När Alf Svensson på Newsmill skriver om åldersfixeringen vid dagens partiledarval sätter han ord på tankar jag burit under hela sommaren. Det är fascinerande att se hur politiken föryngras, hur ålder oftast är en nackdel för politiska uppdrag och hur lite erfarenhet värderas, såväl på riks- som på lokalplanet.
De senaste fyra åren har jag haft glädjen att ha uppdraget som ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg, en av Sveriges Kommuner och Landstings permanenta beredningar. Det uppdraget har fått mig att fundera mer på åldrandet och ålderns inflytande än på länge. Jag har fått möjligheter att få del av värderingar, uppfattningar, insikter och utmaningar som äldre personer delat med sig av.
Sverige håller på att gå från ett land där ålderdom sågs som ett kollektiviserande av människan, till ett individualiserat åldrande. Förr passerade du 65-årsdagen och blev en del av samhällsbördan. Din produktiva tid var ute. Du skulle vegetera, kanske passa barnbarn och långsamt försvinna i skuggorna tillsammans med alla andra, likadana, grå pensionärer. De som valde ett annat liv, de som jobbade, var engagerade i föreningsliv och samhällsutveckling, var de udda, de få radikala.
Men något har hänt. Idag räknar de flesta pensionärer att ha en tredjedel av livet kvar när de passerat 65. Fler vill jobba. Fler är engagerade i olika uppdrag. Fler är unga långt upp i åren. Och många passar barnbarn när tiden räcker till. Men fortfarande finns det kvar många av de uttalade eller outtalade regler som gör att äldre inte kommer i fråga. Fortfarande hör jag alldeles för många som passerat pensionsåldern som säger att de känner att de plötsligt blivit en del av ett kollektiv de inte vill tillhöra. Alldeles för ofta saknas de individuella lösningar vi som fortfarande är yngre tar som självklara.
Nu ser man att det händer saker. I föreningslivet är de grå håren allt oftare företrädda på alla möjliga poster. Inom näringslivet sker stora förändringar. Seniorkonsulter, egna företagare och rättighet att jobba även efter 65-årsdagen har öppnat nya möjligheter till meningsfulla liv för fler.
Men inom politiken verkar det gå åt andra hållet. De partiledarval som nu sker inom flera partier, där förnyelse är ett ledord för alla, visar på den misstro mot ålder, erfarenhet och levnadsvisdom som verkar genomsyra politiken idag. Alf Svensson beskriver det utifrån en synvinkel.
Men sannolikt beror det på många olika faktorer. Det mediala samhället, där snabbheten är en nödvändighet, är i betydligt högre grad anpassat till en multitaskande 28-åring, än en eftertänksam 65-åring. Samma mediala samhälle har också skapat en bildvärld, där utseendet inom vissa sektorer är allt, och inom politiken blir allt mer.
Det är knappast säkert att detta är en positiv utveckling. Men det finns än fler orosmoln kring den åldersfixering som nu verkar ta sitt grepp kring riksdagspartierna. Det handlar om politikens innehåll, och vad politik är. Som så ofta är detta också ett spel mellan den media som behöver politiker och de politiker som behöver media.
Demokrati är långsamhet. Det handlar om diskussioner och samtal. Det handlar om övertygande, om förankring och om förändring. Det handlar om att låta beslut mogna fram och låta fattade beslut förändras när verkligheten förändras. Men dagens snabba samhälle kräver också allt snabbare politik. Det finns vare sig tid eller utrymme för det långsamma. Det finns inte trycksvärta nog för alla livets gråskalor. Det finns knappt utrymme för något politiskt innehåll. Politiken blir ett spel där de enkla, svartvita lösningarna blir de som vinner. Bäst är den politiker som klarar av att skapa en förtroendesituation på 35 sekunder i rapport. Sämst den som skriver enormt långa debattartiklar (eller bloggar...).
Jag upplever tyvärr att synen på politiken som ett spel, där det handlar om att vinna spelet, inte få genomslag för sina tankar och idéer blir allt vanligare. Och det är ofta de yngre som fostrats in i detta sätt att tänka. Det är inte nödvändigt de som är yngre, men detta sätt att se på politiken är mer företrädd.
En sak som livet lärt mig är att världen inte är svart eller vit. Det finns inga enkla svar, om det ens finns svar på alla frågor. Jag har förstått att man måste kunna förändra sig och sin världsuppfattning utifrån att andra människor faktiskt kan ha mer rätt än vad jag har, och att denna förändring måste kunna gå på djupet. Det har gjort politiken betydligt svårare, eftersom den politik där man själv alltid har rätt och motståndaren alltid fel, skapar större möjligheter både att hålla ihop ett parti, få det att växa och skapa en bild av de onda och goda i media och mot väljarkåren.
Jag tror det är helt rätt att partier i dagsläget söker förändring och förnyelse. Alldeles för många partier saknar idag en tydlig framtidsbild, en stark förankring i en ideologi och en färdväg. Alldeles för många beskriver istället framgång i spaltmillimeter, mediatid och opinionsframgångar. Kanske skulle den radikalaste framgångsvägen vara att nästa gång välja en äldre partiledare.
För inte är Bengt Westerberg en sämre partiledare idag än 1990? Och visst skulle man kunna ha tänkt den lätt hädiska tanken att Carl Bildt faktiskt blivit en bättre statsminister 2010 än vad han blev 1991...
Media: DN, SVD, SVD, SVD, SR, Newsmill
Bloggar: http://kentpersson.wordpress.com/2011/09/03/det-politiska-ledarskapet-kommer-att-granskas-och-diskuteras-livligt-i-host/
2 kommentarer:
Tror du har rätt i vissa delar av din analys. Fast det viktigaste måste ändå vara att politiker representerar samhället.
Det ska alltså inte vara vita, medelålders män som har politiska poster i samhället, utan det ska vara en heterogen grupp. Precis som samhället.
Det vi ser idag är att unga personer har mindre tilltro på demokrati, vilket är en negativ utveckling. Mycket av detta beror på att majoriteten av de politiskt aktiva tillhör en generation som de inte tillhör, därmed blir det en norm och en exkludering för de ofta väldigt kompetenta unga politikerna.
Jo, du har liksom jag rätt i delar din analys. Det finns inte ett enkelt svar. (Här heller...)
Fast jag är inte säker på att den bristande tilltron till demokratin beror på att man inte kan identifiera sig med politikerna, snarare att man inte kan identifiera sig med det demokratiska sättet att styra. Långsamhet. Kompromissande. Inte omedelbar behovstillfredsställelse...
Skicka en kommentar