Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2011-11-18

Slut på politik...

Kanske beror det på att det är en tidig fredagsmorgon i november. Det är kallt och mörkt ute och än har inte advent börjat lysa upp fönster, gator och torg.

Men är ändå inte känslan så att det är slut på politik? Händer nånting i svensk politik överhuvudtaget, något som har med politik att göra då? Finns det några tydliga politiska konflikter? Finns det några tydliga politiska visioner? Var hettar den politiska debatten till?

OK. I Europa håller ekonomin på att rasa ihop. Men varför? För att några länder drivit en politik som inte funkat? Snarare tvärsom. Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet. Har lite med politik att göra. Och Portugal, Spanien och Italien har levat över sina tillgångar och tillväxtsiffror. Det kan man göra oavsett om man kallar sig socialist eller konservativ.

Och i Sverige har vi en vårdskandal. Ett privat bolag har trott att man kan sätta ekonomi och vinster före omsorgskvalitet. Det blir ett himla liv på politiker och partier. Men under finns en massa undersökningar som visar att privat omsorg inte alls är sämre än offentlig. Och visst har det varit omsorgsskandaler inom offentlig omsorg, utan att det ställts krav på att kommuner inte ska få driva äldreomsorg...

Men politik handlar om mer än så. Politikens grund är tanken om det framtida samhället. Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi vara med och skapa? Och politikens byggstenar är de sakpolitiska åtgärder vi vill genomföra för att nå vårt mål.

Men vad är visionen om det framtida samhället? Det finns inte ett enda parti som har någon.
Moderaterna vill bara administrera fram ungefär samma som idag men lite bättre.
Socialdemokraterna vet överhuvudtaget ingenting.
Centerpartiet vill vara grönt, snällt och socialliberalt. OK - men vad betyder det?
Kristdemokraterna har noll koll på om de är eller borde bli mer värdekonservativa.
Vänsterpartiet - jag har inte en aning om vad de ser som sitt drömland sedan det kommunistiska manifestet lades i malpåse.
Sverigedemokraterna förändrar sig nu från nationalism till socialkonservatism. Jaha - dimridåer skyler det som tidigare var den tydligaste, och mest inhumana, visionen.

Och sedan Folkpartiet. Vilken liberalism står vi för? Och vem vet om vad det innebär?

Jag kollade igenom några tidningars ledarsidor när jag som vanligt gjorde sonen sällskap framför morgonbolibompa:

DN skriver om rattfylla och franskt-tyskt samarbete i EU.
SVD toppar med USAs skuldberg och fyller på med betygsinflation och vårdenkäter.
Expressen håller med om Folkpartiets omsorgskollsmyndighet och skolavgifter.
Aftonbladet kör Iran-Israelspåret och KDs roll i vårdskandalen.
GP går på Syrien och Juholt.
Min lokalblaska NA kör IPRED.
Och Dalademokraten, denna tydligaste av sossetidningar, skriver om en ambulans som aldrig skickades.

Spretigt? Sannerligen.

Politiskt ideologiskt? Mycket litet.

Framåtsyftande? Känns inte så.

Så vad händer egentligen i och med politiken? Och vad är politikens syften idag?

Är det bara att rodda i ett givet system så det förhoppningsvis fungerar lite bättre?
Är det bara att ordna mer av allt?
Är det bara att hitta detaljlösningar som passar i ett medialt samhälle?

Har drömmen om framtiden tagit slut?

Visst var det enklare förr. När de sociala skillnaderna var stora. När alla inte ens fick gå i skolan. När kvinnor och fattiga män inte tilläts rösta. När slaget stod mellan kommunismens och nazismens omänskliga ideologier och ett liberalt samhällsbygge.

Men visst finns det frågor som borde lyfta idag också.

Globaliseringens utmaningar och följder.
Klimatfrågorna.
Den demografiska utmaningen, eller hur vi bygger ett samhälle där man får var människa hela livet.
Det integrerade samhället.

Och alla dessa frågor om människans värde i ett samhälle där allt mer mäts och där relationer inte längre är varaktiga, utan även medmänniskan är ständigt utbytbar borde väl kunna engagera någon (fast detta kanske mer borde vara en fråga för de kyrkor som också verkar ha abdikerat från sin roll som visionärer).

Men om svaret på alla frågor alltid blir mer av allt - vilket det ofta blir - reduceras också politikens roll till att just administrera ett rådande system. Och då är sannolikt både demokrati och politik på väg mot att den viktigaste frågan blir om man själv ska överleva.

Det är fortfarande mörkt ute. Det är fortfarande november. Det är fortfarande tidigt. Kanske denna känsla av att det är slut på politik är just en känsla i november när det stora vemodet rullar in.

Men jag är inte säker.

Men det jag är säker på är att man ändå måste ställa frågorna. Som liberal. För en liberals viktigaste uppgift är sannolikt att ställa de frågor som ingen annan vågar eller vill göra.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, GP1 och GP2, Dalademokraten, NA

2011-11-17

Rå kapitalism?

Läser att Pehr G Gyllenhammar tycker att den råa kapitalismen ska stoppas. Kan inte annat än dela hans tankar. Gyllenhammar är ju själv både framgångsrik företagare och liberal. Det är en rätt bra kombination när det gäller att tänka kring hur ekonomi, företagande, samhällsansvar och politik ska gå ihop.

Jag har i flera bloggar skrivit om rätten att ha en hög lön. Jag tycker det är självklart att en framgångsrik företagsledare ska kunna tjäna bra med pengar. Miljonlöner är inte orimliga.

Men lika ofta har jag skrivit om att det finns en gräns när lönen inte längre är lön, utan någon annan form av belöning som inte har något med prestationen som sådan att göra. När ersättningen blir så stor att en enda årslön räcker för resten av livet och lite till, oavsett vad och hur mycket du konsumerar, då bör man i alla fall börja fundera.

Och det Gyllenhammar är på är något intressant. I en utredning jag läste för några år sedan beskrevs företagandets drivkrafter. För småföretagare handlade det sällan om ekonomi som främsta drivkraft. Istället var det möjligheten att utveckla en idé, sitt företag, möjligheten att styra själv och så vidare som var det viktigaste. Rikedom kom först på plats 5-6 sådär.

Men kanske har tiderna förändrats. Kanske är det nu rikedomen som sådan som driver. Och hur blir man då rik?

Lotter? Det går snabbt men är osäkert och oberoende av kunskap.
Poker? Lika snabbt men nästan lika osäkert och nästan lika oberoende av kunskap.
Aktiespekulation? Hyfsat snabbt, rätt osäkert, men rätt kunskapskrävande.
Företagsbyggande? Långsamt. Osäkert. Kunskapskrävande.

Vi lever i en tid av krav på omedelbar behovstillfredsställelse. Det gäller sannolikt hög som låg. Och sannolikt oftare hög än låg. Har man så vill man ha. Mer. Snabbt. Nu.

Ibland hör man riskkapitalister prata om att de jobbar med att skapa synergier. Genom att spekulera i aktier, genom att köpa upp, och stycka upp, företag, får man dem att förhoppningsvis fungera bättre och skapa mervärden åt ägarna. Ibland lyckas det. Ibland inte. Men drivkraften är inte långsiktigt företagsbyggande. Drivkraften är mer pengar.

Och denna drivkraft verkar numera vara allt vanligare företrädd hos såväl chefer i företagen, hos företagens styrelser och ordföranden och hos de stora ägarna. Drivkraften är inte längre att bygga något bestående. Drivkraften är mer pengar. Snabbt. Nu!

Vad får det för följder? Det kan nog ingen säga. Men det finns sannolikt risker med ett företagande där bara den kortsiktiga ekonomin styr. Vissa investeringar kan inte räknas hem på vare sig en månad, ett år eller ett antal år. Företagens samhällsansvar, det CSR som man så ofta talar om, urholkas om företagets huvudsakliga kultur går i helt motsatt riktning. Det sociala ansvar som gör att samhället utvecklas bättre, och som långsiktigt skapar bättre tillväxt och större chanser till företagsutveckling, kan inte räknas hem genom att kolla hur börskurserna varierar över dagen.

Och det finns frågor som är generationsöverskridande. Klimatfrågan är väl den tydligaste. En kortsiktig vinst idag för en riskkapitalist kan vara en gigantisk förlust för världen i morgon.

Vad ska då politiken göra? Svaret är inte enkelt. Jag tror på en liberalism som inte ger WO till marknaden. Det måste finnas regler och styrning av marknadskrafterna. Men det är ett grannlaga arbete att finna rätt styrning. Värderingsförändringar som den kortsiktiga kapitalismen, den råa kapitalismen med Gyllenhammars ord, står för kan inte plockas bort med politiska beslut.

OK. Vi kan säkert beskatta bort de värsta arvodena och bonusarna i svenska företag. Vi kan skapa stenhårda regler för socialt ansvar, för miljö- och klimatansvar, för samhällsansvar i stort. Men om det bara betyder att företag och jobb flyttar - vad har vi då vunnit?

Därför är jag bara säker på en sak: Det krävs mer samarbete över gränserna. Vi måste finna globala överenskommelser kring de svåra frågorna.

Därför blir jag bekymrad när socialdemokraternas nya partiprogramssekreterare visar en så negativ hållning till euron, och därmed det europeiska samarbetet.

Därför blir jag bekymrad när så många svenska politiker inte vill se vare sig det europeiska samarbetet, eller globaliseringen, som en prioriterad fråga.

Därför blir jag bekymrad när det verkar finnas så starka, nationalistiska, krafter i större och mindre partier både till höger och till vänster.

Och därför är jag bekymrad över att inte heller vi som tror på den privata marknaden, på rätten att kunna bli rik genom att vara duktig, vågar tala om att vi måste våga reglera marknaden. För den fria marknaden är sannolikt en marknad med frihet för få och ofrihet för många.

För några år sedan var jag på en tillställning med några av Sveriges näringslivstoppar. En av dem hade ett humoristiskt inlägg, men med en tydligt allvarlig underton. Så här sa han ungerfär:

"När ett bolag byter VD från en med sakkunskap om produktionen, till en ekonom, då är det dags att sälja av aktierna."

Det finns en insikt om kapitalismens och marknadens begränsningar också hos dem som är mitt uppe i den. Det är ett hoppfullt tecken.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, Expressen, Expressen2, SR1, DI1

2011-11-16

När jag blir stor...


Är svensk äldreomsorg och äldrepolitik bara skit? Och framförallt den privata omsorgen? De senaste dagarnas mediarapportering kan ju sprida en sådan bild. Men det finns andra bilder.

Jag har just avslutat mitt deltagande på Politikerdagarna i Göteborg. Numera är de en integrerad del av Kvalitetsmässan. Jag hade två arbetsuppgifter. Som ordförande i SKLs Beredning för primärvård och äldreomsorg var jag moderator för ett seminarium kring bättre äldreomsorg. Det handlade bland annat om de Öppna Jämförelserna som SKL gör. De huvudsakliga skälen för ÖJ är att försöka få den offentliga sektorn att fokusera mer på utvärdering, uppföljning och återkoppling, istället för att styra med mål och resurser och inte se till vad man får ut av det som satsats. En tydlig slutsats är att det inte är mängden pengar som styr kvaliteten. Det finns andra faktorer som betyder mer.

Därefter hade jag förmånen att få vara en av tre deltagare i en panel som leddes av Thorbjörn Larsson, VD för Vårdalstiftelsen. De andra två paneldeltagarna var Bodil Jönsson, fysikprofessor och författare och Rolf Ekman, även han professor men där handlar det om hjärnforskning.

Det var en förmån att få vara med på det andra seminariet. Bodil Jönsson höll ett inspirerande anförande om hur det kommer att vara att bli gammal i (den nära) framtiden. Det krävs ett paradigmskifte, från den tidigare kollektiviseringen till det individualiserade. Från ett ”bäst före”-datum till ett helt liv. Som liberal ser jag de politiska sidorna av vad hon säger. Den kollektivistiska, och materialistiska synen på människan hör hemma i en svunnen tid och hos en ideologi som sannerligen har passerat sitt ”bäst före”-datum. Där kollektivism och korporativism styrde. Där individen underordnades systemen. Där folkhemmet blev en trång tvångströja för allt fler.

Framtiden tillhör en liberal, människocentrerad individualism. Det ska inte spela någon roll vem du är, vilken bakgrund du har, vad du vill. Samhället ska stötta dig att skapa ditt eget liv utifrån dina förutsättningar oavsett om du är 9 eller 99 år!

Mitt bidrag till seminariet var att ge några politiska synvinklar på behoven av en förändrad syn på vad det innebär att bli gammal. Gammal, inte äldre, för som Bodil Jönsson sa ungefär: ”Att vara äldre är alltid att vara äldre än när man är gammal.” Varför är det fult att kalla sig gammal? Är det inte en förmån? Typ: Jag har blivit gammal. Jag har levat ett långt liv. Jag har skaffat mig kunskaper. Jag har dessutom lärt mig använda mina kunskaper så nu är jag visare än förr.

Vi lever i ett samhälle som alldeles för ofta ser åldrandet som något i huvudsak negativt. Det spelar alldeles för ofta ingen roll om det handlar om privat, offentlig eller civil sektor. I den privata sektorn är du för gammal när du fyllt 30. I den offentliga kanske du kan göra karriär till dess du är 50. Och i civilsamhället kanske du kan härda ut i tio år till. Men bilden är fortfarande alldeles för tydlig: När du passerat pensionsåldern är du på väg utför.

Det är fel. Det kunde såväl Bodil Jönsson liksom Rolf Ekman visa. Den förra genom sin genomtänkta presentation. Den senare genom tydliga bilder på hur aktiva äldres hjärnor är. Bodil är 69. Rolf några år äldre. Beskedet var tydligt. Du lär hela livet. Du kan välja att vara aktiv, att vara en engagerad samhällsmedborgare långt upp i åren. Vissa saker går långsammare. Vissa saker blir bara bättre.

Visst – det gäller inte alla. En del kommer att få problem tidigare än andra med såväl demenser som kroppslig svaghet. Men det stora flertalet gamla kommer att kunna bidra till samhällets utveckling tiotals år till. Och de som är barn idag kanske kommer att se 100-årsdagen som en naturlig fortsättning på festandet som började 50 år tidigare…

Det är sällan man känner sig så upplyft efter ett seminarium som efter detta. Det gäller både personligt och politiskt. Politiskt – därför att det finns en så tydlig liberal dimension i framtidens äldrepolitik. Personligt – därför att jag fortfarande kan fortsätta att fundera på vad jag ska göra när jag blir stor.

Vem vet, kanske ska man försöka göra en politisk karriär så småningom!

2011-11-15

Exit Carema?

Ingen har undgått de senaste dagarnas storm kring Caremas hantering av sina äldreboenden. Det finns inga ursäkter för hur detta bolag har hanterat de gamla och deras anhöriga. När fokus för verksamheten mer verkat ligga på vinsthemtagningar och skatteplanering än på vårdplanering och omsorgskvalitet har något gått fel, mycket fel.

Det Carema gjort kan inte försvaras. Ser man på vad företrädarna för bolaget gör, kan det heller knappast förklaras. Det är illa.

Carema har skapat en grogrund för att ifrågasätta alla alternativa utförare inom äldreomsorgen. Vänsterpartierna låter nu som om det bara är kommunal äldreomsorg som kan garantera kvalitet, och som om det aldrig varit några problem när kommunerna drivit äldreboenden. Men tyvärr är deras minne lika kort som selektivt.

I den socialistiska kommunen Kumla är det inte speciellt länge sedan en vårdskandal inträffade på ett kommunalt äldreboende. Det kan man läsa om här eller här. Det handlade då om anställda som utan åtgärd från chefer eller ägare (kommunen) kunde misshandla de äldre både fysiskt och psykiskt. Det är inte den enda skandalen som inträffat på ett kommunalt äldreboende. Knappast heller den sista.

För några år sedan gjorde jag själv besök på alla Örebros äldreboenden. Det var en intressant resa. En del äldreboenden fungerade bra. Trevlig personal som skapade god stämning och bra omsorg. Men jag såg också direkta missförhållanden. Det fanns boenden som inte fungerade alls. Ett par exempel: På ett boende fanns det gott om personal på en avdelning, medan det på en annan krävdes att en ensam medarbetare skulle klara alla äldre när det krisade på grund av sjukdom och annan frånvaro för den andra personalen. Och ingen av de som jobbade på avdelningen med gott om folk ville gå över och hjälpa till! Eller det boende där det var uppenbart att fokus knappast låg på en individualiserad omsorg, utan det snarare kändes som om de äldre var till besvär om alla inte kunde tas upp snabbt på morgonen och sättas i inaktivitet i allrummet medan personalen fikade och klagade på att gubben X eller gumman Y var så gnälliga.

Men de dåliga boendena var en klar minoritet. Glädjen att jobba med äldre människor dominerade. Så vad skulle man göra?

Kort efter dessa besök fick jag möjligheten att leda Örebro kommun. Och ett av de projekt jag drev var att flytta fokus från en massa politiska mål till uppföljning, utvärdering och återkoppling. Tråkigt kanske, knappast medialt, men nödvändigt. Det visade sig att den målstyrning som fanns tidigare knappast hade koll alls på hur servicen fungerade. Och ju fler mål man skrev, desto sämre gick själva styrningen,

Därför var också intraprenad-införandet en självklar del av detta. Det handlade om att flytta både makt och befogenheter till de verksamheter som drev äldreomsorg, skola eller annan viktig service. Men det handlade också om att kräva ansvar för den verksamhet man drev. Tydlighet. Uppföljning. Utvärdering.

Vi hann en bit på väg. Men det är inte enkelt att förändra stora system.

På samma sätt borde det vara med all kommunal äldreomsorg. Det har varit alldeles för mycket fokus på att hitta på roliga och utmanande mål. Men alldeles för lite på att följa upp, utvärdera, återkoppla och kräva ansvar. Det spelar ingen roll om det är kommunala eller privata alternativ. Det handlar om systemskiften.

Det finns en tydlig skillnad. Kommunerna måste bli bättre på att handla upp kommunal äldreomsorg. Det måste finnas en kompetens inom upphandlingsområdet som gör att det blir mer jämlika förhållanden mellan parterna. Man kan till exempel fundera över varför det på den tekniska sidan finns hur många bilagor som helst som i detalj reglerar hur man får bygga ett hus, medan det på omsorgssidan knappast handlar om detaljreglerad verksamhet. Varför finns det Bygg-AMA, men inte "Vård-AMA" som en självklar del av ett kontrakt? Och om man kunde skriva en "vård-ama" borde väl den gälla både offentlig och privat vård!

Kommunerna kan inte dra sig undan sitt ansvar. Vi har det både som politiker och tjänstemän. Vi har det både som de som ansvarar för driften av våra egna anläggningar och som upphandlare av privat service. Vi måste bli bättre på upphandling, på avtalsskrivande, på uppföljning, på utvärdering, på återkoppling, på ansvarsutkrävande. Kanske kan Carema-skandalen få en sådan förändring till följd.

En del socialister menar alltså att det nu är dags att skrota privat driven äldreomsorg. Jag tillhör inte dem. Snarare tvärs om. Framtidens äldreomsorg behöver fler alternativ, just för att utmaningarna är så stora. Vi vet inte hur vi ska lösa vare sig finansiering eller genomförande av en omsorg som klarar av de stora äldrekullarna de kommande åren. Att tro att allt gott tänkande sker i kommunerna är en befängd tanke. Fler driftsformer skapar sannolikt bättre förutsättningar att hitta olika alternativa lösningar på svåra problem.

Kanske blir Carema-skandalen istället beviset på varför det är bra med alternativ. Carema har två alternativ nu. Antingen gör man inget - och då är man borta från marknaden. Eller så visar man att man nu kommer att vara det bästa omsorgsföretaget och gör allt för att sätta människan före ekonomin eftersom det är det enda sättet att vara kvar på marknaden. Hade det bara funnits offentligt drivna verksamheter hade förändringskrafterna inte varit lika starka.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2 och Expressen3, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, NA1 och NA2

2011-11-10

Europa påverkar Örebro

Det finns idag en process som påverkar all politisk debatt och dominerar media. Det är inte Zlatan och hans bok. Sannolikt är hans liv mer intressant för vardagsläsning. Men det är något annat som gång efter gång kommer upp på nyhetsplats och på ledarsidor. Eurokrisen påverkar oss alla.

Idag kan vi läsa att EU skriver ner sin prognos för tillväxten i Europa. Greklands ekonomi kommer att fortsätta att backa. Italiens ekonomi står och stampar på noll. Tillväxten i Tyskland, som varit rekordstor i september i år, tvärbromsar. Och Sveriges ekonomi fortsätter att sakta in. Siffrorna för 2012 beräknas nu bli 1,4 %.

Det finns inga bra svar på hur den europeiska krisen ska lösas. I går på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) kongress höll folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund ett mycket bra tal som bland annat spann kring temat om Europa, EU och samarbete. Björklund gjorde i sitt tal en resa från kristallnatten, den 9 november för 73 år sedan, och dess följder för ett splittrat Europa i krig och den utveckling mot mer samarbete som blev följden av de hemskheter andra världskriget innebar. Det är i detta perspektiv såväl EU som euron måste ses. Euron är ett i huvudsak politiskt projekt, baserat i en vilja att knyta människor närmare samman.

Men det är tydligt att det europeiska projektet lider av flera svagheter. Det finns exempelvis ingen tydlig alleuropeisk politisk arena. Europaparlamentet har en svag ställning i de flesta av de europeiska länderna. En av orsakerna är bristen på gemensamt språk, eller snarare bristen på att hitta en vettig hantering kring hur man skapar en europeisk politisk debatt trots att vi har enormt många språk på en förhållandevis liten yta. För att demokratin ska kunna växa krävs att vi kan samtala med varandra och förstå varandras skäl till varför vi tar det ena eller andra ställningstagandet. Denna utmaning, att skapa en mer enhetlig politisk och demokratisk dialog, är en av EU-projektets största utmaningar.

En annan svaghet är genomförandet av euron. Det har blivit uppenbart för alla att flera av de länder som ingick inte borde fått göra det. Men det har också blivit tydligt att de undantag Tyskland och Frankrike får några år sedan gav sig själva när det gäller budgetunderskott, har skapat en instabilare situation för EU, euron och den europeiska framtiden. Dessa svagheter som nu visar sig, gör det i den sämsta av tider. Om vi hade haft en stark global tillväxt hade det varit enklare att hantera de problem som nu visar sig. Men vi har en problematisk situation över hela världen.

Den europeiska samarbetstanken försvagas i och med dessa händelser. Vi ser tendenser att det finns sprickor mellan de starkare nordeuropeiska länderna och de svagare sydeuropeiska. Men vi ser också ett Sverige som passar när det gäller europeiskt deltagande. Den nya socialdemokratiska ledningen verkar lindrigt sagt sval i sin europeiska identitet. "Inte i min livstid" sade Waidelich om euroinförande i Sverige. Och de tillfällen då Håkan Juholt har pratat om EU och den europeiska samarbetstanken är lätt räknade. Men svalheten finns hos flera andra partier. Speciellt illa är det när den nya centerledaren försöker ta populistiska poänger på en sådan sval hållning till EU och euron.

Vi kan tro att vi i Sverige kan leva i en bubbla där vi själva påverkar allt vad som händer och där världen utanför inte finns. Men den självbilden borde vara död och begraven sedan länge. Vi har sett en värld där murarna byggdes och människor skiljdes. Vi har sett en värld där dialog och samarbete var undantagen och där konflikterna, och till sist terrorbalansen, styrde världspolitiken. Vi vet var den vägen leder. Ingen vill ha den världen tillbaka.

Men vi måste också vara medvetna om att världen påverkar oss lokalt. Europa påverkar Örebro. Inte bara genom beslut som fattas av parlament eller kommission. Utan också genom den generella utvecklingen.

EUs besked idag om sänkt tillväxt visar till exempel på riskerna med att de siffror som Örebro kommun nu bygger sin budget på redan är föråldrade. SKLs tillväxtsiffror ligger på 1,9 % för 2012, 0,5 % högre än EU. En tillväxt på under 1,8 % ökar riskerna för att arbetslösheten ökar.  För Örebro kommuns del kommer det att innebära lägre intäkter och högre utgifter än vad majoriteten budgeterat för. En redan svag och delvis underfinansierad budget kan när SKLs nya prognoser kommer i december och februari visa sig enbart vara en grund för ännu större besparingar.

Vi lever i en värld som hänger ihop på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Vi påverkar varandra globalt på sätt som aldrig tidigare skådats. För oss i Sverige och i Örebro gäller det att vi orkar lyfta blicken från de dagliga problemen och se både de utmaningar men också möjligheter som den globaliserade världen lägger framför oss. Örebro har alla möjligheter att möta utmaningarna och bejaka möjligheterna i denna nya värld. Men det kräver en politik för kunskap, frihet och utveckling.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1 och expressen, och expressen2, TV4

2011-11-03

Oskälig bonus

Så har då ytterligare en näringslivstopp fått en orimlig ersättning. Denna gång, som så ofta förr, en bankman. Man kan bara fortsätta att förvånas.

Jag har skrivit ett antal bloggar om löner, bonusar och annat. Jag har ännu inte något skäl att ändra mig i de åsikter jag tidigare haft:

Det är OK med höga löner. Miljonlöner är inte ett problem. Men det finns en övre gräns, där skäligheten kan och måste ifrågasättas. Då lönen inte är en bedömning av arbetsinsatsen, utan en modern form av tidigare kungliga förläningar. Förr fick du en titel och ett gods som skulle försörja dig och familjen under oändlig tid. Nu får du några hundra miljoner i löner, arvoden och bonusar.

Men bonusar, varför ska man ha det? För att någon presterat bättre efter bonus? Knappast. Det finns flera undersökningar som visar att det inte finns några sådana samband. Så varför ska man ha bonussystem? Och till vilka? Är det VDn som är mest värd, eller den som uppfinner det nya sättet att arbeta eller förfinar en detalj som kan öka vinsten eller minska kostnaderna?

En bonus vid goda tider borde väl kompletteras av en antibonus vid dåliga tider? Om ett bolag går dåligt borde väl den bonus som givits kunna dras tillbaka? Chefen får stå för de dåliga besluten och det ska kosta, likaväl som han får pengar för de bra? Nej - det finns nog ingen som skulle acceptera något sådant...

Men framförallt bonusar i banksektorn är en styggelse. Skälet är enkelt. Banker är inga optimala företag. Det finns ingen egentlig konkurrens om vanligt folks pengar. Ju färre och större bankerna blir, desto mindre verkar de bry sig om kunderna, och desto mer om avkastningen. Men framförallt: När det går bra kan cheferna berika sig. Men när det går dåligt får skattebetalarna stå för notan. Det innebär att det finns flera inslag av möjlighet till oansvarighet från bankernas sida på sätt som inga andra företag kan komma i närheten av.

Jag tycker fortfarande att det borde gå att hitta vägar att skattemässigt göra bonussystemen meningslösa. Varför inte införa högre skatter på bonusar än på lön, oavsett om det är en bonus som utgår som tillägg under året, eller som sparas till en högre pension? Och varför inte göra det skattemässigt olönsamt för såväl företag som privatperson att få en lägenhet som bonus? Är det så svårt att hitta sådana system?

Jag gissar att rätt många av de bloggar som skrivs om bankchefernas bonusar är skrivna av vänstermänniskor som har en helt annan inställning till såväl privata banker i synnerhet som privat företagande i allmänhet än den jag har. Men jag menar att vi som värnar det fria, privata näringslivet inte kan vara tysta i en sådan debatt. Vi måste våga peka på de missförhållanden som finns, och skapa system som korrigerar den fria marknaden.

Som liberal kommer jag alltid att slåss för det privata näringslivets rätt att själv hantera sin vardag. Men jag kommer också att arbeta för att staten hanterar sin ställning så att denna frihet inte används på sätt som skadar samhällets funktion. Det kan gälla såväl krav på miljöanpassning, socialt ansvarstagande, eller oacceptabla bankbonusar.

Media: DN1, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, Expressen1 och Expressen2, SR1, SVT1 och SVT2 och SVT3, Aftonbladet,

Vart är Örebro på väg?


Så har då den ”nya” majoritetens första riktiga budget presenterats. Det är en intressant läsning.

Om man läser texten får man en tydlig bild av en kommun ledning som satsar. Men den ekonomiska verkligheten är en annan. Låt mig citera vad som skrivs och lägga till den ekonomiska verkligheten:

Målet är att barngruppernas storlek ska minskas under mandatperioden.
Örebro ska ha de bästa lärarna och skolledarna. Därför genomförs en fortsatt satsning på lärares och skolledares kompetensutveckling.

Skolområdet ska reducera sina kostnader med 29 miljoner kronor nästa år, om man räknar in de extra pengar som gavs i tilläggsbudgeten. Då blir det sannolikt vare sig mer pengar till mindre förskolegrupper eller till kompetensutveckling. När förskolelyftet upphör vid årsskiftet finns inga nya pengar avsatta, utan tvärsom.

Arbetet med att motverka barnfattigdom ska intensifieras under 2012 inom programområdet.

Men det finns inga pengar avsatta. De små medel som fanns 2011 verkar nu vara borta.

Vi kommer därför att arbeta för att ta bort delade turer och öka tjänstgöringsgraderna under mandatperioden.

Kostnaderna för detta, som mest 250 miljoner kronor, finns överhuvudtaget inte nämnda. Vem ska betala?

För att möta de behov som de barn som följer med kvinnorna till Kvinnohuset avsätter Örebro kommun medel för 2012.

Kvinnohuset fick i går inte de pengar de krävt. Den nya kommunledningen sparade in drygt 1 miljon kronor på de mest utsatta barnen och kvinnorna.

En tillgänglig stad handlar om att alla, oavsett funktionsnedsättning, ska kunna ta del av vår stads utbud. Därför ska vi fortsätta arbetet med att tillgänglighetsanpassa våra offentliga miljöer.

Samtidigt som man pratar om att tillgänglighetsanpassa staden, tar man bort 4,5 miljoner!

Och så vidare. När ord ställs mot ekonomi visar sig orden vara tomma.

Det finns fler allvarliga problem med den budget som nu presenterats. Under hela tiden fram till beslut, har ekonomikontoret sagt att pengarna för pris- och lönekompensation inte räcker till att både klara av de vanliga lönejusteringarna och även åtgärda osakliga löneskillnader med mera. Skillnaden är upp emot 50 miljoner kronor. Det bortser kommunledningen ifrån. Man säger bara:

Kommunens lönepolitik utgår från att osakliga löneskillnader ska åtgärdas, vilket ska ske inom fördelning av befintligt löneökningsutrymme.

Detta lilla stycke säger då antingen att det inte blir löneökningar i enlighet med avtal i Örebro kommun, eller att det inte blir några åtgärder mot osakliga löneskillnader. Eller det kanske troligaste: Kommunledningen mörkar utgifter och planerar redan nu för underskott 2012.

Intrycket av det senare förstärks av ett annat litet stycke:

För att undvika alltför kraftiga svängningar i ekonomiska förutsättningar för de kommunala verksamheterna kommer därför överskottsmedel från de goda resultatåren att användas som ett synnerligt skäl för att inte återställa negativa resultat vid kraftig konjunkturnedgång som påverkar resultatet i Örebro kommun.

I klartext: Man planerar redan idag för att använda de överskott som byggdes upp 2006-2010 för att täcka förlusterna 2012. Men det vågar man inte skriva i klartext. Örebroarna förs bakom ljuset. Och då ska vi veta att detta är utifrån de förutsättningar som Sveriges Kommuner och Landsting bedömde i oktober, bedömningar som många anser alldeles för ljusa. Och vad som händer om Grekland går i oordnad konkurs verkar inte bekymra kommunledningen alls.

Den budget som presenteras är svag och fylld av dolda besparingar. Men kommunledningen vågar inte ta ansvar för sin egen politik utan skjuter ut den på driftnämnderna. Det är där det kommer att märkas när lärarna och förskollärarna blir färre, när äldreomsorgen måste skära ner, när staden inte kan anpassas för de funktionshindrade…

Det hade inte behövt vara så. Vi ser redan i år, 2011, en budget som misskötts. Årets resultat närmar sig noll. Underskotten i flera nämnder ökar. Och detta ett år då Sverige fortfarande går som tåget. BNP-tillväxten i år beräknas bli över 4 %. 2012 kanske det blir nära noll. Istället för att fortsätta att samla i ladorna och gradvis anpassa organisationen, har främst socialdemokraterna valt att slösa. Örebro hade kunnat göra ett gott resultat 2011, och därmed ha ett bättre utgångsläge 2012. Men den nya kommunledningen har antingen struntat i, eller saknar kunskaper om, ekonomistyrningens krav.

Det är inte alltid roligt att vara den som bromsar, ber nämnder, förvaltningar och chefer att tänka om och göra om för att värna ekonomin. Men det behövs. Annars kommer Örebro snart att vara tillbaka i den situation som socialdemokraterna hade administrerat fram 2002. Då var underskotten så stora att nästan 1000 kommunanställda fick sluta. Det finns inga garantier för att inte detta kommer att ske igen. Därför är den grå, lite trista, och knappast alltid mediala, ekonomistyrningen det centrala för en ansvarsfull kommunledning.

Den där grå, lite trista och knappast alltid mediala, folkpartistiska liberalismen...


Bloggar: Kent och Maria

2011-11-01

Liberal utmaning när ideologiska skillnader tydliggörs

Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags social(ism)demokrati.

När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet. Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.

Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan också för byggandet av murar mot det andra.

Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse. En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter förändringarna.

Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.

Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem. Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...

Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen. Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med skattebetalarnas pengar.

Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät, Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som borde vara privat.

Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga; vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.

Det är inte alltid den politiken som får de största rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något annat medialt projekt.

Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan istället det man ska.

Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.

Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.

 Media: DN1 och DN2, SVD1, NA1 och NA2, SR Örebro, SVT Tvärsnytt,

Bloggar: Karin, Larz och Gabrielle

2011-10-31

Finns det inte politiska partier längre?

I valrörelsen 2010 och omvalrörelsen 2011 var socialdemokraterna i Örebro ute och knackade dörr. Jag kan inte annat än beundra dem för den hängivenhet de visade. Tiotusentals örebroare fick besök av socialdemokrater som ville prata politik.

Temat för deras dörrknackningskampanj var att de skulle lyssna på örebroarna och höra deras förslag. I och för sig var lyssnandet selektivt, det fanns en mall kring vad man fick tycka till om, men i alla fall. Det var en bra kampanj och en mycket väl genomförd kampanj.

Nu ska miljöpartiet göra detsamma på riksplanet. Över 200.000 svenskar ska få tycka till om vad miljöpartiet ska tycka till om. Eller???

När nu valen i Örebro är över och vardagens kranka blekhet tar över, blir min fundering vad alla de örebroare som fick tycka om sossarnas politik nu kommer att tänka. I morgon kommer sannolikt de tre styrande partiernas budget att bli färdig och offentlig. Det kommer inte att vara en positiv läsning. De senaste dagarna har de tre partierna försökt hitta positiva nyheter från budgeten, men den som läser noga och kan spelet inser att det inte funnits en enda satsning som kostat pengar i drift. Det har bara handlat om investeringar. Och investeringar som påbörjas 2012 kommer inte att börja kosta i drift förrän 2013...

I sin kampanj inför valen 2010 och 2011 var det socialdemokratiska löften som gällde. Mer jobb. Inga nedlagda skolor. Mer personal. Rätt till heltid. Mer, mer, mer. Lova, lova, lova. I de samtal man förde var det samma typ av diskussioner som skulle föras. Vad vill ni ha mer av? - ungefär.

Men ser man till tjänstemännens förslag till budget är det det motsatta som nu gäller. För att få ihop ekonomin borde sossarna lägga ut 1 % i generellt sparbeting över alla verksamheter. Plus att man måste dra tillbaka satsningar som kan dras tillbaka. För skolan skulle det innebära minskade ramar med över 40 miljoner kronor. Det blir (eller borde bli) istället mindre personal, nedlagda skolor, ingen heltid, inga jämställda löner, mindre och mindre. På samma sätt inom äldreomsorgen, inom miljöarbetet, inom näringslivsarbetet...

Hur går det då med ett parti som inte velat leda, utan velat ledas av medborgarna? Om man inte har en egen politik som man vill söka stöd för, utan främst är en megafon för de som tycker mest, hur blir då trovärdigheten när det man sagt sig vilja, inte kan infrias? Och hur går det med demokratin, när samtalen visar sig både innehållslösa och meningslösa?

Miljöpartiet går nu samma risk till mötes på riksplanet. Istället för att söka stöd för idéer grundade i den egna ideologin, ska man på något sätt hantera en massa åsikter och bli någon form av mainstreamad mjukisgrön rörelse där alla ska känna sig hemma. Men någon gång kommer räkenskapens dag. Och vad händer då? Eller tänk om medborgarna svarar fel, att de vill flyga mer till Thailand, att de vill ha massor av billig energi, att de vill fortsätta att festa loss i köplador och handelsstäder? Vad händer då? Ska man strunta i att lyssna? Och vad innebär det då för trovärdighet och demokrati?

Förr var partierna bärare av idéer med bas i olika ideologier. Folkpartiets liberalism. Högerpartiets konservatism. Socialdemokratins socialism. Kommunisternas kommunism. Man tolkade sina väljargruppers intressen genom den medlemskår man hade. Sedan sökte man stöd för sin politik hos medborgarna, gärna via samtal, oftare genom tal och möten. Men partierna ledde, eller försökte, leda in i den framtid man ville se.

Nu blir istället partierna följare. De nya moderaterna ska företräda allmänintresset, precis som socialdemokraterna alltid försökt göra. Visst finns det vissa ideologiska förtecken, men de bärs för det mesta fram bara i hyllningstalen. Och nu ska även miljöpartiet bli ett parti som leds istället för ett parti som leder...

Det är i dessa lägen det känns skönt att höra till ett liberalt parti som fortfarande vågar stå för sin ideologiska grund. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för euron och EU, men Folkpartiet gör det med vilja och glädje eftersom vi liberaler tror på mer internationella kontakter. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för kärnkraften, men vi liberaler tror att vi som lever idag måste ta ansvar för morgondagens människor och måste ta svåra beslut kring klimat även när andra tvekar. Bara för att nämna ett par frågor.

Samtal med väljare är aldrig fel. Jag har själv suttit tio år på ett café för att lyssna och samtala med örebroarna. Men samtalen måste grundas i en förståelse för politikens villkor och ideologiernas plats i samhälle och partier. Annars riskerar vi antingen en demokrati där bara de starkastes, de högljuddastes och de tuffastes åsikter hörs. Eller partier som låtsas lyssna, för att sedan göra som man själva vill i alla fall.

I Örebro är nu socialdemokraterna på god väg mot den andra linjen. Det är inte bra vare sig för dem eller för demokratin.

Media: DN1 och DN2, Aftonbladet, NA

Jag låg lite före SVD i mitt bloggande. Idag finns ungefär samma teser här...

2011-10-30

Åter till socialismen...

Socialdemokraterna i Örebro ska starta två bolag. Ett byggbolag och ett utvecklingsbolag. Syftet är att klara av ungdomsarbetslösheten. Tankarna kommer från Södertälje, dit kommunledningen åkt för studiebesök. Studiebesök som var så viktiga att kommunstyrelsens ordförande prioriterade bort närvaron då kommunens allvarliga ekonomiska läge diskuterades på kommunstyrelsen.

Det är oklokt att som högst ansvariga ekonomiska politiker prioritera bort det kommunstyrelsesammanträde där redovisningen av det ekonomiska läget sker. Det sänder många felaktiga signaler. Dels att kommunledningen inte bryr sig om det ekonomiska läget och inte tar så allvarligt på ekonomin. Dels att samma kommunledning inte bryr sig om en diskussion med oppositionen. Det finns inget intresse att ens på de ordinarie tillfällena med kommunstyrelsen diskutera öppet och tillsammans försöka analysera vad som sker och vad som kan göras. Det är illa.

Istället prioriterar den socialdemokratiska kommunledningen studieresor för att få reda på hur Örebro ska bli mer socialistiskt.

Nu ska alltså två bolag bildas. Båda bolagen ska vara kommunalt ägda, men kanske ha privata intressenter inblandade. Men kommunen kommer att ha ett avgörande inflytande och stå som ekonomisk garant för bolagen. Om man ska bilda sådana bolag måste det finnas skäl. Och skälet är: Få ner ungdomsarbetslösheten.

Frågan är om det är rätt väg att gå. På något sätt.

Är Södertälje överhuvudtaget något bra exempel på att ha lyckats med arbetslöshetsbekämpning?  Så här skriver Länstidningen i Södertälje den 13 oktober: Arbetslösheten sjunker - Men inte i Södertälje! Är det därför socialdemokraterna åker dit? I så fall borde väl man åka för att se vad man inte ska göra? Men tyvärr är det tvärs om. Så vad ska man lära? Och varför?

De bolag som nu etableras kommer att belastas av flera problem.

1) De blir sannolikt konkurrenssnedvridande. Om kommunen blir majoritetsägare eller ekonomisk garant, kommer bolaget att ha sådana ekonomiska muskler att ingen annan aktör kan spela på samma villkor. Det kommer att innebära att ett redan svagt lokalt näringsliv blir ännu svagare.

2) Om ÖBO och Örebro Porten får i uppdrag att finansiera satsningarna, kommer det att slå mot bolagens resultat. För Örebro Portens del innebär det att pengar som annars skulle gått till kommunen går till annat. Från vård och skola till osäkra bolagssatsningar.

3) För ÖBOs del innebär det att ÖBOs hyresgäster får betala socialdemokraternas satsningar på bolag för att minska arbetslösheten. Men det är fullständigt fel. Kommunala bostadsbolag får inte och ska inte agera finansiärer till kommunala arbetsmarknadsåtgärder. Det hade varit renhårigare att sossarna tagit ut mer pengar ur ÖBO genom krav på vinster och sedan använt dem i dessa satsningar. Hur många tiotals miljoner det handlar om per år vet ännu ingen, men det blir sannolikt rätt många!

4) När man lägger verksamhet i bolag försvinner det demokratiska tydliga inflytandet, och möjligheterna att granska verksamheterna öppet och offentligt försvagas. Istället blir det enskilda politiker och tjänstemän som styr utan vare sig offentlighet och öppenhet. Vi kan se det redan nu, när Lena Baastad, Björn Sundin och Staffan Isling styr och ställer i och med Örebro Porten utan någon form av offentlighet. Hur blir det i de nya bolagen? Var finns demokratin?

Vad borde man göra istället? För oss liberaler handlar det om en mångfald av åtgärder, till exempel:

1) Skolan är nyckeln till framtiden. En skola för kunskap och med elever som får baskunskaper och utvidgade kunskaper beroende på ålder. Ordning och reda. Individuellt anpassade krav, men tydliga krav, på alla elever. En tro på att alla elever kan lära. Lärare som är engagerade och har bra arbetsvillkor. Skolor med lokaler som gör skolans arbetsmiljö god för alla.

2) Tydliga krav på att alla bidrag ska följas av motprestationer. Det får inte finnas några bidragstagare som enbart är passiva. Nästan alla kan ges möjlighet att hitta en individuellt anpassad motprestation. Kommunen ska ta ansvar för meningsfulla arbeten som inte inkräktar på det privata företagandets villkor. Kommunen får gärna finansiera insatser som görs inom den civila sektorn.

3) Stärk det lokala näringslivet. Här finns massor att göra: Bättre och snabbare kommunal service. Ingen kommunal illojal konkurrens. Ökad entreprenadutsättning. Mer valfrihet och mer användning av Lagen om Valfrihetssystem.

4) Satsa på Universitetet. Fler och starkare forskningsmiljöer ger större möjligheter till fler företag och många nya arbetstillfällen. Ett växande universitet kommer också att lägga grunden för företag och handel som bara indirekt är kopplade till universitetet.

5) Lita till och lita på den civila sektorn. Kommunen ska inte ta över den civila sektorns uppgifter. Inte heller den privata sektorns uppgifter. Men ofta är det lätt för engagerade kommunpolitiker att tro att kommunen gör saker bättre än föreningar, organistioner, nätverk och enskilda. Men det gäller att skapa bra kommunikationsvägar, stabila ersättningssystem, men framförallt måste kommunen ha respekt för den civila sektorn.

6 ) Bygg ihop staden. Istället för att satsa på ytterligare ett projekt i Vivalla, som redan nu är ett område som lider av projektosis, måste vi ha en politik för hela Örebro. Det handlar om allt från bostäder, över infrastruktur till kultur och idrott. Men framförallt handlar det om de grundläggande kommunala verksamheterna: Den bästa skolan. Den tryggaste äldreomsorgen. Den humanaste sociala politiken. Men det ska inte spela någon roll om man bor i Adolfsberg eller Vivalla, i Hjärsta eller Brickebacken, i kontakterna med kommunen. Det ska vara lika bra välfärdsarbete överallt.

Socialism har aldrig varit en väg framåt. Kommunsocialistiska bolag inte heller. De förslag som nu finns borde ha stannat i skrivbordslådan.



Media: NA, SVT Tvärsnytt, Länstidningen Södertälje

Bloggar: Kent Persson,

2011-10-26

Jämställdhet

Idag har kommunfullmäktige i Örebro diskuterat jämställdhetsarbetet i kommunen. Det var inte mindre än tre interpellationer som berörde frågan, från tre olika partier som oberoende av varandra kommit fram till att den nuvarande majoriteten inte prioriterar jämställdheten.

Vänsterpartiet hade frågat om jämställdhetsdelegationens vara eller inte vara. Det blev nu klart att den inte kommer att fortsätta, utan att jämställdhetsfrågorna kommer att komma bort bland näringslivsfrågor och annat "viktigare".

Moderaterna hade frågat om rätten till heltid. Det blir alltmer uppenbart att detta är den enda sanningen vad gäller jämtställdheten som sossarna ser. Rätten till heltid ska lösa allt, oavsett om det gör det eller inte, kosta vad det kosta vill. Och kosta kommer det att göra. Preliminära beräkningar visar på en kostnad på mellan 130 och 250 miljoner om året!

Folkpartiet hade frågat om varför det inte finns pengar för åtgärdande av osakliga löneskillnader, något som måste göras. Här blev svaret bara snömos. Det är uppenbart att Örebro idag åter har en kommunstyrelseordförande som inte är insatt i jämställdhetsfrågorna, som inte vet skillnaden mellan exempelvis jämställdhetsintegrering och personalpolitiska åtgärder och som inte har en aning om vilken resa Örebro kommun gjort de senaste åren.

Under den förra socialdemokratiska regimen, när Mats Sjöström var kommunstyrelseordförande, saknades i princip allt jämställdhetsarbete. Det fanns knappt lönekartläggningar, det fanns inget strukturerat jämställdhetsarbete, arbetet var splittrat och beroende av enskilda engagerade medarbetare. Det fanns inte ett arbete som ens uppfyllde grunderna i den dåvarande jämställdhetslagen. Och Sjöström brydde sig inte.

Under Folkpartiets ledning skärptes jämställdhetsarbetet på alla punkter. En jämställdhetsdelegation inrättades. En kommunalråd fick tydligt förstahandsansvar för jämställdhetsarbetet inom kommunen. Jämställdheten blev en prioriterad fråga med ingång högst upp i politiken, i kommunledningen, i kommunstyrelsen och i den högsta förvaltningsledningen. Tydliga krav ställdes, på nämnder, på förvaltningar, på enheter. Ordentliga uppföljningar gjordes. Ett arbete med jämställdhetsintegrering startades för att garantera alla örebroare en jämställd service. Det började ge utdelning, även om många nämnder i början inte förstod varför deras beslut skulle granskas. Och tyvärr var det ibland lika illa med ledande chefer. Vårt arbete rönte uppmärksamhet och det var därför naturligt att Örebro kommun var bland de allra första som fick del av Alliansregeringens och Sveriges Kommuners och Landstings pengar för just arbete med jämställdhetsintegrering.

Ytterligare en tydlig prioritering var att vi tydliggjorde de lönepolitiska grunderna för lönesättning. Den första prioriteringen var att åtgärda osakliga löneskillnader. (De andra två att prioritera kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning och att öka lönespridningen.) Det innebar att vi gjorde ordentliga lönekartläggningar, presenterade dem för kommunstyrelsen varje år och gav personalkontoret i uppdrag att omedelbart lösa alla osakliga löneskillnader. Det innebar att det alltid fanns pengar till att åtgärda alla osakliga löneskillnader årligen.

Men nu väljer sossarna en annan väg. Bort från det effektiva och lyckade jämställdhetsarbetet. Jämställdhetsdelegationen avskaffas. Kommunstyrelsens ordförande verkar knappt veta om det pågår någon lönekartläggning eller var och när den ska redovisas. Lika lite vet hon om det finns pengar till åtgärdande av osakliga löneskillnader. Hon har heller inte koll på vad det innebär att jämställdhetsintegrera. Det finns idag inget kommunalråd som har jämställdheten som prioriterad fråga.

Istället ska rätt till heltid lösa allt...

För oss liberaler handlar det nu om att skapa en grund för jämställdhetsarbetet som kan återuppta arbetet efter en valvinst 2014. Bort från vårdnadsbidrag och inlåsningar i bidragsberoende och utanförskap. Bort från ett ostrukturerat och oprioriterat arbete. Och till ett arbete där jämställdheten åter sätts i fokus, oavsett om det gäller kommunens anställda, eller om ett arbete där alla beslut som tas är jämställdhetsintegrerade och bekräftar varje örebroares rätt att få samma kommunal service, oavsett kön.



Media: Det finns ingen media som skriver om jämställdhetsfrågor idag, och det kanske är det tydligaste skälet att sossarna idag struntar i frågan. För det verkar ju vara just mediala rubriker som driver Baastad, Sundin och Co's politik...

2011-10-24

Slutet för Örebro Universitet?

Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.

Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.

Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.

För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.

Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.

När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.

Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.

Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.

Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.

Och då kan man bli bekymrad.

Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.

På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.

Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.

Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.

Och nu då, vad händer nu?

Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.

Eller som man säger i USA:

"If you can't join them, beat them!"

Det är helt enkelt bäst att vara bäst!

Media: DN

2011-10-21

Budgettider

Sitter på tåget hem från Sundsvall. Har varit uppe för att avsluta en konferens som anordnats av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Eftersom jag är ordförande i en av SKLs beredningar ingår en del andra uppdrag än att leda själva beredningssammanträdet. Mest handlar det om äldrevård, men idag har jag pratat på en konferens om evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Sist en fredagkväll. Det gällde att ta i lite mer än vanligt, och kanske provocera lite mer för att klara av att hålla uppmärksamheten.

Nu har jag hunnit ikapp med de arbetsuppgifter som så ofta ligger över och kvar under veckorna. Och så skrivit lite på budgeten för Örebro 2012. Vi har ju en liten annorlunda situation i Örebro. Den majoritet som var ny i juni skrev någon form av budget redan då, men kallade den tilläggsbudget. Men den riktiga budgeten ska tas i november. Eller...

Det finns fortfarande inget siffermaterial att förhålla sig till. Skälen är enkla. Dels har ekonomikontoret inväntat SKLs ekonomirapport från oktober. Eftersom den kom senare än väntat blev också kommunens arbete försenat. Men sedan har sannolikt tilläggsbudgeten och ett antal politiska beslut (i eller utanför de politiska nämnderna) påverkat ekonomin mer än beräknat. Nu kanske vi får siffermaterialet på måndag.

Sedan borde tågordningen vara sådan att majoriteten presenterade sin budget. Därefter får oppositionen möjlighet att läsa igenom den och både agera och reagera. Men är det någon som tror att det är möjligt? Blir det inte så istället att majoriteten lägger sin budget på bordet den 8 november och menar att vi ska göra precis samma? Är det i så fall demokrati? Vilka möjligheter har örebroarna att jämföra och vilka möjligheter har oppositionen att göra ett bra jobb? I princip inga.

Trots detta fortsätter jag och min fullmäktigegrupp att arbeta på den liberala budgeten för Örebro. Det blir allt mer uppenbart att det bara är Folkpartiet som kommer att stå för de liberala inslagen i Örebro de kommande åren. Centerpartiet vill ju gärna kalla sig liberalt, men dels finns det stora skillnader mellan Stockholmscentern och Örebrocentern vad gäller liberalt anslag, dels sitter Örebrocentern fast förankrad i det stora, röda kommunsocialistiska knäet.

För mig handlar det därför om att hitta de liberala grunderna för en alternativ budget. En del är självklart. Folkpartiet kommer att lägga en stark betoning på skolan, på kunskap, på ordning och reda och på lärarnas arbetssituation. Men det finns andra liberala utmaningar. Låt mig nämna tre:

Om man läser en intressant artikel på newsmill av Peter Santesson kring socialdemokraternas tidigare politiska hegemoni finner man en del förklaringar till varför näringslivet i Örebro ser ut som det gör. Socialdemokraterna har varit maktbärande i Örebro. För att klara sig har näringslivet varit tvungna att anpassa sig. Det lönsammaste har varit att ta rygg på socialdemokratiska partipampar. Det liberala uppdraget blir att skapa förutsättningar för ett fritt och starkt näringsliv. Det är det enda sättet att värna näringslivet och skapa utveckling.

Den politiska och administrativa organisationen är lika modern som en dinosaurie. Den är skapad i ett samhälle som en gång fanns, för en politik som en gång skulle fungera. Det handlar om 1900-talets samhälle där de goda socialdemokratiska politikerna skulle bestämma allt om alla. Nu är världen annorlunda. Valfriheten är norm. Politiker styr inte ditt privatliv som förut. Men Örebros organisation är likadan, eller än mer ineffektiv, än förut.

Vi ser två partier som vill vara statsbärande, varav ett har möjligheten och ett numera saknar den. När moderaterna blir statsbärande, blir de också mer konservativa, en spegel av socialdemokraterna när de var som bäst och mest pragmatiska. Men det innebär också att förändringsarbetet går långsammare än vad det borde. Det handlar om personalpolitik. Det handlar om individualisering. Det handlar om intäkter och utgifter. Det handlar om för vem kommunen är.

Det är bara att inse att detta arbete inte kommer i hamn i höst. Tiden är för kort. Men arbetet måste fortsätta. Det liberala uppdraget för Örebros utveckling måste fortsätta.

Media: NA, SVT Tvärsnytt, DN, SVD1 och SVD2, SR, Expressen

Bloggar: Niklas Frykman, Kent Persson

2011-10-20

Den moderata nyckeln

Idag samlas de nya moderaterna på stämma i Örebro. Det är bra. Välkomna till Örebro, en stad som faktiskt även jag som folkpartist kan säga behöver mer av de nya moderaterna.

När Fredrik Reinfeldt tog över skutan efter Bo Lundgren valde han och hans närmaste en väg som i förstone säkert kunde anses som orimlig. Man lanserade de nya Moderaterna, valde egentligen bort merparten av den konservatism som tidigare ledsagat partiet och gjorde pragmatismen till ideologi. Även tidigare hade de gamla moderaterna och socialdemokraterna gjort upp i de flesta frågorna i riksdagen, men det fanns ett antal tydliga ideologiska skillnader. Nu tog de nya Moderaterna tydlig rygg på socialdemokraterna och blev först det nya, och sedan det enda, arbetarepartiet.

I dagens intervjuer i såväl DN som SVD visar partiordförande Reinfeldt väl på detta ism-skifte. Konservatism har blivit pragmatism. I förstone kan det verka som en lång resa. Men i verkligheten är det knappast så.

Socialdemokraternas tid som samhällsbärande parti kännetecknades allt mer av pragmatism och allt mindre av socialism. Med undantag för ett antal snedsteg, som Meidner-fonderna, gick resan mot ett parti och en politik som försökte se till vanligt folks vardag. Politiken fick då två syften, dels att göra vardagen för de breda grupperna lättare, dels att därmed knyta dem till partiet som väljare eller medlemmar. Det var pragmatism med stora doser av konservatism, eftersom politiken förändrades allt långsammare ju mer tiden gick ifrån den tidigare bärande ideologiska basen.

Kanske är det med nödvändighet så att ett parti som vill vara statsbärande, i den traditionella meningen, måste vara såväl pragmatiskt som konservativt. Det lämnar, å andra sidan, fältet öppet för partier som vill och kan driva olika former av mer radikal, ideologisk politik. Det är den resan som Folkpartiet påbörjat de senaste åren.

De nya Moderaternas framgångar har för alltid förändrat det svenska politiska landskapet. Ur en liberal synvinkel är det ett av de största och viktigaste skiftena som skett under efterkrigstiden. De nya Moderaternas framgångar har brutit den stagnation som skedde under socialdemokraternas senaste maktperiod. Samtidigt har det inneburit att det korporativistiska enpartisamhälle som socialdemokraterna skapat fick sin första riktiga törn. Men fortfarande återstår enormt mycket arbete innan följderna av denna politik är undanröjda, och vi har en bättre fungerande demokrati.

Genom Allianssamarbetet har de nya Moderaterna också förändrat mer i svensk politik än vad som kan anas. Synen på jobb är idag en annan än för tio år sedan. Synen på skattenivåer likaså. Synen på frihet och valfrihet är betydligt liberalare idag än för tio år sedan. Det är i huvudsak de nya Moderaternas intåg som statsbärande parti som gjort det möjligt.

Ofta pratar man om att de små partierna har nyckeln till Alliansens fortsatta framgång. Så kan vara fallet, men det är inte hela sanningen. Alliansens framgång bygger i huvudsak på att de nya Moderaterna kan fortsätta att stärka sin position som det enda arbetarepartiet och göra det på socialdemokraternas bekostnad.

De nya Moderaternas nyckelroll visar sig tydligt i de lokala valen i Örebro. Såväl på landstings- som kommunnivå har Moderaterna presterat sämre, eller betydligt sämre, än nationellt. Det har cementerat en socialdemokratisk hegemoni över såväl makt som politik. Makten är socialdemokratisk, där andra alternativ bara är parenteser. Och politiken kännetecknas fortfarande av bidrag, ofrihet, ovalfrihet, höga skatter och kommunsocialism.

I Örebro, liksom i landet, är det framförallt de nya Moderaterna som har nyckeln till en fortsatt god utveckling med trots allt många liberala förtecken. I perioder där vi andra ibland suckar över låga opinionssiffror kan det vara bra att hålla i minnet. Vi liberaler ska göra allt för att göra såväl Alliansen som Sverige betydligt mer liberalt. Och vi ska göra det i ett gott samarbete med de nya Moderaterna.

Så - Välkomna till Örebro alla nya moderater. Örebro är en fantastisk stad, en stad som behöver en ny politik och en ny politisk ledning för att kunna utvecklas. Låt oss ta den utmaningen gemensamt på allvar. Låt oss tillsammans vinna valet 2014, i Örebro och i Sverige!

Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen

Blogg: Kent Persson

2011-10-19

Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land

men alla andra styrelseformer är sämre, lär Winston Churchill ha sagt.

Hade han rätt?

Idag har Grekland drabbats av "alla strejkers moder" som tidningarna skrev i går. Som man kunde ana har  demonstrationerna lett till kravaller. Skälet? Grekland har levt över sina tillgångar och har inte råd med den välfärd man finansierat via lån som varit billigare än de borde varit.

Med början i USA har också en rörelse som protesterar mot höga löner och övervinster inom företag och finansiell sektor skapat oreda. I helgen fanns försök att etablera densamma i många andra länder, så även i Sverige. Occupy Wall Street och dess kanskeefterföljare har någon form av politisk vänsteragenda i botten.

I flera städer i Storbritannien pågick kravaller under hela sommaren 2011. Det underliggande skälet ansågs vara de sociala problemen i de områden där kravallerna ursprungligen startade. Kanske fanns en politisk underton från början. Men sett utifrån var det mer kravaller än politik.

Tre exempel på hur det demokratiska systemet kämpar såväl med legitimitet och förankring som med handlingskraft och problemlösningskunskap.

Just nu är det sannolikt Greklands problem som är den största stötestenen för den demokratiska utvecklingen i världen. Det finns inga enkla lösningar på Greklands kris. Kanske det bästa för Grekland vore att hoppa av euro-samarbetet. Det skulle innebära en enorm devalvering av nydrachmen och grekerna skulle därigenom bli fattigare sett ur ett internationellt perspektiv, men också konkurrenskraftigare. Men för resten av Europa skulle det skapa enorma problem. Och frågan är vad som skulle hända med den andra, skakiga, sydeuropeiska ekonomierna?

För att Grekland ska kunna bibehålla någon form av trovärdighet i det internationella samarbetet borde det till en partiöverskridande överenskommelse kring de nödvändiga besluten. Det skulle vara det enda långsiktigt hållbara alternativet. Regeringskriser, eller omval där den som varit emot besparingarna sedan ska forma ett eget alternativ, är inte verkningsfullt för någon. Men just nu verkar Grekland gå åt det andra hållet. Konflikt istället för samarbete. Gatans parlament istället för samtalets demokrati.

Ingen vet idag hur Greklands kris slutar. Klarar demokratin denna utmaning? Finns Men sannolikt är detta en prövosten som vi måste över. Och inte bara över. Vi måste lära oss av både framgångar och motgångar vad gäller demokratins möjligheter att hantera svåra utmaningar.

Varför? Därför att det med största sannolikhet kommer att komma liknande kriser. Till exempel:

Hur hanterar vi en situation där en galopperande klimatförändring kräver stora insatser, och förändrad livsstil?
eller
Hur hanterar vi en situation där en åldrande, sjuklig befolkning ställer enorma krav på offentliga insatser och där pengarna inte räcker till allt vi vant oss med att få gratis?
eller
Hur hanterar vi en situation där klyftorna i samhället har ökat än mer på grund av att det inte finns tillräckligt med instegsarbeten i vår del av världen?

Om demokratin inte klarar detta på ett sätt som medborgarna upplever som meningsfullt och acceptabelt, riskerar vi att få ett diktaturens Kina med självhävdelsebehov som åter kan stå och peka finger åt de svaga, västerländska demokratierna. Bättre med en upplyst diktatur än med en handlingsförlamad demokrati. Och när man ser hur många svenskar som i vart fall uppger att de kan tänka sig andra styrelseformer än det demokratiska kan man oroas än mer.

Alldeles för ofta tar för många av oss demokratin för given. Men demokratin är lika lite given av Gud som något annat sätt att styra en värld, ett land eller en kommun. Demokratins framtid bygger på hur vi som arbetar i och med den kan motivera medborgarna att tro åtminstone det som Churchill lär ha sagt:

"Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land, men alla andra styrelseformer är sämre!"

Media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4 och DN1, DN2, DN3, DN4 och SVT1, TV4, Expressen, Aftonbladet

Socialistiserad idrott

SR Örebro tar idag upp Örebro kommuns stöd till Örebro Hockey. Örebro ger klart mest till hockeyn jämfört med alla andra allsvenska städer. Förvånad? Knappast.

En miljon tvåhundratusen kronor går till hockeyn, kanske tvåhundratusen till om det går bra i serien (vilket vi får hoppas - att det går bra i serien alltså, inte att kommunen ska punga ut med 200.000:- pix till). Men det finns mer.

I det famösa beslutet kring jumbotronen som socialdemokraterna drev igenom i kommunstyrelsen i september (Rasmus Persson och Centerpartiet blev i vart fall manglade) finns många märkliga turer. Jumbotronen kostar 3,7 miljoner, det finns driftkostnader på 90.000 per år, men kommunen ska betala mer än 600.000:- i hyra per år. Varför? En enkel analys borde vara så här:

Avskrivning 10% = 370.000:- / år
Genomsnittilig ränta, 5 %, = 100.000:- / år (högt räknat)
Driftkostnader = 90.000:- / år

Summa:   560.000:- / år

Kommunens kostnader: 620.000:- / år

Skillnad = 60.000:-

Kommunen tar kostnaderna, men Örebro Hockey får intäkterna från reklamförsäljningen från jumbotronen. Bara efter stark press tillkom ett beslut att Fritidsnämnden ska förhandla en ökad hyra för jumbotronen. Men ingen vet något om vad det innebär.

Vi i Folkpartiet var mycket kritiska till hanteringen av hela beslutet kring stödet till Örebro Hockey. Vi var det dels av de skäl som visas ovan. Men framförallt av två andra skäl.

För det första att kommunen ökar ut stöd till elitförening efter elitförening utan att ha en aning om varför. I augusti KIF Örebro. I september Örebro Hockey. I november??? För varför ska hockeyn ha en gräddfil? Det finns fler elitföreningar (som dessutom spelar i högsta serien) som har ekonomiska utmaningar: Basket, Volley, Handboll, Innebandy... Och går man en nivå ner, eller tar med individuella sporter blir det mycket mer.

Hur många extra miljoner kommer sossarna att ta till elitidrotten? Och vem får betala? Sannolikt bredden. För det finns inte ett ymnighetshorn i kommunen, ens för Baastad och Sundin (han som egentligen bestämmer).

För det andra att det som nu sker är en socialistisering av elitidrotten i Örebro. I socialdemokraternas Örebro har alltid kommunen varit centrum för allting. Allt skulle hanteras av kommunen. Kommunens fingrar skulle vara i alla syltburkar. Till och med det privata företagandet var en angelägenhet för socialisterna inom socialdemokratin. De företagare som lyckades var ofta de som hade rätt kontakter inom partiet.

Och nu går elitidrotten samma väg. Det är Örebro kommun som bestämmer vilka elitlag som ska finnas. Det är skattepengar som är basen för elitsatsningar. Det är personliga kontakter som är avgörande. Känn rätt sosse = mer pengar till ditt lag!

Vi i Folkpartiet valde en annan väg. Vi var tydliga i att elitsatsningar skulle ha en objektiv analys som grund för köpet av marknadsföringstjänster. Det handlar mest om mediaexponering, om publikmängd och om utövare lokalt. Vi ville att de kunniga, d.v.s. ansvariga tjänstemän, skulle hantera detta och inte politiker eller andra med intressen.

Men nu är det andra bullar som gäller. För att vara konkret: Stödet till Örebro Hockey bygger på att ett par ledande politiker inom socialdemokratin tillsammans med ett par ledande tjänsteman har beslutat att så här ska det vara - utanför alla kommunala regler.

En sådan hantering tjänar ingen på, och allra minst elitidrotten.

Media: SR Örebro