Jag är sportfåne. Erkänner det utan omsvep. Gillar att gå på ÖSKs träningsmatcher i fotboll, på frysande bandymatcher. Gillar att se ungarna sparka boll på Mellringeplan och titta på fältritt vid Segersjö. Gillade till och med att se landskampen i går på TV, trots Zlatans skada och ett uselt försvarsspel av främst högerbacken (vill inte namnge honom för han var så himla dålig).
Men jag blir så otroligt trött på alla dessa intervjuer med idrottsmän som vunnit eller gjort något bra resultat. "Har du fattat vad du gjort?" "Nej inte än, men det kommer nog i kväll."
Vaddå fattat. Har man hoppat 2,40 eller gjort mål i ishockey måste man vara otroligt korkad för att inte veta vad man gjort. Har man vunnit guld i skidor eller knackat ut en curlingsten, har man väl just gjort det; vunnit guld i skidor eller knackat ut en curlingsten.
Det finns en risk att idrotten, liksom annan nöjesindustri, skapar sig en betydelse den inte har. Världen förändras inte för att Sverige tog 14 OS- medaljer. Knappast heller för att Zlatan gör succé i Juvve. Därför borde idrotten och dess företrädare få den plats de förtjänar, som nöjesarbetare utan mer inflytande än just sådana som roar för stunden.
Om idrotten, eller för den delen övrig nöjesindustri, skulle vara likare för annan samhällsutveckling skulle i vart fall jag bli orolig. För vem vill leva i ett samhälle där bara segrarna räknas, där det gäller att se bäst ut, sjunga vackrast eller i vart fall ha rätt kontakter med rätt producenter, journalister, agenter?
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar