Inte bara köer...

I går kunde vi läsa om att risken för köer på E20 kunde stoppa den nya elithallen i Hjärstaskogen. Det var ytterligare ett bevis på den undermåliga hanteringen av det socialdemokratiska vallöftet om en föreningsgård i Vivalla. Björn Sundin och Lena Baastad bär ett tungt ansvar för detta debacle. Men de lär inte ta det. Någon tjänsteman får väl gå ut och beklaga...

Men läser man hela länsstyrelsens yttrande (här) blir det ännu tydligare att placeringen av hallen är totalt fel. Låt mig klippa några exempel:

Så här skriver de om översiktsplanen:

En stor del av det som föreslås i detaljplanen har inte stöd i översiktsplanen. Det bör i planbeskrivningen tydliggöras vilka av de föreslagna åtgärderna som har stöd i översiktsplanen och vilka som inte har det. Avsteg från översiktsplanen ska motiveras

Och så här om buller:

I planbeskrivningen anges att bullerdämpande åtgärder behövs för att dämpa den maximala ljudnivån på uteplatserna för bostäderna norr om Vivallaringen. Länsstyrelsen ställer sig frågande till hur dessa åtgärder kan säkerställas då bostäderna ligger utanför planområdet.

 

Hela slutsatsen av MKBn (MiljöKonsekvensBeskrivning) får sig en känga:

Länsstyrelsen är positiv till att olika placeringar i området har studerats men anser dock, i enlighet med MKB:s sammanfattning, att det finns ett behov av att vidare utreda om den valda platsen är bäst lämpad, inte bara vad gäller biologisk mångfald och grönstruktur utan även vad gäller trafik, parkeringsmöjligheter och sociala aspekter. Alternativa lokaliseringar bör därför utredas vidare

Länsstyrelsen är lika frågande som vi andra kring hur Sundin och Baastad ska kunna ordna med naturvärdena som går förlorade. Så här skriver de:

 

I planbeskrivningen föreslås en rad kompensationsåtgärder för de förluster ett plangenomförande innebär för naturvärden och sociala värden. Länsstyrelsen ställer sig frågande till hur dessa kompensationsåtgärder ska säkerställas. - Att flytta sedan lång tid tillbaka etablerade buskar till en ny växtplats innebär stora krav på genomförandet, eftersom risken är överhängande att arten inte klarar en nyetablering. - Länsstyrelsen anser därför att kompensationsåtgärderna bör utredas mer ingående för att undersöka dess effekter och i vilken utstäckning de är genomförbara.

Och även Länsstyrelsen inser att Sundin och Baastad vill hålla parkeringsproblemen hemliga. Så här skriver de:

Utredningen behandlar dock inte parkeringsförutsättningarna mer ingående. Länsstyrelsen anser att det är viktigt att parkeringsfrågan utreds vidare.

Det kanske kan räcka. Kritiken är omfattande. Överklagandena som lär komma om Björn Sundin och Lena Baastad löper linan ut kommer att ha stora chanser att vinna.

Men som så ofta under Lena Baastads regeringsperiod återstår en fadd smak av en kommunledning som inte har koll på någonting. En kommunledning som lovar än hit och än dit men som inte uppfyller några löften. En kommunledning som tar det lätt på det här med regler, planer och offentlighet.

Nu kanske de blir tvungna att flytta elithallen. Men fortfarande måste de kunna förklara för örebroarna var de ska ta de miljoner som krävs för att hålla hallen igång. Vem får betala för Sundins och Baastads löften? Eleverna i skolan? De gamla i äldreomsorgen? ÖBOs hyresgäster?

Media:  NA, SR Örebro,

Dagstidningens vara eller inte

I kväll har jag fått göra något roligt. Jag har varit deltagare i en debatt där jag fick lyfta blicken lite från den vardagliga politiska gärningen och istället diskutera större skeenden.

Det var jag och Nerikes Allehandas tidningschef Lennart Håkansson som av kulturdelen blivit inbjudna för att diskutera tidningens, framförallt NA's, framtid. Diskussionen böljade över många områden, med en stor publik som både var kunnig och engagerad. Det handlade om språket, om kulturen, om den lokala debatten och tidningens själ. Det handlade om demokrati, om den gemensamma arenan som tidningen är, och om tidningen har något större ansvar än att leverera vinst. Och mycket därutöver.

Jag tycker denna diskussion är intressant av många skäl. Låt mig peka på några:

Den moderna demokratin och tidningen hör ihop. Vår framväxt, uppgång och vårt fall(?) är sammankopplade. Samtidigt som demokratin växte fram, växte också den "moderna" tidningen fram. Den tredje statsmakten som skulle granska makten och politiken. Men samtidigt den arena där politiker kunde redovisa och bryta sina åsikter.

Nu monteras tidningen ner. Det blir allt svårare för partierna att få sina förslag redovisade när det inte finns journalister som har tid, är insatta eller kunniga om politik och politiker. Istället för djup blir det yta. Man kan bara ta en av nyheterna denna vecka som exempel. Lena Baastad gräver med grävmaskin - intressant. Företagarnas betyg på kommunen - ointressant. Men för kommunen och örebroarna är det totalt ointressant om Baastad gräver med en grävmaskin. Men det är rätt allvarligt om företagen flyttar...

På samma sätt är det med tidningens oberoende. Förr hade Nerikes Allehanda runt 15 journalister som på hel eller deltid bevakade den lokala politiken. Nu är han ensam, eller möjligtvis två. Förr fanns tre ledarskribenter. Nu är han ensam. Det påverkar naturligtvis rapporteringen och bevakningen. Men det skapar också ett demokratiskt underskott. Det blir allt tydligare att de(t) parti(er) som har resurser kan hantera och styra media på ett helt annat sätt idag än förut. När ett parti i Örebro har fler kommunikatörer till sitt förfogande för att föra ut sitt partis agenda, än vad den största tidningen har journalister, innebär det ett demokratiskt problem. Pengarna styr, helt enkelt.

Även på andra områden handlar det om en annan roll för tidningen. Var finns den gemensamma arenan för den lokala kulturen när inte tidningen längre bevakar, när det inte längre finns kunniga lokala journalister med specialistkompetens? Man kan ta kulturbevakningen som ett test på diskussionen kring viktiga samhällsfrågor, om samhällets utveckling helt enkelt. Vilket samhälle vill vi ha? På vad ska det bygga? Vilka värden är viktiga och vilka kan ifrågasättas? Vilka är de lokala kulturpersonligheterna, de som bygger djup och inte bara yta?

I diskussioner med olika mer tidningskunniga än jag, där Lennart Håkansson idag var ytterligare ett exempel, blir det tydligt att tidningsmakarna ofta är så reaktiva. Man hanterar en utveckling som man inte tror kan vändas. Det blir en långsamt nedåtgående spiral där minskande inkomster möts med minskande journalistresurser som möts av minskat intresse från prenumeranter som blir minskande inkomster som...

Tänk om man istället kunde fundera proaktiv. Hur ska man skapa en modern lokaltidningsprodukt? Vad ska den innehålla? Hur ska den se ut? Min tro är att all journalistik, liksom all politik, är lokal. Även det internationella eller det nationella har en lokal förankring. Det innebär att morgondagens lokaltidning (oavsett hur den trycks) måste beskriva fler lokala händelser, och beskriva de nationella eller internationella händelserna ur ett lokalt perspektiv. Det kommer att ställa krav på kompetenta journalister.

Och med krav på kompetenta journalister kan morgondagens tidning också skapa mer av en lokalnyhetsbevakning där journalistiken skapar sammanhang. Man granskar makten, men sätter in granskningen i större skeenden. Man berättar om den senaste nyheten, men fördjupar och breddar den och söker kanske flera möjliga förklaringsvägar. Med lokala medarbetare, som också kan tjäna som lokala förebilder, skapas ett intresse från fler att följa de debatter, recensioner, granskningar som tidningen erbjuder.

Men det kommer att kosta pengar. Och då kommer ägarfrågan in. Jag hävdar att Nerikes Allehandas själ försvann någon gång emellan man satte dit en VD som inte hade någon tidningserfarenhet och ägarbytet och ägarkoncentrationen till Promedia och Stampen. Då blev det publicistiska nedprioriterat och vinstmarginalerna prioriterades upp. Men det är en kortsiktig strategi. En tidning utan publicistisk själ tappar snart sin publik. Och det är det som håller på att hända med NA, liksom med många andra lokaltidningar.

Jag tror att det hade varit bättre för lokaltidningarna att ha kvar det lokala ägandet (i vart fall hade det varit mer liberalt med en större mångfald av ägare). Men nu när det ser ut som det gör, önskar man att Stampen kunde fundera kring hur man ska bygga NA vidare in i det nya mediala landskapet. Tänk om man istället för att kräva kortsiktiga vinstmarginaler, kunde fundera över en investering i en ny tidningsprodukt, med det lokala, det professionella, det publicistiska och journalistiska i centrum.

I kväll tog jag bilbranschen som exempel på behovet av investeringar i nya modeller, med nytt utseende men också med nytt bättre och framtidsinriktat innehåll. Det kostar massor, men det är nödvändigt. Där är inte lokaltidningen idag. Just nu funderar man på hur man ska förändra utseendet. Men vad gäller innehållet handlar det bara om att plocka bort och skala ner. Det är som om en bilfabrikant trodde att det skulle räcka med tre cylindrar, en vindrutetorkare och till slut tre hjul på bilen.

Framtiden för lokaltidningen är osäker. Men en sak är säker: Om man bara reagerar på det som händer, kommer utvecklingen mot ett lokalsamhälle utan lokal tidning att gå allt fortare.

Media: SVT, NA,

Jakt på varg...

Enligt nästan all media kommer Naturvårdsverket att föreslå licensjakt på varg under februari. Det är illa.

Om det blir jakt på varg 2013 är det en naturlig följd av de "indirekta direktiv" som den centerpartistiska miljöministern uttalade för några månader sedan (läs bl a här). Då hon berättade att den svenska vargstammen skulle landa på runt 180 individer och att det skulle räcka för att klara EUs krav. Att de allra flesta forskare var emot henne, att hennes utplanteringspolitik sannolikt inte fungerar och att det finns ett massivt motstånd mot jakt (förutom från några mäktiga lobbygrupper bland främst jägarna) bekymrade henne föga. Vargen och vargens väl och ve är inte en biologisk fråga. Den är en politisk. Biologisk mångfald är inte vetenskap. Det är politik.

I vart fall i Centerpartiets Sverige...

Fortfarande är det många som tror att Sverige är en föregångsnation när det gäller att värna biologisk mångfald. Inget kunde vara mer fel. Sverige har tyvärr inte längre någon tätposition när det gäller naturvård, om vi någonsin haft det. Låt mig ta ett fåtal exempel över åren.

Maceij Zarembas artiklar om skogen i DN i våras (läs om det i min blogg här) skapade välkommen debatt. Men det lär inte hända något. Den Centerpartistiske jordbruksministern har inte så stor förståelse för skogsbrukets eller jordbrukets betydelse för natur och biologisk mångfald.

Svenska bäckar, åar och älvar är totalt sönderbyggda av vattenkraft. Några få procent rinner fortfarande fritt. Men mäktiga intressen kämpar fortfarande för att bygga ut de sista fria älvarna och behålla system som gör den småskaliga vattenkraften ekonomiskt intressant. I detta läge är småskalig vattenkraft ofta storskalig naturförstörelse.

Det leende landskapet finns snart inte i Sverige. Ängar och hagar är snart bara minnen. Nu gäller industriskogar och industrijordbruk. Kväve och fosfor från skattenedsatt konstgödsel förstör jord och vatten i allt från smådiken till hav. Och naturen och den biologiska mångfalden får stryka på foten.

Och så nu vargarna. Sannolikt gör de vargar som nu får skjutas vare sig till eller från i det korta perspektivet. Men Naturvårdsverket har tolkat sina centerpartistiska ministrar rätt och agerar utifrån deras agenda. Då gäller det att kraftigt minska vargstammen, till nivåer som knappast är långsiktigt hållbara. Och till nivåer som är beroende av kostsamma utplanteringar som ingen har en aning om ifall de fungerar.

Det naturliga vore väl att släppa upp vargstammen till en nivå där jakten blev en självklar del av hanteringen av vargen, utan att därför riskera dess framtid i Sverige. Så fungerar det med björn, järv och lo. Så varför inte för vargen?

Sannolikt är det för att vargen inte bara är ett djur. Vargen har blivit en symbol för något annat, som verkligen handlar om politik. Vargjakten är för en del protesten mot statsmakten, mot de där långt borta som inget förstår. Vargjakten är en proteströrelse mot Stockholmarna och stadsborna som ska besluta över "oss vanliga människors" huvuden. Och istället för att bränna bildäck och slåss, så tjuvjagar man varg och kräver en nollvision. (Sannolikt är det ändå bättre att ta ut vreden på vargen istället för på människorna...)

Nå - är jag inte bara en av dessa översittare som inget vet. Delvis är det så. Jag är politiker. Jag bor nära stan. Jag tycker att vargen ska få finnas.

Men jag är också fårbonde. Jag har sett varg bara några kilometer hemifrån. Och jag har haft en varg gående genom en av fårhagarna en vinter, rakt igenom, utan att göra något med fåren. Och jag håller för fullt på att försöka vargsäkra mina hagar.

Jag skulle också önska en annan vargpolitik. Men den handlar inte om att skjuta fler vargar för att omöjliggöra deras långsiktiga överlevnad. Istället handlar den om sånt som mer pengar till vargsäkra stängsel, snabbare utbetalning av ersättningar för rovdjursdödad boskap, mer förståelse för att värdet på boskap inte bara behöver vara kött och skinn utan även kan innebära att mångårigt avelsarbete går förlorat.

Varg och rovdjur är ingen enkel fråga. Den innehåller många bottnar. Men djupast handlar den om hur människa, djur och natur ska kunna leva samman, om vetenskapens plats i politiken, men också om hur vi människor tillsammans söker lösa utmaningar där åsikterna ibland går vitt isär.

Media: NA, SVT Tvärsnytt, SR Örebro, SR, SVT

Rätt till delade turer???

Idag rapporterar SR Örebro om hur många medarbetare inom kommunerna som jobbar delade turer. Enkelt sagt handlar det om medarbetare, främst inom äldreomsorgen, som får jobba några timmar på morgonen, vara lediga över lunch och tidig eftermiddag, för att sedan jobba kväll.

I de flesta andra arbeten accepterar man inte den situationen. Men inom vården är den regelmässig. Det finns ett antal skäl för att detta sker. Låt mig lista några, men också några liberala lösningar:

Äldreomsorgen har traditionellt sett haft sjukvårdens organisation som "förebild". Det är inte för inte som medarbetarna inom äldreomsorgen är sjuksköterskor och undersköterskor. Men denna koppling till vården är ett bekymmer. Det finns få områden som så snabbt plockar av människan hennes identitet som sjukvården. I vården begränsas din egenmakt. Du blir en av många patienter i ett patientkollektiv.

Detta har följt med in i äldreomsorgen. Under lång tid var äldreomsorgen kollektiviserande. Och fortfarande sitter det alldeles för ofta i väggarna. Det räcker med att se hur en vanlig dag på ett vanligt äldreboende ser ut. Man går upp samtidigt, äter samtidigt, går och lägger sig samtidigt. Då krävs det mest personal kl 7.30, 12.00 och 19.00.

Med ett sådant synsätt blir också personalbemanningen problematisk. Om alla ska gå upp samtidigt och gå och lägga sig samtidigt, krävs personal då. Men på förmiddagen och eftermiddagen sker mindre och färre medarbetare behövs. Lösningen blir delade turer.

Men runt om i Sverige pågår en liberalisering och individualisering av äldreomsorgen. Allt oftare söker man efter den gamlas vilja och önskemål med sitt liv. Frågor som: När vill du vakna? När brukar du äta och fika? Hur ser din bästa kväll ut? blir självklara. Och de goda exemplen visar att individer vill olika, även när man är 85 år gammal och sjuk.

Om vi när vi blir gamla får stiga upp när vi vill, en del kl 5, andra kl 10, och lägga oss efter en inehållsrik kväll som innehåller det vi vill, en del kl 6 andra 22.45, kommer personalbemanningen att se annorlunda ut.

Även i en så lång blogg som detta, blir resonemanget förenklat. Men synen på den gamla människan som individ, oavsett ålder, demens, fysisk styrka, och så vidare, spelar också roll för bemanningen. Och det är politikens ansvar att se till så en sådan syn kommer på plats.

Här har Örebro en mycket lång väg att vandra. Framförallt socialdemokraterna, med deras nästan religiösa motstånd mot alternativ, har ett överhetsperspektiv och fortsätter att kollektivisera de äldre. Men även de övriga kommunledningspartierna har saknat drivkrafter för individualisering, valfrihet och förnyelse.

Istället har man inriktat sig på något helt annat. En ovillkorlig rätt till heltider.

Jag har full förståelse för jämställdhetsaspekten på heltider. Det är i huvudsak i de kvinnodominerade yrkena som deltider finns. Det är kvinnor som tjänar mindre genom att tvingas jobba heltider, som får sämre pension och sämre livsvillkor.

Men fråga är ändå om den ovillkorliga rätten till heltider är rätt väg att gå.

När vi jobbade med frågan under vår kommunledningstid, landade vi istället i att söka att anpassa arbetet efter arbetstagarnas vilja. Ser man vad det innebar, ökade arbetstiderna inom de kvinnodominerade yrkena, medan de minskade något inom den mansdominerade tekniska/samhällsbyggnadssektorn. Ökningen av sysselsättningsgraden i de kvinnodominerade yrkesgrupperna var för liten och för långsam, men förändringar av personalpolitik tar tid.

Vi undersökte också vad en ovillkorlig rätt till heltid skulle kosta. Svaret blev rätt överraskande. Kostnaden för kommunen skulle bli upp emot 250 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Och då innebar det ändå att vi inte tog bort alla delade turer, alla delade arbetsplatser, eller undvek alla tidsbegränsade anställningar.

Om jag var ansvarig för Örebro kommuns politik skulle jag då fundera ett par gånger.

Dels kring jämställdheten, men i en vidare mening. Är det rätt väg att gå att enbart fokusera på rätten till heltider? Eller skulle de 250 miljonerna att göra större nytta genom att höja löneläget totalt sett? Är jämställdheten bara en personalfråga? Nej - jämställheten innebär också att den gamla kvinnan på äldreboendet får en individanpassad omsorg, byggd på jämställdhetens grund.

Dels kring rekryteringspolitiken. Vi vet att vi har stora problem med rekryteringen av omvårdnadspersonal. Det utbildas knappt 10.000 färre undersköterskor än behovet varje år. Vi klarar oss tack vare vuxenutbildningens insatser. Hur skapar vi attraktiva arbeten i framtiden inom äldreomsorgen? Är det bara genom heltider, eller måste man se det ur ett större perspektiv? Handlar det inte lika mycket om totala lönenivåer, om var, hur och när man ska jobba, om möjlighet att välja arbetsgivare, om möjlighet att påverka på arbetsplatsen, om karriärvägar, och så vidare.

För mig är det självklart att socialdemokraternas ovillkorliga rätt till heltid, riskerar att skapa större problem än vad den löser. Delade turer och stora utgiftsökningar utan motvarande kvalitetshöjningar är bara ett par av dessa problem.

Men framförallt handlar det om vem vi är till för. Politikens uppgift är att värna medborgarna. Det är den gamla kvinnans välfärd som är vår utmaning. Det är den unga tjejens trygghet och bildning som är vårt uppdrag. Politiken kan aldrig bli företrädare för en eller flera medarbetarorganisationer för att driva deras politik som sin.

Och framförallt måste man vara tydlig i vad olika politiska utspel egentligen innebär. Delade turer kommer knappast att innebära vare sig ökad trivsel, ökad attraktionskraft, ökad vilja till heltider eller ökad jämställdhet.

Media: SR Örebro

Vad vill sossarna med skolan?

Läser med häpnad Thomas Esbjörnssons blogg. Och inte bara bloggen utan även den debattartikel han och hans två koalitionsbröder, Anders Hagström (kd) och Per-Åke Sörman (c) levererar i dagens Nerikes Allehanda. Det verkar som om socialdemokraterna drabbats av panik när det börjar märkas vad deras besparingar på välfärden innebär. Tonläget är högt och personangreppen haglar. Idag drabbas Karolina Wallström (fp) av de tre herrarnas vrede för att hon påpekat det vi alla ser - barn med särskilda behov riskerar att bli utan det stöd de har laglig rätt att få när socialdemokraterna sparar på skolan.

Det är därför kanske inte så märkligt att Esbjörnsson tar i med storsläggan. I bloggen är det inte Karolina Wallström som är problemet. Istället är det utbildningsministern, Jan Björklund, jag och Folkpartiet som orsakar de problem som skolan står inför i Örebro.

Esbjörnsson skriver i sin blogg: Här i Örebro har vi bestämt oss för att sluta vänta på att Jan Björklund ska komma med någon mirakelmedicin för skolan. Den kommer inte att komma. Istället tar vi tag i arbetet med skolutveckling själva.

Visst låter det bra. Men vad innebär det i praktiken? Esbjörnsson nämner inte detta med ett enda ord i sin blogg. Inte ett enda ord om vad socialdemokraterna vill och gör med skolan i Örebro. INTE ETT ENDA ORD! Och jag förstår honom. För vad har de gjort (i avvaktan på Jan Björklunds mirakelmedicin)?

Folkpartiet och utbildningsministern reformerar skolan i snabb takt, en takt som är nödvändig efter årtionden av socialdemokratiskt skolförfall. En del tycker att det går för snabbt, att åtgärderna är för många, att det räcker nu. Men det krävs mer för att återta Sveriges position som kunskapsnation. Och Jan Björklund jobbar på. Det är bra.

På lokalplanet gör vi vad vi kan. Vi satsar mer pengar på förskola och skola. Vi ökar läraryrkets status och avsätter pengar till höjda lärarlöner. Vi fokuserar på kunskap och bildning, kräver bättre uppföljning och tydligare utvärderingar av skolorna. Vi ger makten över klassrummen till lärarna, och kräver att politikernas inflytande över lärarnas vardagsarbete ska minska. Vi tror på lärare och rektorer som de viktigaste krafterna för en bättre skola. Vi ökar samarbetet med universitetet och stärker Örebro som forskningsmiljö.

Och vad gör då Thomas Esbjörnsson och hans socialdemokrater för att kompensera för Jan Björklunds "misslyckande"?

Socialdemokraterna sparade på skolan 2012. Det innebar nödstopp, inköpsstopp, anställningsstopp och elevflyttar hit och dit.
Socialdemokraterna sparade så mycket så att många skolor inte klarade av sina uppdrag utan att spränga budgeten. Skola efter skola visar underskott 2012. Än vet vi inte hur stora underskotten är. Men Gymnasienämnden har flaggat för i storleksordningen 20 miljoner kronor, och Skolnämnd Sydost för 6 miljoner kronor.
Socialdemokraterna fortsätter besparingarna 2013. Förutom att spara in underskottet för 2012, saknas minst 25 miljoner kronor för att skolorna ska klara av sina uppdrag 2013. Skolområdet riskerar att behöva spara 50, 60, 70 miljoner kronor 2013 om de siffror som hittills presenterats inte förändras fram till bokslutet presenteras.
Socialdemokraternas vallöfte om att "rädda" Rudbecksskolan har inneburit omfattande skolflyttar, försämrad undervisning och stora kostnader. Vad slutnotan blir för investeringarna i Rudbecksskolan är ännu inte klart. Men utifrån min position i styrelsen för Örebro Porten AB (som äger skolan) finns det en risk att kostnaderna närmar sig 100 miljoner innan allt är klart. Pengar som kastats i sjön eftersom det fanns alternativ som inte kostade något...
Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att han inte har något ansvar för lönebildningen för lärarna utan det bara är ett ansvar för SKL som arbetsgivarorganisation. Det är rätt märkligt... När lönerna till slut är färdigförhandlade lokalt får lärarna 4,4 %, men lönekompensationen beräknas bara på 4,2 %. Ytterligare besparingar blir följden.
Socialdemokraternas politik innebär att flera föräldrar med barn i behov av stöd berättar för oss folkpartister att de inte får det stöd deras barn behöver, eftersom skolledarna tvingas spara för att klara en för liten budgettilldelning istället för att följa skollagens oeftergivliga krav. Barn SKA få det stöd de behöver. Det kan man inte förhandla bort (om man inte är socialdemokrat, kristdemokrat eller centerpartist i Örebro, alltså...).

Thomas Esbjörnssons resonemang är märkligt. Först skyller han allt på Folkpartiet och på vår utbildningsminister. Sedan påstår han att han lokalt kompenserar för detta folkpartistiska misslyckande. Men hela hans politik har hittills gått ut på att spara ännu mer på skolorna. Snacka om "antikompensation"!

Thomas Esbjörnsson försöker sig sedan på något märkligt resonemang kring klasstorlekar för att försöka förklara varför lärartätheten sjunker så kraftigt under hans ledning. Jag gissar att det är fler än jag som har svårt att hänga med i vad hans slutsats är, annat än han nog talar sanning när han skriver: "Hur verkligheten i klassrummet ser ut bakom dessa siffror vet vi inte..."

Fakta talar annars sitt klara språk. Lärartätheten sjunker kraftigt, liksom antalet pedagogiskt utbildade per 100 elever, minus 6 % sedan 2010! Och det i en situation där elevantalet minskat eller legat stabilt. Det naturliga i en sådan situation vore annars att lärartätheten skulle öka när elevkullarna (på gymnasiet) minskar, eftersom det ofta är svårt att anpassa en organisation som behöver krympa. Men Thomas Esbjörnsson och socialdemokraterna i Örebro lyckas minska antalet lärare snabbare än  elevkullarnas förändring. Det är en tydlig effekt av hur de prioriterar. Betong och asfalt är socialdemokratisk politik. Barn och gamla får stå tillbaka.

Jag är säker på att Jan Björklund är en betydligt bättre utbildningsminister än vad Thomas Esbjörnsson är som utbildningskommunalråd. Och att Folkpartiets skolpolitik hänger ihop nationellt och lokalt är självklart.

Men när socialdemokrterna nationellt talar om alla möjliga skolsatsningar, visar Thomas Esbjörnsson och Lena Baastad med önskvärd tydlighet vad de fina orden betyder i verkligheten. När de får makten prioriteras skolan ner. Och de svagaste får stå för notan.

Media: SR

Toppa laget!

I går lämnade Nyamko Sabuni regeringen. Maria Arnholm tillträdde som ny biträdande utbildningsminister med ansvar för bland annat jämställdhetsfrågorna. Maria Arnholm kommer säkert att bli en habil jämställdhetsminister.

Men, som DN skriver idag i sin ledare, har regeringen väldigt många ministrar. En del frågor som vissa ministrar har är ju rätt fragmenterade och rätt marginella. Eller så är de av annan karaktär och sträcker sig över flera områden. Och frågan är vad det innebär, både för regeringen som helhet och för enskilda ministrar.

Jämställdhetsfrågorna är ett typexempel. För mig är jämställdhet en ledningsfråga. När vi jobbade med jämställdhet i Örebro kommun och jag var kommunstyrelseordförande, såg vi till att jämställdheten sköttes av såväl den politiska som den administrativa ledningen. Vi gjorde ett tydligt brott mot det som tidigare gällt.

När socialdemokraterna styrde var jämställdheten en fråga för de intresserade, eldsjälarna. Och då fungerade inte arbetet. Det var bara kring eldsjälen som det fungerade, och bara under den tid eldsjälen brann. Men det fanns ingen struktur och inga strategier.

När vi tog över blev jämställdheten en ledningsfråga. Vi menade att frågan var så viktig, att den inte kunde lämnas åt eldsjälarna. Även en kommundirektör eller en kommunstyrelseordförande som inte hade jämställdheten som hjärtefråga, skulle vara en tydlig del i ledningen av hela arbetet. Även en kommunstyrelse som prioriterade annat, skulle "tvingas" ta hand om jämställdheten. Även nämnder och förvaltningar som hade andra stuprörsuppdrag, hade jämställdheten som en nödvändig del av arbetet, med krav på uppföljning, utvärdering och återkoppling både mot verksamheter och till kommunstyrelse och kommunfullmäktige.

I regeringen borde detta också vara en självklarhet. Jämställdheten borde ligga på statsministern och hans kansli. Eftersom han inte kan göra allt, kan han delegera frågorna till ett annat statsråd, men tillhörigheten borde ligga hos statsministern.

Regeringen har många statsråd med många olika detaljuppgifter. Ändå har regeringen fungerat väl. Precis som Maria Arnholm sade i Aktuellt i går, är en av regeringens viktigaste jämställhetsåtgärder att värna jobben, speciellt genom att säkra den långsiktiga finansieringen av den offentliga sektorn. Men allt oftare väcks nu frågan om vad som är regeringens nästa utvecklingsprojekt, eller om regeringen är regeringstrött.

I det läget får man inte undvika frågan om en större regeringsombildning. Det finns i huvudsak två skäl till det. Dels det ovan nämnda - att en ombildning i sig kan skapa nya funderingar kring gamla frågor. Dels att alla Allianspartier måste fundera över hur man bäst skapar ett vinnande lag.

Problemet är att det är moderaterna som behöver dela med sig av ministerposter, eller områden, där det finns reell makt och reella möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Och de måste göra det utan att för den skull uppfattas som svaga.

Kanske är det en omöjlighet. Men politik handlar ibland om att förändra det omöjliga.

Media: DN

De sparar på våra unga (också...)

Socialdemokraternas tydliga prioriteringar, besparingar på välfärden och satsningar på asfalt och betong, har varit den bärande delen i den oklara trepartikombination som styr Örebro. Och det är ganska självklart att det blivit så. Den koalition som styr nu hålls inte samman av något annat än maktbegär. Och då de ideologiska skillnaderna inom välfärdsområdet är betydligt större än inom betong-området, blir den enklaste vägen att satsa på oideologisk asfalt än ideologisk skola eller äldreomsorg.

Man kan tydliggöra problemen genom den artikel som Lennart Bondeson (kd) skrev med biträdande socialministern Maria Larsson för några dagar sedan. I den lovsjunger Bondeson valfriheten som de äldre fått genom Lagen om Valfrihetssystem, LOV. Samtidigt sitter han vid makten i en kommun som inte gör något för att öka denna valfrihet, utan snarare försenar och fördröjer allt som har med valfrihet att göra. Socialdemokraterna vill inte, och Bondeson bryr sig mer om att sitta vid maktgrytan än att göra verklighet av de fagra orden i sin debattartikel...

Huvudansvaret för att det ser ut som det gör vilar ändå på socialdemokraterna. Kristdemokraterna och Centerpartiet är bara störningar i den socialdemokratiska marginalen, precis som tidigare stödpartier till det stora maktpartiet. Det är Lena Baastads huvudansvar att fördela pengarna. Och hon fördelar till förmån för betongen och bort från barnen.

Speciellt tydligt blir det när det gäller de områden där socialdemokraterna själva har makten. Björn Sundin spelar med örebroarnas skattepengar på vidlyftiga investeringar och stora affärer. Samhällsbyggnad begär, och får de resurser man vill ha.

Thomas Esbjörnsson ska styra skolområdet. Och där handlar det mest om besparingar, nedläggningar, köer och nödstopp. Det är uppenbart att det inte finns någon strategi för hur skolan ska utvecklas i socialdemokraternas Örebro.

Just nu pågår arbetet i de flesta skolor för att få koll på hur man ska få vardagen att gå ihop även 2013. Vi vet ännu inte slutresultatet, men det är sannolikt att hela området gjorde ett rejält underskott 2012. Hur ska de pengarna fördelas? Vilka skolor kommer att drabbas? Och vilka barn och unga kommer att få en sämre skola?

Skälet till underskottet är ganska enkelt. Redan för över ett år sedan visade vi i Folkpartiet på att det inte fanns tillräckliga medel för den verksamhet skolorna ska driva. Det struntade såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson i. Och nu står de där med resultatet. Men det är inte Baastad eller Esbjörnsson som drabbas. Det är barnen och ungdomarna i skolan som får betala deras dåliga politik.

Inför 2013 gick det också ganska enkelt att visa att skolområdet fick för liten tilldelning. Behoven var 25 miljoner kronor högre än tilldelningen. Och med de nya lärarlönerna blir skillnaden ännu större. Det innebär större besparingar, och en sämre skola, än vad eleverna bör förvänta sig.

Socialdemokraternas nedprioriteringar av skolan syns tydligt i lärartäthet och i personaltätheten om man även räknar in övrig pedagogisk personal. Så här ser det ut:

2010 (när Folkpartiet styrde) ------->  9,4 pedagoger per 100 elever.
2011 (Baastad tog över) -------------->  8,9    -----"-----
2012 (Baastads andra år) ------------>  8,8    -----"-----

Det är en uppenbar prioritering som slår igenom. Baastad kan inte längre skylla på någon annan.

I lördagens Nerikes Allehanda skrev Karolina Wallström om en del av de problem som drabbar elever, föräldrar, lärare och rektorer när socialdemokraterna skolpolitik ska genomföras. Barn med behov av särskilt stöd får inte det stöd de är berättigade till. Föräldrar berättar om att rektorer och lärare sagt att det inte finns pengar. Ändå står det i skollagen:

Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.

Det är inget man kan förhandla bort. Elever som har behov av stöd ska få det. Rektorn ska göra en utredning. Barnen ska få stöd.

Men i Lena Baastads och Thomas Esbjörnssons Örebro ställs barn utan stöd. Och de tar inte själva ansvaret för detta, utan låter tjänstemännen, rektorerna och lärarna ta stöten för deras politiska prioriteringar.

Folkpartiet har gjort andra prioriteringar. Vi satsar mer än 50 miljoner mer på skolområdet. Vi värnar rätten till utbildning och kunskap även för de elever som har det svårare i skolan. Vi värnar lärarnas och rektorernas arbete och arbetssituation. Vi är säkra på att Örebro blir bättre, om skolan blir bättre, om fler elever når resultaten och både de som ser skolan som enkel, och de med större utmaningar, får utvecklas så mycket de bara kan utifrån sina förutsättningar. Skolans uppgift är att ge varje barn möjligheter att ta vara på sina färdigheter i den takt och med den mognad eleven just nu har. Det barn som har svårt idag, kan med rätt skola, bli morgondagens Nobelpristagare.

Media: NA, SR, SVT

Hemligheter kring elithallen

eller - var ska bilarna parkera?

Jag har plockat ut en karta från orebro.se över Nya Hjärsta och Hjärstaskogen. Den ser ut så här:

Den nya elithallen för fotboll kommer enligt förslaget att ligga längst till höger i parken, grönområdet mellan Vivalla, högst upp och Nya Hjärsta. Placeringen av hallen finns beskriven i planprogrammet som man kan hitta på kommunens hemsida, här.

I programmet kan man läsa om trafik och parkeringsplatser. Så här står det om parkeringsplatser:


Innanför området som avgränsas av Vivallaringens södra gata, motorvägen och Hedgatan finns inga allmänna parkeringsplatser, förutom korttidsparkering (15 min). På Vivallaringen vid planområdet tillskapas ca 25 bilplatser vid gatuombyggnaden. Huvudledsregleringen tas bort på Vivallaringen från Poesigatan till Visgatan, vilket gör att det blir tillåtet att parkera på ena sidan av Vivallaringen. Detta ger ca 270 bilplatser totalt. Gångavståndet blir då högst ca 800 meter, vilket är fullt rimligt. Det saknas (480-270=210) Det saknas ca 210 bilplatser.

Antagandet om att det saknas 210 parkeringsplatser grundas på den snälla tolkningen att hälften av alla besökare till hallen kommer att gå, cykla eller åka buss. Men eftersom hallen är tänkt att vara av nationellt intresse, och är tänkt att fungera för mässor, utställningar och idrottsevenemang av nationellt intresse, är risken att betydligt fler kommer att ta bilen. Det är långt att cykla från Köping, Västerås eller Karlstad...

Så när det är stora evenemang i hallen (något som är nödvändigt för att få ekonomin att gå ihop) kommer hundratals bilar att behöva parkera någonstans. Var ska de då parkera?

Jag försökte få Björn Sundin att svara på det när vi beredde ärendet på kommunstyrelsen i tisdags. Men han vägrade. Samtidigt twittrade jag med Thomas Esbjörnsson. Han försökte i det längsta att undvika svaret. Men till slut twittrade han:

Hjärsta förstås, men framför allt Vivalla och Boglundsängen samt Baronbackarna.

Det intressanta i Esbjörnssons twitter är att han inte verkar ha läst planprogrammet. Vivalla är redan medräknat i programmet. Och till Boglundsängen är det 1 km att gå. Det är nästan lika långt som till den västra utkanten av Nya Hjärsta. Och hela Gamla Hjärsta hänger med.

Risken finns alltså att hela Gamla Hjärsta och hela Nya Hjärsta blir parkeringsplats för de bilar som inte får plats vid hallen. Det är det som Björn Sundin inte vill säga. Två områden som varit barnvänliga, som varit lugna, kan nu få hundratals bilar parkerade överallt. Utanför tomter. Utanför lekplatser. Utanför parker.

Men än värre är att Björn Sundin håller på med ett hemligt projekt om att öppna gator runt om i Örebro. Två av dessa gator är Skördevägen och Slättvägen. Skördevägen går genom Nya Hjärsta från första avfarten från Varberga och rakt in i området. Slättvägen är tredje avfarten och mot Vivallakullen. För att lösa trafiksituationen, bland annat för idrottshallen, riskerar två lugna villagator att bli genomfartsgator. Vad det skulle innebära för barnens trygghet och områdets karaktär är inte svårt att räkna ut.

Men Björn Sundin vill inte säga något om detta. När jag lyfter frågan på kommunstyrelsen blir han arg och säger ungefär att om vi i oppositionen lyfter fram andra hemliga frågor kommer han att se till att vi inte får någon information alls.

Men vore det inte lämpligt att berätta för Hjärstaborna och de som bor i Nya Hjärsta om konsekvenserna med den nya elithallen. Är inte det en av demokratins grundvalar, att människorna, örebroarna i detta fall, ska få vara delaktiga och väl informerade om vad som händer, sker och planeras?

Det finns flera skäl att säga nej till elithallen i Hjärstaskogen. Tryggheten för barnen i Hjärsta och Nya Hjärsta är ytterligare ett.

Kan man sälja nåt man inte äger?

I går presenterade kommunledningen förslaget om att slå ihop försäljningen av Ånnabodaanläggningen (Kilsbergen Konferens och Lodge KKL) med Storstenshöjden. Det var inte oväntat. Sannolikt har det varit på gång länge, en del av den hemliga plan som Björn Sundin hade redan förra sommaren (då han skickade tillbaka de pengar som Storstenshöjden AB betalat in för att få köpa Stortstenhöjden. Det spel han spelat under hösten har varit en illa skött hantering av ett avtal och av en privat näringsidkare.

Det som nu ska ske är alltså att Sundin slår samman försäljningen av Storstenshöjden med KKL. Meningen är att de båda ska stärka varandra, vilket är en rätt naturlig tanke. Men det finns rätt många frågetecken. Låt mig lista några:

Björn Sundin har hittat på att man ska sockra budet på Ånnaboda genom att lägga in mer kommunal mark i området. Den marken ska sedan kunna bebyggas. Förra perioden, när vi ville sälja KKL, var sossarna emot. Inga privata intressenter skulle få komma in. De riskerade att stänga området för allmänheten. Men nu kan Sundin till och med tänka sig att stänga ännu mer genom att ge privata företagare mer byggbar mark, mark som idag är natur, öppen för alla. (Om det är lagligt, eller otillåtet företagsstöd, är osäkert)

Skjutfältet har utökat sitt skyddsområde för buller. Hela Ånnaboda är i princip obebyggbart. Men det gäller permanentboende. Sannolikt kan man få bygga olika former av boenden där man bara bor tillfälligt, hotell, lägenheter eller stugbyar. Men är det rimligt att försöka sälja något där man inte har en aning om vad man kan få göra med området?

Men framförallt har något annat hänt. Storstenshöjden AB har stämt Örebro kommun. Man vill att kommunen ska tvingas sälja i enlighet med det kommunfullmäktigebeslut som fattades 2009. Örebro kommun har beslutat att sälja Storstenshöjden till Storstenshöjden AB. Pengarna har betalats. Men kommunen har inte uppfyllt sitt åtagande.

Så länge det tvistemål pågår som skapats av Björn Sundins agerande vet inte kommunen om man äger Storstenshöjden. Det kan vara så att Örebro tingsrätt om något år kommer fram till att Örebro kommun ska sälja till Storstenshöjden AB. Då kan ju inte Örebro kommun ha sålt anläggningen till någon annan. I så fall riskerar Björn Sundin att ha orsakat kommunen skadestånd på tiotals miljoner.

Och hur ska företagare kunna lita på Björn Sundin, Lena Baastad och Örebro kommun? När de två viktigaste kommunalråden kan tänka sig att sälja saker som de inte har en aning om ifall de äger eller inte - kan man då lita på dem i andra avtalsprocesser?

Örebro kommun förfaller på område efter omräde under Baastads och Sundins ledning. Nu försöker de sälja saker som de inte vet om de äger. I andra sammanhang skulle det beskrivas som något betydligt allvarligare än vad som hittills gjorts.

Om jag får gissa så har Björn Sundin redan bestämt vem som ska köpa KKL och Storstenshöjden. Det blir något av de kommunala bolagen, och kanske specifikt Gustavsviks Resorts AB (som det nu heter). Avslöjande i detta var vad Lena Baastad sa i kommunstyrelsen när namnbytet var uppe. Fredrik Persson frågade varför det hette Resorts (plural) och inte Resort (singular). Baastad svarade: Man kan ju lägga in andra anläggningar... innan hon abrupt avslutade mitt i meningen när hon insåg vad hon sade.

Men frågan är: Kommer verkligen Lena Baastad och Björn Sundin undan med att sälja något de inte vet om de äger? Och vad säger kommunens revisorer? Är det verkligen så att man kan föreslå ansvarsfrihet för kommunalråd som agerar så här?

Här är den spännande debatten om den lokala tidningens roll i frågorna om tryckfrihet, politik, demokrati och kultur.

Välkomna!

Den osynliga...

Okej - det blir en till blogg om hur socialdemokraterna i Örebro i allmänhet och Lena Baastad i synnerhet hanterar sitt uppdrag.

Demokrati handlar om samtal, om makt och ansvar och om synlighet. Demokratins uppkomst var bland annat alla dessa "ting" där medborgarna träffades för att bestämma om det gemensamma. Ledaren var det självklara centrat i dessa ting, visade vägen, sökte stöd, fick ta ansvar och ifrågasattes. Då, för hundratals och tusentalet år sedan, skedde allt i realtid. Man kom samman, träffades öga mot öga och beslutade.

När den moderna demokratin grundlades för dryga hundratalet år sedan fanns en del av denna direktare demokrati med. Samhället var inte större, och de gemensamma besluten inte fler, än att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktige-ledamöterna kunde vara kända och möta medborgarna direkt.

Men samtidigt som välfärdssamhället växte fram, de kommunala besluten blev fler och den offentliga sektorn större, ökade avståndet mellan politikerna och medborgarna. Då fick media en allt större och viktigare roll. Det borde vara en intressant uppgift för forskare att följa demokratins framväxt, blomstring och nedgång (?) och jämföra den med dagstidningarnas framväxt, blomstring och nedgång (!).

Under den förhållandevis korta tid jag varit politiskt aktiv har jag kunnat se skillnaden i hur media hanterar den lokala politiken. Nerikes Allehanda kan tjäna som gott exempel. Från att för 20 år sedan ha en stark ledarsida, långa debattartiklar för lokala politiker och en insändarsida för kortare inlägg, många journalister som granskade men även följde och rapporterade från och om såväl majoritetens som oppositionens förslag, om fördjupande journalistik som inte bara handlade om svart eller vitt, person mot person - till nu när bara en dryg tjänst ska hantera all lokal politik, där ledarsidan är satt på undantag och där åsiktssidan inte är till för politiker överhuvudtaget, och där fördjupning och granskning mest lyser med sin frånvaro (vilket är förståeligt med den bemanningen).

Om några veckor ska jag delta i ett samtal om framtiden för Nerikes Allehanda. Ska lägga upp en annons på bloggen om det. Men det är kvällen den 30 januari för den som redan nu vill boka in dagen.

Det finns många demokratiska problem som tidningsförfallet skapar. När allt färre läser tidningen blir den gemensamma mötesplatsen svagare och demokratins grund av samtal bräckligare. När det inte finns journalister som följer, bevakar och granskar, får partierna själva större makt över den mediala dagordningen och där - som överallt annars - är det pengarna som styr. Rikast parti med störst resurser får ut, eller slipper få ut, det man vill.

Vi kan se resultatet av detta i Örebro just nu. Jag gissar att den socialdemokratiska agendan är att den nuvarande kommunstyrelseordföranden, Lena Baastad, enbart ska "komma ut" i media i för henne positiva frågor. Så deras kommunikatörer (minst tre - d.v.s. minst dubbelt så många som antalet journalister på Nerikes Allehanda med ansvar för lokalpolitiken) bestämmer vilka frågor hon får synas i. Sedan bearbetar de media för att få det att ske.

Och de lyckas. Lena Baastad liknar mer en drottning som klipper band än en kommunstyrelseordförande som tar ansvar. I de svåra frågorna vare sig syns eller finns hon. Då är det tjänstemän på olika nivåer, eller lägre rankade partikamrater, som får rycka ut. Allt för att inte besmutsa bilden av Baastad som den som kan, och som ska kunna även i valet 2014.

Jag har skrivit om detta tidigare. Men i veckan kom mer statistiska bevis. Lena Baastad syns inte i media. Hon, som är högst ansvarig för Sveriges sjunde största kommun, är på 36 plats av landets kommunstyrelseordföranden när man räknar mediagenomslag. Det säger en del. Men detta kanske säger mer. Jag har fått hjälp med att göra en slagning på Baastad och mig själv de senaste fyra åren. Då ser det ut så här vad gäller tryckt press:

          Werme                Baastad

2009      312                          76
2010      718                        462
2011      209                        306
2012      145                        199

Man kan jämföra mina 312 för 2009 med Baastads 199 för 2012. Båda mellanvalsår. Men det finns i vart fall tre skillnader. Den ena är att Baastad företräder ett parti som är drygt 3 ggr större än vad Folkpartiet var 2009. Den andra är att Baastads majoritet är bräckligt byggd och svagt sammanhållen. Den tredje är att Baastad leder en kommunledning som inte har koll på ekonomin och som tvingas till nödstopp både här och där.

Alla dessa saker borde tala för att Baastad borde synas betydligt mer än vad jag gjorde. Men hon gör det inte. Kommunikationsstrategerna tillåter det sannolikt inte. Och det är illa.

Örebro är idag en kommun utan roder. Ingen vet vart kommunen ska. Ingen pekar ut någon väg och ingen tar ansvar för fattade beslut. Lena Baastad ser mer till valrörelsen 2014 och att komma ut "rätt" fram till dess än att ta ansvar för såväl örebroarnas frågor som de 14.000 anställdas situation.

Problemet är att demokratin därigenom försvagas. Vi i oppositionen har idag ingen att ställa till svars. Lena Baastad finns inte, syns inte, hörs inte. Till och med i kommunfullmäktige följer hon strategin att inte synas eller höras om det inte ligger "rätt". De försök vi gör med att få svar och begära att hon tar ansvar möts för det mesta av - tystnad. Och om vi som ändå har kommunstyrelseordföranden i rummet upplever tystnaden från de som borde ta ansvar, hur upplever då örebroarna det?

Det är illa. Det är riktigt illa.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter öppenhet. Demokrati förutsätter politiker som vet sin makt och tar ansvar för sina beslut.

Demokrati förutsätter inte kommunikatörer, inte spindoktorer, inte kommunikationsplaner, inte mediastrateger.

Tyvärr är det de senare som styr den politiska agendan idag i Örebro.

I det läget vilar det ett tungt ansvar på public service att ta sitt ansvar för en tydlig och genomgripande granskning av makten i Örebro. Men jag tror inte att vare sig Radio Örebro eller SVT Tvärsnytt ännu insett vilken viktig roll de spelar nu när Nerikes Allehanda allt mer lämnar spelplanen öppen för mediastrategerna.

När jag ser Lena Baastads och socialdemokraternas skickliga strategier blir jag fundersam. Är det denna typ av demokrati vi vill ha? Kommer den att överleva? När genomskådar örebroarna det som sker? Och vad blir följden? Sannolikt kommer man inte att straffa vare sig Baastad eller socialdemokraterna specifikt. Risken är att alla vi partier som tar det för självklart att vi bär upp demokratin följer med på samma vagn. Och vem och vilka tar då över taktpinnen?

Det är en ny tid vi är inne i. Demokratin hotas alltid, såväl utifrån som inifrån, och vi får aldrig vila från att söka nya vägar att försvara den. Öppenhet, tydlighet, samtalsvilja, ansvarstagande är grundstenarna i det demokratiska bygget. Där måste vi börja mura på nytt i Örebro.

Media: SR Örebro,

(När jag bloggat färdigt läste jag denna artikel på SVD på samma tema. Vem vill bli ledd av en copy writer? Intressant.)

Vad är en stad (del 2)

En reflektion kring Örebros liberala framtid får bli avslutningen på denna miniserie om de utmaningar som vi liberaler står för i den lokala politiken. Denna avslutning handlar om några pusselbitar i stadens själ. Om kultur. Om stadsbyggnad. Om civilsamhället. Om miljö.

Jag har just suttit och pratat saluhall, fiskaffär och Örebro-känsla vid kaffebordet. En av de närvarande är inte örebroare av vare sig födsel eller stadigt boende. Istället finns resonansbotten på andra håll. Hon beskriver sin bild av Örebro. Om en stad där Jante-lagen råder. Där man inte ska visa att man är någon eller något. Där man inte får visa sig vare sig duktig, bra eller rik.

Jag hävdar att detta är det socialdemokratiska arvet. Örebro, frontstaden för kommunsocialisterna, där alla är lika och där de som är chefer bara är främst bland likar... Där låglönejobben är normen och framgång inte får visas.

Detta ska vi bryta!

Örebro måste få en tillåtande kultur. Vi ska, som universitetet, sträva efter excellens inom alla områden utifrån vår unika position och våra prioriteringar. Det är inte fult att vara bäst, det är däråt vi ska sträva. Och det handlar om alla samhällssektorer som vi prioriterar.

Nägra exempel:
Vi ska vara den bästa handelsstaden utifrån både vår tradition och vårt läge. Då gäller det, som jag skrivit om i en blogg här, att också våga se hur vi får möjlighet till ökad tillväxt genom ökade lokala lönenivåer.
Vi ska ha det bästa mindre universitetet i Sverige, med de kraftfullaste forskningsmiljöerna som attraherar de bästa forskarna.
Vi ska vara en kulturstad som sticker ut. Där Svenska Kammarorkestern är en självklarhet därför att den skapar en del av staden själ, liksom Open Art och Rådhuskalendern.
Vi ska vara en stad där civilsamhället regerar. Där föreningar, nätverk, intresseorganisationer, enskilda, entreprenörer tillsammans bygger grunden för det goda samhället. Där ingen bowlar ensam och där körverksamheten skapar kontakter (båda dessa beskrivningar tar sin grund i Robert Putnams verk. Du kan läsa mer om Putnam på wiki här och sedan kan du gärna läsa hans böcker om Italien och Bowling alone)

En stads själ formas inte av politiker. Men politiken är på många områden en del av själva processen. Låt mig ta ytterligare några exempel:

Jag menar att vi måste bygga Sveriges intressantaste stad. Stadens utseende betyder mycket för vad staden är. Det borde inte få byggas ett enda ointressant hus i Örebro. Men bygglov till något nyskapande borde komma med vändande post.

Jag hävdar att vi måste väva in natur och miljö som en självklar del i framtidens stadsbyggnad. Inga idrottshallar i skyddsvärda skogar. Istället en stad som kombinerar naturen och miljön. Fler gröna microparker. Fler gröna hus. Fler träd i stadsmiljön. Mer synligt vatten i staden. Och alltid nära till ett naturområde för lek eller vila. Det är den lilla stadens möjligheter som ska tas tillvara.

Det synliga vi gör och skapar spelar roll. Men det är de osynliga sambanden som är viktigast. Är Örebro en stad dit man åker för att utvecklas, lyckas och nå framgång? Eller är Örebro en stad där du helst ska vara som alla andra, och låta någon annan ta ansvar för ditt liv?

För mig är svaret på frågan självklar. Örebro är en stad som man lever i för att man vill lyckas. Och det spelar ingen roll om du är undersköterska, professor eller företagsledare. Den miljö du befinner dig i stärker dig i din yrkesroll. Du vet att du hela tiden sporras till att göra bättre utifrån dina egna förutsättningar. Och detsamma gäller dig som elev, eller som pensionär. Det finns ett uppdrag. Det finns en plats för dig. Du kan, du vill, du får!

Om många örebroare känner sig burna av tron på sig själva, om förskola och skola skapar förutsättningarna, om kulturen, idrotten och föreningslivet skapar nätverken, om universitet och näringsliv strävar efter excellens, tillväxt och framgång, och om politiken skapar de stöttande miljöerna - då kan vi nå långt!

Örebro är fantastiskt!
Du har alla möjligheter!
Tillsammans skapar vi framtiden!

Vad är en stad? (del 1)

Vad är Örebro för dig? För dig som är örebroare sedan barnsben? För dig som just flyttat hit? För dig som bara besökt staden? För dig som ännu inte hittat hit?

Jag är inte örebroare av födsel och ohejdad vana. Jag flyttade till Garphyttan som 12-åring och in till Örebro när jag fyllt 19. Såväl far, som farfar och farfarsfar hade rötterna i Garphyttan. När vi kom flyttande från Sandviken blev Närke nästan omedelbart mitt hem. Jag trivdes i Garphyttan. Skogarna och sjöarna i Kilsbergen blev mitt vardagsrum. Och besöken i storstaden Örebro rätt spännande.

När vi sedan flyttade in till staden fick den ett rum i mitt hjärta. Gymnasieåren på Karro. Löpturerna i Karlslundsspåret. Cykelturerna med kikaren till Tysslingen och Oset. Fikat på Hälls. Och engagemanget i Betel. Örebro blev då min hemort och har så förblivit. Även när jag läste juridik i Stockholm var hemmet Örebro.

När jag som vuxen engagerade mig i Folkpartiet var det för att jag ville skapa förutsättningar för en bättre natur och miljö. Miljövalet 1988 behövde Folkpartiet i Örebro någon med miljöprofil, och jag blev tillfrågad. Och sedan har det fortsatt. Mina snart 25 år i lokalpolitiken har inneburit både berg och dalar, både upp- och nergångar. Och fokus för min politiska gärning har förändrats. Den tro jag som yngre hade att jag kunde förändra världen är väl inte lika stark längre. Typ...

Men i alla år har jag, som de flesta andra lokalpolitiker, försökt hitta vägar att göra Örebro bättre. Vi kan ha olika fokus. Vi kan ha olika språk. Vi kan ha olika sätt att framföra vår politik. Men alla vill göra Örebro bättre.

Problemet är bara att ordet "bättre" är subjektivt. Vad är egentligen "bättre"? Förr, när alla partier hade någon form av ideologisk grund, var det kanske enklare. Vänsterpartiet ville att allt skulle vara offentligt och ägas av stat och kommun. Socialdemokraterna och facket gick hand i hand för att socialisera och se till så att i vart fall alla välfärdstjänster var privata och att det offentliga spelade huvudrollen. Moderaterna var det privata näringslivets tillskyndare i alla lägen. Och Centerpartiet var landsbygdsbefolkningens parti.

Dessa ideologiska rötter spelade roll för hur man också såg på staden. Örebro har länge varit en socialdemokratisk tummelplats. Staden är ett typexempel på socialdemokratisk stads- och samhällsbyggnad. I den staden var det offentliga norm, och politiken och facket (och övriga rörelseanknutna föreningar) gick hand i hand. Det innebar satsningar på offentlig sektor, på enklare jobb, på en stor allmännytta med låga hyror. Såväl kultur som stadskultur var underordnad. Det var bara att riva det som behövdes... Örebro var länge en tråkig stad där inget stack ut.

Fortfarande är det alldeles för få som inte bor i Örebro som sammankopplar Örebro med något överhuvudtaget. Kanske kex och skor. Kanske Svampen. Och det var länge sedan.

Det var inte förrän runt 1990 som saker började hända. Det är nog förmätet att ge den förra borgerliga kommunledningen äran av detta. Men under bland annat Birgitta Lindahls ledning förändrades staden. Allt blev inte perfekt, men Örebro tog de första stegen mot en mer spännande stad. Och sedan har saker och ting hänt. Både under socialdemokratisk ledning, men kanske framförallt under Koalitionens fyra år vid makten.

Man kan tycka det är små politiska frågor, men färdigställandet av Behrn Arena både sommar och vinter, torgens och gatornas ombyggnad, Open Art och Rådhuskalendern och allt annat, spelar roll. Kommunens satsning på universitetet har också betydelse. Staden förändras. Men till vad?

Sedan valet 2010 har förändringstakten tyvärr avtagit. Det är idag oklart vad kommunledningen vill med Örebro. Vad ska Örebro bli för slags stad? Vilken position ska vi ha? Var finns vår framtid?

I nästa blogg, den avslutande i serien fem lokala liberala, tecknar jag min bild av framtiden för Örebro, en bild byggd på en liberal grund.

Är gamla också människor?

Det pågår en nationell debatt kring äldreomsorgen som påverkar också det lokala. Som så ofta nuförtiden är den mediala bilden av svensk äldreomsorg svart eller vit, eller kanske bara svart. Och mest svart är den privata omsorgen. Där härskar bara vinstintresset och de gamla vansköts mer som regel än undantag...


För den som orkar sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig så stämmer inte denna bild. Vare sig av äldreomsorgen i sin helhet, eller av privat äldreomsorg. Svensk äldreomsorg är i världsklass, sannolikt i världstopp. Men som i all verksamhet finns det problem och utmaningar både vad gäller det generella och det specifika.


Det finns rätt många utmaningar kring frågorna om vad som händer när vi blir äldre. En del handlar om det offentligas verksamhet, som äldreboenden och sjukvård. Men annat, sannolikt minst lika viktigt, handlar om hur vi ser på varandra som människor, på etik och moral, om det civila samhället och hur vi ser på arbete och pension. Om dessa frågor ska jag fortsätta att blogga i framtiden. De kräver sannolikt minst en bloggpost var. Minst...


Men nu handlar det om läget i Örebro och vad vi liberaler ska göra när vi vunnit valet 2014.


Rubriken på denna bloggpost är ju rätt provokativ. "Är gamla också människor?" Det är väl självklart kan tyckas. Men rätt mycket i både nationell och framförallt den lokala politiken handlar om att även om gamla fortfarande är människor, så är de inte som vi. Framförallt handlar det om egenmakt och valfrihet.


Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Jag menar att det är ett typexempel på socialdemokratisk politik i sin prydno. Människor är för dem inte individer med individuella rättig- och skyldigheter. Människor är del av kollektiv. Det påverkar politikens roll och utformning.


En liberal politik för äldre har rätt många delar som handlar om annat än vårdboenden och hemtjänst. Men låt oss börja med dem:


För oss är det självklart att du som gammal ska kunna välja vem du vill ska ge dig den vård och den omsorg du behöver. Det är lika självklart att du fortfarande när du flyttar, även om det är för sannolikt sista gången, ska kunna välja vilken hyresvärd du ska ha. Det spelar ingen roll om du är gammal och sjuk, om du drabbats av någon form av demenssjukdom eller annat funktionshinder. Om du själv inte kan välja, finns det sannolikt anhöriga som kan göra det åt dig. Och finns inte heller anhöriga, så ska kommunen söka efter vad du förmodligen skulle valt om du kunnat.


Vi måste likställa privata och offentliga alternativ inom äldreomsorgen. Det gäller såväl ersättning som krav och uppföljningar. Samma ersättning, samma skarpa krav och samma tydliga uppföljning. Och sköter du dig inte ska konsekvenserna bli kännbara, oavsett om du är privat eller kommunal. Om du inte ger de gamla den vård och den omsorg de har rätt att kräva, så ska avtalen vara utformade så att du blir skyldig att ge dem det, och dessutom betala skadestånd på köpet. Det ska helt enkelt inte löna sig att snåla eller vara ineffektiv, vare sig inom kommunala eller privata enheter.


Denna rätt att välja själv är större än bara boendet och omsorgen. I all den service som kommunen finansierar via skattemedel, ska det finnas en valfrihetsgaranti. Lagen om Valfrihetssystem (LOV) ska ligga till grund för all offentligt finansierad service. Du själv ska kunna välja, och det offentliga ska vara en del av denna valfrihet, men inte den enda delen.


Skillnaden mellan oss liberaler och socialdemokraterna i Örebro är enorm. De ser fortfarande på de äldre som ett grått kollektiv. De tror att 40-åriga politiker är bättre på att bestämma vad 85-åriga vill ha, än 85-åringarna själva! Valfrihet är för dem något negativt, något de helst skulle vilja slippa. I dagens majoritet försenar de och stoppar allt som går att stoppa. LOVen blir en tummetott. Alternativen inom boendena lyser mest med sin frånvaro. Det är kommunen som ska göra allt.


Behovet av en trygg, kvalitetssäkrad och valfri äldreomsorg är en grundsten i äldrepolitiken för oss liberaler, men inte den enda. Vi ser äldre människor som människor som fortfarande har ett uppdrag, individuellt liksom i hela samhället. Det aktiva livet slutar inte vid pensionsåldern. Alla har en plats och en uppgift, oavsett hur gammal man är.


En liberal äldrepolitik i Örebro handlar därför om att hitta vägar att stärka äldres möjligheter. Låt mig peka på några frågor där vi jobbar (och där socialdemokraterna går på tvärs):


Vi vill att vi ska ha en aktiv fritidspolitik för äldre. Det handlar inte bara om ungdomsidrott eller ungdomsföreningar längre. Vill vi ha aktiva, friska människor långt upp i åldrarna måste vi skapa strukturer som gör det attraktivt och möjligt för de äldre att vara just aktiva. Det kan handla om föreningsbidrag, om en aktiv kulturpolitik, om en stad som uppmuntrar äldres fysiska aktivitet och så vidare.


Vi vill stärka det civila samhället. Det Folkrörelsesverige som etablerades för 100 år sedan och bars in i nutiden av starka föreningar, är på väg bort. Frågan är vad som kommer efter. Men det traditionella föreningslivet finns fortfarande och bärs ofta av de som kan traditionerna och hur man driver en förening. Dessa äldre är guldgruvor för föreningsverksamhet med många olika grunder. Vi vill skapa en aktiv samverkan mellan det civila samhället och kommunen för att stärka möjligheterna för fler äldre att vara föreningsaktiva. Det handlar också här om föreningsbidrag. Men det kan lika gärna handla om att ge föreningarna möjlighet att bli delaktiga av det kommunala omsorgsuppdraget, som entreprenörer.


Vi vill stärka arbetslinjen för äldre. Det finns en diskussion om pensionsåldern som jag kommer att återkomma om i en blogg. Men redan idag finns många kompetenta kommunala medarbetare som inget hellre vill än att jobba vidare även efter 65- eller 67-årsdagen. Och det finns många arbetsplatser som behöver deras kompetens. Vi vill skapa en kommun som gör detta möjligt. Du ska kunna få arbeta vidare med det du kan och klarar av utifrån din och din arbetsgivares vilja. Strukturerna ska vara till för individen, inte tvärsom.

Vi vill skapa ett geriatriskt centrum i Örebro. Det är egentligen en uppgift för landstinget, men eftersom den socialdemokratiska landstingsledningen inte vill, får vi i kommunen ta det uppdraget på oss. Det handlar om att skapa ett centrum med såväl medicinsk- som omsorgs- och omvårdnadsexpertis som samlas kring dig som gammal. Du ska inte skickas runt till olika experter. De ska komma till dig. Och du ska veta att deras kunskaper är baserade på vad de äldre människorna behöver, inte på forskningsresultat som baseras på 30-åriga män...


Vi vill skapa en grund för fler lokala framgångsrika företag inom servicebranscherna. Företag som genom LOV-lagstiftningen kan ge omsorgstagarna så god service som möjligt, men som också kan komplettera denna skattebetalda service med annan service. Denna bransch är en av de stora framtidsbranscherna. Och sannolikt kan många äldre människor bli goda medarbetare i dessa nya företag. För de känner sannolikt sina jämnårigas behov bäst.



Det finns idag inget fokus på äldreomsorg och äldrepolitik i Örebro. Socialdemokraterna har inga visioner om vad de vill. Besparingarna inom äldreomsorgen är omfattande. Kvalitetssynen lyser mest med sin frånvaro. Engagerade medarbetare och entreprenörer kan trots, inte tack vare, den politiska majoriteten ändå ge en god omsorg och omvårdnad. Men kvaliteten är för låg och kostnaderna för höga.


När vi vunnit valet 2014 ska vi genomföra en äldrepolitik som handlar om att sätta den gamla människan i centrum. För hon är fortfarande människa, en individ med vilja att forma sitt eget liv, precis som vi som fortfarande är något yngre. Vi vill öka hennes egenmakt. Vi vill skapa stöttande kommunala strukturer som inte tar över hennes vilja. Och vi vill långsiktigt säkra resurserna för en aktiv välfärdspolitik inriktad på de behov de äldre uttrycker, och inte de behov vi som fortfarande är yngre tror finns.


Liberal politik ser som vanligt alltid till individen. Det spelar ingen roll om hon är sju, 77 eller 107 år.


Media: EX1, EX2

Politiker är inte affärsmän

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att skapa förutsättningar för ett starkt, växande och fritt näringsliv. Det handlar om att politikerna ska sätta tydliga regler för näringslivet, exempelvis genom olika krav på tillstånd för byggen, för livsmedel, för miljö, men att sedan ge de privata bolagen ansvar för sin egen verksamhet. Tydliga upphandlingar. Användande av valfrihetssystem och utmaningsrätter.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att våga prioritera satsningar för att Örebro ska växa bättre än de städer vi konkurrerar med både nationellt och globalt. Det handlar inte om att satsa på enskilda bolag, det handlar om att bygga strukturer för att ge näringslivet kraft att själva växa.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att öppna kommunens verksamheter för konkurrens från det privata. Kommunen ska alltid finansiera välfärden. Kommunen ska alltid ställa tuffa krav, följa upp, utvärdera, återkoppla och ställa till ansvar om det inte fungerar. Men det är otroligt om kommunen skulle vara bäst på att verkställa all välfärd. Konkurrens fungerar även inom välfärden. (Vilket också innebär att privata monopol aldrig kan accepteras av en liberal.)

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att begränsa den kommunala konkurrensen mot det lokala näringslivet så mycket som möjligt. Kommunala bolag ska vara undantag som bekräftar regeln att politikens uppgift är finansiering av offentlig välfärd.

Med den basen vill vi skapa ett bättre Företagar-Örebro efter valet 2014. Låt mig bli lite mer konkret:

Idag vill kommunledningen blanda sig i alla möjliga affärer.

Om tydlighet:

Björn Sundin (s) fixar till ett Truck Stop i Berglunda. Det finns inte möjlighet att driva projektet affärsmässigt. Så kommunen rycker in. Det kostar kommunen några tiotals miljoner i investeringar och några miljoner varje år. Är det kommunens uppgift att prioritera parkeringsplatser för lastbilar istället för skolor och äldreboenden? Knappast. I vart fall inte för en liberal. Affärsmässighet handlar om att privata initiativ ska drivas av privat kapital.

Lennart Bondeson (KD) rycker ut som en vit riddare när han ger IKEA möjlighet att bygga ett nytt varuhus och ett nytt affärscentrum i Norra Marieberg. Fastighetsägarna i Södra Marieberg ser risker med sina investeringar. Bondeson lovar kommunalt stöd och bildar samrådsgrupper. Kanske har han till och med lovat att kommunen ska in med pengar (uppgifterna går isär) när IKEA flyttar. Men varifrån ska han ta pengarna? Skolan? Äldreomsorgen? Affärsmässighet handlar också om att politiker inte ska lägga sig i med skattemedel när privata investeringar riskeras. Aktiebolag handlar om just riskkapital. Skattepengar handlar om välfärd, inte risker. Så bör en liberal agera.

På kort sikt kan det säkert kännas bra att som politiker få fixa till det för några bolag. Men på längre sikt innebär det ett svagare näringsliv. Örebro är ett typexempel på det. Under årtionden av socialdemokratiskt styre, där politiken också sökt styra näringslivet och göra dem beroende av kommunen, har den offentliga sektorn vuxit på den privata sektorns bekostnad. Det finns för få privata bolag i Örebro. Det finns för få starka privata bolag. Det finns för få växande privata bolag i Örebro. Och det innebär att det finns för få jobb.

Det kommer vi att ändra på när vi får makten efter valet 2014!

Näringslivspolitik handlar också om att våga prioritera vilka "infrastruktursatsningar" man ska göra.

Baastad (s) , Sundin (s) och Bondeson (kd) prioriterar bara ett område. Logistik. Det handlar om att bygga för lastbilar och lager. Är det vettigt? Logistik handlar om läge. Ligger vi rätt? Just nu gör vi det. Men allt talar för att transportvägarna kommer att gå annorlunda i framtiden. Frågan är bara när och hur skiftet kommer. Och hur miljön påverkar logistiken.

Logistik a la (s); lager och transporter, är i huvudsak en sektor med låglönejobb där det finns få arbeten med krav på hög kompetens, på spetskompetens och på forskningsintensivitet. Man bygger knappast framtidens spännande stad genom att satsa på plåtlådor med höjdlager eller asfaltplattor med dieselmackar. (Men kanske är det bra ur ett rent partitaktiskt perspektiv. Sossarna prioriterar de jobb där de själva tror att de ska kunna hämta flest väljare...)

Vi liberaler menar att vi istället måste se på den globala konkurrensen. Och då handlar det om att konkurrera med människor och mänsklig kompetens. Istället för att satsa 35 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar hade vi hellre sett 35 miljoner till en professur och ett forskningscentra kring omvårdnadsteknologi vid Örebro Universitet. Om vi ska satsa pengar på infrastruktur, är det viktigare att satsa mer på den mentala infrastrukturen än på den fysiska. Visst ska vi dra nytta av vårt strategiska läge just idag. Men det är stor skillnad på den infrastruktur en stad för lagerlådor och lastbilar behöver, och den infrastruktur en stad med forskningscentra, gasellväxande IT-bolag och Vård- och omsorgsservicebolag behöver.

Örebros näringslivspolitik får en tydlig inriktning när vi får makten efter valet 2014.

Örebro har under årtionden av socialdemokratiskt styre blivit en högborg för kommunsocialismen. Kommunen har kunnat allt bäst, vetat allt bäst, gjort allt bäst. Socialdemokraterna har sagt nej till alla försök att öppna kommunen. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till fria förskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Och den politiken fortsätter.

Denna socialdemokratiska nej-sägarpolitik är en av grunderna för att Örebro idag har en sämre service, en sämre kvalitet inom såväl skola som äldreomsorg, och ändå högre kostnader än många andra kommuner.

En liberal välfärdspolitik bygger på att öppna slutna system för konkurrens. Vi menar att den kommunala skolan mår väl när den kompletteras med friskolor av olika slag. Vi menar att den kommunala äldreomsorgen mår väl när den kompletteras med äldreboenden som inte drivs av kommunen. Vi tror att teknisk service mår väl när den kompletteras av privata bolag.

Jag kommer att återkomma till vad valfrihet betyder inom äldreomsorgen i en kommande blogg.

Förutom att skapa en god konkurrens mellan det offentliga och det privata, skapas förutsättningar för nya och växande privata marknader. Världen förändras, och näringslivet likaså. Framtiden kommer i betydligt större omfattning än idag att karaktäriseras av serviceköp. Den stad som har en väl utvecklad servicebolagsstruktur är en vinnare.

Örebro kommun under liberalt styre kommer att välkomna privat konkurrens inom välfärden. Det innebär att vi kommer att göra allt för att så många örebroare som möjligt ändå kommer att mena att den kommunalt utförda servicen, inom förskola, skola, äldreomsorg och så vidare, är den bästa.

När vi fått makten efter valet 2014 kommer vi att skapa ett öppnare Örebro för fler av framtidens serviceföretag!

Och sedan en "liten" avslutning om de kommunala bolagen. Just nu skapar Lena Baastad (s) en snabbt växande kommunal koncern. Bolag efter bolag slår upp sina portar. Låt mig visa en förenklad skiss:

Örebro Rådhus är moderbolaget.

Den största dottern är ÖBO. ÖBO har under sig ett bolag för vårdbostäder. Dessutom är ÖBO delägare i bolaget Västerport tillsammans med Örebro Porten.


Örebro Porten växer kontinuerligt. Bolaget har ett dotterbolag som heter Klädeshandlaren och är också delägare i bolaget Västerport. Man är dessutom huvudaktör i Gustavsviksbolagen.



Det nya fastighetsbolaget Futurum har hand om främst skol- och förskolelokaler.


Dessa är de tre stora.


Sedan kommer de andra:

Stadsnät - som snart bli samägt med Kumla kommun.
Gustavsviksbolagen, både själva badbolaget och utvecklingsbolaget.
KKL - Kilsbergens hotell- och konferenscenter.
Länsmusiken - Svenska Kammarorkesterns hemvist.


Nya bolag startas kontinuerligt. Just nu pågår en koncernbildning med Kumla kommun där de båda kommunerna ska skapa ett utvecklingsbolag, ett vindkraftbolag och ett stadsnätsbolag. Som en start. Sedan ska fler bolag komma...

Det är en koncern med just nu 14 aktiva bolag. Och det finns bolag i bakfickan.

Kommunala bolag är inte något liberalt guldägg. Snarare tvärs om. Kommunala bolag är dåliga för näringslivsklimatet, för demokratin och skapar stora risker för kommunens ekonomi.

Kommunala bolag riskerar hela tiden att snedvrida konkurrensen. Ett kommunalt bolag ska inte jobba för vinst men har samtidigt varenda skattekrona i ryggen. Inom alla områden där det finns privata alternativ riskerar kommunala bolag att förstöra för de privata företagen. Den långsiktiga utvecklingen av näringslivsklimatet blir sämre.

Kommunala bolag ska jobba efter aktiebolagslagstiftningen. Det innebär att huvuduppgiften är att se till bolagets bästa, inte till demokratins eller till örebroarnas bästa. Sköter inte styrelsen den uppgiften gör de inte sitt jobb. En bolagsstyrelse jobbar i det fördolda. Insynen är liten och vissa beslut så hemliga att en styrelseledamot kan bli skadeståndsskyldig om man berättar om dem. Demokrati är något annat. Det handlar om att öka möjligheten för alla örebroare. Och det handlar om öppenhet och insyn för alla örebroare, för media och för alla granskare.

Kommunala bolag får enligt lag inte ha som huvuduppgift att lämna vinst till kommunen. Men däremot är riskerna hela tiden lagda på skattebetalarna. När kommunala bolag går med förlust läggs bördan på örebroarna. Och eftersom vinsten inte får vara huvudsyfte, snedvrids konkurrensen mot de privata, som måste visa vinst för att kunna utvecklas och för att kunna möta svårare tider.

Det kan finnas skäl för vissa kommunala bolag. Länsmusiken AB är det tydligaste exemplet. En allmännytta värd namnet (d.v.s. inte en som dominerar och kontrollerar hyresmarknaden totalt) likaså. Kanske fungerar kommunens egen fastighetsförvaltning bättre i ett bolag (även om mina tveksamheter förstärkts). Men sedan???

När vi vunnit valet 2014 och fått makten i Örebro kommer vi att inleda en bolagsavveckling och bolagsförsäljning. Det finns inga skäl att kommunen ska äga hotell, nöjesbad, campingplatser eller vindkraftparker. Det finns inga skäl för att det kommunala hyresbolaget ska äga 2/3 av alla hyresrätter. Det finns lika små skäl att kommunen ska äga den fiber som transporterar information som att kommunen skulle äga elledningarna. Det finns inga skäl för kommunen att konkurrera om näringslivsfastigheter med privata aktörer.

När vi säljer bolag, och minskar det kommunala inflytandet över det privata företagandet, skapar vi också växtkraft, tillväxt och nya jobb i Örebro. Det är liberalt!

Valet 2014 kommer att vara en av de tydligaste vattendelarna för den lokala jobb- och näringslivspolitiken. Mer kommunsocialism eller mer liberalism? Mer regleringar och snedvridande kommunal konkurrens, eller mer öppenhet och tydliga politiska prioriteringar på välfärdens finansiering?

Det är bara att välja.

Vad har kommunens ekonomi med frihet att göra?

Det finns ett antal tydliga skillnader i Örebropolitiken. Synen på kommunens ekonomi, på politikens omfattning och på individernas frihet är en av dessa tydliga skillnader.

Tidigare var de tydligaste motparterna i denna ideologiska konflikt socialdemokrater och moderater. Men precis som på riksplanet har båda partierna förändrats. (Läs gärna Mauricio Rojas tre skå korta inlägg i SVD om detta ) Framförallt handlar det om moderaterna som nu i många frågor ligger kloss mot socialdemokraterna. Och socialdemokraterna har i vart fall utåt förändrat sitt språkbruk, även om de lokala socialdemokraterna håller den socialistiska fanan betydligt högre än rikspartiet.

I Örebropolitiken går nu skiljelinjen mellan Folkpartiet och socialdemokraterna. Det är inte samma konfliktlinje som förut. Men den är likartad. När den moderata ståndpunkten tidigare handlade om en konservativ skepsis mot det offentliga, handlar vår liberala om synen på individen och hennes frihet.

Rätt ofta används ordet frihet i politiska sammanhang enbart vad gäller de stora frågorna. Friheten till demokrati. Friheten till att tro, göra eller vara som man vill.

Men frihetsbegreppet har också ett lokalt perspektiv, mycket långt från de stora konflikterna. Det är ändå det som är en av de avgörande faktorerna för framtidens utveckling av de lokala samhällena. Detta relativa frihetsbegrepp kommer att betyda mycket för Örebros framtida utveckling. Ska vi förbli ett förvuxet brukssamhälle, eller ska vi ta steget ut i den osäkra världen?

Örebro kommun har under sju år haft en stabil ekonomi. Mats Sjöström (s) vände under sin tid den skuta han själv varit med att nästan köra i sank. De socialdemokratiska valvinsterna såväl 1998 som 2002 köptes genom att han använde alla skattepengar och mer därtill för en kommun som växte över sina gränser. Men 2003 gick han in i väggen med kommunen. Det blev stora besparingar, hundratals fick gå från sina jobb. Men ekonomin räddades.

När jag själv styrde var en långsiktigt hållbar ekonomi grunden för allt annat. Min tes var att det var inte mer pengar, utan bättre ledning, som kommunen behövde. Jämförde vi oss med andra fanns massor av exempel på kommuner som gjorde saker bättre än oss, men till lägre kostnader. Men istället för att först skära ner kostnaderna, och genom det tvinga fram förändringar, valde jag att först försöka förändra för att därefter använda de uppkomna överskotten till nya prioriteringar.

Till del kopierade jag Göran Persson (s) och hans tankar om statens ekonomi. Ofta citerade jag "Den som är satt i skuld är inte fri!" i tanke att få organisationen att inse att det inte var en framkomlig väg att låna till drift eller alla investeringar. Och det lyckades över förväntan. Genom den djupaste lågkonjunkturen världen skådat, skapade vi både ökad välfärd och stabila överskott. Och kommunens låneskuld landade på noll.

Nu har åter vinden vänt. Lena Baastad (s) har ingen kontroll på ekonomin överhuvudtaget. Björn Sundin (s) ser kommunens kassa som sin egen valfond. Och jag vet hur såväl Lennart Bondeson (kd) som Rasmus Persson (c) tänker. Och det är knappast på att skapa en stabil ekonomisk bas. Eller för att citera Rasmus Persson under många av våra budgetförhandlingar: "Det kommer alltid mer pengar från staten."

Den nuvarande kommunledningen låter de kommunala bolagen låna pengar, för in dem i kommunkassan och låtsas som om det är pengar de kan använda utan kostnad. Samtidigt går verksamhet efter verksamhet med miljonunderskott. Skolor och förskolor får nödstoppskrav på tiotals miljoner i besparingar, samtidigt som kommunledningen låtsas satsa nålpengar på olika populistiska projekt. Låneskulden skjuter i höjden och går snart över 10 miljarder. Samtidigt investeras som aldrig förr. Det går inte ihop. Man kan inte spara med den ena handen och slösa med den andra. Det som kallas ekonomistyrning finns helt enkelt inte längre i kommunen.

Den nuvarande kommunledningens tre partier ser ingen gräns för vare sig det kommunala engagemanget eller rätten för kommunen att beskatta sina medborgare. Här står den liberala ideologin i ett direkt motsatsförhållande.

Vi menar att kommunen inte ska beskatta medborgarna mer än vad det centrala uppdraget kräver. Men lokala politiker ska inte söka efter att hela tiden göra mer. Istället handlar det om att göra bättre. I en senare blogg kommer jag åter till synen på kommunens närings- och bolagspolitik där skiljelinjerna blir övertydliga. Jag kommer också att beröra valfrihetsbegreppet i en annan blogg.

Men när vi tar över efter valet kommer vi att agera efter en tydlig agenda. Den handlar om:

Kommunens ekonomi ska vara långsiktigt hållbar. Det är den enda grunden för en framtida välfärd. Inget slöseri. Inga utsvävningar. Tydligt och konkret. Vi ska ha högst kvalitet, till låga kostnader. Vi ska ha bäst personalpolitik, med tydliga prioriteringar, krav och erkännanden av goda arbetsinsatser. Vi ska hela tiden söka nya vägar att göra bättre och effektivare.

Vi ska eftersträva att kontinuerligt sänka kommunalskatten. Vi gör det av två skäl. För det första för att öka örebroarnas möjligheter att bestämma själva över sin ekonomi. För det andra att göra Örebro attraktivare för fler med framtidens jobb. Jag har skrivit det förr men kan skriva det igen: Det är oacceptabelt att Örebro, om vi strävar efter att bli en framtida regionhuvudstad, ska ha en medelskattekraft som är nästan 7 % lägre än det nationella snittet, och där flera länskommuner har en högre medelskattekraft. Örebro ska ligga över det nationella snittet. Därigenom kommer basen för såväl konsumtion som tillväxt att bli hundratals miljoner högre. Det bygger också en långsiktigt hållbar ekonomi och en långsiktigt hållbar välfärd.

Vi ska minska det politiska inflytandet, eller klåfingrigheten, på samhällsutvecklingen. Politiken ska göra det demokratiska uppdraget. Men politiker ska inte lägga fingrarna i näringslivssyltburken, eller ta över uppdrag från det civila samhället, bara för att man vill och kan. Örebro kan klara sig bättre med betydligt färre politiker, med en slimmad administration och med starka verksamhetsföreträdare. Det kommer att spara miljoner, och ge förutsättningar till såväl sänkta skatter som mer pengar till förskola, skola och omsorg.

Vår syn på människan är positiv. Vi tror att de allra flesta människor både kan och vill utveckla sig själva och sin omgivning om man bara ges rätt förutsättningar. Vi säger: Du kan! Du vill! Du får!

Även här är skillnaden mot socialdemokratin stor. Där åker kommunalråden ut och berättar vilka gåvor de just nu vill ge till sina undersåtar i olika områden. Deras Jante-politik skapar ett svagare samhälle. Tro inte att du är någon. Stick inte ut eller upp. Du kan inte - det är vi (s) som har och tar makten.

Liberal politik handlar om tilltro till den enskilda individen. Liberal politik handlar om att tro på människan. Liberal politik handlar om en kommun som stöttar där det behövs, men som aldrig tar över individens ansvar eller möjligheter.

Ska vi gå framlänges in i framtiden behöver Örebro en betydligt starkare och tydligare liberalism. Vi kommer att ta den kampen!

(De två andra SVD artiklarna här: SVD1, SVD2)

Fem lokala liberala 2013

Gott Nytt år!

2013 är uppmarschåret inför det år som många av oss politiker kallar supervalåret. Detta år då val ska förrättas till kommunfullmäktige, landstings- regionfullmäktige, riksdag och europaparlament. 2014 kommer att bli en enda lång valrörelse, från nomineringsarbetet i början av året, över parlamentsvalet i början av juni och fram till de nationella valen den andra söndagen i september (ny dag fr o m 2014).

För oss i opposition handlar nästan allt arbete redan nu om att redovisa våra alternativ till de styrande partiernas politik. Och för 2013 kan det redan nu vara läge att presentera några av de viktigaste liberala utgångspunkterna. Det handlar helt enkelt om fem viktiga lokala liberala politiska frågor. Om frågor där skiljelinjen är tydlig mellan oss och de tre vid makten.

Så det är bara att börja:

1) SKOLAN

Tre tydliga liberala utgångspunkter gäller: Kunskap! Ordning! Lärare!


KUNSKAP.
Skolans uppgift är att förmedla kunskap. Det handlar om att förbereda barnen och de unga för den verklighet som väntar. Det finns inget annat uppdrag som är viktigare. Alla andra mål är underordnade kunskapsmålet. För oss socialliberaler handlar skolans kunskapsförmedlande uppgift om att alla ska ges möjlighet att utveckla den potential man har. Den bästa eleven ska bli så bra hon någonsin kan bli. Och den som har större utmaningar, ska kunna utveckla sina färdigheter upp till sin yttersta gräns.

Skolans kompensatoriska uppgift kan aldrig underskattas. Det är i skolan vi ger alla barn en möjlighet att bli allt det de vill, oavsett vilken bakgrund de kommer från. Men den kompensatoriska uppgiften, att lyfta alla, får inte stå emot rätten för de som kan och vill ännu mer. Kunskapsmålet är inte bättre om alla kan lika mycket. Kunskapsmålet betyder att alla ges möjlighet att utvecklas precis så som de kan och vill,

Det är stora skillnader mellan Folkpartiets skolpolitik och den lokala skolpolitiken, formad av socialdemokratin. De saknar totalt fokus och strategier för vad de vill och vart de vill komma. Skolan blir en lekstuga för tillfälliga politiska nycker. Det handlar om att flytta elever än hit och än dit. Det handlar om att spara de stora pengarna för att låtsas som om man satsar när man återför någon spottstyver här och där på politiska prioriteringar som tar över lärarnas och skolledningarnas ansvar.

När vi får makten efter valet 2014 kommer vårt arbete att handla om fokus på rätten till kunskap för alla elever, att alla elever ska få förutsättningar att utveckla alla sina färdigheter så långt det bara går.

ORDNING.
Skolmiljön måste vara trygg för alla elever och all personal. Örebros ojämförligt största arbetsplats måste vara en plats där eleverna vet att de ska befinna sig på för att hämta och utveckla sin kunskap och sina färdigheter. Och lärarna måste veta att de kan förmedla den kunskap som deras profession är ämnad för.

Svensk skola idag är i alldeles för hög utsträckning formad av en annan politik. Lärarnas auktoritet har urholkats. Skolan är inte den trygga arbetsmiljö den borde vara. Det påverkar lärandet. Det påverkar barnens utveckling.

För oss handlar det om att återupprätta lärarnas och skolledningens auktoritet. För oss som politiker handlar det både om att vara mer aktiva, och att retirera. Aktiva - där vi ska ge lärare och skolledare de redskap de behöver för att skapa och upprätthålla en trygg skoldag. Det handlar både om regler och resurser.

Men den lokala skolpolitiken handlar också om att politiken ska retirera. Lokala politiker ska inte lägga sig i skolornas inre arbete, vara nere och peta i pedagogiska detaljer eller var lärare och skolledare väljer att lägga resurser. Vi i Folkpartiet kommer att skapa självstyrande enheter, där skolledningen ges ett förtroende att skapa den bästa skolan utifrån de förutsättningar som finns.

Vi politiker kommer att följa upp, utvärdera och återkoppla resultaten. Vi kommer att vara tuffa när det handlar om att kräva att skolledning och lärare når de mål som finns. Men vi kommer att skapa resurser och ge dem frihet att vara så professionella som de kan vara.

Även här står vi mot den socialdemokrati som petar i detaljer. Som knappt vågar ta orden ordning och reda i sin mun. Som hela tiden sätter en politisk kappa på administrativa beslut.

När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att ge skolan den frihet, de regler och de resurser som den behöver för att skapa en skola med arbetsro, med ordning och redan.

LÄRARNA.
Man behöver inte skriva så mycket om lärarna och skiljelinjerna i den lokala politiken - det är övertydligt.

Folkpartiet vill satsa på lärarna, ge dem ett ordentligt lönelyft, öka lönespridningen och premiera de mest kompetenta lärarna. Vi vill skapa forskartjänster och lektorat.

Socialdemokraternas skolkommunalråd menar att det inte är hans ansvar att sätta resurser till lärarnas löner. Och kommunstyrelsens ordförande vägrar redovisa de politiska löneprioriteringarna som finns. De vill ha mindre lönespridning, ingen premiering av de mest kompetenta lärarna och de satsar inget på forskartjänster eller lektorat.

När vi får makten efter valet 2014 kommer vi att driva en politik som på längre sikt ska ge Örebros skolor de bästa lärarna. Då handlar det om arbetsvillkor, om löner, om karriärvägar och om politiker som väljer att ta ansvar för lärarnas situation, istället för socialdemokratiska kommunalråd som skjuter över ansvaret på andra.

---

Att den första frågan skulle bli skolan är väl inte så konstigt. Men nästa blogg kommer att handla om ekonomi och frihet, något som nästan helt glömts bort i den lokala politiken.

Sedan kommer en blogg om näringslivsklimat och de kommunala bolagen, en om att bli äldre i Örebro och till slut en om staden och dess utveckling. Fem områden där de lokala politiska skillnaderna är tydliga och kommer att bli allt tydligare ju närmare 2014 vi kommer.

Åter: Gott nytt år, alla bloggläsare!