I morgon är det augusti. Men redan har mörkret kommit. Fortfarande varma kvällar är inte längre lika sommarljusa. Och kring midnatt är det mörkt.
Också det har sin tjusning. Det finns en glädje i varje årstid, i varje månad, i varje vecka året runt. Det finns solstunder en tisdag i november som ger arbetsdagen mening och glädje.
Augusti innebär att jobbstarten rycker allt närmare. Snart är den första riktiga sommarsemestern på fem år slut. Det ska bli spännande att börja jobba igen. Det finns en enorm utmaning i att göra Örebro mer liberalt. Den nya oppositionsrollen gör att det kommer att bli lättare att vara tydligt liberal. Och mot den kommunledning som nu formerats lär det inte bli så svårt att visa på skillnaderna...
Tror att jag ska börja blogga mer regelbundet från i morgon. Bara för att värma upp. Var sak har sin tid. Nu har det varit mycket stängsling, snickring och bonder. Nu gäller det att börja växla om.
Men varje dag gläder jag mig åt att jag har ett liv utanför politiken. Alldeles för många av mina kollegor, framförallt de yngre och framförallt de i de stora partierna, saknar de dimensioner som finns utanför partikanslier, partivänner och Rådhus. Det är ett av de stora bekymren med de nya politikerna. Det kan nog också bli ett ämne för en eller ett par bloggar:-)
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2011-07-31
2011-07-30
Det byggs för lite...
Läser i NA att det byggs för lite i Örebro. I år, efter koalitionens framgångsrika år, har det inte startat ett enda bygge. Och det ansvariga kommunalrådet Sundin vill ha en plan...
Det finns en uppenbar risk att det kommer att bli stora problem på byggmarknaden i Örebro i framtiden. När vi idag har en kommunledning som bara för ett år sedan karaktäriserade alla privata hyresvärdar som ansvarslösa, oacceptabla och enbart intresserade av att suga ur sina hyresgäster så mycket pengar som möjligt, så finns det grundläggande problem för en stark och kraftfull byggmarknad.
Socialdemokraterna i Örebro ser egentligen bara ÖBO som alternativet inom byggsektorn när det gäller hyresrätter. Och det finns inget större intresse från deras sida att öka andelen bostadsrätter. Villor däremot har de märkligt nog inget emot.
Socialdemokraternas ÖBO-kramande skapar kontinuerligt stora problem inte bara för hyressektorn i Örebro. ÖBO är med sina monopolistiska drag ett av de största problemen för ett bra näringslivsklimat. Låt mig peka på några problem:
ÖBOs hyror täcker idag inte kostnaderna för förvaltningen. Sannolikt har ÖBOs hyresförvaltning gått med miljonförluster många år. Men det har aldrig funnits någon vilja från socialdemokratiskt håll att kolla upp detta. Men nu har vi sett att hyresgästerna inte betalar tillräckligt för att bolaget ska klara sig. Istället är det lokalerna, affärslokalerna exempelvis, och finansförvaltningen som skapar ÖBOs vinst. Eftersom ÖBO är hyresledande, innebär det att de privata fastighetsägarna riskerar stora problem att få sina utgifter och intäkter att gå ihop. Är det förvånande att inget byggs?
Nyproduktion är idag nästan alltid en förlustaffär. Därför är det i princip omöjligt att, som NA skriver, bygga billigare och nytt. De billiga hyresrätterna måste finnas i äldre hus. Efter några år, kanske upp emot tio år, när avskrivningarna gjort sitt, kan objekten böra visa svarta siffror. För ÖBO, med sina 60 - 70 % av marknaden, är det möjligt att sprida förlusterna på de vinster man gör på äldre hus (som man också sannolikt köpt in till underpris en gång för länge sedan). Men för en mindre, privat fastighetsägare, är det nästan omöjligt. Är det förvånande att inget byggs?
ÖBO kan med sin storlek pressa priserna enormt hos alla de underleverantörer de använder sig av. Ibland har det gått till överdrift, som när bolaget krävde att få veta vinstmarginalerna hos underleverantörer. Men genom att ÖBO kan pressa priserna så, kommer samma underleverantörer att behöva ta igen på de små gungorna vad man förlorar på den stora karusellen. Åter blir det de små fastighetsägarna som hamnar i strykklass. Är det förvånande att inget byggs?
Vad är då lösningen? Det självklara borde vara att Örebro gick samma väg som andra städer och minskade det kommunägda bolagets andel av hyresmarknaden. Det lilla försök vi gjorde för ett år sedan har visat sig både vara bra och dåligt. Jag kommer aldrig att försvara Västerstaden, om det är så illa som NA skriver. Men ser man på de andra, lokala köparna, har jag hittills bara hört lovord. Det gäller alltså att kunna sälja rätt, till rätt pris och till rätt köpare.
Björn Sundin vill ha en plan, i sann socialdemokratisk kommunsocialistisk anda. Det är sossarna bra på. Planer, mål och att spendera andras pengar. Men om inte de ekonomiska incitamenten finns, kommer aldrig privata aktörer att satsa i Örebro. Och frågan är hur länge alla skattebetalare i privata hyresrätter, villor och bostadsrätter i Örebro vill fortsätta subventionera ÖBOs hyresgäster?
Media: NA, NA-Västerstaden
Det finns en uppenbar risk att det kommer att bli stora problem på byggmarknaden i Örebro i framtiden. När vi idag har en kommunledning som bara för ett år sedan karaktäriserade alla privata hyresvärdar som ansvarslösa, oacceptabla och enbart intresserade av att suga ur sina hyresgäster så mycket pengar som möjligt, så finns det grundläggande problem för en stark och kraftfull byggmarknad.
Socialdemokraterna i Örebro ser egentligen bara ÖBO som alternativet inom byggsektorn när det gäller hyresrätter. Och det finns inget större intresse från deras sida att öka andelen bostadsrätter. Villor däremot har de märkligt nog inget emot.
Socialdemokraternas ÖBO-kramande skapar kontinuerligt stora problem inte bara för hyressektorn i Örebro. ÖBO är med sina monopolistiska drag ett av de största problemen för ett bra näringslivsklimat. Låt mig peka på några problem:
ÖBOs hyror täcker idag inte kostnaderna för förvaltningen. Sannolikt har ÖBOs hyresförvaltning gått med miljonförluster många år. Men det har aldrig funnits någon vilja från socialdemokratiskt håll att kolla upp detta. Men nu har vi sett att hyresgästerna inte betalar tillräckligt för att bolaget ska klara sig. Istället är det lokalerna, affärslokalerna exempelvis, och finansförvaltningen som skapar ÖBOs vinst. Eftersom ÖBO är hyresledande, innebär det att de privata fastighetsägarna riskerar stora problem att få sina utgifter och intäkter att gå ihop. Är det förvånande att inget byggs?
Nyproduktion är idag nästan alltid en förlustaffär. Därför är det i princip omöjligt att, som NA skriver, bygga billigare och nytt. De billiga hyresrätterna måste finnas i äldre hus. Efter några år, kanske upp emot tio år, när avskrivningarna gjort sitt, kan objekten böra visa svarta siffror. För ÖBO, med sina 60 - 70 % av marknaden, är det möjligt att sprida förlusterna på de vinster man gör på äldre hus (som man också sannolikt köpt in till underpris en gång för länge sedan). Men för en mindre, privat fastighetsägare, är det nästan omöjligt. Är det förvånande att inget byggs?
ÖBO kan med sin storlek pressa priserna enormt hos alla de underleverantörer de använder sig av. Ibland har det gått till överdrift, som när bolaget krävde att få veta vinstmarginalerna hos underleverantörer. Men genom att ÖBO kan pressa priserna så, kommer samma underleverantörer att behöva ta igen på de små gungorna vad man förlorar på den stora karusellen. Åter blir det de små fastighetsägarna som hamnar i strykklass. Är det förvånande att inget byggs?
Vad är då lösningen? Det självklara borde vara att Örebro gick samma väg som andra städer och minskade det kommunägda bolagets andel av hyresmarknaden. Det lilla försök vi gjorde för ett år sedan har visat sig både vara bra och dåligt. Jag kommer aldrig att försvara Västerstaden, om det är så illa som NA skriver. Men ser man på de andra, lokala köparna, har jag hittills bara hört lovord. Det gäller alltså att kunna sälja rätt, till rätt pris och till rätt köpare.
Björn Sundin vill ha en plan, i sann socialdemokratisk kommunsocialistisk anda. Det är sossarna bra på. Planer, mål och att spendera andras pengar. Men om inte de ekonomiska incitamenten finns, kommer aldrig privata aktörer att satsa i Örebro. Och frågan är hur länge alla skattebetalare i privata hyresrätter, villor och bostadsrätter i Örebro vill fortsätta subventionera ÖBOs hyresgäster?
Media: NA, NA-Västerstaden
2011-07-21
(S)kattehöjningspolitik
Läser idag det nya styrande triumviratets artikel i NA. Det är en märklig läsning. Kortfattat kan man säga att innehållet är: Alla ska få mer!
Idrottsföreningar ska få mer.
Civilsamhället ska få mer.
Sociala företag ska få mer.
KFUM och Sensus ska få mycket mer.
och så vidare...
Det är inte svårt att se den gamla koalitionens skugga över de förslag som nu läggs. Vi drev idrottsfrågorna efter en lång tid av socialdemokratisk ickepolitik och ofta med stort motstånd från de sossar som nu svänger. Det innebar att vi blev Sveriges Idrottsstad.
Vi drev frågorna om civilsamhället så framgångsrikt att vi var före staten i detta arbete och togs som nationell föregångare. Visst fanns sossarna med i arbetet, men deras medverkan var utan engagemang eller förståelse för utvecklingen.
Vi drev frågan om att utveckla väster tillsammans med föreningarna, istället som de gamla misslyckade kommunala sosseprojekten. Även här har det inte funnits något engagemang från de sossar som nu kramar det allt dyrare och allt mer kommunala Tegelbruksprojektet.
Men när man läser artikeln är det något annat som är det slående. Det är att såväl kristdemokrater och centerpartister nu verkar ha slutit upp bakom den gamla sossepolitiken som ledde Örebro in i fördärvet. Den politik som stavas: "Mer pengar är alltid bättre."
Och redan här går det fel. Därför att det är inte mer pengar som är lösningen, inte vad gäller kontakterna med föreningar, organisationer och företag inom den civila sektorn. Inte inom de flesta andra områdena heller.
Istället handlar det om synsätt. Det civila samhällets viktigaste fråga i kontakterna med regeringen handlade inte om pengar. Den handlade om respekt. En respekt som skapade rätt bemötande, långsiktighet, förståelse. Den respekten garanterar att inte Kommunals ombudsmän påverkar politiken. Den respekten garanterar att inte politiker tar över och bestämmer.
Den grunden saknas i det styrande triumviratets politik. Därför kommer de inte att lyckas. Som i alla andra frågor där de inte är överens plåstrar de om skillnaderna med mer pengar. Men det är en högoddspolitik.
Just nu går svensk ekonomi som tåget. Men finansminstern med flera varnar för att tro att utvecklingen kommer att fortsätta. Det finns stora risker i framtiden. Det räcker med att fundera över hur USAs budgetproblem kommer att påverka den internationella konjunkturen.
I detta läge väljer triumviratet slösandets väg. De blåser upp sin budget med minst 55 miljoner kronor (egentligen är det mer, men de mörkar en massa kostnader - till exempel kring Rudbecksskolan) och tror att det ska hålla.
Rätt många kommuner gjorde det också 2006 och 2007. De fick stora problem 2008 och framåt. En del räddades av staten, men andra fick höja skatter och spara kraftigt. I den utvecklingen gick Örebro starkt.
Jag kan nu erkänna att denna ekonomiska utveckling ofta gjordes med motstånd från framförallt centerpartiets Rasmus Persson. Han menade alltid att det skulle komma mer pengar från staten. Och ofta hade han rätt. Problemet är bara att när det vänder, och han får fel, när staten inte petar in mer pengar till kommunerna eller då USAs ekonomi åter backar, så blir det örebroarna som får betala.
Triumviratets politik riskerar att leda till samma ekonomiska moras som Mats Sjöströms sosseregim ledde Örebro in i. Lena Baastad har tidigare visat att hon inte har någon ekonomisk kontroll. Rasmus Persson tror att allt alltid blir bättre. Och Lennart Bondeson har inte tagit del i styrningen av kommunens ekonomi.
Så frågan nu är: När kommer skattehöjningen?
Idrottsföreningar ska få mer.
Civilsamhället ska få mer.
Sociala företag ska få mer.
KFUM och Sensus ska få mycket mer.
och så vidare...
Det är inte svårt att se den gamla koalitionens skugga över de förslag som nu läggs. Vi drev idrottsfrågorna efter en lång tid av socialdemokratisk ickepolitik och ofta med stort motstånd från de sossar som nu svänger. Det innebar att vi blev Sveriges Idrottsstad.
Vi drev frågorna om civilsamhället så framgångsrikt att vi var före staten i detta arbete och togs som nationell föregångare. Visst fanns sossarna med i arbetet, men deras medverkan var utan engagemang eller förståelse för utvecklingen.
Vi drev frågan om att utveckla väster tillsammans med föreningarna, istället som de gamla misslyckade kommunala sosseprojekten. Även här har det inte funnits något engagemang från de sossar som nu kramar det allt dyrare och allt mer kommunala Tegelbruksprojektet.
Men när man läser artikeln är det något annat som är det slående. Det är att såväl kristdemokrater och centerpartister nu verkar ha slutit upp bakom den gamla sossepolitiken som ledde Örebro in i fördärvet. Den politik som stavas: "Mer pengar är alltid bättre."
Och redan här går det fel. Därför att det är inte mer pengar som är lösningen, inte vad gäller kontakterna med föreningar, organisationer och företag inom den civila sektorn. Inte inom de flesta andra områdena heller.
Istället handlar det om synsätt. Det civila samhällets viktigaste fråga i kontakterna med regeringen handlade inte om pengar. Den handlade om respekt. En respekt som skapade rätt bemötande, långsiktighet, förståelse. Den respekten garanterar att inte Kommunals ombudsmän påverkar politiken. Den respekten garanterar att inte politiker tar över och bestämmer.
Den grunden saknas i det styrande triumviratets politik. Därför kommer de inte att lyckas. Som i alla andra frågor där de inte är överens plåstrar de om skillnaderna med mer pengar. Men det är en högoddspolitik.
Just nu går svensk ekonomi som tåget. Men finansminstern med flera varnar för att tro att utvecklingen kommer att fortsätta. Det finns stora risker i framtiden. Det räcker med att fundera över hur USAs budgetproblem kommer att påverka den internationella konjunkturen.
I detta läge väljer triumviratet slösandets väg. De blåser upp sin budget med minst 55 miljoner kronor (egentligen är det mer, men de mörkar en massa kostnader - till exempel kring Rudbecksskolan) och tror att det ska hålla.
Rätt många kommuner gjorde det också 2006 och 2007. De fick stora problem 2008 och framåt. En del räddades av staten, men andra fick höja skatter och spara kraftigt. I den utvecklingen gick Örebro starkt.
Jag kan nu erkänna att denna ekonomiska utveckling ofta gjordes med motstånd från framförallt centerpartiets Rasmus Persson. Han menade alltid att det skulle komma mer pengar från staten. Och ofta hade han rätt. Problemet är bara att när det vänder, och han får fel, när staten inte petar in mer pengar till kommunerna eller då USAs ekonomi åter backar, så blir det örebroarna som får betala.
Triumviratets politik riskerar att leda till samma ekonomiska moras som Mats Sjöströms sosseregim ledde Örebro in i. Lena Baastad har tidigare visat att hon inte har någon ekonomisk kontroll. Rasmus Persson tror att allt alltid blir bättre. Och Lennart Bondeson har inte tagit del i styrningen av kommunens ekonomi.
Så frågan nu är: När kommer skattehöjningen?
2011-07-13
En gosekanin att älska...
När vi för fyra år sedan startade Örebro Open Art fanns det två huvudskäl. Dels att örebroarna skulle bli lite stoltare över sin stad. Tyvärr är det alldeles för få örebroare som verkligen visar att man är stolt och tycker om sin stad. Trots att den rymmer så mycket. Och så bra kultur. Inte bara Örebro Open Art. Det räcker med att skriva "Svenska Kammarorkestern." Eller "O Helga Natt". Eller "Rådhuskalender". Eller "Peter Flack." Eller "Pubmusikfestivalen." Eller...
Det andra var att göra Örebro mer känt utanför stadsgränsen. Från en socialdemokratisk högborg, grå, trist, intetsägande, lagom. Till en liberal, levande, spännande, växande stad som vågar sticka ut, sticka fram, ta plats.
Under de fyra år vi styrde lyckades vi bättre med det andra än med det första. Örebro växte under perioden 2007 - 2010 mer än någonsin. Efterhand blev vi en spelare att räkna med på område efter område, nationellt men ibland också internationellt.
Och Örebro Open Art har fyllt ut sin roll väl. Nu har vi skapat förutsättningar för i vart fall Sveriges, och kanske norra Europas mest spännande utomhuskonstbiennal. Jag hoppas att den nya kommunledningen inser detta värde.
När jag går på gatorna i min favoritstad Örebro under Örebro Open Art blir jag glad. Glad över alla dessa konstverk som är spännande, irriterande, vackra, fula, konstiga, märkliga, unika. Glad över alla människor som tar del av konsten. Glad över att människor samtalar kring och över konstverken. De är fantastiska var för sig. Men än mer fantastiska som en helhet.
Som alltid är det viktigt att vi politiker inte sätter oss till doms över konstens innehåll. Lika viktigt som att alla har rätt att tycka om eller inte tycka om det som ställs ut. Dagens konst och kultur handlar kanske oftast om att skapa känslor.
Från Rådhuset har jag kunnat följa skapandet av den gula gosekaninen. Jag har sett människor titta på den, känna på den, tala om den. Jag har sett barn klättra på den, föräldrar ta kort på dem, vuxna fundera över den. Jag har hört människor vara sura över den. Klaga på den. Vara ilskna över vad den kostar.
Men jag tror att varenda peng är väl investerad. Som en del i ett byggande av en annan stad än den vi ärvde. En mer liberal stad. Jag bär fortfarande den drömmen, att få fortsätta att utveckla Örebro till en liberal, tillåtande, modig, spännande och växande stad. De kommande tre åren är förhoppningsvis bara en tillfällig paus i det arbetet. Hösten 2014 kör vi igång igen!
Media: DN
Det andra var att göra Örebro mer känt utanför stadsgränsen. Från en socialdemokratisk högborg, grå, trist, intetsägande, lagom. Till en liberal, levande, spännande, växande stad som vågar sticka ut, sticka fram, ta plats.
Under de fyra år vi styrde lyckades vi bättre med det andra än med det första. Örebro växte under perioden 2007 - 2010 mer än någonsin. Efterhand blev vi en spelare att räkna med på område efter område, nationellt men ibland också internationellt.
Och Örebro Open Art har fyllt ut sin roll väl. Nu har vi skapat förutsättningar för i vart fall Sveriges, och kanske norra Europas mest spännande utomhuskonstbiennal. Jag hoppas att den nya kommunledningen inser detta värde.
När jag går på gatorna i min favoritstad Örebro under Örebro Open Art blir jag glad. Glad över alla dessa konstverk som är spännande, irriterande, vackra, fula, konstiga, märkliga, unika. Glad över alla människor som tar del av konsten. Glad över att människor samtalar kring och över konstverken. De är fantastiska var för sig. Men än mer fantastiska som en helhet.
Som alltid är det viktigt att vi politiker inte sätter oss till doms över konstens innehåll. Lika viktigt som att alla har rätt att tycka om eller inte tycka om det som ställs ut. Dagens konst och kultur handlar kanske oftast om att skapa känslor.
Från Rådhuset har jag kunnat följa skapandet av den gula gosekaninen. Jag har sett människor titta på den, känna på den, tala om den. Jag har sett barn klättra på den, föräldrar ta kort på dem, vuxna fundera över den. Jag har hört människor vara sura över den. Klaga på den. Vara ilskna över vad den kostar.
Men jag tror att varenda peng är väl investerad. Som en del i ett byggande av en annan stad än den vi ärvde. En mer liberal stad. Jag bär fortfarande den drömmen, att få fortsätta att utveckla Örebro till en liberal, tillåtande, modig, spännande och växande stad. De kommande tre åren är förhoppningsvis bara en tillfällig paus i det arbetet. Hösten 2014 kör vi igång igen!
Media: DN
(S)krämmande politiker
Idag har jag skickat följande pressmeddelande kring de socialdemokratiska turerna om resecentrum. Som vanligt verkar det som om Baastad, Sundin och Karlsson tror att de äger kommunen och kan använda kommunens resurser för sitt partis egenintressen. Det räcker inte med de många miljoner de får i riktigt stöd utan de tar ständigt av kommunens resurser utan lov...
Allvarliga problem med socialdemokraternas resecentrum!
Det är glädjande att kollektivtrafiken ökar. Det är nödvändigt att än fler kan åka kollektivt. En stark Örebro-region behöver en bra kollektivtrafik för arbets- studie och privat-pendling. Där finns en bred samsyn mellan de flesta partier. Men när landstingsrådet Jonas Karlsson på måndagen presenterade den socialdemokratiska visionen av ett nytt resecentrum i Örebro skapades sannolikt fler problem än vad som löstes.
-För det första ställer landstingsrådet, och den ansvariga för länets kollektivtrafik, krav på Örebro kommun. Det är en orimlighet. Staten har det sista året gjort det ännu tydligare att det är landstingets ansvar att hantera kollektivtrafikfrågor. Då ska inte ett landstingsråd komma och kräva att Örebro kommun tar ett ansvar för landstingets frågor, säger Staffan Werme, kommunalråd för Folkpartiet.
-Men det är inte förvånande. Örebro läns socialdemokrater har länge velat straffbeskatta örebroarna för länets kollektivtrafik. I många år har Örebro betalat alldeles för mycket för länstrafiken. När det nu genom den nya lagstiftningen rättas till, kallar länets socialdemokrater det för att övriga länskommuner får betala för Örebros trafik. Det verkliga är att örebroarna stöttat länskommunerna med upp emot 50 miljoner kronor (den senaste årssiffran som nu rättas till).
-Jonas Karlsson, och hans partikompis Björn Sundin, kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, är inne på samma linje. De leker med örebroarnas pengar som om de skulle vara deras egna. Men Örebro vare sig får, kan eller ska leka stat och försöka utjämna skillnader mellan olika kommuner. Vi som politiker i Örebro ska värna örebroarnas skattepengar. Det är en djup skillnad mellan en ansvarsfull liberal politik och en socialdemokratisk skatteslösarpolitik. Vi har sett det förr. Vi ser det igen. Vägen mot underskott är rak och snabb…
-Men det värsta med detta utspel är sättet det skett på. Enligt obekräftade uppgifter tidigare i vår, har landstingsrådet Jonas Karlsson krävt att det kommunalägda bolaget Örebroporten AB skulle göra skisser över det nya resecentrumet. Frågan kom oförberett upp på ett styrelsemöte, där VD vägrade föredra frågan och ordföranden Roger Andersson (s) fick föredra frågan själv. Senare stoppades ärendet eftersom det inte var förberett inom sju-partistyret. Nu presenteras dessa skisser som ett socialdemokratisk partiutspel!
-Dels är det skrämmande att ett landstingsråd kan gå in och styra över ett kommunalt bolag, oavsett om det sker genom bolagets styrelseordförande eller ej. Dels är det skrämmande att socialdemokraterna i Örebro län använder ett kommunalt bolag, och därmed också kommunala skattepengar, för att göra partiutspel.
-För många år sedan hade Nerikes Allehanda en artikelserie som hette ”Oss bröder emellan” och handlade om de oheliga socialdemokratiska allianserna mellan kommuner och landsting. Två månader efter omvalet ser vi samma sak igen. Bröderna, kompisarna Sundin och Karlsson, använder skattebetalarnas pengar som de själva tycker.
-Detta agerande ställer många frågor på sin spets. Jag kommer att be kommunens revisorer granska affären, såväl vad gäller Björn Sundins som Roger Anderssons agerande. Om det framkommer att det varit ett landstingsråd som använt kommunen och ett kommunalt bolag för socialdemokratisk partipropaganda, kommer jag att kräva att såväl Björn Sundin som Roger Andersson ställer sina platser till förfogande. Man får under inga förhållanden använda kommunen som en kassakista för partiärenden. Men tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna i Örebro agerar på detta sätt. Gränsen mellan det socialdemokratiska partiet och Örebro kommun har under Baastads, Sundins och Karlssons tid suddats ut. Det är en allvarlig utveckling vars följder knappast kan överblickas, avslutar Staffan Werme.
Media: NA, Tvärsnytt
Allvarliga problem med socialdemokraternas resecentrum!
Det är glädjande att kollektivtrafiken ökar. Det är nödvändigt att än fler kan åka kollektivt. En stark Örebro-region behöver en bra kollektivtrafik för arbets- studie och privat-pendling. Där finns en bred samsyn mellan de flesta partier. Men när landstingsrådet Jonas Karlsson på måndagen presenterade den socialdemokratiska visionen av ett nytt resecentrum i Örebro skapades sannolikt fler problem än vad som löstes.
-För det första ställer landstingsrådet, och den ansvariga för länets kollektivtrafik, krav på Örebro kommun. Det är en orimlighet. Staten har det sista året gjort det ännu tydligare att det är landstingets ansvar att hantera kollektivtrafikfrågor. Då ska inte ett landstingsråd komma och kräva att Örebro kommun tar ett ansvar för landstingets frågor, säger Staffan Werme, kommunalråd för Folkpartiet.
-Men det är inte förvånande. Örebro läns socialdemokrater har länge velat straffbeskatta örebroarna för länets kollektivtrafik. I många år har Örebro betalat alldeles för mycket för länstrafiken. När det nu genom den nya lagstiftningen rättas till, kallar länets socialdemokrater det för att övriga länskommuner får betala för Örebros trafik. Det verkliga är att örebroarna stöttat länskommunerna med upp emot 50 miljoner kronor (den senaste årssiffran som nu rättas till).
-Jonas Karlsson, och hans partikompis Björn Sundin, kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, är inne på samma linje. De leker med örebroarnas pengar som om de skulle vara deras egna. Men Örebro vare sig får, kan eller ska leka stat och försöka utjämna skillnader mellan olika kommuner. Vi som politiker i Örebro ska värna örebroarnas skattepengar. Det är en djup skillnad mellan en ansvarsfull liberal politik och en socialdemokratisk skatteslösarpolitik. Vi har sett det förr. Vi ser det igen. Vägen mot underskott är rak och snabb…
-Men det värsta med detta utspel är sättet det skett på. Enligt obekräftade uppgifter tidigare i vår, har landstingsrådet Jonas Karlsson krävt att det kommunalägda bolaget Örebroporten AB skulle göra skisser över det nya resecentrumet. Frågan kom oförberett upp på ett styrelsemöte, där VD vägrade föredra frågan och ordföranden Roger Andersson (s) fick föredra frågan själv. Senare stoppades ärendet eftersom det inte var förberett inom sju-partistyret. Nu presenteras dessa skisser som ett socialdemokratisk partiutspel!
-Dels är det skrämmande att ett landstingsråd kan gå in och styra över ett kommunalt bolag, oavsett om det sker genom bolagets styrelseordförande eller ej. Dels är det skrämmande att socialdemokraterna i Örebro län använder ett kommunalt bolag, och därmed också kommunala skattepengar, för att göra partiutspel.
-För många år sedan hade Nerikes Allehanda en artikelserie som hette ”Oss bröder emellan” och handlade om de oheliga socialdemokratiska allianserna mellan kommuner och landsting. Två månader efter omvalet ser vi samma sak igen. Bröderna, kompisarna Sundin och Karlsson, använder skattebetalarnas pengar som de själva tycker.
-Detta agerande ställer många frågor på sin spets. Jag kommer att be kommunens revisorer granska affären, såväl vad gäller Björn Sundins som Roger Anderssons agerande. Om det framkommer att det varit ett landstingsråd som använt kommunen och ett kommunalt bolag för socialdemokratisk partipropaganda, kommer jag att kräva att såväl Björn Sundin som Roger Andersson ställer sina platser till förfogande. Man får under inga förhållanden använda kommunen som en kassakista för partiärenden. Men tyvärr är det inte första gången socialdemokraterna i Örebro agerar på detta sätt. Gränsen mellan det socialdemokratiska partiet och Örebro kommun har under Baastads, Sundins och Karlssons tid suddats ut. Det är en allvarlig utveckling vars följder knappast kan överblickas, avslutar Staffan Werme.
Media: NA, Tvärsnytt
2011-07-06
Från ett litet parti
Folkpartiet är ett rätt litet parti. De socialliberala åsikterna delas idag av ungefär 7% av svenskarna. I Örebro är vi ett par procent fler. Som mest i modern tid har vi lockat ungefär 15 %.
Under alliansens tid har Folkpartiet backat med ungefär 4 %, från 11 till 7 %. Alliansen har uppenbarligen inte varit bra för Folkpartiet. Så nu ska vi gå ur!
Eller?
Jag blir så trött när jag läser centerpartisternas framgångslösning. När inte den egna politiken räcker till, så ska man skylla på någon annan. Nu är det moderaternas fel. Det är deras fel att de är för duktiga och därför ska man sluta. Det finns bara en sak att säga om det: Återvändsgata.
Vem tror att centerpartiet blir större bara för att man inte hänkar med modsen? Är det inte så att de politiska idéerna borde leda människorna till partiet? Är det inte där problemet ligger för centerpartisterna och deras parti. Förr var de ett bondeparti. Ordentligt konservativt. Sen blev de ett landsbygdsparti. Då fanns det tydliga röda strömmar inom partiet. Då samarbetade man gärna med sossarna. En del av denna också rätt konservativa centersocialism har levat kvar länge. I Örebro län har Centern varit en trogen del av den oändliga socialdemokratiska maktapparaten fram till förra valet. Och här har det gått bättre för partiet? Knappast.
Maud Olofsson insåg att de gamla centeridéerna var dödfödda. Hon har försökt skapa ett liberalt parti av centern. I vissa lägen ordentligt nyliberalt. I andra lägen rätt socialliberalt. Det har sannolikt varit nödvändigt. Men det är inte säkert att det leder till framgång.
27 % av svenskarna säger sig vara liberaler. Det är bara en grupp som är större, de oideologiska som har 7 % fler sympatisörer. Liberalerna finns inom flera partier. Det är knappast så att bara Folkpartiet har liberaler inom sig. Och liberalismen har vunnit så många segrar att rätt många av de oideologiska om de tänkte efter nog hade rätt mycket liberalism i sig. Den marknadsanpassade, styrda ekonomin, med ökande individualism och valfrihet, är idag normen (även om sossarna i t. ex. Örebro läns landsting fortfarande tror att politikerna, läs Marie-Louise Forssberg-Fransson, vet bättre om vad alla vill än örebroarna själva...).
Liberalismens segrar har inneburit att de flesta partier också ofta driver en någorlunda liberal politik inom många områden. För maktpartierna m och s är det nödvändigt att i stora delar ändå ha en politik som passar merparten av de 27 % liberaler. För Folkpartiet är liberalismen inget man kan välja bort. Miljöpartiet vill gärna framstå som lagom liberalt. Det är nästan så att även KD ibland verkar lite liberalt. Det är i denna mittfåra centerpartiet nu ska placera sig.
Är det sannolikt att det leder till omedelbar framgång? Knappast. Varför skulle just centern vara bättre än originalet Folkpartiet att sno åt sig av de 27 % liberaler? Inget talar för det. Men om man lägger ett par procent liberaler till de lika många landsbygdsväljarna, så klarar man i alla fall riksdagsspärren.
Det är dessa hårda fakta centerpartisterna borde fundera över. Då skulle nog tankarna om att lämna alliansen bli mindre framträdande.
Jag bloggade sju bloggar i februari om Folkpartiets framtid. Jag tror nämligen att liberalismen har en framtid, oavsett hur det ser ut med Alliansen efter valet 2014. Jag tror också att vi behöver ett flerpartisystem, där någon kan utmana maktpartierna m och s på fler områden.
Men jag var då, och är det fortfarande, mycket tydlig på att detta stärkande av Folkpartiet måste ske inom Allianssamarbetet. Det finns inga bärande skäl, vare sig partiegoistiska eller alliansegoistiska, att ens diskutera att lämna Alliansen. Om de små partierna skulle säkra sin överlevnad skulle de snarare driva frågan om gemensamma listor, att skapa en valkartell redan före valet 2014, där Allians för Sverige blev överskriften, medan partierna själva kan nominera under denna överbyggnad. Men den frågan verkar tyvärr död.
Det kontraproduktiva agerande som bland annat Örebros centerpartistiske länsordförande Lars Johansson hänger sig åt är enbart ett tragiskt exempel på ett parti som saknar både politisk inriktning och självförtroende. Det var inte bättre förr, när sossarna kunde styra orubbat i årtionde efter årtionde. Det kan bli bättre i morgon, om såväl Folkpartiet som Centerpartiet blir bättre på att driva en politik som attraherar fler. Eller så kanske man ska acceptera att man driver en politik som bara attraherar de 7 % som verkligen tänker socialliberalt, eller de 4 % som är landsbygdsliberaler...
Så istället för att skylla på de stora, stöddiga moderaterna måste vi göra ett bra hemarbete. För ingen av oss tjänar på att moderaterna blir svagare. Det räcker med att se hur det gick i Örebro. Det är inte på grund av vare sig Folkpartiets, Centerpartiets eller Kristdemokraternas svaghet som Koalition Örebro inte behöll makten. Det är på grund av att moderaterna här är svagare än i landet som vi inte klarade den uppgiften. Och resultatet? En röd kökkenmödding.
Är det den centerpartistiska framtidsdrömmen?
Media: SVD, DN
Under alliansens tid har Folkpartiet backat med ungefär 4 %, från 11 till 7 %. Alliansen har uppenbarligen inte varit bra för Folkpartiet. Så nu ska vi gå ur!
Eller?
Jag blir så trött när jag läser centerpartisternas framgångslösning. När inte den egna politiken räcker till, så ska man skylla på någon annan. Nu är det moderaternas fel. Det är deras fel att de är för duktiga och därför ska man sluta. Det finns bara en sak att säga om det: Återvändsgata.
Vem tror att centerpartiet blir större bara för att man inte hänkar med modsen? Är det inte så att de politiska idéerna borde leda människorna till partiet? Är det inte där problemet ligger för centerpartisterna och deras parti. Förr var de ett bondeparti. Ordentligt konservativt. Sen blev de ett landsbygdsparti. Då fanns det tydliga röda strömmar inom partiet. Då samarbetade man gärna med sossarna. En del av denna också rätt konservativa centersocialism har levat kvar länge. I Örebro län har Centern varit en trogen del av den oändliga socialdemokratiska maktapparaten fram till förra valet. Och här har det gått bättre för partiet? Knappast.
Maud Olofsson insåg att de gamla centeridéerna var dödfödda. Hon har försökt skapa ett liberalt parti av centern. I vissa lägen ordentligt nyliberalt. I andra lägen rätt socialliberalt. Det har sannolikt varit nödvändigt. Men det är inte säkert att det leder till framgång.
27 % av svenskarna säger sig vara liberaler. Det är bara en grupp som är större, de oideologiska som har 7 % fler sympatisörer. Liberalerna finns inom flera partier. Det är knappast så att bara Folkpartiet har liberaler inom sig. Och liberalismen har vunnit så många segrar att rätt många av de oideologiska om de tänkte efter nog hade rätt mycket liberalism i sig. Den marknadsanpassade, styrda ekonomin, med ökande individualism och valfrihet, är idag normen (även om sossarna i t. ex. Örebro läns landsting fortfarande tror att politikerna, läs Marie-Louise Forssberg-Fransson, vet bättre om vad alla vill än örebroarna själva...).
Liberalismens segrar har inneburit att de flesta partier också ofta driver en någorlunda liberal politik inom många områden. För maktpartierna m och s är det nödvändigt att i stora delar ändå ha en politik som passar merparten av de 27 % liberaler. För Folkpartiet är liberalismen inget man kan välja bort. Miljöpartiet vill gärna framstå som lagom liberalt. Det är nästan så att även KD ibland verkar lite liberalt. Det är i denna mittfåra centerpartiet nu ska placera sig.
Är det sannolikt att det leder till omedelbar framgång? Knappast. Varför skulle just centern vara bättre än originalet Folkpartiet att sno åt sig av de 27 % liberaler? Inget talar för det. Men om man lägger ett par procent liberaler till de lika många landsbygdsväljarna, så klarar man i alla fall riksdagsspärren.
Det är dessa hårda fakta centerpartisterna borde fundera över. Då skulle nog tankarna om att lämna alliansen bli mindre framträdande.
Jag bloggade sju bloggar i februari om Folkpartiets framtid. Jag tror nämligen att liberalismen har en framtid, oavsett hur det ser ut med Alliansen efter valet 2014. Jag tror också att vi behöver ett flerpartisystem, där någon kan utmana maktpartierna m och s på fler områden.
Men jag var då, och är det fortfarande, mycket tydlig på att detta stärkande av Folkpartiet måste ske inom Allianssamarbetet. Det finns inga bärande skäl, vare sig partiegoistiska eller alliansegoistiska, att ens diskutera att lämna Alliansen. Om de små partierna skulle säkra sin överlevnad skulle de snarare driva frågan om gemensamma listor, att skapa en valkartell redan före valet 2014, där Allians för Sverige blev överskriften, medan partierna själva kan nominera under denna överbyggnad. Men den frågan verkar tyvärr död.
Det kontraproduktiva agerande som bland annat Örebros centerpartistiske länsordförande Lars Johansson hänger sig åt är enbart ett tragiskt exempel på ett parti som saknar både politisk inriktning och självförtroende. Det var inte bättre förr, när sossarna kunde styra orubbat i årtionde efter årtionde. Det kan bli bättre i morgon, om såväl Folkpartiet som Centerpartiet blir bättre på att driva en politik som attraherar fler. Eller så kanske man ska acceptera att man driver en politik som bara attraherar de 7 % som verkligen tänker socialliberalt, eller de 4 % som är landsbygdsliberaler...
Så istället för att skylla på de stora, stöddiga moderaterna måste vi göra ett bra hemarbete. För ingen av oss tjänar på att moderaterna blir svagare. Det räcker med att se hur det gick i Örebro. Det är inte på grund av vare sig Folkpartiets, Centerpartiets eller Kristdemokraternas svaghet som Koalition Örebro inte behöll makten. Det är på grund av att moderaterna här är svagare än i landet som vi inte klarade den uppgiften. Och resultatet? En röd kökkenmödding.
Är det den centerpartistiska framtidsdrömmen?
Media: SVD, DN
2011-07-04
Inte Almedalen
I år är jag inte i Almedalen. Det är ett medvetet val. Har haft ett antal förfrågningar men tackat nej. Det är sex år sedan jag hade en riktig semester. Valåret 2006 blev det ingen. Majoritetsåren 2007-2010 lika illa. Så det är faktiskt ända till 2005 jag fått drömma mig tillbaka.
Annars är Almedalen rätt fascinerande. Det beskrivs ofta som ett mingelparty för politiker och samhällsorganisationer. Så är det.
Men det är också en tuppfäktning. Vem får flest seminarier? Vem får de bästa? Hetaste? Intressantaste? Vem får media?
Jag har varit i Almedalen både ensam och med familj. Det är väl rätt lätt att säga att det inte är någon hit att ta med familjen och tro att man ska kunna umgås. Ska man vara paneldeltagare på seminarierna, och kanske lyssna på någon partiledare, finns inte tid med så mycket bad, sol och lugna kvällar.
Men Almedalen är något jag tycker alla som har ett samhällsintresse någon gång borde besöka. Det finns enormt många intressanta föreläsare och seminarier. Det är gratis vidareutbildning i toppklass!
Och så kommer det intressanta utspel. Jag menar att statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i sina analyser av sossarnas nya SD-vänliga linje. Det som nu håller på att ske i svensk riksdag är att Juholt öppnar för ett mer samstämmigt tredje block som på väsentliga punkter kommer att driva en antiregeringspolitik. Det är inte bara att glänta på dörren för SD. Det är att öppna den på vid gavel!
Det finns en sida hos Håkan Juholt som oroar mig. Tyvärr känner jag igen den från den lokala politiken. Vem vet vad Juholt egentligen står för? Är han inte mest en sossepopulist som söker de enkla svaren på de rätta frågorna? Det spelar väl mindre roll om de är vänster eller höger, bara de passar in i den traditionella arbetarvärderingsportföljen...
Men denna traditionella arbetarvärderingsportfölj är inte någon upplyftande väska. Den är fylld med rätt mycket skräp. Där finns arbetare som skriker "Go home" åt arbetare från andra länder. Där finns bruksmentalitetens inskränkthet och ovilja att acceptera främlingar. Där finns arbetargrabbarnas förakt för högre utbildning. Där finns den nästan religiösa tron på socialdemokratin och på partiet. Där finns de ohälsosamma kopplingarna mellan fack och parti. Där finns den konservatism som tyckte att allt var bättre förr, inte minst på Palmes tid.
I de flesta av dessa frågor är avståndet mellan S och SD liten. Partierna blir delvis spegelbilder av varandra.
Under lång tid, från Palme med sin internationalism till Sahlin med sitt starka Stockholmsperspektiv, hölls dessa värderingar oftast nere, i vart fall i partiets centrala politik. Men vad händer nu?
I Örebro är det inte alls lika illa ännu. Men vem vet vad sossarna och Lena Baastad står för? Vilken politik vill de driva? Är det bara populism? Är det bara röstmaximering? Jag har, trots att jag jobbat nära Baastad och Sundin i många år nu, inte en aning om vad de står för. Det enda jag vet är att Sundin är Örebros bästa spindoktor någonsin, och att han i team med Baastad lyckats med att skapa en bild av en bra politiker - utan politik...
Men vad händer med ett parti som saknar politik får ledare som inte har förmågan att sätta de gränser som företrädarna gjort? Vem kommer efter Baastad? Hur hanterar Juholt och hans grabbar den sossiga bruksmentaliteten? Hur mycket är makten värd? En öppen dörr till SD?
Media: DN, Expressen
Annars är Almedalen rätt fascinerande. Det beskrivs ofta som ett mingelparty för politiker och samhällsorganisationer. Så är det.
Men det är också en tuppfäktning. Vem får flest seminarier? Vem får de bästa? Hetaste? Intressantaste? Vem får media?
Jag har varit i Almedalen både ensam och med familj. Det är väl rätt lätt att säga att det inte är någon hit att ta med familjen och tro att man ska kunna umgås. Ska man vara paneldeltagare på seminarierna, och kanske lyssna på någon partiledare, finns inte tid med så mycket bad, sol och lugna kvällar.
Men Almedalen är något jag tycker alla som har ett samhällsintresse någon gång borde besöka. Det finns enormt många intressanta föreläsare och seminarier. Det är gratis vidareutbildning i toppklass!
Och så kommer det intressanta utspel. Jag menar att statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i sina analyser av sossarnas nya SD-vänliga linje. Det som nu håller på att ske i svensk riksdag är att Juholt öppnar för ett mer samstämmigt tredje block som på väsentliga punkter kommer att driva en antiregeringspolitik. Det är inte bara att glänta på dörren för SD. Det är att öppna den på vid gavel!
Det finns en sida hos Håkan Juholt som oroar mig. Tyvärr känner jag igen den från den lokala politiken. Vem vet vad Juholt egentligen står för? Är han inte mest en sossepopulist som söker de enkla svaren på de rätta frågorna? Det spelar väl mindre roll om de är vänster eller höger, bara de passar in i den traditionella arbetarvärderingsportföljen...
Men denna traditionella arbetarvärderingsportfölj är inte någon upplyftande väska. Den är fylld med rätt mycket skräp. Där finns arbetare som skriker "Go home" åt arbetare från andra länder. Där finns bruksmentalitetens inskränkthet och ovilja att acceptera främlingar. Där finns arbetargrabbarnas förakt för högre utbildning. Där finns den nästan religiösa tron på socialdemokratin och på partiet. Där finns de ohälsosamma kopplingarna mellan fack och parti. Där finns den konservatism som tyckte att allt var bättre förr, inte minst på Palmes tid.
I de flesta av dessa frågor är avståndet mellan S och SD liten. Partierna blir delvis spegelbilder av varandra.
Under lång tid, från Palme med sin internationalism till Sahlin med sitt starka Stockholmsperspektiv, hölls dessa värderingar oftast nere, i vart fall i partiets centrala politik. Men vad händer nu?
I Örebro är det inte alls lika illa ännu. Men vem vet vad sossarna och Lena Baastad står för? Vilken politik vill de driva? Är det bara populism? Är det bara röstmaximering? Jag har, trots att jag jobbat nära Baastad och Sundin i många år nu, inte en aning om vad de står för. Det enda jag vet är att Sundin är Örebros bästa spindoktor någonsin, och att han i team med Baastad lyckats med att skapa en bild av en bra politiker - utan politik...
Men vad händer med ett parti som saknar politik får ledare som inte har förmågan att sätta de gränser som företrädarna gjort? Vem kommer efter Baastad? Hur hanterar Juholt och hans grabbar den sossiga bruksmentaliteten? Hur mycket är makten värd? En öppen dörr till SD?
Media: DN, Expressen
2011-07-02
Drömmen om en trädgård
Jag äger en trädgård. Det är inte den första, snarare den fjärde. Men förhoppningsvis den sista.
Min trädgård är gammal. Huset jag bor i är från mitten av 1800-talet. En rätt enkel bondestuga. Vi gissar att det först var en enkelstuga som sedan byggdes på med ett rum till. En oinredd kallvind blev två rum med snedtak och låg takhöjd. Man kan fortfarande spåra en del av det gamla i trädgården. Några äppelträd. Ett päronträd. En krikonlund. Körsbär.
Min trädgård är stor. Beroende på hur man räknar kan den vara allt från ett par tusen, till kanske sex tusen kvadratmeter. Oklarheten beror på om man ska räkna med den lund, eller den löväng, den ligger i.
Just detta sätt att beskriva min trädgård visar på det största problemet med den.
Den förre ägaren, min svärfar, var inte den största av trädgårdsfantaster. Han var lika illa för sin trädgård som min far var för sina, fast tvärsom. Där min far gick fram och rensade både gräs och ogräs, lät min svärfar allt växa. Den klippta gräsmattan blev mindre för vart år. Syrenhäcken allt bredare. Snöbärsbuskarna, rosenspirean och allt annat slyliknande vandrade glatt in. Kirskål, knölklocka, nässlor, tistlar och kvickrot var trädgårdens vanligaste bebyggare.
I fem år har jag haft hand om trädgården. Och den är inte likadan som förr. Det finns en gräsmatta där gräsmattan ska finnas. Det finns åter en grusgång framför huset, omgiven av gammaldags rosor. Det finns ett par rabatter. Krokus, tulpan och narcisser växer där de ska. Och nyss plockade vi ytterligare tre liter jordgubbar.
Men bland rosorna trivs fortfarane knölklockor och nässlor. Och efter ett dåligt jordinköp också åkervinda. För att inte tala om jordgubbslandet. Det är rätt fantastiskt att de överhuvudtaget växer bland alla de nässlor och knölklockor som finns. Men på något sätt gör de det.
Idag är det den första juli. Jag har ännu inte hunnit plantera ut de blommor jag sådde i våras. Tomaterna, gurkan och squashen växer där den ska. Men fortfarande står tagetes, astrar och ageratum i sina småkrukor...
Där är problemet åter igen. Jag är för optimistisk om tid och möjlighet. Eller, som min kära hustru säger, du ser ju redan nu hur det kommer att se ut när (eller om) det blir färdigt...
För den lund min trädgård består av kanske blir en lund om några år, när resterna av vinterns skogsavverkning bleknat och fåren fått beta av den värsta slyn igen.
Och de land jag ser framför mig på den plats där förr Fällerstas bästa jordgubbar växte i snöraka rader, verkligen är land och inte en yta med bara nässlor, kvickrot och elände.
Och krikonlunden är röjd och slagen, äppelträden beskurna, häcken förminskad, stenmurarna uppbyggda, hönshuset klart, rosenrabatterna rabatter, klängrosorna klängande och så vidare.
Men nån gång ska det bli färdigt.
En vis man sa någon gång att den människa som aldrig haft en trädgård, kommer att sakna förståelse för Gud. Det finns mycket sanning i detta. Trädgårdens misslyckanden, och dess undersköna detaljer, är på många olika sätt bilder av de relationer som finns, eller borde finnas, mellan människan och hennes skapare.
Så varje gång jag går och funderar över hur illa trädgården ser ut, så tackar jag samtidigt Gud för hur vacker den är. Som en del av hans skapelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)