Socialdemokraterna pratar mycket om ungdomsarbetslöshet. Men de har en helt annan väg att lösa den. Fler platser på universitet och högskolor. Fler offentligt finansierade jobblösningar.
Det är en rätt intressant dualism. Varför talar inte Folkpartiet mer om fler platser på universiteten, partiet har ju ändå ansvaret för dem? Skälet är ganska enkelt. Det är bara att gå till SCB. 1990 föddes 124000 barn i Sverige. Tio år senare var det 25 % färre. Idag ser vi en gymnasieskola som lider under minskande ungdomskullar. Istället för utbyggnad handlar det om nedläggningar och anpassningar till verkligheten.
Just nu är många av 1990-barnen på väg genom universitetet. Om några få år har de passerat. Då kommer svenska universitet och högskolor att vara i samma situation som gymnasierna är nu. Frågan kommer inte att vara hur många nya platser som ska till, utan hur vissa högskolor ska överleva. I det perspektivet är huvudförslaget i socialdemokraternas "jobbpolitik" för unga obsolet.
Kvar står större lönespridning mot offentligt finansierade jobb. Socialdemokraterna pratar gärna om "jobbgarantier" från första dagen för de arbetslösa unga. Men det är svårt att veta vad dessa "jobbgarantier" egentligen innehåller. Och det finns många fler frågetecken. Förutom finansieringsfrågan och innehållsfrågan är den huvudsakliga frågan om en jobbgaranti är en riktig väg att gå.
De allra flesta arbetslösa ungdomarna är det under korta tider. Den arbetslöshetsstatistik som redovisas innehåller unga på väg mellan utbildningar, på väg från utbildning till arbete eller på väg mellan arbeten. För de allra flesta är arbetslösheten kortvarig. Det finns risker att en jobbgaranti från första dagen skulle bli kontraproduktiv. Istället för att bli en väg in i arbete, blir det en identifikationsväg in i arbetslöshets- och offentliga bidragsträsket.
Det finns en annan väg att gå för att minska arbetslösheten för unga. Det är den Folkpartiet och Jan Björklund pekar på. Lägre ingångslöner. Större lönespridning. Det fungerar i flera andra länder. Det kommer att fungera i Sverige.
Men här säger socialdemokraterna nej. Deras koppling till facket får dem att inte ens kunna diskutera den lösning som alla borde söka. Det visar än en gång på behovet av såväl en fri fackföreningsrörelse som en fri socialdemokrati.
Jan Björklunds utspel är viktigt. Opinionsbildning från ledande politiker spelar en stor roll för hur utvecklingen ska gå. Men det krävs mer.
Under min tid som kommunstyrelseordförande i Örebro arbetade jag intensivt med att skapa en ökad lönespridning inom kommunen. Skälet var enkelt. Örebro hade en mycket sammantryckt lönestruktur. Det lönade sig dåligt att bli bättre i sitt jobb, erfarenhet premierades inte och ingångslönerna kunde i vissa fall behöva bli så höga att nyutbildade riskerade att få högre löner än de med erfarenhet. Det politiska budskapet var tydligt: Öka lönespridningen. Men genomslaget var uselt. Det första åren minskade faktiskt lönespridningen, tvärt emot de politiska kraven. Varför?
Ett av huvudskälen var att lönesättande chefer inte orkade med att genomföra de strukturell förändringar som en ökad lönespridning krävde. Det är enklare som chef att ge alla ungefär lika mycket, än att göra individuella bedömningar. Det är enklare som chef om alla har ungefär samma lön, då behöver man ju inte förklara varför någon har mer eller mindre lön än någon annan.
En ökad lönespridning, med lägre ingångslöner för unga, är en väg som måste prövas för att få ner ungdomsarbetslösheten och minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Då krävs en kraftig politisk opinionsbildning och en fackföreningsrörelse som ser till de ungas möjligheter men också en kraftfull satsning på chefer som kan, vågar och vill vara chefer med allt vad det innebär (i vart fall inom offentlig sektor).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar