I morgon blir Lena Baastad kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Det är första gången Örebro har en kvinnlig KSO. Det är inte en dag för tidigt. Det är märkligt att det vare sig funnits kvinnliga KSO eller Kommunfullmäktigeordföranden i Örebro. Det visar kanske mest på att det myckna pratet om jämställdhet från vänstersidan mest varit just prat.
Samtidigt som det är bra med en kvinnlig KSO hoppas jag att hennes fögderi bara blir en månads parentes. Det är nämligen viktigare med vilken politik man står för, vilken inriktning man har för Örebro och hur man vill bedriva politik, än om man är kvinna eller man. Där har såväl Lena Baastad som socialdemokraterna allvarliga problem.
Under Lena Baastads ledning har socialdemokraterna inte haft något framtidsinriktat arbete. Hennes ledarskap har byggt på att skapa ett parti som konsekvent säger nej, som bedriver personliga smutskastningskampanjer utan tanke på vad det får för konsekvenser för hennes motståndare, och som väljer att ställa sig utanför och därifrån ropa "slutenhet", "vi får inte vara med", trots att det är man själva som valt utanförskapsvägen.
Bristen på framtidspolitik blev extra tydlig i den intervju som P1 gjorde med Lena Baastad och Kent Persson för ett par veckor sedan kring hur det var att dela KSO-rollen. På fråga om vilken viktig politik man från vänsterhåll nu inte kunde genomföra, svarade Lena Baastad: Läxhjälp. Läxhjälp!
Örebro har gjort en fantastisk resa sedan socialdemokraterna sattes i opposition för fyra år sedan. Vi växer så det knakar, vi har ett näringsliv som är nationellt uppmärksammat, vi har ett nära samarbete med universitetet, skolresultaten ökar, äldreomsorgen blir bättre, klimatarbetet är i nationell toppklass och jämställdhetsarbetet är (efter många år av socialdemokratiskt ointresse) nu en förebild.
Men massor av utmaningar kvarstår. Arbetslösheten är fortfarande för hög. Klimatutmaningen väntar inte. Skolresultaten ökar, men från en alldeles för låg nivå. Utanförskapet ökar tyvärr fortfarande. Antalet äldre blir fler. Tryggheten måste bli bättre. Ekonomin måste värnas.
På ingen av dessa frågor har Lena Baastad och socialdemokraterna haft ett svar. Snarare har de agerat tvärbroms i utvecklingen. De har sagt nej till arbetsmarknadsåtgärder som torgombyggnad. De har sagt nej till att förändra försörjningsstödet från passivt bidragstagande till aktivt arbetssökande. De har bromsat i skolfrågan med kunskap i centrum. De har sagt nej till den ÖBO-försäljning som är en pusselbit i innanförskapsarbetet. De har sagt nej till alla alternativ inom äldreomsoergen. Och under dessa fyra år jag ansvarat för kommunens ekonomi har jag aldrig fått något tydligt grepp om vad socialdemokraterna vill. Om det är brist på kompetens eller ointresse spelar ingen roll. Örebro under socialdemokraternas och Lena Baastads händer riskerar att åter gå ner sig i samma ekonomiska moras som under Mats Sjöströms socialdemokratiska regeringstid.
Men för Lena Baastad och socialdemokraterna är inte dessa frågor prioriterade. Istället är den viktigaste frågan läxhjälp...
Jag tycker det är bra att en genusvall nu bryts. Kvinnor och män ska vara jämställda. Deras kompetenser likvärdigt bedömda. Hittills har såväl socialdemokraterna som Lena Baastad vare sig granskats eller bedömts utifrån samma mallar som andra partier eller andra politiker. Min förhoppning är att denna granskning börjar nu. Det kommer att gynna Folkpartiet och koalitionens partier. Vår politik har under fyra år byggt ett starkare Örebro med betydligt mer innehåll än läxhjälp. Det arbetet vill vi fortsätta med, så snart som möjligt.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-01-31
2011-01-26
Integration
Idag besökte folkpartiets integrationsminister Erik Ullenhag Örebro. Tillsammans träffade vi bland annat IUC, Ideellt Utvecklingscentrum, och styrelse och imamer på Örebro moské. När Erik berättade att han denna dag skulle vara i Örebro föreslog vi möten med ett tema: Vägar till integration. Och vi valde besök utifrån de utmaningar och möjligheter vi ser i Örebro.
Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.
I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.
Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.
Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.
Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.
Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.
Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.
Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.
Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.
I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.
Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.
Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.
Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.
Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.
Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.
Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.
2011-01-25
Hindersmässan
I går var jag på den traditionella Byggdagen, med föredrag och middagsmöten som traditionellt inleder Hindersmässoveckan. Det var bra föredrag. Man ser byggkonjunkturerna ljusna. Örebro växer så det knakar och växandet skapar förtroende och nya arbetstillfällen. Det är inte en tillfällighet att Örebro började växa med rekordfart när koalitionen och Folkpartiet tog över makten. Vi skapade en ny anda av möjligheter, av förändring, av tillväxt och tilltro när vi började vår resa tillsammans. Det är bra för byggföretagen. Men det är framförallt bra för välfärden. För att klara välfärdsuppdraget behöver vi förnyelse, med människor som söker sig till Örebro för att här skapa sig sina egna men även andras framtider.
Det tredje föredraget vi fick lyssna till var äventyraren Renata Chlumska. Hon berättade såväl om sitt toppjobb på Mount Everst, som den enorma resan i kanot och på cykel runt hela USA. Fantastisk kvinna. Men märklig. Vem önskar egentligen att få ge sig ut på en 14,5 månaders resa, obekväm, ensam, hård? Men det är väl tur att det finns sådana människor också. Världen skulle vara fattigare utan de märkliga, utan de med de galna idéerna, utan de omöjliga.
I detta ligger också politik. Socialismens önskan om likformighet och konformism är ett av de största hindren för utveckling. Örebro, som under socialdemokraternas långa styrningsera blev en fyrbåk för de alltför många kommunsocialisterna, visar på riskerna med denna önskan om likformighet och konformism. Här har alldeles för få vågat bli entreprenörer. Här har sossarna satt stopp för friskolor, för valfrihet inom äldreomsorgen, för utveckling och därmed också för välfärd.
Även om hon inte avsåg det, visar Chlumskas föredrag på hur den liberala välfärdsstaten är avsedd att fungera. Chlumska får vara individualist och göra en märklig och lite galen resa. Men bakom henne finns en enorm uppbackning av människor som gör hennes resa möjlig. På samma sätt är det med den liberala välfärdsstaten. Vi måste våga värna individualisterna, de galna, de som vågar göra sånt som vi andra knappt drömmer om. Men bakom dem, och bakom alla oss andra, måste det finnas stödfunktioner som kan ta vid om det pajar ihop. Om regnet kommer, om orkaner blåser förbi, om sjukdom kommer, om funktionshinder tar sitt grepp om dig.
Skillnaden mellan Chlumskas backup och den liberala backupen, är att hennes är privat, medan vi liberaler ser det offentliga som en nödvändighet för den goda välfärden. Men till skillnad från socialisterna vill vi ge fler individualister chansen. Att göra resor i geografin, i pedagogiken, i entreprenörskapet, i kulturen, i...
Det tredje föredraget vi fick lyssna till var äventyraren Renata Chlumska. Hon berättade såväl om sitt toppjobb på Mount Everst, som den enorma resan i kanot och på cykel runt hela USA. Fantastisk kvinna. Men märklig. Vem önskar egentligen att få ge sig ut på en 14,5 månaders resa, obekväm, ensam, hård? Men det är väl tur att det finns sådana människor också. Världen skulle vara fattigare utan de märkliga, utan de med de galna idéerna, utan de omöjliga.
I detta ligger också politik. Socialismens önskan om likformighet och konformism är ett av de största hindren för utveckling. Örebro, som under socialdemokraternas långa styrningsera blev en fyrbåk för de alltför många kommunsocialisterna, visar på riskerna med denna önskan om likformighet och konformism. Här har alldeles för få vågat bli entreprenörer. Här har sossarna satt stopp för friskolor, för valfrihet inom äldreomsorgen, för utveckling och därmed också för välfärd.
Även om hon inte avsåg det, visar Chlumskas föredrag på hur den liberala välfärdsstaten är avsedd att fungera. Chlumska får vara individualist och göra en märklig och lite galen resa. Men bakom henne finns en enorm uppbackning av människor som gör hennes resa möjlig. På samma sätt är det med den liberala välfärdsstaten. Vi måste våga värna individualisterna, de galna, de som vågar göra sånt som vi andra knappt drömmer om. Men bakom dem, och bakom alla oss andra, måste det finnas stödfunktioner som kan ta vid om det pajar ihop. Om regnet kommer, om orkaner blåser förbi, om sjukdom kommer, om funktionshinder tar sitt grepp om dig.
Skillnaden mellan Chlumskas backup och den liberala backupen, är att hennes är privat, medan vi liberaler ser det offentliga som en nödvändighet för den goda välfärden. Men till skillnad från socialisterna vill vi ge fler individualister chansen. Att göra resor i geografin, i pedagogiken, i entreprenörskapet, i kulturen, i...
Örebro 2010 succe (trots vänsterpartiets lögner)
Så redovisas då slutsatserna från Örebro 2010 jubileet. Såväl NA som Tvärsnytt och Radio Örebro redovisar olika sidor av jubiléet. Det visar sig att kommunen fått tillbaka massor på de investerade pengarna. Kostnaderna för kommunen blev 7,7 miljoner kronor. De beräknade intäktsökningarna för besöksnäring och handel, plus den mediala uppmärksamheten kan värderas till knappt 100 miljoner kronor bara för detta första år. Det är fantastiskt. För varje investerad krona fick kommunen, företag och medborgare, tillbaka mer än 10 kronor. För kommunen kommer jubileet också att så småningom innebära konkreta plusresultat när den ökade omsättningen i besöksnäringen och handeln genom fler anställda och mer utbetalda löner når kommunen via ökade skatteintäkter.
Men Örebro 2010 satte framförallt Örebro på kartan som aldrig förr. Genom jubileet skapade vi grunden för en ny bild av Örebro, både internt och utåt. Örebro, denna gråa kommunsocialistiska högborg, är idag något annorlunda. En växande stad. En stad som märks, tar plats, vill synas. En framgångsrik stad. En stad som lever, förändras, förnyas.
Det återstår massor att göra för att ta tillvara all potential som Örebro har. Vi måste bli bättre på att utveckla än mer av centrum. Örebro är vackert men kan bli vackrare. Vi måste få än fler människor att flytta hit, för arbete, studier, för att turista, besöka, handla, trivas. Vi måste stötta universitetet för att få än mer forskning, förändring, förnyelse. Det kommer att krävas massor av jobb. Men det kommer att gå.
Om inte Vänsterpartiet får vara med och styra då. Under hela den förra perioden har Murad Artin och Vänsterpartiet motarbetat Örebros utveckling och förändring. De har inte dragit sig för att skarva och till och med ljuga. Kolla bara på denna länk till deras egen hemsida, Vänsterpartiet, inte en siffra är rätt!!! Tyvärr gissar jag att deras agerande inte kommer att granskas speciellt mycket. Det är synd. Demokratin förlorar när etablerade partier väljer dessa sätt att motarbeta, förstöra och förljuga.
Men, Vänsterpartiet är och förblir förhoppningsvis en beklaglig parentes inom svensk demokrati. Ett parti som inte vill utveckling, utan har sin framtid bakom sig kommer förhoppningsvis också att ha de flesta av sina väljare långt bakom sig.
Så därför finns hopp för Örebro. Koalitionen har gjort ett jättejobb för att göra Örebro bättre. Folkpartiet har varit en del av detta arbete. Jag själv tror att vi måste våga göra ännu mer saker för att sätta Örebro på kartan, få hit fler människor, jobb, företag, entreprenörer, forskare, kulturarbetare... Det kan komma att kosta. Men en stad som står stilla kommer inte att överleva. En stad som vägrar förändras kommer aldrig att kunna värna välfärden.
Men Örebro 2010 satte framförallt Örebro på kartan som aldrig förr. Genom jubileet skapade vi grunden för en ny bild av Örebro, både internt och utåt. Örebro, denna gråa kommunsocialistiska högborg, är idag något annorlunda. En växande stad. En stad som märks, tar plats, vill synas. En framgångsrik stad. En stad som lever, förändras, förnyas.
Det återstår massor att göra för att ta tillvara all potential som Örebro har. Vi måste bli bättre på att utveckla än mer av centrum. Örebro är vackert men kan bli vackrare. Vi måste få än fler människor att flytta hit, för arbete, studier, för att turista, besöka, handla, trivas. Vi måste stötta universitetet för att få än mer forskning, förändring, förnyelse. Det kommer att krävas massor av jobb. Men det kommer att gå.
Om inte Vänsterpartiet får vara med och styra då. Under hela den förra perioden har Murad Artin och Vänsterpartiet motarbetat Örebros utveckling och förändring. De har inte dragit sig för att skarva och till och med ljuga. Kolla bara på denna länk till deras egen hemsida, Vänsterpartiet, inte en siffra är rätt!!! Tyvärr gissar jag att deras agerande inte kommer att granskas speciellt mycket. Det är synd. Demokratin förlorar när etablerade partier väljer dessa sätt att motarbeta, förstöra och förljuga.
Men, Vänsterpartiet är och förblir förhoppningsvis en beklaglig parentes inom svensk demokrati. Ett parti som inte vill utveckling, utan har sin framtid bakom sig kommer förhoppningsvis också att ha de flesta av sina väljare långt bakom sig.
Så därför finns hopp för Örebro. Koalitionen har gjort ett jättejobb för att göra Örebro bättre. Folkpartiet har varit en del av detta arbete. Jag själv tror att vi måste våga göra ännu mer saker för att sätta Örebro på kartan, få hit fler människor, jobb, företag, entreprenörer, forskare, kulturarbetare... Det kan komma att kosta. Men en stad som står stilla kommer inte att överleva. En stad som vägrar förändras kommer aldrig att kunna värna välfärden.
2011-01-24
Revisionism - nej tack!
Lyssnade i fredags på en diskussion om Ture Sventon. Eller snarare om Åke Holmberg och hans språk från 1953. Skälet var att förlaget ville ta bort ordet "neger" från boken och översätta det med något annat. Författarförbundet, som ansvarar för boken, vägrade.
Jag tycker de har helt rätt. Av två skäl.
För det första historian: Åke Holmberg levde i en annan tidsperiod. Språket var annorlunda. Betydelsen av ord annorlunda. Men också den upplevda världen var annorlunda. Vi visste mindre om vissa saker. Vi visste kanske mer om andra. Om världen visste vi absolut mindre. Världen var större, människor fanns längre bort och det avvikande var sannolikt både mer spännande, oroande och kanske också störande. Vi levde fortfarande i skuggan av ett andra världskrig där människa ställts mot människa, "ras" mot "ras", religion mot religion och demokrati mot diktatur.
Det är i detta perspektiv Holmberg skriver. Och han skriver bra. Johannes Åman har i DN redovisat detta. Om herr Omar, denne sannolike muslim, som inte är någon nidbild av vare sig araber eller muslimer, utan snarare tvärsom. Ska då denna skrift "revisioneras"? Frågan är egentligen större - ska vi göra om historien, eller bilden av historien?
Åman menar att det är bra att en del texter skaver. Jag delar den synpunkten. För 50 år sedan kunde man säga neger utan att blinka. Det var en del av den tidens samhälle. Idag använder vi inte ordet eftersom vi inser att det finns ett förminskande i det. Men blir historien, eller bilden av historien, sannare om dagens barn, unga och vuxna inte får läsa en text, skriven för 60 år sedan, med ord vi idag inte använder? Knappast. Snarare tvärsom.
Så till skäl två. Det finns en ideologi som jobbat hårt med revisionism. Kommunisterna har alltid varit glada i att förändra det som gick fel i historien. Eller mer förändra skrivningen kring det som en gång gått fel. Visst kan det vara långsökt att dra parallellen mellan Åke Holmbergs användande av ordet neger med kommunistisk revisionism. Men parallellen finns där.
Vilka rätt gör vi idag, som inte morgondagen kommer att acceptera? Vilka sanningar omfattar vi idag som överbevisats av morgondagen? Vilket språk använder vi idag som inte används i morgon? Vem har rätt att omtolka det jag gör idag för att anpassa det till en annorlunda morgondag?
Jag tycker inte att någon har den rätten. Låt ljuset lysa över varje tidsålders handlande, görande, skrivande och pratande. Ibland blir ljuset klart, skarpt och avslöjande. Ibland blir samma ljus förlåtande. Och ibland kanske ljuset till och med visar att en del saker var bättre förr. Men minst förljugenhet blir det alltid om ljuset inte filtreras innan det når det objekt det belyser.
Jag tycker de har helt rätt. Av två skäl.
För det första historian: Åke Holmberg levde i en annan tidsperiod. Språket var annorlunda. Betydelsen av ord annorlunda. Men också den upplevda världen var annorlunda. Vi visste mindre om vissa saker. Vi visste kanske mer om andra. Om världen visste vi absolut mindre. Världen var större, människor fanns längre bort och det avvikande var sannolikt både mer spännande, oroande och kanske också störande. Vi levde fortfarande i skuggan av ett andra världskrig där människa ställts mot människa, "ras" mot "ras", religion mot religion och demokrati mot diktatur.
Det är i detta perspektiv Holmberg skriver. Och han skriver bra. Johannes Åman har i DN redovisat detta. Om herr Omar, denne sannolike muslim, som inte är någon nidbild av vare sig araber eller muslimer, utan snarare tvärsom. Ska då denna skrift "revisioneras"? Frågan är egentligen större - ska vi göra om historien, eller bilden av historien?
Åman menar att det är bra att en del texter skaver. Jag delar den synpunkten. För 50 år sedan kunde man säga neger utan att blinka. Det var en del av den tidens samhälle. Idag använder vi inte ordet eftersom vi inser att det finns ett förminskande i det. Men blir historien, eller bilden av historien, sannare om dagens barn, unga och vuxna inte får läsa en text, skriven för 60 år sedan, med ord vi idag inte använder? Knappast. Snarare tvärsom.
Så till skäl två. Det finns en ideologi som jobbat hårt med revisionism. Kommunisterna har alltid varit glada i att förändra det som gick fel i historien. Eller mer förändra skrivningen kring det som en gång gått fel. Visst kan det vara långsökt att dra parallellen mellan Åke Holmbergs användande av ordet neger med kommunistisk revisionism. Men parallellen finns där.
Vilka rätt gör vi idag, som inte morgondagen kommer att acceptera? Vilka sanningar omfattar vi idag som överbevisats av morgondagen? Vilket språk använder vi idag som inte används i morgon? Vem har rätt att omtolka det jag gör idag för att anpassa det till en annorlunda morgondag?
Jag tycker inte att någon har den rätten. Låt ljuset lysa över varje tidsålders handlande, görande, skrivande och pratande. Ibland blir ljuset klart, skarpt och avslöjande. Ibland blir samma ljus förlåtande. Och ibland kanske ljuset till och med visar att en del saker var bättre förr. Men minst förljugenhet blir det alltid om ljuset inte filtreras innan det når det objekt det belyser.
2011-01-20
Örebro värt ett bättre landsting
När regeringens miljard till de landsting som sköter sig nu fördelas blir resultatet för Örebro klent, rapporterar bland annat Tvärsnytt och Radio Örebro. Örebro är ett av de sämsta landstingen och får lite pengar eftersom man inte klarat av att hantera köerna till besök respektive behandling eller operation bra. Örebro läns landsting får 75:- kronor per innevånare att jämföra med Hallands läns 326:- eller Jönköpings 200:- kronor per innevånare. Hade Örebro läns landsting klarat sig lika bra som Halland, hade vi haft en sjukvård som fått 20 miljoner till. Men framförallt hade örebroarna sluppit vänta på att få tid för besök och sluppit vänta på behandlingar och operationer.
Som örebroare kan man rikta skarp kritik mot Örebro läns landsting och dess politiska ledning. Det har inte på länge funnits en tanke på hur landstinget ska utvecklas. Det har inte funnits tankar på hur valfrihet eller patientval ska kunna utvecklas. Det får konsekvenser. Örebro län har som ett av endast tre län inte fått en enda ny vårdcentral eftersom Marie-Louise Forsberg-Fransson och hennes socialdemokratiska kollegor valt att fortsätta med en antivalfrihetspolitik. De tror att politiker alltid vet bättre än örebroarna. Örebro läns landsting har tappat avtal med kringliggande län om specialistsjukvård. Vi ser nu också att kostnaderna för stafettläkare ökar. Sammantaget visar det sig att socialdemokraterna i Örebro läns landsting hellre blir kvar vid det gamla där politiker bestämde allt, än väljer att ställa sig på patienternas sida. Den enda tydliga inriktningen landstingsledningen verkar ha, är att bevara Lindesbergs Lasarett...
Det är illa för oss örebroare. Vi får en sämre vård än vad vi borde ha rätt till. Vi får vänta längre. Vi får längre resor till vård. Vi får ett landsting som står sämre rustat för framtiden. Vi får ett landsting som sluter sig kring sig självt iställer för att öppna sig mot omvärlden.
Socialdemokraterna har styrt Örebro läns landsting sedan den allmänna demokratin infördes. Det är möjligtvis förståeligt att de beter sig mer som tjänstemän som förvaltar, än som politiker som utvecklar. Det är förståeligt, men inte ursäktbart. Därför hade det varit nyttigt om Miljöpartiet valt en annan sida efter valet. Örebro läns landsting behöver en ny politisk ledning. Vi i Folkpartiet kommer att göra allt under den kommande mandatperioden för att leda detta förändringsarbete. Örebroarna behöver ett bättre landsting!
Som örebroare kan man rikta skarp kritik mot Örebro läns landsting och dess politiska ledning. Det har inte på länge funnits en tanke på hur landstinget ska utvecklas. Det har inte funnits tankar på hur valfrihet eller patientval ska kunna utvecklas. Det får konsekvenser. Örebro län har som ett av endast tre län inte fått en enda ny vårdcentral eftersom Marie-Louise Forsberg-Fransson och hennes socialdemokratiska kollegor valt att fortsätta med en antivalfrihetspolitik. De tror att politiker alltid vet bättre än örebroarna. Örebro läns landsting har tappat avtal med kringliggande län om specialistsjukvård. Vi ser nu också att kostnaderna för stafettläkare ökar. Sammantaget visar det sig att socialdemokraterna i Örebro läns landsting hellre blir kvar vid det gamla där politiker bestämde allt, än väljer att ställa sig på patienternas sida. Den enda tydliga inriktningen landstingsledningen verkar ha, är att bevara Lindesbergs Lasarett...
Det är illa för oss örebroare. Vi får en sämre vård än vad vi borde ha rätt till. Vi får vänta längre. Vi får längre resor till vård. Vi får ett landsting som står sämre rustat för framtiden. Vi får ett landsting som sluter sig kring sig självt iställer för att öppna sig mot omvärlden.
Socialdemokraterna har styrt Örebro läns landsting sedan den allmänna demokratin infördes. Det är möjligtvis förståeligt att de beter sig mer som tjänstemän som förvaltar, än som politiker som utvecklar. Det är förståeligt, men inte ursäktbart. Därför hade det varit nyttigt om Miljöpartiet valt en annan sida efter valet. Örebro läns landsting behöver en ny politisk ledning. Vi i Folkpartiet kommer att göra allt under den kommande mandatperioden för att leda detta förändringsarbete. Örebroarna behöver ett bättre landsting!
2011-01-19
Bananmonarki
Det blev inget beslut idag heller. NA, SVT, SR med flera media rapporterar detta.
Nu har det gått fyra månader sedan valet och vi har inget resultat för Örebro kommun. De tydliga fel som begåtts, både administrativt och av socialdemokraterna, borde enkelt ha lett till omval. Men så är det inte.
Det fanns många i Sverige som kritiserade USA när presidentvalet 2000 gick snett. Men det som nu sker i Sverige är minst lika allvarligt. Det är bara drygt 80.000 röster det handlar om. De borde fått avges på rätt sätt, behandlats på rätt sätt och räknats på rätt sätt. På alla tre områdena har det begåtts allvarliga fel. Det är allvarligt.
Lika allvarligt är att svensk vallagstiftning inte är uppdaterad och modern. En modern vallagstiftning hade omedelbart hanterat frågan kring exempelvis valskolan i Vivalla. En modern vallagstiftning hade hanterat de skiftande resultaten mellan kommunens och länsstyrelsens sluträkningar. En modern vallagstiftning hade hanterat ombudsröstandet på ett rättssäkert sätt. En modern vallagstiftning hade hanterat vallokalsosäkerheten på ett rimligt sätt. En modern vallagstiftning hade sett till så att Örebro idag hade haft en kommunledning.
Folkpartiet har alltid slagits för demokratin. Vi uppstod ur rösträttsrörelsen. Vår blomma, blåklinten, var rösträttsrörelsens symbol. Liberaler har i alla lägen, i alla länder, i alla tider, varit de som stått upp för demokratin och demokratins grunder.
Det är bekymmersamt att behöva peka på att liberaler idag, i Sverige, i Örebro, behövs för att värna de demokratiska ideal som vi trott varit självklara.
Nu har det gått fyra månader sedan valet och vi har inget resultat för Örebro kommun. De tydliga fel som begåtts, både administrativt och av socialdemokraterna, borde enkelt ha lett till omval. Men så är det inte.
Det fanns många i Sverige som kritiserade USA när presidentvalet 2000 gick snett. Men det som nu sker i Sverige är minst lika allvarligt. Det är bara drygt 80.000 röster det handlar om. De borde fått avges på rätt sätt, behandlats på rätt sätt och räknats på rätt sätt. På alla tre områdena har det begåtts allvarliga fel. Det är allvarligt.
Lika allvarligt är att svensk vallagstiftning inte är uppdaterad och modern. En modern vallagstiftning hade omedelbart hanterat frågan kring exempelvis valskolan i Vivalla. En modern vallagstiftning hade hanterat de skiftande resultaten mellan kommunens och länsstyrelsens sluträkningar. En modern vallagstiftning hade hanterat ombudsröstandet på ett rättssäkert sätt. En modern vallagstiftning hade hanterat vallokalsosäkerheten på ett rimligt sätt. En modern vallagstiftning hade sett till så att Örebro idag hade haft en kommunledning.
Folkpartiet har alltid slagits för demokratin. Vi uppstod ur rösträttsrörelsen. Vår blomma, blåklinten, var rösträttsrörelsens symbol. Liberaler har i alla lägen, i alla länder, i alla tider, varit de som stått upp för demokratin och demokratins grunder.
Det är bekymmersamt att behöva peka på att liberaler idag, i Sverige, i Örebro, behövs för att värna de demokratiska ideal som vi trott varit självklara.
2011-01-18
Allt fler liberaler
Miljöpartiets språkrörskandidat Gustaf Fridolin går på DN-debatt idag ut med att även Miljöpartiet nu ska bli ett liberalt parti, dock med gröna förtecken. Är det bra, eller är det dåligt?
I fyra år har jag arbetat tillsammans med Miljöpartiet i Örebro. Jag har uppskattat vårt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har varit tydliga i att de inte vill in i det vanliga blocktänkandet. För närvarande passar det bättre för Miljöpartiet i Örebro att samarbeta med oss än med det röda laget. Jag förstår dem.
På riksplanet gjorde de gröna en annan bedömning. Enligt min mening var det en allvarlig felbedömning. Ett samarbete med sossarna var väl OK. Men att de gröna, med sina tydliga liberala inslag, skulle samarbeta med kommunister, nuvarande och f.d. är bekymmersamt.
Sannolikt är det denna missbedömning från Wetterstrand och Eriksson som Fridolin nu vill distansera sig ifrån. Det är bra. Men frågan är om hans bedömning av Miljöpartiet som ett av de partier som nu vill kalla sig mer eller mindre liberala är riktig. Och den större frågan är om det är detta nya "liberala" parti som ska ta röster från det gamla, eller om det kanske är tvärsom.
Jag har länge förespråkat en öppnare attityd till Miljöpartiet från Folkpartiets sida på riksplanet. Jag respekterade Lars Leijonborg när han efter valet 2002 försökte sy ihop en regering tillsammans med de gröna. De dörrar som då öppnades borde fortsatt vara öppna. Det hade varit bättre med ett strukturerat samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet efter valet 2010, än med en minoritetsregering. Tyvärr var det förr fria Miljöpartiet på riksplanet alldeles för blocklåst in i det röda blocket. Nu verkar det förändras. Det är bra.
Sedan blir frågan vem som ska ta av vem. Det är möjligt att det finns liberaler som kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Men det finns sannolikt många liberaler som idag röstar på, eller säger sig vilja rösta på Miljöpartiet som skulle kunna tänka sig att rösta på Folkpartiet istället. Jag ser en stor utmaning för mitt parti att forma en politik för de storstadsboende som idag röstar på Miljöpartiet. Ett grönare Folkparti, där vi lyfter de goda miljö- och naturprogram som partiet format, kan skapa sådana strömningar. Ett Folkparti som bejakar både viljan till utveckling, till internationalism, till frihet för individen och till ansvar för en hållbar utveckling kan bli en allvarlig konkurrent till Miljöpartiet, i kampen om lattemammor och -pappor.
Jag ser gärna en sådan utveckling av mitt parti. De gröna frågorna var ett av skälen till att jag en gång valde Folkpartiet. Sedan dess har jag flera gånger suckat över de vägval mitt parti gjort. Men jag känner att det nu blåser andra vindar. Vi har ett fantastiskt bra natur- och miljöprogram. Det gäller bara att lyfta fram det, att trovärdiga talespersoner visar på den gröna vision som en gång formades och bars av de frisinnade.
Sverige behöver ett grönare liberalt parti. Jag väljer hellre det liberala originalet med grönare inslag, än tvärsom.
I fyra år har jag arbetat tillsammans med Miljöpartiet i Örebro. Jag har uppskattat vårt samarbete. Miljöpartiet i Örebro har varit tydliga i att de inte vill in i det vanliga blocktänkandet. För närvarande passar det bättre för Miljöpartiet i Örebro att samarbeta med oss än med det röda laget. Jag förstår dem.
På riksplanet gjorde de gröna en annan bedömning. Enligt min mening var det en allvarlig felbedömning. Ett samarbete med sossarna var väl OK. Men att de gröna, med sina tydliga liberala inslag, skulle samarbeta med kommunister, nuvarande och f.d. är bekymmersamt.
Sannolikt är det denna missbedömning från Wetterstrand och Eriksson som Fridolin nu vill distansera sig ifrån. Det är bra. Men frågan är om hans bedömning av Miljöpartiet som ett av de partier som nu vill kalla sig mer eller mindre liberala är riktig. Och den större frågan är om det är detta nya "liberala" parti som ska ta röster från det gamla, eller om det kanske är tvärsom.
Jag har länge förespråkat en öppnare attityd till Miljöpartiet från Folkpartiets sida på riksplanet. Jag respekterade Lars Leijonborg när han efter valet 2002 försökte sy ihop en regering tillsammans med de gröna. De dörrar som då öppnades borde fortsatt vara öppna. Det hade varit bättre med ett strukturerat samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet efter valet 2010, än med en minoritetsregering. Tyvärr var det förr fria Miljöpartiet på riksplanet alldeles för blocklåst in i det röda blocket. Nu verkar det förändras. Det är bra.
Sedan blir frågan vem som ska ta av vem. Det är möjligt att det finns liberaler som kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Men det finns sannolikt många liberaler som idag röstar på, eller säger sig vilja rösta på Miljöpartiet som skulle kunna tänka sig att rösta på Folkpartiet istället. Jag ser en stor utmaning för mitt parti att forma en politik för de storstadsboende som idag röstar på Miljöpartiet. Ett grönare Folkparti, där vi lyfter de goda miljö- och naturprogram som partiet format, kan skapa sådana strömningar. Ett Folkparti som bejakar både viljan till utveckling, till internationalism, till frihet för individen och till ansvar för en hållbar utveckling kan bli en allvarlig konkurrent till Miljöpartiet, i kampen om lattemammor och -pappor.
Jag ser gärna en sådan utveckling av mitt parti. De gröna frågorna var ett av skälen till att jag en gång valde Folkpartiet. Sedan dess har jag flera gånger suckat över de vägval mitt parti gjort. Men jag känner att det nu blåser andra vindar. Vi har ett fantastiskt bra natur- och miljöprogram. Det gäller bara att lyfta fram det, att trovärdiga talespersoner visar på den gröna vision som en gång formades och bars av de frisinnade.
Sverige behöver ett grönare liberalt parti. Jag väljer hellre det liberala originalet med grönare inslag, än tvärsom.
2011-01-17
Vargjakt
Måste väl skriva ett inlägg om vargjakten.
Läser i flera tidningar, DN, SVD, Expressen och SR, men även i hemtidningen NA, om jakten och dess konsekvenser. Sverige anmäls för brott mot EUs regler om hotade djur. Flera alfadjur har sjutits vilket sannolikt kommer att påverka reproduktionen menligt. Vargjaktsmotståndare är ute i skogarna och skrämmer både vargar och jägare.
Den svenska vargjakten är ett sorgligt kapitel av många skäl. För det första finns ingen vetenskaplig grund för att det just nu bara ska få finnas 210 vargar i Sverige. Om stammen ska vara säker ligger enligt vetenskapsmännen minimistammen på över det dubbla. Men ibland kan man som politiker tydligen strunta i vetenskapen. Tänk om man fick tycka lika fritt när det gäller ekonomin...
För det andra är själva jaktsättet så märkligt. Att 25% av de vargar som hittills skjutits varit alfadjur, d.v.s. antingen honan eller hanen i det par som får valpar i området, är bara ett av bevisen på att jakten är felaktig. Om man verkligen ville värna stammen, borde istället ungdjuren skjutas. Nu blir reproduktionen betydligt mer osäker när nya par måste bildas. Om man verkligen ska skjuta varg när stammen är så svag, borde man tillgripa andra jaktsätt där träffsäkerheten(!) är större.
För det tredje borde man acceptera varg i större delar av Sverige, men inte på det sätt som en del jägare tycks mena. Jag har sett jägarförslag som i princip säger ja till varg i Sverige. Men spridningen ska vara så stor att det bara ska få finnas ett eller kanske två vargpar per län. Det rimmar illa med hur djur fungerar. Man kan inte sprida på vilda djur hur som helst. Istället brukar populationstrycket vara avgörande. När man har tillräckligt många djur i centrumområdet sprider de sig naturligt. Det finns fler sådana grundkunskaper som borde omfattas av alla som talar om vargen.
För det fjärde är det illa att det som skulle varit ett beslut som minskade konflikterna runt vargen istället verkar ha ökat dem. Varghatare fortsätter att hata både vargar och oss som vill ha dem kvar. Det är illa. Men lika illa är de vargälskare som hotar jägare eller som springer i skogarna under jakten och stör. Deras sätt att agera blir inte bra för vare sig dagens eller morgondagens vargar.
Själv tycker jag visst att man kan jaga varg. Men jakten borde aldrig fått börja förrän stammen varit så stor att reproduktionen säkrats, inaveln varit tillräckligt begränsad och spridningsområdet tillräckligt stort. Den gränsen ligger, vad jag vet, på drygt 500 djur. Fram till dess borde bara en begränsad licensjakt fått ske av vargar som inte beter sig skyggt och som hotar tamdjursbesättningar eller får boende att känna sig osäkra i sin närmiljö. Tänk om regeringen, Svenska Jägarförbundet, SNF och WWF kunde sätta sig tillsammans för att med andra experter ta fram en gemensam policy för vargen, men även för de andra stora rovdjuren. Det vore bra. Men det kommer nog aldrig att inträffa.
Läser i flera tidningar, DN, SVD, Expressen och SR, men även i hemtidningen NA, om jakten och dess konsekvenser. Sverige anmäls för brott mot EUs regler om hotade djur. Flera alfadjur har sjutits vilket sannolikt kommer att påverka reproduktionen menligt. Vargjaktsmotståndare är ute i skogarna och skrämmer både vargar och jägare.
Den svenska vargjakten är ett sorgligt kapitel av många skäl. För det första finns ingen vetenskaplig grund för att det just nu bara ska få finnas 210 vargar i Sverige. Om stammen ska vara säker ligger enligt vetenskapsmännen minimistammen på över det dubbla. Men ibland kan man som politiker tydligen strunta i vetenskapen. Tänk om man fick tycka lika fritt när det gäller ekonomin...
För det andra är själva jaktsättet så märkligt. Att 25% av de vargar som hittills skjutits varit alfadjur, d.v.s. antingen honan eller hanen i det par som får valpar i området, är bara ett av bevisen på att jakten är felaktig. Om man verkligen ville värna stammen, borde istället ungdjuren skjutas. Nu blir reproduktionen betydligt mer osäker när nya par måste bildas. Om man verkligen ska skjuta varg när stammen är så svag, borde man tillgripa andra jaktsätt där träffsäkerheten(!) är större.
För det tredje borde man acceptera varg i större delar av Sverige, men inte på det sätt som en del jägare tycks mena. Jag har sett jägarförslag som i princip säger ja till varg i Sverige. Men spridningen ska vara så stor att det bara ska få finnas ett eller kanske två vargpar per län. Det rimmar illa med hur djur fungerar. Man kan inte sprida på vilda djur hur som helst. Istället brukar populationstrycket vara avgörande. När man har tillräckligt många djur i centrumområdet sprider de sig naturligt. Det finns fler sådana grundkunskaper som borde omfattas av alla som talar om vargen.
För det fjärde är det illa att det som skulle varit ett beslut som minskade konflikterna runt vargen istället verkar ha ökat dem. Varghatare fortsätter att hata både vargar och oss som vill ha dem kvar. Det är illa. Men lika illa är de vargälskare som hotar jägare eller som springer i skogarna under jakten och stör. Deras sätt att agera blir inte bra för vare sig dagens eller morgondagens vargar.
Själv tycker jag visst att man kan jaga varg. Men jakten borde aldrig fått börja förrän stammen varit så stor att reproduktionen säkrats, inaveln varit tillräckligt begränsad och spridningsområdet tillräckligt stort. Den gränsen ligger, vad jag vet, på drygt 500 djur. Fram till dess borde bara en begränsad licensjakt fått ske av vargar som inte beter sig skyggt och som hotar tamdjursbesättningar eller får boende att känna sig osäkra i sin närmiljö. Tänk om regeringen, Svenska Jägarförbundet, SNF och WWF kunde sätta sig tillsammans för att med andra experter ta fram en gemensam policy för vargen, men även för de andra stora rovdjuren. Det vore bra. Men det kommer nog aldrig att inträffa.
2011-01-16
Idrott i Örebro
När Koalition Örebro tog över makten i kommunen var en av de prioriterade uppgifterna att öka insatserna för idrotten i Örebro. Tiotals år av misskötsel kunde inte hämtas in på fyra år, men vi skulle i alla fall börja. För oss i Folkpartiet var det självklart. Som enda parti hade vi under många år försökt skapa bättre arenaförutsättningar för många idrotter. Varför var då detta prioriterat? Fanns inte viktigare åtgärder?
Idrotten har många fördelar. Det handlar om att öka folkhälsan. Det handlar om att stärka civilsamhället. Det handlar om integration. Det handlar om barn och unga, men även om äldre och vuxna.
Vi satte igång direkt. Vi ville ge både tjejer och killar bättre förutsättningar. Vi visade tydligt att det fanns en breddprofil och en jämställdhetsprofil i våra satsningar. Visst hade jag hoppats att det skulle gått fortare, att fler anläggningar varit klara. Men det har ändå visat sig vara ett framgångsrecept.
I går invigde jag en av dessa anläggningar. Friidrottshallen i Tybblelund har en rätt krokig bana bakom sig. Men när den nu står färdig visar det sig inte bara att den behövs, utan att de vägval vi gjort i koalitionen varit riktiga. Vi har fått en fantastisk hall, "extremt bra" för att använda Friidrottsförbundets ord, till ett lägre pris än vad vi trott. Och i NA idag kan vi läsa om att den redan är en rekordhall!
Tybblelundshallen kommer att vara till nytta för många. Det är ett exempel på när kommunal samverkan med föreningslivet fungerar. Vi har samtalat, lyssnat och tagit åt oss av de goda förslag som kommit från alla de som verkligen kan friidrotten. Det är också ett exempel på hur Örebro Porten AB kan användas på ett sätt som ett kommunalt bolag ska användas.
Nu ska vi gå vidare. Det handlar om att bygga färdigt Idrottshuset. Det handlar om att ge ridsporten bättre villkor. Det handlar om att fortsätta byggandet av konstgräsplaner för fotboll. Kanske har vi råd med ytterligare en isyta.
Och naturligtvis ska vi bygga en friidrottsarena utanför Tybblelundshallen. Jag vill snarast börja en diskussion med Örebro Universitet, Akademiska Hus, de aktiva föreningarna och med Örebro Porten AB för att kunna lösa både praktiska och ekonomiska utmaningar. En ny arena borde kunna stå färdig till sommaren 2012, Fredsåret i Örebro.
Idrotten har många fördelar. Det handlar om att öka folkhälsan. Det handlar om att stärka civilsamhället. Det handlar om integration. Det handlar om barn och unga, men även om äldre och vuxna.
Vi satte igång direkt. Vi ville ge både tjejer och killar bättre förutsättningar. Vi visade tydligt att det fanns en breddprofil och en jämställdhetsprofil i våra satsningar. Visst hade jag hoppats att det skulle gått fortare, att fler anläggningar varit klara. Men det har ändå visat sig vara ett framgångsrecept.
I går invigde jag en av dessa anläggningar. Friidrottshallen i Tybblelund har en rätt krokig bana bakom sig. Men när den nu står färdig visar det sig inte bara att den behövs, utan att de vägval vi gjort i koalitionen varit riktiga. Vi har fått en fantastisk hall, "extremt bra" för att använda Friidrottsförbundets ord, till ett lägre pris än vad vi trott. Och i NA idag kan vi läsa om att den redan är en rekordhall!
Tybblelundshallen kommer att vara till nytta för många. Det är ett exempel på när kommunal samverkan med föreningslivet fungerar. Vi har samtalat, lyssnat och tagit åt oss av de goda förslag som kommit från alla de som verkligen kan friidrotten. Det är också ett exempel på hur Örebro Porten AB kan användas på ett sätt som ett kommunalt bolag ska användas.
Nu ska vi gå vidare. Det handlar om att bygga färdigt Idrottshuset. Det handlar om att ge ridsporten bättre villkor. Det handlar om att fortsätta byggandet av konstgräsplaner för fotboll. Kanske har vi råd med ytterligare en isyta.
Och naturligtvis ska vi bygga en friidrottsarena utanför Tybblelundshallen. Jag vill snarast börja en diskussion med Örebro Universitet, Akademiska Hus, de aktiva föreningarna och med Örebro Porten AB för att kunna lösa både praktiska och ekonomiska utmaningar. En ny arena borde kunna stå färdig till sommaren 2012, Fredsåret i Örebro.
2011-01-13
Därför Folkpartiet i Örebro
Dagens Samhälle, tidningen som ges ut av Sveriges Kommuner och Landsting, har idag två artiklar som visar på varför Folkpartiet behövs i Örebros kommunledning, och varför socialdemokraterna behöver ytterligare tid i opposition.
Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.
För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.
Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.
Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa
Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.
Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.
Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.
Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.
De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.
Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.
I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.
Den första artikeln handlar om friskolorna. Dagens Samhälle visar på hur mycket effektivare och bättre friskolorna blivit de senaste fem åren i jämförelse med de kommunala skolorna. Som i all statistik finns naturliga felkällor och alternativa förklaringsmodeller. Men det visar ändå på den viktiga roll friskolorna spelar. De kan agera komplement till de kommunala skolorna och visa oss hur man kan hantera både styrning, målsättningar, uppföljningar och ekonomi på bättre sätt än vad vi gör idag.
För oss i Folkpartiet har alltid friskolorna varit välkomna. Vi ser dem som goda komplement till den kommunala skolan, just utifrån att de kan agera annorlunda, hitta alternativa pedagogiska lösningar och visa på hur man kan styra verksamhet och ekonomi bättre än vad vi inom kommunerna hittills gjort.
Om socialdemokraterna fått styra i Örebro, hade det knappast funnits friskolor i Örebro. De har röstat mot i princip alla etableringar av friskolor under mycket lång tid.
Den andra artikeln handlar om regioner som växer. Här är Örebroregionen ytterligare ett gott exempel på hur en kommunledning med strategier och strukturerat arbete kan få både den egna kommunen, och regionen, att växa. Det är rapporten "Svenska Nav" från Västsvenska Industri- och handelskammaren som redovisas. De har mätt framgången inom åtta områden:
Befolkningstillväxt
Ålderssammansättning
Förvärvsintensitet
Nyföretagande
Andel näringslivsanställda
Lönenivå
Utbildningsnivå
Hälsa
Vi ser hur Folkpartiets och koalitionens arbete här burit frukt. Örebro växer som aldrig förr, befolkningstillväxten är rekordhög. Det är många unga som flyttar till Örebro vilket innebär att ålderssammansättningen blir gynnsammare. Vi har klarat av lågkonjunkturen bättre än väntat, men förvärvsintensiteten är fortfarande för låg. Nyföretagandet ökar kraftigt.
Men det finns också problem. Fortfarande är andelen offentliganställda för stor i förhållande till andelen näringslivsanställda. Lönenivåerna i Örebro är alldeles för låga. Utbildningsnivån stiger men från en alldeles för låg nivå. Hälsan är ojämlikt fördelad.
Inom alla de åtta områden som redovisats ovan har Folkpartiet agerat proaktivt. Vi har sökt vägar att stärka Örebro, genom att göra Örebro attraktivare, genom att samarbeta med universitetet, genom att öppna kommunen för fler aktörer, genom att arbeta för ett näringsliv med fler företag med högre krav på utbildning, kvalifikation och kompetens och därmed högre lönenivåer, genom ett strukturerat arbete för att få fler i arbete och därmed öka folkhälsan.
Inom koalitionen har vi inte haft speciellt stora problem att enas om hur vi ska hantera dessa frågor. Men alldeles för ofta har det skett med motstånd från socialdemokraterna. I vissa fall har de till och med motarbetat utvecklingen.
De har varit passiva i arbetet för att göra Örebro attraktivare, och i vissa fall motarbetat förnyelsen av city.
De har motarbetat, eller i bästa fall varit passiva, i arbetet med att öka möjligheterna för privata aktörer att komma in och få bli entreprenörer inom kommunal verksamhet som skola, äldreomsorg och social omsorg.
De har därmed också motarbetat framförallt kvinnligt nyföretagande.
De har aktivt varit emot att i den regionala utvecklingsstrategin skriva in att andelen näringslivsanställda ska öka. För dem har den offentliga sektorns storhet varit överordnad.
De har inte velat ha någon strategi för att få fler högavlönade till Örebro, snarare har deras näringslivsstrategi byggt på ännu fler enkla jobb.
De har inte haft någon tydlig arbetslinje. Bland annat har de motarbetat koalitionens arbete med att föra över försörjninsstödet till arbetsmarknadsenheten för att förenkla övergången från bidrag till arbete.
De har haft ringa eller inget intresse för samarbete med universitetet.
Nu vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi vill göra Örebro ännu attraktivare, för boende, studerande, arbetande, turistande. Vi vill ge ännu fler möjligheter att arbeta med kommunen, som entreprenörer, med RUT-arbeten och äldreservice, genom utmaningsrätter och minskad kommunal osund konkurrens. Vi vill öka samarbetet med universitetet ännu mer och skapa förutsättningar för fler kommunalt finansierade professurer. Vi vill ha hit högkvalificerade arbeten, ett mål är att tre börsnoterade företag ska ha sina huvudkontor i Örebro före 2015. Vi vill öka andelen anställda i näringslivet. Vi vill värna arbetslinjen för att minska utanförskap och öka folkhälsan.
I det arbetet känner vi stöd hos våra koalitionskollegor. Men alldeles för ofta motstånd från den socialdemokrati som mest verkar tycka att det var bättre förr.
2011-01-12
Äntligen!
Wanja Lundby-Wedin kommer att avgå. All svensk media skriver om det, bl.a. DN, SVD, Expressen och Aftonbladet. SR och SVT redogör också för det. En stor nyhet. En bra nyhet. Det borde skett tidigare. Lundby-Wedin är en av betongklossarna som omöjliggjort en förnyelse av både LO och Socialdemokraterna. Hennes dubbla roller, med en alltid redovisat övertro på det egna partiets förträfflighet, har skapat bekymmer för såväl svensk arbetsmarknad som för svensk politik. I detta är hon bara en i raden, vare sig bättre eller sämre än föregångarna.
Det är alltså bra att Lundby-Wedin avgår. Men det är inte därför jag skriver "Äntligen" i rubriken. Istället är det för att det nu verkar finnas öppningar till att banden mellan LO och socialdemokraterna bryts. Det är bra: För arbetare och arbetsmarknad. För företagande och utveckling. För demokrati och politik.
Den märkliga symbiosen mellan det forna statsbärande partiet och den stora arbetstagarorganisationen var det som cementerade socialdemokraternas unika maktposition. LO stod för pengar och personella resurser. Socialdemokraterna i regeringen levererade system och lagar som anpassades till organisationen (inte alltid dess medlemmars) krav. Men någonstans gick det snett. LOs krav har ofta inneburit höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. De som inte kom över trösklarna hänvisades till allt kostsammare bidragssystem som regeringen levererade. Beskattningssystem och anställningslagstiftning skapade mindre utrymme för entreprenörskap och utveckling och lade därmed ytterligare grunden för en sämre utveckling av arbetsmarknaden. På sista tiden har Kommunal spelat en stor roll, bland annat genom sin negativa hållning till valfrihet inom offentliga verksamheter och genom sina krav på lagstadgad rätt till heltid.
Utan den bindning som funnits mellan LO och (s) hade säkerligen svensk arbetsmarknad utvecklats annorlunda. Fler jobb hade sannolikt kommit till. Det räcker med att se på den enorma utveckling som skett sedan alliansen tog över.
Men även, eller kanske framförallt, inom demokrati och politik kommer ett brott mellan LO och (s) att spela en god roll. Det påskyndar sannolikt det socialdemokratiska sammanbrottet ytterligare. Utan stödet från alla ombudsmän och de resurser partiet får från fackföreningsrörelsen, återstår ofta bara ett tomt skal. Men vilket alternativ finns när bara hälften av LOs medlemmar röstar på det parti som påstås vara det enda alternativet för "riktiga" arbetare? (Hur ska man annars tyda samverkan?) Socialdemokraterna, eller det parti som ersätter det, kommer då att vara ett parti som alla andra. Det innebär jämlika valrörelser, jämlika resurser, jämlika möjligheter att påverka de 1,5 miljoner som fortfarande är medlemmar i LO.
Men framförallt kommer det att innebära en seger för demokratin och politiken. Demokratin vinner när det inte finns den osunda kopplingen mellan bidragsgivare (LO) och bidragstagare (s) där bidragstagaren förutsätts leverera lagar som bidragsgivaren vill ha. Politiken vinner när både (s) och LO kan diskutera även andra partiers förslag på ett öppnare sätt. Det politiska samtalsklimatet kan bli öppnare och intressantare. Det vore bra för Sverige!
Lundby-Wedins avgång öppnar för detta. Men det är inte säkert att det sker. Kanske LO väljer att fortsätta som förut. Det kommer sannolikt att innebära att medlemsraset fortsätter. Det vore illa. Sverige behöver en stark fackföreningsrörelse. En stark, oberoende fackföreningsrörelse som sätter medlemmarnas, inte partiet(s), intressen i första hand.
Det är alltså bra att Lundby-Wedin avgår. Men det är inte därför jag skriver "Äntligen" i rubriken. Istället är det för att det nu verkar finnas öppningar till att banden mellan LO och socialdemokraterna bryts. Det är bra: För arbetare och arbetsmarknad. För företagande och utveckling. För demokrati och politik.
Den märkliga symbiosen mellan det forna statsbärande partiet och den stora arbetstagarorganisationen var det som cementerade socialdemokraternas unika maktposition. LO stod för pengar och personella resurser. Socialdemokraterna i regeringen levererade system och lagar som anpassades till organisationen (inte alltid dess medlemmars) krav. Men någonstans gick det snett. LOs krav har ofta inneburit höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. De som inte kom över trösklarna hänvisades till allt kostsammare bidragssystem som regeringen levererade. Beskattningssystem och anställningslagstiftning skapade mindre utrymme för entreprenörskap och utveckling och lade därmed ytterligare grunden för en sämre utveckling av arbetsmarknaden. På sista tiden har Kommunal spelat en stor roll, bland annat genom sin negativa hållning till valfrihet inom offentliga verksamheter och genom sina krav på lagstadgad rätt till heltid.
Utan den bindning som funnits mellan LO och (s) hade säkerligen svensk arbetsmarknad utvecklats annorlunda. Fler jobb hade sannolikt kommit till. Det räcker med att se på den enorma utveckling som skett sedan alliansen tog över.
Men även, eller kanske framförallt, inom demokrati och politik kommer ett brott mellan LO och (s) att spela en god roll. Det påskyndar sannolikt det socialdemokratiska sammanbrottet ytterligare. Utan stödet från alla ombudsmän och de resurser partiet får från fackföreningsrörelsen, återstår ofta bara ett tomt skal. Men vilket alternativ finns när bara hälften av LOs medlemmar röstar på det parti som påstås vara det enda alternativet för "riktiga" arbetare? (Hur ska man annars tyda samverkan?) Socialdemokraterna, eller det parti som ersätter det, kommer då att vara ett parti som alla andra. Det innebär jämlika valrörelser, jämlika resurser, jämlika möjligheter att påverka de 1,5 miljoner som fortfarande är medlemmar i LO.
Men framförallt kommer det att innebära en seger för demokratin och politiken. Demokratin vinner när det inte finns den osunda kopplingen mellan bidragsgivare (LO) och bidragstagare (s) där bidragstagaren förutsätts leverera lagar som bidragsgivaren vill ha. Politiken vinner när både (s) och LO kan diskutera även andra partiers förslag på ett öppnare sätt. Det politiska samtalsklimatet kan bli öppnare och intressantare. Det vore bra för Sverige!
Lundby-Wedins avgång öppnar för detta. Men det är inte säkert att det sker. Kanske LO väljer att fortsätta som förut. Det kommer sannolikt att innebära att medlemsraset fortsätter. Det vore illa. Sverige behöver en stark fackföreningsrörelse. En stark, oberoende fackföreningsrörelse som sätter medlemmarnas, inte partiet(s), intressen i första hand.
2011-01-11
Tea Party -> syjunta
Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)
Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...
Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:
Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.
Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.
Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.
De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.
Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?
Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.
Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.
Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!
Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.
Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.
Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.
När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.
Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.
Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!
Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...
Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:
Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.
Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.
Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.
De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.
Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?
Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.
Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.
Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!
Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.
Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.
Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.
När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.
Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.
Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!
2011-01-09
Nu börjar kampen!
I morgon är det egentligen den första dagen på den kommande mandatperioden. OK - vi vet fortfarande inte hur det går med omval, även om alla räknar med att det kommer att ske. Men på något sätt är nu de stora dragen satta och de enskilda partierna kan börja agera. För mig och Folkpartiet blir det en spännande period. Vi har allt att vinna!
Under de senaste fyra åren har mitt och Folkpartiets huvudsakliga arbete varit att hålla ihop koalitionen. Nu kan vi agera friare och lägga en fast grund för hur vi vill att ett mer liberalt Örebro ska se ut och byggas. Vi gör det i ett spännande politiskt läge.
Socialdemokratin är på väg mot en total kollaps. Min egen bedömning är att det vi nu ser är partiets sista strid. Det kommer inte att finnas något socialdemokratiskt parti om någon eller några mandatperioder. Ett parti, där makten varit den bärande ideologin, har inget berättigande när det visar sig att man inte längre kan bära makten. Det kommer sannolikt att komma socialdemokratiska efterföljare. Men det blir andra typer av partier.
Vi ser också ett moderat parti som nu tar över det samhällsbärande uppdraget. Partiet blir allt mer likt det gamla socialdemokratiska partiet, där makten är överordnad ideologin. Men trots allt har den moderata ideologiska basen, socialkonservativt med vissa liberala inslag, mer av framtiden för sig än den förlegade socialismen. Så länge partiet klarar av att förnya sig och visa att man klarar av att styra bra, och bättre än alternativen, kommer det att gå bra.
Socialdemokratins kollaps skapar möjligheter för ett socialliberalt parti. Det finns stora väljargrupper inom socialdemokratin som har Folkpartiet som näst bästa parti. Den sociala liberalismen låg forna tiders socialdemokrati väldigt nära, den arbetarrörelse som en gång var med och byggde det arbetande, flitiga, välståndsbyggande och kulturella samhället. Det måste vara en huvudutmaning för oss att visa att dagens liberalism står för de värden som en gång formade Sverige, som glömts under det folkhemsbygge som passiviserade människor, och som nu behöver återformas - fast i ny tappning.
Moderaternas styrka sätter oss på prov. Men det finns enorma möjligheter för ett liberalt parti att bli en styrkefaktor i svensk politik de kommande åren. 27% av svenskarna säger sig vara liberala. Varför lockar då Folkpartiet bara 7% på riksplanet, eller 9% i Örebro? Varför väljer fler liberaler att välja kopior istället för originalet? En annan huvudutmaning för oss måste bli att vara så tydligt liberala, och så breda, att vi kan få fler liberaler från både vänster och höger att känna sig hemma i vårt parti.
Men framför allt handlar det om att skapa en egen politik, som är förankrad i en liberal ideologisk grund, som visar på framtidstro och framtidsoptimism, som lyssnar på och talar med och till människan (alltid individen - aldrig det socialistiska kollektiv som egentligen inte finns), som visar på hur vi kan bygga en stad, en stat, en värld för och med människan. Den politiken ska vi forma nu, tillsammans med örebroarna. Jag kommer i bloggar och artiklar framöver att tydliggöra vad jag vill att Folkpartiet i Örebro ska satsa på.
Det finns ingen anledning att slå sig till ro förrän alla de som säger sig vara liberala också tagit ställning för Sveriges liberala parti, Folkpartiet. Den kampen har pågått i över hundra år! Den kampen börjar nu!
Under de senaste fyra åren har mitt och Folkpartiets huvudsakliga arbete varit att hålla ihop koalitionen. Nu kan vi agera friare och lägga en fast grund för hur vi vill att ett mer liberalt Örebro ska se ut och byggas. Vi gör det i ett spännande politiskt läge.
Socialdemokratin är på väg mot en total kollaps. Min egen bedömning är att det vi nu ser är partiets sista strid. Det kommer inte att finnas något socialdemokratiskt parti om någon eller några mandatperioder. Ett parti, där makten varit den bärande ideologin, har inget berättigande när det visar sig att man inte längre kan bära makten. Det kommer sannolikt att komma socialdemokratiska efterföljare. Men det blir andra typer av partier.
Vi ser också ett moderat parti som nu tar över det samhällsbärande uppdraget. Partiet blir allt mer likt det gamla socialdemokratiska partiet, där makten är överordnad ideologin. Men trots allt har den moderata ideologiska basen, socialkonservativt med vissa liberala inslag, mer av framtiden för sig än den förlegade socialismen. Så länge partiet klarar av att förnya sig och visa att man klarar av att styra bra, och bättre än alternativen, kommer det att gå bra.
Socialdemokratins kollaps skapar möjligheter för ett socialliberalt parti. Det finns stora väljargrupper inom socialdemokratin som har Folkpartiet som näst bästa parti. Den sociala liberalismen låg forna tiders socialdemokrati väldigt nära, den arbetarrörelse som en gång var med och byggde det arbetande, flitiga, välståndsbyggande och kulturella samhället. Det måste vara en huvudutmaning för oss att visa att dagens liberalism står för de värden som en gång formade Sverige, som glömts under det folkhemsbygge som passiviserade människor, och som nu behöver återformas - fast i ny tappning.
Moderaternas styrka sätter oss på prov. Men det finns enorma möjligheter för ett liberalt parti att bli en styrkefaktor i svensk politik de kommande åren. 27% av svenskarna säger sig vara liberala. Varför lockar då Folkpartiet bara 7% på riksplanet, eller 9% i Örebro? Varför väljer fler liberaler att välja kopior istället för originalet? En annan huvudutmaning för oss måste bli att vara så tydligt liberala, och så breda, att vi kan få fler liberaler från både vänster och höger att känna sig hemma i vårt parti.
Men framför allt handlar det om att skapa en egen politik, som är förankrad i en liberal ideologisk grund, som visar på framtidstro och framtidsoptimism, som lyssnar på och talar med och till människan (alltid individen - aldrig det socialistiska kollektiv som egentligen inte finns), som visar på hur vi kan bygga en stad, en stat, en värld för och med människan. Den politiken ska vi forma nu, tillsammans med örebroarna. Jag kommer i bloggar och artiklar framöver att tydliggöra vad jag vill att Folkpartiet i Örebro ska satsa på.
Det finns ingen anledning att slå sig till ro förrän alla de som säger sig vara liberala också tagit ställning för Sveriges liberala parti, Folkpartiet. Den kampen har pågått i över hundra år! Den kampen börjar nu!
2011-01-08
Små saker
Det finns i varje vardag saker som gör livet värt att leva. Även gråmulna januaridagar då regnet tär på det vita snötäcke som givit ljus under årets mörkaste tider.
Jag läser Marcus Birro i Epressen. Rätt ofta gläder han mig med sina krönikor. Det finns ett djup i dem, även när han skriver om italiensk fotboll. Men framförallt finns det ett nordiskt vemod i dem. Det vemod som gör det möjligt att leva genom ett halvt år av mörker, fukt och kyla utan att tappa orken. Det vemod som också gör det möjligt att leva genom det halva år då Sverige är ljus och värme, evighetslånga dagar och ständig sol, utan att tappa besinningen över skönheten hos det förgängliga.
Det finns i varje vardag små saker som gör livet värt att leva. Ibland kan det till och med vara en krönika i Expressen.
Jag läser Marcus Birro i Epressen. Rätt ofta gläder han mig med sina krönikor. Det finns ett djup i dem, även när han skriver om italiensk fotboll. Men framförallt finns det ett nordiskt vemod i dem. Det vemod som gör det möjligt att leva genom ett halvt år av mörker, fukt och kyla utan att tappa orken. Det vemod som också gör det möjligt att leva genom det halva år då Sverige är ljus och värme, evighetslånga dagar och ständig sol, utan att tappa besinningen över skönheten hos det förgängliga.
Det finns i varje vardag små saker som gör livet värt att leva. Ibland kan det till och med vara en krönika i Expressen.
2011-01-07
Oacceptabel snöröjning
Det snöar i Sverige. I år igen. 2010 var det bekymmer eftersom vintern blev som den brukade förr i tiden. Nu är vi där igen. Sverige är täckt av snö. SJ spårar ur. Vägarna blir oframkomliga. Vi skottar och röjer. Tak och tappar riskerar liv och hälsa.
Det är likadant i Örebro. Vi har knappt en halvmeter snö. Men det verkar ibland som denna vinter är alla vintrars moder.
Jag är inte nöjd med snöröjningen i Örebro, för att vara mild. I fjol kunde man kanske acceptera att det var illa, eftersom det var så länge sedan det var så pass med snö. Men i år borde man lärt sig. Men det verkar knappast så. Massor av fel verkar begås.
Det röjs för sent.
Det röjs för dåligt.
Det flyttas inte tillräckligt snabbt.
Jag åkte från Karlstad till Örebro på trettondedag jul. Riksvägarna var farbara. Men på Glomman låg snön orörd av plogbilar, trots att klockan närmade sig sex på kvällen. Såg en traktor komma farande. Men naturligtvis var plogen uppfälld. Var nog fel distrikt.
Idag har jag åkt lite i Örebro. Nu är de flesta gator röjda. Men det är för dåligt. Det är för mycket snö kvar på gatorna. Det blir spårigt och moddigt.
Och överallt dessa snöhögar som ligger alldeles vid gator och korsningar.
Det är dags att se över hela snöröjningsinsatsen från kommunen. Hur ser upphandlingen ut? Är det bara pris, eller finns kvalitetskrav som måste uppfyllas? Borde man inte kräva att plogen går i backen, istället att som nu som det verkar bara flyta ovanpå den packade snön? Hur stort manskap måste vi kunna få fram, och på vilken tid? Hur får vi bort de snöhögar som blir stora trafikfaror?
I fjol kostade snöröjningen upp emot 20 miljoner mer än vi budgeterade. Det är pengar som vi klarar av att ta för att vi i koalitionen skött ekonomin. Det är pengar som är nödvändiga att klara för att staden ska vara människovänlig. Vi hade klarat ytterligare några miljoner. Nu måste vi se till så att vi ökar kvalitetskraven på snöröjningen för att staden och dess människor ska kunna fungera. Oavsett om man är ung eller gammal, rörlig eller med funktionshinder. Det har vi råd med, faktiskt!
Det är likadant i Örebro. Vi har knappt en halvmeter snö. Men det verkar ibland som denna vinter är alla vintrars moder.
Jag är inte nöjd med snöröjningen i Örebro, för att vara mild. I fjol kunde man kanske acceptera att det var illa, eftersom det var så länge sedan det var så pass med snö. Men i år borde man lärt sig. Men det verkar knappast så. Massor av fel verkar begås.
Det röjs för sent.
Det röjs för dåligt.
Det flyttas inte tillräckligt snabbt.
Jag åkte från Karlstad till Örebro på trettondedag jul. Riksvägarna var farbara. Men på Glomman låg snön orörd av plogbilar, trots att klockan närmade sig sex på kvällen. Såg en traktor komma farande. Men naturligtvis var plogen uppfälld. Var nog fel distrikt.
Idag har jag åkt lite i Örebro. Nu är de flesta gator röjda. Men det är för dåligt. Det är för mycket snö kvar på gatorna. Det blir spårigt och moddigt.
Och överallt dessa snöhögar som ligger alldeles vid gator och korsningar.
Det är dags att se över hela snöröjningsinsatsen från kommunen. Hur ser upphandlingen ut? Är det bara pris, eller finns kvalitetskrav som måste uppfyllas? Borde man inte kräva att plogen går i backen, istället att som nu som det verkar bara flyta ovanpå den packade snön? Hur stort manskap måste vi kunna få fram, och på vilken tid? Hur får vi bort de snöhögar som blir stora trafikfaror?
I fjol kostade snöröjningen upp emot 20 miljoner mer än vi budgeterade. Det är pengar som vi klarar av att ta för att vi i koalitionen skött ekonomin. Det är pengar som är nödvändiga att klara för att staden ska vara människovänlig. Vi hade klarat ytterligare några miljoner. Nu måste vi se till så att vi ökar kvalitetskraven på snöröjningen för att staden och dess människor ska kunna fungera. Oavsett om man är ung eller gammal, rörlig eller med funktionshinder. Det har vi råd med, faktiskt!
2011-01-04
Sälj SAS!
Enligt uppgifter i dag vill norrmännen dra sig ur SAS. Det vore bra. Det vore ännu bättre om svenska staten gjorde likadant. Det finns mycket få skäl att stater ska äga flygbolag, framförallt i dessa tider.
Statens engagemang i flyget var kanske av nödvändighet när det en gång låg i startgroparna. Men det var det väl också när båtarna blev större och mer fraktbara. Nu är flygtrafiken en marknad som alla andra. Och det finns väl få som efterfrågar statliga båtbolag...
Med de kommande klimatförändringarna kommer flyget att få ställa in sig på enorma förändringar. Det kommer att kosta på och kosta pengar. Bara den som tycker att staten har mer än nog med pengar, och att de äldre, skolbarnen, järnvägarna, miljöarbetet, kan klara sig med mindre, kan förespråka ett fortsatt statligt ägande av ett flygbolag.
Statens engagemang i flyget var kanske av nödvändighet när det en gång låg i startgroparna. Men det var det väl också när båtarna blev större och mer fraktbara. Nu är flygtrafiken en marknad som alla andra. Och det finns väl få som efterfrågar statliga båtbolag...
Med de kommande klimatförändringarna kommer flyget att få ställa in sig på enorma förändringar. Det kommer att kosta på och kosta pengar. Bara den som tycker att staten har mer än nog med pengar, och att de äldre, skolbarnen, järnvägarna, miljöarbetet, kan klara sig med mindre, kan förespråka ett fortsatt statligt ägande av ett flygbolag.
2011-01-02
Folkpartiet levererar igen!
Så kom då ytterligare bekräftelse på hur den Folkpartiledda koalitionen levererar. Idag kan vi läsa i NA om hur företag växer och stärks i kommunen, och i länet. Det är god läsning.
Vi kan se att alliansregeringens ekonomiska politik har lyft Sverige ur krisen på ett sätt som få andra länder klarat. Vi hade ett snabbare fall än många andra länder, men vi har återhämtat oss betydligt snabbare. Tillväxttakten på nästan 7 % förra kvartalet är ett rekord i sig.
Men det som händer i Örebro är kanske ännu mer av ett paradigmskifte. Under många långa socialdemokratiska år var det den offentliga sektorn som skulle styra allt i Örebro. Jag minns fortfarande hur den dåvarande kommunstyrelseordföranden Mats Sjöström inte ens kunde acceptera en skrivning i länsutvecklingsplanen där den privata sektorn skulle vara ledande i nya arbeten. Denna politik resulterade i att både Örebro län och Örebro kommun kom i ett betydligt sämre läge än de flesta andra länen. Den höga arbetslösheten, bristen på framtidstro, oviljan till att stötta högre utbildning, universitetet och entreprenörerna, gjorde kommunen och länet till ett stelt och outvecklat område. Bilden av Örebro län som en sydlig utlöpare till Norrland är i detta inget positivt.
Under koalitionens första fyra år har detta förändrats. Vi har jobbat tätare ihop med universitetet än någon kommunledning tidigare gjort. Vi har uppmuntrat entreprenörer. Vi har velat öppna kommunen för nya initiativ. Som oftast har vi gjort detta med motstånd från de båda vänsterpartierna. Socialdemokraternas fagra tal om näringsliv bottnar inte i någon aktiv politik, snarare tvärsom.
Vår politik visar sig nu bära frukt. Jobben kommer på bred front. Universitetet växer som aldrig förr. Entreprenörer ser att Örebro är en kommun och stad att satsa i. Örebro 2010 byggde vidare på besöksnäringens starka ställning.
Detta ger oss ökade skatteintäkter och förhoppningsvis även minskade kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder. Det är bra. Det ger Örebro bättre möjligheter att slå vakt om välfärden för de som har det svårast i samhället. För oss i Folkpartiet är det den viktigaste politiska frågan. Där har vi verkligen levererat!
Vi kan se att alliansregeringens ekonomiska politik har lyft Sverige ur krisen på ett sätt som få andra länder klarat. Vi hade ett snabbare fall än många andra länder, men vi har återhämtat oss betydligt snabbare. Tillväxttakten på nästan 7 % förra kvartalet är ett rekord i sig.
Men det som händer i Örebro är kanske ännu mer av ett paradigmskifte. Under många långa socialdemokratiska år var det den offentliga sektorn som skulle styra allt i Örebro. Jag minns fortfarande hur den dåvarande kommunstyrelseordföranden Mats Sjöström inte ens kunde acceptera en skrivning i länsutvecklingsplanen där den privata sektorn skulle vara ledande i nya arbeten. Denna politik resulterade i att både Örebro län och Örebro kommun kom i ett betydligt sämre läge än de flesta andra länen. Den höga arbetslösheten, bristen på framtidstro, oviljan till att stötta högre utbildning, universitetet och entreprenörerna, gjorde kommunen och länet till ett stelt och outvecklat område. Bilden av Örebro län som en sydlig utlöpare till Norrland är i detta inget positivt.
Under koalitionens första fyra år har detta förändrats. Vi har jobbat tätare ihop med universitetet än någon kommunledning tidigare gjort. Vi har uppmuntrat entreprenörer. Vi har velat öppna kommunen för nya initiativ. Som oftast har vi gjort detta med motstånd från de båda vänsterpartierna. Socialdemokraternas fagra tal om näringsliv bottnar inte i någon aktiv politik, snarare tvärsom.
Vår politik visar sig nu bära frukt. Jobben kommer på bred front. Universitetet växer som aldrig förr. Entreprenörer ser att Örebro är en kommun och stad att satsa i. Örebro 2010 byggde vidare på besöksnäringens starka ställning.
Detta ger oss ökade skatteintäkter och förhoppningsvis även minskade kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder. Det är bra. Det ger Örebro bättre möjligheter att slå vakt om välfärden för de som har det svårast i samhället. För oss i Folkpartiet är det den viktigaste politiska frågan. Där har vi verkligen levererat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)