Varför har liberalismen så svårt i svensk politik?

När den senaste Novusmätningen redovisas är Folkpartiets opinionsstöd bara drygt 5 %. Utvecklingen är i sig inte förvånande. Efter Stefan Löfvens tillträde har allt fokus legat på hans möjligheter att lyfta socialdemokratin. Samtidigt har den skickligt spunna ”sanningen” om regeringens trötthet smittat av sig på samtliga allianspartier.

Det är uppenbart att socialdemokraterna efter Juholt tagit sig ur den grop de själva grävde. Frågan är om gropen fyllts igen, eller om det är så att Löfvens framgångar i huvudsak beror på att han än så länge är skickligare att balansera än sin föregångare. Gårdagens bleka presentation av den första delen av socialdemokraternas alternativa vårbudget pekar på de balansproblem Löfven har att hantera.

Och det lär bli värre. Kommer han att söka lösningarna till vänster, hos den stora andel av de partiaktiva som drömmer sig tillbaka till Palme och tiden dessförinnan? Till den tid då den offentliga sektorns tillväxt var självklar och resurserna (oavsett om de fanns eller inte) var obegränsade. Kommer han att göra den vänstersväng Frankrike riskerar efter valomgång 2? Och vad händer då med mittenväljarna?

Eller kommer han att fortsätta sin rätt pragmatiska hållning och kopiera eller triangulera Alliansens politik? Skattehöjningar som inte drabbar medelväljaren? Lite ökade bidrag till vissa grupper, men inget som egentligen förändras? Och vad händer då med vänsterfalangen och trovärdigheten?

Frågorna är många. Svaren få. Tiden fram till supervalåret 2014 kommer att bli intressant. Striden om regeringsmakten kommer att bli tuff.

Som liberal måste man ändå fundera över varför den svenska liberalismen är så svag. När frågan ställs säger sig 27 % av svenskarna sympatisera med liberala tankar. Men bara 7 % röstar på det liberala partiet. Kanske en liten andel av Centerpartiets väljare anser sig vara liberala, men det är på marginalen. Frågan vi måste ställa oss är var de andra 20 % finns.

I Danmark ser det helt annorlunda ut. De tre liberala partierna samlar där 42 % av väljarkåren. Det högerliberala Venstre 27%, det vänsterliberala Radikale 9,5% och Liberal Alliance 5 %, ett parti med högerliberal ekonomipolitik och vänsterliberal välfärdspolitik. Partierna ökade med sammanlagt 13 mandat det senaste valet.

Sverige och Danmark skiljer sig i flera avseenden. Framförallt har aldrig den danska socialdemokratin klarat av att göra det danska samhället lika korporativt som det svenska. Medan svensk socialdemokrati medvetet påverkat samhällets alla sektorer (det är inte en händelse att till och med Svenska Fotbollförbundet styrs av en socialdemokrat) har det danska samhället varit mer öppet, på gott och ont.

Men vi är också mycket lika varandra. De nordiska länderna är i stora stycken en enhet i det globala perspektivet. Samhällsutvecklingen är likartad.

Ändå har den danska liberalismen klarat av att bli både samhällsbärande och radikalt på samma gång. Men i Sverige har vi två partier som istället för att vara liberala, allt mer blir varandras spegelbilder kring ett konservativt vaktande av det allmänintresse som ska vinna nästa val. Visst har det ena rötterna i en borgerlig idétradition och det andra i en socialistisk. Men i fråga efter fråga är de varandras likar.

I ett sådant perspektiv borde det finnas plats för ett liberalt alternativ, ett alternativ som inte räddhågset söker den medvind som rätt placering i opinionsströmmen ger, utan som medvetet kryssar mot ett givet mål. Inte ett parti som ser makten som värdet, utan ett parti som tar sina ideologiska värderingar som en självklar utgångspunkt för hur politiken ska formuleras.

Men idag är vi inte där. Ibland är vi till och med på väg åt fel håll.

Folkpartiet har framgångsrikt slagits för en liberalare syn på ett antal etik och moralfrågor (Min egen position är inte partiets i flera av dessa frågor, men jag kan förstå de liberala bevekelsegrunder som ligger bakom). Men där har liberalismen tagit slut, eller i vart fall paus. Inom det ekonomiska området, inom näringspolitiken, inom det sociala området, i synen på civilsamhället har det saknats en tydlig liberal bild.

Det enda område där liberala grundvärderingar i huvudsak fått styra är utbildningspolitiken. Där ser vi också nu många positiva förändringar.

Frågan är vad som händer i framtiden. Vågar Folkpartiet ta ytterligare steg mot ett liberalare alternativ?

Ibland frågar man sig verkligen. Det utspel Liberala Kvinnors ordförande gjorde tillsammans med det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande kring mer statlig reglering av familjebildningen är ett av de avsteg som aldrig borde göras. Liberalism handlar alltid om att söka liberala svar på frågor som medborgarna har, inte att en elit (feministisk eller inte) ska påtvinga människor ett sätt att leva som de menar är det rätta.

Just nu finns ett ”window of opportunity” för svensk liberalism. Folkpartiet har alla möjligheter att öppna det på vid gavel. Men då måste vi våga. Det handlar om att våga stå upp för alternativ inom såväl skola som vård och omsorg. Det handlar om att värna äganderätten och inte skapa konstruktioner som minskar näringslivets möjligheter (även inom offentligt finansierad verksamhet). Det handlar om att värna ett samhälle som är tryggt, och som därmed värnar den personliga integriteten. Det handlar om att formulera en liberal ekonomisk politik som ger medborgaren mer makt över sina inkomster och ger samhället större framtidsutsikter. Det handlar om att skapa en modern demokrati, och en modern offentlig sektor, som inte lägger sig i mer än vad medborgarna kräver och vill betala för och som i vissa fall ska retirera för att öppna för andra lösningar. Det handlar om att värna välfärden genom att se vilka värden som är oundgängliga för ett framtida välfärdssamhälle, och vilka verksamheter som bara är rester av tidigare socialistisk politik.

Sverige behöver ett liberalt parti som kan påverka politiken i liberal riktning. Ett parti som vågar. Ett parti som vill.

Det är bara att sätta igång och jobba!

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, EX1, EX2, TV4

Vi är för allt bra!

I går kunde vi läsa om restaurangbranschens beräkningar kring vad den sänkta restaurangmomsen inneburit. Det handlar dels om att tusentals jobb skapats och/eller värnats. Dels handlar det om att det faktiskt inneburit sänkta priser, även om sänkningarna ännu inte är särskilt stora.

När regeringen beslutade om att sänka restaurangmomsen var skälet huvudsakligen att stärka en av de sektorer som skapar instegsjobb. Många unga jobbar inom restaurangbranschen. Många med invandrarbakgrund likaså. Trösklarna skulle sänkas.

Kritiken var rätt hård. Oppositionen talade om stöd till McDonalds, om räkmackor och om åtgärder som inte gav effekt. När Magdalena Andersson tillträtt som ekonomiskpolitisk talesperson för socialdemokraterna fortsatte hon, fast med andra ord, kritiken. Idag, när socialdemokraterna presenterar sin alternativ-vårbudget, är sannolikt ett avskaffande av den sänkta restaurangmomsen med som en del.

Men frågan är vad som händer i framtiden.

Socialdemokraternas politik har de senaste åren varit en spegel av Alliansregeringens politik. Först ett kraftigt avståndstagande, en enorm politisk retorik mot den högervridning som nu sker. Sedan en långsam anpassning under betydligt mindre buller och bång. Slutligen ett accepterande av den politik som bara något år sedan varit höjden av högervridning.

Det gäller jobbskatteavdragen. Men det gäller också frågor inom så skilda områden som skola, socialförsäkringar och äldreomsorg. Sannolikt kommer Jan Björklunds skolpolitik nu att bli än mer accepterad av socialdemokraterna. När ansökningarna till lärarutbildningarna ökar ges Björklund rätt, så vad gör kritikerna?

Under Stefan Löfven har detta blivit övertydligt. Stefan Löfvens socialdemokrater har en enda politisk agenda: "Vi är för allt bra! Och mot allt dåligt!"

Följdfrågorna måste då bli: Vad är bra? och Vad är dåligt?

Och hittills har socialdemokraternas svar varit ungefär så här: Vi vet ju inte förrän vi vet. Vi vågar knappt lägga egna förslag eftersom vi inte vet om de fungerar bra eller dåligt. Och eftersom förslagen inte genomförs, kan vi ju inte vara säkra på om vi är för allt bra och mot allt dåligt. Därför blir det mest fina ord och innehållslösa tal.

Just nu är socialdemokraterna emot såväl restaurangmoms som lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men dagen före deras alternativa vårbudget presenteras kommer nya siffror som visar något annat än vad de tidigare byggt sin argumentation kring. Frågan är nu om de kommer att ändra politik. Först genom att sluta prata om restaurangmomsen. Sedan att anpassa sig till den. Till slut anamma den. Kommer avskaffandet att vara kvar i Löfvens och Anderssons höstbudget? Eller försvinner den först nästa år?

För Folkpartiet och Alliansen innebär detta ett bekymmer och en möjlighet. Att slåss mot en geleklump är rätt jobbigt. Hur man än slår så tas slaget upp utan att klumpen påverkas. Stefan Löfven låter hittills som om han är för att bra som Alliansen står för, men mot allt dåligt. Och han har hittills haft möjligheten att avvakta och se vad som fungerar bra och mindre bra.

Men Löfven är lika bunden som företrädaren Juholt i det parti som inte vet vart det ska, som inte har någon egen politik, som vill vara vänster men som inser att det borde vara höger. Så fort han lägger skarpa förslag kommer hans parti att reagera. Antingen höger eller vänsterkanten. Så fort de skarpa förslagen kommer stelnar geleklumpen och blir möjlig att bemöta.

Så Folkpartiet och Alliansen måste fortsätta att lägga tydliga förslag som bygger en bild av det positiva Sverige, Sverige för arbete och välstånd, Sverige för framtid och förnyelse. Huvudansvaret ligger på Fredrik Reinfeldt som måste bli mer visionär. Men för Jan Björklund och oss liberaler ligger vägen mot framgång både i opinion, val och politik öppen. För till syvende och sidst kommer denna bild att visa sig starkare än det parti som likt en ogreppbar geleklump är för allt bra och mot allt dåligt utan att veta vad vare sig det ena eller det andra är.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, SR1, SVT1, TV4-1, TV4-2

Tystnadens väg

Jag går i mitt paradis. Den lilla vägen upp genom min skog. På ena sida stortallarna och skräpskogen med granarna. På andra sidan hagen med björklunden. Där betar fåren fortfarande i väntan på lammning.

Vägen är inte lång. Några hundra meter bara. Skogen är som vilken skog som helst. De höga naturvärden som finns i den är lätt räknade.

Men en kväll som denna i slutet av april, när den vinter som envist bitit sig kvar i fjolårsgräset plötsligt släpper taget och gårdagens regn och snöglopp glöms, är värdet av denna markplätt omätbart.

För mig finns vissa fåglar som ger mer glädje än andra. Sädesärlan är en sådan. När hon kommer trippande på stalltaket den 5 april, när hon springer över gårdsplanen en stekhet dag i juli, när hon förvånansvärt nog uthärdar en kylig oktoberdag. Taltrastens vackra flöjttoner en annan. Livet får ett annat djup när vårkvällen fylls av trastsång.

Men det finns ingen som rödhaken. Hur ska man beskriva de känslor hans sång skapar? Hur ska man beskriva hans sång? Som en bäck genom urskogen som plötsligt skimrar fram när vårsolen tränger igenom molnen. Stilla forsande, porlande, lugnar ner sig någon sekund för att sedan kasta sig ut igen i en ofattbar glädje. Hur kan en så liten varelse förmedla en sådan glädje, ett sådant hopp? Våren kommer! Livet börjar igen! Här, just nu, för dig!

På hösten en helt annan. Stilla smyger han i syrenbuskarna. Tickar försynt och låter ibland även mig få en skymt av det bröst som mer skimrar av mjukt orange än rött. Av vårens extatiska sångare finns inget kvar. Som sammet rör han sig bland tystnande färger. Och väcker en annan form av stilla glädje. Och eftertänksamhet. Vemod.

Min lilla väg genom min skog, den skog som ingen annan än jag eller Gud Fader kan förändra, är en väg av tystnad, även de vårdagar fåglarna sjunger som mest. Där finns alltid tid för tanke och kontemplation. Där finns tid att söka tiden efter.

Dagens samhälle är så fantastiskt snabbt. Allt ska hända nu, och har det inte redan hänt är det för sent. Det långsiktiga mäts i månader, eller kanske något år. I den politik och den demokrati som egentligen är en lovsång till långsamhet och eftertanke, blir snabbheten allt mer tydlig. Sannolikt är det nödvändigt. Demokratin kan inte vara ett reservat av oföränderlighet i ett samhälle där förändring är norm. Men frågan är om det är bra.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter gemensam kunskap, gemensamma världsbilder, gemensamma språk. Demokratins grund är egentligen det långsamma samtalet, där teser ställs mot antiteser, där argument bemöts av motargument och där synteser och kompromisser hittas. Men idag handlar det mer om yta än om djup. Politiken blir en spegel av den senaste opinionsmätningen. Samtalet ersätts av ett skrikande i ett debattprogram. Argumenten får 30 sekunders mediatid. Artiklarna i tidningarna blir allt kortare.

Detta påverkar demokratin. Och det påverkar vårt samhälle. Det märks inom flera politikområden. Etik och moral, exempelvis, är idag mycket mer en fråga för hur vuxensamhället ska få sina krav omedelbart tillfredsställda än om hur vi hittar ramar för en långsiktigt hållbar mänsklig samexistens där vi värnar de sårbaraste.

Men det finns nog inget politikområde där kollisionen mellan dagens krav på snabbhet och demokratins långsamma vindlingar blir mer tydligt än inom miljöpolitiken. Här har vi naturvården, där art efter art försvinner ur livsväven därför att vår livsstil och vårt livssätt förutsätter det. Här har vi klimatpolitiken, där de åtgärder vi vidtar idag kanske får konsekvenser först om 100 år. Och här har vi miljöpolitiken, där vi använder biosfären som ett fullskaleexperiment för kemikalier - och kanske ser resultatet om en generation eller två.

För att värna den skapelse som vi lever i, borde vi levt långsammare, eller i vart fall agerat långsammare, under en mycket lång tid. Och nu, i den elfte timmen, borde vi agera snabbt, även om resultaten visar sig först någon gång i framtiden. Men med den samhällets och politikens logik som idag råder, kan man inte lova resultat någon gång i framtiden. Det är ju här och nu som gäller...

Så frågan är vad som händer med rödhaken, taltrasten och sädesärlan i framtiden. Kommer mina barn och barnbarn att kunna gå den lilla vägen mellan gammeltallarna och skräpskogen på den ena sidan, och björkdungen med betande får på den andra? Kommer deras aprilkvällar, när den eländiga vintern äntligen släppt taget om fjolårsgräset, att fyllas av mästersångarnas stilla, forsande toner? Kommer tiden att finnas att inte bara tänka, utan att tänka efter?

Och var finner de sin tystnadens väg, den väg som kan leda tanke och ord att söka tiden efter?

Allt var bättre förr!

I går kom jag hem från fotbollen, ÖSK mot Elfsborg. En rätt väntad förlust, 0 - 2. Det känns knappast som om det är dessa matcher ÖSK ska vinna i år. Om det varit för några år sedan hade jag varit knappt talbar, vresig och vred. I går, mer ett ryckande på axlarna. För det är bara att inse, allt var bättre förr, när Folkpartiet styrde i Örebro.

För så är det ju - den sportsliga utvecklingen är ju en spegel av den politiska.

Förr, när Folkpartiet styrde i Örebro, blev Örebro Sveriges Idrottshuvudstad. Det berodde på både bredd och elit, på många fantastiska lag och fantastiska prestationer, och ett enormt engagemang från massor av ideella krafter.

Men nu, när sossarna styr, rasar allt!

När Folkpartiet styrde låg ÖSK i topp i fotbollsallsvenskan. När sossarna styr ligger ÖSK sist.

När Folkpartiet styrde gick ÖSKs handbollstjejer som tåget mot eliten. När sossarna styr går de motsatt väg.

När Folkpartiet styrde var ECO Örebro basket på uppgång. Nu, när sossarna styr, sladdar de och vinner knappt en match.

Det var till och med så att Örebro Volley, trots att man hade en tränare som inte klarade av att skilja idrott och politik så sosse han var(är) (fast då var det inte officiellt men det var inte så svårt att gissa), gick bra. Men nu, när han är en del av de styrande sossarna, går det dåligt.

Folkpartiets positiva idrottsinverkan sträckte sig till och med utanför kommungränserna. Som starka regionala förespråkare, som exempelvis hellre ser att Hallsberg stärks som kombiterminalplats än låter skattebetalarna i Örebro konkurrera med stora risker som följd, gladdes vi åt Degerfors som blev allt starkare i Superettan. Och LIF Lindesbergs oranga orkan (orange är förresten den färg som Folkpartiet använde långt före Alliansen) svepte in över Sverige. När nu sossarna styr sladdar Degerfors i Superettan och LIF Lindesberg har långt till eliten.

Det finns de som påstår att idrott och politik inte hör ihop. Men det är bara att kolla tabellerna och se skillnaderna mellan ett liberalt Örebro och ett där sossarna styr. Framgång mot kräftgång helt enkelt.

Typ:-)

Media: NA1, NA2, NA3, Radio Örebro,

Lokal liberal utmaning

Allt fler pekar på det sammanpressade politiska läget i Sverige. Det finns två partier som kopierar varandra. Moderaterna säger sig vara det enda arbetarpartiet. Och socialdemokraterna påstår sig vara ett arbetarparti. Även om socialdemokraterna inte kommit med någon egen politik sedan Stefan Löfven tillträdde, låter deras kommentarer till Alliansens politik som ungefär samma.

I förra veckans blogg skrev jag lite om behoven av en ny liberal ekonomisk offensiv. Vi kan inte fortsätta att lägga oss platta för vare sig det ena eller det andra "arbetarpartiets" ekonomiska politik. Det måste finnas en egen liberal agenda, en politik som ser till näringslivets behov, som ser hållbar tillväxt som central och som vill lägga en grund för växande människor.

Nationellt kommer vi liberaler att behöva bli tydligare. Jag menar att det finns en rädsla för att stå upp för liberalismens grundteser. Det finns fortfarande alldeles för många som är uppväxta och formade av den socialdemokratiska tankehegemonin. Fredagens gemensamma artikel från kvinnoförbunden om det socialistiska förslaget om att styra föräldrarnas rätt att hantera föräldraförsäkringen själva är ett typexempel. Denna socialdemokratiska tankehegemoni vilar fortfarande tung över Örebro, en gång den socialdemokratiska kommunsocialismens högborg, och fortfarande en stad som vilar i resterna av 1968.

I den kommunledning vi idag ser, fullständigt styrd av socialdemokraterna, är återgången till det som en gång var övertydlig. Kommunen kan allt, ska göra allt, ta över allt och vara inblandad i allt. Några av alldeles för många exempel:

• Kommunen bildar bolag som ska konkurrera med näringslivet när det gäller byggande och förvaltande av fastigheter. Affärsmässigheten kommer att sättas på undantag. 
• Kommunens bolag kräver att underleverantörer ska genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att komma ifråga. Åter sätts affärsmässigheten ur spel, och såväl skattebetalare som hyresgäster riskerar att få betala dubbelt. Samtidigt försvagas det lokala näringslivet när reglerna skrivs så att bara storföretag kommer ifråga.
• Socialdemokraterna menar att kommunen ska vara med och driva hotell och konferensanläggningar. Istället för att sälja bolag så startar man nya.
• Socialdemokraterna är inte nöjd med att det finns privata energibolag som i princip bygger ett vindkraftverk om dagen. Istället ska man konkurrera med ett kommunalägt vindkraftbolag.
• I de flesta kommuner är kommunala fotbollföreningar ett skämt. Men inte i Örebro. Här vill socialdemokraterna starta en kommunal fotbollförening i Vivalla.
• Valfriheten sätts på undantag, lagen om valfrihetssystem sniglas fram, entreprenörer göre sig inte besvär.
• Istället för strategiska försäljningar av bostadslägenheter, riskerar socialdemokraterna bolagets status eller ställer hyresgästerna inför faktum: Enorma hyreshöjningar eller minskat underhåll.
• Och kommunens ekonomi är mest till besvär. Det finns ingen insikt om behoven av att värna en långsiktigt hållbar ekonomi. Socialdemokraterna räknar med att det alltid finns någon annan som räddar kommunens ekonomiska ställning.

Och så vidare...

Mot detta måste det finnas en alternativ liberal agenda. En sådan agenda handlar både om en liberalare ekonomisk politik och ett starkare värnade av långsiktigt hållbar välfärd. Låt mig exemplifiera ytterligare:

• När socialdemokraterna vill bilda nya kommunala bolag, sätter vi liberaler tilltro till näringslivet. Vi vässar vår upphandling, men låter politiker sköta det offentliga, och det privata sköta näringslivet.
• När socialdemokraterna hävdar att privata bolag ska driva arbetsmarknadspolitik, menar vi liberaler att bäst arbetsmarknad får vi om näringslivet får sköta sig självt. Flest arbeten kommer om vi har starka, fria och växande företag, företag som tjänar pengar och som kan investera i framtiden. Kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken med skattepengar. Näringslivet driver företag och skapar jobb.
• När socialdemokraterna vill bilda kommunala fotbollföreningar, visar vi liberaler att vi tror på föreningslivet och det civila samhället. Underifrånperspektivet är självklart för oss. Synen på egenmakt likaså. Ett civilsamhälle och ett föreningsliv som styrs av och från kommunen kommer att leda till svagare föreningar och minskat engagemang från örebroarna.
• När socialdemokraterna vill sätta spärrar och gränser för valfriheten, bejakar vi liberaler den. Vi tror på varje människas vilja att göra sina egna livsval, i skolan, som förälder, som gammal eller som anhörig. Valfrihet och mångfald är självklara i vårt Örebro.
• När socialdemokraterna påstår att bara ÖBO kan garantera bra boende, väljer vi liberaler en annan väg. För oss är det mindre viktigt vem som äger lägenheterna, men viktigare att alla lägenheter är bra. För oss är det viktigare att det byggs fler hyresrätter i Örebro, än att det är ÖBO som ska bygga dem. När socialdemokraterna leder ÖBO mot enorma hyreshöjningar eller kraftigt minskat underhåll, vill vi värna hyresgästernas rätt till begränsade hyreshöjningar och fortsatt starkt underhåll.
• För oss liberaler är en långsiktigt hållbar ekonomi alltid grunden för en lika långsiktigt hållbar välfärd. Det innebär att vi värnar en växande, framåtsyftande, förändringsbenägen kommun. Vi vet att Örebro kan bättre. Vi ser Örebros potential, men vi ser också alla de begränsningar årtionden av socialdemokratiskt styre satt kring kommunen.

Idag presenterades åter Svenskt Näringslivs mätning över läget i näringslivsklimatet i landets 290 kommuner. Örebro parkerar fortfarande på 122 plats. Det är dåligt. Det tyngsta skälet är att Örebro hittills inte haft politiker som förstått sig på näringslivets villkor. Det senaste årets återgång till socialdemokratisk kommunsocialism riskerar att försämra läget ytterligare. Men det beror också på ett näringsliv som har alldeles för många företrädare som insocialiserats i socialdemokraternas tankebanor.

Örebro skulle behöva ett friare näringsliv, ett näringsliv med företrädare som vågade ryta till mot kommunen. Istället har vi alldeles för ofta näringslivsföreträdare som tror att framtiden ligger i att hålla god min i elakt spel och spela på politikernas villkor. Och historiskt har de sannolikt gjort rätt. Vänskap med rätt socialdemokrater öppnade dörrar till framgång.

Örebro behöver ett starkare näringsliv för jobb och framtid. Örebro behöver bli liberalare för att lägga grunden till detta starkare näringsliv, för jobb och framtid. Örebro behöver ett starkare Folkparti.

Media: AB, SVD, NA, EX,

Välkomstanförande, Äldreriksdagen 2012

Deltagare på Äldreriksdagen 2012

När jag var ung, för mycket länge sedan, och drömde om vad jag skulle bli när jag blir stor som alla unga gör, ville jag bli sjuksköterska. Men jag var inte helt säker, för det är man ju inte alltid som ung. Det gällde att prova på.

Med bara en teoretisk gymnasieutbildning i fickan sökte och fick jag anställning på en nyöppnad vårdanläggning för främst äldre. Långvård. Mest nattjänst. Vi var för det mesta tre i personalen. Två biträden och en sjuksköterska som delade ansvaret mellan vår avdelning och de två andra i huset. Mer än 20 gamla. Avdelningarna hette förresten 501, 502 och 503.

På vår avdelning blandades det rätt friskt med patienter. Här fanns gamla människor, trötta och sjuka av ålder. Här fanns inte fullt så gamla, men samtidigt sjukare människor. Och så fanns det någon i medelåldern med en diagnos som innebar en lång väntan på…

Här fanns fyrsalar och tvåsalar och enkelrum.

Jag gillade jobbet. På natten fanns det ibland tid att prata med de patienter som inte kunde sova. Mellan blöjbyten, ombäddningar och sondmatningar och ibland närvaro i livets absoluta slutskede.

Men när jag funderade högt över mina framtidsplaner inom vården var det flera bland personalen som sa ungefär så här: Tänk dig för. I framtiden kommer du bara att få jobba med äldre.

Och jag bytte bana.

Ibland har jag funderat över det råd som mina arbetskamrater gav mig. Inte minst de senaste åren när mitt ordförandeskap i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg delvis lett mig tillbaka till den bana jag var på väg in på i tonåren. Lika ofta har jag funderat över skillnaden mellan dåtidens långvård och dagens äldreomsorg.

Det finns de som påstår att äldreomsorgen var bättre förr. Jag delar inte den synen. Omsorgen om äldre människor utvecklas hela tiden av olika orsaker. När samhället förändras måste också vårt sätt att ta hand om en gammal människa förändras.

Nya livsmönster ställer nya krav.

Nya vårdmöjligheter ger nya förutsättningar.

Ny teknik skapar nya möjligheter.

Och systematiserad forskning och erfarenhet lägger grunden för kunskapsspridning och ökad förståelse för både det friska och det sjuka åldrandet.

Men det är många bitar som måste på plats.

Sveriges Kommuner och Landsting till exempel. Förr två förbund. Nu ett. Det finns ett syfte med detta som inte bara handlar om en effektivare organisation. Och det blir kanske som allra tydligast inom äldreomsorgen.

För vi kan välja att skapa stuprörsorganisationer som blir experter på just sin diagnos eller sin omsorgsidé. Eller vi kan välja att samverka kring varje enskild gammal människa och försöka hitta vägar över de skillnader som olika huvudmän innebär. Vi kan söka vår styrka som antingen kommuner eller landsting, eller som kommuner och landsting i samverkan.

Just nu intensifieras arbetet med att finna vägar över huvudmannaskapsdiket. Kommuner och landsting söker arbeta med varandra på olika sätt över hela landet. Samverkan kring den enskilda individen blir allt tydligare. Men det krävs mer.

Och här har ni, deltagare på Äldreriksdagen, möjligheten att bli än mer av framtidens hjältar. För detta arbete är inget som görs av sig självt. Det är heller inget som görs av en beredning på SKL, eller av staten. För att vi ska lyckas krävs att det finns en tydlig ledningsstruktur och en ledningskultur som är inriktad på samverkan kring den äldre personen. Det är ni som kan öppna dörrarna för och till varandra. Det är ni som gemensamt kan söka den nödvändiga samverkan som behövs för att göra en bra äldreomsorg ännu bättre.

Visst kan både stat och SKL hjälpa till. Och vi gör det på olika sätt.

Ett av de sätten är de prestationsbidrag som kopplat till registreringar i olika typer av register söker vägar att strukturerat och strategiskt knyta vardagens verksamhet till både forskning och erfarenhetsutbyte. När ni registrerar i Senior Alert, i Svenska demensregistret eller hanterar indikatorerna kring olämplig läkemedelshantering innebär det inte bara att kommunen eller landstinget får del av de medel staten ställt till förfogande. Det är främst ett verktyg för att öka förståelsen för hur en bra vård och omsorg för den gamla människan ska se ut. Och det ger möjligheter att sprida goda exempel på hur vi jobbar med och för varje gammal människa som är i behov av våra välfärdstjänster.

Visst kan man ibland fundera över alla dessa register och registreringar. Har de bara tillkommit för att det finns sådana tekniska lösningar? Svaret på den frågan är nej. Rätt använda kommer registren att bilda en värdefull bas för just den strukturerade kunskapsspridning som är nödvändig för en ännu bättre äldreomsorg. Men hela tiden måste vi hålla fokus på vårt uppdrag: Vård till och omsorg för den gamla människan.

På många håll i landet sker just dessa förändringar, just nu. Landsting och kommuner söker nya vägar för samarbete.

I Uddevalla kan en gammal människa med flera sjukdomar komma direkt från sitt vård- och omsorgsboende till den äldrevårdsavdelning som finns. På de flesta andra håll krävs en omväg om akuten. Men i Uddevalla söker man en väg som passar den gamla människan bättre. Och när tiden för utskrivning är inne finns en speciell utskrivningssjuksköterska som i nära kontakt med kommunens socialtjänst jobbar med hela situationen kring den gamla.

I Skara finns ett äldreboende för äldre med demenssjukdomar som knappast använder sömnmedel. Rätt många frågar sig om det är möjligt. Men genom ett strukturerat arbete kring varje gammal människa, genom samtal och närvaro och genom samarbete kring all medicinering går det. Mycket handlar om utvärdering, uppföljning och återkoppling. Vad gör vi rätt? Hur gör vi bättre? Och allt handlar om att se varje gammal människa som en individ med individuella behov och rättigheter.

Uddevalla och Skara kan tjäna som exempel på det som nu händer, och som behöver hända allt mer.

Ett av de vanligaste orosmolnen på den offentliga himlen idag är de demografiska förändringarna. Själva orden förskräcker. De demografiska förändringarna. Men bakom orden ligger något i grunden positivt. Allt fler av oss kommer att leva allt längre. Förhoppningen är också att allt fler kommer att leva både längre och friskare, eller i vart fall längre och med sjukdomar som vi kan behandla så vår livskvalitet är hög långt upp i åren.

De demografiska förändringarna är inget problem. De är en utmaning. En utmaning till oss att göra rätt, att våga förändra och bryta nya vägar.

Visst är det sannolikt att det kan komma att kosta mer om allt fler av oss blir allt äldre. Sannolikheten att fler av oss också blir sjuka på ett eller annat sätt är hög. Vårdkostnaderna riskerar att öka, kostnaderna för omsorg likaså. Men resurserna kommer inte att hänga med i utvecklingen. Då är det viktigt att både våga förnya, förändra och söka nya vägar. Frågorna är många:

Hur gör vi för att den gamla människan ska få ökad hälsa och slippa livsstilssjukdomar?
Hur gör vi för att hålla den gamla människan aktiv, såväl fysiskt som mentalt så länge som möjligt?
Hur gör vi för att minska medicineringen och samtidigt förbättra livskvaliteten?

Hur jobbar vi med att anpassa och individualisera behoven av boende, service och välfärdstjänster för den gamla människan?
Hur gör vi för att den gamla människan ska kunna fortsätta vara en värdefull individ, med rätt att vara just sådan som hon vill vara?

Hur gör vi för att pengarna ska räcka?

Några frågor, i en lång rad. Några frågor som också pekar på värdet av det arbete som görs i alla olika kommuner och landsting.

Vi vet att äldreomsorgen är ifrågasatt idag. Vi kan läsa om missförhållanden och om oacceptabel behandling av äldre människor. Vi vet förvisso att det allra mesta som görs av såväl offentliga som privata aktörer för äldre är bra. Äldreboendena och hemtjänsten fungerar. De allra flesta är nöjda. Men en gammal människa som behandlas ovärdigt är ett fel för mycket.

För att kommuner och landsting ska återta och bibehålla trovärdigheten måste vi både prestera och leverera en bättre vård och omsorg av våra äldre. Och det ska göras i en situation där utmaningarna ökar.

Hur ska vi då göra?

Sanningen är att det inte finns ett svar.

Det finns flera.

Styrkan i vårt sätt att organisera välfärdsarbetet i Sverige är att vi genom kommuner och landsting måste inse att Sverige är olika. Den offentliga servicen kan inte se likadan ut i Stockholms innerstad som i Sveg. Det går inte heller att jämföra Rosengård med Rättvik. I ett land med stora olikheter måste en mångfald av lösningar sökas och svaren på frågorna bli än fler.

Och i en situation där utmaningarna är stora, där De Demografiska Förändringarna hotar, krävs kommuner och landsting som söker nya vägar, som följer upp, utvärderar och återkopplar – och som låter sina grannkommuner och landsting få reda på de goda exemplen och ta lärdom av de sämre.

Framtidens svenska äldreomsorg är inte en ensartad, centraliserad företeelse. Framtidens svenska äldreomsorg bygger på mångfald, en mångfald som är lika mångfacetterad som alla de äldre som behöver den.

När jag för 30 år sedan funderade över vad jag ville bli, och berättade om det, fick jag ett svar som är ganska skrämmande: Fortsätt inte i vården. Du får bara jobba med gamla människor.

Är det ett rimligt synsätt? Knappast.

Människans värde får inte förändras, även om vi förändras som människor. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första. Den insikten och den förståelsen kan inga statliga regleringar eller överenskommelser mellan SKL och Socialdepartementet frammana.

Men kanske är det er viktigaste uppgift. Som politiker och tjänstemän i alla Sveriges landsting och kommuner har ni huvudansvaret för att förmedla en kultur som pekar på just detta:

Alla människor är lika värda. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första.

Egentligen är det där arbetet måste börja.

Och sannolikt är det just för att ni omfattas av den insikten som ni är här. Dagens och morgondagens hjältar i arbetet för en ännu bättre vård och omsorg om oss som är eller ännu inte är gamla.

Välkomna till Äldreriksdagen 2012!

Media: Veteranen

Ny liberal ekonomisk offensiv!

En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.

Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

Vem styr i Örebro?

Idag har kommunstyrelsen (KS) haft sammanträde. På det sammanträdet fanns ett extraärende som kastats in precis före mötet. Björn Sundin (s) (som ju inte har några hemliga listor men som ändå plockar fram ärenden som ingen vet något om...) ville att kommunstyrelsen skulle besluta om att återstarta TruckStop-projektet. Enligt ansvarig tjänsteman hade man jobbat med det i flera månader. Men ingen från oppositionen har fått veta något. Ärendet - som borde gått genom programnämnd Samhällsbyggnad - kommer direkt till KS och ska sedan omedelbart till KF.

Man kan tycka vad man vill om det (o)demokratiska sätt som ärenden bereds i Örebro kommun idag. Speciellt inom samhällsbyggnadsområdet är hemligheten norm. Och så kan en majoritet handla. Vill man så kan man vara hemlig. Ärenden kan läggas på bordet. Beredningsärenden kan bli beslutsärenden utan förhandsinformation. Bakgrundshandlingar kan saknas. Majoriteten avgör om de vill spela med öppna eller slutna kort. Det är uppenbart vilket spel den nuvarande majoriteten spelar.

Men det som verkligen borde bekymra örebroarna är ekonomin bakom de många besluten om stora investeringar som S-Kd-C-majoriteten nu genomdriver. Investeringsvolymerna har aldrig varit större. Och riskerna med investeringarna aldrig mer oroande.

Under den förra perioden investerade vi rejält. Men som ansvarig för ekonomin var jag alltid noga med att både bedöma de finansiella konsekvenserna, att det helt enkelt fanns pengar för investeringarna, för räntor och för avskrivningar, och verksamhetskonsekvenserna, det vill säga att det finns pengar till de verksamheter som ska använda investeringarna. Eftersom vi gjorde stora överskott fanns pengar till finansiering av investeringar. Och eftersom vi hade koll på ekonomin visste vi att verksamheterna fick sina pengar.

Men det finns ingen ekonomisk kompetens i den nuvarande majoriteten. Vare sig Lena Baastad eller Lennart Bondeson har visat sig ha kontroll på de nödvändiga besluten som måste fattas. Det verkar saknas strategier för att nå en ekonomi i balans. Det handlar om ständiga brandkårsutryckningar. Nämnderna har ingen styrning. Man fattar beslut som man hoppas ska ge resultat nu, men som inte har några konsekvensbeskrivningar på längre sikt. Den ena handen vet inte vad den andra gör. "Besparingarna" på fastigheter är det tydligaste exemplet. Skolnämnderna beslutar nu att lämna lokaler som inte går att avyttra. Kostnaderna för kommunen består, men en och annan nämnd kan påstå att man har tagit rätt beslut.

Majoriteten spelar ett högt spel. Redan från augusti 2011, när man fattade beslut om att ge nämnderna 50 miljoner som egentligen inte fanns, ökade man kostnadsnivåerna långsiktigt. Nu beslutar man om nya åtaganden som vare sig Baastad eller Bondeson har en aning om ifall kommunen har råd med.

Det märkliga med dessa nysatsningar är att de inte kommer inom kommunens kärnverksamheter. Förskolan och skolan, äldreomsorgen och servicen till de med funktionshinder - där sparar Baastad och Bondeson kraftigt. Bara idag kan vi höra om att det i Skolnämnd Sydost finns flera skolor som går med miljonunderskott. Och mer besparingar finns dolda, besparingar som vare sig Baastad eller Bondeson vill visa upp.

Men samtidigt som den socialdemokratiskt styrda majoriteten stänger halva Almbro skola, samtidigt som Navets skola får dra med sig underskott på 3,5 miljoner, samtidigt som man säger upp tiotals lärare, samtidigt som nattsjuksköterskorna minskas och de äldres otrygghet ökar - samtidigt finns det ett område som inte behöver spara.

Idag beslutade Baastad och Bondeson att ge minst 34 miljoner till en P-plats för lastbilar. Den kommer att kosta kommunen 2,5 miljoner per år. Och den nya kombiterminalen (som riskerar konkurrera ut Hallsberg och orsaka stor skada för regionen) får 600.000 bara för utredning. Kostnaden för att färdigställa den kommer inte att stanna vid 34 miljoner. Det nya Norrcity-projektet rullar vidare med konsultkostnader och kommande storinvesteringar. På samma sätt är det med järnvägsutredningen. Konsultkostnader och hundratals miljoner i investeringar.

De sammanhållande länkarna för det område som kan spendera är Samhällsbyggnad och Björn Sundin. Det blir allt tydligare att vare sig Baastad eller Bondeson förmår fördela pengarna efter behov. Sundin begär och Sundin får. Och de som får betala är förskolebarnen, eleverna och de äldre i behov av trygghet och stöd.

Så vem är det som styr i Örebro? Knappast Baastad. Knappast Bondeson. Mer sannolikt Sundin och den grupp han samlat kring sig. Det är ett visst bekymmer för den demokrati som kräver öppenhet och tydlighet. Men det är ett gigantiskt bekymmer för Örebro kommuns välfärd och ekonomi.

Media: NA, SRÖrebro

Rädda Almbro skola!

Socialdemokraternas skolnedläggningspolitik fortsätter. Efter katastrofen runt WUC tar nu Thomas Esbjörnsson nya tag.

Engelbrektsskolan ska flytta till WUC. Man kan ju fundera varför. Är det inte så enkelt att sälja WUC som sossarna trodde? Får man inte betalt? Då blir ju en flytt av Engelbrekt en möjlighet. Men är det rimligt? Om man flyttar Engelbrekt till WUC kommer små barn att behöva köras runt omkring i centrala Örebro. Och den sista centrala högstadieskolan försvinner. För Esbjörnsson var ju just det centrala läget det viktiga när han lovade att värna Rudbecksskolan till varje pris. Men samma logik gäller uppenbarligen inte för Engelbrekt...

Som vi förstått det har denna fråga diskuterats på kommunalrådskansliet under en tid. Som alla frågor ska naturligtvis vi i Folkpartiet kolla på det underlag som finns och de konsekvenser det får. Men denna gång måste sossarna göra rätt. Fråga först och besluta sedan. Vi kommer att kräva att elever, föräldrar och personal får säga sitt före ett beslut tas, inte efter.

Den majoritet som leds av Lena Baastad har uppenbarligen svårt med dialog. Det är hennes ansvar att se till så dialogen med örebroarna fungerar. Men det gör den inte. Och det är främst inom skolområdet som dialogen saknas. Skola efter skola ifrågasätts, flyttas eller läggs ner. Och det sker över huvudena på örebroarna.

Den senaste (knappast sista) förslaget är att lägga ner halva Almbro skola. Eleverna i årskurserna 4-6 ska flyttas till Almby skola. Det innebär att barn kommer att köras långa sträckor, förbi en väl fungerande skola för att gå i en skola som haft tydliga kvalitetsproblem.

Det finns två fel i socialdemokraternas skolpolitik. Det första är att de prioriterar märkligt. Lena Baastad har valt att spara kraftigt på skolområdet. Under hennes ledning tas resurser på tiotals miljoner från skolan. Istället satsar hon på nya kommunala bolag, enorma kostnader för olika utredningar inom samhällsbyggnadsområdet, riskerar pengar på nya kommunala bolag och nu senast satsar hon 34 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar. Den prioriteringen kommer att skapa problem för Örebro i framtiden. Socialdemokraternas nedvärdering av utbildning och studier märks sedan länge i Örebro. SCB kom senast igår med en mätning som visar hur illa länet ligger när det gäller intresse att studera vidare.

Det andra är att det saknas långsiktiga planer. Hela politiken är en radda av nödutryckningar:
Oj - gymnasieskolorna gick faktiskt med förlust. Nu måste vi lägga ner en skola. Vilken har vi inte lovat att bevara?
Oj - vi har för många skollokaler kvar ändå i stan. Vilken skola kan vi flytta? Ska vi leka grisknorrsleken fast med skolor? Den skola som får en nål på sig flyttas?
Oj - de pengar vi ger till skolområdena räcker inte. Våra besparingar märks. Hur ska vi nu göra? Kan vi lägga ner någon skola, men låtsas som om vi inte lägger ner den utan bara flyttar verksamhet?

Helhetssynen saknas. Besparingarna på välfärden märks. Skolområdet påverkas mest. Eleverna drabbas. Och kommunledningen? Lena Baastad är tyst som vanligt. Har Örebro kommun någonsin haft en kommunstyrelseordförande som är så osynlig? Frågan som allt mer måste ställas är vem som styr i Örebro? Vem finns bakom kommunstyrelseordföranden och drar i tåtarna?

Och Thomas Esbjörnsson styr åt alla möjliga håll samtidigt. Mest handlar det om besparingar och om skolorna som någon form av sociala inrättningar. Mycket lite handlar om kunskap, studieresultat och bildning.

Nu ska alltså Engelbrektsskolan flyttas och Almbro skola läggas ner till hälften. Utan konsekvensbeskrivningar. Utan hänsyn till vare sig elever, föräldrar eller lärare. Det är sannerligen dags för en liberal skolpolitik i Örebro!

Media: NA1 och NA2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1

Vårproposition

Så presenterades alltså vårpropositionen. Och den innehöll - därom tvista de lärde.

Regeringe, med finansminster Borg i spetsen tryckte på det osäkra ekonomiska läget som världen befinner sig i. Fortfarande är Greklands krisande ekonomi ett spöke. Och det finns fler Sydeuropeiska länder som inte är säkra. Kina talar om risk för minskad tillväxt och i USA knackar det betänkligt, även om de senaste siffrorna kanske inger visst hopp. Regeringen kör den försiktiga linjen och avvaktar säkrare mark.

Från delar av oppositionen kommer direkt kritik. Vänstern och Miljöpartiet vill satsa mer på allt möjligt. Deras ekonomiska politik går på ett helt annat spår än regeringens. Här handlar det om att satsa sig ur krisen, oavsett om pengarna finns eller inte.

LO, som sannolikt får agera socialdemokratisk konservativ hund idag, vill också ha mer statliga pengar till allt möjligt, men framförallt att staten ger mer pengar till kommuner och landsting.

Flera andra ekonomer pekar på att det skulle kunna vara läge för en något mer expansiv finanspolitik, medan andra har stor förståelse för regeringens försiktighet.

Och socialdemokraterna då, vad vill de? Efter debatten i Aktuellt i kväll är jag minst lika osäker som tidigare på vad socialdemokraterna under Löfven egentligen vill. Magdalena Andersson svarade utan att svara på de frågor Aktuelltreportern ställde. Det är enkelt att säga att regeringen inte gör något åt arbetslösheten, men det enda Andersson kunde säga var att hon inte skulle göra som regeringen. Men vad detta andra var, blev hängade i luften.

Vilken politik vill egentligen socialdemokraterna föra? Vad vill Stefan Löfven? Ingen vet. Men så länge opinionssiffrorna går uppåt spelar det mindre roll för partitoppen. Men förr eller senare kommer "payback time". Det är då Löfven och Andersson måste svara på vilka reformer de vill göra, varifrån pengarna ska tas och med vilka partier de ska driva denna politik.

Just nu mörkar Stefan Löfven och Magdalena Andersson allt. Det finns ingen socialdemokratisk politik. Och det är det bästa som hänt partiet på flera år...

Annars funderar jag på varför vi i Sverige kräver att staten hela tiden ska lägga ut mer pengar på nya reformer. Är det nödvändigt? Skulle det inte kunna vara det omvända, att en vår- eller höstproposition någon gång kunde beskriva en stat som lägger över mer makt och befogenheter på de enskilda individerna, på företagen, på den civila sektorn? Nej - inte i Sverige. Här är vi fortfarande fast i den socialdemokratiska tankehegemonin: Politisk kraft visas genom att staten gör mer.

Inte för att USA är något av mina drömländer. Men det är rätt intressant att följa den amerikanska presidentvalskampanjen parallellt med svensk politik. Det är ju inte så att denna debatt helt domineras av presidentkandidater som säger att staten ska göra mer, att staten ska spendera mer, att staten har ansvar för allt. Men i Sverige är det nästan ett axiom. Det parti vinner som lovar att staten ska göra mer på bäst sätt...

Sannolikt kommer det att behövas ytterligare ökningar av offentliga utgifter de kommande åren. Den demografiska utvecklingen kommer inte minst att ställa oss inför stora prövningar. Klimatet kommer också att ställa krav både på förebyggande åtgärder och på att göra samhället så stabilt att det klarar det förändrade klimatet.

Arbete, innanförskap och integration är också stora frågor som kräver politiskt engagemang. Men här är det inte alls säkert att det alltid är mer offentligt utförande som är svaret. Kanske är det ibland tvärsom. Ett växande näringsliv mår bättre av mindre statlig styrning, av färre kommunala bolag, av mindre illojal konkurrens. Innanförskapet kanske klaras bättre av medborgare som ges makt över sina egna liv, i samverkan i det civila samhället, istället för att de låses in i projekt som påhittiga politiker ständigt poppar ut. Och integrationen kanske mest löses av en skola som gör det den verkligen ska - ge alla elever den kunskap de behöver för att klara av ett liv i ett mångkulturellt samhälle med en gemensam värdekärna. Inget mer. Inget mindre.

Media: DN och DN2 och DN3 och SVD och SVD2 och AB och SVT och EX1 och EX2

Bloggar: Kent och Mathias

Inga kommunala vindkraftbolag

Den socialdemokratiska kommunledningen i Örebro går vidare i sitt arbete med att försämra näringslivsklimatet i Örebro. Allt tydligare märks det att de två så kallade samarbetspartierna KD och C bara har att rätta in sig i det socialistiska ledet. Förra månaden fick de acceptera att socialdemokraterna startade ett bolag för arbetsmarknadsåtgärder i Vivalla. Idag går de ut med en vindkraftssatsning, där Örebro och det minst lika socialistiska Kumla ska starta ett energibolag som ska konkurrera med alla de privata elbilar som finns.

Socialdemokraterna påstår att de gör det för klimatet. Men det finns inget som säger att just kommunägd vindkraft är bättre för klimatet än privatägd. För det finns rätt mycket privatägd vindkraft i Sverige. Och utbyggnadstakten är just nu hög. Så varför ska Örebro kommun ut och konkurrera med de privata företagen? Vore det inte bättre för såväl kommunmedborgarna som för näringslivet att kommunen istället agerade som den stora kund man är? Istället för att bygga själv, snedvrida konkurrensen och riskera skattebetalarnas pengar, kunde man kräva att den energi som köps ska vara vindkraft om man nu menar att den är det bästa.

För det finns risker med satsningen. Vindkraften är lönsam idag tack vare de statliga subventioner som finns. Men skulle skatter och elcertifikatsmarknaden förändras riskerar örebroarna att bli av med många miljoner de kommande åren. Och vad som händer med ekonomin i framtiden vet vi inte. Dessutom är det läge som föreslås inte optimalt. Självklart ska vi bygga vindkraft i Sverige. Men den ska byggas där det blåser bäst. Närkeslätten är inte ett sådant område. Och det ökade utbytet av bara en liten ökning av medeltiden är mycket stor.

Jag har ändå förståelse att sossarna i Örebro och Kumla fortsätter sin bolagiseringsiver. De har aldrig haft full förståelse för värdet av ett fritt och privatägt näringsliv. Men jag blir allt mer förvånad över hur de två stödpartierna, Kd och C,man motivera sin medverkan i kommunledningen.

Hur kan Rasmus Persson (c) som säger sig vara liberal, få med sitt parti på en politik som är socialistisk? Är inte Centerns nya näringslivsvänliga politik djupare än så? Är den bara ett spel för gallerierna?

Och hur kan Lennart Bondeson (KD) med ansvar för näringslivsfrågor ställa sig bakom en kommunal satsning som med skattepengar riskerar att både snedvrida konkurrens och riskera skattepengar. Är det inte samma kristdemokrati som säger att staten ska bli mindre och låta människan bestämma mer?

Det liberala alternativet är glasklart. Örebro behöver ett starkare, friare och mer växande näringsliv. Kommunen ska värna det vi verkligen ska leverera: Bättre skola. Tryggare äldreomsorg. Flexiblare förskola. Men kommunen ska inte starta energibolag, utan agera som ansvarsfull konsument inom energiområdet.

Det blir allt tydligare att det finns en klar skiljelinje inom Örebropolitiken. Ett antal partier som lever kvar i den socialdemokratiska tankehegemonin där kommunen kan och ska göra allt. Och ett liberalt parti som vill förändra Örebro och ta Örebro från gårdagens konserverande kommunsocialism till en framtid med ett liberalt, växande, spännande Örebro. Folkpartiet står starkt för ett liberalare Örebro.

- Posted using BlogPress from my iPad

Brysselblogg

Sitter med 20 gröna liberaler på parlamentet i Bryssel. Lyssnar just nu på Marit Paulsen, parlamentariker för Folkpartiet i Europaparlamentet och en av Europas ledande gröna liberaler.

Vi är här på ett studiebesök och ska möta såväl parlamentariker som kommissionstjänstemän och en lobbyorganisation med bättre miljö som mål. Det är intressant att träffa kunniga politiker och tjänstemän för att lyssna på och diskutera med. Men denna resa är intressantare än så.

Gröna liberaler, Folkpartiets nätverk för oss som är intresserade av natur och miljö, har funnits i olika former i ungefär 20 år. Nätverket har jobbat med att ta fram Folkpartiets partiprogram kring natur och miljö, motionera om miljöfrågor och jobba med seminarier och träffar kring miljöpolitik. De senaste tio åren har nätverket letts av Sverker Thorén, kommunstyrelseledamot från Västervik. Hans arbete har ofta skett i det tysta, men har lagt grunden till det som nu sker. Sverker är med på resan, men han lämnade över ordförandeskapet till Karin Karlsbro för ett par månader sedan.

Det som nu sker i Folkpartiet är intressant. Det verkar som om Sverkers trägna arbete börjar bära frukt. I år har miljöpolitiken i Folkpartiet legat för fäfot. Trots en rätt stolt historia, där liberaler varit drivande när det gäller nationalparker, strandskydd, naturvårdslagar, nationalälvar och biologisk mångfald, har det varit märkvärdigt tyst kring många av de stora miljöfrågorna från det svenska liberala partiet de senaste 20 åren. Vi har haft fantastiska miljöprogram, men få har talat om dem. Och partiledningarna har inte haft starka, offentliga talespersoner. Till och med inom klimatpolitiken, där vår internationalism borde vara bärande, har politiken reducerats till ett svar, mer kärnkraft...

Men det senaste året har något alltså hänt. Miljöutmaningarna har blivit en fråga där såväl partiledare som partiledning och partistyrelse nu engagerar sig. När tidningen Nu, den liberala rörelsens partiorgan i Sverige, ställde frågan om vilka liberala hjärtefrågor som stod för störst utmaningar de kommande åren, kom miljöfrågorna på första plats. Det är ett tecken i tiden.

Just nu jobbar vi med ett nytt partiprogram där också miljöfrågorna kommer att lyftas. Den information som hittills diskuterats i partistyrelsen pekat mot många nya intressanta alternativ och problemlösningsförslag. Det finns en möjlighet för en nystart för den gröna liberala politiken.

Marit Paulsen pratar med oss om behoven av helhetssyn inom miljöpolitiken. Vi kan inte prata klimat ena stunden, matproduktion den andra, havsmiljö den tredje och biologisk mångfald den fjärde. Klimatet hör ihop med mat. Maten hör ihop med havsmiljön. Och den biologiska mångfalden hör ihop med allt...

Som exempel:
Den mat vi producerar kan innebära utsläpp av koldioxid när vi kör med traktorn, metan när vi rötar och lustgas när kvävegödseln omvandlas. Eftersom vi bara tillgodogör oss 3% av den mat vi producerar kommer resten att på något sätt att hamna i naturen, exempelvis i Östersjön där matens kväve, fosfor och giftinnehåll hamnar i vattnet som övergöds. Och en övergödd Östersjö klarar inte biologisk mångfald. Det gör inte heller en matproduktion som drivs industriellt, där man inte tar tillräcklig hänsyn till kantzoner, eller där tekniken för gödsling och sprutning är för dålig och där marken plöjs och ligger bar under lång tid och där koldioxid går upp i atmosfären och kväve och fosfor ut i vattnet...

Är då miljöfrågorna lokala, nationella eller internationella? Marit Paulsen svarar: EU har ett uppdrag. Det handlar främst om forskningsstöd och framtagande av ny teknik som inte är lönsam idag men nödvändig i framtiden. (Frågan är vart EUs jordbrukspolitik nu går. Mindre resurser till forskning och bibehållna subventioner, eller? Och vilken roll Sverige kan spela - vi som är ett land som egentligen inte vill vara med...) Och nationellt måste vi jobba med både lagstiftning och ekonomiska styrmedel, även om Marit blir bekymrad över den övertro på alla olika sorters märkningar av alla möjliga varor. Snart är de så många att de inte för någon styreffekt... Men ingen av oss lever globalt. Ingen av oss lever ens europeiskt. Vi lever alla i ett lokalt samhälle. Det är där vi måste starta förändringen. Vi har ett individuellt ansvar, vi har ett ansvar i det lokala sammanhang vi befinn oss i. Det gäller mig som politiker Örebro. Men det gäller också oss andra, var och en har ett individuellt ansvar.


- Posted using BlogPress from my iPad

Omsorg om äldre

Under de senaste två dagarna har jag bland annat läst Socialstyrelsens förslag kring bemanning med mera på äldreboenden och för hemtjänsten riktad mot äldre med demenssjukdomar. Jag väljer nedan att skriva "äldre med demens" även om det är fel terminologi.

Varför nu dessa nya regler? Har kommunerna misskött den äldreomsorg vi är skickade att göra? Är det några nya händelser som fått Socialstyrelsen att agera? Min tolkning är att det knappast är fallet. Socialstyrelsens nya regler bygger på den uppmärksamhet äldreomsorgen fått de senaste två åren. Det handlar både om mediala fokuseringar och reella bekymmer. Som det politiska landskapet idag fungerar, har det fått framförallt oppositionen i riksdagen att agera, inte utifrån fakta utan utifrån den bild som skapats i media. Riksdagspolitiker har krävt krafttag mot försumliga kommunpolitiker och därmed tvingat Socialstyrelsen att agera.

När Socialutskottet i riksdagen till slut enades om ett betänkande innehöll det knappast några tydligheter kring vad riksdagsledamöterna egentligen ville. Oppositionen insåg sannolikt till slut att krav på statligt styrda bemanningsregler skulle innebära en enormt fyrkantig organisation som skulle kosta kommunerna tiotals miljarder. Men skrivningarna är så otydliga att det går att tolka in nästan allt möjligt i dem. Och det är det nu Socialstyrelsen gör.

Socialstyrelsens förslag skapar fler frågor än det möjligtvis besvarar. Man kommer inte med några tydliga krav på bemanning, även om man säger att nattpersonal inte ska behöva ansvara för mer än tio äldre. Men skrivningarna som finns skapar så många problematiska överväganden att de inte går att bortse från. Några exempel:

"ett särskilt boende där en person med demenssjukdom bor är bemannad dygnet runt så att personen omedelbart kan få sådant stöd och sådan hjälp"

Alla boende ska alltså omedelbart kunna få hjälp. På flera platser i förslaget finns denna skrivning med ordet "omedelbart". Vad innebär det i bemanningshänseende? Det räcker sannolikt inte med en personal per boende. Här handlar det ju om att kunna hjälpa var och en omedelbart. Bemanningen måste alltså dimensioneras efter det värsta tänkbara scenariot, även om det innebär att personalen de flesta nätter inte kommer att ha något att göra. Kostnaderna skenar, men kommer inte de äldre till godo.

Och personalen ska "ges möjlighet till stöd och vägledning dygnet runt från en person som har befogenhet att leda och fördela löpande arbetsuppgifter och ges tillgång till handledning."

 

Kommunen ska alltså ha en jourverksamhet som omfattar varje enskilt äldreboende, där en chef eller verksamhetsledare ständigt ska kunna rycka ut. Detta innebär enorma kostnader för kommunerna, men frågan är till vilken nytta?

För att staten genom Socialstyrelsen därefter ska ha koll på vad kommunerna gör, kräver man att alla boenden ska fylla i en fyrasidig blankett, där man kontinuerligt redovisar hur många timmar och minuter personalen arbetar med olika detaljfrågor. Denna blankett ska sedan skickas till Socialstyrelsen som ska bedöma om den avsatta tiden är riktig. Snacka om administration. Och hur ska Socialstyrelsens administratörer kunna göra rätta bedömningar? De träffar ju aldrig de äldre. De måste rätta blanketten efter någon mall...

Bara dessa tre exempel visar på hur bekymmersamt det är när staten försöker ta över ett ansvar, utan att ta över ansvaret. Fortfarande är det kommunerna som ska göra jobbet, som har ansvaret. Men eftersom staten inte litar på kommunpolitikernas möjlighet att prioritera, sätter man på en överrock. Till vilken nytta?

Denna överrock kommer att skapa en likriktning av svensk äldreomsorg där gamla än en gång bedöms som delar av ett kollektiv istället för som individer, oavsett vad Socialstyrelsen skriver. Det är deras eget förslag som skapar denna kollektivisering, när de statliga överrocksadministratörerna ska bedöma kommunens insatser enligt den statliga rätta mallen för äldreomsorg.

I sig skapar detta fler problem. Vi befinner oss just nu i början av den period då allt fler svenskar kommer att bli allt äldre. Än vet ingen hur vi vare sig ska klara detta kvalitetsmässigt, ekonomiskt eller personalmässigt. Det enda vi vet är att vi måste hitta många nya vägar för att finna flera olika lösningar. I detta läge väljer staten att likrikta. Det som borde vara mångfald blir enfald. Det som borde vara individualisering, blir kollektivisering. Det som borde vara människoinriktat, blir organisationsinriktat.

Hur borde man då göra? Det finns egentligen bara två huvudvägar. Antingen tror staten att man klarar detta bättre än kommunerna och så förstatligar man äldreomsorgen. Då får man själv prioritera de resurser som finns och ta det fulla ansvaret för verksamheten.

Eller så får kommunerna fortsätta att jobba med frågan, var och en utifrån sina unika förutsättningar. Jag tror fortfarande på att denna modell har sina fördelar. Det är skillnad på Stockholm och Sandviken, på Göteborg och Gällivare, på Malmö och Malå. Man kan inte lägga en mall över Sverige och tro att allt som fungerar på Södermalm också ska fungera överallt i hela landet.

Men det huvudsakliga är att även de äldre, dementa personerna faktiskt är individer. Med olika förutsättningar. Med olika utmaningar. Med olika möjligheter. Och med rätt att bli sedda och bedömda som individer. Det gör man inte genom statliga administrativa uppföljningar. Det gör man genom ett lokalt arbete, där verksamhetskulturen måste omfatta alla, där ledarskapet är tydligt och människoinriktat, där personalen drar åt samma håll, där kompetensen finns i hela arbetsgruppen, där anhöriga och civilsamhället engageras i arbetet kring den gamla.

Och resurserna då? Behövs det inte mer? Ibland kanske. Ibland inte. Resurserna är en nödvändig bas. Men de allra flesta kommuner lägger sannolikt de pengar som behövs. Men hur de sedan utnyttjas är en annan fråga. Tyvärr svarar inte statlig överrocksstyrning på den frågan heller.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, AB1

ÖSK ÖSK ÖSK

Har sett fram emot allsvenskans start rätt länge nu. Ett skäl är den märkliga försäsongen som ÖSK haft. Om jag vore ledare för ÖSK skulle jag boka in träningsmatcher kontinuerligt på hemmaplan. Dels för att bygga intresse för laget och de nya spelarna, dels för att på försäsongen är alla lag mästare. Men ÖSK har valt att spela borta nästan hela tiden. För mig är det svårt att förstå.

Men när väl allsvenskan började önskade nog fler än jag att detta var en träningsmatch. För maken till dålig start har man väl sällan skådat. Första halvlek var nog bland det sämsta jag sett på Behrn Arena. Åtvidaberg var inte bra. Men ÖSK var sämre. Det är rätt fascinerande när den spelare som kom in sist, Mohammed Saeid, var den spelare som försökte, som sprang, som drog upp lite tempo i den första halvleken. Men annars var det mörkare än mörkt.

Alla Åtvidabergs fyra mål kom på rätt stora misstag. Tappade bollar. Obefintlig markering. Märkliga rensningsförsök som blev till bra passningar till motståndarlaget. Segt, långsamt och oklara ansvarsfördelningar.

Men ett lag är alltid en helhet. Osäkerheten i försvarslinjen speglade en lika stor osäkerhet på mittfältet. Man kan ju fundera över om det verkligen går att spela 4-3-3 med det spelarmaterial som finns i Sverige, i vart fall i ÖSK idag. Det blir stora ytor för motståndarna där de kan ta gott om tid på sig med att ta emot, titta upp och spela fram. Och det blir inte tillräckligt kraftigt tryck framåt ens mot ett lag som Åtvidaberg.

Framåt glimtade det i vart fall till ibland. William Atashkadehs två mål var ju trevliga. Och Daniel Bambergs premiärmål var rejält vackert. Och gör man tre mål framåt så borde det räcka. Men inte i kväll.

Det finns nog rätt mycket för tränaren att fundera över. Men samtidigt ska man nog veta att fler tränare behöver fundera. Norrköping - Helsingborg 1 - 0. Syrianska - IFK G 2 - 1. Malmö - Gefle 0 - 0.

För ÖSKs del gäller det att ladda om rejält. Både fysiskt, mentalt och socialt. Fysiskt - det gäller att jobba stenhårt och hålla tempot uppe hela matchen. Mentalt - nu fortsätter fjolårssäsongens dåliga resultat in i årets säsong och det gäller att kunna fokusera om. Socialt -  fotboll är lagbygge, det handlar om att få alla i laget att dra åt samma håll, och tänka fotboll på ungefär samma sätt.

Jag är obotlig optimist (i vart fall vad gäller fotboll). Så nu kan det bara gå uppåt:-)

Media: NA, EX1, EX2, AB, SVT, DN, SR Örebro