I går beslutade bolagsstämman att även i fortsättningen jobba med stora bonusar till de högsta cheferna. Svenska staten hade lagt ett annat förslag men röstades ner.
Så länge staten har ett inflytande i bolaget bör man agera utifrån denna ägarroll. En fortsättning bör därför vara att staten uttalar att man inte längre har förtroende för styrelseordföranden i bolaget, och att styrelsen därför bör ombildas.
Alternativet är att staten säljer sina aktier och låter Nordea vandra fritt.
Ett tredje alternativ är ju att skattesystemet görs om så att bonusar blir oattraktiva. Jag hoppas att Anders Borg under nästa mandatperiod tar tag i den frågan och skapar ett regelsystem som inte gör den förläningspolitik som bonusarna är möjlig.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2010-03-25
Busstider och politik
Det blev en väldig diskussion kring bussarna. Ska man ha samtrafik på nätterna eller inte? När ska sista bussen gå? Vem har beslutat om busstiderna? Vems är ansvaret?
Det man kan säga först och främst är att beslutet om ett nytt linjenät är ett av de enskild största besluten denna mandatperiod. Vi har velat göra det möjligt för fler att ta bussen. Fler ska kunna se att bussen är ett reellt alternativ till bilen. Fler bussar ska antingen köra snabbare mellan stora målpunkter, eller längre för att göra det närmare för fler att ta bussen även om den då går lite långsammare. Sedan har vi också sagt att Drottninggatan ska vara bussfri i så stor utsträckning som möjligt, men att det ska finnas ett pendelalternativ över stan.
Sedan får konsulter och tjänstemän jobba. Och det har de gjort. Jag tror och hoppas att det nya linjenätet uppfyller alla, eller i vart fall merparten, av de önskningar vi haft. Fler kommer förhoppningsvis att inse att bussen är ett bättre alternativ än bilen.
Men som i de flesta processer blir en del fel. Nattrafiken på helgerna är ett sådant fel. Då gäller det att rätta till det. Här blir frågan omedelbart politisk. Det är vi som ska ha de täta kontakterna med medborgarna. Vi får lyssna och ta till oss av olika synpunkter och sedan prioritera.
När frågan om nattbussar kom upp så har vi också gjort det. Nu pågår ett snabbjobb för att finna lösningar. Det är bra.
Vad ska man då lära av detta? Ungefär samma sak som när det gäller avvikelser i vård och omsorg: Lär av misstagen men gör aldrig om dem. Hitta system där enskilda medarbetare kan våga ta upp fel man själv begått, inte för att straffas utan för att fler ska lära. Jobba vidare mot de mål som är satta. Var inte rädd för att förändra för att förbättra. Håll alltid fokus på medborgarna. De är våra uppdragsgivare.
Skapa helt enkelt en lärande organisation med fokus på medborgaren.
Det man kan säga först och främst är att beslutet om ett nytt linjenät är ett av de enskild största besluten denna mandatperiod. Vi har velat göra det möjligt för fler att ta bussen. Fler ska kunna se att bussen är ett reellt alternativ till bilen. Fler bussar ska antingen köra snabbare mellan stora målpunkter, eller längre för att göra det närmare för fler att ta bussen även om den då går lite långsammare. Sedan har vi också sagt att Drottninggatan ska vara bussfri i så stor utsträckning som möjligt, men att det ska finnas ett pendelalternativ över stan.
Sedan får konsulter och tjänstemän jobba. Och det har de gjort. Jag tror och hoppas att det nya linjenätet uppfyller alla, eller i vart fall merparten, av de önskningar vi haft. Fler kommer förhoppningsvis att inse att bussen är ett bättre alternativ än bilen.
Men som i de flesta processer blir en del fel. Nattrafiken på helgerna är ett sådant fel. Då gäller det att rätta till det. Här blir frågan omedelbart politisk. Det är vi som ska ha de täta kontakterna med medborgarna. Vi får lyssna och ta till oss av olika synpunkter och sedan prioritera.
När frågan om nattbussar kom upp så har vi också gjort det. Nu pågår ett snabbjobb för att finna lösningar. Det är bra.
Vad ska man då lära av detta? Ungefär samma sak som när det gäller avvikelser i vård och omsorg: Lär av misstagen men gör aldrig om dem. Hitta system där enskilda medarbetare kan våga ta upp fel man själv begått, inte för att straffas utan för att fler ska lära. Jobba vidare mot de mål som är satta. Var inte rädd för att förändra för att förbättra. Håll alltid fokus på medborgarna. De är våra uppdragsgivare.
Skapa helt enkelt en lärande organisation med fokus på medborgaren.
Om mentalitet
Idag på na.se kan man läsa om den unge mannen som satsade sina sista slantar på en trisslott och vann en miljon. Grattis till honom. Baksidan är väl att kanske 40.000 lotter sålts till andra som intevunnit något och som nog behövt dessa lottsatsningar bättre. Lotterier är av nödvändighet en förlustaffär för köparkollektivet och en vinst bara för lotteriägaren. Men det blir inte lika roliga nyheter.
Lottnyheten kommenteras av några. Grattis säger man naturligtvis. Ett inlägg menar att vinnaren ska mörka pengarna för att behålla arbetslöshetsbidragen. Det är en rätt skrämmande syn. Men hela nyheten speglar tyvärr en syn på rikedom som är alldeles för vanlig.
I Sverige finns det tre acceptabla sätt att bli rik: att vinna på spel eller lotter, att idrotta sig till dem eller att vara framgångsrik kulturellt. Men hur ofta hör man nyheten om företagaren som tjänat miljoner beskrivet på ett positivt sätt? Hur ofta är det inte att hon eller han utnyttjar anställda, kunder eller andra?
Sverige skulle må väl av fler företagarmiljonärer och färre lotterimiljonärer.
Lottnyheten kommenteras av några. Grattis säger man naturligtvis. Ett inlägg menar att vinnaren ska mörka pengarna för att behålla arbetslöshetsbidragen. Det är en rätt skrämmande syn. Men hela nyheten speglar tyvärr en syn på rikedom som är alldeles för vanlig.
I Sverige finns det tre acceptabla sätt att bli rik: att vinna på spel eller lotter, att idrotta sig till dem eller att vara framgångsrik kulturellt. Men hur ofta hör man nyheten om företagaren som tjänat miljoner beskrivet på ett positivt sätt? Hur ofta är det inte att hon eller han utnyttjar anställda, kunder eller andra?
Sverige skulle må väl av fler företagarmiljonärer och färre lotterimiljonärer.
2010-03-23
Medmänsklighet
Läser i Nerikes Allehanda om Rim, 2,5 år från Libanon. Den som inte berörs av artikeln måste börja fundera om sig själv.
Tyvärr är det inte första gången man läser något liknande. Jag har under de år jag varit politiskt aktiv varit engagerad i många olika flyktingärenden. Varje gång blir man så förvånad över hur det fungerar. Hur kan det komma sig att ärenden som verkar så självklara inte är det?
Nu ska en allvarligt sjuk lite flicka utvisas. Jag kan mycket väl förstå att hennes mamma kanske inte har de rätta skälen för att få stanna i Sverige. Situationen i Libanon är inte sådan att man får flyktingstatus när man kommer därifrån. Men sett till helheten, till barnen i allmänhet och den minsta flickan i synnerhet, blir allt annat än att de ska få stanna här omänskligt.
Sverige tar emot väldigt många flyktingar och invandrare. Vi är inte speciellt bra på att använda oss av dem i samhällsbyggandet. Alldeles för många passiviseras i bidragsberoende.
Men det får inte stå ivägen för den humanism som måste låta en 2,5 årig sjuk flicka stanna i Örebro och i Sverige!
Tyvärr är det inte första gången man läser något liknande. Jag har under de år jag varit politiskt aktiv varit engagerad i många olika flyktingärenden. Varje gång blir man så förvånad över hur det fungerar. Hur kan det komma sig att ärenden som verkar så självklara inte är det?
Nu ska en allvarligt sjuk lite flicka utvisas. Jag kan mycket väl förstå att hennes mamma kanske inte har de rätta skälen för att få stanna i Sverige. Situationen i Libanon är inte sådan att man får flyktingstatus när man kommer därifrån. Men sett till helheten, till barnen i allmänhet och den minsta flickan i synnerhet, blir allt annat än att de ska få stanna här omänskligt.
Sverige tar emot väldigt många flyktingar och invandrare. Vi är inte speciellt bra på att använda oss av dem i samhällsbyggandet. Alldeles för många passiviseras i bidragsberoende.
Men det får inte stå ivägen för den humanism som måste låta en 2,5 årig sjuk flicka stanna i Örebro och i Sverige!
2010-03-22
Strejktider
Så var de första varslen detta förhandlingsår lagda. Ingen är nog speciellt förvånad. Det har liksom legat i luften. Arbetsgivarna har sagt att det inte finns något löneutrymme, utöver löneglidningen. Fackföreningarna hävdar att utrymmet är rätt stort. På det offentliga området handlar det om väl över 3 % om alla sidoeffekter räknas in.
Förhandlarna har en svår väg att vandra. Löneökningstakten får inte fördjupa lågkonjunkturen eller minska uppgången. Samtidigt måste den inhemska konsumtionen hållas uppe. Och här ligger kanske det största problemet. Hur ska man samordna en industri som lever i ett enormt konkurrenstryck i en global lågkonjunktur med omfattande produktionsminskningar, med det av olika statliga och kommunala åtgärder drivna konsumtionsföretagandet? Hur ska man gifta ihop Handels med Metall? Finns någon medelväg?
När Unionen gjorde upp om 2,6 % på 18-månadersbasis kunde man kanske hoppas att detta skulle vara en rikslikare. Att parterna skulle funnit den gyllene medelvägen. Men LO var snabba med att kritisera avtalet. Arbetsgivarna har hållit en lägre profil. Med de strejkvarsel som nu läggs verkar tyvärr klimatet inte ha blivit bättre.
Och fortfarande återstår förhandlingarna för de offentliganställda...
De senaste 24 månaderna liknar ingenting. Från ljusaste ljust till mörkaste mörkt och nu en uppgång som för vissa ser ut att gå som tåget, medan för andra bara segar på utan större lyft. Och dessutom alla dessa frågetecken. Hur går det med räntorna? Fastighetsbubblan? Är det en tillfällig uppgång och kommer det i så fall att dippa rejält igen? Hur klarar sig skatteunderlaget för kommuner och landsting? I år? 2011?
Det finns en risk att parterna ser verkligheten ur minst två helt olika synvinklar. Riskerna för oförståelse, och därmed olika stridsåtgärder, är uppenbara. Så länge inte Metall har träffat sin uppgörelse.
Men att gå ut i strejk, att äventyra den inhemska konsumtion som ändå till viss del håller konjunkturen gående, är knappast en optimal åtgärd i ett läge som detta. Det behövs visa förhandlare, både bland fack och arbetsgivare, som verkligen väger buden på guldvåg. Och som väljer att bortse från att det i år är valår.
Förhandlarna har en svår väg att vandra. Löneökningstakten får inte fördjupa lågkonjunkturen eller minska uppgången. Samtidigt måste den inhemska konsumtionen hållas uppe. Och här ligger kanske det största problemet. Hur ska man samordna en industri som lever i ett enormt konkurrenstryck i en global lågkonjunktur med omfattande produktionsminskningar, med det av olika statliga och kommunala åtgärder drivna konsumtionsföretagandet? Hur ska man gifta ihop Handels med Metall? Finns någon medelväg?
När Unionen gjorde upp om 2,6 % på 18-månadersbasis kunde man kanske hoppas att detta skulle vara en rikslikare. Att parterna skulle funnit den gyllene medelvägen. Men LO var snabba med att kritisera avtalet. Arbetsgivarna har hållit en lägre profil. Med de strejkvarsel som nu läggs verkar tyvärr klimatet inte ha blivit bättre.
Och fortfarande återstår förhandlingarna för de offentliganställda...
De senaste 24 månaderna liknar ingenting. Från ljusaste ljust till mörkaste mörkt och nu en uppgång som för vissa ser ut att gå som tåget, medan för andra bara segar på utan större lyft. Och dessutom alla dessa frågetecken. Hur går det med räntorna? Fastighetsbubblan? Är det en tillfällig uppgång och kommer det i så fall att dippa rejält igen? Hur klarar sig skatteunderlaget för kommuner och landsting? I år? 2011?
Det finns en risk att parterna ser verkligheten ur minst två helt olika synvinklar. Riskerna för oförståelse, och därmed olika stridsåtgärder, är uppenbara. Så länge inte Metall har träffat sin uppgörelse.
Men att gå ut i strejk, att äventyra den inhemska konsumtion som ändå till viss del håller konjunkturen gående, är knappast en optimal åtgärd i ett läge som detta. Det behövs visa förhandlare, både bland fack och arbetsgivare, som verkligen väger buden på guldvåg. Och som väljer att bortse från att det i år är valår.
2010-03-21
Vårarbete
Idag fortsatte vårarbetet. De fem olika sorterna av tomater, en vit, två gröna och två röda, dofttobak och riddarsporrar, kompletterades med inte mindre än 12 olika sorter av tagetes. Denna blomma att älska eller hata. Själv tycker jag att den är enkel. Lätt att så, lätt att plantera om och lätt att fylla rabatter med.
Utöver detta blir det bara några zinnia, tre luktärter, en ipomea och sedan kanske lite ringblommor. Det blir en gul, orange, röd rabattvariant i år.
Grönsaksfröer blir det få av. Mitt land som jag gjorde i ordning förrförra året var uselt, att använda hösilage som jordförbättrare kan man glömma. Så nu ska jag flytta det igen och hösilagelandet får bli gräsmatta och fruktträdgård.
Sen blir det faktiskt 15 olika sorter av basilika. Det kan man inte få nog av. Får bara hoppas att nattemperaturerna blir hyfsade i april så att man kan använda växthuset snart.
Utöver detta blir det bara några zinnia, tre luktärter, en ipomea och sedan kanske lite ringblommor. Det blir en gul, orange, röd rabattvariant i år.
Grönsaksfröer blir det få av. Mitt land som jag gjorde i ordning förrförra året var uselt, att använda hösilage som jordförbättrare kan man glömma. Så nu ska jag flytta det igen och hösilagelandet får bli gräsmatta och fruktträdgård.
Sen blir det faktiskt 15 olika sorter av basilika. Det kan man inte få nog av. Får bara hoppas att nattemperaturerna blir hyfsade i april så att man kan använda växthuset snart.
2010-03-18
Sd på Örebros skolor
Det finns skolor som tycker att Sd inte ska få komma till tals på skolornas område. I en DN artikel idag redovisas att flera gymnasieskolor väljer bort Sd. En del väljer därför helt bort möjligheten för alla partier att visa sig på skolorna. Det finns nämligen klart uttalat att man inte får särbehandla ett parti, antingen alla eller ingen.
För Örebros del hoppas jag att vi har en sådan tydlighet att alla partier som idag finns representerade i fullmäktige släpps in på våra gymnasieskolor. Jag kan tycka väldigt illa om stora delar av Sds politik, men det vore förödande för demokratin om vi skulle förneka dem rätten att framföra den. För vad skulle nästa steg bli?
Jag har i fullmäktige stått och samtalat med en vänsterpartist som var övertygad om att revolution var den enda riktiga vägen framåt. Diskvalificerar det vänsterpartiet från skolbesök? Knappast, det vore mycket illa om vi valde att hävda att bara de godkända ideologierna skulle få plats i det demokratiska samtalet. För vem ska bestämma vilken ideologi som ska anses godkänd?
Det finns en tydlig gräns. Det som är straffbart är inte acceptabelt. Du kan och ska inte få komma in på en skola om du hävdar att vissa människor är mindre värda och därför ska utrotas. Du kan inte kräva öppenhet för hets mot folkgrupp, eller andra lagstridiga krav. Men den gränsen är tydlig och måste hållas knivskarp.
Det öppna och demokratiska samhället förutsätter att också de med unkna åsikter ges rätt att delta i det demokratiska samtalet.
Läs mer: Svd, Politikerbloggen
För Örebros del hoppas jag att vi har en sådan tydlighet att alla partier som idag finns representerade i fullmäktige släpps in på våra gymnasieskolor. Jag kan tycka väldigt illa om stora delar av Sds politik, men det vore förödande för demokratin om vi skulle förneka dem rätten att framföra den. För vad skulle nästa steg bli?
Jag har i fullmäktige stått och samtalat med en vänsterpartist som var övertygad om att revolution var den enda riktiga vägen framåt. Diskvalificerar det vänsterpartiet från skolbesök? Knappast, det vore mycket illa om vi valde att hävda att bara de godkända ideologierna skulle få plats i det demokratiska samtalet. För vem ska bestämma vilken ideologi som ska anses godkänd?
Det finns en tydlig gräns. Det som är straffbart är inte acceptabelt. Du kan och ska inte få komma in på en skola om du hävdar att vissa människor är mindre värda och därför ska utrotas. Du kan inte kräva öppenhet för hets mot folkgrupp, eller andra lagstridiga krav. Men den gränsen är tydlig och måste hållas knivskarp.
Det öppna och demokratiska samhället förutsätter att också de med unkna åsikter ges rätt att delta i det demokratiska samtalet.
Läs mer: Svd, Politikerbloggen
2010-03-16
Varför
skriver Nerikes Allehanda om att Johan Pehrson vill hyra ut sitt hus under O-ringen? Finns det något nyhetsvärde i detta? Är det på något sätt kopplat till Johans politiska uppdrag? Jag kan inte finna något sådant.
Är det då OK att man som offentlig person får utstå detta? Kanske. Men vem granskar då alla de offentliga personer som finns i media? Hur många granskande artiklar om Ulf Johansson har NA gjort de senaste åren? Vem granskar journalisterna? Skulle de tycka det vore OK om deras privata affärer slogs upp i den egna tidningen?
I en värld där politiken blir allt mer personfixerad blir kanske detta en vardag. Det finns många problem kring detta. Ett av dem är att journalistiken också blir allt mer personfixerad. Det är journalisten som märks, som ska märkas och som ska leda nyhetsflödet.
Men vem granskar dessa journalister? Vem granskar deras motiv, deras subjektivitet, deras kopplingar, deras vardag? Svaret är, tyvärr, ingen. Det kommer att leda till ytterligare maktförskjutningar där media kommer att ta över än mer makt från politiken. Bara de politiker som har goda relationer med journalisterna, eller som äger mediaföretag, kommer att klara sig.
Är det den världen vi vill ha? Får man inte vara en sur, men duglig, politiker? Måste man ha en räcka "oneliners" redo, eller kan man prata långsiktig politik som inte passar i vare sig TV eller tidningar? Ska man ha ett absolut rent förflutet, ett vardagsliv som ingen kan klandra, vara vacker och ung - eller finns det plats för människor också?
Är det då OK att man som offentlig person får utstå detta? Kanske. Men vem granskar då alla de offentliga personer som finns i media? Hur många granskande artiklar om Ulf Johansson har NA gjort de senaste åren? Vem granskar journalisterna? Skulle de tycka det vore OK om deras privata affärer slogs upp i den egna tidningen?
I en värld där politiken blir allt mer personfixerad blir kanske detta en vardag. Det finns många problem kring detta. Ett av dem är att journalistiken också blir allt mer personfixerad. Det är journalisten som märks, som ska märkas och som ska leda nyhetsflödet.
Men vem granskar dessa journalister? Vem granskar deras motiv, deras subjektivitet, deras kopplingar, deras vardag? Svaret är, tyvärr, ingen. Det kommer att leda till ytterligare maktförskjutningar där media kommer att ta över än mer makt från politiken. Bara de politiker som har goda relationer med journalisterna, eller som äger mediaföretag, kommer att klara sig.
Är det den världen vi vill ha? Får man inte vara en sur, men duglig, politiker? Måste man ha en räcka "oneliners" redo, eller kan man prata långsiktig politik som inte passar i vare sig TV eller tidningar? Ska man ha ett absolut rent förflutet, ett vardagsliv som ingen kan klandra, vara vacker och ung - eller finns det plats för människor också?
2010-03-10
CSR och Örebro
För 40 år sedan flyttade jag och min familj till Närke från Sandviken och Gästrikland. Vi kom till Garphyttan och jag började trivas direkt. Garphyttan är en slumrande pärla vid randen av ett av de mest fantastiska naturområden som Sverige har. Kilsbergens natur är unik, alla årstider. Just nu kan man glida fram på stenhårda spår i meterdjup snö på myrar, mossar och sjöar som får tankarna att vandra till lågfjäll.
Tio år senare gick flyttlasset till Örebro. Sedan dess har Örebro varit platsen i mitt hjärta.
Från början hade jag överhuvudtaget inte några planer på ett politiskt engagemang. Men det har varit intressant att få vara med och förändra och förbättra Örebro än mer. De senaste åren har Örebro inlett en ny resa. Det handlar om att skapa ett bättre Örebro för fler. Örebro växer så det knakar. Örebro visar framfötterna i såväl klimatarbete som arbete med det civila samhället. Örebro förnyar centrum så det blir ännu vackrare. Fler får jobb i Örebro. Örebro håller på att bli en plats på kartan.
Det har vi inte varit tidigare. Den bild av Örebro som vi fick redovisat i tisdags, visade med all önskvärd tydlighet att Örebro inte sticker ut på något sätt. Alldeles för många har en bild av Örebro som är ingenting.....
Men de som har besökt oss är nöjda. 98,7 % närmare bestämt.
Den mediala bilden domineras av utbildningsfrågor. Universitetet gör ett bra jobb. Men även kommunen jobbar på. Det som vi nu måste finna ut är hur vi ska styra mediabilden, vilken bild vi vill sätta och hur vi ska nå dit. Här finns massor att göra.
Ytterligare ett stort problem är att det lokala näringslivet knappast finns i media. Jag har i tidigare bloggar berört ämnet. Örebro saknar starka, samlande näringslivsföreträdare. Visst finns flera goda företrädare, känner själv många. Men den samlande bilden är heterogen.
Från näringslivets håll får vi ofta höra att vi politiker ska komma överens över partigränserna om hur vi vill utveckla Örebro ur ett näringslivsperspektiv. Man efterlyser en gemensam vision. Det är ofta rätt (även om näringsliv också är politik - se bara på ÖBO eller valfrihet). Men på samma sätt måste örebroarna kunna ställa krav på näringslivet. Vilken vision om Örebro har det lokala näringslivet? Kan man samsas eller blir det interna strider eller inget visionärt arbete alls?
Allt fler företag jobbar idag med CSR. Enligt Wikipedia är det "CSR, Corporate Social Responsibility, på svenska företagens samhällsansvar eller företagens medborgaransvar, kallas idén om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, både ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv." Många ser det som en grundläggande förutsättning för att ett företag ska växa och för att man ska finna god lönsamhet på både kort och längre sikt.
I dagsläget saknar jag en samlande tanke kring lokalt CSR i Örebro. Hur vill företagen ta sitt ansvar för att göra Örebro starkare, vackrare, mer integrerat, positivare, vänligare? Visst finns det företag som gör mycket. Var nyss hos McDonalds och hörde lite om deras sponsringsarbete. Men jag saknar ett samlande grepp.
Jag tror att vi tillsammans, politiker och företagare, måste finna vägar för att jobba både med politiskt ansvar, det lokala näringslivets CSR och med det civila samhällets breda engagemang. Örebro har fantastiska möjligheter att bli en pärla, en bättre stad för fler. Jag är villig att fortsätta ta mitt politiska ansvar, är villig att försöka förbättra Örebro kommun som medspelare. Jag hoppas och tror att fler är villiga att anta utmaningen; att göra Örebro bättre för fler!
Tio år senare gick flyttlasset till Örebro. Sedan dess har Örebro varit platsen i mitt hjärta.
Från början hade jag överhuvudtaget inte några planer på ett politiskt engagemang. Men det har varit intressant att få vara med och förändra och förbättra Örebro än mer. De senaste åren har Örebro inlett en ny resa. Det handlar om att skapa ett bättre Örebro för fler. Örebro växer så det knakar. Örebro visar framfötterna i såväl klimatarbete som arbete med det civila samhället. Örebro förnyar centrum så det blir ännu vackrare. Fler får jobb i Örebro. Örebro håller på att bli en plats på kartan.
Det har vi inte varit tidigare. Den bild av Örebro som vi fick redovisat i tisdags, visade med all önskvärd tydlighet att Örebro inte sticker ut på något sätt. Alldeles för många har en bild av Örebro som är ingenting.....
Men de som har besökt oss är nöjda. 98,7 % närmare bestämt.
Den mediala bilden domineras av utbildningsfrågor. Universitetet gör ett bra jobb. Men även kommunen jobbar på. Det som vi nu måste finna ut är hur vi ska styra mediabilden, vilken bild vi vill sätta och hur vi ska nå dit. Här finns massor att göra.
Ytterligare ett stort problem är att det lokala näringslivet knappast finns i media. Jag har i tidigare bloggar berört ämnet. Örebro saknar starka, samlande näringslivsföreträdare. Visst finns flera goda företrädare, känner själv många. Men den samlande bilden är heterogen.
Från näringslivets håll får vi ofta höra att vi politiker ska komma överens över partigränserna om hur vi vill utveckla Örebro ur ett näringslivsperspektiv. Man efterlyser en gemensam vision. Det är ofta rätt (även om näringsliv också är politik - se bara på ÖBO eller valfrihet). Men på samma sätt måste örebroarna kunna ställa krav på näringslivet. Vilken vision om Örebro har det lokala näringslivet? Kan man samsas eller blir det interna strider eller inget visionärt arbete alls?
Allt fler företag jobbar idag med CSR. Enligt Wikipedia är det "CSR, Corporate Social Responsibility, på svenska företagens samhällsansvar eller företagens medborgaransvar, kallas idén om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, både ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv." Många ser det som en grundläggande förutsättning för att ett företag ska växa och för att man ska finna god lönsamhet på både kort och längre sikt.
I dagsläget saknar jag en samlande tanke kring lokalt CSR i Örebro. Hur vill företagen ta sitt ansvar för att göra Örebro starkare, vackrare, mer integrerat, positivare, vänligare? Visst finns det företag som gör mycket. Var nyss hos McDonalds och hörde lite om deras sponsringsarbete. Men jag saknar ett samlande grepp.
Jag tror att vi tillsammans, politiker och företagare, måste finna vägar för att jobba både med politiskt ansvar, det lokala näringslivets CSR och med det civila samhällets breda engagemang. Örebro har fantastiska möjligheter att bli en pärla, en bättre stad för fler. Jag är villig att fortsätta ta mitt politiska ansvar, är villig att försöka förbättra Örebro kommun som medspelare. Jag hoppas och tror att fler är villiga att anta utmaningen; att göra Örebro bättre för fler!
2010-03-09
En tunn yta av mänsklighet
Det har gått några dagar utan bloggande. Huvudskälet är att de flesta bloggarna skrivs på kvällarna hemifrån. Vi har haft problem med vårt ADSL som har varit segt så in i bängen. Men nu fungerar det igen. Det är ett litet problem.
Det finns andra delar av världen som har betydligt större problem. Jordbävningen i Chile är en naturkatastrof av det större slaget. Magnituden är bland de största på senare tid. Förvånansvärt få har dött, tack och lov.
I ett av de reportage som sänts efter jordbävningen talades om att många upplevde de plundringar som följde efter bävningen som nästan värre än själva skalvet. Bilden av Chile och chilenaren smutsades ner. Rädslan och otryggheten ökade.
Är detta typiskt för Chile och chilenaren? Eller är det en sann mänsklig reaktion?
Idag finns det många som menar att människan av naturen är god. Vi föds goda, eller möjligtvis som blanka papper, och väljer sedan möjligtvis att göra det onda. Det är en ny filosofi. Tidigare, exempelvis inom kristendomen, har man menat att människan föds in i en värld falen under ondskan och därmed är förutbestämd att göra det som inte är gott. Paulus skriver ungefär så här: Det goda jag vill det gör jag inte, men jag gör det onda jag inte vill göra.
Maktdelningsläran bygger också på detta. Om makten samlas hos en person är sannolikheten större att denna person använder den till det onda. Om olika maktcentra väger upp varandra kan deras motstående intressen skapa ordning ur kaos.
Den sociala liberalismen bygger också i mycket på detta. Människan kommer alltid att välja det onda, i vissa lägen och under vissa omständigheter. Om det onda sedan är ren och skär egoism, eller något annat, är en annan fråga. Men det människan kan göra, kommer hon att göra för att se till sina egna intressen. För att väga upp den enskilda människans möjligheter att välja det onda, måste samhällets gemensamma institutioner väga upp detta. Gemenskaperna skapar större möjligheter att se till helheten, och därmed söka mänskligare vägar.
Nu blev detta rätt religiöst. Man pratar inte så mycket om gott och ont i dagens samhälle. Gud ska ju bara vara god. Ondskan är alltid till för någon annan.
Men skälet till att jag skriver detta är att jag menar att religionen, oavsett om man är troende eller om man bara har åsikten att religionen är en sammanställning av dogmer, faktiskt spelar roll även i dagens samhälle.
Om människan av naturen är god blir det som hände i Chile oförståeligt. Hur kan vanliga, goda, människor förvandlas till tjuvar och banditer på ett ögonblick?
Om människan genom den fallna skapelsen alltid kommer att (kunna) göra det onda, hamnar saken i ett annat läge. Människan är kanske inte mer än ett odjur, täckt av en tunn yta av mänsklighet. I så fall har de gamla liberalerna nog fortfarande en del rätt. Det gäller att bygga starka gemensamma samhällsinstitutioner som kan väga upp den enskilda människans egoistiska och onda handlande.
Det finns andra delar av världen som har betydligt större problem. Jordbävningen i Chile är en naturkatastrof av det större slaget. Magnituden är bland de största på senare tid. Förvånansvärt få har dött, tack och lov.
I ett av de reportage som sänts efter jordbävningen talades om att många upplevde de plundringar som följde efter bävningen som nästan värre än själva skalvet. Bilden av Chile och chilenaren smutsades ner. Rädslan och otryggheten ökade.
Är detta typiskt för Chile och chilenaren? Eller är det en sann mänsklig reaktion?
Idag finns det många som menar att människan av naturen är god. Vi föds goda, eller möjligtvis som blanka papper, och väljer sedan möjligtvis att göra det onda. Det är en ny filosofi. Tidigare, exempelvis inom kristendomen, har man menat att människan föds in i en värld falen under ondskan och därmed är förutbestämd att göra det som inte är gott. Paulus skriver ungefär så här: Det goda jag vill det gör jag inte, men jag gör det onda jag inte vill göra.
Maktdelningsläran bygger också på detta. Om makten samlas hos en person är sannolikheten större att denna person använder den till det onda. Om olika maktcentra väger upp varandra kan deras motstående intressen skapa ordning ur kaos.
Den sociala liberalismen bygger också i mycket på detta. Människan kommer alltid att välja det onda, i vissa lägen och under vissa omständigheter. Om det onda sedan är ren och skär egoism, eller något annat, är en annan fråga. Men det människan kan göra, kommer hon att göra för att se till sina egna intressen. För att väga upp den enskilda människans möjligheter att välja det onda, måste samhällets gemensamma institutioner väga upp detta. Gemenskaperna skapar större möjligheter att se till helheten, och därmed söka mänskligare vägar.
Nu blev detta rätt religiöst. Man pratar inte så mycket om gott och ont i dagens samhälle. Gud ska ju bara vara god. Ondskan är alltid till för någon annan.
Men skälet till att jag skriver detta är att jag menar att religionen, oavsett om man är troende eller om man bara har åsikten att religionen är en sammanställning av dogmer, faktiskt spelar roll även i dagens samhälle.
Om människan av naturen är god blir det som hände i Chile oförståeligt. Hur kan vanliga, goda, människor förvandlas till tjuvar och banditer på ett ögonblick?
Om människan genom den fallna skapelsen alltid kommer att (kunna) göra det onda, hamnar saken i ett annat läge. Människan är kanske inte mer än ett odjur, täckt av en tunn yta av mänsklighet. I så fall har de gamla liberalerna nog fortfarande en del rätt. Det gäller att bygga starka gemensamma samhällsinstitutioner som kan väga upp den enskilda människans egoistiska och onda handlande.
2010-03-03
Alkohol och äldreboenden
Visst ska äldre få dricka både vin, sprit och öl på äldreboenden!
Jag är nykterist. Visst händer det att jag på officiella middagar sippar på ett glas rödvin när det ska skålas, men min alkoholkonsumtion är minimal. Jag hade däremot tänkt att börja dricka lite mer rödvin när jag fyller 60. Det är bra för hälsan. Dessutom är riskerna för att utveckla alkoholberoende då nära noll. Om jag följer denna plan, och blir en gammal gubbe på ett kommunalt äldreboende, vill jag nog ha rätt att fortsätta med att dricka ett glas rödvin.
Det finns redan idag många som under hela sitt liv både druckit vin, sprit och öl och som säkert vill fortsätta med det även när de inte längre kan bo hemma. En del har haft en alldeles för hög konsumtion. Andra har hållit den inom goda ramar. Spelar det någon roll?
Det finns en syn på äldre och åldrande i Sverige som jag ogillar skarpt. Den handlar om att äldre inte längre är individer, utan bara delar av ett kollektiv. Jag menar att den är sprungen ur en socialistisk tradition, där gruppen, och inte individen, varit vägledande. Denna tradition har också byggt på att någon annan vet bättre än individen vad som är bäst för henne. Antingen en politiker, eller en tjänsteman inom det offentliga.
Med en sådan tradition i ryggen har det varit självklart att hävda att någon annan vet bättre vad som gäller för alla gamla som bor på kommunala boenden. Politiker och tjänstemän har kunnat hävda att gamla inte ska dricka alkohol, därför att alkohol de facto är ett folkhälsobekymmer.
Men gamla människor är inte befriade från att vilja och önska. Äldre människor, även i svåra situationer, kan och vill välja sitt liv själva. Och när man mist sin förmåga att välja, till exempel genom en demenssjukdom, är det då säkert att någon annan ska välja en helt ny inriktning på ditt liv än den du tidigare haft?
Svensk äldreomsorg måste bli mycket mer individualiserad. Äldre människor är lika mycket individer som alla andra och ska behandlas så. Tron på ett politiskt förmyndarskap över gruppen äldre måste förpassas till det förgångna. Därför är det naturligt att både vin, sprit och öl ska kunna serveras till de gamla som så önskar, även, eller kanske framförallt, på kommunala boenden.
Jag är nykterist. Visst händer det att jag på officiella middagar sippar på ett glas rödvin när det ska skålas, men min alkoholkonsumtion är minimal. Jag hade däremot tänkt att börja dricka lite mer rödvin när jag fyller 60. Det är bra för hälsan. Dessutom är riskerna för att utveckla alkoholberoende då nära noll. Om jag följer denna plan, och blir en gammal gubbe på ett kommunalt äldreboende, vill jag nog ha rätt att fortsätta med att dricka ett glas rödvin.
Det finns redan idag många som under hela sitt liv både druckit vin, sprit och öl och som säkert vill fortsätta med det även när de inte längre kan bo hemma. En del har haft en alldeles för hög konsumtion. Andra har hållit den inom goda ramar. Spelar det någon roll?
Det finns en syn på äldre och åldrande i Sverige som jag ogillar skarpt. Den handlar om att äldre inte längre är individer, utan bara delar av ett kollektiv. Jag menar att den är sprungen ur en socialistisk tradition, där gruppen, och inte individen, varit vägledande. Denna tradition har också byggt på att någon annan vet bättre än individen vad som är bäst för henne. Antingen en politiker, eller en tjänsteman inom det offentliga.
Med en sådan tradition i ryggen har det varit självklart att hävda att någon annan vet bättre vad som gäller för alla gamla som bor på kommunala boenden. Politiker och tjänstemän har kunnat hävda att gamla inte ska dricka alkohol, därför att alkohol de facto är ett folkhälsobekymmer.
Men gamla människor är inte befriade från att vilja och önska. Äldre människor, även i svåra situationer, kan och vill välja sitt liv själva. Och när man mist sin förmåga att välja, till exempel genom en demenssjukdom, är det då säkert att någon annan ska välja en helt ny inriktning på ditt liv än den du tidigare haft?
Svensk äldreomsorg måste bli mycket mer individualiserad. Äldre människor är lika mycket individer som alla andra och ska behandlas så. Tron på ett politiskt förmyndarskap över gruppen äldre måste förpassas till det förgångna. Därför är det naturligt att både vin, sprit och öl ska kunna serveras till de gamla som så önskar, även, eller kanske framförallt, på kommunala boenden.
2010-03-02
Om RUT-avdrag och välfärd för äldre
Oppositionen på riksplanet vill avskaffa RUT-avdraget. Man kan till exempel läsa det i DN, http://www.dn.se/nyheter/valet2010/de-rodgrona-lovar-avskaffa-rut-1.1054542. Det är en tydlig eftergift till den konservativa vänstern både inom s och hela v. Det finns mycket att säga om detta. Om arbetstillfällen. Om livspussel. Om nettoeffekter.
Tidigare idag var jag och besökte Vårdförbundet i Örebro. Det var ett intressant samtal om både dagens och morgondagens utmaningar inom äldreomsorgen. När antalet riktigt gamla människor blir betydligt fler än idag kommer välfärdssystemen att sättas på enorma prov. Om vi bara ser äldre som kommande patienter, om vi fokuserar på det sjuka, riskerar notan att bli obetalbar.
För att kunna möta de behov fler äldre har kommer det att krävas en mångfald av nya lösningar. Vi kan inte fortsätta arbeta på samma sätt med samma resurser som idag. Det skulle innebära orimliga skattesatser, och avgiftshöjningar som gör sparande ointressant. Vi måste fundera över det kommunala uppdragets omfattning, om hur vi involverar det civila samhället i välfärdsproduktionen, om hur vi ska få fler att vara friskare längre o.s.v.
Här kommer RUT-avdraget in. Det finns en stor sannolikhet i att allt större pensionärsgrupper i framtiden kan komma att utnyttja de tjänster i hem och hushåll som RUT-avdraget är till för att stötta. Det behöver inte bara handla om att städa, utan även om att handla, att ta hand om trädgården, att byta glödlampor i takarmatur o.s.v. Det kommer att innebära större möjligheter för fler äldre att bo kvar hemma med bibehållen status och med mindre risker för allt ifrån undernäring till fallskador.
Ett avskaffande av RUT-avdraget riskerar en del av denna nödvändiga utveckling. Det låser fast resurser i en offentlig sektor som inte kommer att klara av välfärdsuppdraget. Ett avskaffande av RUT-avdraget kan därför bidra till att minska chanserna för en god välfärd för de äldre de kommande åren.
Istället för att avveckla RUT-avdraget, borde det utvecklas. Man kan fundera vilka tjänster det ska omfatta, om det ska vara lika stort för alla eller om det kan specialutformas för att vara mer riktat mot äldre och/eller barnfamiljer. Man kan fundera över hur man ska involvera det civila samhället för att kanske möjliggöra mer omsorg. Och så vidare.
Men tyvärr är det Vänsterpartiet som styr även detta i oppositionen.
Tidigare idag var jag och besökte Vårdförbundet i Örebro. Det var ett intressant samtal om både dagens och morgondagens utmaningar inom äldreomsorgen. När antalet riktigt gamla människor blir betydligt fler än idag kommer välfärdssystemen att sättas på enorma prov. Om vi bara ser äldre som kommande patienter, om vi fokuserar på det sjuka, riskerar notan att bli obetalbar.
För att kunna möta de behov fler äldre har kommer det att krävas en mångfald av nya lösningar. Vi kan inte fortsätta arbeta på samma sätt med samma resurser som idag. Det skulle innebära orimliga skattesatser, och avgiftshöjningar som gör sparande ointressant. Vi måste fundera över det kommunala uppdragets omfattning, om hur vi involverar det civila samhället i välfärdsproduktionen, om hur vi ska få fler att vara friskare längre o.s.v.
Här kommer RUT-avdraget in. Det finns en stor sannolikhet i att allt större pensionärsgrupper i framtiden kan komma att utnyttja de tjänster i hem och hushåll som RUT-avdraget är till för att stötta. Det behöver inte bara handla om att städa, utan även om att handla, att ta hand om trädgården, att byta glödlampor i takarmatur o.s.v. Det kommer att innebära större möjligheter för fler äldre att bo kvar hemma med bibehållen status och med mindre risker för allt ifrån undernäring till fallskador.
Ett avskaffande av RUT-avdraget riskerar en del av denna nödvändiga utveckling. Det låser fast resurser i en offentlig sektor som inte kommer att klara av välfärdsuppdraget. Ett avskaffande av RUT-avdraget kan därför bidra till att minska chanserna för en god välfärd för de äldre de kommande åren.
Istället för att avveckla RUT-avdraget, borde det utvecklas. Man kan fundera vilka tjänster det ska omfatta, om det ska vara lika stort för alla eller om det kan specialutformas för att vara mer riktat mot äldre och/eller barnfamiljer. Man kan fundera över hur man ska involvera det civila samhället för att kanske möjliggöra mer omsorg. Och så vidare.
Men tyvärr är det Vänsterpartiet som styr även detta i oppositionen.
2010-03-01
Rudbecksskolan
Läser i NA om Rudbecksskolan. En "avslöjande" artikelserie. Än har jag inte sett något avslöjande.
Det finns några saker att kommentera:
Är en skola en byggnad eller en verksamhet? Alldeles för ofta blir skolan själva byggnaden. Men en skola är nästan alltid verksamheten, innehållet. Om Rudbecksskolan i framtiden skulle finnas i andra lokaler så är ändå Rudbecksskolan kvar.
Har det varit otydligt? Bara om man inte förmår skilja på byggnad o verksamhet. Uppdraget har varit väldigt tydligt: minska antalet kvadratmeter så att vi kan värna lärarna. Då kan man inte minska lite här o lite där. Det blir bara tomma ytor utan nya intäkter. Det handlar om att lämna hela byggnader där kommunen kan få nya intäkter.
Vad vill oppositionen? Ingen vet. Det tydligaste har varit att göra om Risbergska skolan till ett gigantiskt äldreboende. Det skulle drabba 1400 elever, leda till enorma ombyggnadskostnader och ett dåligt äldreboende. Men kanske kommer mer information från s o v senare. I april...
Det finns några saker att kommentera:
Är en skola en byggnad eller en verksamhet? Alldeles för ofta blir skolan själva byggnaden. Men en skola är nästan alltid verksamheten, innehållet. Om Rudbecksskolan i framtiden skulle finnas i andra lokaler så är ändå Rudbecksskolan kvar.
Har det varit otydligt? Bara om man inte förmår skilja på byggnad o verksamhet. Uppdraget har varit väldigt tydligt: minska antalet kvadratmeter så att vi kan värna lärarna. Då kan man inte minska lite här o lite där. Det blir bara tomma ytor utan nya intäkter. Det handlar om att lämna hela byggnader där kommunen kan få nya intäkter.
Vad vill oppositionen? Ingen vet. Det tydligaste har varit att göra om Risbergska skolan till ett gigantiskt äldreboende. Det skulle drabba 1400 elever, leda till enorma ombyggnadskostnader och ett dåligt äldreboende. Men kanske kommer mer information från s o v senare. I april...
Handhälsning och kors
Läst med intresse Lena Anderssons inlägg på DN. http://www.dn.se/opinion/kolumner/seder-och-varden-1.1053069 Annars är inte Lena Andersson någon av mina favoriter. Men här träffar hon med huvudet rätt på spiken. Jag har försökt beröra samma fråga i några av mina tidigare bloggar.
Lyssnade förresten till P1 och panelen på Godmorgon Världen när hälsningsdebatten var som hetast. Det fanns en representant från tidningen Dagen med. Som så ofta jämförde hon rätten att bära slöja med rätten att bära ett kristet kors.
Men, som en parallell till Lena Anderssons krönika, det är ett tydligt exempel på den kulturrelativistiska synen som även omfattar de grupper som en gång ledde kampen för vårt moderna samhälle där bl.a. jämställdhet och människans lika och omätbara värde är grunden. Det går inte att jämföra bärandet av ett kors i en kedja runt halsen, med en slöja. Varför inte?
Problemet med slöjan är ju inte tygstycket i sig. Det är heller inte om den är religiöst motiverad eller inte. Till viss del kan det naturligtvis vara ett bekymmer om att man inte ser vem man talar med. Men inte heller detta är huvudproblemet.
Huvudproblemet är, precis som Lena Andersson argumenterar, att slöjan skapar skillnader mellan män, som norm, och kvinnor, som underordnade. Om slöjan var könsneutral, att både män och kvinnor skulle bära den på samma sätt, vore bekymret mindre. Men nu handlar det om att kvinnor och män inte är vare sig jämlika eller jämställda.
Om korset hade samma funktion, att hävda antingen mannen eller kvinnan var underordnad den andra, så skulle man kunna argumentera som Dagenjournalisten med flera. Men korset är möjligen enbart en segregerande faktor när det gäller kristen - ickekristen (även om symbolen i sig i dagsläget har en betydligt vidare betydelse).
Det finns naturligtvis inte heller här något som är svart eller vitt. Var går gränsen när en slöja blir ojämställd? Är det detsamma med andra kulturella eller religiösa attribut? Sikhernas turban? Judarnas hätta? Katolikernas förbud mot kvinnliga präster? Det finns ett antal attribut inom alla religioner, kristendomen väl inräknad, som skapar ojämställdhet.
Jag säger det åter; det mångkulturella samhället behöver en kärna av gemensamma kulturella dogmer som ska omfatta alla. Dessa dogmer är naturligtvis inte oföränderliga eller ställda utanför demokratins spelregler. Men tron på att man i ett mångkulturellt samhälle ska få leva precis som man vill är i grunden fel.
Så Lena Andersson har enligt mitt tycke helt rätt i sitt inlägg. Vi argumenterar lika, utifrån vitt skilda utgångspunkter.
Lyssnade förresten till P1 och panelen på Godmorgon Världen när hälsningsdebatten var som hetast. Det fanns en representant från tidningen Dagen med. Som så ofta jämförde hon rätten att bära slöja med rätten att bära ett kristet kors.
Men, som en parallell till Lena Anderssons krönika, det är ett tydligt exempel på den kulturrelativistiska synen som även omfattar de grupper som en gång ledde kampen för vårt moderna samhälle där bl.a. jämställdhet och människans lika och omätbara värde är grunden. Det går inte att jämföra bärandet av ett kors i en kedja runt halsen, med en slöja. Varför inte?
Problemet med slöjan är ju inte tygstycket i sig. Det är heller inte om den är religiöst motiverad eller inte. Till viss del kan det naturligtvis vara ett bekymmer om att man inte ser vem man talar med. Men inte heller detta är huvudproblemet.
Huvudproblemet är, precis som Lena Andersson argumenterar, att slöjan skapar skillnader mellan män, som norm, och kvinnor, som underordnade. Om slöjan var könsneutral, att både män och kvinnor skulle bära den på samma sätt, vore bekymret mindre. Men nu handlar det om att kvinnor och män inte är vare sig jämlika eller jämställda.
Om korset hade samma funktion, att hävda antingen mannen eller kvinnan var underordnad den andra, så skulle man kunna argumentera som Dagenjournalisten med flera. Men korset är möjligen enbart en segregerande faktor när det gäller kristen - ickekristen (även om symbolen i sig i dagsläget har en betydligt vidare betydelse).
Det finns naturligtvis inte heller här något som är svart eller vitt. Var går gränsen när en slöja blir ojämställd? Är det detsamma med andra kulturella eller religiösa attribut? Sikhernas turban? Judarnas hätta? Katolikernas förbud mot kvinnliga präster? Det finns ett antal attribut inom alla religioner, kristendomen väl inräknad, som skapar ojämställdhet.
Jag säger det åter; det mångkulturella samhället behöver en kärna av gemensamma kulturella dogmer som ska omfatta alla. Dessa dogmer är naturligtvis inte oföränderliga eller ställda utanför demokratins spelregler. Men tron på att man i ett mångkulturellt samhälle ska få leva precis som man vill är i grunden fel.
Så Lena Andersson har enligt mitt tycke helt rätt i sitt inlägg. Vi argumenterar lika, utifrån vitt skilda utgångspunkter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)