Märkligt minne!

Marknadsafton i Örebro. Massor av folk vid Folkpartitältet. Jag har T i famnen och tittar på ballonger.

En man, något äldre än jag, tittar på mig och frågar plötsligt:

-Känner du igen mig?

Jag tvekar. Det finns något som jag känner igen, men som så ofta är det svårplacerat. Det är så många jag borde känna igen, och så många som känner igen mig.

-Nja, svarar jag, kanske litegranna...

-Minns du att vi slog vad, säger mannen.

Jag blir lite orolig. Vad är detta? Finns det något lurt i bakgrunden? Har jag missat något betydelsefullt? Jag kan absolut inte komma ihåg något vad. Jag brukar knappast slå vad, annat än någon enstaka filipin...

-Nej, säger jag, det gör jag inte.

-Minns du att vi målade rågångar, säger mannen.

Plötsligt inser jag att det verkligen finns något bekant hos honom. Efter att jag slutade gymnasiet jobbade jag några månader på Göteborgs skogssällskap. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att måla rågångar över hela Närke. Kyrkoskogens gränser skulle markeras. Det var oändliga vandringar i naturen, dåliga kartor, ännu sämre vägar, en burk färg och en pensel. Det var ensamhet och naturnärhet. Det var ryggsäcken med fika och enstaka avbrott för att få reda på var nästa arbete skulle ske. Någon gång var jag med och högg.

Mannen som stod framför mig var min närmaste arbetsledare. Skogsmästare B, kan vi kalla honom. Det var han och hans chef L som jag då och då träffade.

-Minns du att vi slog vad, säger han igen, om att du skulle börja snusa? Vi stod där ute i Närkes Kil och jag var säker på att du skulle börja. Har du gjort det?

-Nej, säger jag, jag har aldrig i mitt liv tagit en pris snus.

-Det trodde jag att du skulle, säger han. Så du vann. Här får du tian vi slog vad om.

Vi avslutar långsamt samtalet, T är lite ledsen. Jag står där med tian i handen. Varm inombords över att det finns sådana människor. Att behålla det minnet i drygt trettio år. Och sedan också göra verklighet av minnet! Ordet "ordhållighet" har plötsligt fått en alldeles modern betydelse!