det gäller naturupplevelser. För mig har det istället handlat om att söka ensamheten och skönheten i det lilla. På det sättet är fågelskådning fantastiskt. Samtidigt som man har lugnet och ensamheten, finns det alltid möjlighet till en extra spännande obs. För mig är det mer dubbelbeckasinerna i maj, kärrsångarna i juni, svarttärnorna på tillfälligt besök i juli eller ormvråksskruvarna i september som är Tysslingen. Eller varför inte varfågeln i december?

Mitt Tysslingeintresse fick sig en rätt allvarlig knäck när flygplatsen etablerades. Lugnet är inte lika stort när bullerzonen ligger rätt över sjön och lyftande oktobergäss blandas upp med ett landande plans siluett.

Men det intressanta är att fåglarna inte bryr sig lika mycket. Tysslingen ligger perfekt för många flyttande fåglar. Kilsbergskanten och sjösystemen skapar ett unikt flygledningssystem för hundratusentals fåglar. Därför är reservatsbildningen en nödvändighet.

Jag hoppas att hela sjön snart är reservat, liksom en del av markerna invid. Det behöver fåglarna, alla människor i och invid sjön, besökare, turister och inte minst våra barnbarn. Erik Rosenberg skulle vara nöjd.

Halvtid i DN

I dag skriver alliansens fyra partiledare en artikel på DN-debatt. Där redovisar man vad man gjort de senaste två åren. Det är rätt mycket.

Men samtidigt efterlyser man också vad oppositionen gemensamt vill göra. Kommer socialdemokraterna att samarbeta med miljöpartiet och eller med vänsterpartiet och i så fall, vilken politik kommer man att föra.

Det kan ju vara relevanta frågor för rikspolitiken, men är ofta helt meningslösa lokalt. I Örebro, liksom i rätt många andra kommuner, samarbetar miljöpartiet med allianspartierna. Jag måste säga att det går rätt hyfsat att komma överens, man vaknar inte direkt kallsvettig på morgnarna för att man är orolig att det ska spricka, snarare tvärsom. Jag är rätt säker på att vår koalition är den starkaste majoriteten Örebro haft på mycket länge.

På andra håll i landet samarbetas över andra gränser. Folkpartiet är en del av koalitionen i Västra Götaland tillsammans med bl a socialdemokraterna. Det finns en mångfald av kombinationer över hela landet.

Men på riksplanet fördjupas sprickan mellan blocken. Allt mer pekar på att det är en uppmarsch mot något som kan karaktäriseras som ett tvåpartisystem. Det är möjligt att det är en nödvändighet i en (över)mognande demokrati. Men det är ett bekymmer om ideologierna läggs i bakgrunden och den effektiva administrationspolitiken tar över.

Jasså var det kärnkraft...

Nyss hemkommen från partirådets två dagar i Stockholm kan man läsa att Folkpartiets lösning på klimathotet är kärnkraft. Den nyheten är vare sig ny, eller riktig.

Det intressantaste med det klimatsamråd som nu avslutats med en programförklaring mot ökade klimatförändringar är att kärnkraftsenfalden blivit en klimatmångfald. Här finns numera även biobränslen, vindkraft, vågkraft, solkraft, energibesparingar, trafikanalyser, koldioxidskatter och mycket mer.

I mitt första inlägg berömde jag gruppen som arbetat med frågan, just därför att den enfaldiga tron på kärnkraften som allena saliggörande nu var borta. Därför blir jag bekymrad om den bild som nu sätts åter bara blir att det är kärnkraft och åter kärnkraft som ska lösa alla problem. Den bilden stämmer inte. Samrådssvaren, liksom dagens debatt, redovisade mycket öppet en helt annan syn på hur Sverige ska ta sig ur klimatkrisen. Då är det synd att kärnkraftsförespråkarna, som tyvärr är i ledningen i partiet, väljer en annan bild att gå ut med.

Programmet är bra. Men mycket behöver konkretiseras. Klimatfrågan kommer att kosta pengar, kosta andra resurser, kosta förändrade regler, lagar, politiska åtaganden och livsstilsförändringar. Där finns ännu inget parti som tydligt visar handlingskraft, vare sig i Sverige eller internationellt. Men nu finns i alla fall en grund för oss som vill vidare med frågan i Folkpartiet.

Men: Idag hade Folkpartiet chansen att verkligen ta täten i klimatpolitiken, även medialt. Vi har redan gjort det rent faktiskt genom det program som presenterats. Men den chansen försattes av de ansvariga. Åter. Tyvärr. Suck.

och slöjan

Snart ska vi besluta om en del av ett nytt integrationsprogram. Det är bra. Merparten av programmet är bra, även om man saknar helheten, men det kommer ytterligare rapporter.

Den stora debatten handlar om ifall partiet ska utreda om hur vi ska hantera religiösa symboler, främst slöjor, i grundskolan. Det lär bli ett avslag.

Frågan är större än man i förstone kan tycka. Slöjan är inte bara religion, den är även jämställdhet. Religionen, oavsett vilken, är inte bara en privatsak, den är en samhällsomvandlare. Religionsfrihet kan vara frihet från religion, eller frihet till religion. Religion är något som påverkar politik, etik, moral, demokrati, människovärde, både i Sverige (otydligt i många fall) och utomlands (mycket tydligare).

I mitt inlägg pekade jag på att vi i Sverige tror att vi är areligiösa, fast religionen egentligen finns överallt. Hela vårt samhälle är byggt på kristendomens dogmer och etiska grunder. Likaså tror vi att bara folk blir upplysta så ska religionen tappa i betydelse. Men ser man världen i övrigt är det snarare tvärs om. Religionen är närvarande i allt högre grad. Titta bara på det amerikanska presidentvalet.

Folkpartiet, liksom de andra partierna, borde fundera mer över religionens roll i samhället och om religionsfrihet är frihet till eller från religion, och var gränsen i så fall går mellan det samhälle som ska behandla alla lika, och den enskildes rätt att vara religiös på det sätt man själv vill.

Ingen FRA-debatt på partirådet, men frågan om slöjor lever

I dag startade partirådet med frågan om integritet och FRA. Rätt många, inklusive partirådsplanerarna, trodde att det skulle bli en lång och intensiv debatt. Tiden var satt till tre timmar. Det blev tre inlägg.

Det är intressant att FRA-frågan blivit så stor. Som en släkting till mig sade: "Vem tror att inte allt som skrivs och talas på nätet avlyssnas? Om inte av Sverige så i vart fall av ett antal andra."

Jag tycker att framtagandet av FRA-lagen är det stora problemet. Istället för att ske på initiativ av regeringen, har FRA själva arbetat fram grunden för vad man vill göra. Det första förslaget var oacceptabelt. Men det som nu arbetats fram är acceptabelt, även om man önskade att världen såg annorlunda ut.

För mig är det mer bekymmersamt att en företrädare för Folkpartiet blir den som i TV står och försvarar rätten för stat och kommun att använda övervakningskameror i skolan. Det bekymmersamma är att liberaler i alla tider varit de som arbetat med att fundera över olika alternativ och reflektera över för- och nackdelar med olika förslag. Nu har en del av oss blivit de oreflekterade, de som bara rationellt ser att just denna enda inskränkning inte skapar integritetsproblem, utan bara löser problem. Det är inte bra.

Men den integritetsrapport som nu bifallits, nästan utan diskussion, skapar möjligheter att just reflektera över det som är så svårt med integritet kontra effektivitet. Denna reflekterande hållning behövs i ett samhälle som allt mer karaktäriseras av de enkla lösningarnas politik.

Stockholmsfixering

Har just läst på NAs webb att jag sågar Björklunds sätt att leda partiet. Rätt hårddragen tolkning av vad jag sagt. Björklund är troligen vare sig sämre eller bättre än några andra partiledare i de andra partierna, och inte heller sämre än tidigare FP-ledare. Istället handlar det om en politisk agenda som på riksplanet sätts i Stockholm, diskuteras i Stockholm, beslutas i Stockholm och som har Stockholm som objekt i alla exempel.

Man kan till exempel kolla på diskussionerna om valfrihet. Det är inte riktigt samma verklighet i Ljusnarsberg som i Solna. I vissa fall ska man vara glad om det finns en (1) skola och ett (1) sjukhus i närheten. I andra fall kan man välja mellan massor. Tyvärr är det på samma sätt i många frågor.

Ibland får vi även den diskussionen lokalt, även om det är på ett annat plan. Situationen i Örebro är inte lika som den i Kilsmo, eller i Garphyttan. Men avstånden är mer hanterbara.

Folkpartiet är av tradition ett storstadsparti. Stockholm har av hävd en mycket stark position i partiet. Delvis för att man har flest medlemmar, störst politiskt inflytande och så vidare. Men om partiet långsiktigt ska utvecklas och växa från sina 7 % upp mot det dubbla utan tillfällighetsfrågor, krävs en politik som både rymnmer hela landet och som har sin förankring i hela landet.

Jag är örebroare i själ och hjärta. Mitt jobb är att skapa de bästa förutsättningarna för alla örebroare att få ett så bra liv i ett så bra samhälle som möjligt. Hur det ska ske är svårt, det finns enklare och svårare beslut att ta. Jag lever med frågorna och ibland lösningarna 24 timmar om dygnet. Och fokus ligger alltid på att göra Örebro starkt, vackert, tryggt och hållbart.

Skog mot betong

Programnämnd Samhällsbyggnad förbereder ett ärende om att göra naturreservat av Varbergaskogen. Det är bra av många skäl. Tätortsnära skogar är och kommer ännu mer i framtiden att bli en del av den livskvalitet som Örebro kommer att kännetecknas av. Varbergaskogen är en unik stadsskogsmiljö.

Tidigare har det funnits en bred samsyn kring naturvårdsfrågor i Örebro. Tillsammans, över blockgränsen, arbetade vi för Rynningeviken och Kilsbergen. Det var också bra.

Men nu har något nytt inträffat. I vart fall ett av oppositionspartierna vill inte medverka. Skälen är oklara men det framskymtar att man kan tänka sig såväl byggnation av gator som hus. I vart fall vill man ha en så stor öppenhet som möjligt för annan användning.

Det är inte bra. Örebros stadsstruktur, med de gröna fingrarna som sträcker sig in mot staden och de skogslungor som finns nära är viktiga delar av både friskvård, naturvård och kulturvård. Varberga och Oxhagens möjligheter att vidareutvecklas till ännu bättre bostadsområden ligger inte i att lägga betong över skogen.

Om demokrati

På gårdagens kommunfullmäktige kom frågan om demokratin i kommunen upp igen. Som vanligt hittade oppositionen ett antal frågor där formalian var viktigare än sakfrågan. En diskussion om uppdragslistor inom programområde Samhällsbyggnad (om dom fanns, om dom funnits, om dom som kanske funnits varit offentliga och om dom varit offentligt offentliga, om dom som idag kanske finns inte är offentliga eller inte...) tog lika lång tid som jämställdhetsdebatten kring kommunens deltagande i det europeiska nätverket kring jämställdhet och mångfald. Det är inte mitt uppdrag att recensera oppositionen, men jag tror att örebroarna är mer intresserade av olikheterna i politik, än av om listor funnits eller inte. Det är också en fråga om demokrati.

Men det som borde få en djupare analys är skillnaden i demokratisyn mellan majoriteten och oppositionen, eller kanske mellan Sveriges Kommuner och Landsting, och en del av demokratiforskarna å ena sidan, och socialdemokraterna i Örebro å den andra.

Det finns många rörelser kring frågan om den lokala demokratin, bland annat uttryckt i det arbete kring medborgarbudget som kommunen deltar i, i riktning mot att skapa större skillnader mellan majoritet och opposition. Allt fler talar om att skapa ett tydligt ledarskap, till exempel genom borgmästarval, eller än mer konkret - genom majoritetsstyre precis som i riksdagen. Skälen är flera, men framförallt handlar de om möjligheter att skapa tydlighet i olika roller, för demokratins skull.

Man talar också om behovet av att när man arbetar med medborgarfokus så ska medborgarnas initiativ verkligen få genomslag. Därför är investeringsbudeten en bra fråga för medborgardialog. Örebroarna får bestämmanderätt över ett antal miljoner kronor och sedan genomför kommunen majoritetens beslut. Det som inte är bra, och i vissa fall rent kontraproduktivt, är att gå ut och fråga allmänt om allt möjligt där inte svaret leder till konkret handling.

Det märkliga med detta är att rent demokratiskt är det kanske så att den tydliga majoriteten som håller oppositionen utanför det förberedande arbetet men ger full insyn innan beslut ska fattas, skapar större förutsättningar för en god demokrati än den som pratar löst med medborgarna och suddar ut gränserna mellan majoritet och opposition.

Örebro kommun står stark i finanskrisen

Sedan representanthuser i USA sagt nej till den föreslagna räddningsplanen för banker och finaniseringsinstitut rasar världens börser. Skakningarna når nu över hela världen. Man kan tycka vad man vill om vad som händer och sker men det kommer att få vittgående konsekvenser för all världens finansiella marknader under lång tid. Förhoppningsvis får det till följd att kvartalskapitalismen och girigheten i vart fall temporärt minskar.

I denna turbulens står svensk ekonomi stark. Finansminister Anders Borg är den starkaste ministern i regeringen och har arbetat strategiskt för att stärka och säkra den svenska ekonomin. Oavsett vilken politisk åskådning man har känns det tryggt att ha en sådan finansminister. Man behöver inte dela alla de politiska åskådningar, eller gilla alla enskilda förslag som läggs i olika propositioner från finansdepartementet, men vikten av en stark statlig ekonomi är svår att övervärdera.

På samma sätt har vi försökt arbeta i Örebro kommun. Vi har lärt oss läxan från föregående år då ofinansierade löften var legio. Våra första två år vid makten kommer att redovisa två år av goda finanser. Vi räknar med att vi även de kommande två åren kommer att klara av en budget i balans, trots att det ekonomiska läget kraftigt försämras på grund av den internationella avmattningen. När de flesta landsting och flera kommuner räknar med höjda skatter för att klara sina verksamheter, räknar vi med fortsatta överskott. Det är bra för alla.

Dessutom kommer vi att hantera utvecklingen i framtiden på ett sådant sätt som inte äventyrar välfärden långsiktigt. Vi är handlingskraftiga, såväl i goda som svårare ekonomiska tider.

Ännu ett spadtag

ÖSK kryssade mot Peking. Rätt trist match men en fantastisk inramning med 10600 åskådare. Bra jobbat. Det verkar som om ÖSK har svårt att motivera sig när det gäller att spöa bottenlag. Det fanns rätt många skallar som inte var inne på plan idag. Hur många missade passningar och hur många långbollar körde man inte med? Ändå starkt att ta poäng när man spelar så dåligt. I och för sig hade väl inte Norrköping nånting i andra, förutom målet då.

Samtidigt fick jag glädjen att sparka startbollen i mål för bygget av nya Östra läktaren. I och med det färdigställs Behrn Arena och blir Sveriges bästa fotbollsarena. Det händer saker i Örebro, hela tiden. Staden blir vackrare och bättre för många. Det är roligt.

Vackrare Örebro med koalitionen

Just nu hör jag en grävmaskin utanför mitt fönster på Rådhuset. Det är Köpmangatan som börjar byggas om. Detta är den första delen i den största omvandlingen av Örebro centrum de senaste tiotals åren.

Köpmangatan, Stortorget, Järntorget, Våghustorget, Kungsgatan o.s.v Allt kommer att bli vackrare, modernare, mer människovänligt. Men även öppnare och tryggare. Och ett vackert, tryggt och människovänligt centrum blir faktiskt också hållbarare - kortare transporter skapar bättre klimat.

Finanskrisens vinnare

Finanskrisen slår hårt mot USA just nu. Sverige står starkare rustat denna gång och med finansminister Borg vid rodret känns det rätt tryggt.

Diskussionerna i USA verkar ha handlat rätt mycket om hur skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar efter ett statligt övertagande. Det är en viktig och intressant diskussion om vem som ska betala och sopa upp efter den girighet och den kortsiktighet som kvartalskapitalismen genererar.

Men det finns några vinnare i detta, som kommer att gå helt skadeslösa genom affärerna. Det är de chefer och styrelseledamöter som fått enorma löner och gigantiska bonusar för att ha administrerat fram krisen. Det får mig åter att tänka på vilka funktioner löne- och bonussystemen egentligen har.

jag har inget emot höga löner. En god chef på ett stort bolag får gärna tjäna miljoner för mig. Men lönen måste ändå stå i någon proportion till den nedlagda arbetsinsatsen. En lönenivå som är så hög att den inte på något sätt kan sägas stå i proportion till ett nedlagt arbete kan ifrågasättas, både ur ett samhällspolitiskt, men även ur ett ägarperspektiv. Samhällspolitiskt - därför att abnormt höga löneskillnader riskerar samhällets långsiktiga stabilitet. Ägarperspektiv - därför att om lönen inte står i proportion till arbetet är det att föra över tillgångar till någon annan än ägarna. Om denna nivå är 5, 10 eller 15 miljoner låter jag vara osagt.

Men med bonusarna är det värre. Enligt dem som ligger bakom bonusarna skapar de incitament för cheferna att jobba mer och bättre för företagen. Problemet är att det inte kan bevisas. Det finns inget som visar rent empiriskt att ett företag som ger cheferna höga bonusar går bättre än ett som inte ger bonus alls. Så varför bonusar?

Och om bonusen ges för att cheferna har gjort att företaget har gått extra bra, borde väl cheferna också betala när företaget går extra dåligt? Men jag har inte sett några sådana avtal.

Jag skulle gärna se lägre skatter på vanliga löner. Men jag skulle inte bli förtvivlad om någon kunde utforma ett skattesystem som gjorde bonusarna ointressanta. Det skulle hela samhället, även företagen, tjäna på.

Statens viteslotteri

Idag har jag suttit ordförande för Sveriges Kommuners och Landstings (SKL)s beredning för primärvård och äldreomsorg. (Vilket namn...) Det är ett uppdrag som jag har att på nationellt plan företräda kommuner och landsting i frågor som rör just primärvård och äldreomsorg.

En punkt på dagordningen idag handlade om de sanktionsavgifter som länsstyrelsen kräver av kommunen för att vi inte uppfyller deras krav på att snabbt genomföra service till olika individer. Staten tog för några år sedan ett beslut om att det inte längre är väljarna som ska avgöra om de lokala politikerna sköter sig eller inte, utan att det är domstolarna.

Syftet låter säkert vällovligt. Den kommun som inte klarar av att ge en äldre i behov av ett äldreboende med mycket service ska väl inte komma undan? Den funktionshindrade som inte får en anpassad bostad har väl också rätt att ställa krav? Visst är det så. Frågan är bara vad statens regler egentligen innebär?

Det är inte den enskilde som får någon förbättring. Pengarna som kommunen får betala går till staten. Det innebär att kommunen egentligen får mindre möjligheter att uppfylla kraven på god service. Eller så ökar riskerna för dålig ekonomi och indragningar av annan service. Är det bra?

Systemet är helt godtyckligt. Det finns tre länsstyrelser som går fram som bulldozers. Norrbotten, Västra Götaland och Örebro län står i en klass för sig. Det finns många län som har betydligt högre siffror vad gäller anmälningar av icke uppfyllda beslut. Men det är i just dessa tre län som länsstyrelserna valt att gå vidare till länsrätten för att få beslut om sanktionsavgift. Det är dåligt av många skäl. En lag ska vara rättssäker. Det innebär att den ska vara förutsägbar. Denna lag är inte det. Bor du i Malmö är risken mycket mindre att kommunen ska behöva lägga ut pengar till staten än om du bor i Göteborg eller Örebro. En del länsstyrelser verkar vilja förhandla med kommunerna om vad som är lagom väntetid för att få servicen tillgodosedd, medan andra sätter en bestämd gräns oavsett vilka alternativa stöd kommunen erbjuder.

Det blir rätt märkliga konsekvenser av lagen. Örebro har blivit ålagda att betala sanktionsavgift för särskilt boende när den äldre fått vänta i, tror jag, åtta månader. Är det rimligt? Vem tror att någon kommun någonstans kan bygga ett äldreboende på åtta månader?

Örebro kommun har erbjudit annan service i hemmet som kostar betydligt mer än en plats på äldreboende för att hantera den situation som uppkom när socialdemokraterna minskade antalet platser i äldreboendena (s.k. särskilda boenden). Så förutom att betala mer för den service man ger, ska man också ge staten pengar för att man skapar fyrkantiga regler som inte ser till verkligheten.

Det finns rätt mycket att säga om detta. Men en sak är säker: Lagstiftningen gynnar vare sig individen eller demokratin.

Tvär(s)nytt på gång igen

Rätt intressant att läsa SVT Tvärsnytt(s) hemsida. S ska agera mot MC gängen genom ett seminarium. Den "nyheten" är intressantare att sätta än en rättvisande genomgång av vad kommunen, tillsammans med polisen i Örebro, gör. Det är inte första gången denna "oberoende" TV-kanal väljer att göra en större nyhet av en socialdemokratisk ickehändelse än av de rätt många konkreta åtgärder som kommunledningen kontinuerligt gör. Det är också alldeles för lätt att med en partisk klippning få fram både budskap och konflikter som inte existerar.

Det finns ett bekymmer som även socialdemokraterna borde fundera över. Är detta en fråga att göra partipolitik av? Innan man anklagar någon för något, borde man inte kolla fakta först? Till exempel: Ska man redovisa öppet vilka åtgärder man planerar i ett konkret fall? Jag tror inte det är det bästa. Vid ett av de möten jag har haft med polisen i Örebro kring MC-klubbarna, när etableringen var i sin linda, beskrev vi vad vi kunde göra. Det fanns en del konkreta åtgärder som vi då planerade och som vi vid behov och möjlighet kommer att genomföra. Men jag kommer vare sig i NA eller i Tvär(s)nytt att beskriva dessa. Men om socialdemokraterna vill veta så berättar jag gärna och hoppas att de i vart fall i detta läge hellre skapar förtroenden än går ut i media.

Om organiserad brottslighet och kommunen

"Kommunen står maktlös..." Intressant rubrik. Ännu intressantare när man som citerad under en ganska lång tid försökt berätta om de olika åtgärder som kommunen kan göra: Köpa fastigheten om den blir till salu,
Förändra planläggningen,
Hålla koll på bidragssystemen,
Bara för att nämna något.

Men det som det inte stod något om och som det aldrig frågades om, var hur olika aktörer kan samarbeta. Örebro kommun har ett ständigt samarbete med polisen. Både på tjänstemannahåll och på politikersidan. Det kan bli bättre, kommunledningen har tagit initiativ till fler träffar och bättre kommunikationsvägar. Polisen har vid flera tillfällen berättat om alla de möjligheter de har för att hjälpa kommunen att planera en trygg stad. Polisen har det övergripande ansvaret för att ingripa vid och förhindra direkt brottslighet, men kommunen och alla andra samhällsaktörer, privata, offentliga och civila har ett medansvar. Samhället blir inte bättre än vad vi alla gemensamt gör det till.

Örebro kommun kommer att ta sin del av det ansvaret. Vi vet att polisen i Örebro gör sitt jobb. Det är ibland synd att rubriksättarna på NA drar iväg och skapar kvällstidningsrubriker över saker som borde behandlas mer seriöst.