Var finns ledarna?

Jag har två amerikanska presidentfavoriter. Båda har haft rätt stora problem och framförallt den ene kommer nog inte gå till historien som den bäste.

Jimmy Carter var en rätt osannolik president. Jag tänker inte recensera hans presidentskap, bara ta två exempel på ledarskap. Men först det som gör honom till en favorit. När Carter fick Nobels fredspris, hade jag förmånen att få vara med på ett av de samtal med honom som hölls i Sverige. Det var lite intimare - bara några hundra åhörare... - och hölls i Uppsala. Carter berättade om sitt presidentskaps utmaningar, framgångar och bakslag. Men så sa han något som fastnat: Under hela sin aktiva tid hade han banden kvar till sin baptistkyrka. Han försökte dessutom hålla i sitt viktiga uppdrag som söndagsskollärare.

Så fascinerande. Världsledaren söker att behålla kontakten med gräsrötterna. Tron får konsekvenser.

Den andre favoriten är den nuvarande. Barack Obama. Jag är nog inte ensam om att minnas hans tal i Chicago den 5 november 2008. Jag har till och med skrivit ut det. Fascinerande. Otroligt välformulerat. Bevisande att ord kan flytta berg. Fyllt av framtid, visioner, hopp. Obama har en annan religiös framtoning. Tyvärr verkar amerikaner ibland mer intresserade av att bevisa att han egentligen är muslim, och Obamas kristenhet blir defensiv.

En av de saker som förenar dem är att de båda fått Nobels fredspris. En annan är att de inte tvekar att med alla medel försvara USA.

Carters misslyckande i att frita gisslan i Iran 1979/80 bidrog till hans valförlust. Men själva meddelandet till omvärlden - USA är berett att göra allt för att skydda sina medborgare - kunde inte missförstås. På samma sätt är det med de rustningar som Carter började med efter Sovjetunionens Afghanistaninvasion. Carter tvekade inte att använda militär upprustning för att skydda USAs intressen.

Obamas skydd av USA har tagit andra vägar. Användandet av drönare för att "avrätta" USAs fiender runt hela världen är väl ett av de tydligaste exemplen på när retoriken från Chicago-talet och verkligheten inte alltid hänger ihop. Men det finns en gemensam nämnare mellan Carter och Obama (och alla andra presidenter också): De värnar de amerikanska intressena. Nationellt och globalt.

Var Carter egentligen en dold nationalist? Är Obama inte bättre än en vilsen Sverigedemokrat? Eller går det inte att jämföra USA och Sverige på något sätt?

Jag kan inte undvika att fundera i dessa banor efter de senaste månadernas flyktingdebatt. Eller debatt och debatt - det är väl avsaknaden av debatt som är det stora problemet. Inte så att den inte finns. Vi är många opinionsbildare som försöker lyfta på flera stenar. Men mellan de traditionella partierna, partiledarna, ministrar och ministerkandidater, lyser debatten mest med sin frånvaro.

I går var det stor flyktinggala på TV. 40 miljoner samlades in. Det är bra. Förhoppningsvis underlättar det lite för UNHCRs arbete i Syrien och grannländerna. Kanske slipper någon fattig flykting acceptera de nedskärningar av mat som annars är fallet.

Samtidigt fortsätter Sverige att ta emot runt 1000 flyktingar per dag. Knappt 200 av dem är barn. Och ingen berättar hur vi ska klara av det åtagande detta innebär. Ännu en dag måste jag ställa frågan om var bostäderna, arbetena, lärarna och skolplatserna, förskollärarna och de nya förskolorna, sjuksköterskorna och socialsekreterarna, läkarna och vårdplatserna finns? Och om de inte finns idag - hur ska vi lösa det?

Ingen svarar. Mest verkar det handla om att låta som om allt ändå ska fungera. Centerpartiets politik är hittills den värsta avarten av att skapa en bild som inte klarar av att hänga ihop med verkligheten. Men inget parti verkar ens intresserat av att söka de nödvändiga svaren.

Det är så svårt att förstå utmaningen. Siffrorna blir så enorma. 600.000 nya bostäder på tio är. Vad innebär det? Kommer kostnaderna att bli 30, 40 eller 50 miljarder för mottagandet under 2016? Finns de pengarna? Och så vidare.

Ibland måste man försöka göra jämförelser. Under gårdagens hjälpgala samlades alltså 40 miljoner kronor in till flyktingarna i Syrien. Det är bra. Men kostnaderna för att ta emot de barn och ungdomar som kommer hit blir sannolikt så stor att vi skulle behöva en hjälpgala om dagen, 365 dagar per år, för att möta kostnaderna. Är det rimligt? Är det möjligt?

Ibland krävs ledarskap mer än annars. I tider av oro och osäkerhet är behovet av ledarskap som allra störst. Det ledarskapet handlar sällan om att berätta för alla att allt kommer att bli bra, oavsett vad som händer. Det handlar snarare om att berätta om både blod, svett och tårar. För så kommer det sannolikt att bli.

Antingen får vi ett ledarskap som berättar om vad flyktingmottagandet kommer att betyda i vardagen, för välfärden och samhället. Om riskerna och möjligheterna, om problemen och utmaningarna, om kostnaderna och eventuella intäkter, men där betoningen alltid måste ligga på hur demokratin, politiken och politikerna ska hantera problemen, kostnaderna, utmaningarna och riskerna.

Eller så får vi ett ledarskap som berättar om att vi inte kommer att klara utmaningarna utan att göra oacceptabla inskränkningar av den välfärd som vi värnar. Och som samtidigt berättar vilka konsekvenser det får. Med stängdare gränser, mindre solidaritet med de som flyr, ett icke-följande av FNs flyktingkonvention, problemen för EU-samarbetet och så vidare.

Vad har nu detta med Carter och Obama att göra? Båda har visat sig kapabla att fatta beslut som sannolikt inte varit i linje med vad de helst velat. Carter började rusta. Obama krigar på distans. Och de har fattat besluten på grundval av vad som de upplever som det bästa för USA och amerikanerna.

För 25 år sedan fanns det svenska politiker som fortfarande kunde ta ett sådant ledarskap. Införandet av visumtvång under Bosnienkriget visade på politiker som mot sina innersta önskningar klarade av att säga: Vårt jobb är att värna Sverige och svensk välfärd. Så här långt sträcker sig vårt ansvar. Men inte längre.

I dagens kontext låter det som om kärnan i Sverigedemokraterna talat. Då var det en gemensam hållning hos alla riksdagens partier. Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen har fått motsatt verkan mot vad de flesta trott. Istället för att närma sig dem, finns idag ingen annan acceptabel hållning än att säga att allt de står för är fel, och att allt som skulle kunna tänkas låta som om man står för något som liknar något av det de eventuellt tycker också är fel.

Så de nationella politikerna står vilsna, i en rädsla för att ens på marginalen bli sammankopplade med det parti som alla måste avsky. Och i den vilsenheten tappas ledarskapet.

Centerpartiet, som säger sig stå för mest öppenhet, mörkar med konsekvenserna för välfärden.
Folkpartiet och alla andra, vacklande mellan öppenhetens konsekvenser och välfärdsförsvarets nationalistiska drag.

Någon gång måste någon av ledarna för de traditionella politiska partierna visa ledarskap, ta ledningen, redovisa konsekvenserna av den förda politiken och söka mandat för denna politik.

För om inte någon av de sju gör det är risken stor att en åttonde eller nionde ledare kommer att göra det. Och vart resan då går är det verkligt obehagliga.

Maten är för billig

Min huvudsysselsättning nuförtiden är att vara bonde. Långsamt och försiktigt försöker jag utveckla den lilla gård jag har i en riktning som är bra för mig och familjen, för djuren på gården och för naturen som vi lever av och med.

Min gård är inte effektiv i dagens jordbrukssystem. Knappt 30 hektar, gamla ineffektiva byggnader och marker som knappast kan brukas med den högteknologi som allt mer gör intåg i jordbruket.

Som få andra kan jag ändå jobba långsiktigt för att få gården bärkraftig. Kraven på att omedelbart leva av den eventuella avkastningen är lägre för mig än för de flesta andra. Men min planering går ut på att skapa ett livskraftigt litet jordbruk. Och då gäller det att nischa sig.

Det handlar helt enkelt om att ta betalt för jobbet man gör. Våra får, av en gammal svensk lantras, lever så naturnära som möjligt. Lammen går med sina mammor i flera månader, tills baggarna börjar bli könsmogna. De växer långsamt, äter örter och får gå i skogen och mumsa på löv och barka sly. Köttet blir gott, godare än det mesta. Och skinnen vackra och olikfärgade.

Vi kan garantera våra kunder att våra djur har det bra. Man får gärna komma och titta på dem. Och långsamt utvecklar vi tankarna i fler riktningar. Nyss flyttade de svarta lantrashönsen in. Nästa år ger de förhoppningsvis ytterligare ett litet tillskott i ekonomin när äggen börjar komma. Och i höst kommer grisarna. Svenska linderödssvin. De ska få leva så naturnära som möjligt, växa långsamt, göra tjänst som markberedare i hagarna, ha det bra och förhoppningsvis ge ett gott kött som man kan äta med gott samvete.

Vår produktion är långt ifrån den massproduktion av animalieprodukter som kännetecknar matmarknaden. Det är stora volymer och låga priser som gäller. Och den som väljer det låga priset på ICA måste också vara medveten om konsekvenserna för djuren. Det går inte att få allt. God djurhållning kostar pengar.

Det finns två utvecklingsvägar som visar på problemen. Den enda handlar om vår köttkonsumtion. Beroende lite på vad man mäter, och vem som mätt, handlar det om en ökning på mellan 15 och 40 % de senaste 25 åren. Kanske ser vi ett litet trendbrott just nu. Men uppenbart är att vi äter mer kött nu än tidigare.

Det andra handlar om vad maten kostar. För 60 år sedan lade vi hälften av vår lön på mat. För 25 år sedan var det ungefär 20 %. Idag är det under 15 %. Och då har vi ändå gått från att laga all mat hemma, till att köpa allt fler halvfabrikat och färdigrätter. Maten har helt enkelt blivit billigare. Och vi använder vår lön till annat.

Men samtidigt som maten blivit allt billigare, har vi också sett mer av det industriella jordbrukets baksidor. Övergödning, monokulturer, bekämpningsmedelsrester i dricksvatten, antibiotikaresistens, djurfabriker, vattenbrist - världen över har ett långsiktigt ohållbart industrijordbruk processat fram billig mat, men de gemensamma kostnaderna ökar.

Sverige har valt en delvis annan väg. Vi har världens strängaste djurskyddsregler. Vi har ett lantbruk som (ännu) inte enbart kännetecknas av industrijordbruk även om gårdsarealerna växer. Vi har tuffa regler för bekämpningsmedel och gödselspridning. Det är bra, men det får konsekvenser.

Och mjölken är ett typexempel på detta. Idag är svensk mjölkproduktion i kris. Orsakerna är många. En är att Arla och ICA har monopolliknande ställningar på svensk mjölkmarknad. Det finns en bra artikel om det här. Men det finns fler orsaker. Vi konsumenter skulle kunna efterfråga mjölk, ost och andra mejeriprodukter med högre kvalitet, även för djuren, och vara beredda att betala för det. Producenterna borde skapa egna vägar för att göra högkvalitativa mejeriprodukter där de agerar på en marknad, och inte som passiva leverantörer till en monopolistisk marknad, dominerad av Arla och ICA som själva kan sätta såväl pris som volymer.

Det finns olika utvecklingsriktningar för jordbruket. Vi kommer sannolikt aldrig att kunna göra oss av med det industriella jordbruket. Det gäller däremot att skapa internationella regler för att göra det långsiktigt hållbart och etiskt motiverat.

Men det finns också en rörelse där maten vi vill äta ska vara äkta, spårbar, av bra kvalitet, miljö- och naturvänlig, god på alla sätt - helt enkelt. Den mat som gärna både får kosta och smaka mer. Det är på den marknaden jag vill agera.

I den stora jordbruksdebatten handlar mycket idag om att vi måste anpassa våra jordbruksregler till världsmarknadens. Inte minst Timbro och andra marknadsliberala krafter hänger på. Jag menar att det är helt fel väg att gå. Svenskt välstånd har aldrig skapats av att vi valt att vara lika dåliga som alla andra, på arbetarskydd och andra sociala trygghetssystem, på miljökrav och naturvårdsregler, på lönesättning och skattesystem. Svenskt välstånd har helt enkelt byggts av att vi klarat av att nischa in oss kvalitetsmässigt. Att vi varit bättre än andra, och att vi tagit betalt för det, både här hemma och utanför våra gränser.

Den utvecklingen måste jordbruket också anpassa sig till. Vi kommer aldrig att kunna slåss mot amerikanska mellanvästern, eller det ryska industrijordbruket. Vi måste medvetet och långsiktigt jobba med att vi producerar mat som är bättre än annan.

Jag är så trött på att tvingas köpa samma ostar, med svenska namn men producerade i andra länder av internationell mjölk. Jag vill kunna köpa lokala svenska ostar, dricka mjölk från mejeriet i Örebro (som inte längre finns), välja franska ostar och veta att de kommer från Frankrike eller engelsk Stilton från just England.

Än så länge slipper vi få i oss den behövliga näringen i tablettform. Och så länge vi klarar oss utan det så vill jag hellre både producera och köpa mat som jag vet är bra både för mig och för naturen.

Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?

Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...

Kapitalbeskattningen

Så skönt att få skriva om något annat än flyktingkrisen, tänker jag först. Jag gissar att det finns en gräns för oss alla, när vi inte kan, orkar och förmår ta in mer. Det är som några av de Röda Kors-volontärer som idag håller svenskt asylmottagande flytande säger i DN idag: "Vår största utmaning nu är uthålligheten."

Men just detta är också det stora hot som jag ser mot den nuvarande vågen av solidaritet. När den första tiden är över, när vardagen kommer och människor fortsätter fly, vad händer då? Det är just för att skapa beredskap inför den tiden som jag fortsätter ställa mina frågor, söka mina svar.

Och egentligen har också detta med kapitalbeskattning en del att göra med tiden efter dagens migration.

Hur ska vi beskattas i framtiden? Hur ska vi få in pengar till den välfärd vi vant oss vid och vill fortsätta att utveckla?

Jag har grunnat på den frågan rätt länge av flera orsaker.

En är att jobbmarknaden förändras snabbare än på länge. Automatiseringen, användandet av IT och dess grannar, kommer att fortsätta att förändra jobben. Och nu handlar det inte längre bara om jobben på fabriksgolvet. Nästa generation som riskerar att bli överflödig handlar om tjänstemannakadrer, alltifrån revisorer till läkare. Det finns många som skrivit om de miljontals jobb som nu förändras.

En annan är att jag av ett annat skäl läste SACOs rapport om ett behov av en större reform inom skatteområdet som jag länkade till här. Med en förändrad arbetsmarknad, med en ökad automatisering och med en allt tydligare internationalisering, krävs ett skattesystem som uppmuntrar fler att jobba, och företag att anställa fler.

Det finns fler orsaker till att grunna över skatterna, där migrationen är en, men det får jag återkomma till.

Den huvudsakliga frågan idag är hur vi ska värna välfärden och jobben. Och där är det oklart vilken väg man ska välja. I denna blogg tänkte jag till viss del polemisera mot den ofta så djuptänkte Adam Cwejman och en ledare han skrev i GP.

Cwejman menar att globaliseringen och automatiseringen kräver en radikalt sänkt kapitalbeskattning, för att locka framgångsrika tillväxtföretag. Det är ett sätt att se utvecklingen som är sann och möjlig. Men är den rimlig?

Kommer inte det stora skiftet i dag och i morgon vara skillnaden i beskattning av mänskligt arbete kontra maskinellt arbete? En ny industrialisering som förändrar samhället i grunden och där kapitalet och kapitalägandet i än högre grad än idag kan göra en avvägning av hur man ska utveckla företaget: Med maskiner eller med människor?

Den dualismen har funnits sedan industrialiseringen inleddes. Det är de olika synerna på kapitalägande som har varit drivkraften i den demokratiska polariseringen mellan vänster och höger. Och hittills har högerns ståndpunkter alltid visat sig vara bättre än vänsterns. Det är på det spåret Cwejman fortsätter vandra.

Men frågan är om det finns en gräns också för detta. Är det självklart så att en låg kapitalbeskattning och en hög beskattning av mänskligt arbete skapar den bästa grunden för ett välfärdssamhälle? Den springande punkten är om den nuvarande automatiseringen/nyindustrialiseringen kommer att skapa fler jobb än den förstör. Om detta vet vi inget idag.

När Thomas Piketty funderar kring detta, landar han i att kapitalägandet och -användandet över tid kommer att spela en allt större roll för samhällets utveckling, och det på bekostnad av "lönearbetet" (ursäkta vänsterordet). Vänstern jublar, för det bekräftar ju i huvudsak det de påstår sig stått för i hundra år. Men de har inte rätt. Inte heller högern, med sina sågningar av Piketty, har rätt. (Iofs har ingen av dem fel heller...) (Och ja - jag vet att Pikettys resultat har sågats av andra ekonomer bl.a. med hänvisning till rena data- och fakta-fel...)

Men för oss politiker bör även en sådan inlaga bedömas. Finns det tecken som tyder på att kapitalägandet och -användandet kommer att förändra arbetsmarknaden på ett sådant sätt att skattesystemen påverkas? Finns det skäl att fundera över om en "jobless growth" är en reell möjlighet. Och hur hanterar vi i så fall den?

Det finns idag inga möjligheter att höja några kapitalskatter. Kapitalet är globalt och, precis som Cwejman skriver, skulle en nationell kapitalskattehöjning leda till att såväl kapitalet som de jobb som är kopplade till det försvann till någon annan del av världen. Men just detta gör det än nödvändigare att fundera över vilka konsekvenser olika scenarior kan få.

Skattens huvudsakliga uppgift är trots allt att göra det möjligt för staten att genomföra de uppgifter vi menar ska skötas gemensamt. För oss har det inneburit att välfärdsstaten lagt en ganska hög ribba för vad vi menar vara en lägsta godtagbar standard inom vård, skola, omsorg, osv.

Den avgörande skattefrågan för framtiden blir därmed hur vi skapar ett skattesystem som fortsätter leverera för att staten ska kunna genomföra de uppgifter den har.

Den stora migrationen idag gör att den frågan blir än mer brännande.

När godheten blir sin egen fiende

Åter skriver ett antal forskare kring migration om behovet av att öppna Europas och Sveriges gränser för fler. Idag i Dagens Samhälle. För några dagar sedan i DN.

DN-artikeln var ett under av oklarhet. Den skulle lika gärna kunna användas av den som vill ha en nationalistisk politik - den svenska grundlagen omfattar medborgarna och de som lagligen vistas i Sverige - som av de som vill ha en oreglerad invandring - Den svenska grundlagen omfattar alla i ett universellt perspektiv.

Artikeln i Dagens Samhälle är något tydligare. Forskarna vill att såväl EU som Sverige tar ett ökat ansvar för de 60 miljoner människor i världen som är på flykt. Snävt tolkat så skulle man kunna mena att de egentligen bara menar den tiondel av dessa som har flyktingstatus. Men man kan lika gärna tolka den som att gränserna ska öppnas på vid gavel. Skrivningarna om anhöriginvandring är exempelvis enormt vittgående.

Ibland påstår man att en fråga är "för viktig för att bli föremål för politiska strider". Och så hänvisar man till hur "forskarna" tycker att man ska göra. Det kan handla om allt ifrån skolan till skatterna, från försvaret till klimatet. Men det finns flera problem med detta.

För det första är det sällan det finns en total konsensus bland forskarna. Det finns till och med klimattvivlare bland forskareliten.

För det andra kan man vara ense om målen, men skilja sig i vägarna dit. Skattepolitiken är ett typexempel.

För det tredje - och det är väldigt vanligt - använder den som säger så just de forskningsresultat som stöder de egna teserna, oavsett vad mainstreamforskningen säger.

Och för det fjärde: Forskning om konsekvenser utanför det egna området lyser alldeles för ofta med sin frånvaro. Låt mig ta ett par exempel:

Det finns en väldigt enig forskarkår som slagit fast att klimatförändringarna hotar hela vårt samhälle. Kraven på att minska utsläppen av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser är stora. Skulle klimatforskarna bestämma, skulle utsläppen omedelbart kraftigt begränsas för att globalt utfasas på några års sikt.

Men vilka konsekvenser får detta? För ekonomin, tillväxten, välfärden, handeln, säkerheten? Den frågan måste politikerna hantera. Och det är inte lätt.

Eller:

Det finns en bred konsensus i Sverige att pensionärerna behöver en bättre ekonomi. Framförallt fattigpensionärerna. En del pekar på det orättvisa i straffbeskattningen av pensionärerna, som har en högre skatt än löntagarna. Om den avskaffas får de en bättre ekonomi. Andra hävdar att det är tillväxten som är det viktiga. En ökad ekonomisk tillväxt, genom en olik beskattning av pension respektive lön, skapar ökad ekonomisk tillväxt, och därmed högre pensioner än vad en likartad beskattning skulle göra. Målet är detsamma. Vägarna olika.

De artiklar som jag redovisat ovan, delvis skrivna av samma människor, visar på hur det kan se ut när ett forskarkluster vill styra politiken. Det blir såväl enögt som enfaldigt.

Det är lätt att förstå viljan att göra det goda, följa upp alla nationella och internationella avtal till minsta kommatecken. Men det enda sättet att göra det är att totalt strunta i konsekvenserna.

Idag tar Sverige emot ca 1000 personer om dagen. Det är en femdubbling jämfört med situationen för två år sedan. Redan då hade vi problem med såväl mottagandet som integrationen. Och de långsiktiga konsekvenserna för den svenska modellen av välfärd var i bästa fall oklara.

Det finns inget idag som pekar mot att vi ens kortsiktigt, årsbaserat, klarar av en invandring i den storleksordningen. 365.000 invandrare per år är en omöjlighet resursmässigt. Inte ens hälften är sannolikt möjligt. En invandringstakt på 1000 personer om dagen (varav 200 ensakommande barn/unga) ställer sådana krav på samhället att vi måste se en helt annan nivå på vad vi menar med ett humanitärt mottagningssystem.

Och då är ändå vare sig anhöriginvandringen eller de långsiktiga konsekvenserna för arbetsmarknaden, bostadmarknaden, vård, skola, omsorg och så vidare redovisade.

Forskarnas inlägg är en partsinlaga. Den förtjänar att läsas. Men den är omöjlig att använda annat som ett smalt och grunt inlägg i den debatt som kräver helhetssyn och djup.

När den vänstra handen inte vet vad den vänstra gör

Gårdagens budgetpresentation var en sorglustig historia. Eller kanske var det inledningen till en grekisk tragedi.

Där var finansministern, fylld av den retorikens arrogans som ibland kännetecknar den som antingen inte vet tillräckligt, eller vet för mycket av det som inte ska och inte får sägas. När Dagens Nyheter i sin ledare beskriver finansministerns beskrivning av såväl läget idag som vilka eventuella effekter budgeten får för ekonomin, arbetskraftsutbudet och arbetslösheten är det en tydlig indikation på just detta.

Inte sällan önskar jag mig att politiker stod upp för sin politik på ett annat sätt. Mindre arrogant. Mer konstaterande: Ja - de här konsekvenserna får vår politik, och det är vår avsikt att det ska bli så. En del blir negativt, men vi menar att inriktningen ändå är den rätta.

Men så gör inte Magdalena Andersson och socialdemokratin idag. Istället för att redovisa de tunga ökningarna i budgeten, läs gärna Expressens ledare här, om LSS/LASS, sjukskrivningskostnader och flyktingmottagande, går man förbi dem med tystnad. Ingen vet i dagsläget hur staten ska finansiera dem. Ingen vet konsekvenserna.

Inte heller får vi reda på vad det innebär för arbetskraftsutbudet när regeringen höjer skatter på det sätt man idag gör. För den som är mer nördig rekommenderas bland annat SACOs enkla genomgång av konsekvenserna av dagens skattepussel. Där lär man sig i alla fall grunderna av de konsekvenser olika skatteförändringar kan få.

Sannolikt skulle regeringen i alla fall gå vidare med den politik man nu genomför. De direkta konsekvenserna, att 60% av individerna, eller 80% av hushållen, får en försämrad privatekonomi är acceptabla så länge de 40 eller 20% med lägst inkomster inte drabbas, alternativt får det bättre. Den synen - att det är viktigt att trycka ihop lönestrukturer oavsett konsekvenserna - är en tydlig inriktning som kan respekteras och debatteras, även från oss som tycker att den är fel. Men det är svårt att debattera om och kring det som inte sägs och inte får sägas.

Problemet med regeringens politik är att den inte sköter hela Sverige. Runt om i landet arbetar just nu lokala och regionala politiker med budgetarbetet för de kommande åren. Och risken är att det kommer att se ut som i Örebro på fler platser.

De styrande partierna i Örebro, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och stödpartiet Vänsterpartiet, har beslutat att höja skatten med 50 öre nästa år. Det märkliga skälet är att Örebro växer. För de flesta andra kommunpolitiker är detta ett av de tyngsta argumenten för att slippa höja skatten, eller till och med sänka den. Men för Örebros politiska ledning är det tvärsom.

Problemet med Örebro (och gissar jag rätt många andra kommuner) är att skattehöjningen inte har någon annan motivering än att pengarna inte räcker. Det är en inkompetens i ledning och styrning som motiverar skattehöjningarna. De styrande politikerna vet alldeles för lite av hur deras politik påverkar den kort- och långsiktiga utvecklingen av såväl kommunens organisation och funktion, som kommunens utveckling.

Men det finns ytterligare ett problem:

När Magdalena Andersson motiverar sina budgetförslag med att de sämst ställda ska få det bättre, tar Lena Baastad (s), Lennart Bondeson (kd), Rasmus Persson (c) och Murad Artin (v) i Örebro dessa pengar. Med kirurgisk precision använder de höjda kommunalskatter för att slå främst mot de grupper S-V-MP budgeten säger sig värna. Och än värre är det när den regionala S-V-MP ledningen också höjer skatten till regionen. De eventuella fördelar de sämst ställda skulle få, äts upp av inkompetenta lokala politiska ledningar.

Den ena röda handen vet inte vad den andra gör.

Jag har bara läst kommentarerna om socialdemokraternas valrapport. Det jag kan konstatera är att kommentatorerna ofta fastnat vid att socialdemokraterna inte längre har problemformuleringsinitiativet i svensk politik. Partiet ställer vare sig rätt frågor eller ger några svar på de oställda frågorna. Partiet vet vare sig var man är eller vart man ska. Årets budget är ett typexempel på detta.

Men övertydligt blir det först när bilden blir större. När den politik lokala och regionala socialdemokrater sätts ihop med den nationella politiken. När insikten om att det är själva makten, och inte det man gör med den, som är partiets livsluft. Och vilka konsekvenser det kan få.

I det grekiska dramat är det den som drabbas av hybris - övermod som är förloraren. Hon utmanar gudarna - krafter som hon inte förmår hantera - och faller. Det är den gudagivna ordningen som ska upprätthållas. Gudarnas straff, nemesis, blir hennes dom.

Inte för att jag vill jämställa de antika grekiska gudarna med dagens ekonomiska politik. Men en sak är säker: Utmanar man den ordning som är såväl national- som företagsekonomins grund, drabbas man av en sådan hybris att man tror att man själv kan styra världen oavsett den ekonomiska vetenskapens kunskaper, är risken stor att man så småningom drabbas av nemesis, de ekonomiska gudarnas straff.

Det räcker med att titta på dagens, och inte antikens, Grekland...

Schyffert förenklar

Det kostar två Quattro Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80.000 flyktingar.

Den facebook-uppdateringen gillas av massor. Och Henrik Schyffert plockar ännu fler finpoäng. Problemet är att de som ska betala inte har Schyfferts inkomster. Och även om de hade det skulle det inte fungera.

Schyffert klarar säker av att betala rätt många fler pizzor i månaden för att rädda flyktingar. Men, som han skriver i ett uppföljande inlägg, verkar det som om han inte kommer att göra det eftersom det inte är individer som ska lösa detta, utan på något sätt ska ett kollektiv se till så att vi alla betalar höjda skatter och skippar pizzan.

Det finns två problem med Schyfferts mediala godhet. Båda handlar om förenklingsproblematiken. (Jag ber om ursäkt om både detta och ordet ”finpoäng” låter cyniskt. Jag gissar att Schyffert verkligen vill väl. Men i och med förenklingsproblematiken blir det bara att fördumma debatten. Och då blir också sådana inlägg cyniska.)

Det ena handlar om vem som kan och ska betala. Det andra handlar om synen på skatt.

Det Schyffert säger är att alla vuxna ska betala. Men vilka är alla dessa vuxna? Schyffert drar alla över en kam. Oavsett om det är den döende kvinnan på äldreboendet, den bidragsberoende missbrukaren, den långtidsarbetslöse eller den lågavlönade ensamföräldern.

Schyffert ser världen uppifrån och gör oss alla till en del av ett välmående kollektiv. Han ser världen utifrån sin egen position och gör sig själv till norm. Men så fungerar det inte.

Den sannolika utvecklingen av ett flyktingmottagande på de nivåer vi sett de senaste åren är en framväxt av en betydligt större låglönemarknad. Antingen en svartlönemarknad, med alla de problem det innebär. Eller så en omläggning av den svenska arbetsmarknaden där lägstalönerna sänks. Det kommer, som jag skrivit om i flera tidigare bloggar, innebära att vissa delar av den sociala välfärden kommer att förändras. Försörjningsstödet (socialbidragen) måste sänkas, liksom bostadstillägg och liknande. Det innebär då också att såväl bostadsmarknaden som synen på hur låg standard vi har rätt att förvänta oss måste revideras.

Detta kommer inte att drabba Henrik Schyffert. Sannolikt inte så många av de som gillar honom heller. Det kommer däremot att drabba de människor som hans parti, socialdemokraterna, tidigare arbetat för att göra livet lättare för.

Kanske ska vi göra den förändringen. Men den avvägningen är betydligt svårare än att hävda att det bara handlar om pizza, läsk och långfilm.

Henrik Schyffert har tidigare sagt att han är sosse. Det är uppenbart att hans syn på skatter är rätt vänster. För det han egentligen säger är att om vi upplever att vi står inför en utmaning, så är det bara att höja skatten (kollektivets – inte individens ansvar).

Som svar på en del av den kritik han uppenbarligen fått så pekar han på att en individ inte kan ta ansvar för allt hon tycker är viktigt. Det är inte individen som ska lägga mer pengar till vare sig järnväg, äldreboenden eller skolan. Allt ska ske genom kollektivet – skattebetalarna.

Det finns två problem med detta. Det ena handlar om att höjda skatter inte med någon större säkerhet innebär mer pengar i plånboken. Istället kan det innebära att ekonomin fungerar sämre, till exempel att Schyffert eller andra med egna bolag väljer att inte ta ut lön, kanske inte heller aktieutdelning, utan låter pengarna vila. Då blir det färre jobb, mindre skatteintäkter och mer utanförskap.

Det andra är att man alltid kan säga att just denna viktiga post inte kostar mer än en pizza. Cancersjukvården behöver pengar – det är bara att inte köpa en pizza. Mobbade skolbarn behöver mer stöd – vi struntar i läsken. Äldre dementa missköts – där gick ännu ett långfilmsabonnemang. Järnvägen kräver kanske att vi skippar ett antal hamburgare också.

Och snart är skattetrycket uppe i 100 %...

Det finns ett bekymmer när människor, artister och andra, väljer att försöka förenkla i absurdum för att få genomslag för sina synpunkter. Men det verkar tyvärr vara en del av dagens politiska debatt. Fördjupning och komplexitet är inga vinnarfaktorer.

"Liberal" demonisering av den andre

Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.

Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.

Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.

Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.

För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.

För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.

Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.

Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.

När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.

Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.

Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:

"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."

Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.

Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.

I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.

Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".

Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.

Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.

Detaljer och helheter

Svensk, eller möjligtvis all västerländsk, politik domineras av ett par, möjligtvis tre, synsätt. Det handlar om detaljer. Och det handlar om "personifiering" av politiken. Och det handlar om WIIFM.

Låt mig ta tre exempel:

Regeringen gör en skatteförändring. Det kan handla om sänkta skatter genom jobbskatteavdrag, eller höjda marginalskatter. Beskrivningen av skeendet blir: Så här påverkar just denna skatteförändring din skatt. Och så tar media fram en ytterlighet. Någon som får det sämre (sannolikt) eller bättre (mindre sannolikt). Politiken beskrivs genom en eller några få personer som får symbolisera den onda eller den goda regeringen. Och politikerna - i samspel med media - väljer allt oftare att presentera sin politik för hur den slår för just en individ som om denna var facit.

Eller:

Vi diskuterar surrogatmödraskap. Och jag, som är emot detta, får alltid, alltid frågan om hur jag kan vara emot att Emil och Jesper får sin längtan efter barn uppfylld. Eller varför inte Moa och Nils som inte kan få barn ihop ska bli diskriminerade. Och media fylls av berättelser om underbara familjer där surrogatmödraskapet inneburit en sådan lycka. Naturligtvis blir politikens svar likadant: Varför ska vi diskriminera Elna och Siv? Självklart ska vi acceptera surrogatmödraskapet!

Eller:

Det kommer 7000 flyktingar till Sverige per vecka. Tidningarna fylls av berättelser om individerna. Med historier om krig, död, elände och en flykt som ingen människa borde tvingas till. Bilderna som vi ser på flyende och döda människor, liksom på människor som kommit fram till tryggheten, skapar en grund för medmänsklighet och solidaritet mellan individer. Och politiken följer med i spåret.

Detaljer: Vi tar en sak i taget och bestämmer oss om just denna är rätt eller fel, just nu.
Personifiering: Det är en eller några få personer som får manifestera följderna av politiken.
WIIFM: Whats In It For Me?

När regeringen nu lägger fram den första budgeten som sannolikt kommer att gå igenom, beskrivs detaljer.

Från ena sidan (min): Det miserabla (för det är det verkligen) förslaget om att slopa avdraget för gåvor till ideella organisationer med social verksamhet. Konsekvenserna av det usla (för det är det verkligen) förslaget att fördyra hemtjänst för pensionärer. Hantverkarnas dom över det erbarmliga (för det är det verkligen) förslaget att försämra RUT och ROT.

Från den andra (vänster): Det rätta i att få mer skattepengar att fördela. Det solidariska att de med högre inkomster ska betala mer. Glädjen över att regeringen nu satsar, exempelvis på att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen.

Men var finns helheten? Var finns analyserna kring hur budgeten påverkar samhällets funktionalitet? Hur vi samagerar med resten av världen, och hur det kommer att påverka de långsiktiga möjligheterna till ökade intäkter. Vilken utveckling vi vill ha av samhället, med jobb, företagande, trygghet, välfärd, på lite längre sikt.

I ett par tidigare blogginlägg (här och här) har jag berört denna komplexitet när det gäller surrogatmödraskapet. Om hur individperspektivet helt tar över.

Och just nu gäller det invandringens konsekvenser. Men här har något börjat ske.

Det finns röster som försöker problematisera. Man kan läsa både i Expressen, Dagens Samhälle och i Göteborgsposten med flera tidningar, opinionsbildare som försöker beskriva en bredare bild. Den här texten i DS är ett typexempel på detta.

Men politiken har ännu inte landat. Man kan fråga sig varför. Jag skulle vilja ge tre möjliga förklaringar.

För det första brister kompetensen kring ledning och styrning hos alltför många politiker. Rekryteringen av nya politiker har inte på länge skett ur samhällets toppskikt. Snarare handlar det om att alltför många med alltför begränsad kompetens har kommit alltför långt - på grund av för svag intern konkurrens i partierna. En kompetent ledare och en kompetent ledning, oavsett organisation, klarar av att lyfta blicken från detaljerna och se framåt. Brister kompetensen tar detaljerna över, man löser dagens problem idag och låter morgondagens bekymmer vila.

För det andra har rekryteringen av politiker förändrats. Den kommunikativa kompetensen har tagit över lednings- och styrningskompetensen. Det är kampanjpolitiker som vet hur man får klick på nätet, eller kommer fram i media, som dominerar partierna idag. Och när media förändras till kortsiktighet, personifiering och detaljism, förändras också politikerna genom det samspel som alltid funnits mellan oss, politiker och media. För 25 år sedan kunde man skriva en debattartikel på 6500 tecken även i en landsortstidning. Idag är de längsta knappt hälften så långa. För vem orkar läsa? Det är bättre med en personkonflikt mellan två politiker kring en detalj som påverkar en enskild medborgare negativt.

För det tredje menar jag att juveniliseringen av politiken spelar roll. Idag ska man vara under 30 för att bli partiledare. I Centerpartiets nya styrelsepresidium är Fredrik Federley äldst med sina 37 år... Det är måhända bra att fler unga tar plats i politiken (det kan vara ett stort bekymmer också men det ska jag skriva om i en kommande blogg). Men det påverkar på fler sätt än ett. Dels handlar det om att de som är unga idag, sannolikt mer har rekryterats för sin kommunikativa förmåga än sin förmåga att styra och leda en komplex organisation. Dels handlar det om en mänsklig utveckling. En av mina förebilder, professor emerita Bodil Jönsson, har beskrivit hur människan lär i olika åldrar. Du lär dig snabbare när du är yngre. I vart fall detaljer. Men i och med åldrandet, och de försämrade förmågorna att snabbt lära sig detaljer, ökar möjligheterna att se helheter. Med de erfarenheter endast ett längre liv ger kan de tappade detaljerna ersättas av insikten om helheter. Men hög ålder, och därmed bättre sannolika möjligheter till helhetssyn, är idag en negativ kompetens i politiken.

Just nu befinner vi oss i en unik situation. Antalet flyktingar som kommer till Sverige har aldrig varit större. Mottagningstakten just nu ligger på en årsnivå på långt över 200.000 personer (7.000 i veckan ger hisnande 364.000). Men även om de siffrorna aldrig kommer att uppnås, står vårt välfärdssamhälle inför en utmaning som ingen av oss någonsin tidigare hanterat. Och frågan är vilka konsekvenser det får.

I blogg efter blogg har jag ställt ett antal frågor som jag menar måste ställas. Beroende på hur de besvaras kommer de att få konsekvenser. I detaljer. För enskilda personer. Men de måste besvaras. Det måste finnas en regering som styr landet. Som tar beslut, även om de är obekväma.

Och som har en ledning som är tillräckligt kompetent för att också se bortom dagens problem och göra rimliga bedömningar av morgondagens.

Men om det inte fungerar???

Torsdagen den 10 september. Jag lyssnar på Sveriges Radio. Studio ett om flyktingkatastrofen och ett panelsamtal med en präst, en nationalekonom och en sociolog. Om det nya Sverige och de utmaningar som vi måste räkna med när så många flyktingar kommer hit.

Och jag häpnar.

Häpnar över aningslösheten. Häpnar över den naiva tilltron till den godhetsvåg som just nu sveper över delar av landet. Häpnar över att så få verkligen vågar problematisera utmaningarna.

Prästen, Håkan Sandvik, upprepar gång på gång som ett mantra, att det kommer att lösa sig OM en människa har en grundtrygghet, bestående av jobb och bostad. Då kan man klara också kulturella skillnader. Och han får medhåll av de övriga paneldeltagarna. Men följdfrågorna uteblir: Vad händer om detta stora OM inte uppfylls?

Och vad finns som pekar mot att vi idag är närmare att uppfylla detta OM än tidigare?

De senaste två veckorna har nästan 7.800 människor sökt asyl i Sverige. Det är en årstakt som innebär att antalet asylsökande kan bli mellan 150.000 och 200.000 fram till nästa höst. Det är en exceptionell summa som sannolikt inte kommer att uppnås.

Men redan nu är tillströmningen så stor att mottagningssystemet knakar. Redan idag hör vi att Migrationsverkets medarbetare går på knäna. Situationen för socialsekreterarna i många kommuner är likartad. Snart kommer trycket på förskolor och skolor, vårdcentraler och sjukhus att öka. Välfärdens grunder sätts under allt större press.

Kanske kommer vi trots allt att klara detta. Kanske håller välfärdssystemen. Då återstår ändå det stora OM som prästen talade om. Jobben och bostäderna. Det som är grunden för att det mångkulturella samhället ska hålla ihop. Och var finns de?

Bostadsbristen är skriande. Regeringen saknar helt politik för att åtgärda den. Och frågan är om det ens är möjligt att bygga bort en bostadsbrist, där de som behöver de nya bostäderna saknar ekonomiska förutsättningar för att äga eller hyra dem.

På samma sätt är det med jobben. Var finns de jobb som ska skapa den grundtrygghet som är den andra förutsättningen för detta OM? Var finns ingångsjobben, låglönejobben, de tillfälliga jobben som gör det möjligt för fler att komma in?  Var finns tankarna om att sänka trösklar och öppna dörrar?

När Folkpartiet liberalerna för någon vecka sedan föreslog milda förändringar för hyresrätter, lite mera marknad, slogs dörrarna igen från såväl regeringen, de flesta övriga partier liksom från Hyresgästföreningen.

När Folkpartiet liberalerna i sitt förnyelsearbete dessutom föreslår små förändringar av arbetsrätten, förändringar som bara marginellt kommer att påverka den nya invandringens utmaningar, stängs dörrarna snabbt från såväl regering som fack.

De partier som står för förändringar på bostadsmarknaden samlar idag bara ett parlamentariskt stöd på runt 10 % av väljarkåren och då är ändå inte förändringarna tillräckliga.

Partier som vill förändra arbetsrätten för att sänka trösklarna något samlar kanske någon procent mer, men långt ifrån så många som skulle krävas för en riksdagsmajoritet.

Då återstår ändå de svåra frågorna. På bostadsmarknaden inte bara marknadshyror, utan förändrade kvalitetskrav, bygg- och planförutsättningar, finansieringslösningar. På arbetsmarknaden inte bara förändringar i arbetsrätten, utan även förändrade lönestrukturer för en framväxande låglönesektor.

Det finns idag inte ett enda riksdagsparti som för fram krav på sådana förändringar. Och skälet är enkelt: Det finns ingen respons hos väljarna för en sådan politik.

Kvar står då vad som väntar bakom detta OM, som prästen talade så väl kring, när det inte uppfylls. När inte bostäderna finns. När jobben uteblir. När utanförskapet befästs.

Det finns idag inga skäl att tro att de långsiktiga förändringar som krävs för en förändrad och förhoppningsvis förbättrad integrationsprocess har någon chans att finna en politisk hemvist. Det finns ännu färre skäl att tro att integrationen kommer att fungera bättre när vi tar emot mångdubbelt fler invandrare än tidigare. Sannolikheten att de system vi byggt upp och värnar - den generella välfärdens alla beståndsdelar, den goda arbetsmarknaden, boendet med kvalitet - kommer att klara de utmaningar vi idag ställs inför är små.

Och vi ser redan allt bredare sprickor. Dagens Nyheter rapporterar idag om hur gäng av ensamkommande ungdomar inte får det stöd de behöver av en socialtjänst som inte klarar sitt uppdrag. En liten pusselbit i ett allt större pussel.

En präst kan vila i förvissningen om att det är hans uppgift att sprida hopp i en mörk värld. Men när politiker och partier gör detsamma, är det bekymmersamt. Idag måste alla partier, och mitt eget parti Folkpartiet liberalerna i synnerhet, göra en analys av vad som händer bakom detta OM. OM inte jobben finns. OM inte bostäderna räcker. OM inte välfärden står stabil.

Vilket samhälle ser vi då?

Jag menar att det sedan länge funnits liberala skäl att förstärka det informella samhällskontrakt som skapar grunden för vårt välfärdssamhälle. Kärnan är enkel: Vilka förmåner har jag som medborgare rätt att kräva av staten, och vilka åtaganden förpliktigar jag mig därför att genomföra?

Hittills har responsen varit rätt obefintlig.

I och med att vi sannolikt befinner oss i en ny era av migrationsströmmar, är en diskussion kring detta än viktigare. Denna diskussion måste föras i flera parallella spår. Dels måste det handla om plikter kontra förmåner. Dels måste det handla om medborgarskapets betydelse.

Grunden för vårt välfärdssamhälle är både värderingsmässig och resursstyrd. Värderingar som exempelvis synen på demokrati, jämställdhet, människans unika och lika värde är nödvändiga för att den generella välfärden ska fungera. Insikten om att vi alla har en plikt att genom arbete och beskattning bidra till denna välfärd är lika grundläggande.

Men i och med de nya migrationsmönstren förändras detta. Alla som kommer till Sverige omfattar inte synen på vare sig demokrati, jämställdhet eller människans värde. Förhoppningen om att dessa kulturella, religiösa eller filosofiska skillnader snabbt ska försvinna är osannolika. Därför måste vi våga ställa oss frågan hur vi värnar denna grund för välfärden.

På samma sätt är det med resurserna.  Vem ska omfattas av den generella välfärden när behoven ökar mer än resurserna? Ska alla få det lite sämre? Eller måste vi kräva att vi, exempelvis genom medborgarskap, kvalificerar oss in i olika välfärdssystem? Vilka konsekvenser får de olika vägvalen? För individen och för samhället?

Det finns en rädsla att diskutera de materiella konsekvenserna av en ökad migration. Men rädslan att i och mellan partierna diskutera de sociala, etiska, filosofiska, andliga konsekvenserna är än större. Ingen vill riskera att därigenom bli stämplad rasist, nationalist, islamofob…

Ändå måste vi våga lyfta den diskussionen. Vi borde gjort det tidigare. Vi måste göra det idag.

Sveriges liberala parti måste våga ställa frågan: Vad händer OM vare sig bostäder, arbeten eller grundtrygghet är den sannolika utvecklingen på dagens invandring?

Vad händer OM det inte fungerar?

Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?

Eftertankens kranka blekhet

Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Jag skriver, inte för att jag vill, men för att jag måste.

Det är inget roligt att vara den onde. Den som pekar åt ett annat håll, som kan bli beskylld för att vara alltifrån rasist till antihumanist. Idag finns bara ett budskap: Öppna våra gränser. Låt människor komma hit!

Och även jag ser nöden. Även jag ser krigets fasor. Även jag önskar att det vore så enkelt. Men det är det inte. Och någon måste säga det. Någon som inte har främlingsfientligheten som livsnerv. Någon som trots allt är för öppenhet och lägre murar mellan människor och länder. För även om ni kanske inte tror det, så tycker jag det är bra med både öppna gränser och lägre murar.

Men det kommer inte att fungera.

Idag är det populärt att redovisa sin solidaritet med dem som flyr. Som om flykt från krig och ofärd vore något nytt. 50, kanske 60 miljoner människor är flyende. Och plötsligt ska vi ge alla som vill en fristad.

Men flykt är inte något nytt. 40, kanske 45 miljoner människor i genomsnitt har varit på flykt under hela 2000-talet. Vi har vetat om det. Vi har tagit ansvar. Men vi har aldrig ens tänkt tanken på att mer än en bråkdel av dessa flyende ska få komma till Sverige. För vi har vetat att det inte kommer att fungera. Vi har valt att blunda.

Det går inte att kombinera en stark välfärdsstat med öppna gränser. Den starka välfärdsstaten bygger på att du under hela ditt yrkesverksamma liv bidrar till den gemensamma välfärden; service, bidrag och trygghet. Pensionssystemet bygger numera på att du måste jobba så länge som möjligt. Ändå räcker det inte. De senaste åren har förvisso kommunerna gjort hyfsade resultat, men mest beroende på tillfälligheter. Landstingen skakar. Och staten går med underskott och borde antingen öka intäkterna eller minska utgifterna rejält.

Men skatterna kan inte höjas för då slår det mot den konsumtion som håller tillväxten uppe. Och vem och i så fall på vilket sätt ska utgifterna minskas? Vem ska drabbas? Det finns helt enkelt inga svar. Massor av politiker talar om vikten av internationell solidaritet, men ingen redovisar annat än flum när man ska berätta om vem som ska betala för det.

Gång efter gång har jag redovisat de utmaningar Sverige står inför i denna nya situation. Hur ska kommunerna klara servicen? Var finns medarbetarna, lokalerna, pengarna? Hur ska landstingen klara sin uppgift när såväl läkar- som sjuksköterskebrist redan idag skapar bekymmer? Vem ska prioriteras ner? Vem ska betala när ytterligare några hundratusen människor kräver service, men där inbetalningarna till systemet inte blir större?

Hur ska samhället klara sin uppgift? Var finns bostäderna, arbetena? Var finns de sociala sammanhangen? Kan någon idag räcka upp handen och lova att det vi idag ser inte kommer att leda till än större utanförskap med de konsekvenser det kommer att få -  för hela samhället?

Hur ska staten klara sin uppgift? Jag blir vemodig när det enda konkreta jag hör från Stefan Löfven när han talar inför de solidariska folkmassorna på Medborgarplatsen är att han minsann ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Som om det var lösningen. Men var finns bostäderna, arbetena, lärarna, sjuksköterskorna? Var finns förskolorna, vårdcentralerna, socialkontoren? Var finns pengarna till allt detta som nu kommuner och landsting förväntas göra? Kommer staten att inte bara tvinga kommuner till ansvar, utan också tvinga sig själv till ökat ekonomiskt bistånd för det statliga åtagande som kommunerna nu tvingas till?

Det är populärt att visa sin solidaritet idag. Men det vi ser nu är bara ytan på den solidaritet vi måste klara av att visa i framtiden. Just nu finns hos många någon slags euforisk stämning kring denna solidaritet. Men det räcker inte.

Den verkliga solidariteten måste visas när förskolorna inte räcker, när lärarna får fler barn i klassen, när arbetslösheten sannolikt ökar, när utanförskapsområdena riskerar att breda ut sig. Den solidariteten kommer att kännas in på bara skinnet, långt längre än insamlingarna av de överflödskläder som vi både kan ha och mista.

Jag önskar att jag kunde delta i denna eufori. Jag vill absolut inte fördöma den. Men det finns så enorma risker med den väg vi nu beträder, risker som någon måste peka på för att inte utvecklingen ska gå åt motsatt håll i framtiden. Om vi inte är medvetna om riskerna och utmaningarna nu, om vi inte agerar proaktivt, så kommer vi att ha sått vind, men skörda storm.

Än har ingen redovisat fakta för hur man ska kombinera välfärdsstaten med de invandringssiffror vi just nu räknar med. Förra veckan kom 3200 asylsökande till Sverige. Migrationsverket planerar nu för att försöka klara av 4000 i veckan. 150.000, kanske 200.000 asylsökande på årsbasis i ett scenario som inte är helt osannolikt.

Vad kommer att hända? Min stora oro är att den våg av solidaritet vi nu ser, kommer att följas av en än större våg av nationalism när de utmaningar alla visste om men ingen berättade om hur de skulle lösas finns på bordet. Kommer samhället att klara det? Kommer vår sammanhållning att orka med dessa ökade slitningar? Kommer "beslutsamhetens friska hy" att "i eftertankens kranka blekhet" gå över även i detta fall?

Förhoppningsvis har jag fel. Förhoppningsvis kommer inget av det jag skissar ovan att ske. Förhoppningsvis beträder vi nu en ny väg av solidaritet.

Men jag tvekar.

Och samtidigt: Vad är alternativet?

(Citatet är hämtat ur Hamlet för den som tvekade)

Ett tal som aldrig kommer att hållas...

Förra veckan sökte drygt 3000 människor asyl i Sverige enligt Migrationsverkets statistik. Siffrorna för 2015 börjar närma sig siffrorna för 2014, men ökningstakten den senaste tiden är brantare än 2015. Sannolikheten att vi går mot ett år med ett rekordmottagande är stor. Skulle den senaste veckans siffror stå sig, innebär det att ungefär 150.000 människor på årsbasis skulle söka sig till Sverige.

Just nu ser vi en enorm uppslutning kring flyktingsituationen i Europa. Människor välkomnar de som lyckats fly krigets fasor i främst Syrien. Viljan att hjälpa har plötsligt blivit enorm. Appeller om att inte bara öppna sina hjärtan, utan också sina hem, sina plånböcker och skänka av sitt överflöd strömmar. Människor ser nöden. Medmänniskor vill göra skillnad.

Den viljan måste tas på allvar. Men den räcker inte. Det räcker inte med att just nu öppna våra hjärtan. De flyktingströmmar vi idag ser kommer att kräva enorma samhällsförändringar. Men hittills har dessa förändringar lyst med sin frånvaro. Det finns en stor vilja från politiker att ställa upp för att manifestera solidaritet med dessa de mest utsatta. Men hur långt sträcker sig denna solidaritet? Och finns något parti och någon politiker som kan ta ledartröjan i den förändring som måste till.

För något måste göras. Och vi som är inne i politiken vet egentligen vad som borde göras. Men vem kan, vill och vågar ta i detta förändringsarbete? Därför har jag skrivit ett tal till den politiker som inte bara vill tala de fina orden, utan lägga en grund för en verklig förändring. Och det är fritt för vem som helst att använda det, utan några krav på vare sig ersättning eller erkännande.

Så låt oss börja:

Vänner. Den värld vi kände finns inte mer. För en del av oss verkar det ha varit ett ganska brutalt uppvaknande. Fast egentligen har vi både anat och vetat. Länge. Den arabiska våren blev aldrig någon riktig vår. Bakslag följde på bakslag. Iskalla vindar från totalitära system frös den demokrati som spirade. Och krig följde på krig.

Vi såg det redan då. Människor som började fly, söka sig en fristad från våldet och kriget, söka sig en framtid som kanske innebar att räddas från en säker död, från förtryck och från vardagens misär. När städer bombas sönder och samman, när till och med sjukhus och skolor blir legitima mål för dessa satans mördare, måste vi i de demokratiska staterna ta det ansvar vi lagt på oss själva: Vi måste stå upp för öppenhet. Vi måste stå upp för medmänsklighet. Vi måste stå upp för solidaritet med människor på flykt.

Och det har vi gjort. Jag ser med stolthet tillbaka på ett Sverige som varit öppnare, medmänskligare och mer solidariskt med flyende människor än något annat i Europa. Vi har låtit människor söka trygghet hos oss, vi har delat med oss av vårt välstånd och vi har låtit solidariteten väga tyngre än egenintresset.

Ni, mina vänner, har gjort enormt mycket. Ni har burit bördor. Ni är värda både respekt och tacksamhet. Ändå vill jag idag säga: Trots allt det ni gjort, räcker det inte. Vi lever i en ny värld. Och det kräver än mer av oss.

Därför vill jag idag be er ge mig mandat för att med de andra partierna samtala om den väg Sverige behöver välja för att fortsätta vara ett tryggt, öppet och solidariskt samhälle. Den vägen är inte enkel. Den vägen kommer att kosta på för varenda en av oss. Och jag kommer att öppet att redovisa vad jag menar att vi måste göra i denna internationella och nationella situation av nöd och utmaningar:

För det första: Hundratusentals nya svenskar behöver någonstans att bo de kommande åren. Vi måste starta ett nytt miljonprogramsprojekt. Vi måste börja bygga hus nu, och fortsätta i en ökande takt ända fram till dess behoven är fyllda.

Därför kommer jag att kräva att hela bostadspolitiken läggs om. Byggreglerna måste förenklas så att fler, enkla och billiga bostäder kan byggas snabbt. Ett snabbspår för nya byggplaner måste utformas. Marknadskrafterna måste få större inflytande över bostadssektorn.

I klartext betyder det att vi måste bygga fler enkla, billiga bostäder med lägre kvalitet. Vi kommer inte att kunna överklaga byggplaner på samma sätt som förut. Samhället kommer att förändras.  Risken finns att de nya bostadsområdena utvecklas till utanförskap och förslumning. Men idag handlar det om tak över huvudet, väggar till skydd och ett golv att ställa säng och stolar på.

Min förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan förbättra dessa områden. Men om vi idag slår in på den banan skapar vi enorma risker för att det välfärdens land vi en gång byggt, blir något annat. Utanförskapet riskerar att cementeras och bli norm. Social sammanhållning riskerar att bli skilda världar. Men finns någon annan väg?

För det andra: Arbete är grunden till välfärd, för oss som är födda här likaväl för de som kommit hit senare. Men med den arbetsmarknad vi idag har, saknas jobben för alldeles för många av de flyktingar som kommer hit. Trösklarna är för höga. De enkla låglönejobben för få. Om man inte ens kan få det första, enkla låglönejobbet är vägen oftare stängd för karriärer till de bättre jobben.

Riksdagens partier tillsammans med arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar att förändra detta. Vi måste förändra lagstiftningen kring arbetsrätten. Den trygghet som vi idag har när det gäller att riskera sitt arbete kommer att bli lägre när vi förändrar LAS. Vi måste förändra skatterna så att fler kan överleva trots att lönerna är lägre. Vi måste se över hur introduktionsbidrag och försörjningsstöd och andra bidrag måste anpassas till en ny situation. Vi måste tillsammans se över hur arbetsmarknaden ska fungera för att öppna för fler människor, ibland utan eller med kort utbildning och bristande språkkunskaper. Jobbet är nyckeln för välfärd, men en lika stor nyckel till integration.

Det samhälle vi nu bygger är annorlunda. Klyftorna kommer att öka. Sänker vi lönerna för att fler invandrare ska komma i jobb, kommer det att påverka oss alla, unga och gamla, men mest de som redan idag har minst. Förändrar vi introduktionsbidrag och försörjningsstöd för att klara av de ökande flyktingströmmarna, kommer det också att påverka alla andra som är i behov av samhällets stöd. Fler kommer att bli vad vi idag kallar fattiga. Levnadsstandarden kommer att bli lägre för fler.

Den väg vi därigenom vandrar är riskfylld. Jag upprepar: Vi riskerar att skapa en grund för utanförskap. Utanförskap kan leda till social oro. Social oro kan rubba samhällets grundvalar. Men vad är vårt alternativ? Att stänga våra gränser för människor på flykt? Att blunda och hålla för öronen för att slippa se och höra lidandet?

Var och en av er är en del av det sociala kitt som håller ihop ett samhälle. Det är genom era insatser, i föreningar och organisationer, i era familjer och nätverk, som kraften finns för att bryta en sådan utveckling. Jag kan inte göra mer än att vädja om att var och en av er blir en del av det nya samhällskontrakt som vi behöver skapa.

För det tredje: Vår välfärd sätts på prov. Resurserna till förskolan och skolan, till äldreomsorgen och sjukvården, till social omsorg och sådant som vi idag tar för självklart kommer att behöva ifrågasättas. Jag kräver att kommunerna och landstingen inte ska lida brist på ekonomiska resurser. Statsbidragen måste öka. Men kommuner och landsting måste prioritera. Det är slut med bidrag till lyxarenor och jippon. Det är dags för ansvarstagande för dem som behöver det mest.

Men inte ens det räcker.

Vi kommer att behöva prioritera mer. Det kommer inte att finnas resurser till allt. Vi har helt enkelt inte så många lärare och förskollärare, sjuksköterskor och läkare, undersköterskor och socialsekreterare som behövs. Jag kommer att kräva en storsatsning på utbildning av de grupper som är viktigast för välfärden. Men det tar tid. Och det är tid som saknas.

Därför måste du acceptera att den välfärd du tagit för given inte längre är det på samma sätt. Det kommer kanske inte att finnas stödpersoner till din son i skolan. Alla undersköterskor som vårdar din mamma med demenssjukdom kommer inte att ha den bästa utbildningen. Inte heller flyktingarna kommer att kunna tas emot som förr. Mottagandet måste både bli snabbare och enklare och inte ha den kvalitet vi skulle önska.

En av de debatter som nu förs är frågan om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Mitt besked är: Det är en ickefråga. Från och med idag kommer alla uppehållstillstånd att vara tillfälliga. Det beror helt enkelt på att vi inte kommer att ha resurser till att göra så långtgående prövningar som vi vill. Integrationen kommer att bli lidande. Men det finns inga alternativ. Förhoppningen är att vi snart ska klara av att bestämma om uppehållstillstånd ska permanentas. Men vi är inte där idag.

Vänner, jag har pekat på några av de förändringar som måste göras. Det är inte allt. Men tre saker är tydliga:

Vårt land kommer att förändras.

Varenda en av oss kommer att bli påverkad.

Inte ens detta räcker.

En av de största utmaningarna är inte enbart politisk. Den handlar om värderingar, kultur och normer. Vi politiker kan göra en del. Men inte allt.

Vi måste skapa ett normativt system som är så starkt att det klarar av de utmaningar den nya invandringssituationen ställer på oss. Kravet på att den som kan arbeta, också ska arbeta ska bli ännu tydligare. Inget bidrag ska ges utan motprestation. Den som inte omfattar det svenska samhällets syn på demokrati, jämställdhet och människovärde har ingen rätt att gömma sig under den trygghet dessa värden ger. På samma sätt är det med de värden som byggde vårt land: Religionsfriheten är absolut. Tryckfriheten och tankens frihet likaså.

När människor flyr från andra samhällssystem, från andra normativa system, från andra kulturella system, kommer man att bära med sig dem även i det nya landet. Ingen av oss förändras över en natt. En del kommer inte ens att förändras över en livstid.

Därför är det viktigare än någonsin att vi står fast vi de ideal som en gång byggde vårt land starkt, och som burit det genom både freds- och krigsperioder i världen. Vår lagstiftning måste bli än tydligare i vad vi förväntar oss av de människor som söker vår trygghet, och vad som blir följden om man inte accepterar de värden som bygger vårt land.

Men det mesta av de normer, värderingar och den kultur som formar ett land byggs av människor och kontakter mellan människor. Inget politiskt parti, ingen politisk församling, inga beslutade lagar kan tvinga människor att mötas. Därför blir min vädjan här en vädjan om att ni ska söka upp den andre, möta henne i hennes vardag, visa honom vad det innebär att vara en del i det svenska samhället. Den uppgiften lägger jag på era axlar. Det är ert ansvar.

Och vi måste lyckas. Tillsammans. För alternativet är oacceptabelt. Vi kan inte släppa de värderingar som gjort vårt land öppet, demokratiskt, humanistiskt, fritt. Vi kan inte acceptera värderingar som gör skillnad på kvinnor och män, på deras rättigheter och skyldigheter, som kräver lydnad och underkastelse, som sätter olika värde på olika människor. Det spelar ingen roll om värderingarna är politiska, filosofiska eller religiösa. De hör inte hemma i vårt land.

Vänner, den värld vi kände finns inte mer. Morgondagen är för alltid förändrad. Vi står inför svåra vägval. Inget av dem är enkelt. Men för att ni ska kunna välja väg tillsammans med oss måste vi vara öppna om vad vi vill göra och vad vi förväntar oss av er. Bara då skapas grunden för den förändring som kan leda oss in i den framtid vi nyss inte trodde var sann.

---

 OK, jag inser att det är lite pekoralistiskt. Kanske är jag också för pessimistisk, både vad gäller resurser, risker och normativa system. Men jag blir rätt trött på tomheten bakom de många fina orden. Och bristen på konkretion om vad alternativen innebär.

Så istället för att se detta som ett tal som aldrig kommer att hållas, kan man också se det som en vädjan till partierna och deras ledare att berätta om vilka konkreta förändringar som krävs för att vi ska värna vår öppenhet, vår humanism och vår välfärd. Att fylla sina fina ord med konkret innehåll.

För det är väl det vi alla vill?