Sitter vid lunchbordet dagen efter omvalet. Det gick inte speciellt bra för vare sig Folkpartiet eller koalitionen. Det gick inte heller speciellt bra för valdeltagandet. Det i sig kommer att kräva många funderingar.
Var ute och jobbade som bonde på förmiddagen. Det blev kortare än vad jag tänkt mig. Fastnade i en twitterkonversation med ett antal socialdemokrater. Skälet?
I morse när jag öppnade twitter fanns en tweet till mig som jag upplevde som ytterligare ett av de många personliga påhopp från socialdemokrater som jag utsatts för de senaste fyra åren. Denna gång av en SSU-are. Min upplevelse var att det var direkt elakt. Mitt svar blev väl inte heller snällt. Sen misstolkades det som jag skrivit. Och så fortsatte det.
Men i grunden till hela konversationen ligger något mycket allvarligt.
Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser de gångna fyra åren. Hur politiska motståndare använt mig som person för att nå sina syften. Hur man skarvat, böjt och tänjt på sanningen för att komma åt mig och därigenom komma åt Folkpartiet och koalitionen. Om den förändring i den lokala politiken detta är (tidigare har personangreppen varit minimala).
Jag har också rätt öppet bloggat om hur det påverkat mig som person, och hur det påverkat mina närmaste. Även för det har jag fått kritik. En medelålders vit man med makt ska ju inte visa svaghet…
För mig blir detta ett exempel på hur både demokrati och politik försvagas. Politiken blir svagare när de politiska sakskillnaderna minskar och de personliga motsättningarna tillåts öka. Demokratin försvagas när personliga motsättningar blir norm.
Jag bär en rätt stark oro över vart detta leder. Hur respekten mellan politiker bryts ner. Hur ett politiskt system, där man ena stunden kunde slåss så stickorna rök i talarstolen för att nästa stund dricka kaffe tillsammans, förändras. För det är annorlunda att angripa ett parti, jämfört med en partiföreträdare. Om partiet och partiets idéer är dåliga, kan en person ändå vara bra. Men om allt handlar om personen, går det knappast att skilja de dåliga idéerna från den dåliga personen.
Och vad händer då? Hur långt kan man gå mot en person som inte tycker eller tänker som en själv? Och hur påverkar det samhällsklimatet i övrigt? Om det är tillåtet för politiker att verbalt ta livet av varandra, är det inte OK för gemene man att göra detsamma? Verbalt? Fysiskt? Om det är OK för politiker att i det närmaste hata sin motståndare, är det inte OK för gemene man att göra detsamma? Och vart leder då det?
Under de senaste fyra åren har jag blivit direkt hotad ett par gånger. Ytterligare ett antal har jag känt så hotfulla stämningar att jag valt att lämna sammanhanget. Det är något helt nytt för mig som lokal politiker. Rätt ofta funderar jag över när det också här kommer att bli nödvändigt med personliga vakter för lokala politiker. Är vi där om fem år? Eller om tio? Och vad beror det på? Spelar det lokala politiska klimatet en roll? Det är jag tyvärr övertygad om.
Därför finns från mig bara en stilla önskan om mer ideologi, mer parti och mer respekt för den enskilda människan och hennes integritet i den politiska debatten, lokalt såväl som nationellt. Det är den enda vägen framåt för såväl politik som demokrati.
En blogg för den politiska vänsterliberala traditionen, ibland med värdekonservativa drag, som förr kallades frisinnad.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-05-16
2011-05-11
Kommunal äldreomsorg
Läser en bra DN-ledare, som så ofta. Denna gång om varför det är bra med kommunal äldreomsorg, trots alla olikheter det kan innebära.
Ledaren är välkommen. Fler borde följa. Det finns nämligen en annan utvecklingstendens nu som pekar åt ett helt annat håll:
Uppdrag granskning (med den sanningshalt man nu möjligtvis kan fästa vid det programmet) gör nedslag i den hemska äldreomsorgen i Piteå där gamla lämnas ensamma...
Socialstyrelsen gör landsomfattande nedslag om natten på äldreboenden för att kolla upp om det finns personal som vet och kan göra det de gör...
Vänsterpartierna gör upp med Sverigedemokraterna i riksdagen och får igenom krav på nationella riktlinjer för bemanning...
och så vidare.
Huvudtemat i dessa nedslag är att äldreomsorgen inte fungerar, att det är kommunernas fel, och att staten skulle kunna göra det bättre. Problemet med den analysen är väl att det är tre fel av tre möjliga.
Svensk äldreomsorg fungerar i huvudsak väl. Det har varit en kvalitetsmässig kontinuerlig förbättring de senaste 20 åren. När Bengt Westerberg (fp) vann valet på temat Eget rum på långvården, så var inte ens rätten till eget rum norm. Nu är den en självklarhet. Istället funderar vi på hur snabbt och mycket vi kan öka på valfriheten för de äldre.
För 20 år sedan var demensboenden något udda. Idag är boenden för människor med olika former av demenssjukdomar istället norm. Det vi nu funderar över är hur vi ska få dessa människor att bibehålla och förhoppningsvis återutveckla de funktioner de behöver för att klara ett gott dagligt liv.
Men det återstår massor.
Ett av de större kvarvarande problemen är hur synen på den åldrande människan påverkar vård och omsorg. Alldeles för ofta blir en äldre människa främst en del av ett kollektiv, en grå del av en grå massa. Obehövd. Ointressant. Obeforskad. För mig som liberal är det självklart att detta också har en politisk vinkling. Det är en av de sista socialdemokratiska/socialistiska bastionerna som fortfarande väntar på att falla. Individualismen måste också kunna gälla en nybliven pensionär lika väl som en pigg 90-åring eller en 75 åring med begynnande problem med minnet.
Det finns en övertro på att en statlig normering skulle innebära en bättre omsorg om dessa de äldre. Jag delar inte den uppfattningen. Istället måste vi i framtiden hitta vägar att lösa såväl vård som omsorg om de gamla på många nya, olika sätt. Ett statligt normsystem riskerar att bli så stelt och inramat att det istället för att öka möjligheterna till bättre omsorg, hindrar den nödvändiga utvecklingen.
Detta blir också en tydlig politisk skiljelinje. Vänsterpartiernas och SDs beslut om statlig normering av bemanning är just en sådan mer eller mindre kollektivistisk stelbenthet som gör den gamla människan till främst en del av ett kollektiv. Alla ska ha lika.
Men vården och omsorgen om de gamla handlar om något helt annat. Alla ska ha rätt att ha olika.
Vem vill leva ett liv som är precis likadant som grannens? I just detta kvarter ska alla gå upp klockan 7, äta samma gröt och mackor, få samma lunch på samma tid, dricka kaffe klockan 10 och klockan 3 och gå och lägga sig klockan 8 senast. Låter det som en dröm? Knappast. Men den drömbilden har varit den som alldeles för många äldre människor varit en del av.
Framtidens äldreomsorg handlar om individualism och olikhet. Varje åldrande människa ska ha rätt till ett liv utifrån sin egen vilja, sina egna förutsättningar och sina möjligheter att forma sin egen framtid. Den olikheten skapas knappast av en allsmäktig stat.
Ledaren är välkommen. Fler borde följa. Det finns nämligen en annan utvecklingstendens nu som pekar åt ett helt annat håll:
Uppdrag granskning (med den sanningshalt man nu möjligtvis kan fästa vid det programmet) gör nedslag i den hemska äldreomsorgen i Piteå där gamla lämnas ensamma...
Socialstyrelsen gör landsomfattande nedslag om natten på äldreboenden för att kolla upp om det finns personal som vet och kan göra det de gör...
Vänsterpartierna gör upp med Sverigedemokraterna i riksdagen och får igenom krav på nationella riktlinjer för bemanning...
och så vidare.
Huvudtemat i dessa nedslag är att äldreomsorgen inte fungerar, att det är kommunernas fel, och att staten skulle kunna göra det bättre. Problemet med den analysen är väl att det är tre fel av tre möjliga.
Svensk äldreomsorg fungerar i huvudsak väl. Det har varit en kvalitetsmässig kontinuerlig förbättring de senaste 20 åren. När Bengt Westerberg (fp) vann valet på temat Eget rum på långvården, så var inte ens rätten till eget rum norm. Nu är den en självklarhet. Istället funderar vi på hur snabbt och mycket vi kan öka på valfriheten för de äldre.
För 20 år sedan var demensboenden något udda. Idag är boenden för människor med olika former av demenssjukdomar istället norm. Det vi nu funderar över är hur vi ska få dessa människor att bibehålla och förhoppningsvis återutveckla de funktioner de behöver för att klara ett gott dagligt liv.
Men det återstår massor.
Ett av de större kvarvarande problemen är hur synen på den åldrande människan påverkar vård och omsorg. Alldeles för ofta blir en äldre människa främst en del av ett kollektiv, en grå del av en grå massa. Obehövd. Ointressant. Obeforskad. För mig som liberal är det självklart att detta också har en politisk vinkling. Det är en av de sista socialdemokratiska/socialistiska bastionerna som fortfarande väntar på att falla. Individualismen måste också kunna gälla en nybliven pensionär lika väl som en pigg 90-åring eller en 75 åring med begynnande problem med minnet.
Det finns en övertro på att en statlig normering skulle innebära en bättre omsorg om dessa de äldre. Jag delar inte den uppfattningen. Istället måste vi i framtiden hitta vägar att lösa såväl vård som omsorg om de gamla på många nya, olika sätt. Ett statligt normsystem riskerar att bli så stelt och inramat att det istället för att öka möjligheterna till bättre omsorg, hindrar den nödvändiga utvecklingen.
Detta blir också en tydlig politisk skiljelinje. Vänsterpartiernas och SDs beslut om statlig normering av bemanning är just en sådan mer eller mindre kollektivistisk stelbenthet som gör den gamla människan till främst en del av ett kollektiv. Alla ska ha lika.
Men vården och omsorgen om de gamla handlar om något helt annat. Alla ska ha rätt att ha olika.
Vem vill leva ett liv som är precis likadant som grannens? I just detta kvarter ska alla gå upp klockan 7, äta samma gröt och mackor, få samma lunch på samma tid, dricka kaffe klockan 10 och klockan 3 och gå och lägga sig klockan 8 senast. Låter det som en dröm? Knappast. Men den drömbilden har varit den som alldeles för många äldre människor varit en del av.
Framtidens äldreomsorg handlar om individualism och olikhet. Varje åldrande människa ska ha rätt till ett liv utifrån sin egen vilja, sina egna förutsättningar och sina möjligheter att forma sin egen framtid. Den olikheten skapas knappast av en allsmäktig stat.
Vind- och kärnkraft
Lyssnar på Radio Örebro. Debatt mellan miljöminister Carlgren (c) och utskottsordförande Ernkrants (s) om uranbrytning och vindkraft. Det är en märklig upplevelse.
När reportern frågar (ungefär) de båda om de tycker att det är OK att vi, nu när vi ändå har kärnkraft, låter andra ta skiten och bryta uran, medan vi sitter fina i kanten och använder det hela så svarar ingen av dem på frågan. Jo, till slut kommer miljöministern på att det är fel att börja bryta för att när väl brytningen kommit igång så kommer vi inte att ha kärnkraft. Men vad Ernkrants säger förstår väl ingen. Hon svarar bara att de nya jobben kommer inom grön energi, typ. OK, men vad var frågan? Även som professionell politiker blir man bekymrad när det verkar som ens kollegor gått alla mediakurser man hittat för att klara av att säga det man bestämt sig för utan att bekymra sig om frågan.
Det är synd att reportern är så snäll. Det hade varit bättre att ryta i ordentligt och be dem båda verkligen svara på frågan. För den är relevant.
I dagsläget är det bara två partier som har relevanta svar på den också. Miljöpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet vill snabbavveckla kärnkraften. Då kan de också försvara en hållning som säger - ingen brytning i Sverige. Folkpartiet vill ha kvar kärnkraften. Man kan också acceptera brytning om de miljömässiga aspekterna och kommunerna accepterar det. För Örebro läns del blir det i och för sig samma utgång. Det går inte att bryta skiffer på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Det spelar mindre roll om det är olja, uran eller något annat i skiffern man vill åt.
Men än märkligare blir framförallt Ernkrants när hon försöker vara lokalpolitiker från Örebro. Mantrat denna gång var att sossarna vill bygga åtta vindkraftverk och därmed göra Örebro självförsörjande. Vi i koalitionen hade inget sådant vallöfte. Och så var det stora att sossarnas politik hängde ihop från det lokala planet till det centrala.
Man suckar. Av två orsaker. Den första är Ernkrants och sossarnas så ensidiga verklighetsbild. De lovar. Om man inte lovar som de så har man fel. Suck. Dubbelsuck!
Varför dessa suckar? Jo - Vi gör. Koalitionen tog förra året fram en klimatplan där nybyggd vindkraft var en huvuddel. Vi behöver inte lova ny vindkraft. Vi har redan fattat besluten. Snack eller verkstad, typ.
Och så hänger politiken ihop. Pyttsan också. Man kan fråga sig var de åtta löftesverken ska byggas. Kanske i Lekeberg? Där vill ju samma sossar stoppa vindkraften i Kilsbergen. Hur hänger det ihop? Är den socialdemokratiska miljöpolitiken en NIMBY-politik:
Visst ska vi driva kärnkraften vidare ett tag till. Men bryta uran? (S) svarar: Not In My Back Yard!
Visst är det bra med vindkraft. Men verken är ju så fula. Så om nån vill bygga här så svarar (s): Not In My Back Yard!
Åter är det två partier som har en politik som hänger ihop. Folkpartiet vill behålla och utveckla kärnkraften samtidigt som vi utvecklar de förnybara alternativen. Vi kan med gott samvete säga att vi vill spara de höga naturvärdena i Kilsbergen, vi har kärnkraften som alternativ.
Och miljöpartiet vill bygga ut vindkraften och accepterar de störningar den ger. Här kör ju mp i Lekeberg ett märkligt spel. De vill inte ha vindkraft heller... Undrar hur det går ihop?
Det leder till den andra sucken. Varför ställer inte reportern frågan kring Lekeberg? Alla med någon form av politiskt intresse, framförallt de som har det som yrke, vet ju om turerna där. Det hade varit enkelt att fråga Ernkrants hur hon menar att partiets nej till vindkraft i Lekeberg hänger ihop med resten. Men den frågan kom aldrig. Det var synd.
Energi och klimatfrågorna är bland de viktigaste vi har att hantera som politiker idag. De är svåra, ofta livsavgörande och spelar roll för hela samhällsutvecklingen. Då måste man som lyssnare dels kunna kräva riktiga svar av de politiker som sitter i studion, dels kunna kräva relevanta frågor av de reportrar som frågar. Framtida beslut kring energi och klimat får aldrig baseras på okunskap eller på missade svar på frågor som aldrig ställdes.
När reportern frågar (ungefär) de båda om de tycker att det är OK att vi, nu när vi ändå har kärnkraft, låter andra ta skiten och bryta uran, medan vi sitter fina i kanten och använder det hela så svarar ingen av dem på frågan. Jo, till slut kommer miljöministern på att det är fel att börja bryta för att när väl brytningen kommit igång så kommer vi inte att ha kärnkraft. Men vad Ernkrants säger förstår väl ingen. Hon svarar bara att de nya jobben kommer inom grön energi, typ. OK, men vad var frågan? Även som professionell politiker blir man bekymrad när det verkar som ens kollegor gått alla mediakurser man hittat för att klara av att säga det man bestämt sig för utan att bekymra sig om frågan.
Det är synd att reportern är så snäll. Det hade varit bättre att ryta i ordentligt och be dem båda verkligen svara på frågan. För den är relevant.
I dagsläget är det bara två partier som har relevanta svar på den också. Miljöpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet vill snabbavveckla kärnkraften. Då kan de också försvara en hållning som säger - ingen brytning i Sverige. Folkpartiet vill ha kvar kärnkraften. Man kan också acceptera brytning om de miljömässiga aspekterna och kommunerna accepterar det. För Örebro läns del blir det i och för sig samma utgång. Det går inte att bryta skiffer på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Det spelar mindre roll om det är olja, uran eller något annat i skiffern man vill åt.
Men än märkligare blir framförallt Ernkrants när hon försöker vara lokalpolitiker från Örebro. Mantrat denna gång var att sossarna vill bygga åtta vindkraftverk och därmed göra Örebro självförsörjande. Vi i koalitionen hade inget sådant vallöfte. Och så var det stora att sossarnas politik hängde ihop från det lokala planet till det centrala.
Man suckar. Av två orsaker. Den första är Ernkrants och sossarnas så ensidiga verklighetsbild. De lovar. Om man inte lovar som de så har man fel. Suck. Dubbelsuck!
Varför dessa suckar? Jo - Vi gör. Koalitionen tog förra året fram en klimatplan där nybyggd vindkraft var en huvuddel. Vi behöver inte lova ny vindkraft. Vi har redan fattat besluten. Snack eller verkstad, typ.
Och så hänger politiken ihop. Pyttsan också. Man kan fråga sig var de åtta löftesverken ska byggas. Kanske i Lekeberg? Där vill ju samma sossar stoppa vindkraften i Kilsbergen. Hur hänger det ihop? Är den socialdemokratiska miljöpolitiken en NIMBY-politik:
Visst ska vi driva kärnkraften vidare ett tag till. Men bryta uran? (S) svarar: Not In My Back Yard!
Visst är det bra med vindkraft. Men verken är ju så fula. Så om nån vill bygga här så svarar (s): Not In My Back Yard!
Åter är det två partier som har en politik som hänger ihop. Folkpartiet vill behålla och utveckla kärnkraften samtidigt som vi utvecklar de förnybara alternativen. Vi kan med gott samvete säga att vi vill spara de höga naturvärdena i Kilsbergen, vi har kärnkraften som alternativ.
Och miljöpartiet vill bygga ut vindkraften och accepterar de störningar den ger. Här kör ju mp i Lekeberg ett märkligt spel. De vill inte ha vindkraft heller... Undrar hur det går ihop?
Det leder till den andra sucken. Varför ställer inte reportern frågan kring Lekeberg? Alla med någon form av politiskt intresse, framförallt de som har det som yrke, vet ju om turerna där. Det hade varit enkelt att fråga Ernkrants hur hon menar att partiets nej till vindkraft i Lekeberg hänger ihop med resten. Men den frågan kom aldrig. Det var synd.
Energi och klimatfrågorna är bland de viktigaste vi har att hantera som politiker idag. De är svåra, ofta livsavgörande och spelar roll för hela samhällsutvecklingen. Då måste man som lyssnare dels kunna kräva riktiga svar av de politiker som sitter i studion, dels kunna kräva relevanta frågor av de reportrar som frågar. Framtida beslut kring energi och klimat får aldrig baseras på okunskap eller på missade svar på frågor som aldrig ställdes.
Koalitionen levererar (igen)
Så har då vi i koalitionen presenterat de sex områden som vi börjar med om vi vinner valet på söndag. Eftersom vi är så sampratade så kan vi trycka på knappen och köra igång med:
Höjd bemanning inom äldreomsorgen. Det får i första läget kosta 35 miljoner. Men vi kommer att bygga fler äldreboenden och öka tryggheten kontinuerligt.
Höjda lärarlöner. 25 miljoner sätter vi på det. Det är väl ingen större hemlighet att detta varit en folkpartistisk vilja i många år. Nu känner vi att ekonomin är så stabil att vi kan sätta igång.
Mer personal i förskolan. Det innebär också 25 nya miljoner. Barngrupperna behöver inte bli större. Förhoppningsvis kan de minska även om det hela tiden kommer till fler och fler barn. Visst är det roligt!
Höjda föreningsbidrag. Vi återställer och höjer föreningsbidragen. Det civila samhällets viktiga aktörer ska ha långsiktiga villkor för sina verksamheter. Det får kosta 5 miljoner. Väl investerade pengar.
Vi öppnar Svartån för bad igen vid Hästhagen. Massor av örebroare gillar att bada här. Men det är bara ett steg på vägen. Vi ska få vattnet i Svartån så rent från källorna till havet (Hjälmaren i alla fall) att man inte behöver ha konstgjorda attiraljer för att kunna bada.
Och vi börjar utreda hur vi ska kunna erbjuda alla heltidstjänster, och avskaffa de delade turerna.
Den sista frågan fanns uppe till beslut för snart fem år sedan. Då drev sossarna den. Då fanns överhuvudtaget inga ekonomiska kalkyler för vad det skulle kosta, vad det skulle innebära för turer, för arbetsplatser, för timanställda och så vidare. Det var bara att köra. När vi tog över bad vi om en snabb analys av kostnaderna. Sannolikt skulle ett beslut då ha inneburit ökade kostnader på ca 60 miljoner om året, en summa som kontinuerligt skulle öka. Det var ett dåligt beslut. Vi i koalitionen gör som vanligt ett bättre jobb.
Men det kanske intressantaste med dagens utspel är att här sitter fem partier som kan börja regera på måndag. Och vad är vänsterpartiernas alternativ? Inte en enda gemensam artikel. Inte ett enda gemensamt utspel. Inte något som ens kan antydas vara ett samarbete. Det känns lika frostigt mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet i Örebro, som det gjorde på första maj.
Visst är det märkligt att det parti som talar mest och bredast om sin öppna famn och sina inbjudningar till olika samarbeten också är det parti som aldrig kunnat samarbeta. Förrförra mandatperioden satt jag både med Murad Artin och med Zargam Asadi när v och mp tröttnade på sossarnas maktspråk. Då sprack deras samarbeten titt som ofta. Och nu verkar inte vänsterblocket kunna hålla ihop ens fram till ett omval...
Örebro behöver en stark och handlingskraftig regering. Koalitionen är i dagsläget inte bara alternativet. Vi är det enda alternativet.
Media: Radio Örebro
Höjd bemanning inom äldreomsorgen. Det får i första läget kosta 35 miljoner. Men vi kommer att bygga fler äldreboenden och öka tryggheten kontinuerligt.
Höjda lärarlöner. 25 miljoner sätter vi på det. Det är väl ingen större hemlighet att detta varit en folkpartistisk vilja i många år. Nu känner vi att ekonomin är så stabil att vi kan sätta igång.
Mer personal i förskolan. Det innebär också 25 nya miljoner. Barngrupperna behöver inte bli större. Förhoppningsvis kan de minska även om det hela tiden kommer till fler och fler barn. Visst är det roligt!
Höjda föreningsbidrag. Vi återställer och höjer föreningsbidragen. Det civila samhällets viktiga aktörer ska ha långsiktiga villkor för sina verksamheter. Det får kosta 5 miljoner. Väl investerade pengar.
Vi öppnar Svartån för bad igen vid Hästhagen. Massor av örebroare gillar att bada här. Men det är bara ett steg på vägen. Vi ska få vattnet i Svartån så rent från källorna till havet (Hjälmaren i alla fall) att man inte behöver ha konstgjorda attiraljer för att kunna bada.
Och vi börjar utreda hur vi ska kunna erbjuda alla heltidstjänster, och avskaffa de delade turerna.
Den sista frågan fanns uppe till beslut för snart fem år sedan. Då drev sossarna den. Då fanns överhuvudtaget inga ekonomiska kalkyler för vad det skulle kosta, vad det skulle innebära för turer, för arbetsplatser, för timanställda och så vidare. Det var bara att köra. När vi tog över bad vi om en snabb analys av kostnaderna. Sannolikt skulle ett beslut då ha inneburit ökade kostnader på ca 60 miljoner om året, en summa som kontinuerligt skulle öka. Det var ett dåligt beslut. Vi i koalitionen gör som vanligt ett bättre jobb.
Men det kanske intressantaste med dagens utspel är att här sitter fem partier som kan börja regera på måndag. Och vad är vänsterpartiernas alternativ? Inte en enda gemensam artikel. Inte ett enda gemensamt utspel. Inte något som ens kan antydas vara ett samarbete. Det känns lika frostigt mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet i Örebro, som det gjorde på första maj.
Visst är det märkligt att det parti som talar mest och bredast om sin öppna famn och sina inbjudningar till olika samarbeten också är det parti som aldrig kunnat samarbeta. Förrförra mandatperioden satt jag både med Murad Artin och med Zargam Asadi när v och mp tröttnade på sossarnas maktspråk. Då sprack deras samarbeten titt som ofta. Och nu verkar inte vänsterblocket kunna hålla ihop ens fram till ett omval...
Örebro behöver en stark och handlingskraftig regering. Koalitionen är i dagsläget inte bara alternativet. Vi är det enda alternativet.
Media: Radio Örebro
2011-05-09
Arbete och integration
När vi i koalition Örebro diskuterade våra uppgifter efter en valseger i omvalet, var ett av mina inspel att det för mig och Folkpartiet var viktigt att hantera frågor kring integration och arbete. Dels beroende på att integration är en av de viktigaste utmaningarna för oss liberaler. Dels för att det finns så enormt mycket att göra.
Många länder i Europa lider under en allt skarpare segregation. Det är delvis en fysisk segregation. Vi kan i såväl Radio Örebro som Tvärsnytt idag läsa, lyssna och se hur boendesegregationen ökar. Men det är också en tankemässig segregation. Jag ska återkomma till detta.
Örebro är en stad som tyvärr karaktäriseras av ett alldeles för stort utanförskap. Under perioden 1992 - 2002 så ökade utanförskapet katastrofalt, trots att vi under den perioden hade en av Sveriges längsta högkonjunkturperioder. I hela Sverige ökade utanförskapet, men Örebro var bland de som hade sämst utveckling. Även i fortsättningen av den socialdemokratiska maktperioden ökade utanförskapet, såväl i Sverige som i Örebro.
När vi tillträdde som koalition var ett av våra mål att minska detta utanförskap. I detta har vi misslyckats. Utanförskapet har fortsatt att öka.
För den som vill minska riskerna för det egna partiets väl och ve finns bortförklaringar. Den internationella lågkonjunkturen innebar högre arbetslöshet som innebär ökat utanförskap. En kommun med stark invandring får lätt i vart fall tillfälliga problem innan de invandrade får utbildning och jobb. En kommun som växer och där många unga människor flyttar in, får också tillfälliga segregationsproblem, i vart fall om man bara kollar lönenivåer.
Men jag tänker inte försöka bortförklara detta. Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande, oavsett vem som ligger bakom det.
Så nu gäller det att jobba järnet för att vända skutan. Jag vill åta mig uppdraget som integrationskommunalråd inte för att det är lätt, utan för att det är nödvändigt. Vi måste få Örebro att växa ihop och växa tillsammans. Det måste ske genom utbildning och arbete. Men det räcker inte. Vi måste också få fler grupper att börja samtala med varandra. Det interreligiösa rådet är en bra start. Men inte heller det räcker.
Några av de saker jag vill genomföra är:
Örebro ska bli Sveriges bästa skolstad. Örebros bästa skolor ska ligga i de områden som idag karaktäriseras som utsatta. Det innebär tydliga mål för skolorna och eleverna där språk och kunskap sätts i centrum. Det innebär ökade resurser till bland annat lärarlöner för att kunna rekrytera de allra bästa lärarna. Det innebär tydliga krav på rektorer och skolledningar att de ska leverera en bra skola för sina elever. En skola för kunskap, med ordning och reda, är den bästa garanten för att barnen och ungdomarna i dessa områden får en god start och en möjlighet att fortsätta med utbildning eller arbete.
Nu måste ÖBO och Örebroporten leverera de "bokaler" vi pratade om redan för fyra år sedan. Det måste till fler arbetsplatser inne i de stora miljonprogramsområdena. Arbetsplatser som fungerar för dem som bor och lever i dessa områden. Därför vill vi bygga billiga näringslivslokaler kombinerade med bostäder. Det är inte integration att skapa arbetstillfällen i Vivalla, om de som arbetar på dessa bara reser in och ut under arbetsdagen.
Jobba med det civila samhället. Jag träffade Örebro Folkhögskola förra fredagen. Jag menar att de har en enormt viktig roll att spela för utvecklingen av Vivalla. De behöver mer resurser till utbildning för att göra det möjligt för fler att studera vidare, att kunna gå de allmänna kurserna, att få jobb. Här kan kommunen skapa möjligheter genom olika former av uppdragsutbildningar. Folkhögskolan skulle också kunna bli ett nav för socialt företagande. Det kommer att ta längre tid. Men vi måste redan idag börja samtala om hur vi kan komma vidare. Örebro Folkhögskola finns bara i Vivalla. Men i alla bostadsområden finns föreningar, organisationer eller nätverk som vi kan samverka med.
Tydliggör att alla som kan arbeta också ska arbeta. Bidrag är bara till för dem som måste ha bidrag. Alla andra kan och ska också jobba, var och en utifrån sina förutsättningar. Det ska inte få finnas något passiviserande försörjningsstöd. Inte för svenskar, inte för nyinvandrade, inte för de nya svenskarna. Försörjningsstödet måste vara aktiverande! Det ska finnas vägar framåt, mot arbete eller studier, för alla de som uppbär försörjningsstöd och som har förutsättningar till arbete eller studier. Detta innebär att kommunen måste ha ännu högre krav på sig idag än tidigare på att hitta tillfälliga lösningar med arbeten och studier för dem som idag är beroende av försörjningsstöd.
Öppna Örebro kommun för fler entreprenörer och för fler med annan härkomst. Vi ser idag att bland de kommunalt anställda finns förvånansvärt få med utländsk bakgrund. Det måste vi ändra på. Rekryteringsprocessen måste klara av att rekrytera utan hänsyn till härkomst, bara med hänsyn till kompetens. En kommun som säger ja till ökad öppenhet och fler entreprenörer skapar också möjligheter till nyföretagande. Det innebär framförallt att fler kvinnor och fler människor med utländsk bakgrund kan få jobb. Örebro har en tradition av att tycka att kommunen alltid gör allt bäst själv. Den sanningen måste sannerligen ifrågasättas. Jämför vi oss med andra kommuner, med större öppenhet, ser vi att kvaliteten ofta är betydligt högre än i Örebro.
Integrationen byggs på en grund av studier och arbete. Den byggs med reglar av tillhörighet och med en känsla av att varje människa behövs. Den stärks av väggar av sociala kontakter, av nätverk och deltagande. Den har ett tak av en kommunal välfärd som omfattar alla som behöver den.
Örebro är en fantastisk stad. De flesta av oss har det fantastiskt bra. Det ska vi fortsätta att stärka.
Men vi måste samtidigt se och lyfta de människor som är sårbarast och som har det svårt av olika orsaker. Vi måste göra det med respekt för individen, och med insikt om att vi som politiker, eller som kommun, inte kan ersätta den enskilda individens vilja och möjligheter att lyfta sig själv och skapa sin egen framtid. Vår insats är och ska alltid vara stöttande och stödjande.
Många länder i Europa lider under en allt skarpare segregation. Det är delvis en fysisk segregation. Vi kan i såväl Radio Örebro som Tvärsnytt idag läsa, lyssna och se hur boendesegregationen ökar. Men det är också en tankemässig segregation. Jag ska återkomma till detta.
Örebro är en stad som tyvärr karaktäriseras av ett alldeles för stort utanförskap. Under perioden 1992 - 2002 så ökade utanförskapet katastrofalt, trots att vi under den perioden hade en av Sveriges längsta högkonjunkturperioder. I hela Sverige ökade utanförskapet, men Örebro var bland de som hade sämst utveckling. Även i fortsättningen av den socialdemokratiska maktperioden ökade utanförskapet, såväl i Sverige som i Örebro.
När vi tillträdde som koalition var ett av våra mål att minska detta utanförskap. I detta har vi misslyckats. Utanförskapet har fortsatt att öka.
För den som vill minska riskerna för det egna partiets väl och ve finns bortförklaringar. Den internationella lågkonjunkturen innebar högre arbetslöshet som innebär ökat utanförskap. En kommun med stark invandring får lätt i vart fall tillfälliga problem innan de invandrade får utbildning och jobb. En kommun som växer och där många unga människor flyttar in, får också tillfälliga segregationsproblem, i vart fall om man bara kollar lönenivåer.
Men jag tänker inte försöka bortförklara detta. Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande, oavsett vem som ligger bakom det.
Så nu gäller det att jobba järnet för att vända skutan. Jag vill åta mig uppdraget som integrationskommunalråd inte för att det är lätt, utan för att det är nödvändigt. Vi måste få Örebro att växa ihop och växa tillsammans. Det måste ske genom utbildning och arbete. Men det räcker inte. Vi måste också få fler grupper att börja samtala med varandra. Det interreligiösa rådet är en bra start. Men inte heller det räcker.
Några av de saker jag vill genomföra är:
Örebro ska bli Sveriges bästa skolstad. Örebros bästa skolor ska ligga i de områden som idag karaktäriseras som utsatta. Det innebär tydliga mål för skolorna och eleverna där språk och kunskap sätts i centrum. Det innebär ökade resurser till bland annat lärarlöner för att kunna rekrytera de allra bästa lärarna. Det innebär tydliga krav på rektorer och skolledningar att de ska leverera en bra skola för sina elever. En skola för kunskap, med ordning och reda, är den bästa garanten för att barnen och ungdomarna i dessa områden får en god start och en möjlighet att fortsätta med utbildning eller arbete.
Nu måste ÖBO och Örebroporten leverera de "bokaler" vi pratade om redan för fyra år sedan. Det måste till fler arbetsplatser inne i de stora miljonprogramsområdena. Arbetsplatser som fungerar för dem som bor och lever i dessa områden. Därför vill vi bygga billiga näringslivslokaler kombinerade med bostäder. Det är inte integration att skapa arbetstillfällen i Vivalla, om de som arbetar på dessa bara reser in och ut under arbetsdagen.
Jobba med det civila samhället. Jag träffade Örebro Folkhögskola förra fredagen. Jag menar att de har en enormt viktig roll att spela för utvecklingen av Vivalla. De behöver mer resurser till utbildning för att göra det möjligt för fler att studera vidare, att kunna gå de allmänna kurserna, att få jobb. Här kan kommunen skapa möjligheter genom olika former av uppdragsutbildningar. Folkhögskolan skulle också kunna bli ett nav för socialt företagande. Det kommer att ta längre tid. Men vi måste redan idag börja samtala om hur vi kan komma vidare. Örebro Folkhögskola finns bara i Vivalla. Men i alla bostadsområden finns föreningar, organisationer eller nätverk som vi kan samverka med.
Tydliggör att alla som kan arbeta också ska arbeta. Bidrag är bara till för dem som måste ha bidrag. Alla andra kan och ska också jobba, var och en utifrån sina förutsättningar. Det ska inte få finnas något passiviserande försörjningsstöd. Inte för svenskar, inte för nyinvandrade, inte för de nya svenskarna. Försörjningsstödet måste vara aktiverande! Det ska finnas vägar framåt, mot arbete eller studier, för alla de som uppbär försörjningsstöd och som har förutsättningar till arbete eller studier. Detta innebär att kommunen måste ha ännu högre krav på sig idag än tidigare på att hitta tillfälliga lösningar med arbeten och studier för dem som idag är beroende av försörjningsstöd.
Öppna Örebro kommun för fler entreprenörer och för fler med annan härkomst. Vi ser idag att bland de kommunalt anställda finns förvånansvärt få med utländsk bakgrund. Det måste vi ändra på. Rekryteringsprocessen måste klara av att rekrytera utan hänsyn till härkomst, bara med hänsyn till kompetens. En kommun som säger ja till ökad öppenhet och fler entreprenörer skapar också möjligheter till nyföretagande. Det innebär framförallt att fler kvinnor och fler människor med utländsk bakgrund kan få jobb. Örebro har en tradition av att tycka att kommunen alltid gör allt bäst själv. Den sanningen måste sannerligen ifrågasättas. Jämför vi oss med andra kommuner, med större öppenhet, ser vi att kvaliteten ofta är betydligt högre än i Örebro.
Integrationen byggs på en grund av studier och arbete. Den byggs med reglar av tillhörighet och med en känsla av att varje människa behövs. Den stärks av väggar av sociala kontakter, av nätverk och deltagande. Den har ett tak av en kommunal välfärd som omfattar alla som behöver den.
Örebro är en fantastisk stad. De flesta av oss har det fantastiskt bra. Det ska vi fortsätta att stärka.
Men vi måste samtidigt se och lyfta de människor som är sårbarast och som har det svårt av olika orsaker. Vi måste göra det med respekt för individen, och med insikt om att vi som politiker, eller som kommun, inte kan ersätta den enskilda individens vilja och möjligheter att lyfta sig själv och skapa sin egen framtid. Vår insats är och ska alltid vara stöttande och stödjande.
2011-05-05
Knacka dörr
Idag började omvalet i Örebro. Jag var själv ute i Vivalla och blev intervjuad av SR Örebro. Då var det naturligt att kolla in i vallokalen. Såg ut att vara ordentlig ordning. Det är bra. Några röstande gick också in i lokalen. Det är också bra.
Nästa söndag är det själva valdagen. Det ska bli intressant att se hur många som då kommer att ha röstat. Jag är rätt pessimistisk kring valdeltagandet, men det har skett större under. Kanske kan vi få upp valdeltagandet till normala siffror. Vi inom koalitionen måste verkligen få våra sympatisörer till valurnorna. Socialdemokraterna jobbar strategiskt med sina...
Flera partier knackar dörr också i detta val. Det gör inte vi i Folkpartiet speciellt mycket. Istället delar vi flygblad. Vi har haft ett enormt stöd bland folkpartister och sympatisörer. Nästa söndag kommer vi att ha delat tiotusentals flygblad till örebroarna där vi presenterar vår politik. Det är ett unikt genomslag för oss, betydligt bättre än i valrörelsen i september 2010. Trots att vi saknar de resurser vissa andra partier har, vi har inte haft råd med vare sig affischer, bussreklam eller målade bilar, så har kampanjen gått fantastiskt bra. Precis som liberaldemokraterna i Storbritannien tror vi på att det inte är glättigheten i förmedlingen som går igenom, utan djupet i budskapet.
Jag är själv väldigt tveksam till dörrknackning. Skälet är personligt och demokratiskt.
Personligt - därför att jag menar att man ska respektera människors integritet. Demokrati är inte dörrförsäljning. Demokrati är inte Jehovas Vittnen. Reell demokrati förutsätter en aktiv handling från medborgarna. Man ska inte bli tvingad att delta.
Demokratiskt - av flera olika skäl. Det svenska förtidsröstningssystemet (som jag är mycket tveksam till) innebär att man knackar dörr samtidigt som väljarna ska gå och rösta. Hur klarar man av att hålla gränsen klar mellan godkänd påverkan och en påverkan som går över gränsen? "Ska du inte gå och rösta nu? Vallokalen är öppen, jag följer med dig!" Samtidigt måste man vara klar över vad dörrknackning i en valrörelse är. Ett samtal med väljare? Knappast. Proffsen på dörrknackning menar att själva samtalet bara ska vara några få sekunder. Och är det rimligt att blanda samman samtal, som förutsätter två lyssnande parter, med kampanj som främst är envägskommunikation?
Nu menar många att det är just dörrknackningen som kommer att fälla avgörandet. Jag hoppas verkligen inte att det är så. Det vore förfärligt för demokratin om det vore ett kampanjsätt som avgjorde val. Det bör ju vara budskapet. Det vore lika förfärligt som om det var pengarna, resurserna, som avgjorde.
Folkpartiet är ett rätt litet, rätt fattigt, men alldeles fantastiskt parti, med en fantastiskt bra politik. Jag hoppas att örebroarna tar sig lite tid och sätter sig in i vad partierna verkligen vill innan de går för att rösta. Det kommer att innebära fortsatt utveckling, förändring och förnyelse för Örebro i fyra år till!
Nästa söndag är det själva valdagen. Det ska bli intressant att se hur många som då kommer att ha röstat. Jag är rätt pessimistisk kring valdeltagandet, men det har skett större under. Kanske kan vi få upp valdeltagandet till normala siffror. Vi inom koalitionen måste verkligen få våra sympatisörer till valurnorna. Socialdemokraterna jobbar strategiskt med sina...
Flera partier knackar dörr också i detta val. Det gör inte vi i Folkpartiet speciellt mycket. Istället delar vi flygblad. Vi har haft ett enormt stöd bland folkpartister och sympatisörer. Nästa söndag kommer vi att ha delat tiotusentals flygblad till örebroarna där vi presenterar vår politik. Det är ett unikt genomslag för oss, betydligt bättre än i valrörelsen i september 2010. Trots att vi saknar de resurser vissa andra partier har, vi har inte haft råd med vare sig affischer, bussreklam eller målade bilar, så har kampanjen gått fantastiskt bra. Precis som liberaldemokraterna i Storbritannien tror vi på att det inte är glättigheten i förmedlingen som går igenom, utan djupet i budskapet.
Jag är själv väldigt tveksam till dörrknackning. Skälet är personligt och demokratiskt.
Personligt - därför att jag menar att man ska respektera människors integritet. Demokrati är inte dörrförsäljning. Demokrati är inte Jehovas Vittnen. Reell demokrati förutsätter en aktiv handling från medborgarna. Man ska inte bli tvingad att delta.
Demokratiskt - av flera olika skäl. Det svenska förtidsröstningssystemet (som jag är mycket tveksam till) innebär att man knackar dörr samtidigt som väljarna ska gå och rösta. Hur klarar man av att hålla gränsen klar mellan godkänd påverkan och en påverkan som går över gränsen? "Ska du inte gå och rösta nu? Vallokalen är öppen, jag följer med dig!" Samtidigt måste man vara klar över vad dörrknackning i en valrörelse är. Ett samtal med väljare? Knappast. Proffsen på dörrknackning menar att själva samtalet bara ska vara några få sekunder. Och är det rimligt att blanda samman samtal, som förutsätter två lyssnande parter, med kampanj som främst är envägskommunikation?
Nu menar många att det är just dörrknackningen som kommer att fälla avgörandet. Jag hoppas verkligen inte att det är så. Det vore förfärligt för demokratin om det vore ett kampanjsätt som avgjorde val. Det bör ju vara budskapet. Det vore lika förfärligt som om det var pengarna, resurserna, som avgjorde.
Folkpartiet är ett rätt litet, rätt fattigt, men alldeles fantastiskt parti, med en fantastiskt bra politik. Jag hoppas att örebroarna tar sig lite tid och sätter sig in i vad partierna verkligen vill innan de går för att rösta. Det kommer att innebära fortsatt utveckling, förändring och förnyelse för Örebro i fyra år till!
NA-chatt
Hann inte med alla frågor. Här kommer de två som jag inte hann med:
Allmänborgerlig: Tidigare har du sagt att Fp vill sänka kommunalskatten. Nu har M svängt i frågan. Kommunens ekonomi går bra. Skatteintäkterna ökar kunde man läsa i NA idag. Vill inte heller Fp se någon sänkning av kommunalskatten? Kommer vi någonsin att sänka skatten i Örebro?
Staffan: Hej och tack för din fråga. Folkpartiet har en rätt pragmatisk syn på skatten. Vi ska ta in den skatt vi behöver för den verksamhet vi bedriver. Men vi måste vara mycket tydliga i att det inte är våra pengar, utan skattebetalarnas, som vi använder. Därför ska vi vara sparsamma hela tiden.
Örebro har en historik av skakig ekonomi. Det är egentligen bara den sista mandatperioden som det har varit stabilt. Kanske vi behöver några år till på oss innan vi kan känna oss säkra på stabiliteten.
Men min och Folkpartiets vision är att vi ska vara så bra på ekonomin att vi klarar av att utveckla välfärden, omsorgen om de gamla och utbildningen i skolan, att vi klarar av att ge personalen bättre villkor men ändå är så sparsamma att det blir överskott. Då är vi fria att bestämma själva vad vi vill göra med överskotten.
Zara 2011-05-05 Tja tja, jag ubdrar hur ni tänker när det gäller skolpolitiken med dom nya betygen? vad tänker ni göra för att minska mobbningen? tänker ni göra något för att förbättra studje möljigheterna?
Staffan: Betygen: En ny betygsskala införs nu. Det är bra. Men det räcker inte. Nu gäller det att kolla så att betygen sätts rätt. Det få inte bli osäkert vilka betyg man får, eller att olika skolor är olika hårda i sina bedömningar.
Mobbning: Det handlar mycket om ordning och reda från grunden. Att alla elever är lika mycket värda och ska behandlas med respekt. Att läraren har en auktoritet som gör att hon eller han kan leda klassen. Och att man har regler och bestämmelser för hur man ska göra när någon ändå blir mobbad. Det är aldrig den mobbades fel.
Studiemöjligheter: Vi vill satsa vidare på skolan. Mer samarbete med universitetet. Bättre och modernare gymnasieskolor. Bättre grundskolor. Bättre lärare genom att de får bättre utbildning och vidareutbildning och bättre löner och arbetsvillkor för lärarna.
Media: NA
Allmänborgerlig: Tidigare har du sagt att Fp vill sänka kommunalskatten. Nu har M svängt i frågan. Kommunens ekonomi går bra. Skatteintäkterna ökar kunde man läsa i NA idag. Vill inte heller Fp se någon sänkning av kommunalskatten? Kommer vi någonsin att sänka skatten i Örebro?
Staffan: Hej och tack för din fråga. Folkpartiet har en rätt pragmatisk syn på skatten. Vi ska ta in den skatt vi behöver för den verksamhet vi bedriver. Men vi måste vara mycket tydliga i att det inte är våra pengar, utan skattebetalarnas, som vi använder. Därför ska vi vara sparsamma hela tiden.
Örebro har en historik av skakig ekonomi. Det är egentligen bara den sista mandatperioden som det har varit stabilt. Kanske vi behöver några år till på oss innan vi kan känna oss säkra på stabiliteten.
Men min och Folkpartiets vision är att vi ska vara så bra på ekonomin att vi klarar av att utveckla välfärden, omsorgen om de gamla och utbildningen i skolan, att vi klarar av att ge personalen bättre villkor men ändå är så sparsamma att det blir överskott. Då är vi fria att bestämma själva vad vi vill göra med överskotten.
Zara 2011-05-05 Tja tja, jag ubdrar hur ni tänker när det gäller skolpolitiken med dom nya betygen? vad tänker ni göra för att minska mobbningen? tänker ni göra något för att förbättra studje möljigheterna?
Staffan: Betygen: En ny betygsskala införs nu. Det är bra. Men det räcker inte. Nu gäller det att kolla så att betygen sätts rätt. Det få inte bli osäkert vilka betyg man får, eller att olika skolor är olika hårda i sina bedömningar.
Mobbning: Det handlar mycket om ordning och reda från grunden. Att alla elever är lika mycket värda och ska behandlas med respekt. Att läraren har en auktoritet som gör att hon eller han kan leda klassen. Och att man har regler och bestämmelser för hur man ska göra när någon ändå blir mobbad. Det är aldrig den mobbades fel.
Studiemöjligheter: Vi vill satsa vidare på skolan. Mer samarbete med universitetet. Bättre och modernare gymnasieskolor. Bättre grundskolor. Bättre lärare genom att de får bättre utbildning och vidareutbildning och bättre löner och arbetsvillkor för lärarna.
Media: NA
2011-05-03
Näringslivsklimat
Så kommer då Svenskt Näringslivs stora näringslivsklimatsanalys. Åter kan vi se vilka som är i topp och vilka som är förlorare. Det kräver ett antal kommentarer från såväl tjänstemän som politiker. Så även från mig.
För Örebros del kan man se att vi ligger på samma nivå som tidigare. Är det bra, eller dåligt? Det beror på från vilken position man ser det. Självklart är det inte bra att ligga på en plats under 100. Oavsett vilken betydelse man lägger på undersökningen, spelar placeringen en roll för medvetenheten kring företagandet.
Samtidigt ska man veta att Örebro har ett antal utmaningar som måste vägas in i denna siffra:
Vi är en kommun som sedan länge kännetecknats av offentlig sektor där det privata företagandet varit svagt.
Vi har haft en kommun som inte haft en styrning av näringslivsarbetet på i det närmaste ett år. Sedan det blev klart att moderaterna bytte ledning, Inger Högström-Westerling lämnade, och fram till omvalet är klart och en ny regim på plats kommer det att ha tagit ett år.
Vi har inte en politisk samsyn kring många centrala näringslivsfrågor. Striden kring ÖBO, där de privata hyresvärdarna markerades ut som hemska av socialdemokraterna och vänsterpartiet, har spelat en större roll än man i förstone kan ana.
Detta måste vägas in i siffran. Samtidigt måste man fundera över vad man kan göra för att förbättra klimatet. Jag ser några konkreta, och några mer strategiska frågor:
De konkreta:
Servicegarantierna måste skärpas. Jag får fortfarande för många klagomål från företag och privata som inte tycker sig få svar i tid från kommunen, när det gäller tillstånd, marktillgång eller kompetensförsörjning.
Ökad öppenhet från kommunens sida. Vi måste få in fler entreprenader, fler entreprenörer inom såväl teknisk sektor som vård, skola och omsorg.
Minskad illojal konkurrens. Fortfarande driver kommunen såväl hotell som restauranger och nöjesbad. Det finns fler exempel där kommunen ligger nära, eller överträder gränsen. Vi måste våga retirera och låta privat företagande driva det som ska drivas privat.
Bättre upphandling. Vårt upphandlingskontor är professionella upphandlare, men deras uppdrag är för smalt. Det handlar om traditionell kvalitet och pris. Vi måste bli bättre på upphandlingar som gynnar ett rikt näringsliv, såväl lokalt som nationellt och internationellt.
De strategiska:
Vi måste försöka hitta en politisk samsyn kring företagandet. Vi kan inte ha strider om det är bra eller hemskt att Systemtruckar ligger i Kumla eller Örebro. Vi kan inte ha strider om det är bra med en kombiterminal i Hallsberg istället för i Örebro. Vi kan inte ha strider om stöd till universitetet. Vi kan inte ha strider om Örebro ska locka till sig fler företag med hög kompetens och höga lönelägen, eller företag med enkla arbeten och låga lönelägen. Vi kan inte ha strider om privata entreprenörer inom vården är bra eller dåliga. Vi kan inte ha strider om ÖBO ska kunna sälja för att finansiera nybyggnationer och underhåll. Vi måste kunna lösa dessa frågor gemensamt. Hittills har detta blockerats. Alla bär del i detta. Men jag hoppas att inte något parti i framtiden på kommunens bekostnad och i kommunens kuvert ska skicka nedlåtande brev om kommunens företagspolitik till företagarna.
Vi måste våga bli en regionhuvudstad. Vi måste våga ta ledningen i regionbildningen och samtidigt jobba med våra grannkommuner, såväl i Örebro län som Västmanland, Värmland, Södermanland och Dalarna. Vi måste glädja oss åt när jobb skapas i grannkommunerna, hjälpa till att hitta företag som vill etablera sig i regionen, inte nödvändigtvis i Örebro, utan i den kommun där förhållandena är bäst just för det företaget.
Vi måste våga bli en universitetsstad. Om vi gör det kommer Örebro att växa, kompetensnivån inom arbetsmarknaden att höjas, lönenivåerna att bli högre, och näringslivet att utvecklas. Men ett universitet kan inte utvecklas i ensamhet. Vi måste våga stötta, precis som vi gjort de senaste fyra åren, med resurser för att få fler forskare möjlighet att forska, fler företag att kunna starta under universitetets paraply, fler forskare och studenter att bli entreprenörer. Det kommer att kosta pengar när vi drar igång arbetet ordentligt. Men avkastningen kommer att bli så mycket större.
Om koalitionen vinner omvalet kommer de strategiska näringslivsfrågorna att ligga på mitt bord. Jag lovar att jag kommer att göra allt för att skapa ett bättre näringslivsklimat i Örebro kommun och i Örebroregionen.
Men det handlar absolut inte om att på olika sätt stötta företagande med kommunala skattepengar. Eller som en föredragshållare från en näringslivsorganisation sade tidigare i år: Näringslivsklimat handlar inte om att skapa jobb eller företag, det handlar om att skapa en mylla där företagen själva kan gro och växa.
Media: NA, SR Örebro, Tvärsnytt
För Örebros del kan man se att vi ligger på samma nivå som tidigare. Är det bra, eller dåligt? Det beror på från vilken position man ser det. Självklart är det inte bra att ligga på en plats under 100. Oavsett vilken betydelse man lägger på undersökningen, spelar placeringen en roll för medvetenheten kring företagandet.
Samtidigt ska man veta att Örebro har ett antal utmaningar som måste vägas in i denna siffra:
Vi är en kommun som sedan länge kännetecknats av offentlig sektor där det privata företagandet varit svagt.
Vi har haft en kommun som inte haft en styrning av näringslivsarbetet på i det närmaste ett år. Sedan det blev klart att moderaterna bytte ledning, Inger Högström-Westerling lämnade, och fram till omvalet är klart och en ny regim på plats kommer det att ha tagit ett år.
Vi har inte en politisk samsyn kring många centrala näringslivsfrågor. Striden kring ÖBO, där de privata hyresvärdarna markerades ut som hemska av socialdemokraterna och vänsterpartiet, har spelat en större roll än man i förstone kan ana.
Detta måste vägas in i siffran. Samtidigt måste man fundera över vad man kan göra för att förbättra klimatet. Jag ser några konkreta, och några mer strategiska frågor:
De konkreta:
Servicegarantierna måste skärpas. Jag får fortfarande för många klagomål från företag och privata som inte tycker sig få svar i tid från kommunen, när det gäller tillstånd, marktillgång eller kompetensförsörjning.
Ökad öppenhet från kommunens sida. Vi måste få in fler entreprenader, fler entreprenörer inom såväl teknisk sektor som vård, skola och omsorg.
Minskad illojal konkurrens. Fortfarande driver kommunen såväl hotell som restauranger och nöjesbad. Det finns fler exempel där kommunen ligger nära, eller överträder gränsen. Vi måste våga retirera och låta privat företagande driva det som ska drivas privat.
Bättre upphandling. Vårt upphandlingskontor är professionella upphandlare, men deras uppdrag är för smalt. Det handlar om traditionell kvalitet och pris. Vi måste bli bättre på upphandlingar som gynnar ett rikt näringsliv, såväl lokalt som nationellt och internationellt.
De strategiska:
Vi måste försöka hitta en politisk samsyn kring företagandet. Vi kan inte ha strider om det är bra eller hemskt att Systemtruckar ligger i Kumla eller Örebro. Vi kan inte ha strider om det är bra med en kombiterminal i Hallsberg istället för i Örebro. Vi kan inte ha strider om stöd till universitetet. Vi kan inte ha strider om Örebro ska locka till sig fler företag med hög kompetens och höga lönelägen, eller företag med enkla arbeten och låga lönelägen. Vi kan inte ha strider om privata entreprenörer inom vården är bra eller dåliga. Vi kan inte ha strider om ÖBO ska kunna sälja för att finansiera nybyggnationer och underhåll. Vi måste kunna lösa dessa frågor gemensamt. Hittills har detta blockerats. Alla bär del i detta. Men jag hoppas att inte något parti i framtiden på kommunens bekostnad och i kommunens kuvert ska skicka nedlåtande brev om kommunens företagspolitik till företagarna.
Vi måste våga bli en regionhuvudstad. Vi måste våga ta ledningen i regionbildningen och samtidigt jobba med våra grannkommuner, såväl i Örebro län som Västmanland, Värmland, Södermanland och Dalarna. Vi måste glädja oss åt när jobb skapas i grannkommunerna, hjälpa till att hitta företag som vill etablera sig i regionen, inte nödvändigtvis i Örebro, utan i den kommun där förhållandena är bäst just för det företaget.
Vi måste våga bli en universitetsstad. Om vi gör det kommer Örebro att växa, kompetensnivån inom arbetsmarknaden att höjas, lönenivåerna att bli högre, och näringslivet att utvecklas. Men ett universitet kan inte utvecklas i ensamhet. Vi måste våga stötta, precis som vi gjort de senaste fyra åren, med resurser för att få fler forskare möjlighet att forska, fler företag att kunna starta under universitetets paraply, fler forskare och studenter att bli entreprenörer. Det kommer att kosta pengar när vi drar igång arbetet ordentligt. Men avkastningen kommer att bli så mycket större.
Om koalitionen vinner omvalet kommer de strategiska näringslivsfrågorna att ligga på mitt bord. Jag lovar att jag kommer att göra allt för att skapa ett bättre näringslivsklimat i Örebro kommun och i Örebroregionen.
Men det handlar absolut inte om att på olika sätt stötta företagande med kommunala skattepengar. Eller som en föredragshållare från en näringslivsorganisation sade tidigare i år: Näringslivsklimat handlar inte om att skapa jobb eller företag, det handlar om att skapa en mylla där företagen själva kan gro och växa.
Media: NA, SR Örebro, Tvärsnytt
2011-05-02
Vem vill regera med (s)?
Koalition Örebro har ett starkt lag. I många olika sammanhang har vi visat att vi kan och vill regera Örebro för en fortsatt god utveckling. Vi har redan gjort klart hur vi formerar vårt lag. Jag lämnar kommunstyrelseordförandeposten, Kent Persson tillträder. Jag blir utvecklingskommunalråd. De två nya Ia Malmqvist och Maria Haglund får bland annat klimat och trygghet på sina agendor. Rasmus, Fredrik och Lennart fortsätter i huvudsak med sina tidigare arbetsuppgifter.
Vi har också en gemensam politisk bas. Visst kan omvalsresultatet innebära att ett parti blir något starkare än tidigare och därmed kommer att få något mer inflytande över politiken de kommande åren. Men inriktningen ligger fast. Vi vill skapa ett tryggare Örebro för fler. Vi vill att långsiktig hållbarhet ska genomsyra såväl ekonomi som ekologi. Vi vill att Örebro ska bli attraktivt, vacker och företagsamt. Vi började den resan för fyra år sedan och vi vill fortsätta.
Vår gemensamma styrka visas på område efter område. Vi kommer överens om ÖBO. Vi kommer överens om skatten. Vi kommer överens om kommunalrådsposterna. Vi kommer helt enkelt överens. Vi samtalar, diskuterar och löser problem. Hela tiden. Tillsammans.
Men vem vill regera med (s)?
Före septembervalet hade sossarna och vänsterpartiet rätt många gemensamma engagemang. Men nu lyser de mest med sin frånvaro. Det är två partier som kör helt egna race. Det är som på riksplanet. Vänsterpartiet går allt längre åt vänster. De är snart mot allt privat igen och saknar ekonomisk trovärdighet. Och socialdemokraterna saknar helt politik. Den ekonomiska vårmotionen som lades idag var helt tom på innehåll. Hundra miljoner ska lösa arbetslösheten... Musikskolan (inte kulturskolan) ska bli för alla... Snacka om att tappa bort sig i detaljer! Lika illa är det lokalt. Visst kan man läsa om hur man ska flytta cykelbanor. Men vad de vill med Örebro är lika dimmigt som vad de vill med Sverige.
Så hur ska de samarbeta? Och vilken politik ska de genomföra?
Blir det vänsterns näringslivsfientliga politik som kommer att bestämma?
Blir det vänsterns valfrihetsfientliga politik som får råda? Fast sossarna i Örebro är ju rätt valfrihetsfientliga de med...
Den ekonomiska trovärdigheten har båda partierna problem med, men vad gäller?
Hur blir skolpolitiken? Hur illa kan friskolorna räkna med att bli behandlade? Hur lite fokus på kunskap kommer de två att sätta?
Hur blir äldreomsorgen? Kommer de gamla att överhuvudtaget kunna få välja? Kommer det att få fler boenden eller bli kvartvingade hemma som förr?
Hur kommer kulturen att behandlas? Mest vänstern, men även en sådan som Björn Sundin (s), har ju tidigare varit rent fientliga till Svenska Kammarorkestern. Hur blir det nu?
Detta är några av alla de frågor som borde besvaras i god tid innan valet. Men det verkar idag inte finnas något tydligt vänsteralternativ.
Mot detta ställs alltså en koalition som är starkare än någonsin. Vi har fört Örebro genom en tuff period. Vi har gjort det och värnat välfärden samtidigt som vi klarat ekonomin. Nu begär vi, fem partier tillsammans, mandat för att fortsätta.
Vi vet att vi klarar det.
Örebroarna vet att vi klarar det.
Örebro är en fantastisk stad i en fantastisk kommun. Det finns idag egentligen bara ett alternativ för en fortsatt fantastisk utveckling av Örebro. Det alternativet är koalitionen!
Vi har också en gemensam politisk bas. Visst kan omvalsresultatet innebära att ett parti blir något starkare än tidigare och därmed kommer att få något mer inflytande över politiken de kommande åren. Men inriktningen ligger fast. Vi vill skapa ett tryggare Örebro för fler. Vi vill att långsiktig hållbarhet ska genomsyra såväl ekonomi som ekologi. Vi vill att Örebro ska bli attraktivt, vacker och företagsamt. Vi började den resan för fyra år sedan och vi vill fortsätta.
Vår gemensamma styrka visas på område efter område. Vi kommer överens om ÖBO. Vi kommer överens om skatten. Vi kommer överens om kommunalrådsposterna. Vi kommer helt enkelt överens. Vi samtalar, diskuterar och löser problem. Hela tiden. Tillsammans.
Men vem vill regera med (s)?
Före septembervalet hade sossarna och vänsterpartiet rätt många gemensamma engagemang. Men nu lyser de mest med sin frånvaro. Det är två partier som kör helt egna race. Det är som på riksplanet. Vänsterpartiet går allt längre åt vänster. De är snart mot allt privat igen och saknar ekonomisk trovärdighet. Och socialdemokraterna saknar helt politik. Den ekonomiska vårmotionen som lades idag var helt tom på innehåll. Hundra miljoner ska lösa arbetslösheten... Musikskolan (inte kulturskolan) ska bli för alla... Snacka om att tappa bort sig i detaljer! Lika illa är det lokalt. Visst kan man läsa om hur man ska flytta cykelbanor. Men vad de vill med Örebro är lika dimmigt som vad de vill med Sverige.
Så hur ska de samarbeta? Och vilken politik ska de genomföra?
Blir det vänsterns näringslivsfientliga politik som kommer att bestämma?
Blir det vänsterns valfrihetsfientliga politik som får råda? Fast sossarna i Örebro är ju rätt valfrihetsfientliga de med...
Den ekonomiska trovärdigheten har båda partierna problem med, men vad gäller?
Hur blir skolpolitiken? Hur illa kan friskolorna räkna med att bli behandlade? Hur lite fokus på kunskap kommer de två att sätta?
Hur blir äldreomsorgen? Kommer de gamla att överhuvudtaget kunna få välja? Kommer det att få fler boenden eller bli kvartvingade hemma som förr?
Hur kommer kulturen att behandlas? Mest vänstern, men även en sådan som Björn Sundin (s), har ju tidigare varit rent fientliga till Svenska Kammarorkestern. Hur blir det nu?
Detta är några av alla de frågor som borde besvaras i god tid innan valet. Men det verkar idag inte finnas något tydligt vänsteralternativ.
Mot detta ställs alltså en koalition som är starkare än någonsin. Vi har fört Örebro genom en tuff period. Vi har gjort det och värnat välfärden samtidigt som vi klarat ekonomin. Nu begär vi, fem partier tillsammans, mandat för att fortsätta.
Vi vet att vi klarar det.
Örebroarna vet att vi klarar det.
Örebro är en fantastisk stad i en fantastisk kommun. Det finns idag egentligen bara ett alternativ för en fortsatt fantastisk utveckling av Örebro. Det alternativet är koalitionen!
Bin Laden och valdeltagande
Läser i alla möjliga media om Usama bin Ladens död. Det väcker rätt många frågor. Visst kan det kännas skönt att en sådan man inte längre finns ibland oss. Men frågan är om det spelar någon roll. Var inte bara han en symbol för något större, en del av någon form av arabisk/muslimsk ytterlighetsrörelse som vill slåss mot den västerländska dekadensen? Inte var han grundaren och livgivaren för den rörelsen? Inte löser ett mord eller en avrättning av honom det underliggande problemet? Och nu får vi aldrig möjlighet att lyssna och försöka förstå. Det var lika illa när den kommunistiska diktatorn Ceausesco, eller Iraks diktator Saddam Hussein, dödades efter det att de störtats. Visst kan det ha känts rätt för stunden, men för världens framtid hade det säkert varit bättre att försökt förstå för att inte världen skulle gjort samma misstag igen, misstag som gjort det möjligt för dem att bli det de var.
I Afghanistan pågår ett krig. Det är för mig oklart varför det förs. Eller snarare - jag förstår grunderna - att ge Afghanistans folk en möjlighet till demokrati, välstånd och välfärd. Men jag har svårt att förstå hur man ska kunna vinna det. Kan man bomba fram demokrati? Jag är osäker. Hittills har ju misslyckandena varit fler än framgångarna. Men även här måste man ställa sig ett antal frågor. Som: Varför just Afghanistan och inte något annat av alla de länder där människor lider under diktaturer och diktatorer? Eller: Vad är alternativet? Ska vi låta dem lida, låta kvinnor förtryckas, låta terrorister härja? Inte helt enkla frågor. Måste erkänna att mina svar är få.
Samma dag som nyheten om bin Ladens död kablas ut skriver Tvärsnytt om att man kan befara lågt valdeltagande i omvalet i Örebro. Det blir som att kastas mellan kallt och hett vatten på ett ögonblick. Runt om i världen dör och dödas människor i sin kamp för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. I Örebro och Västra Götaland funderar man kanske om man ska välja trädgården istället för valurnan...
Jag har länge sagt att jag befarar att det blir ett lågt valdeltagande. I Västra Götaland kanske så lågt som bara en tredjedel av väljarna. I Örebro kanske mellan 50 och 60 procent. Det är av olika skäl som man kan befara detta låga valdeltagande. I Västra Götaland handlar det om ett landstingsval - som alltid varit det glömda valet. I Örebro handlar det om att bara en fjärdedel av örebroarna berörs. Det blir ingen riktig temperatur i valet.
Media: NA, DN, SR, SVD
Visst knackas det dörr. Visst delas flygblad, pratas vid torgkaffen, skrivs artiklar och anordnas möten. Men hittills känns det som om det mest är vi som är dagligt berörda som just är berörda.
Vi i Folkpartiet gör nu den bästa valkampanjen på mycket länge. Jag tror att jag aldrig varit med om en liknande mobilisering. Förhoppningsvis innebär det både att vi får de tre mandat vi söker i valkretsen. Förhoppningsvis innebär det ett ökat valdeltagande.
Men i allt detta är det bra att hålla resten av världen i sinnet. Vi lever i en skyddad oas. Vi tror att demokratin är oss given för alltid. Vi tycker inte att det är en så stor fråga att ett parti fuskar - vi är ju ändå världens bästa demokrati.
Men där utanför landets gränser dör människor i sin kamp för frihet och demokrati varje dag. Demokratin är inte självklar och kommer aldrig att vara det. Den kommer att hotas både inifrån det demokratiska systemet och av krafter utifrån som inte ser demokrati som det bästa sättet att styra ett land. Det kan vara bra att fundera kring, inte bara de kommande 14 dagarna.
Media: NA, SR, DN
I Afghanistan pågår ett krig. Det är för mig oklart varför det förs. Eller snarare - jag förstår grunderna - att ge Afghanistans folk en möjlighet till demokrati, välstånd och välfärd. Men jag har svårt att förstå hur man ska kunna vinna det. Kan man bomba fram demokrati? Jag är osäker. Hittills har ju misslyckandena varit fler än framgångarna. Men även här måste man ställa sig ett antal frågor. Som: Varför just Afghanistan och inte något annat av alla de länder där människor lider under diktaturer och diktatorer? Eller: Vad är alternativet? Ska vi låta dem lida, låta kvinnor förtryckas, låta terrorister härja? Inte helt enkla frågor. Måste erkänna att mina svar är få.
Samma dag som nyheten om bin Ladens död kablas ut skriver Tvärsnytt om att man kan befara lågt valdeltagande i omvalet i Örebro. Det blir som att kastas mellan kallt och hett vatten på ett ögonblick. Runt om i världen dör och dödas människor i sin kamp för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. I Örebro och Västra Götaland funderar man kanske om man ska välja trädgården istället för valurnan...
Jag har länge sagt att jag befarar att det blir ett lågt valdeltagande. I Västra Götaland kanske så lågt som bara en tredjedel av väljarna. I Örebro kanske mellan 50 och 60 procent. Det är av olika skäl som man kan befara detta låga valdeltagande. I Västra Götaland handlar det om ett landstingsval - som alltid varit det glömda valet. I Örebro handlar det om att bara en fjärdedel av örebroarna berörs. Det blir ingen riktig temperatur i valet.
Media: NA, DN, SR, SVD
Visst knackas det dörr. Visst delas flygblad, pratas vid torgkaffen, skrivs artiklar och anordnas möten. Men hittills känns det som om det mest är vi som är dagligt berörda som just är berörda.
Vi i Folkpartiet gör nu den bästa valkampanjen på mycket länge. Jag tror att jag aldrig varit med om en liknande mobilisering. Förhoppningsvis innebär det både att vi får de tre mandat vi söker i valkretsen. Förhoppningsvis innebär det ett ökat valdeltagande.
Men i allt detta är det bra att hålla resten av världen i sinnet. Vi lever i en skyddad oas. Vi tror att demokratin är oss given för alltid. Vi tycker inte att det är en så stor fråga att ett parti fuskar - vi är ju ändå världens bästa demokrati.
Men där utanför landets gränser dör människor i sin kamp för frihet och demokrati varje dag. Demokratin är inte självklar och kommer aldrig att vara det. Den kommer att hotas både inifrån det demokratiska systemet och av krafter utifrån som inte ser demokrati som det bästa sättet att styra ett land. Det kan vara bra att fundera kring, inte bara de kommande 14 dagarna.
Media: NA, SR, DN
2011-04-28
Att lyfta blicken; om ÖSK - och Örebro
Det har varit rätt mycket negativt på min blogg på sistone. Nu får den perioden vara slut. Jag hoppas att det som nu kommit upp till ytan är det sista. Politik får inte i första rummet handla om andras fel, även om det också är en nödvändig del av politiken. Men huvudnumret måste vara vad man själv och partiet vill.
Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.
När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.
ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.
Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.
Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.
Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.
När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.
För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.
Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.
Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.
Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.
Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.
För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.
Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.
Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.
Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.
När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.
ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.
Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.
Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.
Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.
När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.
För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.
Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.
Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.
Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.
Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.
För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.
Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.
Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.
2011-04-27
Fu(s)kandets miljö
Idag på kommunfullmäktige ställde Fredrik Persson (mp) en fråga om socialdemokraternas olovliga användning av kommunens resurser. Bakgrunden är att socialdemokraterna gång efter gång skickat partipropaganda med kommunens kuvert, till företagare och till anställda. Denna gång hade de genom Anhörigcentrum skickat till alla som finns med i Anhörigcentrums adressregister. Det bakomliggande skälet till Fredriks fråga var att en av hans medlemmar fått brevet, blivit upprörd och frågat vad han skulle göra. Nu ville Fredrik av kommunstyrelseordföranden, Kent Persson, veta vad kommunen skulle göra. Skulle man utreda? Skulle man (polis)anmäla om det visade sig vara medvetna handlingar av socialdemokraterna? I frågan står att Nationaldemokraterna i Jönköping blev anmälda för stöld för något liknande. Skillnaden var att i Jönköping satt inte Nationaldemokraterna i fullmäktige.
Det finns många problem kring det fuskande socialdemokratiska partiet. Under den nuvarande ledningen, Lena Baastad och Björn Sundin, har partiet gått från ett ganska trist men trovärdigt parti till ett fuskande populismparti. Och det har pågått länge. Jag har haft insyn i vad som skett de senaste fyra åren. En kort genomgång:
När valförlusten 2006 var ett faktum lyxrenoverade socialdemokraterna sitt kansli på Rådhuset. Det hade inte pengar till det, men det bekymrade föga. Visst fanns pengar i partiet, men på konton som skulle användas till helt andra saker än lyxrenoveringar av kontor. Det innebar att Rådhusets övriga personal under ett år fick vara mer sparsamma med mer prioriterade investeringar. Vi löste detta tillsammans med kommunledningskontoret och trodde då att det var ett engångsmisstag.
Vid (minst?) två tillfällen skickade socialdemokraterna ut brev till många företagare i Örebro. Breven gick i kommunens kuvert. Båda gångerna kom många företagare och klagade. De trodde de hade fått kommunal information. Men det var socialdemokratisk propaganda. Båda gångerna tog vi upp frågan i FOA, partiernas gruppledares forum för diskussioner. Båda gångerna lovade Lena Baastad att det var ett misstag som inte skulle göras om. Men löftet var värt vatten.
Vid (minst?) ett tillfälle skickade socialdemokraterna brev till skolledare och rektorer i kommunen med internposten. Även denna gång tog vi upp frågan i FOA. Lena Baastad lovade än en gång att det inte skulle upprepas. Ett löfte värt... vatten.
Nu skickar socialdemokraterna ut inbjudningar via Anhörigcentrum i kommunens kuvert till en visning av Rådhuset följt av en partipropaganda av Fisun Yavas. Det är mycket tydligt att vi inte får använda Rådhuset annat än till aktiviteter för de förtroendevalda. Men för socialdemokraterna gäller en annan regelbok.
Alla partier i Örebro har rätt till politiska sekreterare. De ska användas för, som det står i regelboken: "För arbetet i kommunstyrelsen, kommunstyrelsens arbetsutskott respektive de tre programnämnderna tilldelas de partier som representeras i styrelsen resurser till politiska sekreterare." Men när man tittar på socialdemokraternas politiska sekretarare så är två stycken ombudsmän för partiet, Peter Dahlgren och Simon Kjellin, och en Eva Ströman, finns inte överhuvudtaget upptagen som anställd någonstans på partiets informationssidor. Att använda pengar för politiska sekreterare till partiombudsmän är otillåtet. Det vet socialdemokraterna. Det vet Lena Baastad. Men det struntar de i.
Partierna i Örebro får förhållandevis mycket pengar från kommunen. Alla partier får 2 basbelopp per mandat i kommunfullmäktige och år. För socialdemokraterna innebär det ca 2,2 miljoner kronor per år. De pengarna kan de använda fritt. Därutöver finns investeringspengar, så kallade utbildningspengar för de förtroendevalda och resurser för kommunalråd och politiska sekreterare. När vi förhandlade resurserna i höstas ville först socialdemokraterna och vänsterpartiet spara på de politiska resurserna. Men alla besparingar skulle bäras av koalitionens partier. När vi inte accepterade detta ville istället socialdemokraterna ha mer resurser. Det kom att kosta kommunen ca 1 miljon kronor per år. Men det var enda sättet att komma överens.
Socialdemokraterna är ett rikt parti, det klart rikaste i Örebro. Ändå väljer de gång efter gång att gå långt över de regler som borde gälla för alla partier, men som uppenbarligen inte gäller för socialdemokraterna. De väljer helt enkelt att sno åt sig mer av skattebetalarnas pengar.
Vems är ansvaret? Varje gång detta har tagits upp har Lena Baastad skyllt ifrån sig. Hon visste inget om breven till företagarna (trots att hon stod som avsändare, med foto och allt). Det var nån annan i partiet som gjort det. Hon visste inget om internbreven till skolledarna (trots att hon även där var avsändare). Nån annan i partiet... Hon visste inget om breven via Anhörigcentrum. Där var det Anhörigcentrums fel. Och hon har uppenbarligen ingen koll på hur man får använda resurserna för politiska sekreterare.
Men Lena Baastad är ansvarig. Hon borde ta det ansvaret. Men det vägrar hon att göra.
Nu måste kommunen skyndsamt utreda detta, omfattningen av det socialdemokratiska fusket, hur stora summor det rör sig om, och om det ska till en polisanmälan eller inte. Utredningen borde vara klar före valet för att örebroarna ska kunna göra sig en uppfattning om det parti och den partiledare de kanske ska rösta på. Fram till det är klart borde Lena Baastad fundera över sin egen situation. Det självklara borde vara att hon tar en time out fram till dess skuldfrågan är klarlagd. För vem vill att Örebro kommun ska ledas av en person som kan bli anmäld för stöld av den organisation hon ska leda?
Media: NA
Det finns många problem kring det fuskande socialdemokratiska partiet. Under den nuvarande ledningen, Lena Baastad och Björn Sundin, har partiet gått från ett ganska trist men trovärdigt parti till ett fuskande populismparti. Och det har pågått länge. Jag har haft insyn i vad som skett de senaste fyra åren. En kort genomgång:
När valförlusten 2006 var ett faktum lyxrenoverade socialdemokraterna sitt kansli på Rådhuset. Det hade inte pengar till det, men det bekymrade föga. Visst fanns pengar i partiet, men på konton som skulle användas till helt andra saker än lyxrenoveringar av kontor. Det innebar att Rådhusets övriga personal under ett år fick vara mer sparsamma med mer prioriterade investeringar. Vi löste detta tillsammans med kommunledningskontoret och trodde då att det var ett engångsmisstag.
Vid (minst?) två tillfällen skickade socialdemokraterna ut brev till många företagare i Örebro. Breven gick i kommunens kuvert. Båda gångerna kom många företagare och klagade. De trodde de hade fått kommunal information. Men det var socialdemokratisk propaganda. Båda gångerna tog vi upp frågan i FOA, partiernas gruppledares forum för diskussioner. Båda gångerna lovade Lena Baastad att det var ett misstag som inte skulle göras om. Men löftet var värt vatten.
Vid (minst?) ett tillfälle skickade socialdemokraterna brev till skolledare och rektorer i kommunen med internposten. Även denna gång tog vi upp frågan i FOA. Lena Baastad lovade än en gång att det inte skulle upprepas. Ett löfte värt... vatten.
Nu skickar socialdemokraterna ut inbjudningar via Anhörigcentrum i kommunens kuvert till en visning av Rådhuset följt av en partipropaganda av Fisun Yavas. Det är mycket tydligt att vi inte får använda Rådhuset annat än till aktiviteter för de förtroendevalda. Men för socialdemokraterna gäller en annan regelbok.
Alla partier i Örebro har rätt till politiska sekreterare. De ska användas för, som det står i regelboken: "För arbetet i kommunstyrelsen, kommunstyrelsens arbetsutskott respektive de tre programnämnderna tilldelas de partier som representeras i styrelsen resurser till politiska sekreterare." Men när man tittar på socialdemokraternas politiska sekretarare så är två stycken ombudsmän för partiet, Peter Dahlgren och Simon Kjellin, och en Eva Ströman, finns inte överhuvudtaget upptagen som anställd någonstans på partiets informationssidor. Att använda pengar för politiska sekreterare till partiombudsmän är otillåtet. Det vet socialdemokraterna. Det vet Lena Baastad. Men det struntar de i.
Partierna i Örebro får förhållandevis mycket pengar från kommunen. Alla partier får 2 basbelopp per mandat i kommunfullmäktige och år. För socialdemokraterna innebär det ca 2,2 miljoner kronor per år. De pengarna kan de använda fritt. Därutöver finns investeringspengar, så kallade utbildningspengar för de förtroendevalda och resurser för kommunalråd och politiska sekreterare. När vi förhandlade resurserna i höstas ville först socialdemokraterna och vänsterpartiet spara på de politiska resurserna. Men alla besparingar skulle bäras av koalitionens partier. När vi inte accepterade detta ville istället socialdemokraterna ha mer resurser. Det kom att kosta kommunen ca 1 miljon kronor per år. Men det var enda sättet att komma överens.
Socialdemokraterna är ett rikt parti, det klart rikaste i Örebro. Ändå väljer de gång efter gång att gå långt över de regler som borde gälla för alla partier, men som uppenbarligen inte gäller för socialdemokraterna. De väljer helt enkelt att sno åt sig mer av skattebetalarnas pengar.
Vems är ansvaret? Varje gång detta har tagits upp har Lena Baastad skyllt ifrån sig. Hon visste inget om breven till företagarna (trots att hon stod som avsändare, med foto och allt). Det var nån annan i partiet som gjort det. Hon visste inget om internbreven till skolledarna (trots att hon även där var avsändare). Nån annan i partiet... Hon visste inget om breven via Anhörigcentrum. Där var det Anhörigcentrums fel. Och hon har uppenbarligen ingen koll på hur man får använda resurserna för politiska sekreterare.
Men Lena Baastad är ansvarig. Hon borde ta det ansvaret. Men det vägrar hon att göra.
Nu måste kommunen skyndsamt utreda detta, omfattningen av det socialdemokratiska fusket, hur stora summor det rör sig om, och om det ska till en polisanmälan eller inte. Utredningen borde vara klar före valet för att örebroarna ska kunna göra sig en uppfattning om det parti och den partiledare de kanske ska rösta på. Fram till det är klart borde Lena Baastad fundera över sin egen situation. Det självklara borde vara att hon tar en time out fram till dess skuldfrågan är klarlagd. För vem vill att Örebro kommun ska ledas av en person som kan bli anmäld för stöld av den organisation hon ska leda?
Media: NA
Bokslutstal
Idag har vi kommunfullmäktige och talar om bokslutet för 2010. Jag sade följande i mitt första inlägg:
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
I fjol ökade Örebros befolkning med 1454 personer. De senaste fyra åren har Örebros befolkning ökat med mer än 6000 personer. Det är som om ett Lekeberg, eller ett Nora, flyttat in till oss i Örebro. Förr var det också så. Örebro har haft en förmåga att ta innevånare från övriga länet och växa på länets bekostnad.
Så är det inte längre. Idag har Örebro ett positivt flyttnetto, det vill säga det flyttar in fler till Örebro än från Örebro, hur man än mäter. Visst flyttar fler länsbor hit, än örebroare till övriga länet. Men Örebros befolkningsökning bygger nu mer på att människor från hela Sverige känner för Örebro, vill jobba i och med Örebro, vill studera och forma sin framtid i Örebro. Men det är inte nog. Till Örebro kommer människor med mer främmande bakgrunder. Vi tar vårt ansvar för vår del av Sveriges internationella engagemang. Vårt mottagande av flyktingar, speciellt ensamkommande flyktingbarn, och invandrare från alla världens hörn kännetecknas av öppenhet och medmänsklighet. Vi välkomnar dem som nya örebroare med öppna armar!
Nu vill vi vidare. Örebro har alla förutsättningar att fortsätta växa. Örebro kommun genom ÖBO vill tillsammans med alla privata fastighetsägare och byggherrar bygga en än vackrare stad för ännu fler örebroare. Nu planerar vi nya bostadsområden, säljer mark och skapar byggrätter, ger ÖBO uppdrag att bygga mer och bygga snabbt. Örebro är fantastiskt!
Ordförande,
Det går bra för Örebro!
När vi tillträdde hösten 2006 trodde vi på att vi skulle få leda en kommun genom en lugn och trygg period för såväl Sverige som världen. Men verkligheten ville, som så ofta, något annat. En amerikansk finanskris blev internationell, en finanskris utvecklades till en global lågkonjunktur med en ekonomisk turbulens utan motsvarighet sedan i vart fall andra världskriget. Handeln minskade, globalt och nationellt. Företag fick problem. Arbetslösheten ökade. Människor världen över fick problem med jobb och försörjning.
Örebro var inte opåverkat. Dels ökade arbetslösheten även här. Dels minskade kommunens skatteintäkter, när fler blev utan arbete. Men genom ett medvetet och strukturerat arbete värnades kommunens anställda så långt möjligt. Örebro kommun tog ett större ansvar för arbetsmarknaden. Genom en unikt hög investeringsvolym skapades nya jobb inom privat sektor. Förskolor och skolor. Äldreboenden och boenden för funktionshindrade. Gator, vägar och torg. Örebro byggdes starkt under krisen.
När vi nu kan se på det värsta i backspegeln ser vi att Örebro klarade krisen bättre än de flesta. Vid årsskiftet låg arbetslösheten i Örebro på samma siffror som rikssnittet, mot att tidigare ofta legat mer än en procent högre. En stark arbetsmarknad, en bra arbetsmarknadspolitik och en medveten kommun lade grunden för fler människors jobb och trygghet.
Nu vill vi vidare. Vi ser fortfarande utmaningen i det utanförskap som byggdes under 1990-talet. Vi vill skapa jobb och utbildning för dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Tillsammans med samhällets alla aktörer, företag, föreningar, organisationer och nätverk ska vi göra Örebro till ett föredöme i kampen för full sysselsättning. Arbete är inte bara grunden för välfärden, det är också grunden för integration och innanförskap. Örebroarna är fantastiska!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Örebro är en kommun, och en region, där den offentliga sektorn varit stark. Näringslivet har inte alls haft samma styrka. Ett stort bekymmer var också att näringslivet, och näringslivsklimatet blev allt sämre. Men 2007 hände något. Utvecklingen vände. Näringslivsklimatet förbättrades. Och förbättringen har fortsatt.
2010 är Örebro den kommun, utanför Stockholms stad, som har flest så kallade gasellföretag, de företag som växer snabbast.
2010 är Örebro en kommun där nyföretagandet växer med rekordfart.
2010 är Örebro en kommun där ett världsledande företag som Atlas Copco stärker sin produktion, nyanställer i hundratal och skapar jobb och välfärd för fler.
2010 är Örebro en kommun som tar ytterligare ett steg på väg mot först topp 100, därefter topp 50 på Svenskt Näringslivs ranking.
Näringslivet lägger grunden till den offentliga sektorn. Bara genom ett starkt, vitalt och växande näringsliv kan vi skapa de resurser som behövs för välfärden. Grunden är lagd.
Nu vill vi vidare. Örebros näringsliv kan och ska bli än starkare. Kommunens service kan och ska bli ännu bättre. Kommunen kan och ska öppna sig för alternativ, för entreprenörer, för kvinnor som företagare, för de nya svenskarnas kompetenser. Örebro är fantastiskt!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Låt mig visa en enda bild av Örebros utveckling. Sedan 1998 har Örebros ekonomi sett ut så här:
1998 -7
1999 -24
2000 67
2001 -35
2002 -149
2003 -15
2004 126
2005 190
2006 294
2007 268
2008 97
2009 396
2010 234
Denna bild visar två saker.
För det första: Den senaste fyraårsperioden är unik. Örebro har haft en tradition av underskott. Dessa underskott har lett fram till olika panikåtgärder. I mitten av 1990-talet såldes guldkalven Örebro Energi för att rädda en ruttnande ekonomi. 2003 och 2004 sparades 360 miljoner kronor, nästan tusen anställda hade inte längre något arbete att gå till, för att kommunens ledning inte klarade sitt uppdrag.
Det leder oss till det andra: Det spelar roll vem som styr.
Jag har tidigare pekat på några av alla de faktorer som visar på hur bra det går och gått för Örebro de senaste fyra åren. Några av mina koalitionsvänner kommer att peka på andra; bättre resultat i skolan, ett universitet som växer i samverkan med kommunen, fler äldreboenden, ökat förebyggande socialt arbete, jämställdhet i nationell toppklass, idrottsliv som nationell förebild.
På alla dessa områden har vi brutit den negativa utveckling som socialdemokratin ledde Örebro in i. Deras politik ledde till: Sjunkande skolresultat. Dåliga universitetskontakter. Färre platser på äldreboenden. Minskande förebyggande socialt arbete. Ett jämställdhetsarbete utan innehåll. En idrottsrörelse satt på undantag. Och en ekonomi utan hållbarhet.
Vi har lett Örebro genom en svår tid, nationellt och internationellt. Och vi har gjort det och värnat de anställda och ekonomin. Vi behöver inte gå längre än till det socialdemokratiskt styrda landstinget för att se hur det kunde gått. De beslut som borde tagits förra året, uteblev. Kostnaderna ökar nu snabbare än intäkterna. Just nu pekar det både mot ett nollresultat och sannolika krav på nedskärningar och besparingar.
I den situationen är inte Örebro. Vi har en stabil ekonomi. Vi har fattat de nödvändiga besluten. Vi har lagt en fast grund för välfärdens fortsatta utveckling.
Ordförande,
Det går bra för Örebro. Det känns bra att säga det. Det känns ännu bättre att veta att det denna gång finns fog för påståendet. Grunden för en positiv utveckling är lagd. Nu gäller det bara att bygga vidare.
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
I fjol ökade Örebros befolkning med 1454 personer. De senaste fyra åren har Örebros befolkning ökat med mer än 6000 personer. Det är som om ett Lekeberg, eller ett Nora, flyttat in till oss i Örebro. Förr var det också så. Örebro har haft en förmåga att ta innevånare från övriga länet och växa på länets bekostnad.
Så är det inte längre. Idag har Örebro ett positivt flyttnetto, det vill säga det flyttar in fler till Örebro än från Örebro, hur man än mäter. Visst flyttar fler länsbor hit, än örebroare till övriga länet. Men Örebros befolkningsökning bygger nu mer på att människor från hela Sverige känner för Örebro, vill jobba i och med Örebro, vill studera och forma sin framtid i Örebro. Men det är inte nog. Till Örebro kommer människor med mer främmande bakgrunder. Vi tar vårt ansvar för vår del av Sveriges internationella engagemang. Vårt mottagande av flyktingar, speciellt ensamkommande flyktingbarn, och invandrare från alla världens hörn kännetecknas av öppenhet och medmänsklighet. Vi välkomnar dem som nya örebroare med öppna armar!
Nu vill vi vidare. Örebro har alla förutsättningar att fortsätta växa. Örebro kommun genom ÖBO vill tillsammans med alla privata fastighetsägare och byggherrar bygga en än vackrare stad för ännu fler örebroare. Nu planerar vi nya bostadsområden, säljer mark och skapar byggrätter, ger ÖBO uppdrag att bygga mer och bygga snabbt. Örebro är fantastiskt!
Ordförande,
Det går bra för Örebro!
När vi tillträdde hösten 2006 trodde vi på att vi skulle få leda en kommun genom en lugn och trygg period för såväl Sverige som världen. Men verkligheten ville, som så ofta, något annat. En amerikansk finanskris blev internationell, en finanskris utvecklades till en global lågkonjunktur med en ekonomisk turbulens utan motsvarighet sedan i vart fall andra världskriget. Handeln minskade, globalt och nationellt. Företag fick problem. Arbetslösheten ökade. Människor världen över fick problem med jobb och försörjning.
Örebro var inte opåverkat. Dels ökade arbetslösheten även här. Dels minskade kommunens skatteintäkter, när fler blev utan arbete. Men genom ett medvetet och strukturerat arbete värnades kommunens anställda så långt möjligt. Örebro kommun tog ett större ansvar för arbetsmarknaden. Genom en unikt hög investeringsvolym skapades nya jobb inom privat sektor. Förskolor och skolor. Äldreboenden och boenden för funktionshindrade. Gator, vägar och torg. Örebro byggdes starkt under krisen.
När vi nu kan se på det värsta i backspegeln ser vi att Örebro klarade krisen bättre än de flesta. Vid årsskiftet låg arbetslösheten i Örebro på samma siffror som rikssnittet, mot att tidigare ofta legat mer än en procent högre. En stark arbetsmarknad, en bra arbetsmarknadspolitik och en medveten kommun lade grunden för fler människors jobb och trygghet.
Nu vill vi vidare. Vi ser fortfarande utmaningen i det utanförskap som byggdes under 1990-talet. Vi vill skapa jobb och utbildning för dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Tillsammans med samhällets alla aktörer, företag, föreningar, organisationer och nätverk ska vi göra Örebro till ett föredöme i kampen för full sysselsättning. Arbete är inte bara grunden för välfärden, det är också grunden för integration och innanförskap. Örebroarna är fantastiska!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Örebro är en kommun, och en region, där den offentliga sektorn varit stark. Näringslivet har inte alls haft samma styrka. Ett stort bekymmer var också att näringslivet, och näringslivsklimatet blev allt sämre. Men 2007 hände något. Utvecklingen vände. Näringslivsklimatet förbättrades. Och förbättringen har fortsatt.
2010 är Örebro den kommun, utanför Stockholms stad, som har flest så kallade gasellföretag, de företag som växer snabbast.
2010 är Örebro en kommun där nyföretagandet växer med rekordfart.
2010 är Örebro en kommun där ett världsledande företag som Atlas Copco stärker sin produktion, nyanställer i hundratal och skapar jobb och välfärd för fler.
2010 är Örebro en kommun som tar ytterligare ett steg på väg mot först topp 100, därefter topp 50 på Svenskt Näringslivs ranking.
Näringslivet lägger grunden till den offentliga sektorn. Bara genom ett starkt, vitalt och växande näringsliv kan vi skapa de resurser som behövs för välfärden. Grunden är lagd.
Nu vill vi vidare. Örebros näringsliv kan och ska bli än starkare. Kommunens service kan och ska bli ännu bättre. Kommunen kan och ska öppna sig för alternativ, för entreprenörer, för kvinnor som företagare, för de nya svenskarnas kompetenser. Örebro är fantastiskt!
Ordförande.
Det går bra för Örebro!
Låt mig visa en enda bild av Örebros utveckling. Sedan 1998 har Örebros ekonomi sett ut så här:
1998 -7
1999 -24
2000 67
2001 -35
2002 -149
2003 -15
2004 126
2005 190
2006 294
2007 268
2008 97
2009 396
2010 234
Denna bild visar två saker.
För det första: Den senaste fyraårsperioden är unik. Örebro har haft en tradition av underskott. Dessa underskott har lett fram till olika panikåtgärder. I mitten av 1990-talet såldes guldkalven Örebro Energi för att rädda en ruttnande ekonomi. 2003 och 2004 sparades 360 miljoner kronor, nästan tusen anställda hade inte längre något arbete att gå till, för att kommunens ledning inte klarade sitt uppdrag.
Det leder oss till det andra: Det spelar roll vem som styr.
Jag har tidigare pekat på några av alla de faktorer som visar på hur bra det går och gått för Örebro de senaste fyra åren. Några av mina koalitionsvänner kommer att peka på andra; bättre resultat i skolan, ett universitet som växer i samverkan med kommunen, fler äldreboenden, ökat förebyggande socialt arbete, jämställdhet i nationell toppklass, idrottsliv som nationell förebild.
På alla dessa områden har vi brutit den negativa utveckling som socialdemokratin ledde Örebro in i. Deras politik ledde till: Sjunkande skolresultat. Dåliga universitetskontakter. Färre platser på äldreboenden. Minskande förebyggande socialt arbete. Ett jämställdhetsarbete utan innehåll. En idrottsrörelse satt på undantag. Och en ekonomi utan hållbarhet.
Vi har lett Örebro genom en svår tid, nationellt och internationellt. Och vi har gjort det och värnat de anställda och ekonomin. Vi behöver inte gå längre än till det socialdemokratiskt styrda landstinget för att se hur det kunde gått. De beslut som borde tagits förra året, uteblev. Kostnaderna ökar nu snabbare än intäkterna. Just nu pekar det både mot ett nollresultat och sannolika krav på nedskärningar och besparingar.
I den situationen är inte Örebro. Vi har en stabil ekonomi. Vi har fattat de nödvändiga besluten. Vi har lagt en fast grund för välfärdens fortsatta utveckling.
Ordförande,
Det går bra för Örebro. Det känns bra att säga det. Det känns ännu bättre att veta att det denna gång finns fog för påståendet. Grunden för en positiv utveckling är lagd. Nu gäller det bara att bygga vidare.
2011-04-18
Värna Ekeskolan!
Förra fredagen var jag ute på Ekeskolan. Jag var ditbjuden av en av eleverna, Per, och hans pappa Leif. Vi träffas då och då. Jag har känt Per och Leif länge.
För tio år sedan var Ekeskolan hotad. Det fanns då en syn att elever med många funktionshinder ändå skulle gå i vanliga skolor och vanliga klasser så långt det bara var möjligt, och ibland längre ändå. Det var inte det enda hotet. Hela specialskolesystemet var i förändring.
Då var vi många politiker som stod upp för Ekeskolan. Det fanns ett starkt lokalt stöd som sträckte sig ända in i riksdagen. Det hjälpte. Ekeskolan räddades. Det har betytt mycket för alla de elever som fått förmånen att gå där.
När jag nu besökte Ekeskolan var man åter orolig. Orolig över ekonomin. Orolig över att elevtillströmningen inte möttes av ökade resurser. Orolig över att det fanns utredningar som åter började nagga elevernas rätt i kanten.
Tvärsnytt har nu gjort ett reportage om skolan. Det är bra. Det behövs alltid en uppmärksamhet för dem som saknar eller har små egna resurser. Det måste alltid finnas människor som vill och orkar engagera sig för samhällets sårbaraste. Ekeskolans elever hör verkligen dit. Vårt sätt att visa dem medmänsklighetens alla sidor blir ett kännetecken för hela samhällets medmänsklighet, hela samhällets välfärd.
Ekeskolan måste få de resurser som behövs för att klara sina uppgifter. När jag var där häpnade jag över hur resurstilldelningen går till. Även om man får fler elever kan resurserna minska eftersom skolan får sin budget från den budget som hela specialpedagogiskaskolmyndigheten får. Det är ju minst sagt märkligt.
För att värna elevernas rätt borde det finnas en tydlig elevpeng för de elever som går på skolan. Precis som LSS/LASS(stöd, service och assistans till funktionshindrade)-lagstiftningen har en klar individprägel, borde även dessa elevers rätt vara individualiserad. Det är, eller borde vara, självklart. Alla människor är individer, med individuella möjligheter, förutsättningar och utmaningar. Men individualismen, och behovet av individuella bedömningar och anpassningar blir sällan större än för dessa elever.
Ekeskolan, alla dess elever och anhöriga, behöver många vänner. Lokalt, javisst, därför att Örebro har många förutsättningar för att arbeta bra tillsammans med unga och äldre människor med olika funktionshinder. Men även nationellt, därför att Ekeskolan är en resurs för hela Sverige, både vad gäller själva skolan. Men också för att skolans resultat kan användas av pedagoger över hela landet, och även internationellt.
För tio år sedan var Ekeskolan hotad. Det fanns då en syn att elever med många funktionshinder ändå skulle gå i vanliga skolor och vanliga klasser så långt det bara var möjligt, och ibland längre ändå. Det var inte det enda hotet. Hela specialskolesystemet var i förändring.
Då var vi många politiker som stod upp för Ekeskolan. Det fanns ett starkt lokalt stöd som sträckte sig ända in i riksdagen. Det hjälpte. Ekeskolan räddades. Det har betytt mycket för alla de elever som fått förmånen att gå där.
När jag nu besökte Ekeskolan var man åter orolig. Orolig över ekonomin. Orolig över att elevtillströmningen inte möttes av ökade resurser. Orolig över att det fanns utredningar som åter började nagga elevernas rätt i kanten.
Tvärsnytt har nu gjort ett reportage om skolan. Det är bra. Det behövs alltid en uppmärksamhet för dem som saknar eller har små egna resurser. Det måste alltid finnas människor som vill och orkar engagera sig för samhällets sårbaraste. Ekeskolans elever hör verkligen dit. Vårt sätt att visa dem medmänsklighetens alla sidor blir ett kännetecken för hela samhällets medmänsklighet, hela samhällets välfärd.
Ekeskolan måste få de resurser som behövs för att klara sina uppgifter. När jag var där häpnade jag över hur resurstilldelningen går till. Även om man får fler elever kan resurserna minska eftersom skolan får sin budget från den budget som hela specialpedagogiskaskolmyndigheten får. Det är ju minst sagt märkligt.
För att värna elevernas rätt borde det finnas en tydlig elevpeng för de elever som går på skolan. Precis som LSS/LASS(stöd, service och assistans till funktionshindrade)-lagstiftningen har en klar individprägel, borde även dessa elevers rätt vara individualiserad. Det är, eller borde vara, självklart. Alla människor är individer, med individuella möjligheter, förutsättningar och utmaningar. Men individualismen, och behovet av individuella bedömningar och anpassningar blir sällan större än för dessa elever.
Ekeskolan, alla dess elever och anhöriga, behöver många vänner. Lokalt, javisst, därför att Örebro har många förutsättningar för att arbeta bra tillsammans med unga och äldre människor med olika funktionshinder. Men även nationellt, därför att Ekeskolan är en resurs för hela Sverige, både vad gäller själva skolan. Men också för att skolans resultat kan användas av pedagoger över hela landet, och även internationellt.
Sommarörebro
Man kan prata rätt mycket om de förändringar som skett och sker i Örebro. De investeringar i centrum som skett de senaste fyra åren är de största sedan, ja sedan Birgitta Lindahl var folkpartistiskt kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor.
Nu har vi skapat nya miljöer på och vid de tre stora centrala torgen, vi har gjort om flera centrala gator och centrala miljöer. Allt är inte klart men allt är på gång. Till sommaren kommer det att bli fantastiskt. Örebroare, turister - alla nuvarande och blivande Örebroälskare - får en helt "ny" stad att njuta av.
Jag går över Stortorget. Det är några veckor sedan Jensen öppnade sin uteservering. Sen kom Espressohouse och Vasakonditoriet. Nu är Ivy-bar på gång. Och snart får vi flera nya restauranger i Kompassen. Stortorget kommer att kunna bli ett sommar-restaurangtorg av internationellt snitt.
Vi kan se samma sak hända runt Örebro slott, en av de vackraste stadskärnorna i Sverige, Norden, får liv.
Det är fantastiskt!
Örebro är en fantastisk sommarstad. Vi har alla parkerna, från den stora Stadsparken till den glömda Eugenparken, från den trolska Varbergaskogen till den centrala Oskarsparken. Vi har vattnet, både Svartån och Lillån, rakt genom staden. Nu har vi också gator och torg som håller.
Det finns två saker som vi borde bli betydligt bättre på.
För det första: Örebro borde satsa på att få Sveriges vackraste stadsarkitektur. Jag skulle vilja driva ett samarbete mellan byggherrar, kommuner, byggentreprenörer och kommunen:
De privata byggarna lovar att bygga vackert, spännande, nyskapande, klimatanpassat, miljöanpassat och framförallt människovänligt.
Kommunen ställer upp med snabb bygglovshantering, snabb infrastrukturplanering och genomförande, och vackra stadsmiljöer kring de vackra husen.
Jag fick extra vatten på denna kvarn, en idé jag försökt driva igenom de senaste åren, när jag läste om betydelsen av vackra hus för trygghet och låg brottslighet i en rapport som BRÅ lämnade i mars i år. Vi ska bygga högt i Örebro. För stadens skull. För klimatets skull. För människornas skull. Och vi ska bygga vackert.
För det andra: Örebro är en fantastisk sommarstad. Men vinterhalvåret lämnar en del i övrigt att önska. När vi ser en utveckling av handelsströmmarna så kan vi konstatera att människor hellre väljer att parkera på en stor parkering i Marieberg, gå några hundratalet meter och sedan vandra rätt långt inne i gallerian, än att parkera centralt, inte behöva gå så långt men där vandringen sker utomhus.
Alldeles för ofta ser man såväl Storgatan som Drottninggatan alldeles för tomma. Även A-lägena vid Köpmangatan har för lite besök för att befinna sig i en stad av Örebros storlek. Och torgen är rätt tomma på vintrarna, även när snön inte ligger.
Hur hanterar vi detta? Det enklaste svaret är att släppa in bilarna. Jag är inte säker på att det är fallet. Men vi måste fundera både brett och djupt. Hur kan vi få mer torghandel? Hur ska vi kunna konkurrera med de externa köpcentra med deras inomhusklimat året om? Vad är stadens fördelar en gråmulen januaridag?
När året är som ljusast kan det vara trist att behöva fundera över vad vi gör för att öka attraktiviteten i centrum när det är mörkt och kallt. Men det är också en politikers uppdrag.
Nu har vi skapat nya miljöer på och vid de tre stora centrala torgen, vi har gjort om flera centrala gator och centrala miljöer. Allt är inte klart men allt är på gång. Till sommaren kommer det att bli fantastiskt. Örebroare, turister - alla nuvarande och blivande Örebroälskare - får en helt "ny" stad att njuta av.
Jag går över Stortorget. Det är några veckor sedan Jensen öppnade sin uteservering. Sen kom Espressohouse och Vasakonditoriet. Nu är Ivy-bar på gång. Och snart får vi flera nya restauranger i Kompassen. Stortorget kommer att kunna bli ett sommar-restaurangtorg av internationellt snitt.
Vi kan se samma sak hända runt Örebro slott, en av de vackraste stadskärnorna i Sverige, Norden, får liv.
Det är fantastiskt!
Örebro är en fantastisk sommarstad. Vi har alla parkerna, från den stora Stadsparken till den glömda Eugenparken, från den trolska Varbergaskogen till den centrala Oskarsparken. Vi har vattnet, både Svartån och Lillån, rakt genom staden. Nu har vi också gator och torg som håller.
Det finns två saker som vi borde bli betydligt bättre på.
För det första: Örebro borde satsa på att få Sveriges vackraste stadsarkitektur. Jag skulle vilja driva ett samarbete mellan byggherrar, kommuner, byggentreprenörer och kommunen:
De privata byggarna lovar att bygga vackert, spännande, nyskapande, klimatanpassat, miljöanpassat och framförallt människovänligt.
Kommunen ställer upp med snabb bygglovshantering, snabb infrastrukturplanering och genomförande, och vackra stadsmiljöer kring de vackra husen.
Jag fick extra vatten på denna kvarn, en idé jag försökt driva igenom de senaste åren, när jag läste om betydelsen av vackra hus för trygghet och låg brottslighet i en rapport som BRÅ lämnade i mars i år. Vi ska bygga högt i Örebro. För stadens skull. För klimatets skull. För människornas skull. Och vi ska bygga vackert.
För det andra: Örebro är en fantastisk sommarstad. Men vinterhalvåret lämnar en del i övrigt att önska. När vi ser en utveckling av handelsströmmarna så kan vi konstatera att människor hellre väljer att parkera på en stor parkering i Marieberg, gå några hundratalet meter och sedan vandra rätt långt inne i gallerian, än att parkera centralt, inte behöva gå så långt men där vandringen sker utomhus.
Alldeles för ofta ser man såväl Storgatan som Drottninggatan alldeles för tomma. Även A-lägena vid Köpmangatan har för lite besök för att befinna sig i en stad av Örebros storlek. Och torgen är rätt tomma på vintrarna, även när snön inte ligger.
Hur hanterar vi detta? Det enklaste svaret är att släppa in bilarna. Jag är inte säker på att det är fallet. Men vi måste fundera både brett och djupt. Hur kan vi få mer torghandel? Hur ska vi kunna konkurrera med de externa köpcentra med deras inomhusklimat året om? Vad är stadens fördelar en gråmulen januaridag?
När året är som ljusast kan det vara trist att behöva fundera över vad vi gör för att öka attraktiviteten i centrum när det är mörkt och kallt. Men det är också en politikers uppdrag.
2011-04-16
Om socialdemokratiskt fusk
I går var jag i radio. Radio Örebro. Jag trodde jag skulle diskutera socialdemokraternas fusk i valet i Vivalla med Björn Sundin eftersom han och Lena Baastad var de som var ansvariga för genomförandet av valet. Men han dök inte upp. Det blev en ersättare istället, Peter Dahlgren. Det enda han ville var att inte prata om det som det skulle pratas om - socialdemokraternas fuskande.
Tyvärr ville inte reportern det heller. Det var rätt uppenbart att den bild som skulle sättas var att det inte var valfusk. Ja, ja - det får man väl acceptera. Reportern tyckte istället att vi skulle prata om vad vi ville framåt. Vem bryr sig väl om det som varit? Och det är väl fult att kalla fusk för fusk...
Tänk vad bekvämt. Vi struntar i att prata om varför vi har omval. Vi struntar i att prata om att ett parti agerat så att vallagen överträtts. Det spelar ju ingen roll.
Tänk om man skulle ha samma journalistiska princip när det gäller andra länder. Vi struntar i vad valfuskarna har för sig i alla de länder där Europarådets valövervakare agerar. Det har ju redan hänt. Istället är det väl bra att lyssna på vad fuskarna vill göra framåt.
Näe - så går det inte till. Men i Örebro gör det det. Det är ett problem. Jag har ännu inte sett en enda journalistisk djupdykning i det som skedde i Vivalla. Jag har ännu inte sett en enda journalist gå igenom ombudsrösterna, kolla vem som varit ombud, frågat relevanta frågor, kanske kollat hur många av de väljare som enligt ombuden var förmögna att fatta ett aktivt beslut kring valet som nu är döda, kanske kollat hur många av de andra väljarna som ombudsröstat som verkligen var i den situation där ombudsröstning var tillåten, ställt frågor till de kvinnor som var med i "valskolan" om deras förståelse för såväl "valskolan" som den efterföljande röstningen, funderat över hur det kommer sig att två socialdemokratiska kandidater gått så bra i just dessa valdistrikt, o.s.v.
Men man har vant sig vid att media inte granskar socialdemokraterna. Det är ett stort demokratiskt bekymmer, kanske lika stort som själva fusket vid valet. För visst har socialdemokraterna fuskat. Det är uppenbart för alla som läser Valprövningsnämndens beslut. För den som tog sig tid att lyssna på Valprövningsnämndens ordförande när han drog skälen för beslutet blir det än tydligare.
Låt mig visa på de tydligaste exemplen på varför socialdemokraterna har fuskat:
1) "Valskolan".
Valprövningsnämnden konstaterar att "valskolan" i sig inte bryter mot vallagen. Eftersom lokalen låg en bit ifrån vallokalen är det OK. Propagandan i lokalen skiljer sig inte heller mot vanlig partipropaganda. Men frågan är om det delats ut färdigställda valkuvert i lokalen. Flera vittnen har pekat på det. Enligt vad jag förstått har Valprövningsnämnden inte undersökt det närmare. Några vittesuppgifter från medverkande och närvarande, som man kan inkräva, har inte inhämtats. Man skriver därför:
"Om det - som klagande uppgett - skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klagande uppgett."
Fusk eller inte? Det är inte klarlagt.
2) Valtältet.
Det socialdemokratiska valtältet stod alldeles för nära vallokalen. Det borde varit uppenbart för alla. Medan alla andra partier håller god distans till vallokalerna, valde socialdemokraterna en annan strategi. Deras valtält stod alldeles utanför vallokalen. Så här skriver Valprövningsnämnden:
"Om ett parti på detta sätt har en valstuga eller ett valtält uppställt i anslutning till ett röstmottagningsställe är det risk för att skyddet för väljaren urholkas. Enligt Valprövningsnämndens mening är det därför inte förenligt med vallagens bestämmelser i 8 kap. 3§ att valstugor eller andra anordningar för valpropaganda finns så nära ett röstmottagningsställe (vallokal eller röstningslokal för förtidsröstning) som var fallet vid Vivalla bibliotek."
Extra allvarligt är detta därför att så många ledande socialdemokrater var där, agerade och propagerade. Den förra partiledaren Mona Sahlin, liksom det nuvarande landstingsrådet Jonas Karlsson, syntes i mängden. Det är osannolikt att de inte varit medvetna om vallagens bestämmelser. Skulle man ens låtsas att en statsministerkandidat har så dålig koll på en av demokratins viktigaste byggstenar. Knappast. Detta var en medveten handling i syfte att påverka väljare ända in till vallokalen.
Socialdemokratiskt fusk? Självklart!
3) Socialdemokratiska valarbetare (och kandidater) i vallokalen.
Alla som sett Tvärsnytts inslag (kan fortfarande ses på Youtube här) och som har någon erfarenhet av valrörelser och politik måste ha satt allt vad man hade i halsen när nyheterna spelades upp. Där stod en socialdemokratisk kandidat i valet, ända framme vid valurnan, talandes med en av de väljare som gått kollektivt till vallokalen. I full valmundering.
Det är ofattbart. När vi i Folkpartiet har våra utbildningar för våra valarbetare är vi övertydliga i att vallokalen är "helgad" för väljarna. Det får inte finnas någon partisymbol i lokalen. Vi tar till och med av oss våra jackor när vi går in och snabbkollar om det behövs påfyllning av valsedlar. Jag vet att alla andra partier gör likadant, alla utom ett.
Det finns inga ursäkter för det som skedde. Antingen har socialdemokraterna inte haft den utbildning av sina kandidater och valarbetare som krävs, och då är det oursäktligt eftersom det möjliggör än allvarligare fel som bara inte upptäckts. Eller så har man haft utbildning, men struntat i att följa vallagens krav. Jag är övertygad om att det största och rikaste partiet har alla möjligheter att utbilda såväl kandidater som valarbetare mer och bättre än oss övriga, mindre och betydligt fattigare partier.
Och så här skriver Valprövningsnämnden:
"Däremot står det i uppenbar strid om 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Detta är en enormt hård kritik. Och den är också indirekt mot "valskolan". Som jag läser det ifrågasätter Valprövningsnämnden här det egentliga syftet med "valskolan". Var "valskolans" uppgift egentligen att se till så att de som fanns med röstade som de (s)kulle? Och var marschen och spektaklet vid vallokalen bara "en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Det Valprövningsnämnden här funderar kring borde vara intressant för såväl lokala rättsvårdande myndigheter som nationella dito. Vilket var det egentliga syftet med "valskolan"? Varför hölls den just första förtidsröstningsdagen? Vad hände egentligen inne i "valskolan", med röstsedlar och kuvert? Vad var meningen med att gå kollektivt till vallokalen, med valtältet och med närvaron inne i vallokalen?
Om det fanns ett annat syfte än att informera, vilket jag inte kan frigöra mig ifrån, är detta lika illa som det som sker i stater som vi aldrig annars vill jämföra oss med.
Socialdemokratiskt fusk? Tyvärr självklart. Och det är mycket illa!
Men borde då inte personalen reagerat? Självklart. De borde omedelbart stängt vallokalen, slängt ut alla sossar, bett dem packa ihop tältet och inte öppnat förrän valhemligheten och den individuella rösträtten säkrats. Men detta undandrar inte ansvaret från socialdemokratin. Har du rätt att överträda andra lagar bara för att ingen bemöter dig rätt? Knappast. Men här menar tyvärr alla lokala socialdemokrater att de inte har något ansvar. Det var ju valpersonalens fel. Det gör bara det hela än värre!
Sen finns det en del annat också. Lena Beime har ombudsröstat åt minst två örebroare i Nordöstra valkretsen utan att ha fyllt i ombudskorten rätt. Har hon missat? Har hon inte vetat? Har hon vetat men chansat? Det är bara Lena Beime som vet. Men här borde en åklagare gå in och granska. Det är liknande förfaranden som tidigare inneburit att socialdemokrater (och det är bara socialdemokrater..) dömts för brott i samband med allmänna val.
Nu vill inte Radio Örebro att jag ska kalla fusket fusk. Björn Sundin twittrar dessutom utdrag ur Brottsbalken till mig där han verkar vilja att jag ska bli rädd att när jag kallar socialdemokraternas fusk för fusk så kommer han eller någon annan att anmäla mig för förtal...
Men jag kommer att framhärda. Varför? Svaret är enkelt. Det räcker med ett ord: Demokrati! För mig handlar det om att försäkra mig om att jag gjort allt som står i min makt att det som skedde i Vivalla i Örebro inte upprepas igen, inte i Örebro, inte någon annan stans! Sverige får inte ännu mer bli en banandemokrati. Valet 2010 måste bli en vändpunkt!
Men är deras fusk straffbart? Jag önskar att riksåklagaren verkligen gick igenom det som hänt. Det vore bra av många skäl. Tyvärr är det sannolika utfallet att det inte är straffbart att fuska på det sättet socialdemokraterna gjort. Jag påpekade redan i min debattartikel i DN den 9 februari de allvarliga brister som finns i vallagen. Och en otydlig vallag innebär svårigheter att därefter fälla för handlingar som borde varit brott.
Men jag kommer alltså att fortsätta att prata om fusk. För fusk är fusk. Eller för att travestera Fröding:
"Och fusk är fusk, och snus är snus, om ock i gyllne dosor..."
Tyvärr ville inte reportern det heller. Det var rätt uppenbart att den bild som skulle sättas var att det inte var valfusk. Ja, ja - det får man väl acceptera. Reportern tyckte istället att vi skulle prata om vad vi ville framåt. Vem bryr sig väl om det som varit? Och det är väl fult att kalla fusk för fusk...
Tänk vad bekvämt. Vi struntar i att prata om varför vi har omval. Vi struntar i att prata om att ett parti agerat så att vallagen överträtts. Det spelar ju ingen roll.
Tänk om man skulle ha samma journalistiska princip när det gäller andra länder. Vi struntar i vad valfuskarna har för sig i alla de länder där Europarådets valövervakare agerar. Det har ju redan hänt. Istället är det väl bra att lyssna på vad fuskarna vill göra framåt.
Näe - så går det inte till. Men i Örebro gör det det. Det är ett problem. Jag har ännu inte sett en enda journalistisk djupdykning i det som skedde i Vivalla. Jag har ännu inte sett en enda journalist gå igenom ombudsrösterna, kolla vem som varit ombud, frågat relevanta frågor, kanske kollat hur många av de väljare som enligt ombuden var förmögna att fatta ett aktivt beslut kring valet som nu är döda, kanske kollat hur många av de andra väljarna som ombudsröstat som verkligen var i den situation där ombudsröstning var tillåten, ställt frågor till de kvinnor som var med i "valskolan" om deras förståelse för såväl "valskolan" som den efterföljande röstningen, funderat över hur det kommer sig att två socialdemokratiska kandidater gått så bra i just dessa valdistrikt, o.s.v.
Men man har vant sig vid att media inte granskar socialdemokraterna. Det är ett stort demokratiskt bekymmer, kanske lika stort som själva fusket vid valet. För visst har socialdemokraterna fuskat. Det är uppenbart för alla som läser Valprövningsnämndens beslut. För den som tog sig tid att lyssna på Valprövningsnämndens ordförande när han drog skälen för beslutet blir det än tydligare.
Låt mig visa på de tydligaste exemplen på varför socialdemokraterna har fuskat:
1) "Valskolan".
Valprövningsnämnden konstaterar att "valskolan" i sig inte bryter mot vallagen. Eftersom lokalen låg en bit ifrån vallokalen är det OK. Propagandan i lokalen skiljer sig inte heller mot vanlig partipropaganda. Men frågan är om det delats ut färdigställda valkuvert i lokalen. Flera vittnen har pekat på det. Enligt vad jag förstått har Valprövningsnämnden inte undersökt det närmare. Några vittesuppgifter från medverkande och närvarande, som man kan inkräva, har inte inhämtats. Man skriver därför:
"Om det - som klagande uppgett - skulle ha förekommit att valarbetare i valskolan delat ut igenklistrade valkuvert innehållande valsedlar för att användas vid den efterföljande röstningen skulle detta, enligt Valprövningsnämndens mening, varit i strid med vallagens bestämmelser om hur röstning ska gå till. Det har dock inte genom utredningen klarlagts att det gått till så som klagande uppgett."
Fusk eller inte? Det är inte klarlagt.
2) Valtältet.
Det socialdemokratiska valtältet stod alldeles för nära vallokalen. Det borde varit uppenbart för alla. Medan alla andra partier håller god distans till vallokalerna, valde socialdemokraterna en annan strategi. Deras valtält stod alldeles utanför vallokalen. Så här skriver Valprövningsnämnden:
"Om ett parti på detta sätt har en valstuga eller ett valtält uppställt i anslutning till ett röstmottagningsställe är det risk för att skyddet för väljaren urholkas. Enligt Valprövningsnämndens mening är det därför inte förenligt med vallagens bestämmelser i 8 kap. 3§ att valstugor eller andra anordningar för valpropaganda finns så nära ett röstmottagningsställe (vallokal eller röstningslokal för förtidsröstning) som var fallet vid Vivalla bibliotek."
Extra allvarligt är detta därför att så många ledande socialdemokrater var där, agerade och propagerade. Den förra partiledaren Mona Sahlin, liksom det nuvarande landstingsrådet Jonas Karlsson, syntes i mängden. Det är osannolikt att de inte varit medvetna om vallagens bestämmelser. Skulle man ens låtsas att en statsministerkandidat har så dålig koll på en av demokratins viktigaste byggstenar. Knappast. Detta var en medveten handling i syfte att påverka väljare ända in till vallokalen.
Socialdemokratiskt fusk? Självklart!
3) Socialdemokratiska valarbetare (och kandidater) i vallokalen.
Alla som sett Tvärsnytts inslag (kan fortfarande ses på Youtube här) och som har någon erfarenhet av valrörelser och politik måste ha satt allt vad man hade i halsen när nyheterna spelades upp. Där stod en socialdemokratisk kandidat i valet, ända framme vid valurnan, talandes med en av de väljare som gått kollektivt till vallokalen. I full valmundering.
Det är ofattbart. När vi i Folkpartiet har våra utbildningar för våra valarbetare är vi övertydliga i att vallokalen är "helgad" för väljarna. Det får inte finnas någon partisymbol i lokalen. Vi tar till och med av oss våra jackor när vi går in och snabbkollar om det behövs påfyllning av valsedlar. Jag vet att alla andra partier gör likadant, alla utom ett.
Det finns inga ursäkter för det som skedde. Antingen har socialdemokraterna inte haft den utbildning av sina kandidater och valarbetare som krävs, och då är det oursäktligt eftersom det möjliggör än allvarligare fel som bara inte upptäckts. Eller så har man haft utbildning, men struntat i att följa vallagens krav. Jag är övertygad om att det största och rikaste partiet har alla möjligheter att utbilda såväl kandidater som valarbetare mer och bättre än oss övriga, mindre och betydligt fattigare partier.
Och så här skriver Valprövningsnämnden:
"Däremot står det i uppenbar strid om 8 kap. 3 § vallagen att en partiföreträdare uppehöll sig i röstningslokalen vid bordet för röstmottagning och där ställde en fråga till den röstande. Enligt Valprövningsnämndens mening kan hennes agerande uppfattas som en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Detta är en enormt hård kritik. Och den är också indirekt mot "valskolan". Som jag läser det ifrågasätter Valprövningsnämnden här det egentliga syftet med "valskolan". Var "valskolans" uppgift egentligen att se till så att de som fanns med röstade som de (s)kulle? Och var marschen och spektaklet vid vallokalen bara "en uppföljning av att valskolans deltagare avlämnade sina röster."
Det Valprövningsnämnden här funderar kring borde vara intressant för såväl lokala rättsvårdande myndigheter som nationella dito. Vilket var det egentliga syftet med "valskolan"? Varför hölls den just första förtidsröstningsdagen? Vad hände egentligen inne i "valskolan", med röstsedlar och kuvert? Vad var meningen med att gå kollektivt till vallokalen, med valtältet och med närvaron inne i vallokalen?
Om det fanns ett annat syfte än att informera, vilket jag inte kan frigöra mig ifrån, är detta lika illa som det som sker i stater som vi aldrig annars vill jämföra oss med.
Socialdemokratiskt fusk? Tyvärr självklart. Och det är mycket illa!
Men borde då inte personalen reagerat? Självklart. De borde omedelbart stängt vallokalen, slängt ut alla sossar, bett dem packa ihop tältet och inte öppnat förrän valhemligheten och den individuella rösträtten säkrats. Men detta undandrar inte ansvaret från socialdemokratin. Har du rätt att överträda andra lagar bara för att ingen bemöter dig rätt? Knappast. Men här menar tyvärr alla lokala socialdemokrater att de inte har något ansvar. Det var ju valpersonalens fel. Det gör bara det hela än värre!
Sen finns det en del annat också. Lena Beime har ombudsröstat åt minst två örebroare i Nordöstra valkretsen utan att ha fyllt i ombudskorten rätt. Har hon missat? Har hon inte vetat? Har hon vetat men chansat? Det är bara Lena Beime som vet. Men här borde en åklagare gå in och granska. Det är liknande förfaranden som tidigare inneburit att socialdemokrater (och det är bara socialdemokrater..) dömts för brott i samband med allmänna val.
Nu vill inte Radio Örebro att jag ska kalla fusket fusk. Björn Sundin twittrar dessutom utdrag ur Brottsbalken till mig där han verkar vilja att jag ska bli rädd att när jag kallar socialdemokraternas fusk för fusk så kommer han eller någon annan att anmäla mig för förtal...
Men jag kommer att framhärda. Varför? Svaret är enkelt. Det räcker med ett ord: Demokrati! För mig handlar det om att försäkra mig om att jag gjort allt som står i min makt att det som skedde i Vivalla i Örebro inte upprepas igen, inte i Örebro, inte någon annan stans! Sverige får inte ännu mer bli en banandemokrati. Valet 2010 måste bli en vändpunkt!
Men är deras fusk straffbart? Jag önskar att riksåklagaren verkligen gick igenom det som hänt. Det vore bra av många skäl. Tyvärr är det sannolika utfallet att det inte är straffbart att fuska på det sättet socialdemokraterna gjort. Jag påpekade redan i min debattartikel i DN den 9 februari de allvarliga brister som finns i vallagen. Och en otydlig vallag innebär svårigheter att därefter fälla för handlingar som borde varit brott.
Men jag kommer alltså att fortsätta att prata om fusk. För fusk är fusk. Eller för att travestera Fröding:
"Och fusk är fusk, och snus är snus, om ock i gyllne dosor..."
2011-04-15
Tankehegemoni a la (s)
Läser med större intresse än vanligt DNs ledare. Om det gamla Sverige. Om den tid då socialdemokratin fanns överallt, var allsmäktig, styrde människorna från vaggan till graven. Det är intressant.
Problemet är att det inte är det gamla Sverige. Det är fortfarande Örebro idag.
DNs ledare har ett nationellt perspektiv, med Stockholmsbakgrund. Men för oss som är lokalpolitiker i Örebro är fortfarande politiken normerad runt ett parti. Socialdemokratin i Örebro finns överallt, styr överallt, har (eller tar sig) alltid rätt.
Under min 20-åriga tid som politiker i Örebro har det ofta slagit mig att det funnits ett osynligt nätverk i kommunen. När jag läser följande citat från DN blir det som att få bli bekräftad: "I kommunerna finns osynliga men sega trådar mellan näringsliv, tjänstemän och politiker som alla svettats i samma folkrörelsebastu." Dessa trådar har vävts starkare i Örebro än på många andra platser. Låt mig ta några exempel:
Det har varit självklart för socialdemokrater att vandra mellan kommunala chefspositioner och förtroendeuppdrag. Men jag har talat med många borgerliga tjänstemän som aldrig vågat yppa att de ens tänker liberalt. Risken att karriärvägen skulle stängas har varit uppenbar. Tyvärr är inte heller detta en del av gårdagen. Vid rekryteringen av ny kommundirektör var det uppenbart att socialdemokraterna inte kunde acceptera en chefstjänsteman med uttalat borgerliga sympatier. Däremot gick det motsatta bra.
Det finns fortfarande enormt starka trådar mellan delar av det lokala näringslivet och socialdemokratin, eller i vart fall ett socialdemokratiskt sätt att tänka. Förr skulle kommunen vara med och bli inblandad i allt. Nästan inte ett näringslivsprojekt kunde starta eller genomföras om inte kommunen var med. Fortfarande hör jag ibland såväl kommunala tjänstemän som näringslivsföreträdare tala om den tiden som något bra. Men tiderna förändras. Det nya näringslivet som nu skapas i Örebro har inte det bagaget. Problemet är att så mycket av det gamla fortfarande är med och styr.
Och nätverken är så mycket större än så. Socialdemokratin har länge besatt ledande poster i det civila samhället. Länsidrotten har en stor socialdemokratisk slagsida. Hyresgästföreningens ledning är klart partimärkt. Även inom andra sektorer har det varit mer regel än undantag att socialdemokrater varit de ledande.
Detta har också påverkat politiken. Jag har flera gånger offentligt påpekat att alla vi örebroare egentligen är goda socialdemokrater. De har haft en ställning i samhället som gjort det omöjligt att driva någon annan politik. Även här kan vi lära av vad som varit. DN skriver om socialdemokraternas maktövertagande 1982: "När de vaknar på morgonen efter valet kan svenskarna alltså konstatera att Socialdemokraterna återkommit till makten i ett land som trots sex års borgerligt styre varit socialdemokratiskt hela tiden."
Tyvärr har vi i koalitionen inte tillräckligt orkat göra oss fria från denna kvävande politik. Det har skett rätt mycket, men alldeles för lite. Fortfarande finns det tabufrågor i Örebro, som är helt präglade av det socialdemokratiskt socialistiska sättet att se på världen: ÖBO och kommunalskatten är väl de tydligaste. Men det handlar också om entreprenader, valfrihet, utmaningsrätt, civilsamhället, ja helt enkelt synen på politikens gränser. Örebro skulle må bra av en friare diskussion där vi som politiker kan mötas, utan att ta till överord eller lögner. Tyvärr verkar vägen dit lång.
Men den socialdemokratiska tankehegemonin har gått längre. Den påverkar också journalistiken i Örebro. Jag har skrivit det förr, och fått däng av olika journalister. Men jag får väl våga säga det igen. Det socialistiska sättet att tänka har genomsyrat Örebro under så lång tid att många journalister inte ens reflekterar över att de inte tänker objektivt och neutralt, utan subjektivt och socialistiskt. Ibland kanske det handlar om direkta partisympatier. Men lika ofta handlar det säkert om att man helt enkelt inte tänker på den omvärld man är en del av.
Valet 2006 var en vattendelare för Örebros politiska liv. Då lades grunden för ett brytande av denna socialistiska tankehegemoni. Men valet 2010/11 är minst lika viktigt. Ska Örebropolitiken bli modern, förändringsvillig, följa med tiden, så måste socialdemokraterna förlora. I Örebro läns landsting har de styrt sedan demokratin infördes. Det har inneburit att vi idag har ett landsting som saknar visioner, där den politiska ledningen som bäst blir administratörer av den rådande vardagen, där nej är vanligare än ja, där organisation är viktigare än patient.
Den vardagen har också funnits i Örebro kommun. Den började vi bryta 2006. Den måste vi helt lämna efter omvalet 2011. Örebro är värt ett bättre öde än att styras av en förstelnad gårdagsideologi a la socialdemokraterna.
Problemet är att det inte är det gamla Sverige. Det är fortfarande Örebro idag.
DNs ledare har ett nationellt perspektiv, med Stockholmsbakgrund. Men för oss som är lokalpolitiker i Örebro är fortfarande politiken normerad runt ett parti. Socialdemokratin i Örebro finns överallt, styr överallt, har (eller tar sig) alltid rätt.
Under min 20-åriga tid som politiker i Örebro har det ofta slagit mig att det funnits ett osynligt nätverk i kommunen. När jag läser följande citat från DN blir det som att få bli bekräftad: "I kommunerna finns osynliga men sega trådar mellan näringsliv, tjänstemän och politiker som alla svettats i samma folkrörelsebastu." Dessa trådar har vävts starkare i Örebro än på många andra platser. Låt mig ta några exempel:
Det har varit självklart för socialdemokrater att vandra mellan kommunala chefspositioner och förtroendeuppdrag. Men jag har talat med många borgerliga tjänstemän som aldrig vågat yppa att de ens tänker liberalt. Risken att karriärvägen skulle stängas har varit uppenbar. Tyvärr är inte heller detta en del av gårdagen. Vid rekryteringen av ny kommundirektör var det uppenbart att socialdemokraterna inte kunde acceptera en chefstjänsteman med uttalat borgerliga sympatier. Däremot gick det motsatta bra.
Det finns fortfarande enormt starka trådar mellan delar av det lokala näringslivet och socialdemokratin, eller i vart fall ett socialdemokratiskt sätt att tänka. Förr skulle kommunen vara med och bli inblandad i allt. Nästan inte ett näringslivsprojekt kunde starta eller genomföras om inte kommunen var med. Fortfarande hör jag ibland såväl kommunala tjänstemän som näringslivsföreträdare tala om den tiden som något bra. Men tiderna förändras. Det nya näringslivet som nu skapas i Örebro har inte det bagaget. Problemet är att så mycket av det gamla fortfarande är med och styr.
Och nätverken är så mycket större än så. Socialdemokratin har länge besatt ledande poster i det civila samhället. Länsidrotten har en stor socialdemokratisk slagsida. Hyresgästföreningens ledning är klart partimärkt. Även inom andra sektorer har det varit mer regel än undantag att socialdemokrater varit de ledande.
Detta har också påverkat politiken. Jag har flera gånger offentligt påpekat att alla vi örebroare egentligen är goda socialdemokrater. De har haft en ställning i samhället som gjort det omöjligt att driva någon annan politik. Även här kan vi lära av vad som varit. DN skriver om socialdemokraternas maktövertagande 1982: "När de vaknar på morgonen efter valet kan svenskarna alltså konstatera att Socialdemokraterna återkommit till makten i ett land som trots sex års borgerligt styre varit socialdemokratiskt hela tiden."
Tyvärr har vi i koalitionen inte tillräckligt orkat göra oss fria från denna kvävande politik. Det har skett rätt mycket, men alldeles för lite. Fortfarande finns det tabufrågor i Örebro, som är helt präglade av det socialdemokratiskt socialistiska sättet att se på världen: ÖBO och kommunalskatten är väl de tydligaste. Men det handlar också om entreprenader, valfrihet, utmaningsrätt, civilsamhället, ja helt enkelt synen på politikens gränser. Örebro skulle må bra av en friare diskussion där vi som politiker kan mötas, utan att ta till överord eller lögner. Tyvärr verkar vägen dit lång.
Men den socialdemokratiska tankehegemonin har gått längre. Den påverkar också journalistiken i Örebro. Jag har skrivit det förr, och fått däng av olika journalister. Men jag får väl våga säga det igen. Det socialistiska sättet att tänka har genomsyrat Örebro under så lång tid att många journalister inte ens reflekterar över att de inte tänker objektivt och neutralt, utan subjektivt och socialistiskt. Ibland kanske det handlar om direkta partisympatier. Men lika ofta handlar det säkert om att man helt enkelt inte tänker på den omvärld man är en del av.
Valet 2006 var en vattendelare för Örebros politiska liv. Då lades grunden för ett brytande av denna socialistiska tankehegemoni. Men valet 2010/11 är minst lika viktigt. Ska Örebropolitiken bli modern, förändringsvillig, följa med tiden, så måste socialdemokraterna förlora. I Örebro läns landsting har de styrt sedan demokratin infördes. Det har inneburit att vi idag har ett landsting som saknar visioner, där den politiska ledningen som bäst blir administratörer av den rådande vardagen, där nej är vanligare än ja, där organisation är viktigare än patient.
Den vardagen har också funnits i Örebro kommun. Den började vi bryta 2006. Den måste vi helt lämna efter omvalet 2011. Örebro är värt ett bättre öde än att styras av en förstelnad gårdagsideologi a la socialdemokraterna.
2011-04-14
Örebroregionen?
Sitter på ett möte som kallas "Regiondialog". Det är landstinget som inbjudit. De vill att flera av samhällets aktörer ska tycka till om vilka regioner som är möjliga för Örebro.
Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.
Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.
Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.
Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...
Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.
Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.
Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.
Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.
Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.
För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.
Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?
Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.
Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.
Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.
En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.
Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.
Under rätt lång tid har jag försökt diskutera regionfrågan ur ett Örebroperspektiv. Man kan inte påstå att intresset varit så stort. Men nu ställs vi snart inför fait accompli. Regionerna sätts, med eller utan vår medverkan. Örebro riskerar att bli en del av en region vi inte vill tillhöra.
Det går att rikta skarp kritik mot många i denna regionala fråga.
Regeringen borde ha satt ner fötterna först. Bildandet av regioner är inte en lokal fråga. Staten borde tagit ansvaret och pekat med hela handen. Det statliga myndighetssystemet skulle samordnats med landstingen och sedan hade det bara varit att köra. Vi lokalpolitiker skulle fått acceptera detta. Så gjorde man med kommunsammanslagningen i Danmark. Det blev gny först, men bara kortvarigt.
Tyvärr har moderaterna bromsat i regeringen. Och det är samma sak lokalt. Moderaterna i Örebro har inte ens velat diskutera. Det har lagt en död hand över hela regionfrågan. Det har gjort det omöjligt att driva frågan i Koalitionen, framförallt som även Miljöpartiet varit emot regionerna. Nu har de lokala moderaterna ändrat sig. Det är bra. Men det är sent...
Men även socialdemokraterna är värda kritik. Landstinget har inte klarat sin långsiktiga uppgift. De har vänt blickarna enbart mot den sjukvårdsregion som har sitt centrum i Uppsala. De har hållit på att sälja bort Örebros stora strategiska värde, som demografiskt centrum i Sverige. De har inte klarat av att diskutera öppet och förutsättningslöst med partners runt om oss.
Det finns plats för självkritik också. Folkpartiet har inte heller varit så pådrivande. Vi har säkert kunnat göra mer. Men det har varit svårt i ett läge där de två större partierna har så divergerande agendor.
Nu handlar det om att snabbare än någon annan skapa förutsättningarna för den framtida Örebroregionen och bilda nödvändiga allianser.
Jag ser egentligen bara två alternativ för Örebro.
Det första, och bästa, är en trestadsregion. Karlstad - Örebro - Västerås. Det är självklart att även Södermanland kan vara en del av detta. Men Södermanlands framtid är osäkrare än de andras. Det finns stora möjligheter att länet delas.
För Örebro kommun, och för landstinget, handlar det om att orka och vilja diskutera lösningar som skapar fördelar för alla tre landstingen, länen och länshuvudstäderna. Örebro har här många trumf på hand. Vi har det bästa universitetet. Vi har läkarutbildning. Vi har Universitetssjukhus. Vi har läget.
Men i en regiondialog kan man inte gå in och säga att Örebro ska vinna på allt. Knäckfrågan är hur vi delar på gracerna. Vilka starka områden ska Karlstad få utveckla? Och på vilket sätt ska Västerås växa? Hur skapar vi en stark region med tre regionala centrum som samverkar kring hela regionens utveckling?
Jag har funderingar kring detta. Regionerna handlar om utbildning, arbetsmarknader, tillväxt, infrastruktur, administration. Det handlar om att våga bestämma var centrum för vart och ett av dessa områden ska ligga. Västerås, med sin starka näringslivsprofil, får hantera arbetsmarknad och tekniktillväxtfrågor. Karlstad, med sin förankring i svensk basindustri, hanterarregional utveckling och industriella frågor. Örebro, med universitet och läge, hanterar utbildning och administration.
Detta är inte någon självklar fördelning. Och framförallt är den inte komplett. Den måste diskuteras. Men någon måste sätta ner foten och våga börja diskussionen.
Det andra alternativet är inte någon stor Svealand/Södranorrlandsregion. En sådan region vore förödande för Örebro. Istället handlar det då om att göra Örebro län så starkt att vi klarar oss själva. Länet kan säkerligen utvidgas så att såväl östra Värmland som västra Västmanland och Södermanland anknyter. Men det krävs i så fall mer.
En liten Örebroregion förutsätter öppenhet och förändringsvilja. Det kommer att påverka alla regionala aktörer. Landstinget måste sluta med sin socialistiska aversion mot att sälja vård och istället bli den bästa vårdförsäljaren. Universitetet måste säkra sin framtid genom internationella koalitioner. Näringslivet måste stötta infrastrukturarbetet på ett helt annat sätt än idag. Örebro kommun måste säkra möjligheter för en stark regional administration med såväl nationella som internationella kontakter.
Detta är en möjlighet. Den är inte optimal. Men den är bättre än att förtvina i en region styrd av Uppsala och Västerås.
2011-04-13
Skillnad
I tisdags redogjorde Kommunledningskontorets medarbetare för månadsrapporten för mars. Som vanligt är ekonomin i god hållning, även om det finns nämnder som verkar ha problem. Gymnasienämnden är den tydligaste, där kostnaderna verkar dragit iväg. Men djupare analyser krävs innan man kan säga om det beror på ökade kostnader, eller på grund av att kostnader bokförts olika.
Örebro har en stabil ekonomi, även i dessa dagar av kaos. Idag styr tjänstemännen Örebro. Det finns ingen politisk styrning. Det har inte heller funnits någon sådan, egentligen sedan valet. Efter valet var koalitionen en "lame duck" i avvaktan på en kommande regering. När omvalsbeslutet kom, och sedan den märkliga 7-partikonstellationen tillträdde, har det blivit än tydligare att det inte finns någon politisk kommunledning. Socialdemokraterna har dessutom en ledning som inte kan leda...
Trots detta är ekonomin i balans. Skälet till detta ligger flera år bakåt i tiden.
För några år sedan ingick Örebro kommun i ett arbete inom SKL där ekonomer från SKL gick igenom kommunens ekonomi. En av de tydligaste trenderna som de redovisade var kostnaderna under valåren. När socialdemokraterna styrde släppte de alla hämningar de år det var val. Inga beslut som kunde riskera en valseger togs. Socialdemokraternas agenda handlade i princip om att köpa väljarnas röster genom att inte fatta nödvändiga beslut. Istället tog man dem året efter valet. Det tydligaste exemplet var 2002, när Mats Sjöström före valet hade mantrat "Det går bra för Örebro" för att omedelbart efter att valet var vunnet börja planera för nedskärningar på 350 miljoner kronor, och uppsägningar av nästan 1000 medarbetare.
I koalitionen valde vi inte den strategin. För mig som folkpartist och ansvarig för ekonomin var det aldrig ett alternativ. Örebros välfärd och omsorgen om örebroarna vägde tyngre än populistiska valstrategier. Vi fattade ett antal tunga beslut även 2010. Kanske inverkade det på valresultatet. Men för Örebro, kommunens verksamheter, kommunens ekonomi, välfärden och framförallt örebroarnas väl och ve, var det bra.
Inom det socialdemokratiskt styrda landstinget har man inte lärt sig läxan. Där fattades inga tunga, men nödvändiga, beslut 2010. Där gömdes alla svåra beslut i avvaktan på att valet skulle vinnas. Resultatet låter inte heller vänta på sig. När landstingsstyrelsen nu får ta del av de första delårsrapporterna pekar ekonomin mot ett nollresultat, långt under de nödvändiga resultaten som krävs för att värna välfärden.
Det socialdemokratiska ekonomiska populismen är ett cyniskt spel med örebroarna och deras välfärd. Frågan nu är om Marie-Louise Forssberg-Fransson, som har lagt all makt i sina händer, kan luta sig mot att alliansregeringen klarar av sysselsättningen bättre än förväntat, eller när hon blir tvungen att börja spara.
För alla som tror på en långsiktigt hållbar välfärd lönar det sig att jämföra Örebro kommun under den Folkpartiledda Koalition Örebro med det socialdemokratiskt styrda landstinget. Där vi arbetat för hållbarhet, genomsynlighet och långsiktighet, har de arbetat kortsiktigt, i det fördolda och utan strategier. Det kommer sjukvåden och framförallt örebroarna som patienter att få betala för.
Örebro har en stabil ekonomi, även i dessa dagar av kaos. Idag styr tjänstemännen Örebro. Det finns ingen politisk styrning. Det har inte heller funnits någon sådan, egentligen sedan valet. Efter valet var koalitionen en "lame duck" i avvaktan på en kommande regering. När omvalsbeslutet kom, och sedan den märkliga 7-partikonstellationen tillträdde, har det blivit än tydligare att det inte finns någon politisk kommunledning. Socialdemokraterna har dessutom en ledning som inte kan leda...
Trots detta är ekonomin i balans. Skälet till detta ligger flera år bakåt i tiden.
För några år sedan ingick Örebro kommun i ett arbete inom SKL där ekonomer från SKL gick igenom kommunens ekonomi. En av de tydligaste trenderna som de redovisade var kostnaderna under valåren. När socialdemokraterna styrde släppte de alla hämningar de år det var val. Inga beslut som kunde riskera en valseger togs. Socialdemokraternas agenda handlade i princip om att köpa väljarnas röster genom att inte fatta nödvändiga beslut. Istället tog man dem året efter valet. Det tydligaste exemplet var 2002, när Mats Sjöström före valet hade mantrat "Det går bra för Örebro" för att omedelbart efter att valet var vunnet börja planera för nedskärningar på 350 miljoner kronor, och uppsägningar av nästan 1000 medarbetare.
I koalitionen valde vi inte den strategin. För mig som folkpartist och ansvarig för ekonomin var det aldrig ett alternativ. Örebros välfärd och omsorgen om örebroarna vägde tyngre än populistiska valstrategier. Vi fattade ett antal tunga beslut även 2010. Kanske inverkade det på valresultatet. Men för Örebro, kommunens verksamheter, kommunens ekonomi, välfärden och framförallt örebroarnas väl och ve, var det bra.
Inom det socialdemokratiskt styrda landstinget har man inte lärt sig läxan. Där fattades inga tunga, men nödvändiga, beslut 2010. Där gömdes alla svåra beslut i avvaktan på att valet skulle vinnas. Resultatet låter inte heller vänta på sig. När landstingsstyrelsen nu får ta del av de första delårsrapporterna pekar ekonomin mot ett nollresultat, långt under de nödvändiga resultaten som krävs för att värna välfärden.
Det socialdemokratiska ekonomiska populismen är ett cyniskt spel med örebroarna och deras välfärd. Frågan nu är om Marie-Louise Forssberg-Fransson, som har lagt all makt i sina händer, kan luta sig mot att alliansregeringen klarar av sysselsättningen bättre än förväntat, eller när hon blir tvungen att börja spara.
För alla som tror på en långsiktigt hållbar välfärd lönar det sig att jämföra Örebro kommun under den Folkpartiledda Koalition Örebro med det socialdemokratiskt styrda landstinget. Där vi arbetat för hållbarhet, genomsynlighet och långsiktighet, har de arbetat kortsiktigt, i det fördolda och utan strategier. Det kommer sjukvåden och framförallt örebroarna som patienter att få betala för.
2011-04-11
Zlatan
Jag såg Zlatan bli utvisad igår. Han sa tydligen något olämpligt till en domare. Det är inte bra. Kanske sa han det till domaren. Kanske sa han det till sig själv. Vem vet? Vem kan veta?
Tidigare i samma match kapades spelare både hit och dit. Utan annan åtgärd än frispark. Ett par spelare gruffade och knuffade. Frispark. Jag kan helt enkelt inte fatta att det Zlatan gjorde var värre. Han gick inte fram till domaren. Han skrek inte. Det såg rätt lugnt ut. Men orden var tydligen så hemska att det röda kortet åkte upp.
Det är inte första gången jag funderar över varför det blir så. Det känns som om Zlatan betydligt oftare än andra spelare både får frisparkar emot sig och inte med sig. En del beror säkert på hans storlek och styrka. En del på hans sätt att vara. En del på hans historik. Det är ju inte så bra att slå på motspelarna, oavsett hur mycket oertappat stryk man fått tidigare i matchen.
Men det som stör mig, och det är därför denna sena blogg skrivs, är hur media senare hanterar detta. Läs kommentarerna på exempelvis Expressen. De är inte värre än någon annan stans. Men de är ett typexempel på hur en spelare, en människa, hanteras. Hur kan kommentarer skrivas på detta sätt? För mig lyser det främlingsfientliga igenom. Zlatan Ibrahimovic är ännu inte en av oss. Han är någon annan. Såväl hans namn som hans sätt att vara är så osvenskt det nu kan. Det gör honom till ett godtagbart mål för dem som medvetet eller omedvetet inte gillar det osvenska.
Och det förstärks tyvärr av en del journalister. Jag lyssnar exempelvis på SVTs sportpanel om att Zlatan inte är i balans. Tydligen är journalisten helt säker på att Zlatan angrep linjedomaren. Det innebar att han ljög på presskonferensen. Intressant angreppssätt. Vet han det? Eller är det just att det är Zlatan som gör ett sådant angrepssätt möjligt?
OK, jag måste erkänna att detta inlägg är totalt subjektivt. Jag har sagt det förr, kan skriva det igen: Jag är Zlatanist. Jag gillar pojken. Jag gillar hans sätt att spela fotboll, även om han var roligare förr när kraven på att lyckas var mindre och spelglädjen större. Jag gillar hans sätt att vara som person, osvensk, medveten, spännande, med världens leende. Jag gillar att han har gjort det han gjort, kommit från ingenstans, och blivit en av världens ledande fotbollsspelare. Jag tror att han är en bättre spelare än alla andra, just därför att han inte är 165 cm lång utan nästan 200, och ändå har den kroppskontroll han har.
Så jag hoppas att italienarna inser att de aldrig kommer att få veta vem han riktade sig till, låter udda vara jämt och ger honom bara en match avstängning och att Milan vinner Il Scudetto. Du är värd det, Zlatan Ibrahimovic!
Tidigare i samma match kapades spelare både hit och dit. Utan annan åtgärd än frispark. Ett par spelare gruffade och knuffade. Frispark. Jag kan helt enkelt inte fatta att det Zlatan gjorde var värre. Han gick inte fram till domaren. Han skrek inte. Det såg rätt lugnt ut. Men orden var tydligen så hemska att det röda kortet åkte upp.
Det är inte första gången jag funderar över varför det blir så. Det känns som om Zlatan betydligt oftare än andra spelare både får frisparkar emot sig och inte med sig. En del beror säkert på hans storlek och styrka. En del på hans sätt att vara. En del på hans historik. Det är ju inte så bra att slå på motspelarna, oavsett hur mycket oertappat stryk man fått tidigare i matchen.
Men det som stör mig, och det är därför denna sena blogg skrivs, är hur media senare hanterar detta. Läs kommentarerna på exempelvis Expressen. De är inte värre än någon annan stans. Men de är ett typexempel på hur en spelare, en människa, hanteras. Hur kan kommentarer skrivas på detta sätt? För mig lyser det främlingsfientliga igenom. Zlatan Ibrahimovic är ännu inte en av oss. Han är någon annan. Såväl hans namn som hans sätt att vara är så osvenskt det nu kan. Det gör honom till ett godtagbart mål för dem som medvetet eller omedvetet inte gillar det osvenska.
Och det förstärks tyvärr av en del journalister. Jag lyssnar exempelvis på SVTs sportpanel om att Zlatan inte är i balans. Tydligen är journalisten helt säker på att Zlatan angrep linjedomaren. Det innebar att han ljög på presskonferensen. Intressant angreppssätt. Vet han det? Eller är det just att det är Zlatan som gör ett sådant angrepssätt möjligt?
OK, jag måste erkänna att detta inlägg är totalt subjektivt. Jag har sagt det förr, kan skriva det igen: Jag är Zlatanist. Jag gillar pojken. Jag gillar hans sätt att spela fotboll, även om han var roligare förr när kraven på att lyckas var mindre och spelglädjen större. Jag gillar hans sätt att vara som person, osvensk, medveten, spännande, med världens leende. Jag gillar att han har gjort det han gjort, kommit från ingenstans, och blivit en av världens ledande fotbollsspelare. Jag tror att han är en bättre spelare än alla andra, just därför att han inte är 165 cm lång utan nästan 200, och ändå har den kroppskontroll han har.
Så jag hoppas att italienarna inser att de aldrig kommer att få veta vem han riktade sig till, låter udda vara jämt och ger honom bara en match avstängning och att Milan vinner Il Scudetto. Du är värd det, Zlatan Ibrahimovic!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)