Det politiska landskapet, avsnitt 1

I ett antal bloggar ska jag fundera lite över det nya politiska landskapet. Det blir naturligtvis ett fokus på liberalismen, men det är i förhållande till och med avstamp i hur det andra partierna nu formerar sig. Det kommer att bli rätt många bloggar. Håll ut:

Det svenska partiväsendet är inte skrivet i sten. De senaste årens förändringar, med ett moderat parti som övertagit socialdemokraternas statsbärande roll och med en socialdemokrati på rask marsch mot utplåning, visar detta med all tydlighet. Men det finns fler tecken. Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken är kanske det mest tydliga.

Men under ytan pågår ännu större förändringar. Även om partiernas medlemstapp avstannat, innebär försvagade partier större svårigheter för en fungerande lokal demokrati enligt den modell vi hittills tagit för given. Tidigare har jag förutsett att 2010 skulle vara det sista valet svensk lokaldemokrati kunnat hantera. Det är möjligt att vi kanske kan klara valet 2014, men om inget omvälvande sker kommer det inte att finnas tillräckligt många aktiva partister för att fylla de tomma stolarna i fullmäktige, nämnder och styrelser.

Framförallt är det svårt att fylla stolarna med kompetenta förtroendevalda i aktiv ålder. Svårigheterna att kombinera framgångsrikt arbete med politik dränerar partierna på aktiva som behövts i den samhällsomvälvning vi står inför. Meningslösheten i de kommunala uppdragen, där man antingen är röstboskap, bara får information eller fatta beslut i tomma ärenden, klämd mellan en riksdag som vill visa handlingskraft genom att peta i det lokala, ett EU som allt mer påverkar vår vardag och en allt mer individualiserad och handlingskraftig befolkning skapar inte mervärden.

En del av denna utveckling beror på demokratins avideologisering. Det finns idag alldeles för få alternativa utvecklingsvägar för att partiarbetet ska bli attraktivt. Politiken har blivit en tävling om vem som kan administrera det rådande systemet bäst. Genom att det mediala samhället ständigt kräver att mer förenklade budskap, minskar också möjligheterna att problematisera överväganden som kan behövas för att förankra ideologier och ideologiskt förankrade beslut. Såväl demokrati som politik har blivit allt mer yta, och allt mindre djup. Framtoningen är viktigare än innehållet.

För socialdemokraterna har detta blivit övertydligt. Samtidigt som de nya moderaterna tar över frågeområde efter frågeområde, ofta med ungefär samma politiska lösningar som de gamla socialdemokraterna, famlar partiet efter en ny roll. Partiet upplevs inte stå på de arbetandes sida. Partiet upplevs inte modernt. Partiet upplevs inte som framgång, framtid eller förnyelse. Visst har en del sakpolitiska beslut spelat roll för socialdemokratins ökenvandring, men utvecklingen säger kanske mer om de nya kraven i det nya partilandskapet än om socialdemokratin.

Inom borgerligheten, eller som jag föredrar att kalla den, alliansen, har en liknande diskussion börjat, främst genom ett antal artiklar i SvD. När arbetslinjen är genomförd – vilken vision har då alliansen för sitt fortsatta arbete? Kan finansministerns goda kamerala sidor bära ytterligare genom en valrörelse, eller krävs något annat? Kan de nya moderaterna upplevas som nya även nästa val, eller blir de en del av ett förstenande system?

Och vart går de mindre allianspartierna?

Mer om det i nästa avsnitt.