Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2011-10-18

Humanism tack!

Ingen som läser eller ser eller hör om den 91-åriga Ganna kan väl vara oberörd. Det är omänskligt att utvisa en 91-åring som har demenssjukdom, som har flera andra sjukdomar, som har tillbringat lång tid i Sverige och som har all sin släkt här. Men enligt såväl Migrationsverket som invandringsministern är lagen skriven så och de särskilda skäl, eller som lagen skriver ”synnerligen ömmande omständigheter”, som kan åberopas passar inte i detta fall.

Då borde väl lagen ändras?

Nej - säger migrationsministern. Lagen är bra och ska inte ändras. Om vi ändrar den så riskerar vi att få hit alldeles för många gamla som bara har rätt till pension, sjukvård och äldreomsorg och som inte ger något tillbaka till samhället. Vi har inte råd, säger Billström. I vart fall säger han ungefär så om man läser vad hemsidorna skriver.

Jag hoppas han är felciterad.

För ska det finnas ett nyttorekvisit för all invandring? Är det bara de människor som har möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen genom arbete och skatt som ska få rätt att stanna? Så har det aldrig varit, och jag hoppas att det aldrig kommer att bli så heller.

Sverige ska kunna ta emot människor som flyr från förföljelse, och som kanske har drabbats så illa av den att de aldrig kommer att kunna bidra till något samhällsnyttigt arbete även i framtiden, oavsett om de är 5, 55 eller 95 år gamla.

Men sedan finns det de där människorna som egentligen inte har flyktingstatus. De som inte ska få stanna. Om om inte funnits.

Men "om" finns. Och det är därför man i vissa lagar skriver om särskilda skäl, eller på andra sätt uttrycker att det måste finnas ett utrymme att tolka lagen "extensivt" som det heter på juridiska. Även fall som faller utanför lagens regler kan få samma rätt som den som finns innanför. Men hur ska man då tolka detta om "särskilda skäl"? Här brukar lagstiftaren ge olika former av riktlinjer. Men riktlinjerna är och kan heller aldrig vara något annat än riktlinjer. Det finns ingen lag som kan täcka in alla fall.

Så borde migrationsverket tänka. Och så borde migrationsministern tänka. Och räcker inte lagstiftningen och dess förarbeten som det ser ut idag för dem att tänka så, så måste lagstiftningen och dess förarbeten ändras.

Det finns inget humant i att utvisa en 91-årig allvarligt sjuk människa från tryggheten och hela släkten i Sverige till otryggheten och ensamheten i Ukraina, även om hon inte har flyktingstatus. Det enda humana är att låta Ganna stanna, och att hennes fall leder till att tolkningen av lagen ändras. Det vill Folkpartiet. Det vill flera andra partier.

Sverige har råd med att låta Ganna stanna. Sverige har inte råd med en inhuman migrationspolitik.

Media: DN1, DN2, DN3 och SVD och Expressen1, Ex2, Ex3 och Aftonbladet1, AB2 och TV4-1, TV4-2, TV4-3 och SVT1, SVT2, SVT3 och SR1


2011-10-17

Dålig lag, dålig tillämpning

Läser att polisen i Stockholm ska börja med att ta ut avgifter av de fotbollsklubbar som bolagiserats för den bevakning de anser behövas inför matcher. Det är en galen tillämpning av en galen lag.

Det finns nämligen en gammal lag i botten. Det togs 1993 ett beslut om att polisen har rätt att ta betalt för bevakning av idrottsevenemang som anordnas av bolag med vinstintresse. Så här skriver lagen: ”Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen.” Ideella föreningar omfattas inte av denna bestämmelse, utan den rör bolag.

Det finns två principiella bekymmer med denna lagstiftning och denna tillämpning.

1) Det finns ingen anledning att göra skillnad på bolag och föreningar när det gäller elitidrott, som fotboll och hockey. Vinstintresset är sannolikt lika stort, och lika behövligt, hos båda organisationsslagen. Men lagstiftningen, som beslutades under en helt annan tid av svensk idrottshistoria, menar att det är skillnad bara för att organisationsformen är olika för olika elitklubbar. En sådan lagstiftning borde göras om omedelbart.

2) Den största problematiken är ändå frågan kring hur polisen ska finansieras och vad som ska ingå i det offentliga uppdraget. Ordningslagen gör skillnad på offentliga tillställningar som anordnas i vinstsyfte. Men det är inte rimligt. För hur drar man gränsen? Ska en pub som har ett band betala för polisens bevakning utanför på gatan, eller bara om polisen behöver gå in på puben? Och vilken tariff ska polisen ta ut? Ska det finnas en utryckningsavgift, och hur gör man om det visar sig om det inte behövs någon insats när man kommer fram?

I en rättsstat är polisens arbete ett av de allra viktigaste. Även de som brukar bekänna sig till olika nivåer av "nattväktarstater" menar att polisen, åklagarna och domstolarna ska vara offentligt finansierade. Det är en rimlig hållning. För om det blir plånboken som styr, riskerar statens våldsmonopol att bli en fråga om pengar. Det är inte rimligt!

För mig är det självklart att regeringen omedelbart borde se över den lag som gör detta tillåtet. Och det borde vara lika självklart att polisen fortsätter att tillämpa lagen som man gjorde de första 16 åren den fanns, d.v.s. valde att inte använda den.

Media: DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet2, SVT1 och SVT2, SR1 och SR2

Komplettering:

Idag, 19/10, tar DNs ledare upp just denna situation och argumenterar på ett likartat sätt som jag gjorde när denna blogg skrevs. Det är ett bra och riktigt ledarinlägg. Det vore välgörande om regeringen nu agerar skyndsamt!

Media: DN-ledare

2011-10-16

Fel fokus

Folkpartiets landsmöte 2011 är slut. Det har varit ett bra landsmöte. Många frågor har gått i klart liberal riktning. Andra har handlat om de värderingsgrunder som måste finnas för ett liberalt samhällsbygge. På många områden har den dualism som socialliberalismen är, blivit tydlig. Klart liberalare inriktning på skatter, på arbetsmarknad, på lönebildning. Klart socialare inriktning på socialt arbete, på integration, på äldrevård. Och mer kommer fram till landsmötet 2013 då hela partiprogrammet ska vara förnyat.

Men det finns en del saker där även Folkpartiet är på väg åt fel håll.

Alldeles för ofta är nästan alla svenska "goda socialdemokrater". Den unika maktposition som partiet haft under 1900-talet har påverkat all politik, all media, alla partier på ett sätt som är fascinerande. De nya moderaterna kallar sig inte "Sveriges enda arbetareparti" för inte. För att bli maktägande måste man vara arbetareparti i Sverige, även om själva begreppet "arbetare" inte längre borde definiera svensk arbetsmarknad. Men socialdemokraterna har till och med fått många högskoleutbildade att tro att de egentligen är arbetare. Om inte genom att se till så de som är offentliganställda har fått dålig löneutveckling. Som lärarna till exempel. Eller sjuksköterskorna.

Det är i det perspektivet intressant att läsa Expressens ledare idag, och den diskussion som förs på SVD-Brännpunkt, kring rätten till heltid. Och det är i samma perspektiv intressant att följa de öppningar för att även folkpartister ska jobba för rätt till heltid som Folkpartiet nu diskuterat. I vårt fall handlar det om att vi som lokalpolitiker ska jobba för det.

Jag delar inte den synpunkten. Det finns flera skäl för det.

Det finns inte en kommun eller ett landsting som bildats för de anställdas skull. Vi har vårt uppdrag från medborgarna. Det är deras problem vi är satta att lösa. Det är deras uppdrag vi ska genomföra. Det är deras skattepengar vi ska förvalta. Men det synsätt som nu håller på att sprida sig från socialdemokratin in i moderaterna, och som även håller på att sippra in i Folkpartiet, är att det är de anställdas rätt som går före.

Det finns klara problem med en ovillkorlig rätt till heltid. Framförallt i små kommuner och på små arbetsplatser i kommunerna, men även för de anställda. Rätten till heltid kommer att innebära betydligt större krav på flexibilitet både vad gäller arbetstid och arbetsplats. Det kommer att handla om delade turer och fler arbetsplatser. Är medarbetarna villiga att acceptera detta? Och om inte - vad kommer alternativet att kosta?

Det finns beräkningar för Örebro kommuns del som visar att en rätt till heltid skulle innebära minst 10 miljoner kronor mer i utgifter, och sannolikt betydligt mer - varje månad! Är det verkligen rimligt? Det finns inga gratis luncher, ens i kommunen, så någon annan skulle få betala.

Kommer det att innebära sämre löneutveckling? Ja - i så fall finns ju inga skäl till att införa heltidsrätten, eftersom det är just möjligheten att leva på sin lön som är grunden.

Eller blir det skattehöjningar? Lika illa där - det blir inte lättare att leva på sin lön om den skatt som slår hårdast mot låginkomsttagare höjs...

Eller sänker de som vill ha rätt till heltider kvaliteten i vård, skola och omsorg? Ska de gamla, skolbarnen och förskoleungarna betala?

För mig handlar politik om att göra det som örebroarna önskar, på ett så bra sätt som möjligt:

Vi ska ha Sveriges bästa förskolor och skolor för kunskap och bildning där barn och ungdomar kan ta vara på sina möjligheter.

Vi ska ha Sveriges tryggaste äldreomsorg där den gamla kan känna sig trygg och omhändertagen på de villkor som just hon har ställt, helt individualiserat och personligt.

Vi ska vara Sveriges tryggaste stad, där vem som helst kan vistas var som helst vilken tid på dygnet som helst utan att känna otrygghet eller rädsla.

Och vi ska göra det med Sveriges bästa personal. Väl avlönad. Väl utbildad. Med bra arbetsvillkor och arbetsförhållanden. Och med den arbetstid som fungerar bäst både för arbetstagaren och arbetsgivaren utifrån örebroarnas krav och vilja.

De gamla socialdemokraterna hade oftast organisationen som mål. Banden mellan Kommunal och sossarna är orimliga! Deras påverkan på såväl lönebildning för andra grupper inom kommunen (typ lärare) som synen på heltidstjänster riskerar både välfärd och utveckling. Den kollektivistiska tron på en ovillkorlig rätt till heltid innebär att perspektivet förskjuts, från att den offentliga sektorn ska utföra det medborgarna vill och önskar, till att den själv bestämmer sina mål och sitt innehåll.

Det är sannerligen inte liberalt.

Media: SVD1 och SVD2, Expressen, DN

2011-10-15

Björklund omvald

Idag valdes Jan Björklund enhälligt till Folkpartiets partiordförande för ytterligare en tvåårsperiod. Nästa landsmöte i Västerås 2013 lär nog inte innebära någon förändring. Enhälligheten är inte bara ett spel för galleriet. Jan Björklund har byggt en gedigen grund hos partiets medlemmar och de förtroendevalda.

För några år sedan skrev jag en debattartikel i DN om att Björklund sannolikt inte var rätt man att efterträda Leijonborg. Min analys var att Björklund var en alldeles för tydlig förespråkare för de högerliberala tankarna inom partiet och att det inte skulle finnas någon plats för de vänsterliberala idéerna under hans ledarskap. Och sedan hade vi ju ett antal frågor där vi inte delade åsikter. Och visst var han ett tydligt exempel på ett toppstyrt ledarskap som Folkpartiet inte behövde?

Nu har jag fått leva med ett parti styrt av Björklund i snart fem år. Hur har det blivit?

Ibland är det bara att krypa till korset. När det gäller Jan Björklund är det läge att göra det. Björklund har varit bra för Folkpartiet.

Under Björklunds hittillsvarande era har det varit utbildningsfrågorna som dominerat. Björklund har, som få andra politiker, förtydligat både parti, position och politik inom ett sakområde. Folkpartiet är skolpartiet.  Vår trovärdighet är enormt hög och överträffas bara av moderaterna när det gäller ekonomisk politik och miljöpartiet när det gäller miljöpolitik.


Jan Björklund har under sin tid som ledare haft en position som både är en trygghet och en utmaning. Att vara utbildningsminister, och nu vice statsminister, ger en status som är svår att ifrågasätta. Men samtidigt innebär alliansarbetet stora utmaningar vad gäller partiets profilering och opinionsmässiga framgång. Och - ett alliansarbete riskerar partiets interna arbete, ideologiska förankring och medlemsmässiga utveckling.

Här har Björklund lyckats. Björklund har, bara något år efter att han blivit vald, börjat ett spännande förnyelsearbete av Folkpartiet. Det handlar om breddning av antalet frågor som vi liberaler ska jobba med. Och det handlar om en fördjupning av de frågor där vi redan har hög trovärdighet. Men framförallt handlar det om en diskussion kring vad liberalismens svar är för dagens svåra samhällsfrågor. Om detta har jag skrivit ett antal bloggar och fler kommer.


Detta förnyelsearbete skapar också lokala möjligheter till mer medlemsaktiviteter och en starkare medlemsorganisation. Redan nu ser vi hur lokala Folkparti-nätverk tillkommer och börjar arbeta med olika sakpolitiska frågor. Det handlar om socialpolitik. Det handlar om miljöpolitik. Det handlar om arbetsmarknadspolitik. Det handlar om EU och internationella frågor.

Och Jan Björklund har lyckats skapa ett team runt sig som håller ihop partiet. Dagens politik är med nödvändighet toppstyrd. När media knackar på dörren så kan man inte som partiledare säga; "Du får tala med någon annan" eller "Jag har inte förankrat detta ännu". Det är bara att plöja på. Riskerna för att få kritik för toppstyrning är monumentala. Då gäller det att skapa förankringsprocesser som ändå skapar den frihet till aktion som behövs som ledare. Där står det individualistiska Folkpartiet idag starkt.

Är då allt gott inom partiet, gör partiledaren alltid rätt och för vi alltid helt rätt politik? Knappast. Men just idag finns det ett öppet möjlighetsfönster för Folkpartiet. Vårt partiprogramsarbete kommer att spela stor roll för hur svensk politik formeras de kommande åren. Och det kommer förhoppningsvis att vara mer bestämmande för hur Jan Björklund så småningom beskrivs som folkpartiledare än hans gärning som utbildingsminister. Gör han och vi detta rätt kommer Folkpartiets och liberalismens återstart i svensk politik bli Björklunds eftermäle.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1, SR, SVT1, TV4-1, TV4-2



2011-10-14

Björklund vs Juholt

Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:

För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.

För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.

För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.

---

Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.

Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.

Och nu då - vad händer?

Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.

---

Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.

Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.

Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.

Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.

Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.

---

Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.

Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2,   Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,

Folkpartiet! Liberalerna?

Idag på väg mot landsmöte i Karlstad. Barnen sjuka (som vanligt denna höst) så det blir sannolikt en del åkande fram och tillbaka mellan sola i Karlstad och glädjen i Örebro.

Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.

Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?

Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.

Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.

Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.

Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.

Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?

Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.

Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:

Folkpartiet!
Liberalerna!

Media: DN, SVD, Aftonbladet

Bloggar: Gabrielle, Mathias

2011-10-13

En bestämd riktning

Läser i den färska Dagens Samhälle om kommunerna som toppar när det gäller andelen offentligt anställda. I topp ligger Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där nästan 6 av tio jobb är i kommunen. På samma lista placerar sig Lekebergs kommun på en åttonde plats. Det är bara små kommuner som finns i topp (eller botten) på listan.

Arena för tillväxt har gjort en analys av den offentliga arbetsmarknaden i alla Sveriges kommuner. Man har kollat såväl andel som antal kommunalt anställda. Man har dessutom jämfört kommuner, landsting och regioner med privata företag. Där visar det sig att de fem största arbetsgivarna är kommuner och landsting/regioner. Det största privata företaget, Ericsson, kommer på elfte plats. Och Örebro kommun kommer straxt därefter på 13 plats.

Är det något att vara stolt över, eller något att fundera kring?

Örebro kommun har enligt denna tabell 13 725 anställda. Det är mer än alla jämförbara kommuner och till och med mer än Uppsala kommun och Uppsala läns landsting.

Örebroregionen har en historik av att ha en stor offentlig sektor. För några år sedan var den offentliga sektorns andel av bruttoregionalproduktionen 5% större i Örebro än för Sverige i genomsnitt (om jag nu minns rätt). Skälen till detta är främst politiska. I det röda Bergslagen, dit vi får räkna Örebro kommun, har det ansetts naturligt att all offentligt finansierad verksamhet också ska skötas av det offentliga. Historiskt har exempelvis sossarna i Örebro varit emot alla friskolor, inte verkat för entreprenader inom annat än viss teknisk verksamhet och sagt nej till utmaningsrätten.

Fortfarande finns en underliggande syn på att kommunalt är bättre än privat. Fjolårets överord kring försäljningen av ÖBO, där sossarna och deras sidekick Hyresgästföreningen i olika sammanhang mer eller mindre demoniserade privata fastighetsägare, är bara ett övertydligt tecken på denna syn.

Är det då bra eller dåligt? Svaret är både och på kort sikt. Men det negativa dominerar på längre sikt.

Kortsiktigt innebär en stor offentlig sektor att konjunkturvariationerna slår igenom mindre. Det innebär att nedgångar sker långsammare och att de inte blir lika djupa. Men det innebär också att konjunkturuppgångar märks svagare på arbetsmarknaden. Sammantaget är det nog ändå så att de flesta upplever dessa lugnare konjunktursvängningar som något positivt.

Men det finns fler negativa faktorer.

Den grundläggande negativa faktorn är att offentlig sektor själv inte kan stå för den tillväxt som behövs för att värna välfärden. All offentlig konsumtion har sin grund i att den privata och den civila sektorn levererar in resurser till det offentliga. Om inte detta sker i tillräckligt stor utsträckning så utarmas även den offentliga sektorn, och därmed den gemensamma välfärden.

Men det finns fler problem.

De flesta jobben inom offentlig sektor kräver högre utbildning. Det är i huvudsak bra, eftersom Sverige ska vara ett land där kompetens prioriteras. Men med en svagare privat sektor, där det också finns enkla ingångsjobb, ökar risken för att fler unga och andra grupper får svårare att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Och en offentlig sektor kan aldrig vara så snabbfotad att den klarar av de allt snabbare omställningar som krävs i en mer internationaliserad ekonomi. Det innebär större risker för att en region med stor andel offentlig verksamhet "hamnar efter".

En stor offentlig sektor konkurrerar också med den privata sektorn om de befintliga resurserna, exempelvis vad gäller personalförsörjning. Det kan skapa en negativ spiral där företag som behöver personal tvingas flytta, och därmed skapar en än svagare privat sektor.

Trots debatten kring privatiseringar och entreprenader inom offentlig sektor som skett efter SNS rapporten, finns skäl att fundera över om inte alternativa utförare ändå innebär positiva effekter för den offentliga verksamheten i flera perspektiv; såväl vad gäller valfrihet, verksamhetskvalitet som ekonomi.

Det är i detta ljus de nuvarande diskussionerna kring utsträckta händer i näringslivspolitiken i Örebro också måste ses. Om det inte finns någon grundläggande samstämmighet bakom analysen av dessa förhållanden kommer utsträckta händer bara att vara en osammanhängade bit i ett ofullständigt pussel.

Folkpartiet kommer noga att analysera vad den nuvarande majoritetens utsträckta hand egentligen innebär. Vi stänger inga dörrar. Men för Örebros bästa måste en bredare och djupare diskussion till.

Källor: Dagens Samhälle, Arena för Tillväxt, SNS

Media: Radio Örebro, NA, SVT Tvärsnytt, DN-ledare, SVD1 och SVD2 och SVD3, SR, SVT



2011-10-12

Sälj Ånnaboda!

Ånnabodaanläggningen, eller Kilsbergen i Örebro AB som det kommunala bolaget egentligen heter, borde redan ha sålts. Under den förra mandatperioden förberedde vi allt som behövdes för en försäljning och avvaktade egentligen bara slutet på den internationella lågkonjunkturen. Då räknade vi nämligen med att kunna få ett godtagbart pris för anläggningen.

Men sedan valet i september 2010 har allt gått i stå. Skälet är självklart. Socialdemokraterna vill inte.

För oss i Folkpartiet har frågan varit glasklar hela tiden: En kommun ska inte driva konferensanläggningar, vare sig i helägda eller majoritetsägda bolag. En kommun ska inte syssla med illojal konkurrens. En kommun ska inte riskera skattebetalarnas pengar. En kommun ska inte ta pengar från skola och omsorg och lägga på bolag som den privata sektorn ska driva.

Men socialdemokraterna agerar tvärsom.

När Folkpartiet beskriver det som borde vara självklart - att kommunen inte ska äga och driva konferensanläggningar - väljer sossarna att försöka hitta en lösning där kommunen blir kvar som majoritetsägare men där man blandar in privata intressenter i bolaget. Det är en dålig konstruktion av flera skäl.

För det första måste omfattande investeringar till för att anläggningen ska bli driftsmässig. Tiotals hotellrum bör byggas för att det ska bli jämvikt mellan anläggningen i övrigt och boendedelen. Det kostar miljoner. Ska kommunen riska skattebetalarnas pengar på detta? Absolut inte säger Folkpartiet! Men sossarna säger ja...

När Folkpartiet pekar på att Ånnaboda redan idag är ett typexempel på illojal konkurrens, hukar sossarna. Dagens siffror visar på att anläggningen åter går med miljonförluster. Nu pekar det upp mot två miljoner i underskott. En privat ägare hade fått kasta in handduken och gjort konkurs. Men kommunen går in med pengar som annars skulle kunnat gå till skola och omsorg och räddar anläggningen igen. För det är inte första gången. Ånnabodas konferensanläggning har kostat örebroarna massor av miljoner genom åren.

När Folkpartiet pekar på att Ånnabodas konferensanläggning är ett riskprojekt och att kommunen riskerar skattebetalarnas pengar, verkar sossarna hålla för öronen. Istället för att minska kommunens inblandning vill de öka den. OK - de vill minska kommunens ägande från 100 % till kanske 51 %. Men eftersom det krävs mångmiljoninvesteringar så ökar risken för skattebetalarna i alla fall.

Och när vi i Folkpartiet pekar på det orimliga i att kommunen år efter år skjuter till extra pengar för att inte konferensbolaget ska gå i konkurs, säger istället sossarna att det är viktigt att värna spår och leder. Men det hänger ju inte ens ihop. Örebro kommun kan behålla ägandet av vartenda spår och varenda sommar- och vinterled, varenda badplats och varenda kommunägd hektar av marken kring anläggningen även i framtiden för att värna det rörliga friluftslivets intressen. Det skulle sannolikt gynna också en framtida privat ägare av anläggningen. Men på något sätt verkar sossarna tro att just konferensanläggningen är så viktig att de kan ta miljoner som annars skulle kunna gå till skola och omsorg och sätta i anläggningen.

Jag har varit i kontakt med flera företrädare för bolag som har visat intresse för att ta över anläggningen. Det finns planer för omfattande investeringar i ett område som kan bli än mer intressant som en nationell angelägenhet. Men det förutsätter att kommunen lämnar sina krav på ägarskap eller delägarskap. Det borde vara en självklarhet att vi ska göra det.

Idag går Radio Örebro ut med att kommunledningen sträcker ut en hand för breda och långsiktiga uppgörelser kring näringslivspolitiken. Hittills är det fyra partier som omfattas av denna "breda" överenskommelse. Folkpartiet har ännu inte sett någon utsträckt hand. Det kan man ha olika uppfattning kring. Om den kommer är vår avsikt att vara aktiva deltagare i ett arbete för en bättre näringslivspolitik.

Men jag är skeptisk till att vi ska lyckas. Det räcker med att se till olikheterna kring Ånnaboda. Socialdemokraternas syn på privat företagande är så olikt Folkpartiets att det är osannolikt att vi ska kunna finna breda lösningar på annat än sådana självklarheter som god kommunal service och infrastrukturinvesteringar.

För:

Vi är för valfrihet, de är emot.
Vi är för entreprenader, de är emot.
Vi är för utmaningsrätt, de är emot.
Vi är för en mindre monopolistisk bostadsmarknad, de är emot.
Vi är för att avskaffa illojal konkurrens, de är emot.
Vi är för att sälja bolag, de är emot.

Örebro behöver en mer liberal näringslivspolitik med politiker som har tilltro till företag och företagare. Örebro behöver en mer liberal kommun, som sätter gränser för kommunens agerande på den privata marknaden.
Örebro behöver en mer liberal kommun, där fokus för kommunpolitikerna ligger på förskola och skola, på omsorgen om de gamla och inte på att politiker ska få leka företagsledare.

Det arbetet kommer vi att driva både nu i opposition och inom kommande majoriteter.

Media: Radio Örebro1 och Radio Örebro2

2011-10-11

Ledarskap krävs när ledarskap saknas


Örebro kommuns ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Det prognosticerade överskottet har minskat från ca 150 miljoner kronor i augusti till ca 60 miljoner just nu. Om man plockar bort överskott från en del försäljningar av tomträtter och liknande återstår 14 miljoner. Och sedan kommer en tillfällig extra belastning från en omräkning av pensionsskulden på ca 25 miljoner.

Från flera nämnder hörs också oroande signaler. Gymnasienämnden, som i prognosen sägs ha ett underskott på 8 miljoner, räknar med att utvecklingen blir sämre. Försörjningsstödet ökar enligt en uppgift på kommunstyrelsen idag. Och många nämnder använder de tillfälliga pengar som kommunledningen pytsade ut för att klara ett nollresultat. Men det betyder att de inte gör sin hemläxa för att få en långsiktig balans.

I detta läge borde den politiska kommunledningen ta saken på allvar. Men så verkar inte vara fallet. Kommunstyrelsens ordförande finns inte på plats när ekonomin diskuteras i kommunstyrelsen. Det kommer inte en enda fråga från någon av ledamöterna i kommunstyrelsen till ekonomerna på sammanträdet. Det finns inte någon information kring hur SKDC bedömer det ekonomiska läget. Det är allvarligt.

Än allvarligare är det när kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, i Nerikes Allehanda använder rena härskartekniker för att avfärda kritik. Ett direkt citat: ...när Staffan Werme skriker att vi måste låna till driften så är det naturligtvis en överdrift. Har jag skrikit? Knappast. Men tyvärr är det ytterligare ett exempel på hur socialdemokraterna väljer konflikt och personangrepp istället för samtal och ideologi.

Och Lena Baastad menar att: Historiskt har vi haft goda resultat så även om det är en dipp för 2011 så är det ingen katastrof... Okunskapen slår igenom totalt. 2011 är inte något dåligt år. Den dipp Baastad talar om, och som alla fruktar, kommer 2012 och framåt. Det är då kommunen riskerar en kraftig nedrevidering av skatteutvecklingen. Det är då ledarskapet kommer att sättas på prov. Men kommunstyrelsens ordförande har uppenbarligen dålig kontroll på såväl kommunens ekonomi som den ekonomiska utvecklingen i landet.

På kommunfullmäktige i augusti, i Lena Baastads frånvaro, menade Björn Sundin att man inte hade några skäl att omvärdera sin ekonomiska politik. Den utveckling som alla andra såg, spelade ingen roll för kommunledningen. Nu ser vi konsekvenserna av denna underlåtenhet att agera. Kommunledningens oansvarighet kommer att skapa enorma problem för skolan, för förskolan, för äldreomsorgen.

Hittills har socialdemokraterna varit helt ointresserade av att söka samarbete kring ekonomin. Ingen har överhuvudtaget varit intresserad av att samtala med oppositionen. Det är illa. Örebro kommun skulle må bättre av politiker som ville samtala, istället för att stänga dörrar.

Folkpartiet har en god vana att leda kommunen och att arbeta med ekonomi. Vi klarade av att leda Örebro genom en av de djupaste lågkonjunkturerna under efterkrigstiden utan att hota vare sig välfärd eller utveckling. Vi vet vad den innebär att ha och ta ledningen även när det blåser och när besluten inte alltid är populära. Vi är villiga att dela med oss av våra erfarenheter. Vi är villiga att söka breda lösningar. Vi är villiga att dela både makt och ansvar.

Dagens prognos, och den kommande nedrevideringen av framtida skatteintäkter, visar på vilka utmaningar Örebro står inför. Då duger det inte att ha en kommunstyrelseordförande som förringar problemen och som uppenbart inte har koll på hur ekonomin fungerar. Då krävs istället breda lösningar, breda samtal och delat ansvar.

Folkpartiet är och har alltid varit villigt att öppna dörrar, samtala och finna den bästa lösningen för Örebro, för örebroarna och för vår gemensamma välfärd. Det är dags att Lena Baastad och socialdemokraterna nu visar någon form av ledarskap och öppnar dörrar. Örebro och örebroarna kräver det!

Media: NA, Radio Örebro

Källor: SKL

Bloggar: Kent Persson

Örebro kommun krisar!

Idag fick vi bokslutsprognos 2 föredragen på kommunstyrelsen. Det var ingen munter läsning. Ekonomin är sannerligen i gungning.

Resultatet ser ut att bli 60 miljoner kronor. Men räknar man bort tillfälliga intäkter så är man nere i 14 miljoner. Och sedan kommer ytterligare en post till, en ökning av pensionsskulden, med runt 25 miljoner kronor. Det innebär att det faktiska resultatet i år blir någonstans mellan +35 och -10 miljoner kronor.

Men ett nollresultat är väl bra? Svaret är ett rungande nej!

För att kommunen ska kunna investera i skolor och äldreboenden så måste vi ha ett överskott. Det är överskottet som gör att vi kan investera utan att låna. Och det är överskottet som gör att kommunen kan klara sämre tider utan att behöva spara och säga upp.

Men nu finns inget överskott. Kommunen använder 100,2% av skatteintäkterna och statsbidragen till löpande räkningar. Det innebär att kommunen använder finansnettot, d.v.s. räntor på olika pengar som vi hanterar, om det är på plus. Och om det inte finns något positivt finansnetto så får kommunen låna. Det är illa!

OK - pengar är väl en sak. Men man måste kolla verksamheterna också. Det är OK om det kostar pengar om verksamheterna går bra. Men tyvärr är det inte så heller. Av åtta mål som ska nås, klarar Örebro kommun bara av att uppfylla ett. Det är målet att inte ha för många helt tomma lokaler... Alla andra misslyckas kommunen med.

Den nya kommunledningen bär ett stort ansvar för detta. Verksamheternas mål är förvisso en långsiktig process. Men för alldeles för många verksamhetsmål har trenderna vänt nedåt, eller stannat upp, under 2011.

Men framförallt bär Lena Baastad & Co det totala ansvaret för ekonomin. Hon var delansvarig under det första halvåret, och helt ansvarig i princip från 1 juni. Det var under hennes ledning som den nya kommunledningen i juni försökte snabbrösta igenom en ogenomtänkt budget. Det var under hennes ledning som samma politiker i augusti struntade i alla varningssignaler som fanns och röstade igenom den budget som var fel redan i juni.

Nu ser vi följderna. Kommunens nämnder klarar inte av att hålla sina budgetar. Just nu ser det ut som underskottet blir 8 miljoner kronor. Sannolikt beror det till stor del på att Baastad & Co släppt på kraven på ekonomin. Och hela kommunens resultat är i en brant rutschkana mot underskott, kanske redan 2011, men 2012 ser mycket allvarligt ut.

I det läget borde det finnas en stark politisk ledning. Men den saknas. Lena Baastad vare sig syns eller finns i den lokala politiken. Dagens allvarliga kommunstyrelse

2011-10-10

Politik och politik

Just nu cirklar allt kring Håkan Juholt. Ska han klara sig eller inte? Frågan är öppen. Men min amatörmässiga sannolikhetsanalys leder till att han sitter kvar. Skälen? Socialdemokraterna har sannolikt inte råd med ytterligare ett partiledarbyte. Hur skulle det gå till? Vem skulle kunna ställa upp? Alla andra kandidater är ju prövade och förkastade. Det spelar ingen roll om den nya proceduren skulle ske stängt eller öppet. Vem skulle ens vilja försöka kandidera till det parti som förr sade sig vara statsbärande, men som nu knappt kan bära sig själv.

Sedan känns det för mig som bara känner Juholt på håll att hans politiska profil är sådan att han hellre går med huvudet mellan axlarna medan motvinden blåser, än att ge upp. Ibland är det en god egenskap. Ibland rent kontraproduktiv. I detta fall kan det mycket väl blir så att om han klarar denna kris, så kan inget annat nå honom. Men är detta bra, eller dåligt? För honom själv? För socialdemokraterna?

Medan socialdemokraterna jobbar hårt på att förminska sig själva jobbar FOLKPARTIET med sin politik. Idag kom Jan Björklund med ytterligare information kring vad som kommer att hända på landsmötet i Karlstad i helgen. Det handlar om den ekonomiska politiken.

Folkpartiet vill ta rejäla steg för att minska statsskatten och pressa ner marginalskatten till den nivå som är medelvärdet för OECD, d.v.s. 40%. Naturligtvis ska även den så kallade värnskatten, en skatt som egentligen inte är något värn utan en extraskatt på utbildning och entreprenörskap, tas bort.

Detta steg är ytterligare ett steg på den resa som Folkpartiet nu inleder. Det är en intressant resa. Man skulle kunna säga att den är lite radikal både vänster och höger.

Radikal vänster - för att Folkpartiet tydligare lyfter de solidaritetsfrågor som är centrala i vårt samhälle. Människans oändliga värde och värdighet lägger grunden. Värnet om de svagaste, exempelvis de utsatta barnen, blir tydligare. Tryggheten för de äldre likaså. Och förhoppningsvis kommer vi de kommande åren att bli än tydligare i vår vilja att ta internationell solidaritet och miljö- och naturutmaningarna på allvar.

Men också radikal höger, för i Sverige är det radikal höger att påstå att mer pengar inte säkert innebär bättre välfärd. En gång i min ungdom trodde jag också på denna socialdemokratiska dogm, som fortfarande är så väl företrädd i media. Mer pengar = bättre välfärd. Men en artikel i Dagens Industri nån gång i mitten av 1990-talet fick mig att börja fundera. Där visade det sig att det inte fanns något samband mellan höga utgifter och god kvalitet. Och de senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting, bland annat tillsammans med Socialstyrelsen, gjort många så kallade Öppna jämförelser, som styrker detta. Det är inte mer pengar, utan hur de används, som är det viktiga när man väl kommit upp i de skattesatser och resursutnyttjande som alla svenska kommuner och landsting nu har.

Och det är också radikal höger att påstå att lägre skatter kan innebära bättre välfärd. Samma socialdemokratiska, tydligt nationalistiska, politik säger att vi själva kan bestämma våra skattesatser och vi behöver inte ta hänsyn till omvärlden. Men Folkpartiet, som är det mest internationella partiet i Sverige, ser världen ur ett annat ljus. Vi måste lägga våra skattesatser på de nivåer, och ta in skatterna på de sätt som gör att vi bibehåller eller ökar vår internationella konkurrenskraft. Det innebär att vi måste värna de personer, de yrken och de företag som har kompetens att lyfta oss in i framtiden. Straffbeskattningar på högre inkomster är ett bra sätt att minska välfärden på lång sikt. Skattesystemen måste istället fokusera på att skapa en stabil tillväxt för att de ökade resurserna ska kunna bli en stabil bas för framtidens välfärd.

Folkpartiet går före (som vanligt) i vår strävan att finna de bästa lösningarna på dagens och morgondagens problem. Sannolikt kommer det att leda till konfrontationer både inom alliansen och mellan Folkpartiet och den vänsteropposition som kanske fortfarande finns.

Men oavsett om Håkan Juholt hade slarvat med hyresersättningssystemet eller inte, hade skiljelinjen mellan hans socialdemokratiska politik och Folkpartiets liberala politik varit övertydlig. Den konservativa, bruksvänstersvängen mot den internationella, radikala förnyelsepolitiken. Förhoppningsvis är det politik som kommer att diskuteras när röken så småningom lägger sig efter Juholtgate. Då kommer skillnaden mellan den liberala politiken för framtiden, och den konservativa socialdemokratiska och socialistiska politiken från gårdagen, att vara varandras huvudmotståndare.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2,  SR1, SVT1

2011-10-09

Barnsligt Juholt! Och odemokratiskt!

Sitter och tittar på "partiledaredebatten". Mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gapar det tomt. Där skulle Håkan Juholt och Lars Ohly stått. Men de ville inte stå bredvid Sverigedemokraterna. Så de sitter hemma och tittar istället.

Juholts prepubertala "vill-inte" strategi är bekymmersam. Genom att utebli menar socialdemokraterna att de har en rätt utöver andra partier. De är inte opposition, utan något annat. De är i alla fall inte i opposition tillsammans med Sverigedemokraterna.

Men stopp där - var det inte bara ett par månader sedan som socialdemokraterna tänkte sig att sänka regeringens jobbskatteavdrag tillsammans med Sverigedemokraterna? Då var det OK att inte bara stå tillsammans med SD utan utforma ett förslag tillsammans med dem för att kunna sänka regeringen!

Och var det inte så att en av socialdemokraternas tyngre politiker, Ylva Johansson, satt i ett utskottsrum och pratade med Sverigedemokraterna? Hon förnekade det, men...

Men i TV-studion kan de inte stå.

Juholts agerande är illa för demokratin. Det har gör är att förakta väljarna. Han tror inte att vi som tittar inser att oppositionen inte består av fyra olika partier.

Men frågan är vad det bakomliggande skälet är?

Johan Ingerö, ledarskribent på SVD, har i ett antal artiklar beskrivit den nationalistiska sväng som Labour i Storbritannien är inne i. En sväng som kanske påverkar fler av de europeiska socialdemokratiska partierna. Och frågan är vad som händer med svensk socialdemokrati.

I Malmö härskar Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, en stad där judarna känt stor oro för sin situation och där Reepalu försämrad denna. I fredags föreslog han att det skulle finnas två olika medborgarskap. Ett för "riktiga" svenskar. Ett för nya svenskar som begått brott och som då skulle kunna bli av med sina medborgarskap och utvisas. De skulle därmed inte få bli "riktiga" svenskar. Han fick påhäng av socialdemokraternas rättspolitiske talesman, Morgan Johansson. Reepalu och Johansson drev därmed en politik som bara Sverigedemokraterna hittills drivit.

Men efter flera tunga socialdemokratiska hugg, drog Juholt ut och sade att Johansson och Reepalu hade fel.

Kanske är jag för konspiratorisk, men kan verkligen en rättspolitisk talesman för socialdemokraterna gå ut i en sådan fråga utan att ha kollat med partiledningen? Eller var det en testballong som en lagom tung, men också lagom långt bortavarande socialdemokrat, fick släppa. Sedan kände partiledningen av strömningarna innan man tog avstånd. Men hade inte protesterna blivit så stora, hade kanske avståndstagandet dröjt längre, blivit mildare eller uteblivit.

Är detta en del av en mer nationalistisk sväng som förbereds av Juholt & Co? En anglofiering av svensk socialdemokrati? En sväng åt det nationalistiska hållet? Och i ett sådant läge blir det extra känsligt att stå bredvid det parti vars åsikter en del av de ledande företrädare i vart fall delar?

Media: SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVT4 och SVT5, SVT1 och SVT2 och SVT3, DN1 och Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

2011-10-08

(S)törsta skandalen?

Håkan Juholt klarar inte av att redovisa sin hyra rätt och får ut 160000:- för mycket. Han påstår att han inte har haft koll på reglerna. Det kan jag faktiskt tro på. Han verkar vara sådan. Det hjälper i och för sig inte. Det blir ett himla liv. All media springer benen av sig och avgångsdiskussionen har startat.

Lena Baastad "lånar" några tusen kuvert av Örebro kommun för att skicka partipropaganda. Inte en gång. Två gånger, eller fler beroende på hur man ser på de andra tillfällena. Kostnaderna för kommunen? Mer än Juholts skandal. Och det sker medvetet, totalt medvetet och med avsikt att föra alla bakom ljuset. Men det finns en skillnad: Det blir inget liv alls. Till slut gör NA en liten artikel av det, men den (o)beroende (s)tatstelevisionen och den lika (o)beroende (s)tatsradion tycker inte ens att det är en nyhet.

Både Juholts och Baastads skandaler är ett kännetecken på den kris som socialdemokraterna är i. Ett part utan ledning. Ett parti utan politik. Ett parti utan riktning. Ett part med framtiden bakom sig. Men ett parti som fortfarande definierar sig som ägare av såväl stat som kommun. För att ta Ulrika Sandbergs ord från förra kommunfullmäktige: "De fick slut på våra egna kuvert och tog då kommunens". Det är svårt att få ett tydligare exempel på att ta sig rätt.

Tänk själv: Ordföranden i idrottsklubben, som dessutom är kommunalanställd, ska göra ett utskick till medlemmarna. Men klubbens kuvert tar slut. Så han tar kommunens. Möjligt? Knappast...

eller

Företagarna är arga på socialdemokraternas näringslivspolitik och ska skicka ett brev till alla företag med kritik mot kommunens ledning. Ordföranden, som dessutom råkar vara nämndordförande, får slut på kuverten så han tar kommunens istället. Möjligt? Knappast...

Och om det skedde - skulle det kunna accepteras? Skulle kommunen sitta stilla och ta det lugnt? Eller skulle man begära en genomgripande undersökning och gå vidare mot polisanmälan? Inte bara sannolikt, utan helt säkert, skulle kommunen agera, de ansvariga anmälas och om det fanns tillräckliga skäl dömas.

Håkan Juholt och Lena Baastad är ledare i ett parti som inte är som alla andra. Det ska vi vara tacksamma för. Deras agerande är skadligt för alla politiker och för demokratin som sådan.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2 och NA

Blogg: Kent Persson och Gabrielle Peteri

2011-10-07

Jobs-linjen

I hela mitt liv har jag jobbat med mac. Skälet till att jag en gång började är väl rätt oklart. Men sannolikt var det någon som sa att mac var enklare än pc. Och så blev det. Ända fram till idag har jag också klarat av att hantera de fel som ibland ändå uppkommer på mina macar, även om jag inte kan något om tekniken och är helt ointresserad.

Över tid har jag blivit tvungen att jobba med pc också. Örebro kommun är till exempel ett reservat där bara pc-ar tillåts. Eller nästan. Efter rätt hårda strider har det blivit möjligt att fortsätta att använda mac på de utbildningar där man behöver det. Men egentligen skulle man inte velat ha något annat än pc.

Just den monopolistiska ställningen för Microsoft var länge ett av de bärande skälen för att jobba med mac. Jag skulle i alla fall inte vara en bidragande faktor till att Microsoft fick värlsherravälde. Men utvecklingen har gått åt andra håll. Microsoft är inte lika dominerande idag. Och Apple är idag världens högst, eller näst högst, värderade företag.

Det är en fascinerande resa. Lika fascinerande som Steve Jobs. Jag tror att många av oss har rätt mycket att lära av honom, och de som är lika honom. Både positivt och negativt.

De tre positiva saker jag tar med mig från Jobs är:

Lev din dröm! Steve Jobs lär ha sagt att om man går för många dagar till jobbet och tycker det är trist, då är det dags för förändring. Tänk om man kunde vara och leva så konkret. Men han har rätt. Om man inte lever sin dröm kommer man inte att göra det bästa man kan. En del av oss kan sannolikt förändra jobbet vi har för att göra det mer drömlikt. Andra lever med arbeten som inte kan förändras och måste då hitta andra utmaningar. Men det är viktigt att hitta utmaningen, drömmen, i det arbete man genomför.

Jobba hårt! Är det någon som tror att Steve Jobs låg på divanen och slöade och kom på bra tankar som sedan bara genomfördes? Knappast. Bakom nästan alla framgångsrika företagsledare, men även kulturpersonligheter och idrottare, finns det människor som klarat av att göra mer än vi andra. De har jobbat mer, varit mer engagerade och lagt ner mer på sitt företag, sin idrott eller sin konstart än vi andra. Den gamla tesen att en framgångsrik idrottare till 10 % bygger på inspiration, och till 90 % på transpiration, har en bredare förståelse.

Våga vara annorlunda! Mac har alltid varit annorlunda. Och det var rätt många som inte trodde på iPhone. Apple har varit illa ute. Men Jobs och hans medarbetare har trott på sin grej. Från garaget till de hypade butikerna har Apple varit sitt koncept troget. Ibland i sån motvind att de flesta skulle givit upp. Just nu i en oanad medvind. Men Apple har under Steve Jobs visat på att man kan vinna framgång genom att tro på sina idéer, oavsett hur illa de beskrivs av den där stora, bäst vetande, allmänheten.

Och det finns en negativ sak med Jobs och hans företag:

Om du blir stor, måste du fortsätta att vara snäll och komma ihåg din historia.  Det finns oroande tendenser av att Apple håller på att bli lika introvert som Microsoft en gång var. Att man vill behärska allt och alla, ha kontroll på hela företaget, alla användare och utvecklare. Det är förståeligt ur ett traditionellt företagsperspektiv. Men för Apple, och för framtiden, är det en återvändsgata.

För mig som politiker finns det kopplingar till politik, och liberal politik, inom alla dessa områden.

Lev din dröm! Ge alla förutsättningar till att leva sina drömmar. Utbildningen är central, men Jobs visar också på att det måste finnas många vägar. Inte bara de traditionella programmen, utan möjligheter att skapa sin egen framtid.

Jobba hårt! Det finns de som ibland ger uttryck för att arbete är något nödvändigt ont. Men arbete kan lika gärna vara något nödvändigt gott. Om man kan leva sin dröm blir arbetet också ett skäl att leva. Det får aldrig bli det enda, men det glädjerika arbetet är något att sträva efter. Då kan du förändra världen, i det stora eller i det lilla.

Våga vara annorlunda! Eller snarare - våga vara dig själv! Den positiva individualismen var Apples signum. Och individualism är den liberala vägen. Det finns inga skäl för varför just du måste vara en kopia av någon annan. Du är ett original, oändligt värdefull, ovärdelig, precis lika originell med samma oändliga värde som alla andra miljarder människor på denna planet.

Och bär med dig din historia. Gör inte mot andra när du blir stor och stark, vad de stora och starka gjorde en gång mot dig. Tryck inte ner. Bygg upp! Lås inte in. Öppna! Stelna inte. Förändras!

Steve Jobs förändrade hela världen. Han tog datorn från att vara en teknikpryl till ett kommunikationsredskap för sociala nätverk. Och det - att knyta människor över hela världen närmare varandra - är en av de mest liberala utmaningar man kan tänka sig.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1, NA

2011-10-06

Tranströmer!

Det är en fantastisk dag.

Idag var jag bonde. Höll på att snickra hemma på gården. Tog en sen lunch för att hinna lite mera klart, och lät radion gå på högvarv. Lunchekot. Trista nyheter om Jobs och Grekland. Och vädret. Men allt en väntan.

Klockan 13.00 kliver så den ständige sekreteraren ut och annonserar Tranströmer.

Det är så märkligt. Jag ropade faktiskt av glädje där i min ensamhet. Måste erkänna att ett par tårar fyllde ögonvrån. Så glädjerikt. Så otroligt glädjerikt.

Jag är ingen poesifanatiker. Men emellanåt så är det en lisa för själen att få läsa en Fröding, en Andersson, en Lenngren. Och alltid är det en hemkomst att stilla sjunka in i en av Tranströmers dikter.

Han ha följt mig sedan 1980-talet. Och det som avgjorde mig för honom var hans dikt "Romanska bågar". Som för så många andra. Men det räckte inte med det. Jag blev så fascinerad över hans sätt att använda språket. Hans sätt att närma sig både natur, människa och Gud. Hans stillhet och kraft.

Jag gissar att idag har tusentals bloggar skrivits om Tomas Tranströmer. Det är bra. I en värld där allt bara ska gå fortare och fortare, och där yta håller på att bli allt, är djupet och långsamheten i poesin en motkraft, något som behövs mer nu än kanske någonsin tidigare.

Jag gläds med Tomas Tranströmer idag. Det finns egentligen inget annat att tillägga. Jag gläds med Tomas Tranströmer idag!



Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)

Media: NA, DN, SVD, SR, SVT, TV4, Expressen, Aftonbladet

Folkpartiets förnyelse

Slölyssnar på P1 under morgonen som vanligt. Hör såväl kritiken mot den snabba handläggningsprocessen kring valet av (ny) partiledare, om kritiken mot Hägglund och om KDUs stöd för Mats Odell. Kristdemokraternas offentliga avslutande av sig själv som politisk kraft är både intressant och tragiskt.

Göran Hägglund är en bra partiledare. Men frågan är vilket parti han leder. Kommentator efter kommentator säger ungefär samma sak: Kristdemokraternas stora problem är inte Göran Hägglund, utan den politik de eventuellt har. Vilken roll spelar kristdemokraterna idag? Är de bara försvarare av ett vårdnadsbidrag som ingen annan vill ha? Eller finns det någon annan profil? Jag vet inte, och de flesta kristdemokrater vet sannolikt inte heller.

Jag gissar att de som nu vill ha Odell vill se en annan politisk framtoning. En mer värdekonservativ ideologi som skulle kunna fylla en funktion i svensk politik. Jag tror de har rätt, men ändå inte. Kristdemokraterna idag skulle lika gärna kunna vara ett nätverk inom moderaterna. Och de värdekonservativa strömningarna inom svensk politik platsar bättre inom ett förändrat KD än inom ett främlingsskeptiskt SD. Frågan är bara hur många procent som skulle kunna tänka sig att rösta värdekonservativt? Men något är väl ändå bättre än noll, som det andra alternativet är...

Folkpartiet håller också på med en remake. Men till skillnad från V, S, C, MP och KD, jobbar vi med politik istället för person.

I går släpptes nyheten om att vi vill förändra i Lagen om Anställningsskydd, LAS. Skälet är enkelt. Turordningsreglerna i LAS har blivit en mur som stänger ute främst unga från arbetsmarknaden. LAS försvårar dessutom integrationen och skapar ett vi och ett dom på svensk arbetsmarknad.

Alla vet detta. Alla pratar om hur illa det är med svensk ungdomsarbetslöshet. Men ingen gör något åt det. Speciellt tydligt är det när man ser socialdemokraternas nya budget. Deras största skattehöjning, 16 miljarder, lägger de på att försvåra för unga att få jobb. Det är helt fel väg att gå!

Folkpartiet jobbar istället med att söka relevanta lösningar på de problem som ständigt uppkommer när samhället förändras. Kanske var LAS helt rätt när världen på 1970-talet inte var globaliserad, när Sverige var en högkompetensnation med stora konkurrensfördelar. Men idag, 2011, är världen globaliserad, kompetens kan flytta på en sekund och Sverige har inte de konkurrensfördelar vi hade tidigare.

Då måste vi våga ändra på förlegade strukturer. LAS är en av flera sådana.

Beslutet om att kräva förändringar av LAS är en del av den förnyelse Folkpartiet nu genomgår. Förändringsarbetet handlar om att skapa en ny profilerad liberalism inom svensk politik. Liberalism kan inte bara vara att lyfta privatmoralistiska ok från människor. Liberalism måste handla om ekonomi, om arbetsmarknad, om integration, om socialpolitik, om miljöpolitik och så vidare.

Det finns ett utrymme för ett starkt liberalt parti i svensk politik. De liberala lösningarna står idag ofta i bjärt kontrast till den förhärskande makt-och-trygghetsideologin som definierat svenska maktbärande partier i decennier. Vårt uppdrag blir att lyfta Sverige in i framtiden, med de redskap som behövs för att värna välfärd, värna frihet och värna utveckling. Vi gör det med individen i centrum.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4 och SVD5, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2,

2011-10-05

Människan kommer att göra vad människan kan göra...

Det är Nobelpristid. Det ena priset efter det andra presenteras. Vi som inte är experter förstummas över forskare som hittar supernovor som kastar ljus över universums ofattbarhet, eller orimliga kristaller. Vi förstår inte. Men fascineras. Vetenskapen är fantastisk! Grunden för vår civilisation.

Samtidigt: Jag läser tre små notiser på tre olika sidor. Spännande! Skrämmande!

Är det nya sättet att använda stamceller för att bygga organ, ett gott medicinskt genombrott som kommer att skapa livskvalitet för fler?

Eller är det ytterligare ett steg på vägen mot den onda kloningen, när forskare bygger människor efter behov eller krav?

Det finns vissa som tror att man kan kontrollera forskningen. Att de etiska riktlinjer som sätts upp kommer att vara ett skydd mot oetisk forskning. Jag delar inte den synen. Det människan kan göra, kommer hon också att göra. Någonstans. Förr eller senare. Oavsett om det gäller material, växter, djur, eller - människor.

Vi kommer att få se mänskliga kloner, sannolikt inom min livstid. Och vi kommer att få se hur forskare bygger människor efter krav eller behov. Förhoppningsvis långt senare. Men det kommer att ske. Det finns inget som skulle kunna hindra utvecklingen. Skälet? Det finns inget gemensamt etiskt eller moraliskt raster som skulle kunna förhindra vare sig vetgirighet, eller bara girighet, eller egoism, eller vad det nu är som driver forskning och forskare.

Det finns de som hävdar att vetenskap och forskning är något som ersatt religionen som rättesnöre för människan. Jag delar inte heller den synen. Vetenskap och forskning kommer troligtvis aldrig att i sig innehålla relevanta synpunkter på ont eller gott, på mening eller sanning. Vetenskap och forskning innehåller i sig både vägar mot det vi karaktäriserar som ont, och det vi karaktäriserar som gott. Det är människorna som forskar, men framförallt de som befinner sig kring forskarna och upptäckterna, som väljer väg för hur forskningsresultaten ska användas.

Ett gift kan användas för att skydda grödor, eller döda människor.
Kärnteknik kan användas för att skapa energi, eller ödelägga allt.
Kloning kan användas för att läka sjukdomar, eller för att skapa kopior av liv.

För mig blir det en av de starkaste grunderna för behoven av något mer som håller ihop samhällskroppen. En bas för den diskussion om rätt och fel, ont och gott, sant och falskt, som måste finnas i en värld som inte bara vill se till de starkaste. En grund för den diskussion om de värden som inte kan mätas, vägas, beräknas.

Förr var denna bas och denna grund rätt självklar, även i Sverige. Religionen och kyrkans dogmer hade en normerande roll och skapade, trots allt, förutsättningar för både djupa och långsiktiga funderingar kring människans värde - funderingar som sedan kunde transformeras in i det övriga samhället.

Men säger då vän av ordning - kyrkan och religionen har väl snarare varit en bromskloss och en fiende mot de individer som hävdade andra ordningar än kyrkans? Det var väl oftast i motstånd mot kyrkan som vetenskapliga genombrott skedde!

Sannolikt är det så. Men det ändrar i princip ingenting. För det finns inget som säger att en diskussion om rätt eller fel, sant eller falskt, ont eller gott, momentant hamnar på en riktig position. Det kan lika gärna vara en totalt felaktig position som hämmar såväl vetenskap som människa. Men det intressanta är att diskussionen hela tiden fortsatt, förändrats, och förnyats.

Men om den diskussionen aldrig förs, om vetenskapen tillåts både verka och genomföra sina resultat i ett rum helt åtskilt från de värden som inte kan mätas, och om samhället inte tar sådana samtal om det omätbara på allvar, då kommer världen förr eller senare att bli en plats där människan kommer att göra vad människan kan göra.

Och det är inte säkert att det vare sig är rätt, gott eller sant.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, SVT1 och SVT2

Jobb mot - ja mot vaddå?

Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...

Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.

Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.

I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.

Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.

Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.

Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.

Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!

Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.

Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1

Bloggar: Kent Persson

2011-10-04

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4

2011-10-03

Birro och den politiska sjukan

Jag följde häromveckan den spårning som SR gjorde av politikernas pensioner. Själv tycker jag att systemet är fel. Men SRs vinkling var som så ofta alldeles för grund och hade ett syfte redan innan den publicerades. SR ville peka ut politiker som de där annorlunda som alltid skapar sig en egen gräddfil. Och det lyckades de med.

Men det är inte så enkelt. SR och all övrig media pekade på att avgångna kommunalråd och riksdagsledamöter ska söka sig jobb som alla andra. Men de ställde aldrig frågan om det fanns några jobb att söka.

Det finns en misstro mot politiker i de flesta demokratiska system. Men frågan är om det är så utvecklat som i Sverige. För de allra flesta andra yrken är erfarenhet en tillgång. Men det verkar som om det knappast är en tillgång att ha varit kommunalråd, riksdagsledamot eller landstingsråd, annat än för ett litet fåtal. Det verkar mer vara tvärsom. Erfarenheten att vara politiker, att styra en kommun eller ett landsting, är en belastning.

I den lokala politiken kan man se hur det fungerar. Tyvärr är det mer regel än undantag att tidigare ledande politiker har svårt att få ett arbete på den lokala marknaden. Det blir egna företag, eller tillfälliga påhopp som gäller. Det är rätt märkligt. Efterfrågan på en person som klarar av att styra en organisation med så otydliga mål som den politiska ofta har, borde vara stor. Det ledarskapet sätts sannolikt på hårdare prov än många företagsledares. Och behovet av att ha goda kontakter med den offentliga sektorn borde betyda att betydligt fler avgående politiker omedelbart skulle sugas upp av både lokalt och nationellt näringsliv. Men så är alldeles för sällan fallet.

Istället är det som om en politisk erfarenhet är något negativt.

Det kan säkerligen Marcus Birro intyga idag. Hans rätt naiva offentliggörande av sina privata politiska ambitioner och sin politiska hemvist verkar nu ha fått till följd att han inte längre får vara programledare på TV4. Det räckte alltså med att han sa att han gärna skulle velat ha (mardröms)jobbet som KD-ledare för att han skulle diskvalificera sig själv. Det är väl inte så roligt.

Men det säger också en del om svensk mediakultur. Och här blir det än mer bekymmersamt.

För TV4 är det nog att en medarbetare säger att han vill bli partiledare för ett konservativt parti, men å andra sidan är det helt OK att rekrytera en grönvänster som Gustaf Fridolin när han just avgått som riksdagsledamot. Varför? Är det OK att vara grönvänster i media, men inte konservativ?

Jag delar inte Birros alla synpunkter, även om jag ibland tycker att han är en fantastisk krönikör. Men det är illa om det skulle räcka med en naiv intresseanmälan om ett orimligt partiledarskap för att man skulle vara körd som programledare.

Det finns en självbild inom svensk media att man är så otroligt neutral, och objektiv. Jag menar att det är en av de allra största myterna inom svensk politik idag. Svensk media skulle sannolikt tjäna på att journalisterna blev tydligare med sina politiska hemvister, för att tittare, läsare och lyssnare skulle förstå vilka filter som nyheterna filtrerats genom. Det skulle vara ett ärligare sätt att nå sina kunder på än det förment neutrala.

Om demokratin är det som grundlägger vårt samhälle, borde det väl vara en tillgång inom såväl näringsliv som media att ha engagerade före detta politiker som medarbetare? Men så är det tyvärr inte. Snarare tvärsom. Frågan är vad det har för inverkan på demokratin i ett längre skede. Vem vill bli heltidspolitiker, om det inte går att ta sig ur engagemanget på något annat sätt än genom en passiviserande pension?


Media:  DN, Expressen, Aftonbladet, SVT, TV4, SVD