Lyssnar med förvåning på de brösttoner som vissa socialdemokrater tar sig an när det gäller Odells och Littorins anspelningar på Sahlin och tobleroneaffären. Jämförelser med något nästan 100 år gammalt val lyfts fram.
Det räcker med att gå 20 år tillbaka i tiden. Då jobbade socialdemokraterna i valrörelsen med mantrat att Bengt Westerberg hade en felprogrammerad hjärna i syfte att ta heder och ära av honom och hans sociala patos. För mig är det ett värre påhopp, eftersom det inte går att bemöta, eftersom det handlar om en någon form av psykisk defekt...
Om man själv vill jobba med negative campaigning så lär man räkna med att även andra gör det. Jag gillar inte detta, vare sig det kommer från vänster eller höger, men det lär nog bli mer av detta, även lokalt.
Förresten har Lena Mellin ett mycket bra inlägg om detta i dagens Aftonbladet.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2010-04-28
Fullt med fel hos s och v i bokslutsdebatten
Det är viktigt att vara noggrann med fakta, framförallt när man pratar om budget och bokslut. Tyvärr brister oppositionen i Örebro i detta idag när vi debatterar det fantastiskt goda bokslutet som koalitionen kan visa upp för 2009.
Några påståenden:
Lena Baastad: Arbetslösheten i Sverige är högre i Sverige än i jämförbara länder.
Fakta enligt SCB: Sverige finns på 11 plats, straxt under snittet för EU 27. Jämförbara länder har klarat detta både bättre och sämre än Sverige.
Lena Baastad gör en liknande beskrivning av ungdomsarbetslösheten.
Fakta enligt SCB: Sverige ligger på 7 plats med 26,5%, klart över snittet på 20%. Men SCB ger två förklaringsmodeller för detta. "Vissa menar att det är en utbildningsfråga medan andra menar att det är reglerna på den svenska arbetsmarknaden som gör att oerfarna personer utgör en alltför stor risk att anställa." Det parti som är mest ansvarigt för reglerna på den svenska arbetsmarknaden är väl (s)...
Murad Artin: Det var (v) och (s) som införde intraprenaderna.
Fakta: Intraprenaderna beslutades i kommunfullmäktige i februari 2007, fyra månader efter majoritetsskiftet.
Murad Artin och Lena Baastad framför kritik mot öppenhet och information.
Fakta: Hållbarhetsbokslutet sid 13 ger en annan bild. Alla siffror är bättre 2009 än vad de var 2006, då (s) och (v) styrde.
Några påståenden:
Lena Baastad: Arbetslösheten i Sverige är högre i Sverige än i jämförbara länder.
Fakta enligt SCB: Sverige finns på 11 plats, straxt under snittet för EU 27. Jämförbara länder har klarat detta både bättre och sämre än Sverige.
Lena Baastad gör en liknande beskrivning av ungdomsarbetslösheten.
Fakta enligt SCB: Sverige ligger på 7 plats med 26,5%, klart över snittet på 20%. Men SCB ger två förklaringsmodeller för detta. "Vissa menar att det är en utbildningsfråga medan andra menar att det är reglerna på den svenska arbetsmarknaden som gör att oerfarna personer utgör en alltför stor risk att anställa." Det parti som är mest ansvarigt för reglerna på den svenska arbetsmarknaden är väl (s)...
Murad Artin: Det var (v) och (s) som införde intraprenaderna.
Fakta: Intraprenaderna beslutades i kommunfullmäktige i februari 2007, fyra månader efter majoritetsskiftet.
Murad Artin och Lena Baastad framför kritik mot öppenhet och information.
Fakta: Hållbarhetsbokslutet sid 13 ger en annan bild. Alla siffror är bättre 2009 än vad de var 2006, då (s) och (v) styrde.
2010-04-26
Fackförening eller politiskt parti
Socialdemokraternas listetta skriver en gemensam artikel med fackföreningen Kommunal. Det har de all rätt att göra. Frågan är dock vem det gynnar.
Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?
När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.
På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.
Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.
En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.
I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.
Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?
När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.
På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.
Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.
En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.
I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.
2010-04-20
Kortbombning
Hyresgästföreningen skickar kort till olika kommunala företrädare. Skälet är att det finns ett förslag från ÖBOs styrelse att sälja 1000 av bolagets lägenheter för att klara av att investera i 2000 nya och renovera de gamla. Bolaget vill för första gången på mycket länge ta ett krafttag mot den segregation tidigare socialdemokratiska kommunledningar byggt in i staden.
Mot detta protesterar Hyresgästföreningen. Det har man all rätt till, även om jag kan undra om Hyresgästföreningen representerar enbart hyresgäster i ÖBO... Men sättet man gör det på kan man fundera över.
Idag fick jag sju kort från "protesterande hyresgäster". Det var uppenbart att tre av de sju var skrivna av samma hand. Ytterligare två var misstänkt lika varandra. Inga av korten var undertecknade.
Andra partiföreträdare har fått kort som varit undertecknade, men där det varit uppenbart att namnteckningen inte stämt. Ett felstavat namn på en äldre invandrare - kan han inte skriva sitt eget namn, eller har någon annan använt hans (felstavade) namn? Med eller utan hans godkännande? Är det ett enda misstag, eller är det ett system?
På korten finns också information som man måste fundera över. En del hävdar att de måste flytta på grund av försäljningen. Andra att de nu ska få kraftiga hyreshöjningar. Vem sprider den desinformationen? Är det Hyresgästföreningens representanter? Är det medvetet, med ledningens goda vilja? Eller kan kampanjen misstolkas? Vems är då ansvaret för att många människor oroas i onödan? Tar Hyresgästföreningens styrelse och ledning det ansvaret? Tar socialdemokraterna (som ju är en annan gren av samma socialistiska träd som Hyresgästföreningen) något ansvar? Ännu har vi inte sett något sådant. Snarare tvärsom.
Örebro har många utmaningar. Integrationen är en av de största. 50 år av socialdemokratisk politik har skapat en situation i Örebro där segregationen är fastcementerad. Denna betongpolitik har skapats trots (eller kanske tack vare) det enorma kommunalägda bostadsbolaget, och dess bindningar till såväl socialdemokrati och Hyresgästförening. Nu vill vi bryta denna segregation, skapa nya möjligheter för fler människor att bli delaktiga i en bättre framtid. Till detta säger såväl Hyresgästförening som socialdemokraterna nej. Det är illa.
Socialdemokraterna i Örebro är också mer dogmatiskt socialistiska än sina partivänner i andra kommuner. I Gävle säljer (s) delar av allmännyttan, i Eskilstuna likaså. Men i Örebro blir överorden enorma.
Jag tror att Örebro och örebroarna behöver en bra allmännytta, som tar allmännyttans ansvar. Men jag tror också på att Örebro och örebroarna behöver en mycket mer flexibel och förändringsbenägen bostadsmarknad, där individer kan förändra sitt boende inom de bostadsområden de vill bo i. Fler bostadsrätter i de stora bostadsområdena. Olika typer av hyresrätter i samma områden. Fler villor i eller nära dessa bostadsområden. I detta arbete har ÖBO en viktig uppgift, en uppgift som kommer att kräva både nybyggnation, ombyggnation och försäljningar.
Hyresgästföreningens och socialdemokraternas stoppolitik cementerar utanförskapet i Örebro än mer.
Mot detta protesterar Hyresgästföreningen. Det har man all rätt till, även om jag kan undra om Hyresgästföreningen representerar enbart hyresgäster i ÖBO... Men sättet man gör det på kan man fundera över.
Idag fick jag sju kort från "protesterande hyresgäster". Det var uppenbart att tre av de sju var skrivna av samma hand. Ytterligare två var misstänkt lika varandra. Inga av korten var undertecknade.
Andra partiföreträdare har fått kort som varit undertecknade, men där det varit uppenbart att namnteckningen inte stämt. Ett felstavat namn på en äldre invandrare - kan han inte skriva sitt eget namn, eller har någon annan använt hans (felstavade) namn? Med eller utan hans godkännande? Är det ett enda misstag, eller är det ett system?
På korten finns också information som man måste fundera över. En del hävdar att de måste flytta på grund av försäljningen. Andra att de nu ska få kraftiga hyreshöjningar. Vem sprider den desinformationen? Är det Hyresgästföreningens representanter? Är det medvetet, med ledningens goda vilja? Eller kan kampanjen misstolkas? Vems är då ansvaret för att många människor oroas i onödan? Tar Hyresgästföreningens styrelse och ledning det ansvaret? Tar socialdemokraterna (som ju är en annan gren av samma socialistiska träd som Hyresgästföreningen) något ansvar? Ännu har vi inte sett något sådant. Snarare tvärsom.
Örebro har många utmaningar. Integrationen är en av de största. 50 år av socialdemokratisk politik har skapat en situation i Örebro där segregationen är fastcementerad. Denna betongpolitik har skapats trots (eller kanske tack vare) det enorma kommunalägda bostadsbolaget, och dess bindningar till såväl socialdemokrati och Hyresgästförening. Nu vill vi bryta denna segregation, skapa nya möjligheter för fler människor att bli delaktiga i en bättre framtid. Till detta säger såväl Hyresgästförening som socialdemokraterna nej. Det är illa.
Socialdemokraterna i Örebro är också mer dogmatiskt socialistiska än sina partivänner i andra kommuner. I Gävle säljer (s) delar av allmännyttan, i Eskilstuna likaså. Men i Örebro blir överorden enorma.
Jag tror att Örebro och örebroarna behöver en bra allmännytta, som tar allmännyttans ansvar. Men jag tror också på att Örebro och örebroarna behöver en mycket mer flexibel och förändringsbenägen bostadsmarknad, där individer kan förändra sitt boende inom de bostadsområden de vill bo i. Fler bostadsrätter i de stora bostadsområdena. Olika typer av hyresrätter i samma områden. Fler villor i eller nära dessa bostadsområden. I detta arbete har ÖBO en viktig uppgift, en uppgift som kommer att kräva både nybyggnation, ombyggnation och försäljningar.
Hyresgästföreningens och socialdemokraternas stoppolitik cementerar utanförskapet i Örebro än mer.
2010-04-19
Minskande arbetslöshet
Ser på Rapport om att jobbkonjunkturen vänder. Bedömare anser att det kommer att skapas 170.000 nya jobb under året. Vändningen kom snabbare och blev kraftigare än vad de flesta trott.
För regeringen är detta mumma. Det visar åter på den framgångsrika krisbekämpning regeringen Reinfeldt sysslat med det senaste dryga året. Sverige är ett föredöme med stark ekonomi, förhållandevis lägre arbetslöshet och bättre framtidsutsikter än de flesta EU-länderna. Om jobben blir valfrågan framför andra lär riksdagsvalet inte bli så spännande. Alliansen tar hem det lätt!
I Örebro har vi ett annat styre än i landet. Men också vi har lyckats över förväntan. Kommunens ekonomi är urstark även under krisår. Den öppna arbetslösheten närmar sig rikssnittet, något som varit otänkbart tidigare år. Trenden är också tydligt sjunkande. Det socialdemokratiska arvet när det gäller lokal arbetslöshetsbekämpning var inget att hänga i julgranen. Också vad gäller "utrikes födda" minskar arbetslöshetssiffrorna, men tyvärr är skillnaderna fortfarande stora mellan invandrargruppen och hela gruppen arbetslösa.
Genom att satsa klokt, och vara noggrann med pengarna, har Örebro nu ett gyllene tillfälle att nå framgång. Vi har ett strukturerat arbete och tydliga strategier med vad vi vill i kommunen; kvalitet i skolan, den gamlas valfrihet i omsorgen, klimatspets, kompetenscentrum, och så vidare. Det lägger grunden för att skapa bättre framtidsutsikter för fler örebroare.
Det ska bli intressant med lokalvalet 2010. Jag ser fram emot det!
För regeringen är detta mumma. Det visar åter på den framgångsrika krisbekämpning regeringen Reinfeldt sysslat med det senaste dryga året. Sverige är ett föredöme med stark ekonomi, förhållandevis lägre arbetslöshet och bättre framtidsutsikter än de flesta EU-länderna. Om jobben blir valfrågan framför andra lär riksdagsvalet inte bli så spännande. Alliansen tar hem det lätt!
I Örebro har vi ett annat styre än i landet. Men också vi har lyckats över förväntan. Kommunens ekonomi är urstark även under krisår. Den öppna arbetslösheten närmar sig rikssnittet, något som varit otänkbart tidigare år. Trenden är också tydligt sjunkande. Det socialdemokratiska arvet när det gäller lokal arbetslöshetsbekämpning var inget att hänga i julgranen. Också vad gäller "utrikes födda" minskar arbetslöshetssiffrorna, men tyvärr är skillnaderna fortfarande stora mellan invandrargruppen och hela gruppen arbetslösa.
Genom att satsa klokt, och vara noggrann med pengarna, har Örebro nu ett gyllene tillfälle att nå framgång. Vi har ett strukturerat arbete och tydliga strategier med vad vi vill i kommunen; kvalitet i skolan, den gamlas valfrihet i omsorgen, klimatspets, kompetenscentrum, och så vidare. Det lägger grunden för att skapa bättre framtidsutsikter för fler örebroare.
Det ska bli intressant med lokalvalet 2010. Jag ser fram emot det!
Nu ändras Stortorget
Grävskopan har börjat plocka bort gatstenen från torget utanför mitt fönster på Rådhuset. Det känns bra att det äntligen är på gång. Örebro behöver så väl denna upprustning och uppfräschning. Vi behöver det för att värna citys attraktionskraft, för handel, krogar och kultur. Vår stadskärna har alla förutsättningar att bli en av de absolut vackraste i Sverige. Nu tar vi ytterligare ett steg mot det målet.
Det kommer att gynna näringslivet och därmed även kommunen när vi får mer skatteintäkter. Och visst är det bra att vi som nu leder kommunen har så bra koll på ekonomin att vi kan göra det och samtidigt bibehålla den starka ekonomin.
Det kommer att gynna näringslivet och därmed även kommunen när vi får mer skatteintäkter. Och visst är det bra att vi som nu leder kommunen har så bra koll på ekonomin att vi kan göra det och samtidigt bibehålla den starka ekonomin.
2010-04-16
Är han verkligen finansministerkandidat
Vaknade på hotellet bredvid Älvsjömässan med huvudvärk vid halv sju. Kanske anade kroppen vad som skulle komma. Satte på TVn för att lyssna på morgonsoffan. Tyvärr. Hade jag inte haft huvudvärk hade den garanterat kommit. För där "debatterade" finansminister Anders Borg och hans opponent. Aj aj aj!!!
Varje gång jag hör Thomas Östros funderar jag på om han verkligen är finansministerkandidat. Vilka kompetenser besitter han för att kunna göra anspråk på regeringens viktigaste ministerpost? Efter varje debatt, varje intervju, varje inlägg, blir svaret allt tydligare - inga!
Visst gäller det att se igenom retoriken. Om olyckan skulle vara framme och han skulle bli finansminister skulle han säkert hoppa från hälften av löftena och skylla på den gamla regeringen. Men ofta blir det så besvärande att även en finansministerkandidat borde tveka innan han öppnar munnen för att säga det han själv och hans spindoktorer planerat.
Ett exempel: Alla i Sverige är medvetna om att världen gått igenom den allvarligaste ekonomiska krisen i modern tid. De är medvetna om att de flesta länder fått gå igenom stålbad, att produktionen sjunkit, arbetslösheten ökat och att världen i vissa lägen nästan stått still.
Alla är medvetna - utom Thomas Östros. För honom är det den svenska regeringens fel att fler är arbetslösa nu än när högkonjunkturen stod på sin topp. För honom är det regeringens fel att ekonomin är svagare och att utanförskapet ökar.
Thomas Östros lever uppenbarligen i en ideologisk bubbla, ogenomtränglig för omkringliggande händelser. Det vore illa om Sverige skulle få en finansminister som inte vill inse att världen är större än Sverige och att det som händer i USA eller Kina kanske påverkar Sverige mer än det som händer i Umeå eller Kinna.
Varje gång jag hör Thomas Östros funderar jag på om han verkligen är finansministerkandidat. Vilka kompetenser besitter han för att kunna göra anspråk på regeringens viktigaste ministerpost? Efter varje debatt, varje intervju, varje inlägg, blir svaret allt tydligare - inga!
Visst gäller det att se igenom retoriken. Om olyckan skulle vara framme och han skulle bli finansminister skulle han säkert hoppa från hälften av löftena och skylla på den gamla regeringen. Men ofta blir det så besvärande att även en finansministerkandidat borde tveka innan han öppnar munnen för att säga det han själv och hans spindoktorer planerat.
Ett exempel: Alla i Sverige är medvetna om att världen gått igenom den allvarligaste ekonomiska krisen i modern tid. De är medvetna om att de flesta länder fått gå igenom stålbad, att produktionen sjunkit, arbetslösheten ökat och att världen i vissa lägen nästan stått still.
Alla är medvetna - utom Thomas Östros. För honom är det den svenska regeringens fel att fler är arbetslösa nu än när högkonjunkturen stod på sin topp. För honom är det regeringens fel att ekonomin är svagare och att utanförskapet ökar.
Thomas Östros lever uppenbarligen i en ideologisk bubbla, ogenomtränglig för omkringliggande händelser. Det vore illa om Sverige skulle få en finansminister som inte vill inse att världen är större än Sverige och att det som händer i USA eller Kina kanske påverkar Sverige mer än det som händer i Umeå eller Kinna.
2010-04-15
Inledning Äldreriksdagen
Denna inledning höll jag tidigare idag när jag öppnade Äldreriksdagen:
Konferensdeltagare!
Varmt välkomna till den fjärde Äldreriksdagen – Sveriges Kommuner och Landstings mötesplats för äldrepolitiska frågor.
Under två dagar kommer vi att beröra och dyka djupare i frågor som rör oss alla. En del av dessa frågor står alltid på dagordningen. Boende för äldre är och förblir en viktig fråga. Samverkan i alla dess former en annan. Andra frågor återkommer med jämna mellanrum. Hit hör mat för äldre - en livsbejakande fråga som vi kan diskutera med mycket liv och lust.
Det finns även frågor vi kanske helst inte vill beröra. Frågan om livets slut är en sådan, oroande, kanske skrämmande, men livsviktig för synen på människan och människans värde.
I år deltar närmare 600 personer i äldreriksdagen. Vi är 275 förtroendevalda här från kommuner och landsting. Tre av förbundets beredningsordföranden finns också här. Dessutom är ca 80 medverkande och utställare viktiga kuggar för ett gott resultat.
Åter kan äldreriksdagen också glädjas åt en ministermedverkan. Det är med glädje jag hälsar äldre- och folkhälsominister Maria Larsson välkommen. Vi ser fram emot att få lyssna till dina tankar och synpunkter.
Här finns också representanter från partikanslier, fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, kort sagt:
Ni är alla varmt välkomna!
Tro och Vetande, myter och sanning, nytta eller nöje var rubriken för Äldreriksdagen 2008. Med bidrag från aktuell forskning hade vi ambitionen att skapa lite ordning och reda i ett ständigt flöde av politiskt önsketänkande, omhuldade myter, mediabrus och hard facts. Vi snuddade vid kunskapsbegreppet, började en resa som förhoppningsvis så småningom leder till att vi verkligen vet varför vi gör det vi gör för den åldrande.
I år har vi valt På liv och död som ett sammanhållande tema för programmet och dess inramning. För första gången benämner vi döden i programmet. En förutsägbar realitet för oss alla men allt mer påtagligt närvarande ju äldre vi blir. Ett ordpar som kan andas viss brådska. Hinner vi leva, fångar vi dagen, lever vi i nuet? Är livet verkligen livsviktigt, från den första levnadsdagen till den sista? Eller finns det risker att vi ser delar av livet, framförallt den sista tiden, som en transportsträcka? För oss själva? För de andra?
Häri ryms också en svårare diskussion. Den medicintekniska utvecklingen möjliggör det tidigare otänkbara. Vi har idag läkemedel som klarar sådant som i går var omöjligt. Och räcker inte det så kommer de flesta organ att vara enkelt utbytbara. En självgående utveckling, långt bortom politikens möjligheter att styra och prioritera. Vem kan fatta beslut att välja eller välja bort när möjligheterna finns? Till vilket pris, med vilken livskvalitet, valfrihet och värdighet för den enskilde och med vilka konsekvenser för samhället?
Och å andra sidan en lika svår fråga: Att förkorta livet – på egen hand eller med en hjälpande hand? Professor Jan Beskow har stor kunskap om självmord bland äldre och dess koppling till psykisk ohälsa. Vi ser fram emot hur vi skapar strategier för att möta och förebygga.
Vi önskar oss alla ett värdigt slut på livet, fritt från oro och ångest. Men för en del kommer slutet att vara fyllt av sjukdom och smärta, trots allt bättre kunskaper om smärtlindring. Därför kommer kraven på klargörande av regelverk kring rätten till sin egen död, vem som kan eller får ge en hjälpande hand när livet inte längre känns meningsfullt ständigt att återkomma. Överläkare Carl-Johan Furst förmedlar sin erfarenhet och kunskap från dödens närhet på Stockholms sjukhem.
Förbundet satsar i år och förhoppningsvis även åren framöver på ett ”Bättre liv för sjuka äldre” – rubriken för en av förbundets prioriterade frågor. En kvalitativ uppföljning av multisjuka äldre genomförs nu i stor skala inom ramen för detta projekt. Kvalitetsbristkostnader går att beräkna – en glädjande stor vinst uppstår faktiskt om man gör rätt, förutom det viktigaste - att den gamla får rätt vård och mår bättre. Detta kan Dag Norén redogöra för i seminariet Samverkans sköra tråd tillsammans med Anders Anell som ger sin bild av samverkans möjligheter och hinder från en ny kunskapsöversikt .
SKL och staten har i år påbörjat ett samarbete kring ett långsiktigt och strategiskt förbättringsarbete för de mest sjuka äldre. I den överenskommelse som tecknades i februari överförs en del av statsbidraget på äldreområdet till ett prestationsbaserat bidrag. Prestationen är knuten till ett ökat engagemang i två kvalitetsregister; Svenska Palliativregistret och Senior alert – ni får träffa registerhållarna i vår utställning. SKL har nu fått en ny och uppfordrande roll att konkret och praktiskt driva utvecklingen av ett nödvändigt förbättringsarbete för de mest sjuka äldre.
Livet och döden återkommer också i äldre och folkhälsoministerns anförande. Att få leva tills man dör är rubriken. Egentligen en självklarhet, men är det verkligen så? Hur ser regeringen på denna utmaning? Det ska bli intressant att lyssna till ditt anförande kring en av de största utmaningar samhället står inför.
Vi har också bjudit in Peter Westlund som ger sin bild av en äldreomsorg som erbjuder mening och känsla av sammanhang, något som också framgår i propositionen Värdigt liv i äldreomsorgen. Ska vi försöka att mer se det friska i åldrandet, istället att bara fokusera på det sjuka? Ska vi ha ett salutogent förhållningssätt till livet? Kanske är det det som är värdegrunden?
Kunskapens och lärandets olika uttrycksformer finns också med som en röd tråd på Äldreriksdagarna. Med stöd av ett Program för en god äldreomsorg har SKL fått del av statliga medel med syfte att bygga upp en infrastruktur för en evidensbaserad kunskapsproduktion och praktik. Motsatsen, eller kanske den kompletterande, den erfarenhetsbaserade kunskapen, intuitionen eller magkänslan, är svår att fånga i läroböcker – en kunskap som förmedlas från den som uppnått mästarskapet till de unga gesällerna. I seminariet Praktisk kunskap i en kvalitetssäkrad värld berättar Lotta Victor Tillberg om konsten att fatta mod och bryta gränser.
Mat är mer än näring. Mat är måltid. Mat är njutning. Mat är samvaro. Att dela ett bröd i gemenskap, att få äta en närproducerad kotlett, att känna doften av vita smultron – allt detta och mer därtill har diskuterats på vår konferensserie Måltidsresan som genomförts tillsammans med Socialdepartementet, PRO och SPF. Förslagen till förbättringar kan ni ta del av i utställningen. Där finns också testresultat från alla maträtter vi provat tillsammans med pensionärer. ”Sällskap är den bästa kryddan”, påstår Ulrika Lundgren, vår entusiastiska reseledare som ni kan lyssna på i eftermiddag. Och eftersom mat också är och än mer måste vara näring i rätt mängd och med rätt innehåll för att värna det goda åldrandet, sätts fokus på hur vi hanterar maten och måltiden för den gamla.
Särskilt boende för äldre är ett av de områden som återkommit varje äldreriksdag. Vi har försökt reda ut alla benämningar där samlingen har utökats med ännu en ny form: Trygghetsboende. Vad skiljer och vad kopplar samman trygghetsboende med seniorboende och serviceboende? I eftermiddag ägnar vi oss åt innehållet - Monica Berglund, direktör på Tre Stiftelser i Göteborg berättar om Lust till livet – hur man kan skapa samvaro, sinnlighet och smakupplevelser i äldreboende. Då presenteras också en ny bok med denna livsbejakande titel.
Peter Majanen kan berätta om framtida livsstilar. Framtiden tillhör de äldre! Kanske bekräftas det vi redan förstått om Rekordgenerationen som tänker leva livet på varmare stränder och sen dö en snabb och smärtfri död. Gerdt Sundström kan allt om anhörigskap och nya familjeformer. Kan vi se framtiden an i förvissning om att alla nya ”plastsläktingar” tar hand om oss, eller?
Idag läggs vårpropositionen på riksdagens bord. Sveriges ekonomi är på väg ur en av de allvarligaste globala kriserna i modern tid. Men de framtida utmaningarna är större. Hur ser Sverige och världen ut när vi inviger den 14:e Äldreriksdagen 2030? Finns det pengar till det vi vill göra? Eller vad kommer att hända? Rubriken för det inledande samtalet: Välfärdens död – om möjliga och omöjliga lösningar av välfärdens finansiering – visar på den oro många känner, men kanske kan de medverkande även peka på möjligheterna. Samtalet är en fortsättning på en diskussion som påbörjades på den första Äldreriksdagen 2004 och som säkerligen kommer att återkomma.
Då kändes det viktigt att enas om en problembeskrivning – 2008 handlade det om Reform eller reträtt – välfärdspolitikens vägval. Nu har vi en kunskapsöversikt som förbundets beredning för Välfärdens finansiering tagit fram. Grunden för att möta den demografiska utmaningen byggs vidare.
Men är då denna demografiska utmaning bara ett bekymmer? Knappast. Ett längre liv är något positivt för nästan alla. Ett längre, aktivt, friskt och gott liv blir en verklighet för allt fler. Detta är något i grunden positivt, något vi måste se igenom alla funderingar kring resursbrister. Så åldrandet, äldreboomen, den demografiska utmaningen är något som i verkligheten visar oss på välfärdssamhällets framgång. Samtidigt visar sättet vi förhåller oss till åldrande, och hur vi bemöter den gamla, på hur välfärdssamhället förmår att fortsätta utvecklas.
Jag tror att en av de viktigaste uppgifterna för oss politiker handlar om att bli tydligare inför medborgarna. Vi måste vara tydliga i att berätta om vad man kan välja mellan och vad man har rätt att kräva. Vi måste berätta om vad det ena och andra faktiskt kostar. Men lika tydliga måste vi vara kring vad som inte ingår i det offentliga uppdraget, vad man måste planera för på egen hand. Vi behöver ett starkare civilsamhälle, ett samhälle där vi inte längre hänvisar till ”någon annan” som skall lägga livet tillrätta för oss, utan där vi tar i stora och små frågor tillsammans, i gemenskap, men alltid med det personliga ansvaret som grund.
Framtidens utmaning handlar också om hur vi som politiker förmår att utveckla och samverka. För oss förtroendevalda hamnar frågan om liv och död ofta i gränslandet mellan kommuner och landsting. Vem ansvarar för den palliativa vården? Var går gränsen för kommunernas kompetens att bedriva avancerad medicinsk vård i det egna hemmet? Hur stort är ansvaret för den enskilde att klara av de allt mer avancerade uppgifter som definieras som egenvård? Dessa och många andra frågor måste lösas genom samverkan över organisatoriska gränser. Jag ser en stor utmaning att - i politiskt samförstånd över kommun- och landstingsgränsen - skapa en optimal och hållbar vårdstruktur med den enskilde i centrum. Säkerligen krävs också breda politiska lösningar; lokalt, regionalt och nationellt.
Två saker har alla människor gemensamt. Vi har en gång fötts. Vi kommer en gång att dö. Däremellan skiljer sig livet åt på miljarder olika sätt. Vi hoppas alla på ett gott liv, där framtiden alltid ligger på lut, ända till vår sista livsdag. Äldreriksdagens syfte är att göra detta möjligt för fler, att skapa strukturer för att möta den åldrande människan på just det sätt hon behöver för att kunna leva hela livet. Då krävs kunskap, öppenhet och mod att förnya och förändra. Dessa dagar är en möjlighet för oss alla att få lite mer av allt detta.
Återigen välkomna till Äldreriksdagen 2010.
Konferensdeltagare!
Varmt välkomna till den fjärde Äldreriksdagen – Sveriges Kommuner och Landstings mötesplats för äldrepolitiska frågor.
Under två dagar kommer vi att beröra och dyka djupare i frågor som rör oss alla. En del av dessa frågor står alltid på dagordningen. Boende för äldre är och förblir en viktig fråga. Samverkan i alla dess former en annan. Andra frågor återkommer med jämna mellanrum. Hit hör mat för äldre - en livsbejakande fråga som vi kan diskutera med mycket liv och lust.
Det finns även frågor vi kanske helst inte vill beröra. Frågan om livets slut är en sådan, oroande, kanske skrämmande, men livsviktig för synen på människan och människans värde.
I år deltar närmare 600 personer i äldreriksdagen. Vi är 275 förtroendevalda här från kommuner och landsting. Tre av förbundets beredningsordföranden finns också här. Dessutom är ca 80 medverkande och utställare viktiga kuggar för ett gott resultat.
Åter kan äldreriksdagen också glädjas åt en ministermedverkan. Det är med glädje jag hälsar äldre- och folkhälsominister Maria Larsson välkommen. Vi ser fram emot att få lyssna till dina tankar och synpunkter.
Här finns också representanter från partikanslier, fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, kort sagt:
Ni är alla varmt välkomna!
Tro och Vetande, myter och sanning, nytta eller nöje var rubriken för Äldreriksdagen 2008. Med bidrag från aktuell forskning hade vi ambitionen att skapa lite ordning och reda i ett ständigt flöde av politiskt önsketänkande, omhuldade myter, mediabrus och hard facts. Vi snuddade vid kunskapsbegreppet, började en resa som förhoppningsvis så småningom leder till att vi verkligen vet varför vi gör det vi gör för den åldrande.
I år har vi valt På liv och död som ett sammanhållande tema för programmet och dess inramning. För första gången benämner vi döden i programmet. En förutsägbar realitet för oss alla men allt mer påtagligt närvarande ju äldre vi blir. Ett ordpar som kan andas viss brådska. Hinner vi leva, fångar vi dagen, lever vi i nuet? Är livet verkligen livsviktigt, från den första levnadsdagen till den sista? Eller finns det risker att vi ser delar av livet, framförallt den sista tiden, som en transportsträcka? För oss själva? För de andra?
Häri ryms också en svårare diskussion. Den medicintekniska utvecklingen möjliggör det tidigare otänkbara. Vi har idag läkemedel som klarar sådant som i går var omöjligt. Och räcker inte det så kommer de flesta organ att vara enkelt utbytbara. En självgående utveckling, långt bortom politikens möjligheter att styra och prioritera. Vem kan fatta beslut att välja eller välja bort när möjligheterna finns? Till vilket pris, med vilken livskvalitet, valfrihet och värdighet för den enskilde och med vilka konsekvenser för samhället?
Och å andra sidan en lika svår fråga: Att förkorta livet – på egen hand eller med en hjälpande hand? Professor Jan Beskow har stor kunskap om självmord bland äldre och dess koppling till psykisk ohälsa. Vi ser fram emot hur vi skapar strategier för att möta och förebygga.
Vi önskar oss alla ett värdigt slut på livet, fritt från oro och ångest. Men för en del kommer slutet att vara fyllt av sjukdom och smärta, trots allt bättre kunskaper om smärtlindring. Därför kommer kraven på klargörande av regelverk kring rätten till sin egen död, vem som kan eller får ge en hjälpande hand när livet inte längre känns meningsfullt ständigt att återkomma. Överläkare Carl-Johan Furst förmedlar sin erfarenhet och kunskap från dödens närhet på Stockholms sjukhem.
Förbundet satsar i år och förhoppningsvis även åren framöver på ett ”Bättre liv för sjuka äldre” – rubriken för en av förbundets prioriterade frågor. En kvalitativ uppföljning av multisjuka äldre genomförs nu i stor skala inom ramen för detta projekt. Kvalitetsbristkostnader går att beräkna – en glädjande stor vinst uppstår faktiskt om man gör rätt, förutom det viktigaste - att den gamla får rätt vård och mår bättre. Detta kan Dag Norén redogöra för i seminariet Samverkans sköra tråd tillsammans med Anders Anell som ger sin bild av samverkans möjligheter och hinder från en ny kunskapsöversikt .
SKL och staten har i år påbörjat ett samarbete kring ett långsiktigt och strategiskt förbättringsarbete för de mest sjuka äldre. I den överenskommelse som tecknades i februari överförs en del av statsbidraget på äldreområdet till ett prestationsbaserat bidrag. Prestationen är knuten till ett ökat engagemang i två kvalitetsregister; Svenska Palliativregistret och Senior alert – ni får träffa registerhållarna i vår utställning. SKL har nu fått en ny och uppfordrande roll att konkret och praktiskt driva utvecklingen av ett nödvändigt förbättringsarbete för de mest sjuka äldre.
Livet och döden återkommer också i äldre och folkhälsoministerns anförande. Att få leva tills man dör är rubriken. Egentligen en självklarhet, men är det verkligen så? Hur ser regeringen på denna utmaning? Det ska bli intressant att lyssna till ditt anförande kring en av de största utmaningar samhället står inför.
Vi har också bjudit in Peter Westlund som ger sin bild av en äldreomsorg som erbjuder mening och känsla av sammanhang, något som också framgår i propositionen Värdigt liv i äldreomsorgen. Ska vi försöka att mer se det friska i åldrandet, istället att bara fokusera på det sjuka? Ska vi ha ett salutogent förhållningssätt till livet? Kanske är det det som är värdegrunden?
Kunskapens och lärandets olika uttrycksformer finns också med som en röd tråd på Äldreriksdagarna. Med stöd av ett Program för en god äldreomsorg har SKL fått del av statliga medel med syfte att bygga upp en infrastruktur för en evidensbaserad kunskapsproduktion och praktik. Motsatsen, eller kanske den kompletterande, den erfarenhetsbaserade kunskapen, intuitionen eller magkänslan, är svår att fånga i läroböcker – en kunskap som förmedlas från den som uppnått mästarskapet till de unga gesällerna. I seminariet Praktisk kunskap i en kvalitetssäkrad värld berättar Lotta Victor Tillberg om konsten att fatta mod och bryta gränser.
Mat är mer än näring. Mat är måltid. Mat är njutning. Mat är samvaro. Att dela ett bröd i gemenskap, att få äta en närproducerad kotlett, att känna doften av vita smultron – allt detta och mer därtill har diskuterats på vår konferensserie Måltidsresan som genomförts tillsammans med Socialdepartementet, PRO och SPF. Förslagen till förbättringar kan ni ta del av i utställningen. Där finns också testresultat från alla maträtter vi provat tillsammans med pensionärer. ”Sällskap är den bästa kryddan”, påstår Ulrika Lundgren, vår entusiastiska reseledare som ni kan lyssna på i eftermiddag. Och eftersom mat också är och än mer måste vara näring i rätt mängd och med rätt innehåll för att värna det goda åldrandet, sätts fokus på hur vi hanterar maten och måltiden för den gamla.
Särskilt boende för äldre är ett av de områden som återkommit varje äldreriksdag. Vi har försökt reda ut alla benämningar där samlingen har utökats med ännu en ny form: Trygghetsboende. Vad skiljer och vad kopplar samman trygghetsboende med seniorboende och serviceboende? I eftermiddag ägnar vi oss åt innehållet - Monica Berglund, direktör på Tre Stiftelser i Göteborg berättar om Lust till livet – hur man kan skapa samvaro, sinnlighet och smakupplevelser i äldreboende. Då presenteras också en ny bok med denna livsbejakande titel.
Peter Majanen kan berätta om framtida livsstilar. Framtiden tillhör de äldre! Kanske bekräftas det vi redan förstått om Rekordgenerationen som tänker leva livet på varmare stränder och sen dö en snabb och smärtfri död. Gerdt Sundström kan allt om anhörigskap och nya familjeformer. Kan vi se framtiden an i förvissning om att alla nya ”plastsläktingar” tar hand om oss, eller?
Idag läggs vårpropositionen på riksdagens bord. Sveriges ekonomi är på väg ur en av de allvarligaste globala kriserna i modern tid. Men de framtida utmaningarna är större. Hur ser Sverige och världen ut när vi inviger den 14:e Äldreriksdagen 2030? Finns det pengar till det vi vill göra? Eller vad kommer att hända? Rubriken för det inledande samtalet: Välfärdens död – om möjliga och omöjliga lösningar av välfärdens finansiering – visar på den oro många känner, men kanske kan de medverkande även peka på möjligheterna. Samtalet är en fortsättning på en diskussion som påbörjades på den första Äldreriksdagen 2004 och som säkerligen kommer att återkomma.
Då kändes det viktigt att enas om en problembeskrivning – 2008 handlade det om Reform eller reträtt – välfärdspolitikens vägval. Nu har vi en kunskapsöversikt som förbundets beredning för Välfärdens finansiering tagit fram. Grunden för att möta den demografiska utmaningen byggs vidare.
Men är då denna demografiska utmaning bara ett bekymmer? Knappast. Ett längre liv är något positivt för nästan alla. Ett längre, aktivt, friskt och gott liv blir en verklighet för allt fler. Detta är något i grunden positivt, något vi måste se igenom alla funderingar kring resursbrister. Så åldrandet, äldreboomen, den demografiska utmaningen är något som i verkligheten visar oss på välfärdssamhällets framgång. Samtidigt visar sättet vi förhåller oss till åldrande, och hur vi bemöter den gamla, på hur välfärdssamhället förmår att fortsätta utvecklas.
Jag tror att en av de viktigaste uppgifterna för oss politiker handlar om att bli tydligare inför medborgarna. Vi måste vara tydliga i att berätta om vad man kan välja mellan och vad man har rätt att kräva. Vi måste berätta om vad det ena och andra faktiskt kostar. Men lika tydliga måste vi vara kring vad som inte ingår i det offentliga uppdraget, vad man måste planera för på egen hand. Vi behöver ett starkare civilsamhälle, ett samhälle där vi inte längre hänvisar till ”någon annan” som skall lägga livet tillrätta för oss, utan där vi tar i stora och små frågor tillsammans, i gemenskap, men alltid med det personliga ansvaret som grund.
Framtidens utmaning handlar också om hur vi som politiker förmår att utveckla och samverka. För oss förtroendevalda hamnar frågan om liv och död ofta i gränslandet mellan kommuner och landsting. Vem ansvarar för den palliativa vården? Var går gränsen för kommunernas kompetens att bedriva avancerad medicinsk vård i det egna hemmet? Hur stort är ansvaret för den enskilde att klara av de allt mer avancerade uppgifter som definieras som egenvård? Dessa och många andra frågor måste lösas genom samverkan över organisatoriska gränser. Jag ser en stor utmaning att - i politiskt samförstånd över kommun- och landstingsgränsen - skapa en optimal och hållbar vårdstruktur med den enskilde i centrum. Säkerligen krävs också breda politiska lösningar; lokalt, regionalt och nationellt.
Två saker har alla människor gemensamt. Vi har en gång fötts. Vi kommer en gång att dö. Däremellan skiljer sig livet åt på miljarder olika sätt. Vi hoppas alla på ett gott liv, där framtiden alltid ligger på lut, ända till vår sista livsdag. Äldreriksdagens syfte är att göra detta möjligt för fler, att skapa strukturer för att möta den åldrande människan på just det sätt hon behöver för att kunna leva hela livet. Då krävs kunskap, öppenhet och mod att förnya och förändra. Dessa dagar är en möjlighet för oss alla att få lite mer av allt detta.
Återigen välkomna till Äldreriksdagen 2010.
2010-03-26
Byt ut Nordeas styrelse eller sälj aktierna
I går beslutade bolagsstämman att även i fortsättningen jobba med stora bonusar till de högsta cheferna. Svenska staten hade lagt ett annat förslag men röstades ner.
Så länge staten har ett inflytande i bolaget bör man agera utifrån denna ägarroll. En fortsättning bör därför vara att staten uttalar att man inte längre har förtroende för styrelseordföranden i bolaget, och att styrelsen därför bör ombildas.
Alternativet är att staten säljer sina aktier och låter Nordea vandra fritt.
Ett tredje alternativ är ju att skattesystemet görs om så att bonusar blir oattraktiva. Jag hoppas att Anders Borg under nästa mandatperiod tar tag i den frågan och skapar ett regelsystem som inte gör den förläningspolitik som bonusarna är möjlig.
Så länge staten har ett inflytande i bolaget bör man agera utifrån denna ägarroll. En fortsättning bör därför vara att staten uttalar att man inte längre har förtroende för styrelseordföranden i bolaget, och att styrelsen därför bör ombildas.
Alternativet är att staten säljer sina aktier och låter Nordea vandra fritt.
Ett tredje alternativ är ju att skattesystemet görs om så att bonusar blir oattraktiva. Jag hoppas att Anders Borg under nästa mandatperiod tar tag i den frågan och skapar ett regelsystem som inte gör den förläningspolitik som bonusarna är möjlig.
2010-03-25
Busstider och politik
Det blev en väldig diskussion kring bussarna. Ska man ha samtrafik på nätterna eller inte? När ska sista bussen gå? Vem har beslutat om busstiderna? Vems är ansvaret?
Det man kan säga först och främst är att beslutet om ett nytt linjenät är ett av de enskild största besluten denna mandatperiod. Vi har velat göra det möjligt för fler att ta bussen. Fler ska kunna se att bussen är ett reellt alternativ till bilen. Fler bussar ska antingen köra snabbare mellan stora målpunkter, eller längre för att göra det närmare för fler att ta bussen även om den då går lite långsammare. Sedan har vi också sagt att Drottninggatan ska vara bussfri i så stor utsträckning som möjligt, men att det ska finnas ett pendelalternativ över stan.
Sedan får konsulter och tjänstemän jobba. Och det har de gjort. Jag tror och hoppas att det nya linjenätet uppfyller alla, eller i vart fall merparten, av de önskningar vi haft. Fler kommer förhoppningsvis att inse att bussen är ett bättre alternativ än bilen.
Men som i de flesta processer blir en del fel. Nattrafiken på helgerna är ett sådant fel. Då gäller det att rätta till det. Här blir frågan omedelbart politisk. Det är vi som ska ha de täta kontakterna med medborgarna. Vi får lyssna och ta till oss av olika synpunkter och sedan prioritera.
När frågan om nattbussar kom upp så har vi också gjort det. Nu pågår ett snabbjobb för att finna lösningar. Det är bra.
Vad ska man då lära av detta? Ungefär samma sak som när det gäller avvikelser i vård och omsorg: Lär av misstagen men gör aldrig om dem. Hitta system där enskilda medarbetare kan våga ta upp fel man själv begått, inte för att straffas utan för att fler ska lära. Jobba vidare mot de mål som är satta. Var inte rädd för att förändra för att förbättra. Håll alltid fokus på medborgarna. De är våra uppdragsgivare.
Skapa helt enkelt en lärande organisation med fokus på medborgaren.
Det man kan säga först och främst är att beslutet om ett nytt linjenät är ett av de enskild största besluten denna mandatperiod. Vi har velat göra det möjligt för fler att ta bussen. Fler ska kunna se att bussen är ett reellt alternativ till bilen. Fler bussar ska antingen köra snabbare mellan stora målpunkter, eller längre för att göra det närmare för fler att ta bussen även om den då går lite långsammare. Sedan har vi också sagt att Drottninggatan ska vara bussfri i så stor utsträckning som möjligt, men att det ska finnas ett pendelalternativ över stan.
Sedan får konsulter och tjänstemän jobba. Och det har de gjort. Jag tror och hoppas att det nya linjenätet uppfyller alla, eller i vart fall merparten, av de önskningar vi haft. Fler kommer förhoppningsvis att inse att bussen är ett bättre alternativ än bilen.
Men som i de flesta processer blir en del fel. Nattrafiken på helgerna är ett sådant fel. Då gäller det att rätta till det. Här blir frågan omedelbart politisk. Det är vi som ska ha de täta kontakterna med medborgarna. Vi får lyssna och ta till oss av olika synpunkter och sedan prioritera.
När frågan om nattbussar kom upp så har vi också gjort det. Nu pågår ett snabbjobb för att finna lösningar. Det är bra.
Vad ska man då lära av detta? Ungefär samma sak som när det gäller avvikelser i vård och omsorg: Lär av misstagen men gör aldrig om dem. Hitta system där enskilda medarbetare kan våga ta upp fel man själv begått, inte för att straffas utan för att fler ska lära. Jobba vidare mot de mål som är satta. Var inte rädd för att förändra för att förbättra. Håll alltid fokus på medborgarna. De är våra uppdragsgivare.
Skapa helt enkelt en lärande organisation med fokus på medborgaren.
Om mentalitet
Idag på na.se kan man läsa om den unge mannen som satsade sina sista slantar på en trisslott och vann en miljon. Grattis till honom. Baksidan är väl att kanske 40.000 lotter sålts till andra som intevunnit något och som nog behövt dessa lottsatsningar bättre. Lotterier är av nödvändighet en förlustaffär för köparkollektivet och en vinst bara för lotteriägaren. Men det blir inte lika roliga nyheter.
Lottnyheten kommenteras av några. Grattis säger man naturligtvis. Ett inlägg menar att vinnaren ska mörka pengarna för att behålla arbetslöshetsbidragen. Det är en rätt skrämmande syn. Men hela nyheten speglar tyvärr en syn på rikedom som är alldeles för vanlig.
I Sverige finns det tre acceptabla sätt att bli rik: att vinna på spel eller lotter, att idrotta sig till dem eller att vara framgångsrik kulturellt. Men hur ofta hör man nyheten om företagaren som tjänat miljoner beskrivet på ett positivt sätt? Hur ofta är det inte att hon eller han utnyttjar anställda, kunder eller andra?
Sverige skulle må väl av fler företagarmiljonärer och färre lotterimiljonärer.
Lottnyheten kommenteras av några. Grattis säger man naturligtvis. Ett inlägg menar att vinnaren ska mörka pengarna för att behålla arbetslöshetsbidragen. Det är en rätt skrämmande syn. Men hela nyheten speglar tyvärr en syn på rikedom som är alldeles för vanlig.
I Sverige finns det tre acceptabla sätt att bli rik: att vinna på spel eller lotter, att idrotta sig till dem eller att vara framgångsrik kulturellt. Men hur ofta hör man nyheten om företagaren som tjänat miljoner beskrivet på ett positivt sätt? Hur ofta är det inte att hon eller han utnyttjar anställda, kunder eller andra?
Sverige skulle må väl av fler företagarmiljonärer och färre lotterimiljonärer.
2010-03-23
Medmänsklighet
Läser i Nerikes Allehanda om Rim, 2,5 år från Libanon. Den som inte berörs av artikeln måste börja fundera om sig själv.
Tyvärr är det inte första gången man läser något liknande. Jag har under de år jag varit politiskt aktiv varit engagerad i många olika flyktingärenden. Varje gång blir man så förvånad över hur det fungerar. Hur kan det komma sig att ärenden som verkar så självklara inte är det?
Nu ska en allvarligt sjuk lite flicka utvisas. Jag kan mycket väl förstå att hennes mamma kanske inte har de rätta skälen för att få stanna i Sverige. Situationen i Libanon är inte sådan att man får flyktingstatus när man kommer därifrån. Men sett till helheten, till barnen i allmänhet och den minsta flickan i synnerhet, blir allt annat än att de ska få stanna här omänskligt.
Sverige tar emot väldigt många flyktingar och invandrare. Vi är inte speciellt bra på att använda oss av dem i samhällsbyggandet. Alldeles för många passiviseras i bidragsberoende.
Men det får inte stå ivägen för den humanism som måste låta en 2,5 årig sjuk flicka stanna i Örebro och i Sverige!
Tyvärr är det inte första gången man läser något liknande. Jag har under de år jag varit politiskt aktiv varit engagerad i många olika flyktingärenden. Varje gång blir man så förvånad över hur det fungerar. Hur kan det komma sig att ärenden som verkar så självklara inte är det?
Nu ska en allvarligt sjuk lite flicka utvisas. Jag kan mycket väl förstå att hennes mamma kanske inte har de rätta skälen för att få stanna i Sverige. Situationen i Libanon är inte sådan att man får flyktingstatus när man kommer därifrån. Men sett till helheten, till barnen i allmänhet och den minsta flickan i synnerhet, blir allt annat än att de ska få stanna här omänskligt.
Sverige tar emot väldigt många flyktingar och invandrare. Vi är inte speciellt bra på att använda oss av dem i samhällsbyggandet. Alldeles för många passiviseras i bidragsberoende.
Men det får inte stå ivägen för den humanism som måste låta en 2,5 årig sjuk flicka stanna i Örebro och i Sverige!
2010-03-22
Strejktider
Så var de första varslen detta förhandlingsår lagda. Ingen är nog speciellt förvånad. Det har liksom legat i luften. Arbetsgivarna har sagt att det inte finns något löneutrymme, utöver löneglidningen. Fackföreningarna hävdar att utrymmet är rätt stort. På det offentliga området handlar det om väl över 3 % om alla sidoeffekter räknas in.
Förhandlarna har en svår väg att vandra. Löneökningstakten får inte fördjupa lågkonjunkturen eller minska uppgången. Samtidigt måste den inhemska konsumtionen hållas uppe. Och här ligger kanske det största problemet. Hur ska man samordna en industri som lever i ett enormt konkurrenstryck i en global lågkonjunktur med omfattande produktionsminskningar, med det av olika statliga och kommunala åtgärder drivna konsumtionsföretagandet? Hur ska man gifta ihop Handels med Metall? Finns någon medelväg?
När Unionen gjorde upp om 2,6 % på 18-månadersbasis kunde man kanske hoppas att detta skulle vara en rikslikare. Att parterna skulle funnit den gyllene medelvägen. Men LO var snabba med att kritisera avtalet. Arbetsgivarna har hållit en lägre profil. Med de strejkvarsel som nu läggs verkar tyvärr klimatet inte ha blivit bättre.
Och fortfarande återstår förhandlingarna för de offentliganställda...
De senaste 24 månaderna liknar ingenting. Från ljusaste ljust till mörkaste mörkt och nu en uppgång som för vissa ser ut att gå som tåget, medan för andra bara segar på utan större lyft. Och dessutom alla dessa frågetecken. Hur går det med räntorna? Fastighetsbubblan? Är det en tillfällig uppgång och kommer det i så fall att dippa rejält igen? Hur klarar sig skatteunderlaget för kommuner och landsting? I år? 2011?
Det finns en risk att parterna ser verkligheten ur minst två helt olika synvinklar. Riskerna för oförståelse, och därmed olika stridsåtgärder, är uppenbara. Så länge inte Metall har träffat sin uppgörelse.
Men att gå ut i strejk, att äventyra den inhemska konsumtion som ändå till viss del håller konjunkturen gående, är knappast en optimal åtgärd i ett läge som detta. Det behövs visa förhandlare, både bland fack och arbetsgivare, som verkligen väger buden på guldvåg. Och som väljer att bortse från att det i år är valår.
Förhandlarna har en svår väg att vandra. Löneökningstakten får inte fördjupa lågkonjunkturen eller minska uppgången. Samtidigt måste den inhemska konsumtionen hållas uppe. Och här ligger kanske det största problemet. Hur ska man samordna en industri som lever i ett enormt konkurrenstryck i en global lågkonjunktur med omfattande produktionsminskningar, med det av olika statliga och kommunala åtgärder drivna konsumtionsföretagandet? Hur ska man gifta ihop Handels med Metall? Finns någon medelväg?
När Unionen gjorde upp om 2,6 % på 18-månadersbasis kunde man kanske hoppas att detta skulle vara en rikslikare. Att parterna skulle funnit den gyllene medelvägen. Men LO var snabba med att kritisera avtalet. Arbetsgivarna har hållit en lägre profil. Med de strejkvarsel som nu läggs verkar tyvärr klimatet inte ha blivit bättre.
Och fortfarande återstår förhandlingarna för de offentliganställda...
De senaste 24 månaderna liknar ingenting. Från ljusaste ljust till mörkaste mörkt och nu en uppgång som för vissa ser ut att gå som tåget, medan för andra bara segar på utan större lyft. Och dessutom alla dessa frågetecken. Hur går det med räntorna? Fastighetsbubblan? Är det en tillfällig uppgång och kommer det i så fall att dippa rejält igen? Hur klarar sig skatteunderlaget för kommuner och landsting? I år? 2011?
Det finns en risk att parterna ser verkligheten ur minst två helt olika synvinklar. Riskerna för oförståelse, och därmed olika stridsåtgärder, är uppenbara. Så länge inte Metall har träffat sin uppgörelse.
Men att gå ut i strejk, att äventyra den inhemska konsumtion som ändå till viss del håller konjunkturen gående, är knappast en optimal åtgärd i ett läge som detta. Det behövs visa förhandlare, både bland fack och arbetsgivare, som verkligen väger buden på guldvåg. Och som väljer att bortse från att det i år är valår.
2010-03-21
Vårarbete
Idag fortsatte vårarbetet. De fem olika sorterna av tomater, en vit, två gröna och två röda, dofttobak och riddarsporrar, kompletterades med inte mindre än 12 olika sorter av tagetes. Denna blomma att älska eller hata. Själv tycker jag att den är enkel. Lätt att så, lätt att plantera om och lätt att fylla rabatter med.
Utöver detta blir det bara några zinnia, tre luktärter, en ipomea och sedan kanske lite ringblommor. Det blir en gul, orange, röd rabattvariant i år.
Grönsaksfröer blir det få av. Mitt land som jag gjorde i ordning förrförra året var uselt, att använda hösilage som jordförbättrare kan man glömma. Så nu ska jag flytta det igen och hösilagelandet får bli gräsmatta och fruktträdgård.
Sen blir det faktiskt 15 olika sorter av basilika. Det kan man inte få nog av. Får bara hoppas att nattemperaturerna blir hyfsade i april så att man kan använda växthuset snart.
Utöver detta blir det bara några zinnia, tre luktärter, en ipomea och sedan kanske lite ringblommor. Det blir en gul, orange, röd rabattvariant i år.
Grönsaksfröer blir det få av. Mitt land som jag gjorde i ordning förrförra året var uselt, att använda hösilage som jordförbättrare kan man glömma. Så nu ska jag flytta det igen och hösilagelandet får bli gräsmatta och fruktträdgård.
Sen blir det faktiskt 15 olika sorter av basilika. Det kan man inte få nog av. Får bara hoppas att nattemperaturerna blir hyfsade i april så att man kan använda växthuset snart.
2010-03-18
Sd på Örebros skolor
Det finns skolor som tycker att Sd inte ska få komma till tals på skolornas område. I en DN artikel idag redovisas att flera gymnasieskolor väljer bort Sd. En del väljer därför helt bort möjligheten för alla partier att visa sig på skolorna. Det finns nämligen klart uttalat att man inte får särbehandla ett parti, antingen alla eller ingen.
För Örebros del hoppas jag att vi har en sådan tydlighet att alla partier som idag finns representerade i fullmäktige släpps in på våra gymnasieskolor. Jag kan tycka väldigt illa om stora delar av Sds politik, men det vore förödande för demokratin om vi skulle förneka dem rätten att framföra den. För vad skulle nästa steg bli?
Jag har i fullmäktige stått och samtalat med en vänsterpartist som var övertygad om att revolution var den enda riktiga vägen framåt. Diskvalificerar det vänsterpartiet från skolbesök? Knappast, det vore mycket illa om vi valde att hävda att bara de godkända ideologierna skulle få plats i det demokratiska samtalet. För vem ska bestämma vilken ideologi som ska anses godkänd?
Det finns en tydlig gräns. Det som är straffbart är inte acceptabelt. Du kan och ska inte få komma in på en skola om du hävdar att vissa människor är mindre värda och därför ska utrotas. Du kan inte kräva öppenhet för hets mot folkgrupp, eller andra lagstridiga krav. Men den gränsen är tydlig och måste hållas knivskarp.
Det öppna och demokratiska samhället förutsätter att också de med unkna åsikter ges rätt att delta i det demokratiska samtalet.
Läs mer: Svd, Politikerbloggen
För Örebros del hoppas jag att vi har en sådan tydlighet att alla partier som idag finns representerade i fullmäktige släpps in på våra gymnasieskolor. Jag kan tycka väldigt illa om stora delar av Sds politik, men det vore förödande för demokratin om vi skulle förneka dem rätten att framföra den. För vad skulle nästa steg bli?
Jag har i fullmäktige stått och samtalat med en vänsterpartist som var övertygad om att revolution var den enda riktiga vägen framåt. Diskvalificerar det vänsterpartiet från skolbesök? Knappast, det vore mycket illa om vi valde att hävda att bara de godkända ideologierna skulle få plats i det demokratiska samtalet. För vem ska bestämma vilken ideologi som ska anses godkänd?
Det finns en tydlig gräns. Det som är straffbart är inte acceptabelt. Du kan och ska inte få komma in på en skola om du hävdar att vissa människor är mindre värda och därför ska utrotas. Du kan inte kräva öppenhet för hets mot folkgrupp, eller andra lagstridiga krav. Men den gränsen är tydlig och måste hållas knivskarp.
Det öppna och demokratiska samhället förutsätter att också de med unkna åsikter ges rätt att delta i det demokratiska samtalet.
Läs mer: Svd, Politikerbloggen
2010-03-16
Varför
skriver Nerikes Allehanda om att Johan Pehrson vill hyra ut sitt hus under O-ringen? Finns det något nyhetsvärde i detta? Är det på något sätt kopplat till Johans politiska uppdrag? Jag kan inte finna något sådant.
Är det då OK att man som offentlig person får utstå detta? Kanske. Men vem granskar då alla de offentliga personer som finns i media? Hur många granskande artiklar om Ulf Johansson har NA gjort de senaste åren? Vem granskar journalisterna? Skulle de tycka det vore OK om deras privata affärer slogs upp i den egna tidningen?
I en värld där politiken blir allt mer personfixerad blir kanske detta en vardag. Det finns många problem kring detta. Ett av dem är att journalistiken också blir allt mer personfixerad. Det är journalisten som märks, som ska märkas och som ska leda nyhetsflödet.
Men vem granskar dessa journalister? Vem granskar deras motiv, deras subjektivitet, deras kopplingar, deras vardag? Svaret är, tyvärr, ingen. Det kommer att leda till ytterligare maktförskjutningar där media kommer att ta över än mer makt från politiken. Bara de politiker som har goda relationer med journalisterna, eller som äger mediaföretag, kommer att klara sig.
Är det den världen vi vill ha? Får man inte vara en sur, men duglig, politiker? Måste man ha en räcka "oneliners" redo, eller kan man prata långsiktig politik som inte passar i vare sig TV eller tidningar? Ska man ha ett absolut rent förflutet, ett vardagsliv som ingen kan klandra, vara vacker och ung - eller finns det plats för människor också?
Är det då OK att man som offentlig person får utstå detta? Kanske. Men vem granskar då alla de offentliga personer som finns i media? Hur många granskande artiklar om Ulf Johansson har NA gjort de senaste åren? Vem granskar journalisterna? Skulle de tycka det vore OK om deras privata affärer slogs upp i den egna tidningen?
I en värld där politiken blir allt mer personfixerad blir kanske detta en vardag. Det finns många problem kring detta. Ett av dem är att journalistiken också blir allt mer personfixerad. Det är journalisten som märks, som ska märkas och som ska leda nyhetsflödet.
Men vem granskar dessa journalister? Vem granskar deras motiv, deras subjektivitet, deras kopplingar, deras vardag? Svaret är, tyvärr, ingen. Det kommer att leda till ytterligare maktförskjutningar där media kommer att ta över än mer makt från politiken. Bara de politiker som har goda relationer med journalisterna, eller som äger mediaföretag, kommer att klara sig.
Är det den världen vi vill ha? Får man inte vara en sur, men duglig, politiker? Måste man ha en räcka "oneliners" redo, eller kan man prata långsiktig politik som inte passar i vare sig TV eller tidningar? Ska man ha ett absolut rent förflutet, ett vardagsliv som ingen kan klandra, vara vacker och ung - eller finns det plats för människor också?
2010-03-10
CSR och Örebro
För 40 år sedan flyttade jag och min familj till Närke från Sandviken och Gästrikland. Vi kom till Garphyttan och jag började trivas direkt. Garphyttan är en slumrande pärla vid randen av ett av de mest fantastiska naturområden som Sverige har. Kilsbergens natur är unik, alla årstider. Just nu kan man glida fram på stenhårda spår i meterdjup snö på myrar, mossar och sjöar som får tankarna att vandra till lågfjäll.
Tio år senare gick flyttlasset till Örebro. Sedan dess har Örebro varit platsen i mitt hjärta.
Från början hade jag överhuvudtaget inte några planer på ett politiskt engagemang. Men det har varit intressant att få vara med och förändra och förbättra Örebro än mer. De senaste åren har Örebro inlett en ny resa. Det handlar om att skapa ett bättre Örebro för fler. Örebro växer så det knakar. Örebro visar framfötterna i såväl klimatarbete som arbete med det civila samhället. Örebro förnyar centrum så det blir ännu vackrare. Fler får jobb i Örebro. Örebro håller på att bli en plats på kartan.
Det har vi inte varit tidigare. Den bild av Örebro som vi fick redovisat i tisdags, visade med all önskvärd tydlighet att Örebro inte sticker ut på något sätt. Alldeles för många har en bild av Örebro som är ingenting.....
Men de som har besökt oss är nöjda. 98,7 % närmare bestämt.
Den mediala bilden domineras av utbildningsfrågor. Universitetet gör ett bra jobb. Men även kommunen jobbar på. Det som vi nu måste finna ut är hur vi ska styra mediabilden, vilken bild vi vill sätta och hur vi ska nå dit. Här finns massor att göra.
Ytterligare ett stort problem är att det lokala näringslivet knappast finns i media. Jag har i tidigare bloggar berört ämnet. Örebro saknar starka, samlande näringslivsföreträdare. Visst finns flera goda företrädare, känner själv många. Men den samlande bilden är heterogen.
Från näringslivets håll får vi ofta höra att vi politiker ska komma överens över partigränserna om hur vi vill utveckla Örebro ur ett näringslivsperspektiv. Man efterlyser en gemensam vision. Det är ofta rätt (även om näringsliv också är politik - se bara på ÖBO eller valfrihet). Men på samma sätt måste örebroarna kunna ställa krav på näringslivet. Vilken vision om Örebro har det lokala näringslivet? Kan man samsas eller blir det interna strider eller inget visionärt arbete alls?
Allt fler företag jobbar idag med CSR. Enligt Wikipedia är det "CSR, Corporate Social Responsibility, på svenska företagens samhällsansvar eller företagens medborgaransvar, kallas idén om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, både ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv." Många ser det som en grundläggande förutsättning för att ett företag ska växa och för att man ska finna god lönsamhet på både kort och längre sikt.
I dagsläget saknar jag en samlande tanke kring lokalt CSR i Örebro. Hur vill företagen ta sitt ansvar för att göra Örebro starkare, vackrare, mer integrerat, positivare, vänligare? Visst finns det företag som gör mycket. Var nyss hos McDonalds och hörde lite om deras sponsringsarbete. Men jag saknar ett samlande grepp.
Jag tror att vi tillsammans, politiker och företagare, måste finna vägar för att jobba både med politiskt ansvar, det lokala näringslivets CSR och med det civila samhällets breda engagemang. Örebro har fantastiska möjligheter att bli en pärla, en bättre stad för fler. Jag är villig att fortsätta ta mitt politiska ansvar, är villig att försöka förbättra Örebro kommun som medspelare. Jag hoppas och tror att fler är villiga att anta utmaningen; att göra Örebro bättre för fler!
Tio år senare gick flyttlasset till Örebro. Sedan dess har Örebro varit platsen i mitt hjärta.
Från början hade jag överhuvudtaget inte några planer på ett politiskt engagemang. Men det har varit intressant att få vara med och förändra och förbättra Örebro än mer. De senaste åren har Örebro inlett en ny resa. Det handlar om att skapa ett bättre Örebro för fler. Örebro växer så det knakar. Örebro visar framfötterna i såväl klimatarbete som arbete med det civila samhället. Örebro förnyar centrum så det blir ännu vackrare. Fler får jobb i Örebro. Örebro håller på att bli en plats på kartan.
Det har vi inte varit tidigare. Den bild av Örebro som vi fick redovisat i tisdags, visade med all önskvärd tydlighet att Örebro inte sticker ut på något sätt. Alldeles för många har en bild av Örebro som är ingenting.....
Men de som har besökt oss är nöjda. 98,7 % närmare bestämt.
Den mediala bilden domineras av utbildningsfrågor. Universitetet gör ett bra jobb. Men även kommunen jobbar på. Det som vi nu måste finna ut är hur vi ska styra mediabilden, vilken bild vi vill sätta och hur vi ska nå dit. Här finns massor att göra.
Ytterligare ett stort problem är att det lokala näringslivet knappast finns i media. Jag har i tidigare bloggar berört ämnet. Örebro saknar starka, samlande näringslivsföreträdare. Visst finns flera goda företrädare, känner själv många. Men den samlande bilden är heterogen.
Från näringslivets håll får vi ofta höra att vi politiker ska komma överens över partigränserna om hur vi vill utveckla Örebro ur ett näringslivsperspektiv. Man efterlyser en gemensam vision. Det är ofta rätt (även om näringsliv också är politik - se bara på ÖBO eller valfrihet). Men på samma sätt måste örebroarna kunna ställa krav på näringslivet. Vilken vision om Örebro har det lokala näringslivet? Kan man samsas eller blir det interna strider eller inget visionärt arbete alls?
Allt fler företag jobbar idag med CSR. Enligt Wikipedia är det "CSR, Corporate Social Responsibility, på svenska företagens samhällsansvar eller företagens medborgaransvar, kallas idén om att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, både ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv." Många ser det som en grundläggande förutsättning för att ett företag ska växa och för att man ska finna god lönsamhet på både kort och längre sikt.
I dagsläget saknar jag en samlande tanke kring lokalt CSR i Örebro. Hur vill företagen ta sitt ansvar för att göra Örebro starkare, vackrare, mer integrerat, positivare, vänligare? Visst finns det företag som gör mycket. Var nyss hos McDonalds och hörde lite om deras sponsringsarbete. Men jag saknar ett samlande grepp.
Jag tror att vi tillsammans, politiker och företagare, måste finna vägar för att jobba både med politiskt ansvar, det lokala näringslivets CSR och med det civila samhällets breda engagemang. Örebro har fantastiska möjligheter att bli en pärla, en bättre stad för fler. Jag är villig att fortsätta ta mitt politiska ansvar, är villig att försöka förbättra Örebro kommun som medspelare. Jag hoppas och tror att fler är villiga att anta utmaningen; att göra Örebro bättre för fler!
2010-03-09
En tunn yta av mänsklighet
Det har gått några dagar utan bloggande. Huvudskälet är att de flesta bloggarna skrivs på kvällarna hemifrån. Vi har haft problem med vårt ADSL som har varit segt så in i bängen. Men nu fungerar det igen. Det är ett litet problem.
Det finns andra delar av världen som har betydligt större problem. Jordbävningen i Chile är en naturkatastrof av det större slaget. Magnituden är bland de största på senare tid. Förvånansvärt få har dött, tack och lov.
I ett av de reportage som sänts efter jordbävningen talades om att många upplevde de plundringar som följde efter bävningen som nästan värre än själva skalvet. Bilden av Chile och chilenaren smutsades ner. Rädslan och otryggheten ökade.
Är detta typiskt för Chile och chilenaren? Eller är det en sann mänsklig reaktion?
Idag finns det många som menar att människan av naturen är god. Vi föds goda, eller möjligtvis som blanka papper, och väljer sedan möjligtvis att göra det onda. Det är en ny filosofi. Tidigare, exempelvis inom kristendomen, har man menat att människan föds in i en värld falen under ondskan och därmed är förutbestämd att göra det som inte är gott. Paulus skriver ungefär så här: Det goda jag vill det gör jag inte, men jag gör det onda jag inte vill göra.
Maktdelningsläran bygger också på detta. Om makten samlas hos en person är sannolikheten större att denna person använder den till det onda. Om olika maktcentra väger upp varandra kan deras motstående intressen skapa ordning ur kaos.
Den sociala liberalismen bygger också i mycket på detta. Människan kommer alltid att välja det onda, i vissa lägen och under vissa omständigheter. Om det onda sedan är ren och skär egoism, eller något annat, är en annan fråga. Men det människan kan göra, kommer hon att göra för att se till sina egna intressen. För att väga upp den enskilda människans möjligheter att välja det onda, måste samhällets gemensamma institutioner väga upp detta. Gemenskaperna skapar större möjligheter att se till helheten, och därmed söka mänskligare vägar.
Nu blev detta rätt religiöst. Man pratar inte så mycket om gott och ont i dagens samhälle. Gud ska ju bara vara god. Ondskan är alltid till för någon annan.
Men skälet till att jag skriver detta är att jag menar att religionen, oavsett om man är troende eller om man bara har åsikten att religionen är en sammanställning av dogmer, faktiskt spelar roll även i dagens samhälle.
Om människan av naturen är god blir det som hände i Chile oförståeligt. Hur kan vanliga, goda, människor förvandlas till tjuvar och banditer på ett ögonblick?
Om människan genom den fallna skapelsen alltid kommer att (kunna) göra det onda, hamnar saken i ett annat läge. Människan är kanske inte mer än ett odjur, täckt av en tunn yta av mänsklighet. I så fall har de gamla liberalerna nog fortfarande en del rätt. Det gäller att bygga starka gemensamma samhällsinstitutioner som kan väga upp den enskilda människans egoistiska och onda handlande.
Det finns andra delar av världen som har betydligt större problem. Jordbävningen i Chile är en naturkatastrof av det större slaget. Magnituden är bland de största på senare tid. Förvånansvärt få har dött, tack och lov.
I ett av de reportage som sänts efter jordbävningen talades om att många upplevde de plundringar som följde efter bävningen som nästan värre än själva skalvet. Bilden av Chile och chilenaren smutsades ner. Rädslan och otryggheten ökade.
Är detta typiskt för Chile och chilenaren? Eller är det en sann mänsklig reaktion?
Idag finns det många som menar att människan av naturen är god. Vi föds goda, eller möjligtvis som blanka papper, och väljer sedan möjligtvis att göra det onda. Det är en ny filosofi. Tidigare, exempelvis inom kristendomen, har man menat att människan föds in i en värld falen under ondskan och därmed är förutbestämd att göra det som inte är gott. Paulus skriver ungefär så här: Det goda jag vill det gör jag inte, men jag gör det onda jag inte vill göra.
Maktdelningsläran bygger också på detta. Om makten samlas hos en person är sannolikheten större att denna person använder den till det onda. Om olika maktcentra väger upp varandra kan deras motstående intressen skapa ordning ur kaos.
Den sociala liberalismen bygger också i mycket på detta. Människan kommer alltid att välja det onda, i vissa lägen och under vissa omständigheter. Om det onda sedan är ren och skär egoism, eller något annat, är en annan fråga. Men det människan kan göra, kommer hon att göra för att se till sina egna intressen. För att väga upp den enskilda människans möjligheter att välja det onda, måste samhällets gemensamma institutioner väga upp detta. Gemenskaperna skapar större möjligheter att se till helheten, och därmed söka mänskligare vägar.
Nu blev detta rätt religiöst. Man pratar inte så mycket om gott och ont i dagens samhälle. Gud ska ju bara vara god. Ondskan är alltid till för någon annan.
Men skälet till att jag skriver detta är att jag menar att religionen, oavsett om man är troende eller om man bara har åsikten att religionen är en sammanställning av dogmer, faktiskt spelar roll även i dagens samhälle.
Om människan av naturen är god blir det som hände i Chile oförståeligt. Hur kan vanliga, goda, människor förvandlas till tjuvar och banditer på ett ögonblick?
Om människan genom den fallna skapelsen alltid kommer att (kunna) göra det onda, hamnar saken i ett annat läge. Människan är kanske inte mer än ett odjur, täckt av en tunn yta av mänsklighet. I så fall har de gamla liberalerna nog fortfarande en del rätt. Det gäller att bygga starka gemensamma samhällsinstitutioner som kan väga upp den enskilda människans egoistiska och onda handlande.
2010-03-03
Alkohol och äldreboenden
Visst ska äldre få dricka både vin, sprit och öl på äldreboenden!
Jag är nykterist. Visst händer det att jag på officiella middagar sippar på ett glas rödvin när det ska skålas, men min alkoholkonsumtion är minimal. Jag hade däremot tänkt att börja dricka lite mer rödvin när jag fyller 60. Det är bra för hälsan. Dessutom är riskerna för att utveckla alkoholberoende då nära noll. Om jag följer denna plan, och blir en gammal gubbe på ett kommunalt äldreboende, vill jag nog ha rätt att fortsätta med att dricka ett glas rödvin.
Det finns redan idag många som under hela sitt liv både druckit vin, sprit och öl och som säkert vill fortsätta med det även när de inte längre kan bo hemma. En del har haft en alldeles för hög konsumtion. Andra har hållit den inom goda ramar. Spelar det någon roll?
Det finns en syn på äldre och åldrande i Sverige som jag ogillar skarpt. Den handlar om att äldre inte längre är individer, utan bara delar av ett kollektiv. Jag menar att den är sprungen ur en socialistisk tradition, där gruppen, och inte individen, varit vägledande. Denna tradition har också byggt på att någon annan vet bättre än individen vad som är bäst för henne. Antingen en politiker, eller en tjänsteman inom det offentliga.
Med en sådan tradition i ryggen har det varit självklart att hävda att någon annan vet bättre vad som gäller för alla gamla som bor på kommunala boenden. Politiker och tjänstemän har kunnat hävda att gamla inte ska dricka alkohol, därför att alkohol de facto är ett folkhälsobekymmer.
Men gamla människor är inte befriade från att vilja och önska. Äldre människor, även i svåra situationer, kan och vill välja sitt liv själva. Och när man mist sin förmåga att välja, till exempel genom en demenssjukdom, är det då säkert att någon annan ska välja en helt ny inriktning på ditt liv än den du tidigare haft?
Svensk äldreomsorg måste bli mycket mer individualiserad. Äldre människor är lika mycket individer som alla andra och ska behandlas så. Tron på ett politiskt förmyndarskap över gruppen äldre måste förpassas till det förgångna. Därför är det naturligt att både vin, sprit och öl ska kunna serveras till de gamla som så önskar, även, eller kanske framförallt, på kommunala boenden.
Jag är nykterist. Visst händer det att jag på officiella middagar sippar på ett glas rödvin när det ska skålas, men min alkoholkonsumtion är minimal. Jag hade däremot tänkt att börja dricka lite mer rödvin när jag fyller 60. Det är bra för hälsan. Dessutom är riskerna för att utveckla alkoholberoende då nära noll. Om jag följer denna plan, och blir en gammal gubbe på ett kommunalt äldreboende, vill jag nog ha rätt att fortsätta med att dricka ett glas rödvin.
Det finns redan idag många som under hela sitt liv både druckit vin, sprit och öl och som säkert vill fortsätta med det även när de inte längre kan bo hemma. En del har haft en alldeles för hög konsumtion. Andra har hållit den inom goda ramar. Spelar det någon roll?
Det finns en syn på äldre och åldrande i Sverige som jag ogillar skarpt. Den handlar om att äldre inte längre är individer, utan bara delar av ett kollektiv. Jag menar att den är sprungen ur en socialistisk tradition, där gruppen, och inte individen, varit vägledande. Denna tradition har också byggt på att någon annan vet bättre än individen vad som är bäst för henne. Antingen en politiker, eller en tjänsteman inom det offentliga.
Med en sådan tradition i ryggen har det varit självklart att hävda att någon annan vet bättre vad som gäller för alla gamla som bor på kommunala boenden. Politiker och tjänstemän har kunnat hävda att gamla inte ska dricka alkohol, därför att alkohol de facto är ett folkhälsobekymmer.
Men gamla människor är inte befriade från att vilja och önska. Äldre människor, även i svåra situationer, kan och vill välja sitt liv själva. Och när man mist sin förmåga att välja, till exempel genom en demenssjukdom, är det då säkert att någon annan ska välja en helt ny inriktning på ditt liv än den du tidigare haft?
Svensk äldreomsorg måste bli mycket mer individualiserad. Äldre människor är lika mycket individer som alla andra och ska behandlas så. Tron på ett politiskt förmyndarskap över gruppen äldre måste förpassas till det förgångna. Därför är det naturligt att både vin, sprit och öl ska kunna serveras till de gamla som så önskar, även, eller kanske framförallt, på kommunala boenden.
2010-03-02
Om RUT-avdrag och välfärd för äldre
Oppositionen på riksplanet vill avskaffa RUT-avdraget. Man kan till exempel läsa det i DN, http://www.dn.se/nyheter/valet2010/de-rodgrona-lovar-avskaffa-rut-1.1054542. Det är en tydlig eftergift till den konservativa vänstern både inom s och hela v. Det finns mycket att säga om detta. Om arbetstillfällen. Om livspussel. Om nettoeffekter.
Tidigare idag var jag och besökte Vårdförbundet i Örebro. Det var ett intressant samtal om både dagens och morgondagens utmaningar inom äldreomsorgen. När antalet riktigt gamla människor blir betydligt fler än idag kommer välfärdssystemen att sättas på enorma prov. Om vi bara ser äldre som kommande patienter, om vi fokuserar på det sjuka, riskerar notan att bli obetalbar.
För att kunna möta de behov fler äldre har kommer det att krävas en mångfald av nya lösningar. Vi kan inte fortsätta arbeta på samma sätt med samma resurser som idag. Det skulle innebära orimliga skattesatser, och avgiftshöjningar som gör sparande ointressant. Vi måste fundera över det kommunala uppdragets omfattning, om hur vi involverar det civila samhället i välfärdsproduktionen, om hur vi ska få fler att vara friskare längre o.s.v.
Här kommer RUT-avdraget in. Det finns en stor sannolikhet i att allt större pensionärsgrupper i framtiden kan komma att utnyttja de tjänster i hem och hushåll som RUT-avdraget är till för att stötta. Det behöver inte bara handla om att städa, utan även om att handla, att ta hand om trädgården, att byta glödlampor i takarmatur o.s.v. Det kommer att innebära större möjligheter för fler äldre att bo kvar hemma med bibehållen status och med mindre risker för allt ifrån undernäring till fallskador.
Ett avskaffande av RUT-avdraget riskerar en del av denna nödvändiga utveckling. Det låser fast resurser i en offentlig sektor som inte kommer att klara av välfärdsuppdraget. Ett avskaffande av RUT-avdraget kan därför bidra till att minska chanserna för en god välfärd för de äldre de kommande åren.
Istället för att avveckla RUT-avdraget, borde det utvecklas. Man kan fundera vilka tjänster det ska omfatta, om det ska vara lika stort för alla eller om det kan specialutformas för att vara mer riktat mot äldre och/eller barnfamiljer. Man kan fundera över hur man ska involvera det civila samhället för att kanske möjliggöra mer omsorg. Och så vidare.
Men tyvärr är det Vänsterpartiet som styr även detta i oppositionen.
Tidigare idag var jag och besökte Vårdförbundet i Örebro. Det var ett intressant samtal om både dagens och morgondagens utmaningar inom äldreomsorgen. När antalet riktigt gamla människor blir betydligt fler än idag kommer välfärdssystemen att sättas på enorma prov. Om vi bara ser äldre som kommande patienter, om vi fokuserar på det sjuka, riskerar notan att bli obetalbar.
För att kunna möta de behov fler äldre har kommer det att krävas en mångfald av nya lösningar. Vi kan inte fortsätta arbeta på samma sätt med samma resurser som idag. Det skulle innebära orimliga skattesatser, och avgiftshöjningar som gör sparande ointressant. Vi måste fundera över det kommunala uppdragets omfattning, om hur vi involverar det civila samhället i välfärdsproduktionen, om hur vi ska få fler att vara friskare längre o.s.v.
Här kommer RUT-avdraget in. Det finns en stor sannolikhet i att allt större pensionärsgrupper i framtiden kan komma att utnyttja de tjänster i hem och hushåll som RUT-avdraget är till för att stötta. Det behöver inte bara handla om att städa, utan även om att handla, att ta hand om trädgården, att byta glödlampor i takarmatur o.s.v. Det kommer att innebära större möjligheter för fler äldre att bo kvar hemma med bibehållen status och med mindre risker för allt ifrån undernäring till fallskador.
Ett avskaffande av RUT-avdraget riskerar en del av denna nödvändiga utveckling. Det låser fast resurser i en offentlig sektor som inte kommer att klara av välfärdsuppdraget. Ett avskaffande av RUT-avdraget kan därför bidra till att minska chanserna för en god välfärd för de äldre de kommande åren.
Istället för att avveckla RUT-avdraget, borde det utvecklas. Man kan fundera vilka tjänster det ska omfatta, om det ska vara lika stort för alla eller om det kan specialutformas för att vara mer riktat mot äldre och/eller barnfamiljer. Man kan fundera över hur man ska involvera det civila samhället för att kanske möjliggöra mer omsorg. Och så vidare.
Men tyvärr är det Vänsterpartiet som styr även detta i oppositionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)