Vetenskapens irrgångar

I måndags träffade jag Ragnar. Han är 92 år och var med på ett Folkpartimöte. Mötet handlade om hur vi jobbat i partiet främst med omvalet 2011 men var också ett avstamp inför valet 2014. Ragnar berättade att han brukar skjutsa sin bror till sjukhuset då och då. Brorsan är 101...

Den som ser och pratar med Ragnar tror nog att man pratar med en pigg 70-åring som valt att inte åldras.

Den bilden, och flera liknande, bär jag med mig när jag funderar kring äldrepolitik och den utmaning vi står för idag, när allt fler blir allt äldre. Men jag bär också med mig andra bilder. Som den av kvinnan som drygt 70 år gammal har massor av sjukdomar som begränsar hennes liv och livsglädje, men där hon ändå kämpar varenda dag och på något sätt ändå hittar smulorna av glädje och låter dem lysa upp dagen.

Eller den av mannen, också drygt 70, som glömsk av alzheimer gjorde av med familjens sparade pengar innan någon hann inse hur illa det var.

Eller...

Det finns miljoner äldre människor. Varenda en är en individ. Varenda en har ett eget livsöde och en egen framtid. Varenda en är ett original, omöjligt att vare sig kopiera eller kollektivisera.

Det är i det perspektivet jag läser debattartikeln i gårdagens DN. Där tre forskare finner att så många som drygt hälften av de som är över 77 år inte klarar av den valfrihet vi politiker vill påtvinga dem. Så här avslutas artikeln:

Det är dock uppenbart att den marknadsekonomiska modell som fungerar för tandkräm och restauranger inte på samma sätt kan fungera för äldreomsorgen. Valfrihet skall finnas också för de allra äldsta och svagaste. Men vi är kritiska till den övertro som verkar finnas från politiskt håll att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.

Det finns många problem med denna artikel.

Vilken människosyn har författarna? Hälften av alla 77-åringar klarar inte av att göra de val vi vill att de ska klara. Men hälften klarar det. Ska då den hälft som inte klarar det bli normen? Eller ska vi individualisera även kraven på valfrihet så att den som kan och vill välja, också får det, medan den som inte kan, inte heller ska behöva?

Det sannolika är att man med forskning skulle kunna komma till samma resultat även vad gäller andra åldersgrupper. Hur många 60-åringar klarar inte av de val som behöver göras? Hur många 25-åringar klarar inte av att förstå vad som står på en medicinförpackning, även om de kan stava sig igenom texten?

Hur många barnfamiljer är det som uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa, som köper cola och pizza och förstör både föräldrarnas och barnens hälsa, när vetenskapen säger att vi borde äta morötter och viltkött?

Är det just att det är drygt hälften av de undersökta som inte klarar testen som är det avgörande för att omyndigförklara en miljon människor? Är det rätt gräns, rent vetenskapligt? Borde den kanske sättas högre, med mer valfrihet som följd? Eller kanske lägre, eftersom det är uppenbart att inte ens 20-, 30-, och 40-åringar alla gånger förstår vilka val de rent vetenskapligt borde göra?

Har någon rätt, vare sig om man är forskare eller politiker, att träda in som ställföreträdande livskonsult. En konsult som tar över din beslutanderätt och bestämmer vad som är bäst för dig i alla lägen, eftersom du uppenbart inte klarar av att göra de rationella och vetenskapligt korrekta valen?

OK - jag inser att jag sannolikt övertolkar artikelförfattarnas tanke med sin artikel. Men den är ett otroligt tydligt exempel på två saker, som båda har med politik att göra:

Den ena är den tydliga kollektiviseringen av åldrandet. Det ska finnas en generell politik för alla. I detta fall alla över 77 år, eftersom så många inte klarar av valfriheten. Detta är traditionell vänsterpolitik, företrädd in i det längsta av såväl socialdemokrater och socialister. För en liberal är det en orimlig hållning. Det spelar ingen roll om du är 27 eller 77. Du är individ i alla fall. Du ska tillåtas skapa din egen framtid i så stor utsträckning som möjligt, oavsett ålder. Och det offentligas uppdrag blir då inte att likrikta politiken utifrån den sårbarastes villkor, utan att finna system som stödjer och lyfter de sårbaraste, som hjälper med val som inte individen förmår göra, men som samtidigt ger de starkare frihet att fortsätta forma sina liv.

Den andra är synen på vetenskap. Vi lever i en samtid där forskning och vetenskap har blivit den nya religionen. Allt kan och allt ska förklaras vetenskapligt. Men det är inte sant, eller snarare - bilden behöver kompletteras.

Vetenskap utan en överton, eller en grund, av moral, etik och dogmer, kan lika gärna skapa klusterbomber, datavirus eller klonade människor, som ambulanser, facebook eller ett nytt penicillin. Vetenskapen i sig är vare sig ond eller god, eller kanske snarare både ond och god. Vetenskapliga upptäckter kan och kommer att användas i både sämre och bättre syften.

Jag är säker på att de tre forskarna hade ett ärligt menat gott uppsåt med sin artikel. De ville visa på vilka bekymmer en ökad valfrihet kan få för många äldre som inte klarar av att göra rationella val. Men deras artikel kan, och kommer, att användas också av dem som vill se ett annat samhälle. Ett samhälle där individens rätt trycks tillbaka och där kollektivets intressen flyttas fram på andra individers bekostnad.

För mig som liberal blir därför reaktionen stark och tydlig:

Vi måste fortsätta att arbeta för varje människas rätt att vara individ, med individuella fri-, rättig- och skyldigheter, ända fram till vår sista livsdag.
Och vi måste bli ännu bättre på att finna individuella lösningar för de människor som inte klarar av att ta det ansvar vi tycker är självklart. Valfrihetssamhället måste ha en gräddfil för de som är så sårbara att de inte klarar av att göra nödvändiga val i livet.

Media: DN, SVD1,