Sverige har under lång tid haft en minskande andel
medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser.
Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med
Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än
någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.
Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb
och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över
utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot
flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna
bakom är fler än svaren.
Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är
unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia.
Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det
år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är
jämförbara.
Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000
om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000
människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men
samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång
till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till
Sverige.
Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar.
Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000
flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300
barn/unga ställer än högre.
Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt
föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär
nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare
haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social
trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.
Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?
Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket
sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka.
Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för
alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar
det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt,
dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.
Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som
måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I
förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och
arbetsmarknaden?
Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett
stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi
nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens
polisen går säker, ökar stadigt.
Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de
nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt
stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda
till bristningsgränsen.
Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den
akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.
När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals
människor.
När arbetslösheten ökar.
När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal
eller bygga ut i tillräcklig takt.
När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna
med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.
När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.
När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val,
mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir
övertydligt.
När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla
NOGO-zoner.
När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.
Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den
snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de
då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska
stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?
Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen,
samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta,
cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker
bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?
Kanske är vi sådana.
Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade,
samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika
politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren
desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och
världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa
konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media
ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda
för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som
finns, den dag systemen bryter samman.
I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000
personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för
kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och
sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren.
Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att
höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som
äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100
miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den
stora befolkningsökningen en belastning.
Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket
kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter,
resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.
Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt
verkar abdikerat från sin granskande roll.
Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?
2 kommentarer:
Viktiga frågor du ställer, Staffan. Frågorna är nog fler än svaren. Ska inte opinionen kantra åt Sverigedemokraternas håll igen krävs absolut ärlighet och uppriktighet, både om det ena och det andra. Det handlar inte om att vi måste tjäna på att ta emot flyktingar för att göra det, men vi måste vara medvetna om både möjligheter och risker, både om mänskliga resurstillskott och akuta omställningskostnader.
Tack för kommentaren. Någon gång ska jag blogga om hur vi ska hantera frågor och kanske än mer svaren på svåra frågor, när otäcka partier både till höger och vänster kanske har rätt svar, men utifrån helt fel grunder. Om man kan skilja på motiven för varför man landar på ungefär samma ståndpunkt. Men jag är inte klar i de tankarna än.
Skicka en kommentar