Julen, religionen och politiken

Jag läser om Björn Ulvaeus i DN. Om ateisten som gärna möter stillheten i kyrkan. Och tänker åter på vårt behov av mötet med religionens många sidor..

Ulvaeus är inget för gud. Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han inte gör det.

Artikeln om Ulvaeus icketro är fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som kulturyttringar som är goda.

Och samtidigt som religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och stillheten. Allt enligt ateisten.

Det finns två olika sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en privatsak som skulle hållas inom människan.

De nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods - dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en del av en religions maktanspråk.

Jag menar att liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det senare.)

Som jag ser det har religionen två sidor. Den ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som det går snett.

Men religionen är också ett antal dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort, innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?

För mig är min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.

Utan dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro (och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag ser på såväl människa som samhälle.

Jag tolkar det frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya kunnat visas bättre.

Politik och demokrati har, eller snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska allt göras omdelbart.


Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden - behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är vi redan mitt uppe i dem.


Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.


Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati. Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati. Speedokrati. Oligokrati...


I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll. Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv och samhällets alternativ.


Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.


Media: DN

Italien, Vivalla och sossarna i Örebro

Den välkände forskaren Robert Putnam har i flera texter beskrivit skillnaden mellan södra Italiens fattigdom och norra Italiens rikedom. Mycket ligger i hur den civila sektorn fungerar. Förenklat kan man säga att det beror på hur människorna i samhället är sammankopplade.

I norra Italien handlar det om horisontella relationer. Oavsett vilken annan status människorna har i samhället så finns det kopplingar mellan dem. En direktör och en lagerarbetare kan sjunga tillsammans i samma kör, som exempel. Alla dessa horisontella relationer skapar förutsättningar för både ett stabilt samhälle och för tillväxt. Om du har en bra idé som du behöver pengar för att utveckla, kanske din kollega i din stämma i kören kan hjälpa dig. Om du har problem med något företag, kan någon annan hjälpa dig, och om du har problem med kommunen kan du ta upp det med kommundirektören, som ju också sjunger i kör. Detta skapar stabilitet och bygger förtroendekapital mellan människor som trots allt är varandras jämlikar. Man inser sitt ömsesidiga beroende.

I södra Italien är det precis tvärsom. Där handlar det om de vertikala relationerna. Om en man, eller en styrelse, som gör andra människor beroende av de högas gunst. Man bygger inte relationer mellan människor från olika bakgrunder, och därmed saknas såväl förutsättningar för stabilitet som för tillväxt. För om du har en idé att utveckla, finns ingen du kan fråga. Det är bara att gå med mössan i handen till chefen. Och om du har problem med ett företag, är det sannolikt den chef du själv är beroende av eller en av hans närmaste som äger det. Alla dessa vertikala strukturer skapar också konflikter, eftersom det inte byggs några relationer mellan några människor oavsett nivåer. Det finns ett fint ordpar för detta också: De som styr - patronerna. De som tar emot - klienterna.

När vi i Folkpartiet styrde försökte vi hitta vägar att stärka de horisontella strukturerna. Skälet var enkelt. Den civila sektorn kommer alltid att finnas, men frågan är vilken form av civil sektor som finns. Och alla aktörer inom den civila sektorn är inte goda. Både Frälsningsarmén, Röda Korset och motorcykelklubbar och brottssyndikat är delar av denna sektor. Då gäller det att hitta vägar att stärka sådana som Frälsningsarmén och Röda Korset. De är också motkrafter till de sämre delarna av civisamhället.

Vi jobbade alltså strukturerat och strategiskt med frågorna kring civilsamhället. Det handlade lite om det stora, och mycket om det lilla. Mest handlade det om att skapa en förtroendefull samverkan mellan oss som företrädare för den offentliga sektorn, och så många som möjligt av de traditionellt organiserade inom den civila sektorn. Vår överenskommelse med den civila sektorn, och vårt arbete med den, låg till och med före regeringens arbete.

En av de frågor vi jobbade med handlade om Vivalla. Tillsammans med stiftelsen Cesam startade vi ett arbete i Vivalla för att hitta vägar att stötta de horisontella strukturerna, projektet Dynamo. Vår tanke var att det på sikt skulle stärka Vivallabornas egna möjligheter att skapa sin egen framtid. Vi trodde helt enkelt att Putnam hade rätt. Ett samhälles styrka byggs inte uppifrån och ner, utan mellan människor med kontakter hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner och ner och upp.

När socialdemokraterna tog över, var ett av de första besluten de fattade att avsluta Dynamo. Och deras syn på det civila samhället visades med all tydlighet. Istället för civilsamhälle, kommunaliserade de hela projektet. Det offentliga tog över. Sedan har det bara fortsatt.

I valrörelserna 2010 och 2011 var Lena Baastad och hennes kompisar ute i Vivalla och lovade runt om allt vad politikerna skulle göra för Vivallaborna. De lovade en föreningsgård åt alla föreningar. De lovade tryggt boende och låga hyror hos ÖBO som aldrig skulle sälja något. Och de lovade jobb åt Vivallaborna.

Och nu ska de leverera. Men det blir så fel. Ingen föreningsgård, utan en elithall. Ingen trygghet med låga hyror hos ÖBO, utan kraftiga hyreshöjningar efter de omfattande upprustningar som sker. Och jobben kommer inte. Kanske det blir några projektjobb.

Det är allvarligt. Men det allvarligaste är att de sjösätter en struktur som långsiktigt kommer att försvaga både Vivalla och hela samhället. Det handlar om att skapa fler vertikala strukturer, istället för fler horisontella. Vivallaborna görs beroende av socialdemokraternas godhet. Det är de socialdemokratiska ledarna som levererar och Vivallaborna som tar emot. Lena lovar att hon fixar jobb. Vivallaborna tar emot. Björn lovar att han fixar en hall som ska integrera Vivalla. Vivallaborna tar emot. Lena Baastad och Björn Sundin blir patroner, Vivallaborna blir klienter.

Därför är det otroligt positivt att några Vivallabor nu tar ett eget initiativ och funderar på att starta ett eget parti. De har förhoppningsvis insett att deras egen framtid ligger i deras egna händer och inte i händerna på någon politiker i Rådhuset.

Media: NA, SVT

När förlust låter som vinst

I går kom beskedet många politiker runt om i landet (men knappt några andra) väntat på. Mats Sjöstrands utredning lade sitt förslag om ny organisation för länsstyrelserna. Och Örebro drog vinstlotten. Vi blir regionhuvudstad i den nya regionen Värmland-Örebro.

Men stopp nu. Vinstlott? Var inte detta Värmlandssamarbete det som bara för några år sedan var skräckscenariot för de flesta?

Jag har för mig att socialdemokraterna i bland annat landsting och på Regionförbundet var beredda att sälja ut det allra mesta för att bilda en region med Västmanland och Uppsala, bara för att slippa Värmland. Eller för att bilda en region med Västmanland och Södermanland och där Värmland fick vara med bara på nåder (kanske för att Örebro skulle hamna i mitten på kartan...).

Allt fokus i diskussionerna om de nya regionbildningarna har varit att söka kontakten med Stockholm. Det är i Stockholm tillväxten sker. Det är Stockholmsregionen som är framtiden. Det är Mälardalen som ska knytas samman.

Och nu blir det Värmland. Och alla som tidigare klagat låter som om det är en vinstlott...

Som kommunstyrelseordförande hade jag en del påverkan på regionbildandet. Jag försökte öppna dörrarna mot Värmland redan då. Skälen var inte så high-tech. Det handlade om att värna korridoren Stockholm - Oslo som en tillväxtregion hela vägen, med bättre möjligheter till framförallt tågpendling i framtiden. Det handlade om att USÖ och Örebro Universitet var den självklara knytpunkten i en större region där även Värmland fanns med. Det handlade om att Örebro har en stark tradition av offentlig administration som överglänser såväl Karlstad som Västerås.

Och det handlade om att en ännu större Västra Götaland-region knappast skulle bli bättre med Värmland i ryggsäcken.

Men detta arbete togs emot ganska kylslaget från övriga partier. Och det var inte heller så att regionfrågan var den högst prioriterade. Regionbildning verkar mer handla om politikernas marknad än om väljarnas vilja. Visst är regioner viktiga, visst måste vi samordna mer av sjukvård, högre utbildning, arbetsmarknader och infrastruktursatsningar. Men regionbildning är knappast LÖSNINGEN...

Det finns två intressanta följder av Sjöstrands presentation. Den första handlar om statens regionala strukturer. Kommer statens myndigheter nu att agera utifrån förslaget och börja organisera sig utifrån de föreslagna 11 regionerna/nylänen? Man kan tveka. Nylänen är sannolikt i de allra flesta fallen för små.

Den andra handlar om ifall det kommer att bli något av detta. Svaret är: Knappast. Moderaterna har redan redovisat sin ståndpunkt. De inser att en sammanslagning riskerar att bli en lokal förlorarfråga i alla de län som tappar sin länshuvudstadsfunktion. Sannolikt gör socialdemokraterna samma analys. Och då blir förslaget bara ett kraftfullt slag - i luften.

Staten har ett huvudansvar för hur landet administreras politiskt och vad gäller offentlig administration. Ett sådant ansvar kan knappast bli funktionellt om lokala politiker ska slåss om var makten egentligen ska ligga. Det finns ingen som vill tappa makt, även om de flesta kan inse att en annan organisation där makten tydliggörs och även begränsas, är rätt ur såväl demokratisk som effektivitetssynpunkt.

Men så länge vi har regeringar som är beroende av svaga majoriteter kommer sannolikt ingenting att ske.

Media: NA, SR, SVT

Dyra vallöften är dåliga...

När man analyserar resultaten kring valet i Örebro 2010 och delvis 2011 finns några skäl till att socialdemokraterna gick så bra som de ändå gjorde. Ett av skälen är deras löfte att återstarta och behålla Rudbecksskolan som gymnasieskola.

Såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson var ständigt ute och berättade om att det var onödigt att lägga ner skolan. De var lika tydliga på att det inte skulle få några konsekvenser. I debatter och i media var budskapet detsamma. Nedläggningen av Rudbecksskolan var onödig. Man kan läsa om löftena exempelvis här eller här eller här. Eller i en tidigare blogg från mig här. Den som är riktigt intresserad ser att sossarna, med Baastad och Esbjörnsson i spetsen "oroades" över att allt färre lärare fick hand om allt fler elever.

De lovade allt till alla. (Och detta är sannolikt huvudskälet till att de gick så hyfsat)

Men de sade inget om baksidan. Inget om att lägga ner någon annan gymnasieskolan. Inget om att spara pengar på lärare och på material. Ingenting om någonting egentligen annat än att Rudbecksskolan skulle vara kvar. Och att det inte skulle kosta något. Esbjörnsson menar ju till exempel att lokalerna var bra...

De lovade till och med att kommunen skulle spara 20 miljoner om året. Läs här till exempel.

Nu ser vi resultatet. Gymnasienämnden går i år lika mycket i underskott som man trodde man skulle spara (nästan). Skolombyggnader för 26 miljoner (hittills). Renoveringsbehov på minst 50 miljoner på Rudbeck (den som enligt Esbjörnsson var så bra...). Skolklasser som flyttar och flyttar. Elever som får fara hit och dit i Örebro för att få del av sin undervisning. Undermåliga klassrum.

Och de elever som Esbjörnsson gång på gång lovade skulle få det bättre, de med högfungerande autism (tidigare Asperger), har knappast fått det tillnärmelsevis lika bra som de hade på WUC.

Folkpartiet har gång på gång krävt att Baastad och Esbjörnsson ska berätta om sina planer. Men de har hållit tyst.

Folkpartiet har gång på gång krävt att Baastad och Esbjörnsson ska redovisa kostnaderna för alla flyttar. Men de har hållit tyst.

Folkpartiet har gång på gång krävt en helhetsbild och konsekvensanalyser av flyttcirkusen. Av Baastad och Esbjörnsson. Men de har hållit tyst.

Kommunstyrelsen har inte någon gång fått någon redovisning av det katastrofala läge för gymnasieskolan och flyttarna som nu uppdagas. Lena Baastad har som kommunstyrelseordförande prioriterat ner ekonomin totalt. Det saknas i vart fall vilja (och jag tror även kunskap och intresse) för att få rätt redovisningar på rätt sätt.

Baastad mörkar. Baastad håller tyst. Baastad tar inte ansvar för den ekonomi som är hennes huvuduppdrag.

Vad händer nu? Det är uppenbart att gymnasieskolan står inför drastiska beslut. Majoritetens budget för 2013 är tagen. Den gav inte gymnasieskolan några ytterligare tillskott. Det ryktas om att inga förvaltningar kommer att få full kompensation för lönepåslagen (vi får ju inget veta om hur Baastad bestämmer om löner och personalpolitik). Och underskottet skenar.

Vem tar ansvaret för situationen? Lena Baastad håller tyst som vanligt. Dennis Begic, gymnasienämndens ordförande, har blivit lika osynlig. Och Thomas Esbjörnssons profil är märkligt låg. Han som trodde så starkt att ingenting behövde förändras om man räddade Rudbeck...

Förtroendet för socialdemokraternas skolpolitik i Örebro borde vara rejält under noll. Det finns helt enkelt ingen skolpolitik värd namnet.

Och förtroendet för deras ekonomiska politik borde vara lika låg. Den finns helt enkelt inte heller.

Detta kommer att drabba eleverna som får sämre undervisning och sämre lokaler än vad de har rätt till.

Det kommer att drabba lärarna som inte får tillräckligt bra undervisningsmöjligheter. (Och knappast heller de lönepåslag de förtjänar - Esbjörnsson har ju sagt att det inte är hans uppdrag...)

Och det kommer att drabba varenda örebroare som riskerar att få betala miljon efter miljon i onödiga skattepåslag när Lena Baastad inte håller koll på ekonomin.

Media: NA

Be(s)paringarna börjar synas

Gång på gång går socialdemokraterna och deras stödpartier ut med mediala utspel om olika satsningar. Idag är det de äldre som ska få bättre mat. Det handlar om en satsning på några hundratusen här, och en satsning på någon miljon där. Det är bra gjort att få media att gång efter gång köpa den verklighetsbild av satsningar som majoritetens många kommunikatörer gör.

För verkligheten är en annan. Visst satsar man lite, men man sparar stort.

Redan när deras budget togs var det tydligt att det skulle komma sparbeting. Utifrån de siffror de själva angivit i budgetförutsättningarna kunde man räkna fram följande siffror:

Barn och utbildning måste spara:  25,1 mkr
Social Välfärd måste spara:  52,7 mkr
Vuxenutb. arbmarkn:  50,4 mkr

Och nu börjar detta märkas. I skolnämnd efter skolnämnd tas nu budgeten för 2013. Det handlar om miljonbesparingar på barnen i förskola och grundskola. Vill man exempelvis se hur det ser ut i skolnämnd Sydost, kan man titta på hur budgeten ser ut här.

Det handlar om rätt många miljoner. Dessutom pekar prognosen på ett underskott i storleksordningen 6 miljoner kronor som också måste hämtas in. Det var ganska klart att socialdemokraternas budget även för 2012 var för snål vad gäller skolorna och förskolorna. Nu ser vi resultatet.

Men det är inte bara inom skolområdet som besparingarna nu slår hårt. Inom Social Välfärd får nu äldreboendena anpassa sig efter trängre kostymer. Det kommer inte att finnas pengar till det man borde göra. Besparingarna kommer att komma som brev på posten. Vi ser redan nu gigantiska besparingar på servicen för de funktionshindrade. Där är besparingarna 8 miljoner, eller 18 tjänster, du kan läsa mer här.

Tyvärr tar ingen majoritetspolitiker på sig ansvaret för besparingarna. Det får tjänstemännen göra. Fast prioriteringarna vilar på Lena Baastads axlar. Frågan är hur länge hon kan smita undan, hålla sig dold, välja tystnadens politik.

Samtidigt finns det pengar till annat. 150 miljoner till en elithall för fotboll i Hjärstaskogen. 100 miljoner till massa politiker och en enorm byråkrati. 35 miljoner till en parkeringsplats för lastbilar. 15 miljoner till flygplatsen. Några miljoner till att utreda att järnvägen ska ligga där den ligger. Och så vidare. Och så vidare.

Folkpartiet har gjort en annan prioritering. Vi valde att prioritera barn och unga, gamla och funktionshindrade, i vår budget. Den hade inneburit slopade besparingskrav på förskolan och skolan, en stabil utveckling inom äldreomsorgen och en trygghet för de som är i behov av service från kommunens LSS-verksamhet.

Det spelar roll hur man röstar. Det spelar roll hur partier agerar, före och efter val. Socialdemokraterna hade en politik före valet, och driver en annan efter. Folkpartiet driver samma politik, före som efter val.

Media: SR

Forskning och utveckling

I tisdags fattade den nuvarande majoriteten ett beslut om en ny policy för forskning, utveckling och innovation. Det låter väl bra. Problemet är att policyn knappt innehåller något om forskning, mycket litet av utveckling och knappt någon innovation. Den är flera steg bakåt jämfört med det universitetssamarbete som kommunen inledde 2007 och som för denna gång avslutades med att kommunens stöttning var en bidragande faktor till universitetets läkarlinje.

Majoritetens "FOU"-policy handlar om att man ska delta i Science Park-arbetet, stötta universitetet i frågan om civilingenjörsutbildningen, på nåt obegripligt sätt jobba med grundutbildningen vid universitetet och sedan köpa någon oklar form av stöttning inom skolan och det sociala arbetet.

Men det finns ingen framsynthet överhuvudtaget. Forskningen lyser med sin frånvaro. Någon annan ska hantera innovationsfrågorna. Kommunen ska stötta några saker men det är oklart vad stöttningen innebär. Det är bara ett område som är tydligt. Kommunledningen vill ha en satsning på logistik som gör att Örebro är på plats 2-3 i norden vad gäller logistik. Det är bara att konstatera att socialdemokraterna regerar. Socialdemokraterna i form av de vanliga sossarna och i form av Lennart Bondeson, kristdemokraten som ofta för en mer socialdemokratisk politik än socialdemokraterna själva...

Jag var på kommunstyrelsens utskott tydlig med att vi från Folkpartiet tyckte att policyn var för dålig. Men vi ville ha en diskussion om hur vi gemensamt kunde förändra den. Men Bondeson inte bara stängde dörren för samtal. Han låste den, kastade bort nyckeln och spärrade av området. Samtal och diskussioner får uppenbarligen inte plats i vare sig Bondesons eller Baastads värld.

Man kan undra vad de är så rädda för?

Vi i Folkpartiet har utarbetat ett eget förslag till FOU-strategi. Vi ville diskutera. Vi menar att forskning och utveckling, universitetet och innovatoner, är de viktigaste förändringsfaktorerna för Örebro. Därför vill vi utveckla Örebro till en universitetsstad, inte förbli en stad med ett perifert universitet. Vi vill att Örebros näringsliv ska kännetecknas av företag med högt kunskapsinnehåll och stora behov av hög kompetens hos medarbetarna, där lager och lastbilar är ett komplement och inte huvudsaken.

Vad innehåller då vår policy? Låt mig visa på några konkreta saker:

Vi tycker dels att kommunen ska jobba med sin egen organisation. Därför vill vi:

1)   Införa möjligheter för medarbetare inom samtliga kommunala verksamhetsområden att kombinera forskning och arbete genom att speciella forskartjänster tillskapas.

2)   Införa lektoratstjänster i grund- och gymnasieskolan för disputerade pedagoger.

3)   Införa lektoratsliknande tjänster i förskolan för disputerade pedagoger.

4)   Införa speciella tjänster för sjuksköterskor som disputerat.

5)   Införa speciella tjänster för socionomer som disputerat.

Sen tycker vi att kommunen ska jobba ihop med universitetet kring reell forskning. Därför vill vi:

6)   Att Örebro kommun finansierar en professur inom det pedagogiska området.

7)   Att Örebro kommun finansierar en professur inom vårdvetenskapsområdet.

8)   Att Örebro kommun medfinansierar forskarinsatser inom området stadsmiljö och stadsutveckling.

9)   Att Örebro kommun medfinansierar forskarinsatser inom området civilsamhälle.

10)              Att Örebro kommun agerar som medfinansiär till forskningsmiljöer inom andra, för kommunen intressanta och prioriterade, vetenskapsområden.

Men ett universitet finns också i en omgivning. Däärför måste vi jobba både med universitetsområdet och med staden. Studenterna, forskarna, lärarna – alla som finns vid universitetet måste känna att Örebro är rätt plats för dem. Därför vill vi också:

11)              Underlätta planering för om- och nybyggnation i och kring Örebro universitet.

12)              Tillsammans med universitetet samverka kring organisationsformer som gör det möjligt för universitetet att utvecklas.

13)              Tillsammans med universitetet arbeta för en attraktiv miljö på campus.

14)              Tillsammans med universitetet och privata aktörer arbeta för att ett tillräckligt antal studentbostäder finns tillgängliga vid terminsstart.

15)              Tillsammans med universitetet samverka för en stadsmiljö som är attraktiv för såväl studenter som personal på Örebro universitet.Tillsammans med universitetet arbeta för effektiva kommunikationer mellan universitetet och stadens centrum, liksom från Örebro till andra relevanta orter i och utanför Sverige.

Rätt mycket av detta kostar pengar. Det vill vi i Folkpartiet vara tydliga med. När kristdemokraterna drar ner resurserna till forskning och utveckling och ersätter dem med pengar till husbyggen, och dessutom inte med ett ord nämner vad deras nya policy ska kosta, så visar vi vad vi vill. Vi vill att en procent av kommunkoncernens omslutning ska användas till FOU-kostnader. Det innebär att såväl bolagen som själva kommunen ska satsa i detta. Inom några år innebär det en kostnad för kommunen på 70 miljoner. Det är mycket pengar. Men vi väljer detta istället för att slösa på p-platser för lastbilar, på monument i form av fotbollshallar, på hundratals politiker som inte beslutar något, på en övertung kommunal administration.

Örebros framtid bygger i stor utsträckning på hur vi klarar av att skapa en förändringsinriktad miljö. Vi måste börja konkurrera globalt. Det räcker inte att vara bäst i Närke, eller att tycka att vi är bättre än Västerås. Våra konkurrenter finns överallt; inom EU, i Kina och Sydostasien, i det snabbväxande Afrika, i Indien, i Nord- och Sydamerika. Vår framtid bygger på att vi blir attraktiva för människor som kan skapa sin egen framtid och dra med sig sin omgivning i förändringen.

Även i denna fråga, som borde vara en av dem där den politiska samsynen är stor, är det uppenbart att det finns en enorm skillnad mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Vi vill framtid. Vi vill forskning. Vi vill förändring. Vi vill universitet. De vill lastbilar. De vill lager. De vill gator och vägar. Tydligare kan inte skillnaden bli.

Media: NA

Jubileumsår

I går fattade majoriteten i kommunstyrelsen ett beslut om att satsa ytterligare 5 miljoner kronor på Örebros 750 miljoner kronor. Det kanske är bra.

Men det finns en del märkligheter. För det första avsätter man pengar man inte vet om man har. Som vanligt med denna kommunledning är ekonomin något som man mer eller mindre struntar i. Just i detta fall "öronmärker" man pengar i ett bokslut man ännu inte sett. Om det vore en engångsföreteelse kanske man kunde ta det som ett misstag, en gång är ingen gång, men det är det inte.

På samma kommunstyrelse fattades beslut om att satsa 126 miljoner på ökat underhåll genom att öka aktiekapitalet i de kommunala bolagen Futurum (som har hand om skolor och förskolor) och ÖBO (som har hand om äldreboenden). Att de pengarna ursprungligen kommer från samma bolag, som tvingats låna upp dem för att köpa fastigheterna av kommunen är en annan historia. Men den visar på hur socialdemokraterna under Lena Baastad hanterar ekonomin. Det finns inga gränser för vad man kan göra, vare sig med skattebetalarnas pengar, eller med lånade pengar. Nån annan får alltid betala.

Dessa 126 miljoner är, eller borde, också vara pengar som avsätts i bokslutet - när man vet hur det gått för kommunen. Men det gör man inte. Det är väl inte tillräckligt medialt. För det är ju pressmeddelandena som styr kommunledningens agerande. Det gäller att få ut Baastad i så många positiva nyheter som möjligt. Ansvaret för problemen de orsakar får någon annan ta...

Nåväl - hur ska vi då ha det med jubileumsåret? Ska vi avsätta några pengar alls? Är fem miljoner för lite, lagom eller för mycket? Och vad har vi råd med?

Just den sista frågan ville jag ha upp på bordet i kommunstyrelsen. Det var därför jag och Folkpartiet yrkade på återremiss. Vi ville se vad bokslutet 2012 landar på. Inte det bokslut som blåsts upp av att kommunen sålt fastigheter till sig själv. Utan det bokslut som är rensat från dessa låtsaspengar. Hur ser det ut? Vad kan vi avsätta till ett jubileumsår utan att det påverkar välfärden?

Mitt förslag var att om vi kunde komma överens om att skjuta på de stora pengarna, så kunde vi avsätta så mycket som behövdes för att få projektet att rulla vidare fram till i maj 2013 då vi vet. Men det var ingen för. Lennart Bondeson (kd) var den som så ofta visade på majoritetens ovilja till diskussioner. Det var direkt nej. Beslutet skulle tas nu. Och de andra hängde på. Det är trist med den attityden från majoriteten. Viljan till diskussioner och samtal är oftast noll och ingen. Inte ens när det handlar om ärenden som innehåller mycket lite ideologi, som ju ett jubileumsår gör, finns en vilja att samtala. Trist.

Om vi hade haft mer tid, och om vi sett att bokslutet blev bättre än vad man kunnat förvänta, hade vi också kunnat fundera över hur mycket pengar som behövs. Nu blev det åtta miljoner, tre redan lovade och fem nya. Ungefär som kostnaderna för Örebro 2010-jubiléet.

Räcker då de pengarna? Det beror ju på vad man vill göra. Med erfarenhet från Örebro 2010 skulle jag vilja påstå att det inte kommer att räcka speciellt långt. Det kommer knappast att bli ett jubileumsår att minnas. Till skillnad från Örebro 2010 finns ingen nationell dragkraft. Det saknas helt ett internationellt intresse, något som uppenbart fanns under Örebro 2010 och då framförallt under Bernadotte-dagarna. Sannolikheten att näringslivet skulle gå in och sponsra ett jubileumsår är mycket liten. Det blir de kommunala pengarna som kommer att finnas.

Om vi hade haft tid, och om socialdemokraterna och kristdemokraterna visat en vilja till diskussion, hade vi kunnat lyfta frågan om vad vi tror att örebroarna vill med jubileumsåret. Det är tydligt att de flesta vill att vi ska fira. Men frågan är vad de vill att det ska kosta?

Ska vi, som miljö- och vänsterpartierna, säga nej till alla stora utgifter och i princip bjuda på kaffe på Stortorget? Kanske kostar en miljon...

Ska vi satsa dessa nya fem miljoner och förutom kaffet och tårtan få några lokala engagemang som knappast kommer att lyfta Örebro som vare sig besöks- eller boendestad?

Eller ska vi satsa på något som verkligen kan sätta Örebro på kartan för besöksnäringen? Och vad kommer det i så fall att kosta? Ett nyrenoverat konserthus för 6 miljoner om året? Ett (eller flera) kulturens hus där fria kulturutövare kan hitta lokaler som passar deras plånbok? Tillsammans med det civila samhället? Och med en enorm kulturfestival över hela Örebro? Kostnad - en årlig miljon kanske? En gigantisk satsning på ungdomsidrott inom alla idrotter, inte ett SM för eliten utan massor av ungdoms"mästerskap"? Tillsammans med alla föreningar i kommunen. Kostar någon miljon under ett år. Kanske ett STCC-lopp inne i Örebro under sommaren 2015 med bara miljöbilar? Någon miljon kostar nog det.

Och så kan man fortsätta att fantisera och fundera och kanske drömma.

Men sedan visar bokslutet att det knappt går ihop. Eller så visar det att vi har pengar i överflöd. Men det vet vi ju inte förrän i april/maj.

Det är självklart att Örebro ska fira sitt 750-årsjubileum. Men vi måste göra det på örebroarnas villkor och med en ekonomi som främst klarar vården, skolan och omsorgerna. Och vi måste ha kvalitet även på vårt jubileumsfirande.

Nu riskerar det att bli en halvmesyr. Det är synd. Det är inte fler halvmesyrer som Örebro behöver.

Media: NA, SR,

Kulturchef eller ej?

I Nerikes Allehandas papperstidning förs en rätt långsam debatt om kulturpolitiken, eller kanske mer bristen på kulturpolitik, i Örebro. Just nu ligger fokus på om kommunen ska skaffa sig en kulturchef eller ej. Det är en rätt intressant diskussion. Men frågan är bredare än enbart en kulturchef.

Folkpartiet har länge drivit på för en bättre kulturpolitik i Örebro. Delvis beror det på att vi har många starka och kunniga kulturpolitiker i partiet. Jag kan bara nämna Börje Ström, Margareta Pehrson, Jerk Alton och Åsa Johansson, för att ta några av dem som just nu är aktiva i styrelser och nämnder. Men det finns fler.

Kultur är också en central del i det liberala politiska uppdraget. Kultur är bildning, bildning är utbildning och utbildning är den liberala grunden för samhällsbygget. Kultur handlar inte bara om bildkonst, musik, teater, dans... Kultur a la liberalism är ett förhållningssätt till samhället, till framtiden och till medmänniskan.

Därför har det varit självklart för oss att driva på i många olika kultursammanhang. Svenska Kammarorkestern hade inte funnits kvar om inte Folkpartiet tagit ansvaret för den, både i opposition och majoritet. Vi värnade danskompani Raande Vo. Vi var med och initierade Open Art, byggde det till den biennal det nu är. Vi stöttade Live at Heart. Vi värnade Flackrevyn. Vi säkrade O Helga Natt och Rådhusalmanackan. Vi tog ansvar för studieförbunden, för Kulturskolan, för bidragen till kulturföreningarna och så vidare.

Den politiken fortsätter vi att driva. Det finns flera skäl för det. De individuella skälen är ett. Men det finns också ett skäl som handlar om Örebros framtid. Vi vill att Örebro ska förändras, bli något mer och bättre än vad det är idag. Vi vill se Örebro som en universitetsstad, en stad där en mångfald av människor kan finna värde i vad staden har att erbjuda. Det innebär bland annat att vi vill att fler örebroare finns i arbeten där det krävs hög kompetens, forskarutbildning borde vara självklart för många fler. Vi vill öka medelinkomsten i Örebro, just nu har vi en skattekraft på knappt 94 % av den nationella medelskattekraften, vilket innebär att fler människor med höga inkomster ska vilja bo och leva i Örebro. Men det innebär också att vi vill att "medelklassen" ska stärkas.

När detta sker kommer kraven och behoven av ett brett och intressant kulturutbud att öka. Alternativet är att många intressanta människor väljer bort Örebro som bostadsort. Kanske kan man jobba här, vid universitetet exempelvis, men man bor där man upplever att man får mer ut av sitt boende.

Tyvärr har den nuvarande kommunledningen inget intresse av kulturfrågor. Kulturen inom den lokala socialdemokratin dog när Mats Sjöström slutade som ledande politiker. Dagens socialdemokratiska kulturpolitik handlar väl mest om att ett kommunalråd och en nämndordförande bara för några år sedan stod utanför konserthuset och protesterade mot Svenska Kammarorkestern. Denna brist på kulturellt intresse påverkar hela kommunen. Låt mig peka på några exempel:

Det pågår en strid om Örebro Konserthus. Folkpartiet drev igenom en ombyggnad och renovering av det nuvarande huset. Alla nödvändiga beslut är tagna. Det finns en kostnadskalkyl. Det finns ritningar. Men socialdemokraterna vill inte bygga. Det är uppenbart att det pågår en strid inom kommunledningen där framförallt Kristdemokraterna hela tiden får backa från de löften de givit. Men för socialdemokraterna går elithallar för fotboll och parkeringsplatser för lastbilar före.

Bidragen till kulturföreningar och studieförbund dras långsamt ner. Och långsiktigheten saknas. På samma sätt saknas någon tydlig strategi för vad kommunen vill med bidragen och föreningarna. Det verkar ibland som det är viktigare att känna rätt politiker, än att ha en bra verksamhet. Just nu har Sensus dragit vinstlotten, när kommunalrådet Rasmus Persson stöttar deras verksamhet med mångmiljonbelopp genom kommunala hyressubventioner av Tegelbruket. Andra studieförbund får se pengarna sina...

Men det största problemet är att det inte finns någon tanke om vad kommunen ska ha för strategiska tankar kring kulturpolitiken. När frågan ändå initieras, är det kommundirektören som tar initiativet. Det var uppenbart på kommunstyrelsen att ingen i majoriteten knappt hade läst ärendet, än mindre funderat kring vad det betydde. Bara genom Folkpartiets agerande, såväl i kommunstyrelsen som i Kultur och Medborgarnämnden, kom frågan upp på politikens bord. Men utan en förankring i den politiska ledningen, med en kommunledning helt utan kulturpolitiskt intresse, kommer varje handling att bli en effektiv hyllvärmare.

Det är i det perspektivet man ska se frågan om såväl en renodlad Kulturnämnd, som en renodlad Kulturchef. För oss i Folkpartiet är det en viktig men ändå mindre del i en tydlig och framsynt kulturpolitik för att förändra Örebro. För de flesta andra partierna i Örebro, och framförallt för den nuvarande kommunledningen, är den en icke-fråga.

Tyvärr kommer nog kulturpolitiken inte upp på bordet igen före 2014. Men efter valet lovar jag att vi i Folkpartiet ska driva på för att den nya majoriteten där vi ingår återtar initiativet och lyfter kulturen till den plats den förtjänar i en växande, framtidsinriktad universitetsstad.

Länkar: Kulturdelen

Fokus på vem?

I morgon på kommunstyrelsen kommer vi att ha ett ärende om bemanning. Majoriteten har hittat på ett nytt ordpar "bemanningsstrategiska arbetet" som handlar om något oklart. Liksom hela ärendet är oklart.

I första beslutspunkten pekar de på att man ska fokusera på kunden eller brukaren. Jag kommer att yrka på något annat än brukarordet - ett typiskt sosseord som objektiviserar människan. Men anslaget är bra. Vi har bemanning för att klara av de behov örebroarna har.

Men det är inte det som är skälet att detta ärende finns uppe. Istället handlar det, som vanligt, om samma gamla vänstersaga som tidigare: Den ovillkorliga rätten till heltid.

Det finns ett självklart jämställdhetstema i frågan om hel- eller deltidstjänstgöring. Män jobbar heltid. Kvinnor i större utsträckning deltid. Den socialistiska vägen att lösa jämställdheten blir då att skapa tvingande förutsättningar. Socialdemokraterna försökte för sju år sedan att införa en ovillkorlig rätt till heltid som lag. Tack och lov förlorade de valet 2006 och förslaget gick i graven. Annars hade såväl den offentliga sektorn, som många småföretagare, fått enorma problem. Småföretagandet, exempelvis inom handeln, hade inte haft en chans.

När vi styrde Örebro försökte vi hitta andra vägar. Vi ville att kvinnor och män skulle ha samma möjligheter att välja den arbetstid man ville ha. Det innebar att tjänstgöringsgraden för kvinnor ökade, medan den i viss mån minskade för män. Intressant kanske?

Men vårt huvudfokus låg inte på personalen. Vårt huvudfokus låg då, liksom nu, på de människor vi är satta att vårda, lära, ha omsorg om, serva. Oavsett om vi kallar dem kunder, brukare, servicetagare eller kort och gott örebroare, är det deras behov vi som politiker och vi som offentlig organisation ska hantera.

Det innebär målkonflikter. Den stelbenta rätten till heltid krockar exempelvis med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på många boenden för äldre. Den stelbenta rätten till heltid krockar med behovet av olika bemanning under olika tider på dagen på förskolor också.

Det spelar ingen roll för socialdemokraterna. Om verkligheten inte stämmer överens med deras stelbenta, fyrkantiga världsbild, så får verkligheten förändra sig.

Typ: Vill inte de gamla gå upp efter ett schema som passar den ovillkorliga rätten till heltid så får de (gamla) väl anpassa sig. För personalen (Kommunals...) krav går först.

Nej - så säger de inte. Men det är mycket de inte säger.

Centerns krav på att gå med på denna heltidsresa har varit att den inte får påverka de anställda negativt vad gäller exempelvis krav på delade turer eller att de ska tjänstgöra på olika arbetsplatser. Just nu verkar Centern ha fått backa på detta krav. Nu är det bara heltiden som gäller. Men inte säger sossarna någonstans att rätten till heltid kan innebära att du får jobba 7 -12 och 4 -7 för att få ihop det. Inte heller säger de att det finns en risk att din arbetsplats är tre olika äldreboenden, eller kanske ett par förskolor, för att få ihop heltiden.

Tyvärr har ingen i den nuvarande majoriteten någon koll på ekonomi. Det märks också tydligt i det beslut som fattas i morgon. Den ekonomiska analysen lyser helt med sin frånvaro. Ingen är intresserad av vad det kostar. Och det är kanske enkelt att förstå. För det finns uträkningar som pekar på kostnader på minst 250 miljoner kronor per år för att införa den stelbenta, ovillkorliga rätten till heltid.

Men det vill ju vare sig Lena Baastad eller någon annan berätta om. För de kostnaderna måste tas ut genom besparingar. Det blir färre medarbetare som ska sköta jobbet. Det blir ännu färre lärare, färre undersköterskor och färre socialsekreterare. Det blir mindre pengar över till skolböcker, till föreningsbidrag, till Kulturskolan. Och det blir knappast några pengar över till löneökningar.

Fast vem säger det? Vem bryr sig? Politik är väl att vilja. Och vill inte ekonomin får den väl anpassa sig...

Den liberala vägen är annorlunda. Den handlar om ett tydligt fokus på de vi har att stötta och stödja. Det är den gamla kvinnan på äldreboendet som är vår huvudprioritet. Det är den unga flickan på förskolan som behöver vårt stöd. Det är tonårstjejen, med behov av många och goda samtal med sin kurator, som är centrum i vår politik.

För det behöver vi kompetenta medarbetare. Lärare med bra arbetsförhållanden och högre löner. Undersköterskor med god vidareutbildning och tillräckligt antal arbetskamrater för att klara även de tyngsta dagarna. Socialsekreterare med kompetens för att hantera även de svåraste fallen. Medarbetare som känner att de är uppskattade och som märker att deras arbetsplatser fungerar.

Då är arbetstiden en faktor, men bara en faktor bland flera. En god arbetsgivare ser sina anställda och söker vägar att möta deras behov. Det kan handla om att anpassa arbetsplatser. Det kan handla om nya sätt att möte behov av såväl ökad som minskad tjänstgöringsgrad. Det kan handlar om rätt till ständig kompetensutveckling. Det kan handla om bra löneökningstakt, större lönespridning och goda karriärmöjligheter för goda medarbetare. Det kan handla om arbetsplatser med tillräckligt antal arbetskamrater, med tillräckligt med pengar för inköp av material men utan anställningsstopp, inköpsstopp, vikariestopp, och andra mer eller mindre tillfälliga nödstopp.

Fokus måste alltid ligga på den människa som behöver vårt stöd och vår omsorg. Grunden för vårt stöd och vår omsorg ligger i en balanserad och långsiktigt hållbar ekonomi. Det är en liberal politik för välfärd. Idag, i morgon och kommande år.

Onödiga nämnder

I går på programnämnd Barn och Utbildning fattades beslutet om att låta Engelbrektsskolan ta över Mikaelskolan. Kanske är det ett bra beslut. Det får framtiden utvisa. Men personalen på Mikaelskolan är tydlig på att detta känns bättre än nuläget. Det bådar i vart fall gott.

Men det finns ett par andra aspekter på beslutet som borde uppmärksammas. Den ena handlar om självstyrande enheter. Den andra om Örebro kommuns nämndorganisation.

Folkpartiet har länge drivit frågan om självstyrande enheter. Det handlar i princip om att den enskilda förskolan, skolan eller äldreboendet själv ska få bestämma över sina resurser. Politikens roll blir att bestämma vilka resurser som finns, och sen följa upp, utvärdera och återkoppla resultaten. Men ansvaret för verksamheten ligger på föreståndaren eller rektorn.

Hittills har vi varit rätt ensamma i den synen. Efter valet 2010 avstannade all verksamhet för att göra exempelvis skolorna fria från den politiska klåfingrighet som tidigare funnits. Men nu, när det passar, gör Thomas Esbjörnsson precis tvärs emot sin tidigare politik. Eller - nästan...

Engelbrekt är en intraprenad. Det är egentligen en helt meningslös konstruktion. Intraprenaden ska ha någon form av större frihet. Men det politiska intrånget i skolan är i princip lika stort ändå. Fast det verkar som om själva känslan att ha större frihet väger tyngre än den reella friheten. Bara det är bra. Nu ska den skolan ta över ledningen av Mikaelskolan. Hade det handlar om skolor med en annan huvudman hade man talat om uppköp. Det hade knappast fått någon sosse att applådera. Men nu är det ju en kommunal skola som "köper" en annan. Något sådant hade aldrig fungerat utan ett intraprenadsystem. Men det vill ju sossarna egentligen inte ha...

Den stora förändringen handlar dock inte om sossarnas förändrade(?) syn på intraprenader. Istället handlar det om den förändrade(?) synen på kommunens politiska organisation. Socialdemokraterna har under lång tid varit det parti, tillsammans med centerpartiet, som slagits hårdast för så många nämnder som möjligt med så många politiker som möjligt. Det är de som är pappa (Mats Sjöström) till kommunens märkliga organisation med så många nivåer mellan kommunfullmäktige och driftnämnderna att det saknas något liknande i hela Sverige.

Folkpartiet har, ensamt, under lång tid slagits för en annan organisation. Färre nämnder som fattar bättre beslut. Färre nämnder som upplevs meningsfulla för de förtroendevalda. Färre nämnder som innebär mindre behov av administration och byråkrati. Färre politiker som sitter på dubbla, flerdubbla, stolar. Men en bättre verksamhet med ökade resurser till främst välfärd men även till att ge dem som avsätter tid och fritid som förtroendevalda vettiga villkor.

Men vad händer nu? Thomas Esbjörnsson administrerar fram att Engelbrektsskolan, som hör till skolnämnd nordost, tar över Mikaelskolan, som tillhör skolnämnd nordväst. Det är helt emot alla de regler som hittills har gällt. Vilken skolnämnd kommer hädanefter att bestämma över Engelbrektsskolorna? Vem ger dem resurser? Vem har det slutliga ansvaret för de två skolorna? Ingen vet.

Det som sker, eller snarare det som borde ske, är att Esbjörnsson skulle ta ett samtal med Lena Baastad. Han skulle säga att han nu insett att den nuvarande politiska organisationen är totalt fel och att man borde avskaffa de fyra geografiska skolnämnderna. För annars fungerar det inte, borde han säga. Men det kommer han nog inte att göra.

Om vi i Folkpartiet fick bestämma, det känns tungt att behöva vänta till efter valet 2014, så hade vi haft tydliga riktlinjer för självstyrande enheter. Och vi hade haft en enda skolnämnd som ansvarade för allihopa. Det hade inneburit tydligare politisk styrning över resurstilldelning och uppföljning, men mindre politisk klåfingrighet i skolans vardagsarbete. Det hade inneburit mer resurser till skolan, men mindre resurser till en övertung politisk organisation.

Vi har haft ett antal möten med gruppledarna i de olika partierna om framtidens politiska organisation. Det märkliga är att Lena Baastad hittills inte sagt något som tyder på en omsvängning från socialdemokratisk sida. Hon står fast vid denna märkliga, ineffektiva, dyra, övertunga politiska organisation som hon varit med att skapa. Det är synd.

 Frågorna kring Mikaelskolan visar med all önskvärd tydlighet att den socialdemokratiska politiska organisationen mest är till för politikerna och partierna, och inte för medarbetarna, organisationen eller örebroarna.

Truck Stop

Idag berättar ä garna till Engströms om att de räknar med att bygget av Truck Stop kommer att sysselsätta 50 personer i ungefär ett år. Det är bra.

Samtidigt berättar de att anläggningen kommer att sysselsätta ytterligare runt 50 personer kontinuerligt. Det är också bra.

Visst kan man klaga över att det inte är någon fullständig bild som ges. De 50 kontinuerligt anställda - är det nyanställda eller är det flyttar av personer från en arbetsplats till en annan? Eller innebär de 50 nya arbetena på Truck Stop att 50 personer tappar sina jobb på andra ställen?

Skit samma. Det är bra med jobb.

Men, säger då vän av ordning (ni vet han som är kompis till Nasse på Barnkanalen), var inte du emot Truck Stop? På den frågan måste jag svara både ja och nej.

Jag har aldrig varit emot Truck Stop. Som KSO var jag mycket tydlig med att vi gärna ställde upp för den som ville bygga Truck Stop. Det fanns bara ett krav: Finansieringen skulle ske privat.

Jag har varit, och är, emot att kommunen går in och subventionerar privata aktörer, vilka de än vara må. Truck Stop skulle säkert bli ett bra projekt med fullt privat finansiering. Men nu finns en direkt kommunal subvention av en parkeringsplats för lastbilar. Den parkeringen kommer att kosta ett antal miljoner per år. Pengar som tas direkt från skolan, vården, förskolan.

Men det är väl små pengar för att få 50 jobb, säger då någon. Så sant. Men det finns i huvudsak två underliggande problem när en kommun går in och subventionerar privata företag.

Det första är att en kommun riskerar skattepengar på den osäkra privata marknaden. Idag är anställningarna på Truck Stop en bra nyhet. Men redan i morgon kan verkligheten vara en annan. Vad händer om klimatet till slut påverkar även transporterna? Vad händer om de logistiska funktionerna väljer andra transportsätt, eller transportvägar? Det privata kapitalet ska riskeras på de marknader där risken är stor. Där ska däremot skattebetalarnas pengar mest lysa med sin frånvaro.

Det andra är att hela näringslivet fungerar sämre om det offentliga, exempelvis genom en kommun, snedvrider konkurrens och snedvrider utvecklingen genom att stötta företag på olika sätt. Det räcker med att kolla på historien för att se hur det kan gå. Varvsindustrin. Tekoindustrin. SAAB. För staten hade miljarderna kunnat rulla till ingen nytta. Och på samma sätt är det med en kommun. Ett privat företag ska kunna räkna hem debet och kredit genom egna insatser, inte tack vare kommunala subventioner vare sig de är direkta eller indirekta.

Det finns ett tredje problem också. Och det är att våra pengar inte räcker till allt. Samtidigt som miljoner går till en parkeringsplats för lastbilar får skolbarnen inte tillräckligt med vare sig lärartimmar eller skolböcker. Samtidigt som grävskopor och dumprar drar kommunala pengar, sparas det in på nattsjuksköterskor och vårdpersonal. Det är illa. Som politiker måste man våga prioritera och ta ansvar för sina prioriteringar.

Och även om man skulle säga att dessa pengar borde användas till näringslivssatsningar kan man fundera över hur Lennart Bondeson, kristdemokraterna, och den nuvarande kommunledningen prioriterar. Det finns massor av pengar till lastbilar, parkeringar och dieselmackar. Samtidigt minskas stödet till den forskning som sker på Örebro universitet kraftigt. Idag återstår mindre än en tredjedel av det som vi satte in i ett nationellt unikt projekt för fem år sedan.

För mig skulle de 34 miljonerna som en parkeringsplats kostar, gjort betydligt mycket mer nytta inom forskningen vid Örebro Universitet än som asfalt vid en väg. Forskning, utbildning och hög kompetens är dessutom något som bygger framtiden och som skapar framtidens jobb och företag.

Så det finns alltid skäl att fundera över hur man prioriterar. Jag och Folkpartiet har prioriterat skolan, vården, omsorgen och universitetet. Lennart Bondeson prioriterar lastbilar, parkeringsplatser och asfalt.

Media: NA

Ytterligare ett val(s)vek - denna gång ÖBO

Karin Sundin (s) ville i årets hyresförhandling inte gå ut med något sifferbud från ÖBO; där hon är styrelseledamot. Jag förstår det. För hon styr ett företag som inte fungerar.

När socialdemokraterna återtog makten efter valet 2011 var ett av skälen att de uppbådade så gott som alla ÖBOs hyresgäster i sin kamp mot de försiktiga försäljningar av ÖBO-lägenheter som vi i Koalition Örebro genomförde. Det var namnlistor med krav på folkomröstning. Det var flygblad och affischer i ÖBOs trappuppgångar. Det var dörrknackning med berättelser om hur illa det skulle bli för ÖBOs hyresgäster om vår politik fick fortsätta.

Och de vann.

Problemet var att de (som vanligt) inte berättade hela sanningen. Då hade kanske resultatet blivit annorlunda.

För sanningen är att ÖBOs hyresförvaltning gått rätt knackigt under lång tid. Det är inte hyresgästernas hyror som gjort så att ÖBO klarat av att gå ihop. Det är istället de som hyr affärslokaler, men framförallt dugliga tjänstemän på finanssidan, som klarat jobbet. Det är de som fått ett minus till att bli ett plus.

När vi insåg det i den koalition jag ledde, och samtidigt såg de enorma utmaningar ÖBO har vad gäller underhåll, renovering och nybyggnation, visste vi att det bara fanns tre alternativ för ÖBO:

1) Alla Örebros skattebetalare skulle betala för att bolaget inte klarar av sin uppgift. Det är både fel och omöjligt. Det finns inga skäl att villa- eller bostadsrättsboende ska betala delar av hyresgästernas hyror. Dessutom förbjuder numera lagen det.

2) ÖBOs hyresgäster skulle drabbas av stora hyreshöjningar. Vi talar här om tvåsiffriga tal, kanske 15 % vissa år. Är det en rimlig politik? Knappast.

3) Vi genomför strategiska försäljningar, stärker bolagets kapitalbas och använder pengarna för underhållet. Det innebär fortfarande behov av hyreshöjningar men inte i samma storleksordning.

Vi valde den tredje vägen. Socialdemokraterna valde väg två. Men Karin Sundin, hennes make Björn och Lena Baastad som var ute och kampanjade hos ÖBOs hyresgäster "glömde" uppenbarligen att berätta om vad som skulle komma när försäljningsarbetet stoppades.

Nu ser vi följden. En vanlig renovering (enligt Karin Sundins ord) kan innebära en hyreshöjning på 40 %. Och bolaget fortsätter att blöda. ÖBO gör underskott i år igen. Och frågan är när det vänder. Hyresförvaltningen går helt enkelt inte bra.

Karin Sundin har hållit en mycket låg profil utåt, liksom Lena Baastad, i den fråga de borde fronta i. ÖBOs hyresgäster borde ställa de båda mot väggen och fråga vart deras politik leder. De borde berätta om hur stora hyreshöjningar som de kan räkna med de kommande åren. De borde berätta om riskerna för att underhållet blir sämre och skjuts på framtiden. De borde berätta om att bolaget kanske inte kommer att ha råd att bygga så mycket nytt som det borde.

Och för alla örebroare borde de berätta om vilka risker som finns med ett bolag som inte går ihop. Men de kommer inte att göra det. Istället kommer de att fortsätta berätta sagan om att bara ÖBO garanterar det goda hyresboendet i Örebro i förhoppning om att åter vinna hyresgästernas röster. Men frågan är om det går. Eller kanske mer - om Karin Sundin och Lena Baastad är så cyniska att de låter ÖBO fortsätta att försvagas för att de själva ska vinna röster.

För oss i Folkpartiet är den nu förda politiken en återvändsgränd. ÖBO måste vara ett starkt bolag, där plus och minus går ihop, där bolaget visar överskott varje år. Där överskotten används till nybyggnation, renovering och underhåll. Och där hyresgästerna kan vara trygga i att bolaget inte tvingas till tvåsiffriga hyreshöjningar. Då krävs fortsatta strategiska försäljningar. Det är rätt politik för en stad som växer och för hyresgäster som vill ha ett gott och tryggt boende.

I förra mandatperioden och i valrörelsen var Hyresgästföreningen en trogen bandhund till socialdemokraterna. Frågan är hur de ställer sig nu. Det finns tecken på att även denna gamla rest av det korporativistiska socialdemokratiska samhället nu rasar. Det vore en välgärning. För hyresrätten. För hyresgästerna. För örebroarna.

Medai: SR Örebro

Civilsamhället i fara

Folkpartiet i Örebro har länge drivit frågan om att samverka med civilsamhället.

Och redan där ropar de flesta HJÄLP. Vad är civilsamhället? Och vad är "samverka med"? Nu ägnar han sig åt sånt där politikersnack igen.

Så är det. Civilsamhälle och "samverka med" är politikerspråk. För oss som är inne i det hela är det enkelt att förstå. Men för många är det mindre självklart.

Civilsamhälle är egentligen allt det som inte är privata företag eller offentig sektor (stat, kommun, landsting). Det är föreningar, nätverk, familjer, - alla möjliga och omöjliga kombinationer av människor. Det är kyrkor och idrottsföreningar. Det är miljörörelsen och teaterföreningar. Det är politiska partier och skatearna. Det är familjer och feminister.

Samverkan med betyder något annat än samarbete. Men varför behöver man tydliggöra det? Skälet är enkelt. Under de senaste dryga hundra åren har det offentliga tagit över uppgift efter uppgift från det civila samhället. Hela vår välfärdsstat är byggd på en offentlig sektor som tagit över civilsamhällets uppgifter, professionaliserat dem och gjort dem bättre. Fattigvård blev socialtjänst. Kyrkornas skolor blev folkskolor. Stiftelsen Mjölkkannan (?) blev BVC.

Men sedan 20 år har något hänt. På 1990-talet insåg de flesta att den offentliga sektorn slagit i taket. Man kunde helt enkelt inte ta in mer pengar i skatt för att fortsätta ökningen av den offentliga sektorns uppdrag. Sedan vände utvecklingen. Allt fler kommuner och landsting började försöka föra över sådant som tidigare varit kommunalt till föreningar och andra. Skälet handlade mest om att spara pengar. Föreningarna skulle göra samma jobb som kommunen, men till ett lägre pris. Det offentliga satte sig helt enkelt på civilsamhället. Och så har det fortsatt.

Den utvecklingen ville vi bryta. Därför började vi samverka med den civila sektorn. Som två jämbördiga parter. Med dialog som grund och med respekt för varandras olikheter. Med Folkpartiet i spetsen jobbade vi fram en överenskommelse med den civila sektorn. Vi lovad bland annat att jobba för långsiktighet i våra relationer. Vi skulle jobba med respekt för civilsamhällets egenbestämmande. Och så vidare. Och vi jobbade med alla partier. Vänsterpartiet fick vara med. Socialdemokraterna likaså. Den breda förankringen var viktig för långsiktigheten, menade vi och civilsamhället.

Vårt arbete gav internationellt genomslag. Örebro kommun blev en föregångskommun. Men nu har något hänt.

Den nya majoriteten har plötsligt glömt det mesta som står i överenskommelsen. Långsiktigheten är borta. Alldeles för få vet vilka bidrag de får, när de får dem, vilka regler som gäller och hur spelreglerna ser ut. Bidrag minskas eller tas bort. Det är illa.

Än värre är det med respekten för olikheten. Föreningarna är inte kopior av kommunen och ska så inte vara. Men det verkar som den nuvarande majoriteten tycker att man ska kunna ställa samma krav på en ideell organisation som på en professionell kommuntjänsteman. Det är illa.

Men det värsta är sannolikt att dialogen helt upphört. Det finns inte längre någon politiker som driver frågorna om samverkan med det civila samhället. Frågan glöms och stoppas undan. Ingen prioriterar längre. Beslut som tidigare förankrades brett, landar plötsligt på kommunstyrelsens bord.

Som i morgon då KS ska fatta beslut om att stötta Ideellt Utvecklingscentrum ett år till. Fast kommunen prutar på ansökan och struntar i långsiktigheten. Ett år. Vad kommer efter? Vem vet? Var finns dialogen? Var finns den politiska bredden? Ingen vet.

Örebro är inte längre någon förebild för jobbet med den civila sektorn. Det arbete som är gjort håller på att falla i glömska eller återskapas till det som var förut, då politikerna körde över föreningslivet. Det är illa.

För det är en stark civil sektor som skapar grunden för det stabila samhället. Det är alla de oprofessionella kontakterna mellan människor med olika bakgrund: i föreningar, i nätverk, i grupper, i familjer, överallt, som bygger samhället starkt, som skapar värderingsgrunden för allt det vi sedan gör i kommunen och den offentliga sektorn. Det är när den arbetslösa mannen möter den kvinnliga direktören i kyrkokören som samhällsväven stärks.

Det glömmer socialdemokraterna. De är ju samhällsbyggare. De vet ju alltid bäst. De har ju kontrollen.

Eller...