Jag går i fårhagen och sliter. Den som aldrig gjort det kan knappast förstå hur mycket fysiskt jobb som ligger bakom alla dessa fårhagar, hästhagar, kohagar - betesmarker som stängslas och stängslas om. För de stora finns lösningar. Allt går att automatiseras. Och även jag har automatiserats. Från spett och slägga, till spett och traktor. Det är enormt mycket enklare att trycka stolp med traktor än för hand. Och det blir bättre.
Men ändå - varenda stolpe ska bäras, flyttas och stoppas ner i de hål spettet gjort. Varenda rulle stängsel ska lyftas, rullas, sättas på plats, spännas, spikas. Det blir några kilo att lyfta och flytta. Runt våra hagar kommer det så småningom att bli mer än 3 kilometer stängsel. Bara själva stängslet väger då mer än 1,5 ton. Muskler blir det. Träning blir det. Under vår och sommar är det inte så stort behov av att gå på gym...
En stor del av mitt bondeintresse bygger på mitt intresse för natur och naturvård. Jag har alltid sett naturvården som det centrala i miljöengagemanget. Värnet av den biologiska mångfalden är själva grunden också för människans existens och välbefinnande. Värdet av ekosystemtjänsterna som naturen ger oss gratis är mångdubbelt större än hela världens BNP.
Ibland blir detta övertydligt. Som idag, när SVT rapporterar om att EU tillfälligt(!) vill förbjuda tre kemiska preparat som dödar bin. Kemikaliebolagen försöker naturligtvis stoppa det hela. De påstår att det inte finns övertygande bevisning. Samtidigt dör bin över hela världen. Och EU räknar med att binas pollinering motsvarar ett värde på åtminstone 200 miljarder kronor. Det är rätt mycket pengar.
Det sannolika är att det inte räcker. För ingen vet egentligen vad en utebliven pollinering skulle innebära. Hur skulle ekosystemen klara sig? Vilka skulle följdeffekterna bli? Skulle vi hamna över kanten till en ohanterbar situation där en kris följde på en annan? Kanske skulle vi bli medvetna om att bin egentligen är ovärdeliga.
Det är svårt att räkna med effekter och följdeffekter, djup och långsiktighet. Politiken borde mycket mer göra det. Men istället håller politik på att bli yta och kortsiktighet. Och vem bryr sig om en effekt som kommer efter valet?
Sådana tankar är lättare att tänka utanför än i Rådhuset i Örebro. När man hamnar utanför den miljö som föds av det kortsiktiga. Där politiken blir mer ett spel för det mediala galleriet än för framtiden. Där det viktiga är hur man kommunicerar, inte vad man kommunicerar (ingen borde vara förvånad att många av de politiska sekreterarna hos majoriteten i Örebro har en bakgrund som kommunikatörer/journalister...).
Så jag går där och spettar mina stolphål, bär mina fårnät och njuter. Njuter av den första stenhumlan, ser citronfjärilen lyfta från grusvägen vid skogskanten. Lyssnar till rödhaken som sjunger i skymningen. Gläder mig åt att kattugglan är tillbaka i lunden runt huset. Ser alla dessa okända varelser som omger mig och min gård och inser att jag aldrig kommer att kunna lära mig dem. Men inser samtidigt att deras liv och mitt liv är så intimt sammankopplade att jag inte kan klara mig utan alla dessa vivlar, mångfotingar, stövsländor, krypare, smygare, visslare - all denna mångfald som omger oss alla.
Jag hade bin för några år sedan. Bara två samhällen. De dog en av de kalla vintrarna för några år sedan. Ska försöka skaffa nya i år igen. För att det är roligt. För att det är nyttigt. Men mest som en tyst protest mot den enfald som breder ut sig. Och som en hyllning till den mångfald som lägger grunden till att både du och jag kan leva och finnas.
Media: SVT, Miljöaktuellt
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-04-29
2013-04-25
Facket - en lösning eller ett problem?
Läser än en gång om hur det syndikalistiska facket blockerar Pacos i Örebro. Läser om förtvivlade ägare. Läser om hur de upplever sig rättslösa, hur de upplever att syndikalisterna tar makten i egna händer. Läser om ett fack som använder konflikten som vapen.
Vapen mot vad???
Den syndikalistiska kampen verkar ha mer gemensamt med olika former av gatuprotester än med traditionell svensk facklig kamp. Det verkar handla lite mer om gemenskap med reclaim-rörelserna än med SACO, typ.
Så spelar det någon roll?
Jag menar att det gör det. Syndikalisternas sätt att driva facklig kamp är mer ett vapen mot fackföreningsrörelse och gemensamma intressen än mot osunda arbetsgivare. Syndikalisternas sätt att använda konflikt som ett ständigt legitimt vapen, riskerar legitimiteten hos hela fackföreningsrörelsen och kan bli ett slag mot den svenska förhandlingsmodellen. Och på sikt ytterligare en spik i den folkrörelsedemokratins kista som blir allt färdigare...
Svensk arbetsmarknad är sedan länge byggd på en insikt om att det är bättre att samtala än att strida. Med vissa undantag har förhandlingar kunnat lösa de flesta problemen. Arbetsgivarna har självklart en vilja att skapa ett lugn på arbetsmarknaden. Stillastående arbetsplatser producerar inga vinster.
Men med vissa undantag har också svensk fackföreningsrörelse insett att konflikten sällan löser de problem man önskar. Tillfälliga vinster slår ofta tillbaka med långsiktiga förluster. De senaste årens insikt om att den konkurrensutsatta industrin också ska vara riktmärke för övriga förbund är en riktig politik.
Men för syndikalisterna verkar något annat gälla. Det är synd.
Det är viktigt att fackföreningar har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen utifrån en analys av det arbetsmarknadsmässiga läget. Hur ska anställningstryggheten se ut? Hur kan vi få bäst reallöneökningar? Hur hanterar vi pensionsfrågor och liknande? Arbetsrätt och allt som hör till en väl fungerande arbetsmarknad för såväl individ som samhälle är en enormt komplicerad materia. Därför är det viktigt med starka fackföreningar. Därför är det viktigt med fackföreningar som ser till sina medlemmar, utan att lägga partipolitiska raster över sina ageranden.
Jag har vid flera tillfällen pekat på de problem jag ser med den starka knytningen mellan socialdemokraterna och LO. Denna osunda knytning kanske kunde fungera nån gång på 1900-talet, med de kollektivistiska strömningar som då fanns. Men idag fungerar den inte. Vare sig för LO eller SAP. Och framförallt inte för fackets medlemmar och samhället.
Tiden då det var synonymt att vara med i facket och vara med i SAP är borta. Det är bra. Och det borde få LO att bryta banden med SAP. Men det finns för många kopplingar mellan organisationerna för att det ska fungera. SAP är beroende av det ekonomiska och personella stöd som LO ger. LO tror fortfarande att SAP ska kunna leverera de lagar och regler LO kräver. Men i en demokrati där SAP mer är i opposition än i majoritet, och i en majoritet måste regera ihop med många andra, blir anknytningen en försvagning av det fackliga arbetet. Och demokratin förlorar alltid när partier blir företrädare för särintressen, och särintressen binds upp till andra intressen än sina medlemmars.
Svenska fackföreningar är enormt starka i en internationell jämförelse. Det är i huvudsak bra. Det är också bra att de fackföreningar som finns nästan alltid väljer samtalet framför konflikten. Men för såväl fack som löntagarna, måste fackföreningsrörelsen förändras och förnyas. LO måste bryta med SAP.
Och det syndikalistiska sättet att bedriva fackföreningsarbete får inte bli allmängiltigt.
Media: NA
Vapen mot vad???
Den syndikalistiska kampen verkar ha mer gemensamt med olika former av gatuprotester än med traditionell svensk facklig kamp. Det verkar handla lite mer om gemenskap med reclaim-rörelserna än med SACO, typ.
Så spelar det någon roll?
Jag menar att det gör det. Syndikalisternas sätt att driva facklig kamp är mer ett vapen mot fackföreningsrörelse och gemensamma intressen än mot osunda arbetsgivare. Syndikalisternas sätt att använda konflikt som ett ständigt legitimt vapen, riskerar legitimiteten hos hela fackföreningsrörelsen och kan bli ett slag mot den svenska förhandlingsmodellen. Och på sikt ytterligare en spik i den folkrörelsedemokratins kista som blir allt färdigare...
Svensk arbetsmarknad är sedan länge byggd på en insikt om att det är bättre att samtala än att strida. Med vissa undantag har förhandlingar kunnat lösa de flesta problemen. Arbetsgivarna har självklart en vilja att skapa ett lugn på arbetsmarknaden. Stillastående arbetsplatser producerar inga vinster.
Men med vissa undantag har också svensk fackföreningsrörelse insett att konflikten sällan löser de problem man önskar. Tillfälliga vinster slår ofta tillbaka med långsiktiga förluster. De senaste årens insikt om att den konkurrensutsatta industrin också ska vara riktmärke för övriga förbund är en riktig politik.
Men för syndikalisterna verkar något annat gälla. Det är synd.
Det är viktigt att fackföreningar har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen utifrån en analys av det arbetsmarknadsmässiga läget. Hur ska anställningstryggheten se ut? Hur kan vi få bäst reallöneökningar? Hur hanterar vi pensionsfrågor och liknande? Arbetsrätt och allt som hör till en väl fungerande arbetsmarknad för såväl individ som samhälle är en enormt komplicerad materia. Därför är det viktigt med starka fackföreningar. Därför är det viktigt med fackföreningar som ser till sina medlemmar, utan att lägga partipolitiska raster över sina ageranden.
Jag har vid flera tillfällen pekat på de problem jag ser med den starka knytningen mellan socialdemokraterna och LO. Denna osunda knytning kanske kunde fungera nån gång på 1900-talet, med de kollektivistiska strömningar som då fanns. Men idag fungerar den inte. Vare sig för LO eller SAP. Och framförallt inte för fackets medlemmar och samhället.
Tiden då det var synonymt att vara med i facket och vara med i SAP är borta. Det är bra. Och det borde få LO att bryta banden med SAP. Men det finns för många kopplingar mellan organisationerna för att det ska fungera. SAP är beroende av det ekonomiska och personella stöd som LO ger. LO tror fortfarande att SAP ska kunna leverera de lagar och regler LO kräver. Men i en demokrati där SAP mer är i opposition än i majoritet, och i en majoritet måste regera ihop med många andra, blir anknytningen en försvagning av det fackliga arbetet. Och demokratin förlorar alltid när partier blir företrädare för särintressen, och särintressen binds upp till andra intressen än sina medlemmars.
Svenska fackföreningar är enormt starka i en internationell jämförelse. Det är i huvudsak bra. Det är också bra att de fackföreningar som finns nästan alltid väljer samtalet framför konflikten. Men för såväl fack som löntagarna, måste fackföreningsrörelsen förändras och förnyas. LO måste bryta med SAP.
Och det syndikalistiska sättet att bedriva fackföreningsarbete får inte bli allmängiltigt.
Media: NA
2013-04-24
Ska man ha rätt att dricka ett glas vin vid Ramsjön?
Idag har vi diskuterat flera frihetsfrågor på kommunfullmäktige. Det har handlat om kommunala bolag som inskränker demokrati och öppenhet. Det har handlat om ett bokslut som visar hundratals miljoner i överskott, men underskott för innehållet i välfärden.
Och så har vi behandlat en fråga som är liten, men ändå visar synen på frihet så tydligt. Det handlar om den lokala ordningsstadgan. I det mesta är vi överens. Ingen tycker att man ska ha rätt att dricka alkohol i Stadsparken eller på Stortorget. Där är intressekonflikterna mellan den personliga friheten och det gemensamma intresset tydligt. Och då får den personliga friheten backa.
Men ibland går det för långt. Socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, har haft en intern grupp som jobbat med en översyn av den lokala ordningsstadgan. När den var klar, fanns fortfarande kravet att alla kommunala badplatser och motionsspår skulle vara en del av förbudsområdet. Och inte bara själva badplatsen eller motionsspåret. Utan också ett oklart område runt omkring.
Men är det rimligt? Är avvägningen rätt? Jag och Folkpartiet i Örebro tycker inte det.
Låt mig ta ett par exempel ur verkliga livet. Om några brott mot den lokala ordningsstadgan som jag sett:
Jag åker rätt ofta upp till Kilsbergen och badar, i vart fall på somrarna:-) Då har det hänt att jag sett familjer packa upp en picknickkorg där det både ingått kyckling, bröd och öl. Kanske till och med en flaska vin framåt kvällningen. Allt har gått städat till. Ingen har protesterat.
I socialdemokraternas Örebro är dessa familjer "brottslingar" eftersom de inte följer den lokala ordninggstadgan. Polisen kan komma och hälla ut deras öl eller vin. Är det rimligt?
Och det har hänt att jag, förr - när jag sprang mycket i några motionsspår i Örebros utkanter, såg örebroare som grillade korv (tror jag i alla fall) och drack öl bredvid spåren. Var det bara lättöl i burkarna? Tror inte det. Men "brottslingar" var de enligt den lokala ordningsstadgan. Är det rimligt?
Det finns en gräns för när staten, kommunen, det offentliga, har gått för långt. I all kommunal välvilja riskeras såväl den enskildes frihet som den enskildes ansvar att gå förlorad. Den gränsen passerades idag i kommunfullmäktige.
Vi har en personlig frihet att bruka. Vi ska göra det för både vår egen och våra medmänniskors bästa.
Vi har ett personligt ansvar att hantera. Vår solidaritet måste sträcka sig utanför vår egen mer eller mindre tillfälliga välmående.
Men som företrädare för den statliga makten så måste man också alltid fråga sig var gränsen för den offentliga makten går. I stora ärenden som i små.
Och så har vi behandlat en fråga som är liten, men ändå visar synen på frihet så tydligt. Det handlar om den lokala ordningsstadgan. I det mesta är vi överens. Ingen tycker att man ska ha rätt att dricka alkohol i Stadsparken eller på Stortorget. Där är intressekonflikterna mellan den personliga friheten och det gemensamma intresset tydligt. Och då får den personliga friheten backa.
Men ibland går det för långt. Socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, har haft en intern grupp som jobbat med en översyn av den lokala ordningsstadgan. När den var klar, fanns fortfarande kravet att alla kommunala badplatser och motionsspår skulle vara en del av förbudsområdet. Och inte bara själva badplatsen eller motionsspåret. Utan också ett oklart område runt omkring.
Men är det rimligt? Är avvägningen rätt? Jag och Folkpartiet i Örebro tycker inte det.
Låt mig ta ett par exempel ur verkliga livet. Om några brott mot den lokala ordningsstadgan som jag sett:
Jag åker rätt ofta upp till Kilsbergen och badar, i vart fall på somrarna:-) Då har det hänt att jag sett familjer packa upp en picknickkorg där det både ingått kyckling, bröd och öl. Kanske till och med en flaska vin framåt kvällningen. Allt har gått städat till. Ingen har protesterat.
I socialdemokraternas Örebro är dessa familjer "brottslingar" eftersom de inte följer den lokala ordninggstadgan. Polisen kan komma och hälla ut deras öl eller vin. Är det rimligt?
Och det har hänt att jag, förr - när jag sprang mycket i några motionsspår i Örebros utkanter, såg örebroare som grillade korv (tror jag i alla fall) och drack öl bredvid spåren. Var det bara lättöl i burkarna? Tror inte det. Men "brottslingar" var de enligt den lokala ordningsstadgan. Är det rimligt?
Det finns en gräns för när staten, kommunen, det offentliga, har gått för långt. I all kommunal välvilja riskeras såväl den enskildes frihet som den enskildes ansvar att gå förlorad. Den gränsen passerades idag i kommunfullmäktige.
Vi har en personlig frihet att bruka. Vi ska göra det för både vår egen och våra medmänniskors bästa.
Vi har ett personligt ansvar att hantera. Vår solidaritet måste sträcka sig utanför vår egen mer eller mindre tillfälliga välmående.
Men som företrädare för den statliga makten så måste man också alltid fråga sig var gränsen för den offentliga makten går. I stora ärenden som i små.
2013-04-23
Näringslivsopolitik
Kommer just från KSU, KommunStyrelsensUtskott. Det leds av Lennart Bondeson (kd) och Lena Baastad (s) och har bland annat hand om näringslivsfrågor.
Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?
De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.
För den är kontraproduktiv.
Några exempel:
Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.
ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.
Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.
Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?
Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.
En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.
Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...
Vad vill då Folkpartiet?
Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:
Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.
Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.
Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.
Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.
Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.
Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.
För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.
Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.
Media: NA, SR, SVT, DN, SVD
Annat: Svenskt näringsliv,
Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?
De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.
För den är kontraproduktiv.
Några exempel:
Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.
ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.
Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.
Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?
Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.
En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.
Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...
Vad vill då Folkpartiet?
Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:
Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.
Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.
Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.
Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.
Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.
Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.
För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.
Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.
Media: NA, SR, SVT, DN, SVD
Annat: Svenskt näringsliv,
2013-04-22
Minskad valfrihet i sossarnas Örebro
Rasmus Persson går ut och berättar om att han kommer att säga upp
avtalet med Attendo när det gäller driften av Elgströmska. Skälet, det
offentliga, är att Attendo inte levt upp till alla de avtalade krav som
uppställts. Kommunen gör årliga utvärderingar av sina boende, och där
har Attendo enligt uppgift inte klarat av att uppfylla de
extra-kvalitetsinsatser de lovat enligt avtalet. Därför sägs det nu upp.
Är detta det rimliga skälet? Jag tvekar. Ser man på de offentliga kvalitets- och nöjdhetsundersökningarna som finns kring Attendo Elgströmska visar det sig att boendet klarar sig mycket väl.
Eller vad sägs om följande siffror:
1 = Genomförandeplan
2 = Delaktighet
3 = Utbildning
4 = Personalrörlighet
5= Riskbedömning fall
6 = Riskbedömning trycksår
7 = Riskbedömning undernäring
8 = Läkemedelsgenomgång
Det visar sig alltså att Attendo på 6 av 8 kriterier klarar sig bättre, eller mycket bättre, än genomsnittet av de kommunala boendena. Det finns uppenbarligen inte större kvalitetsbrister hos Attendo än hos kommunen. Så varför då avsluta avtalet?
Än märkligare blir det när man ser undersökningen om hur de boende och anhöriga upplever kvaliteten i boendena. Attendo Elgströmska får 85 % nöjdhet i jämförelse med 69 % nöjdhet hos de kommunala boendena. Och det är kommunen själv som gör undersökningen. Varför då kräva att Attendo ska avslutas? För de äldre vore det enligt denna undersökning bättre om Rasmus Persson valde att lägga fler boenden hos Attendo, än hos kommunen. Och de är väl de äldre som ska vara i fokus?
Det är uppenbart att det är något annat som ligger bakom. Och det som ligger bakom stavas väl "socialdemokraterna" eller "socialdemokraternas kongress". Det var där de hårda orden mot de privata aktörerna inom äldreomsorgen sades. Det var där överorden var lika många som regnet under en normalsvensk sommar. Det var där socialdemokrat efter socialdemokrat gick upp och sade ungefär att "festen är slut" med ett tydligt pekfinger mot de privata.
Socialdemokraternas vänsterflygel vill inte ha några privata aktörer inom skola och äldreomsorg överhuvudtaget. Och denna vänsterflygel är väl representerad bland Örebros socialdemokrater. De fina orden om näringsliv och företagande går inte ihop med den politik partiet för. Och nu blir det övertydligt också inom äldreomsorgen.
Om det hade funnits en tydlig motvikt inom den nuvarande majoriteten hade det kanske ändå fungerat. Men vare sig Rasmus Persson (c) eller Lennart Bondeson (kd) är några valfrihetskramare. Persson har jobbat merparten av sitt politiska liv i majoritetskonstellationer med (s). Och Bondesons politik är mer socialdemokratisk än socialdemokraternas själva (undantaget då vårdnadsbidraget...).
Vare sig Persson eller Bondeson sätter sig upp till försvar för valfriheten. Det är den socialdemokratiska agendan som styr. Då får kvaliteten stå tillbaka för den ideologiska renlärigheten. Då får de gamlas bästa stå tillbaka för oviljan att samverka med privata aktörer. Då blir kommunen norm, valfriheten sätts på undantag och vänsterpolitikerna tror sig veta bättre än örebroarna om vad som är bäst för dem.
Till råga på allt säger nu Persson o Co nej till 56 nya äldreomsorgsplatser i det boende Attendo nu bygger i Rynningeåsen. 56 platser som kunde förbättra kvaliteten för många gamla i Örebro riskerar att stå "tomma" för de mest behövande och istället användas för annat.. För den socialdemokratiska, centerpartistiska och kristdemokratiska vänsterideologins skull....
Media: NA, SR, SVT
Är detta det rimliga skälet? Jag tvekar. Ser man på de offentliga kvalitets- och nöjdhetsundersökningarna som finns kring Attendo Elgströmska visar det sig att boendet klarar sig mycket väl.
Eller vad sägs om följande siffror:
|
|
Medel
|
1.
|
2.
|
3.
|
5.
|
6.
|
7.
|
8.
|
4.
|
|
Berggården
|
76
|
97
|
92
|
93
|
36
|
75
|
75
|
36
|
100
|
|
Elgströmska huset
|
77
|
100
|
97
|
84
|
77
|
67
|
65
|
28
|
98
|
|
Örebro
|
69
|
85
|
78
|
93
|
47
|
49
|
55
|
50
|
93
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Diff Elgströmska
- Örebro
|
8
|
15
|
19
|
-9
|
30
|
18
|
10
|
-22
|
5
|
1 = Genomförandeplan
2 = Delaktighet
3 = Utbildning
4 = Personalrörlighet
5= Riskbedömning fall
6 = Riskbedömning trycksår
7 = Riskbedömning undernäring
8 = Läkemedelsgenomgång
Det visar sig alltså att Attendo på 6 av 8 kriterier klarar sig bättre, eller mycket bättre, än genomsnittet av de kommunala boendena. Det finns uppenbarligen inte större kvalitetsbrister hos Attendo än hos kommunen. Så varför då avsluta avtalet?
Än märkligare blir det när man ser undersökningen om hur de boende och anhöriga upplever kvaliteten i boendena. Attendo Elgströmska får 85 % nöjdhet i jämförelse med 69 % nöjdhet hos de kommunala boendena. Och det är kommunen själv som gör undersökningen. Varför då kräva att Attendo ska avslutas? För de äldre vore det enligt denna undersökning bättre om Rasmus Persson valde att lägga fler boenden hos Attendo, än hos kommunen. Och de är väl de äldre som ska vara i fokus?
Det är uppenbart att det är något annat som ligger bakom. Och det som ligger bakom stavas väl "socialdemokraterna" eller "socialdemokraternas kongress". Det var där de hårda orden mot de privata aktörerna inom äldreomsorgen sades. Det var där överorden var lika många som regnet under en normalsvensk sommar. Det var där socialdemokrat efter socialdemokrat gick upp och sade ungefär att "festen är slut" med ett tydligt pekfinger mot de privata.
Socialdemokraternas vänsterflygel vill inte ha några privata aktörer inom skola och äldreomsorg överhuvudtaget. Och denna vänsterflygel är väl representerad bland Örebros socialdemokrater. De fina orden om näringsliv och företagande går inte ihop med den politik partiet för. Och nu blir det övertydligt också inom äldreomsorgen.
Om det hade funnits en tydlig motvikt inom den nuvarande majoriteten hade det kanske ändå fungerat. Men vare sig Rasmus Persson (c) eller Lennart Bondeson (kd) är några valfrihetskramare. Persson har jobbat merparten av sitt politiska liv i majoritetskonstellationer med (s). Och Bondesons politik är mer socialdemokratisk än socialdemokraternas själva (undantaget då vårdnadsbidraget...).
Vare sig Persson eller Bondeson sätter sig upp till försvar för valfriheten. Det är den socialdemokratiska agendan som styr. Då får kvaliteten stå tillbaka för den ideologiska renlärigheten. Då får de gamlas bästa stå tillbaka för oviljan att samverka med privata aktörer. Då blir kommunen norm, valfriheten sätts på undantag och vänsterpolitikerna tror sig veta bättre än örebroarna om vad som är bäst för dem.
Till råga på allt säger nu Persson o Co nej till 56 nya äldreomsorgsplatser i det boende Attendo nu bygger i Rynningeåsen. 56 platser som kunde förbättra kvaliteten för många gamla i Örebro riskerar att stå "tomma" för de mest behövande och istället användas för annat.. För den socialdemokratiska, centerpartistiska och kristdemokratiska vänsterideologins skull....
Media: NA, SR, SVT
2013-04-19
Vindkraftens varande...
Jag har jobbat med klimatpolitik längre än de flesta. När jag blev politiskt aktiv i slutet på 1980-talet togs mina åsikter om klimatet mest som något obskyrt. Ändå fick jag en politisk plattform i Folkpartiet, och mina åsikter respekterades. Sett historiskt var detta lite banbrytande. Det liberala partiet lokalt vågade gå före.
Sedan dess har jag jobbat för en aktivare liberal natur-, miljö- och klimatpolitik. Det är tre frågor som är avgörande för vår nutid och framtid. Och det har varit några frågor som varit ledande. En av dem har varit likställighet.
Runt sekelskiftet försökte några av de mest kärnkraftsvänliga folkpartisterna driva igenom en mycket tydlig kärnkraftslinje i partiet. Jag och några andra gröna liberaler stod emot. I omröstningarna innebar det att vi blev mycket tydliga kärnkraftsförespråkare. Men vi blev också förespråkare för att varje energibärare, kol, olja, kärnkraft, vattenkraft, vindkraft..., skulle bära sina egna kostnader.
Jag tycker den linjen är riktig. Det finns ett antal problem, exempelvis vilka kostnader som ska räknas in i de egna kostnaderna. Men huvudtanken, att inte subventionera någon energibärare, är både liberal och riktig.
Denna politik blir ännu tydligare i det nuvarande förslaget till partiprogram. Energifrågorna måste lösas från en politisk överrock som är beroende av att vissa politiker och vissa partier tycker bättre om det ena eller det andra.
Men svensk energipolitik idag är inte sådan. Kärnkraften bär inte alla sina kostnader, inte heller vattenkraft. Knappast ens biobränslena bär sina kostnader om man räknar in förlusten av natur och biologisk mångfald.
Men ingen energibärare hanteras som vindkraften. De subventioner som vindkraften har är snedvridande för all energiproduktion. Och när man följer hur vindkraft behandlas exempelvis när det gäller bygglov, blir det än större "subventioner". Vindkraft kan byggas i natur där annat inte haft en chans. Vindkraften tar över skydd av natur och biologisk mångfald.
Och vindkraften är så politiskt korrekt att kommunpolitiker kan släppa alla begränsningar när det gäller ekonomi och ideologi. Det är det som sker i Örebro idag.
Att socialdemokraterna kramar kommunala bolag som snedvrider konkurrens är inte så märkligt. Deras historik är full av sådana exempel. Men att kristdemokraterna och centerpartiet inte bryr sig om sina ideologiska rötter mer är ett lokalt politiskt bekymmer. De lokala väljarna måste fundera över om kristdemokraterna under Lennart Bondeson är ett borgerligt, eller ett socialdemokratiskt parti. Och de centerpartistiska väljarna bör fundera rätt rejält var liberalismen i det lokala centerpartiet under Rasmus Persson finns...
Socialdemokraterna tror att subventionerna för deras vindkraftproduktion ska fortsätta i all evighet. De tror att de därigenom ska kunna hämta hem vinster till välfärden. Men det är osäkra kalkyler. Minskar subventionerna genom skatteplanering och certifikat kommer de planerade vinsterna att bli ständiga förluster. Som välfärden får betala.
I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal kristdemokrater om problemen med den subventionerade vindkraften. Man önskar att de lokala kristdemokraterna skulle lyssna mer på dem än på deras lokala socialistiska koalitionskamrater...
Media: SVD, Ny teknik, GP,
Folkpartiets partiprogramsförslag
Sedan dess har jag jobbat för en aktivare liberal natur-, miljö- och klimatpolitik. Det är tre frågor som är avgörande för vår nutid och framtid. Och det har varit några frågor som varit ledande. En av dem har varit likställighet.
Runt sekelskiftet försökte några av de mest kärnkraftsvänliga folkpartisterna driva igenom en mycket tydlig kärnkraftslinje i partiet. Jag och några andra gröna liberaler stod emot. I omröstningarna innebar det att vi blev mycket tydliga kärnkraftsförespråkare. Men vi blev också förespråkare för att varje energibärare, kol, olja, kärnkraft, vattenkraft, vindkraft..., skulle bära sina egna kostnader.
Jag tycker den linjen är riktig. Det finns ett antal problem, exempelvis vilka kostnader som ska räknas in i de egna kostnaderna. Men huvudtanken, att inte subventionera någon energibärare, är både liberal och riktig.
Denna politik blir ännu tydligare i det nuvarande förslaget till partiprogram. Energifrågorna måste lösas från en politisk överrock som är beroende av att vissa politiker och vissa partier tycker bättre om det ena eller det andra.
Men svensk energipolitik idag är inte sådan. Kärnkraften bär inte alla sina kostnader, inte heller vattenkraft. Knappast ens biobränslena bär sina kostnader om man räknar in förlusten av natur och biologisk mångfald.
Men ingen energibärare hanteras som vindkraften. De subventioner som vindkraften har är snedvridande för all energiproduktion. Och när man följer hur vindkraft behandlas exempelvis när det gäller bygglov, blir det än större "subventioner". Vindkraft kan byggas i natur där annat inte haft en chans. Vindkraften tar över skydd av natur och biologisk mångfald.
Och vindkraften är så politiskt korrekt att kommunpolitiker kan släppa alla begränsningar när det gäller ekonomi och ideologi. Det är det som sker i Örebro idag.
Att socialdemokraterna kramar kommunala bolag som snedvrider konkurrens är inte så märkligt. Deras historik är full av sådana exempel. Men att kristdemokraterna och centerpartiet inte bryr sig om sina ideologiska rötter mer är ett lokalt politiskt bekymmer. De lokala väljarna måste fundera över om kristdemokraterna under Lennart Bondeson är ett borgerligt, eller ett socialdemokratiskt parti. Och de centerpartistiska väljarna bör fundera rätt rejält var liberalismen i det lokala centerpartiet under Rasmus Persson finns...
Socialdemokraterna tror att subventionerna för deras vindkraftproduktion ska fortsätta i all evighet. De tror att de därigenom ska kunna hämta hem vinster till välfärden. Men det är osäkra kalkyler. Minskar subventionerna genom skatteplanering och certifikat kommer de planerade vinsterna att bli ständiga förluster. Som välfärden får betala.
I dagens Svenska Dagbladet skriver ett antal kristdemokrater om problemen med den subventionerade vindkraften. Man önskar att de lokala kristdemokraterna skulle lyssna mer på dem än på deras lokala socialistiska koalitionskamrater...
Media: SVD, Ny teknik, GP,
Folkpartiets partiprogramsförslag
2013-04-18
Regeringsduglighet
I kölvattnet av Omar Mustafa-affären rasar tilltron till socialdemokraternas regeringsduglighet. Om en partiledare inte ens kan klara av att hantera en intern valberedningsfråga, hur ska han då kunna hantera ett land i en turbulent omvärld?
Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?
Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.
Och även lokalt.
I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.
Frågan är vad det beror på?
Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.
Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.
I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.
Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.
En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???
Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.
Det blir en spännande period fram till valet 2014.
Media: NA1, NA2, SR, SVT
Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?
Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.
Och även lokalt.
I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.
Frågan är vad det beror på?
Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.
Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.
I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.
Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.
En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???
Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.
Det blir en spännande period fram till valet 2014.
Media: NA1, NA2, SR, SVT
Religion och politik
Få som följt händelserna efter att Omar Mustafa blev vald till, och sedan avgick från, socialdemokraternas partistyrelse kan tycka att det som skett är bra. Socialdemokraternas hantering av sitt val, och partiledningens hantering av krisen efter, visar på en ledning som famlar. Stefan Löfvens frånvaro är bekymmersam, både för partiet men också för demokratin. En ledare är en ledare, oavsett om det blåser med- eller motvind.
Men krisen inom socialdemokratin är inte förvånansvärd. Det finns underliggande aspekter som inte berörts och som handlar om ett parti som tappat sin kompass. Ett parti som slåss för makten men inte vet vad den ska användas till. Och ett parti där det mediala genomslaget ersatt ideologin. Förkortningen (S) som tidigare stod för (S)ocialdemokratin kan i dagsläget lika gärna stå för (S)pindoktorpartiet.
Vi ser det nationellt, där partiets spindoktorer hela tiden försöker få ut Löfven i de goda sammanhangen, och där man drar sig undan de som kan orsaka "fel" medial bild. Och vi ser det lokalt, där kommunstyrelsens ordförande är osynlig när det gäller allt som handlar om ansvar, men gärna frontar när partiets utspel ska presenteras.
Det som nu händer med politiken är bekymmersamt. Politik och demokrati övergår allt mer från ledarskap och ideologi, till populism och medialitet. Långsiktigheten, viljan att driva viktiga men kanske kortsiktigt impopulära frågor, ersätts av kortsiktiga strider för ökat mediautrymme. Och då gäller det att partiet ska företrädas av "rätt" personer.
Jag tror att det finns ett stort mått av sanning i citaten kring varför socialdemokraterna valde Omar Mustafa. De hade ingen muslim i partistyrelsen. Muslimerna är en viktig väljargrupp. I ett parti utan politik blir det enkelt att söka "rätt" företrädare ur ett vinstmaximeringsperspektiv, än ur ett ideologiskt perspektiv.
Det finns de som är rädda för att vi som tror på en eller annan gud, som är religiösa, ska ta med oss våra religiösa uppfattningar i politiken. De finns inom socialdemokratin, men de finns inom alla partier. Ändå var det människor med en ofta stark kristen tro som drev fram svensk demokrati, som var drivande i rösträttsrörelsen, i arbetarrörelsen, i nykterhetsrörelsen - i alla de rörelser som formade grunden för det svenska demokratiska samhället. Och det är människor, ofta med en stark tro, som idag rider spärr mot främlingsfientlighet, för internationell solidaritet, för pacifism och för ansvar för natur och miljö.
En del som säger sig inte tro, menar att vi troende ska lämna religionen hemma när vi agerar politiskt. Men det är lika okunnigt som att säga att man ska stänga av en del av hjärnan, amputera en del av kroppen, för att få vara politiker. Min gudstro är en lika odelbar enhet med mig som mitt jag. Jag är kristen, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Jag bär med mig denna tro, och de uppfattningar om människa och samhälle som format mig som kristen människa, rakt in i politiken.
Utifrån min tro har jag olika uppfattning kring olika liberala frågor, jämfört med andra liberaler. Och därför måste jag hela tiden fundera över om var gränserna går. Kan min trosuppfattning kombineras med en liberal samhällssyn? Hittills har svaret på den frågan varit ja. Men just själva ifrågasättandet är en av de viktigaste delarna för min politiska gärning. Att pröva inte bara andra partiers politik, utan även det egna partiets och sina egna politiska uppfattningar, skapar en grund för förändring och en medvetenhet om vad som är okompromissbart.
Jag har svårt att förstå hur en islamistisk syn på samhällsbyggandet kan gå ihop med socialdemokraterna. Jag har lika svårt att se hur en konservativt bokstavstroende kristen syn kan gå ihop med liberalismen. Men jag bejakar båda gruppernas närvaro i politiken. Om merparten av en befolkning i demokratiska val röstar för en konservativare kristen eller muslimsk politik är det något vi måste acceptera, även vi som tycker annorlunda. Men som liberal skulle jag aldrig acceptera eller kräva att deras synpunkter skulle förbli dolda, utanför partierna eller det demokratiska samtalet.
Det finns idag en dubbel rädsla kring politik och religion. Alldeles för många religiösa är så måna om att anpassa sin tro till en politisk mainstreamfåra att religionen blir en meningslös förlängning av politiken.
Men det finns också en rädsla från många politiker kring religionens roll i politiken. De vill helst ha en politik där religiösa värderingar lämnas utanför, något som innebär en politik utan religiösa medlemmar och utan förtroendevalda tillhöriga församlingar eller samfund. Frågan är vart detta skulle leda.
Politik borde handla om värderingar, om vilket samhälle vi vill bygga, om hur vi ser på människan. En politik där religionen lämnas utanför, och där "areligiösa" politiker ska bestämma grunderna för dessa värderingar skapar enorma risker. Religion handlar om långsiktighet och långsamma förändringar. För exempelvis synen på människan och hennes värde och värdighet är denna långsamhet grunden.
Den moderna politiken, i de socialdemokratiska spindoktorernas tappning, handlar mycket mer om tillfälliga opinionslägen, om medialt rätta utspel, om kortsiktighet. Att tro att värderingar kan skapas och behållas i en sådan miljö är inte särskilt trovärdigt, snarare - religiöst...
Liberalismen enligt svensk tappning har alltid haft en positiv syn på mötet mellan religion och politik. Religionen har uppfattats vara en källa till inspiration och en grund för meningsutbyte. Denna syn finns i grunden kvar. Det är bra. Ingen kan bortse från religionens roll i samhället, historiskt, i nutid och i framtid. De värderingar som styr oss själva och vår syn på våra medmänniskor och vårt samhälle kommer att fortsätta att formas i och av religioner, oavsett om de är teistiska eller ateistiska.
Och religiösa människor kommer att fortsätta att engagera sig i politiken. Det är också bra. Men det gäller att välja rätt parti utifrån sina egna, tros-grundade, värderingar.
Media: DN, SVD, SR1, EX
Men krisen inom socialdemokratin är inte förvånansvärd. Det finns underliggande aspekter som inte berörts och som handlar om ett parti som tappat sin kompass. Ett parti som slåss för makten men inte vet vad den ska användas till. Och ett parti där det mediala genomslaget ersatt ideologin. Förkortningen (S) som tidigare stod för (S)ocialdemokratin kan i dagsläget lika gärna stå för (S)pindoktorpartiet.
Vi ser det nationellt, där partiets spindoktorer hela tiden försöker få ut Löfven i de goda sammanhangen, och där man drar sig undan de som kan orsaka "fel" medial bild. Och vi ser det lokalt, där kommunstyrelsens ordförande är osynlig när det gäller allt som handlar om ansvar, men gärna frontar när partiets utspel ska presenteras.
Det som nu händer med politiken är bekymmersamt. Politik och demokrati övergår allt mer från ledarskap och ideologi, till populism och medialitet. Långsiktigheten, viljan att driva viktiga men kanske kortsiktigt impopulära frågor, ersätts av kortsiktiga strider för ökat mediautrymme. Och då gäller det att partiet ska företrädas av "rätt" personer.
Jag tror att det finns ett stort mått av sanning i citaten kring varför socialdemokraterna valde Omar Mustafa. De hade ingen muslim i partistyrelsen. Muslimerna är en viktig väljargrupp. I ett parti utan politik blir det enkelt att söka "rätt" företrädare ur ett vinstmaximeringsperspektiv, än ur ett ideologiskt perspektiv.
Det finns de som är rädda för att vi som tror på en eller annan gud, som är religiösa, ska ta med oss våra religiösa uppfattningar i politiken. De finns inom socialdemokratin, men de finns inom alla partier. Ändå var det människor med en ofta stark kristen tro som drev fram svensk demokrati, som var drivande i rösträttsrörelsen, i arbetarrörelsen, i nykterhetsrörelsen - i alla de rörelser som formade grunden för det svenska demokratiska samhället. Och det är människor, ofta med en stark tro, som idag rider spärr mot främlingsfientlighet, för internationell solidaritet, för pacifism och för ansvar för natur och miljö.
En del som säger sig inte tro, menar att vi troende ska lämna religionen hemma när vi agerar politiskt. Men det är lika okunnigt som att säga att man ska stänga av en del av hjärnan, amputera en del av kroppen, för att få vara politiker. Min gudstro är en lika odelbar enhet med mig som mitt jag. Jag är kristen, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Jag bär med mig denna tro, och de uppfattningar om människa och samhälle som format mig som kristen människa, rakt in i politiken.
Utifrån min tro har jag olika uppfattning kring olika liberala frågor, jämfört med andra liberaler. Och därför måste jag hela tiden fundera över om var gränserna går. Kan min trosuppfattning kombineras med en liberal samhällssyn? Hittills har svaret på den frågan varit ja. Men just själva ifrågasättandet är en av de viktigaste delarna för min politiska gärning. Att pröva inte bara andra partiers politik, utan även det egna partiets och sina egna politiska uppfattningar, skapar en grund för förändring och en medvetenhet om vad som är okompromissbart.
Jag har svårt att förstå hur en islamistisk syn på samhällsbyggandet kan gå ihop med socialdemokraterna. Jag har lika svårt att se hur en konservativt bokstavstroende kristen syn kan gå ihop med liberalismen. Men jag bejakar båda gruppernas närvaro i politiken. Om merparten av en befolkning i demokratiska val röstar för en konservativare kristen eller muslimsk politik är det något vi måste acceptera, även vi som tycker annorlunda. Men som liberal skulle jag aldrig acceptera eller kräva att deras synpunkter skulle förbli dolda, utanför partierna eller det demokratiska samtalet.
Det finns idag en dubbel rädsla kring politik och religion. Alldeles för många religiösa är så måna om att anpassa sin tro till en politisk mainstreamfåra att religionen blir en meningslös förlängning av politiken.
Men det finns också en rädsla från många politiker kring religionens roll i politiken. De vill helst ha en politik där religiösa värderingar lämnas utanför, något som innebär en politik utan religiösa medlemmar och utan förtroendevalda tillhöriga församlingar eller samfund. Frågan är vart detta skulle leda.
Politik borde handla om värderingar, om vilket samhälle vi vill bygga, om hur vi ser på människan. En politik där religionen lämnas utanför, och där "areligiösa" politiker ska bestämma grunderna för dessa värderingar skapar enorma risker. Religion handlar om långsiktighet och långsamma förändringar. För exempelvis synen på människan och hennes värde och värdighet är denna långsamhet grunden.
Den moderna politiken, i de socialdemokratiska spindoktorernas tappning, handlar mycket mer om tillfälliga opinionslägen, om medialt rätta utspel, om kortsiktighet. Att tro att värderingar kan skapas och behållas i en sådan miljö är inte särskilt trovärdigt, snarare - religiöst...
Liberalismen enligt svensk tappning har alltid haft en positiv syn på mötet mellan religion och politik. Religionen har uppfattats vara en källa till inspiration och en grund för meningsutbyte. Denna syn finns i grunden kvar. Det är bra. Ingen kan bortse från religionens roll i samhället, historiskt, i nutid och i framtid. De värderingar som styr oss själva och vår syn på våra medmänniskor och vårt samhälle kommer att fortsätta att formas i och av religioner, oavsett om de är teistiska eller ateistiska.
Och religiösa människor kommer att fortsätta att engagera sig i politiken. Det är också bra. Men det gäller att välja rätt parti utifrån sina egna, tros-grundade, värderingar.
Media: DN, SVD, SR1, EX
2013-04-11
Årets stadskärna
Örebro är en av tre finalister i Årets stadskärna. Hur kul är inte det! Och hur roligt är det inte att se att ett långsiktigt arbete bär frukt.
När vi i Koalition Örebro startade vårt arbete med Örebro centrum, gjorde vi det i en situation där inget nytt hänt på femton år. När det tidigare kommunalrådet för Folkpartiet, Birgitta Lindahl, var ansvarig för stadsbyggnadsfrågor påbörjades en förändring av centrum. Det tydligaste exemplet är Drottninggatans förändring, från en trist genomfartsgata till en modernare centrumgata.
Men sedan, efter socialdemokraternas maktövertagande 1995, lades centrum i malpåse igen...
Örebro fick vänta ända till 2007 innan arbetet återupptogs. Då skapade Koalition Örebro ett unikt arbete med att uppvärdera Örebro Centrum. Det handlade först om att skapa en genomarbetad medborgardialog där tusentals örebroare fick möjlighet att tycka till om förändringarna. Och sedan handlade det om ett målmedvetet arbete med att genomföra dem.
Nu kan vi se en stadskärna som lyft. Titta på torgen; Våghustorget, Stortorget, Järntorget. Titta på gatorna; Kungsgatan, Köpmangatan. Se på parkerna, på träden, på planteringarna.
Vi fick rätt mycket skäll under den tiden. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister tog alla möjligheter att kritisera förändringarna. Men vi hade en genomtänkt strategi för varför vi gjorde det. Skälen var flera:
En stadskärna betyder mycket för en stads sociala sammanhang. Det räcker med att åka till Landskrona för att inse vilka sociala problem som kan komma om man inte underhåller centrum. Och vilka kostnader som landar i kommunens knä när man ska återställa årtionden av misslyckanden. Vi satsade en del pengar i detta (en av de av socialdemokraterna mest kritiserade byggnationerna kostade ungefär lika mycket som en parkeringsplats för lastbilar kostar på Truck Stop...) men kostnaderna för att inte göra något skulle varit betydligt större.
En stadskärna betyder mycket för handeln. Och handeln har flera viktiga funktioner. Den skapar liv i centrum och därmed ökad trygghet. Den skapar arbetstillfällen. Den minskar behoven av biltransporter och är därmed bättre för miljö och klimat. Vårt arbete har inte tagit bort risken för att externhandeln tar över helt men vi har i alla fall minskat risken. Med den nya IKEA-etableringen och kommunledningens satsning på Boglundsängen skapas större risker för ett utarmat centrum. Men det som är byggt i centrum ligger fast.
Vi byggde under en tid av snabbt ökande byggarbetslöshet. En kommun ska aldrig vara den som är motor i byggverksamheten lokalt. Det handlar istället om att de privata aktörerna ska leda. Men kortsiktigt kan kommunen agera för att utjämna konjunkturskillnader. Det gjorde vi - och vi gjorde det framgångsrikt.
Byggnationerna i centrum var bara en del av ett mer strategiskt arbete. Vi omformade avtalet med City Örebro för att få mer valuta och verkstad för pengarna. Vi skapade kulturella attraktioner; Open Art, Rådhuskalendern och stöttade andra. Vi skapade servicegarantier för att möta näringslivets, och framförallt restauranglivets, krav. Vi lade extra pengar på grönytor, parker och planteringar för att det skapar livskvalitet för fler. Och vi startade ett samarbete med polisen för att göra Örebro tryggare.
Vi hade ett mål att bli Årets stadskärna. Vi önskade att det skulle ske när arbetena var klara. Men sedan kom valet 2010 och vårt arbete fick läggas i malpåse en stund.
Nu händer åter inget i centrum. Det är många fina ord, men mycket lite verkstad. Mönstren från 1995 går igen. Förhoppningsvis behöver örebroarna inte vänta lika länge på att få tillbaka en handlingskraftig kommunledning som förra gången.
Jag hoppas verkligen att Örebro vinner priset som Årets stadskärna. Jag skulle glädja mig om de nuvarande kommunalråden får ta emot priset. Kanske kan det leda till en bredare och djupare diskussion kring hur vi tillsammans ska utforma Örebro centrum. För mycket återstår. Storgatan. Olaigatan. Södertorget. Krämaren. Rudbecksfastigheten. Och så vidare.
Och Drottninggatan behöver åter ett ansiktslyft. Paradgatan har uppenbara problem i dagens Örebro.
Finns det då något som jag inte tycker blev lyckat? Ja - två saker.
Järntorget har blivit ett bra vintertorg, med en rolig skridskobana. Men det är ett öde sommartorg. Här måste mer göras.
Och jag tycker att det hade varit fantastiskt med körsbärsträd på Stortorget (om det nu är en politisk fråga...)!
Men en sak är ändå klar: Örebro slår Västerås med hästlängder!!!
Media: NA, SR, SVT
När vi i Koalition Örebro startade vårt arbete med Örebro centrum, gjorde vi det i en situation där inget nytt hänt på femton år. När det tidigare kommunalrådet för Folkpartiet, Birgitta Lindahl, var ansvarig för stadsbyggnadsfrågor påbörjades en förändring av centrum. Det tydligaste exemplet är Drottninggatans förändring, från en trist genomfartsgata till en modernare centrumgata.
Men sedan, efter socialdemokraternas maktövertagande 1995, lades centrum i malpåse igen...
Örebro fick vänta ända till 2007 innan arbetet återupptogs. Då skapade Koalition Örebro ett unikt arbete med att uppvärdera Örebro Centrum. Det handlade först om att skapa en genomarbetad medborgardialog där tusentals örebroare fick möjlighet att tycka till om förändringarna. Och sedan handlade det om ett målmedvetet arbete med att genomföra dem.
Nu kan vi se en stadskärna som lyft. Titta på torgen; Våghustorget, Stortorget, Järntorget. Titta på gatorna; Kungsgatan, Köpmangatan. Se på parkerna, på träden, på planteringarna.
Vi fick rätt mycket skäll under den tiden. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister tog alla möjligheter att kritisera förändringarna. Men vi hade en genomtänkt strategi för varför vi gjorde det. Skälen var flera:
En stadskärna betyder mycket för en stads sociala sammanhang. Det räcker med att åka till Landskrona för att inse vilka sociala problem som kan komma om man inte underhåller centrum. Och vilka kostnader som landar i kommunens knä när man ska återställa årtionden av misslyckanden. Vi satsade en del pengar i detta (en av de av socialdemokraterna mest kritiserade byggnationerna kostade ungefär lika mycket som en parkeringsplats för lastbilar kostar på Truck Stop...) men kostnaderna för att inte göra något skulle varit betydligt större.
En stadskärna betyder mycket för handeln. Och handeln har flera viktiga funktioner. Den skapar liv i centrum och därmed ökad trygghet. Den skapar arbetstillfällen. Den minskar behoven av biltransporter och är därmed bättre för miljö och klimat. Vårt arbete har inte tagit bort risken för att externhandeln tar över helt men vi har i alla fall minskat risken. Med den nya IKEA-etableringen och kommunledningens satsning på Boglundsängen skapas större risker för ett utarmat centrum. Men det som är byggt i centrum ligger fast.
Vi byggde under en tid av snabbt ökande byggarbetslöshet. En kommun ska aldrig vara den som är motor i byggverksamheten lokalt. Det handlar istället om att de privata aktörerna ska leda. Men kortsiktigt kan kommunen agera för att utjämna konjunkturskillnader. Det gjorde vi - och vi gjorde det framgångsrikt.
Byggnationerna i centrum var bara en del av ett mer strategiskt arbete. Vi omformade avtalet med City Örebro för att få mer valuta och verkstad för pengarna. Vi skapade kulturella attraktioner; Open Art, Rådhuskalendern och stöttade andra. Vi skapade servicegarantier för att möta näringslivets, och framförallt restauranglivets, krav. Vi lade extra pengar på grönytor, parker och planteringar för att det skapar livskvalitet för fler. Och vi startade ett samarbete med polisen för att göra Örebro tryggare.
Vi hade ett mål att bli Årets stadskärna. Vi önskade att det skulle ske när arbetena var klara. Men sedan kom valet 2010 och vårt arbete fick läggas i malpåse en stund.
Nu händer åter inget i centrum. Det är många fina ord, men mycket lite verkstad. Mönstren från 1995 går igen. Förhoppningsvis behöver örebroarna inte vänta lika länge på att få tillbaka en handlingskraftig kommunledning som förra gången.
Jag hoppas verkligen att Örebro vinner priset som Årets stadskärna. Jag skulle glädja mig om de nuvarande kommunalråden får ta emot priset. Kanske kan det leda till en bredare och djupare diskussion kring hur vi tillsammans ska utforma Örebro centrum. För mycket återstår. Storgatan. Olaigatan. Södertorget. Krämaren. Rudbecksfastigheten. Och så vidare.
Och Drottninggatan behöver åter ett ansiktslyft. Paradgatan har uppenbara problem i dagens Örebro.
Finns det då något som jag inte tycker blev lyckat? Ja - två saker.
Järntorget har blivit ett bra vintertorg, med en rolig skridskobana. Men det är ett öde sommartorg. Här måste mer göras.
Och jag tycker att det hade varit fantastiskt med körsbärsträd på Stortorget (om det nu är en politisk fråga...)!
Men en sak är ändå klar: Örebro slår Västerås med hästlängder!!!
Media: NA, SR, SVT
2013-04-07
Kluvna tungor från socialdemokraterna
Politik kan inte bara vara fina ord från talarstolar under partikongresser. Politik måste hänga ihop. Frågan är hur socialdemokratins politik i verkligheten hänger ihop med de fina högtidstalens kongress. Låt mig ta två exempel:
Vad innebär egentligen beslutet om vinster i välfärden, och det kommunala vetot mot nya fristående skolor? Uppenbarligen vet inte ens partiets toppföreträdare detta.
I går hade jag en intressant twitterkommunikation med Dennis Begic, ombudsman lokalt för socialdemokraterna i Örebro och ett tungt namn med tidigare ordförandeuppdrag i kommunen, om just välfärden. Begic var sur på Maria Wetterstrand och skrev så här:
Att man väljer att blonda för att vinster går ur Sverige o att kvalité spelar ingen roll gör mig besviken på Maria W.
Jag frågade därefter:
Så vad betyder ert beslut för Pysslingen, Attendo, m fl som finns i Örebro? Vinstföretag, ägda av riskkapitalister?
Efter en rätt lång diskussion avslutade Begic med:
det betyder att dom kan jobba vidare. Vad skulle det annars betyda?
Frågan man måste ställa är hur detta går ihop med högtidstalen. Om inget ska ändras så är ju besluten på kongressen meningslösa. Då handlar allt bara om ett spel för galleriet.
Eller är det så att socialdemokraterna inser att den politik de vill föra, inte är en politik för en valvinst? Att deras politik före och efter valet kommer att vara lika olika som två sidor på ett mynt. Före valet: Kritik mot vinster, men inget konkret. Efter valet (vid en vänstervinst, burrrrrrr...): Vinstförbud, återkommunalisering, bort med valfrihet.
Hur ska man veta? Vem är det som bestämmer? Vilken politik kommer att föras?
På samma sätt är det med det fokus på skolan som partiet säger sig ha. Högtidstalen är vackra. Man ska halvera det ena och förbättra det andra. Men hur ser det ut i verkligheten?
DNs rapportering idag om att s-kommunerna inte prioriterar lärarlönerna är bara ytterligare ett tydligt exempel på hur politiken i det forna statsbärande partiet inte hänger samman. Och man använder Örebro som ett avskräckande exempel.
Med rätta.
Örebro har alldeles för låga lärarlöner. Förra mandatperioden försökte Folkpartiet i den koalition som då styrde öka lönerna. Vår prioritering i budgeten var tydlig. Men vi nådde inte ändra fram. Den kultur som fanns i kommunen, där Kommunal i alla möjliga sammanhang skulle premieras (tydligt s-styrt), satt som betong i väggarna. Lönesättande chefer klarade inte sitt uppdrag. Det är bara att erkänna att vi kunde tagit i ännu mer, flyttat besluten från administrationen till politiken. Det är en bra läxa vi lärt till nästa mandatperiod.
Men det som nu sker är att lärarna inte prioriteras alls. Det finns inga löneprioriteringar för lärarna i kommunen. Ansvariga kommunalråd prioriterar uppenbarligen inte lärarna. När Folkpartiet föreslagit tydliga, finansierade satsningar på lärarlöner så röstar socialdemokraterna aktivt emot. Kommunstyrelsens ordförande svarar på frågor om löneprioriteringar för lärare utan att ens vilja diskutera behovet av fortsatta satsningar. Och det ansvariga skolkommunalrådet uttrycker sig som om han inte vill diskutera lokala löner alls, utan skjuter över allt på SKL...
Istället för satsningar på lärarna, motarbetas de istället av de ledande socialdemokraterna. Kommunstyrelsens ordförande prioriterar ner skolan när det gäller resurstilldelning, vilket innebär anställningsstopp, inköpsstopp och svårigheter för elever att få det individuella stöd skollagen ger en ovillkorlig rätt till. Och i gårdagens Nerikes Allehanda anklagar skolkommunalrådet lärarna(!) för att svartmåla skolan.
Snacka om att politiken inte hänger ihop!!!
Problemet för socialdemokratin idag är sannolikt att de inte längre är ett parti, sammanhållet av en ideologi. Partiet har under lång tid förvandlats till en maktstruktur och från en maktstruktur till en (negativ)kampanjmaskin. Det handlar helt enkelt om att skapa rätt kampanjer för att vinna valen, men vad man sedan ska göra med makten är mindre viktigt. Och de som tycker sig veta vad de vill med makten (partiets socialistiska vänster) får inte sitta med kring köttgrytorna...
Media: DN
Vad innebär egentligen beslutet om vinster i välfärden, och det kommunala vetot mot nya fristående skolor? Uppenbarligen vet inte ens partiets toppföreträdare detta.
I går hade jag en intressant twitterkommunikation med Dennis Begic, ombudsman lokalt för socialdemokraterna i Örebro och ett tungt namn med tidigare ordförandeuppdrag i kommunen, om just välfärden. Begic var sur på Maria Wetterstrand och skrev så här:
Att man väljer att blonda för att vinster går ur Sverige o att kvalité spelar ingen roll gör mig besviken på Maria W.
Jag frågade därefter:
Så vad betyder ert beslut för Pysslingen, Attendo, m fl som finns i Örebro? Vinstföretag, ägda av riskkapitalister?
Efter en rätt lång diskussion avslutade Begic med:
det betyder att dom kan jobba vidare. Vad skulle det annars betyda?
Frågan man måste ställa är hur detta går ihop med högtidstalen. Om inget ska ändras så är ju besluten på kongressen meningslösa. Då handlar allt bara om ett spel för galleriet.
Eller är det så att socialdemokraterna inser att den politik de vill föra, inte är en politik för en valvinst? Att deras politik före och efter valet kommer att vara lika olika som två sidor på ett mynt. Före valet: Kritik mot vinster, men inget konkret. Efter valet (vid en vänstervinst, burrrrrrr...): Vinstförbud, återkommunalisering, bort med valfrihet.
Hur ska man veta? Vem är det som bestämmer? Vilken politik kommer att föras?
På samma sätt är det med det fokus på skolan som partiet säger sig ha. Högtidstalen är vackra. Man ska halvera det ena och förbättra det andra. Men hur ser det ut i verkligheten?
DNs rapportering idag om att s-kommunerna inte prioriterar lärarlönerna är bara ytterligare ett tydligt exempel på hur politiken i det forna statsbärande partiet inte hänger samman. Och man använder Örebro som ett avskräckande exempel.
Med rätta.
Örebro har alldeles för låga lärarlöner. Förra mandatperioden försökte Folkpartiet i den koalition som då styrde öka lönerna. Vår prioritering i budgeten var tydlig. Men vi nådde inte ändra fram. Den kultur som fanns i kommunen, där Kommunal i alla möjliga sammanhang skulle premieras (tydligt s-styrt), satt som betong i väggarna. Lönesättande chefer klarade inte sitt uppdrag. Det är bara att erkänna att vi kunde tagit i ännu mer, flyttat besluten från administrationen till politiken. Det är en bra läxa vi lärt till nästa mandatperiod.
Men det som nu sker är att lärarna inte prioriteras alls. Det finns inga löneprioriteringar för lärarna i kommunen. Ansvariga kommunalråd prioriterar uppenbarligen inte lärarna. När Folkpartiet föreslagit tydliga, finansierade satsningar på lärarlöner så röstar socialdemokraterna aktivt emot. Kommunstyrelsens ordförande svarar på frågor om löneprioriteringar för lärare utan att ens vilja diskutera behovet av fortsatta satsningar. Och det ansvariga skolkommunalrådet uttrycker sig som om han inte vill diskutera lokala löner alls, utan skjuter över allt på SKL...
Istället för satsningar på lärarna, motarbetas de istället av de ledande socialdemokraterna. Kommunstyrelsens ordförande prioriterar ner skolan när det gäller resurstilldelning, vilket innebär anställningsstopp, inköpsstopp och svårigheter för elever att få det individuella stöd skollagen ger en ovillkorlig rätt till. Och i gårdagens Nerikes Allehanda anklagar skolkommunalrådet lärarna(!) för att svartmåla skolan.
Snacka om att politiken inte hänger ihop!!!
Problemet för socialdemokratin idag är sannolikt att de inte längre är ett parti, sammanhållet av en ideologi. Partiet har under lång tid förvandlats till en maktstruktur och från en maktstruktur till en (negativ)kampanjmaskin. Det handlar helt enkelt om att skapa rätt kampanjer för att vinna valen, men vad man sedan ska göra med makten är mindre viktigt. Och de som tycker sig veta vad de vill med makten (partiets socialistiska vänster) får inte sitta med kring köttgrytorna...
Media: DN
2013-04-05
Vin(s)tförbud - för vem?
Så har då socialdemokraterna fattat beslut om hur de ser på vinster för välfärdsbolagen - eller snarare hur de ser på vinster i de kvinnodominerade välfärdsbolagen. I de mansdominerade bolagen som gör miljardvinster på välfärden: betongen, asfalten, maskinerna, medicinerna, är det OK för sossarna att vinsterna duggar tätt. I de mansdominerade branscherna nöjer sig inte sossarna med att tillåta vinster. Här handlar det om ett parti som vill använda statliga skattepengar för att direkt höja dessa bolags vinstmarginaler. Samma bolag som drar hem miljardbelopp på sjukhusbyggen, skolbyggen, förskolebyggen, äldreomsorgsbyggen - samma bolag ska få ännu mer pengar av staten när de bygger bostäder...
Nu vet ingen vad som egentligen bestämts. Uppgörelsen kan uppenbarligen tolkas nästan hur som helst. Men en sak är tydlig - tonen mot de privata utförarna hårdnar. Kommunerna ska kunna besluta att bara icke-vinstbolag ska kunna driva äldreomsorg. Och kommunerna ska ha ett avgörande inflytande över etablering av friskolor. Är det ett veto eller inte - ingen vet - eller???
Hur detta kan komma att se ut vet vi redan. Örebro under socialdemokraterna är ett talande exempel.
Under hela perioden fram till 2006 hade socialdemokraterna ett stående svar på alla friskoleansökningar. NEJ! Enligt örebrosossarna skulle inga friskolor tillåtas. Om Lena Baastad, som nu styr Örebro, då hade fått bestämma hade det inte funnits någon Karl-Johansskola, inte någon Engelska skolan, inte någon Kunskapsskola, inte något John Bauer-gymnasium, i princip inte någon friskola alls.
Det enda svar som staten fick när man frågade om Örebro kommuns syn på friskoleetableringar var just ett tydligt NEJ. Så alla örebroare som gått i friskolor, alla örebroare som har sina barn i friskolor, alla barn som trivs i friskolor - har staten att tacka för att de fått den möjligheten. Med socialdemokraterna vid rodret i kommunen, och med det beslut som nu fattats på s-kongressen, hade Örebro varit en friskolefri kommun. Valfriheten hade varit noll.
På samma sätt var det inom äldreomsorgen. Socialdemokraternas attityd mot privata alternativ inom äldreomsorgen var NEJ. Trots stora problem inom den kommunala äldreomsorgen fanns knappast någon vilja att använda privata alternativ. Ett äldreboende entreprenadupphandlades. Men när entreprenaden gick ut, återkommunaliserades äldreboendet.
Inte förrän Folkpartiet fick leda kommunen startades ett arbete för en ökad valfrihet i äldreomsorgen. Det har bland annat lett till att tidigare kommunala äldreboenden med låg kvalitet och stora problem, nu har väl fungerande omsorg, med privata, vinstdrivande bolag som ägare. Boenden där de äldre trivs och deras anhöriga bemöts med respekt.
Finns det då någon fara för att valfriheten i Örebro åter rullas tillbaka? Svaret på den frågan är sannolikt ja. Enligt örebrosossarna själva har kommunalrådet Lena Baastad suttit i det "mäktiga" utskott som haft att hantera frågan. Och på podiet kunde man se ett annat örebrokommunalråd, Björn Sundin, glatt applådera beslutet.
För de örebroare som vill behålla sina friskolor, för de örebroare som vill att deras barn även i framtiden ska få gå i de underbara förskolor som drivs av privata aktörer, för de örebroare som vill att deras åldriga mamma och demenssjuka pappa ska få den bästa omsorgen hos det privata boende de själva valt är inte de lokala socialdemokraterna något alternativ.
Den som vill värna valfriheten, den som ser till kvaliteten på pedagogiken, på utbildningen, på omsorgen före vem som driver den, ska inte ens tänka på att lägga sin röst på socialdemokraterna. För dem är Folkpartiet det självklara valet.
Det gäller hela Sverige, men kanske mer än någonsin i Örebro.
Media: DN1, DN2, SVD, SVD2, SVT, SR, EX
Nu vet ingen vad som egentligen bestämts. Uppgörelsen kan uppenbarligen tolkas nästan hur som helst. Men en sak är tydlig - tonen mot de privata utförarna hårdnar. Kommunerna ska kunna besluta att bara icke-vinstbolag ska kunna driva äldreomsorg. Och kommunerna ska ha ett avgörande inflytande över etablering av friskolor. Är det ett veto eller inte - ingen vet - eller???
Hur detta kan komma att se ut vet vi redan. Örebro under socialdemokraterna är ett talande exempel.
Under hela perioden fram till 2006 hade socialdemokraterna ett stående svar på alla friskoleansökningar. NEJ! Enligt örebrosossarna skulle inga friskolor tillåtas. Om Lena Baastad, som nu styr Örebro, då hade fått bestämma hade det inte funnits någon Karl-Johansskola, inte någon Engelska skolan, inte någon Kunskapsskola, inte något John Bauer-gymnasium, i princip inte någon friskola alls.
Det enda svar som staten fick när man frågade om Örebro kommuns syn på friskoleetableringar var just ett tydligt NEJ. Så alla örebroare som gått i friskolor, alla örebroare som har sina barn i friskolor, alla barn som trivs i friskolor - har staten att tacka för att de fått den möjligheten. Med socialdemokraterna vid rodret i kommunen, och med det beslut som nu fattats på s-kongressen, hade Örebro varit en friskolefri kommun. Valfriheten hade varit noll.
På samma sätt var det inom äldreomsorgen. Socialdemokraternas attityd mot privata alternativ inom äldreomsorgen var NEJ. Trots stora problem inom den kommunala äldreomsorgen fanns knappast någon vilja att använda privata alternativ. Ett äldreboende entreprenadupphandlades. Men när entreprenaden gick ut, återkommunaliserades äldreboendet.
Inte förrän Folkpartiet fick leda kommunen startades ett arbete för en ökad valfrihet i äldreomsorgen. Det har bland annat lett till att tidigare kommunala äldreboenden med låg kvalitet och stora problem, nu har väl fungerande omsorg, med privata, vinstdrivande bolag som ägare. Boenden där de äldre trivs och deras anhöriga bemöts med respekt.
Finns det då någon fara för att valfriheten i Örebro åter rullas tillbaka? Svaret på den frågan är sannolikt ja. Enligt örebrosossarna själva har kommunalrådet Lena Baastad suttit i det "mäktiga" utskott som haft att hantera frågan. Och på podiet kunde man se ett annat örebrokommunalråd, Björn Sundin, glatt applådera beslutet.
För de örebroare som vill behålla sina friskolor, för de örebroare som vill att deras barn även i framtiden ska få gå i de underbara förskolor som drivs av privata aktörer, för de örebroare som vill att deras åldriga mamma och demenssjuka pappa ska få den bästa omsorgen hos det privata boende de själva valt är inte de lokala socialdemokraterna något alternativ.
Den som vill värna valfriheten, den som ser till kvaliteten på pedagogiken, på utbildningen, på omsorgen före vem som driver den, ska inte ens tänka på att lägga sin röst på socialdemokraterna. För dem är Folkpartiet det självklara valet.
Det gäller hela Sverige, men kanske mer än någonsin i Örebro.
Media: DN1, DN2, SVD, SVD2, SVT, SR, EX
2013-04-04
Att ta ansvar
Vem leder ett landsting? Vem bestämmer hur resurserna ska fördelas? Vem tar ansvar?
Frågan måste åter ställas efter det att Radio Örebro redovisat Sveriges Kommuners och Landstings redovisning av överbeläggningarna på landets sjukhus. Diagrammen hittar du på SKLs hemsida, här.
Det visar sig snabbt att Örebro läns landsting inte alls är i topp när det gäller överbeläggningar. Snarare placerar sig landstinget på den bättre halvan. Men varje patient som inte får en ordinarie plats är ett misslyckande.
En intressant detalj i analysen är hur det skiljer sig mellan olika landsting. Medan Dalarna och Gotland nästan inte har några överbeläggningar, har Gävleborg stora problem. Västmanland, Västerbotten och Västra Götaland likaså. Varför?
Roger Mörk s-landstingsråd i Örebro ser inte att han eller Marie-Louise Forssberg-Fransson, s-landstingsstyrelseordförande, kan göra något mer. Allt är regeringens fel.
Det är så trist att ständigt lyssna till dessa bortförklaringar. När det går bra drar landstingsråden gärna på sig rampljuset. Men när det går dåligt är det alltid någon annans, och helst regeringens fel...
På samma sätt är det i Örebro kommun. När kommunen gör ett gigantiskt resultat på 504 miljoner kronor, är det den socialdemokratiska kommunledningens förtjänst. (Fast om man tittar på de rensade siffrorna beror det mesta på att regeringen klarat av sysselsättningen och förändrat sjukskrivningstalen...) Men när det går dåligt, som inom skolan, så är det regeringens fel...
Är det någon som verkligen tror på det?
I dagarna håller socialdemokraterna kongress. Den ska peka ut någon väg för partiet mot någon framtid. Högtidstalen avlöser varandra om allt det stora som partiet ska göra.
Men någon gång kunde man se vad partiet verkligen gör när man har makten. Man kunde börja i Örebro.
Samtidigt som kommunen gör en vinst på 504 miljoner kronor (mer än vartenda bolag som driver vård i Sverige idag) så:
Och så vidare. Och så vidare.
I den lokala socialdemokratiska verkligheten syns inte mycket av högtidstalen på kongressen. Där är det istället en annan politik som gäller. Mindre resurser till välfärden. Mer till gator, bolag och hus.
Och medan överbeläggningarna på landstinget fortsätter, så satsar samma landstingsledning på lokaltrafik som få kommer att använda, till framtida skyhöga kostnader.
Det finns bara en sak som håller samman den lokala socialdemokratiska politiken med den nationella. Att den inte går ihop ekonomiskt. Stefan Löfven lovar allt åt alla. Men hur han ska finansiera det är oklart. Skattehöjningar på minst 30 miljarder kommer sannolikt inte att räcka. Löftet idag om att unga ska ha jobb eller utbildning inom 90 dagar kostar ytterligare ofinansierade miljarder. Statens kassa kommer att sina. Lånen skjuta i höjden.
Och i Örebro riskerar såväl landsting som kommun att behöva höja skatterna kommande år. Vidlyftiga löften om allt ifrån elitidrottshallar till heltider, från regionaltåg till vindkraftparker ska finansieras. Men pengarna saknas. Så vad händer? Just nu skjuter lånen i höjden. Och nästa år höjs skatten?
Vare sig Sverige, Örebro län eller Örebro kommun skulle må speciellt bra av höjda skatter. Det skulle innebära sämre förutsättningar för företagande och tillväxt. Det skulle innebära ökade risker för högre arbetslöshet. Den vägen har socialdemokraterna prövat förut. Och även då var det ett misslyckande.
Det Örebro och Sverige behöver är mer av en liberal politik för kunskap, företagande och utveckling. En politik som hänger ihop, från det nationella, över det regionala till det lokala. Den politiken finns redan idag. Och om ett drygt år sätter vi fart och förändrar Örebro kommun och Örebro läns landsting.
För välfärdens och jobbens skull.
Media: SR Örebro
Frågan måste åter ställas efter det att Radio Örebro redovisat Sveriges Kommuners och Landstings redovisning av överbeläggningarna på landets sjukhus. Diagrammen hittar du på SKLs hemsida, här.
Det visar sig snabbt att Örebro läns landsting inte alls är i topp när det gäller överbeläggningar. Snarare placerar sig landstinget på den bättre halvan. Men varje patient som inte får en ordinarie plats är ett misslyckande.
En intressant detalj i analysen är hur det skiljer sig mellan olika landsting. Medan Dalarna och Gotland nästan inte har några överbeläggningar, har Gävleborg stora problem. Västmanland, Västerbotten och Västra Götaland likaså. Varför?
Roger Mörk s-landstingsråd i Örebro ser inte att han eller Marie-Louise Forssberg-Fransson, s-landstingsstyrelseordförande, kan göra något mer. Allt är regeringens fel.
Det är så trist att ständigt lyssna till dessa bortförklaringar. När det går bra drar landstingsråden gärna på sig rampljuset. Men när det går dåligt är det alltid någon annans, och helst regeringens fel...
På samma sätt är det i Örebro kommun. När kommunen gör ett gigantiskt resultat på 504 miljoner kronor, är det den socialdemokratiska kommunledningens förtjänst. (Fast om man tittar på de rensade siffrorna beror det mesta på att regeringen klarat av sysselsättningen och förändrat sjukskrivningstalen...) Men när det går dåligt, som inom skolan, så är det regeringens fel...
Är det någon som verkligen tror på det?
I dagarna håller socialdemokraterna kongress. Den ska peka ut någon väg för partiet mot någon framtid. Högtidstalen avlöser varandra om allt det stora som partiet ska göra.
Men någon gång kunde man se vad partiet verkligen gör när man har makten. Man kunde börja i Örebro.
Samtidigt som kommunen gör en vinst på 504 miljoner kronor (mer än vartenda bolag som driver vård i Sverige idag) så:
- Sparar man på förskolan: Vikariestopp. Anställningsstopp. Inköpsstopp.
- Sparar man på skolan: Vikariestopp. Anställningsstopp. Inköpsstopp. Nedlagda skolor. Uppsagda lärare.
- Sparar man på äldreomsorgen:Ingen fullständig kompensation för pris- och lönehöjningar. Inga pengar till ökad kvalitet. Flyttat ansvar för vikariehantering från kommunstyrelsen till vård- och omsorgsnämnderna, utan att några pengar följde med.
Och så vidare. Och så vidare.
I den lokala socialdemokratiska verkligheten syns inte mycket av högtidstalen på kongressen. Där är det istället en annan politik som gäller. Mindre resurser till välfärden. Mer till gator, bolag och hus.
Och medan överbeläggningarna på landstinget fortsätter, så satsar samma landstingsledning på lokaltrafik som få kommer att använda, till framtida skyhöga kostnader.
Det finns bara en sak som håller samman den lokala socialdemokratiska politiken med den nationella. Att den inte går ihop ekonomiskt. Stefan Löfven lovar allt åt alla. Men hur han ska finansiera det är oklart. Skattehöjningar på minst 30 miljarder kommer sannolikt inte att räcka. Löftet idag om att unga ska ha jobb eller utbildning inom 90 dagar kostar ytterligare ofinansierade miljarder. Statens kassa kommer att sina. Lånen skjuta i höjden.
Och i Örebro riskerar såväl landsting som kommun att behöva höja skatterna kommande år. Vidlyftiga löften om allt ifrån elitidrottshallar till heltider, från regionaltåg till vindkraftparker ska finansieras. Men pengarna saknas. Så vad händer? Just nu skjuter lånen i höjden. Och nästa år höjs skatten?
Vare sig Sverige, Örebro län eller Örebro kommun skulle må speciellt bra av höjda skatter. Det skulle innebära sämre förutsättningar för företagande och tillväxt. Det skulle innebära ökade risker för högre arbetslöshet. Den vägen har socialdemokraterna prövat förut. Och även då var det ett misslyckande.
Det Örebro och Sverige behöver är mer av en liberal politik för kunskap, företagande och utveckling. En politik som hänger ihop, från det nationella, över det regionala till det lokala. Den politiken finns redan idag. Och om ett drygt år sätter vi fart och förändrar Örebro kommun och Örebro läns landsting.
För välfärdens och jobbens skull.
Media: SR Örebro
2013-04-03
IKEA i Marieberg
Idag kan vi läsa om fastighetsägarnas ilska över kommunledningens agerande när det gäller IKEA-etableringen. Det finns skäl att kommentera det.
Folkpartiet har inte varit emot IKEA-etableringen i norra Marieberg. Vi tycker att det är viktigt att IKEA ges möjlighet att vidareutveckla sin verksamhet i Örebro.
Men vi inser samtidigt att etableringen inte är oproblematisk. Ytterligare en stor extern handelsetablering riskerar handeln i Örebro centrum. Vi kan se från andra orter hur illa det är när en stads centrum blir alltför utarmat. En stads centrum måste vara levande för att inte bli socialt utsatt. Det måste finnas ett brett utbud av butiker, restauranger och caféer, kultur och nöje, där människor rör sig och finns.
En extern handelsetablering är också en risk för ett samhälle med allt fler riktigt gamla personer. Socialdemokraternas ICA Maxi-etablering i Sörby riskerar att slå ut flera andra lokala butiker. Det innebär längre resavstånd för fler. För de äldre kan det innebära betydligt försämrad livskvalitet.
Kommunen måste vara medveten om detta när man planerar staden. Framtidens stad måste klara av att hantera integration, inte bara mellan människor med olika ursprung utan även mellan människor med olika ålder.
Därför är det viktigt att allt gått rätt till när det gäller IKEAs etablering. Värderingen måste vara rätt. De kostnader som kommunen tar för infrastruktur får inte innebära otillåtet stöd till en enskild näringsidkare. Hittills har inget som kommunledningen redovisat pekat mot något annat.
Men det är uppenbart att kommunikationen mellan kommunledningen, mellan Lena Baastad och Lennart Bondeson å ena sidan, och fastighetsägarna å den andra klickar. Det är inte första gången. Och läser man brevet från fastighetsägarnas advokat ser man något annat också. En kommunledning som försöker smita från ansvar genom att inte ta kontakt. Det är uppenbart att fastighetsägarna inte upplever att Baastad och Bondeson vill prata med dem.
(Det är inte heller så märkligt. I alla fall där det krävs politiskt ansvar för svåra beslut så backar Baastad och Bondeson. Då är det tystnad som gäller. Det fungerar mot media. Men knappast mot andra parter...)
Detta är märkligt. Lennart Bondeson har som uppdrag att hantera frågan kring södra Marieberg. Han har någon form av fullmakt från sossarna att hitta en lösning på problemen för södra Marieberg. Man kan fråga sig varför, och hur?
Antingen har man en fungerande marknadsekonomi. Då får fastighetsägare ta ansvar för sina investeringar. Det spelar mindre roll om fastigheten är i Örebro centrum eller i södra Marieberg. När handelsmönster ändras, finns både vinnare och förlorare. Det är en del av marknadens funktion. I det spelet ska inte politiker blanda sig.
Men om politikerna börjar ge löften, till exempel om att hålla fastighetsägare skadeslösa när kommunen agerar, börjar man samtidigt marschen mot avgrunden. Frågan är vilka löften Baastad och Bondeson har gett, och vilka de har svikit? Är det därför de är så tysta och låtsas som om det regnar när nu fastighetsägarna vill att de agerar?
Baastad och Bondeson har en problematisk inställning till företag och företagande. De startar kommunala bolag på löpande band, bolag som konkurrerar med de privata. Samtidigt agerar de som om kommunen skulle ha pengar för att hantera marknadens funktioner. Det är lika dåligt idag som när sossarna försökte rädda varven på 1970-talet.
Och det är skrämmande om Baastad och Bondeson är beredda att ta ännu mer pengar från skolan och äldreomsorgen för att kasta i alla de svarta hål som deras näringspolitik gräver.
I går skrev jag en blogg om en kommun som saknar ledning. Idag visar den själv än en gång hur ledningslös den är.
Media: SR Örebro
Folkpartiet har inte varit emot IKEA-etableringen i norra Marieberg. Vi tycker att det är viktigt att IKEA ges möjlighet att vidareutveckla sin verksamhet i Örebro.
Men vi inser samtidigt att etableringen inte är oproblematisk. Ytterligare en stor extern handelsetablering riskerar handeln i Örebro centrum. Vi kan se från andra orter hur illa det är när en stads centrum blir alltför utarmat. En stads centrum måste vara levande för att inte bli socialt utsatt. Det måste finnas ett brett utbud av butiker, restauranger och caféer, kultur och nöje, där människor rör sig och finns.
En extern handelsetablering är också en risk för ett samhälle med allt fler riktigt gamla personer. Socialdemokraternas ICA Maxi-etablering i Sörby riskerar att slå ut flera andra lokala butiker. Det innebär längre resavstånd för fler. För de äldre kan det innebära betydligt försämrad livskvalitet.
Kommunen måste vara medveten om detta när man planerar staden. Framtidens stad måste klara av att hantera integration, inte bara mellan människor med olika ursprung utan även mellan människor med olika ålder.
Därför är det viktigt att allt gått rätt till när det gäller IKEAs etablering. Värderingen måste vara rätt. De kostnader som kommunen tar för infrastruktur får inte innebära otillåtet stöd till en enskild näringsidkare. Hittills har inget som kommunledningen redovisat pekat mot något annat.
Men det är uppenbart att kommunikationen mellan kommunledningen, mellan Lena Baastad och Lennart Bondeson å ena sidan, och fastighetsägarna å den andra klickar. Det är inte första gången. Och läser man brevet från fastighetsägarnas advokat ser man något annat också. En kommunledning som försöker smita från ansvar genom att inte ta kontakt. Det är uppenbart att fastighetsägarna inte upplever att Baastad och Bondeson vill prata med dem.
(Det är inte heller så märkligt. I alla fall där det krävs politiskt ansvar för svåra beslut så backar Baastad och Bondeson. Då är det tystnad som gäller. Det fungerar mot media. Men knappast mot andra parter...)
Detta är märkligt. Lennart Bondeson har som uppdrag att hantera frågan kring södra Marieberg. Han har någon form av fullmakt från sossarna att hitta en lösning på problemen för södra Marieberg. Man kan fråga sig varför, och hur?
Antingen har man en fungerande marknadsekonomi. Då får fastighetsägare ta ansvar för sina investeringar. Det spelar mindre roll om fastigheten är i Örebro centrum eller i södra Marieberg. När handelsmönster ändras, finns både vinnare och förlorare. Det är en del av marknadens funktion. I det spelet ska inte politiker blanda sig.
Men om politikerna börjar ge löften, till exempel om att hålla fastighetsägare skadeslösa när kommunen agerar, börjar man samtidigt marschen mot avgrunden. Frågan är vilka löften Baastad och Bondeson har gett, och vilka de har svikit? Är det därför de är så tysta och låtsas som om det regnar när nu fastighetsägarna vill att de agerar?
Baastad och Bondeson har en problematisk inställning till företag och företagande. De startar kommunala bolag på löpande band, bolag som konkurrerar med de privata. Samtidigt agerar de som om kommunen skulle ha pengar för att hantera marknadens funktioner. Det är lika dåligt idag som när sossarna försökte rädda varven på 1970-talet.
Och det är skrämmande om Baastad och Bondeson är beredda att ta ännu mer pengar från skolan och äldreomsorgen för att kasta i alla de svarta hål som deras näringspolitik gräver.
I går skrev jag en blogg om en kommun som saknar ledning. Idag visar den själv än en gång hur ledningslös den är.
Media: SR Örebro
2013-04-02
Utan ledning
Jag läser i lokalmedia om problemen med elithallen i Hjärstaskogen. Nu ska man ut och kolla av marknaden med privata aktörer för att se om den går att bygga. Kritiken mot placeringen i den skyddsvärda skogen mellan Nya Hjärsta och Vivalla är hård. Och svaren på de problem som elithallen kommer att orsaka är få. Parkeringar, trafik, natur, boendemiljö... - det finns inga svar och de som ges är ibland märkliga.
Som den om träden som ska huggas i skogen. Där lovar socialdemokraterna att de ska ersättas. Det är rätt (o)roligt egentligen hur politiker tror sig kunna lura människor. För hur ska man kunna ersätta en skog som man huggit ner och byggt? Var ska träden planteras? På gatorna? På taket på elithallen? Nån annan stans runt staden??? Och vad har löftet om nya träd (som bl.a. Lena Baastad och Björn Sundin lovat Nya Hjärstaborna i ett flygblad) då för betydelse? Ingenting! Det är ett meningslöst löfte som har till enda syfte att vilseföra.
Problemen med elithallen visar med all önskvärd tydlighet på problemen för den nuvarande kommunledningen. Den är fantastisk på att styra media och skapa mediala utspel. Men den saknar total kompetens att leda en kommun. Och det är nog inte ens det den vill. Det viktiga är att ha makten, inte att använda den. Det viktiga är att se till så man kommer rätt ut i de utspel man gör, inte vart kommunen är på väg.
Låt mig ta tre konkreta aktuella exempel på hur denna kommun saknar ledning:
1)
Idag fick vi information om budgetförutsättningarna för de kommande åren. Det ser inte så bra ut. Resultatet i år beräknas bli 80 miljoner fast det behövs 130 miljoner för att klara av investeringarna. Kommunkoncernen lånar 2,5 miljarder, varav 1,4 miljarder är för kommunal verksamhet. Det är en ökning från nära noll (0) kronor när Lena Baastad tog över 2010, till nästan 2 miljarder när hon får sluta som kommunstyrelseordförande efter valförlusten 2014. Lena Baastad har under sin tid satt varje örebroare i skuld till bankirerna med 15.000:- kronor. Du, och du och du och du och du har en skuld på 15.000:- kronor som du inte beslutat över. Dina barn och barnbarn har det. Dina föräldrar och farföräldrar likaså.
De kommande åren riskerar kommunen mångmiljonunderskott. Vidlyftiga löften ställs ut, men resurserna saknas. Besparingsbehovet för 2014 kan mellan tummen och pekfingret beräknas till minst 150 miljoner kronor, men då har inte löften om exempelvis heltider kunnat uppfyllas. Inte heller investeringar i elithallar, vindkraft, järnvägar eller andra s-löften...
Lena Baastad och hennes kommunalrådskollegor har inte koll på ekonomin. Kommunen saknar ledning, vet inte vart den ska. Men de styr ju, och kommer rätt ut medialt med sina satsningar på än det ena, än det andra...
2)
Idag besökte jag IUC (Ideellt Utvecklings Center) för att lyssna till ett antal föreningar inom det sociala området. Bilden de gav stämmer väl överens med de flesta andra föreningar jag träffar.
När Folkpartiet styrde hade vi en klar bild av vart vi ville med samverkan med det civila samhället. Vi skapade dialogmöten, vi sökte kontaktvägar, vi var närvarande och tillgängliga och vi respekterade det civila samhällets egenart.
Nu får vi höra om en kommunledning som inte finns, som inte tar kontakt, som inte för dialog utan som envägsinformerar, som förnekar det civila samhället dess egenart och som på ett överhetssätt vet bäst om allt.
Det är Lennart Bondeson som är ansvarig för civilsamhället. Men inte heller han eller hans kommunlarådskollegor har någon koll på vart han vill med jobbet. Istället handlar det om att komma rätt ut medialt. Det är bilden av politiken, inte den förda politiken i sig, som är viktig...
3)
Jag lyssnade med intresse till en jämställdhetsdebatt på kommunfullmäktige i mars. Om hur kommunledningen nu hanterar, eller ickehanterar, jämställdhetsfrågorna. Det verkar som om den enda jämställdhetssatsningen idag handlar om ovillkorlig rätt till heltid (ofinansierad...). Allt annat har glömts. När radio Örebro vill att Björn Sundin ska debattera frågan i radion är han plötsligt inte intresserad av media. Och skälet är självklart - han skulle ju inte komma rätt ut medialt.
Men jämställdhet är mer än heltider. Jämställdhet för kommunen borde i första hand handla om det som kallas jämställdhetsintegrering, eller hur kommunen möter sina medborgare med en service som är oberoende av könet på den som behöver servicen. Men där verkar det idag inte ens finnas en politiker i kommunledningen som vet hur ordet uttalas...
Och även när det gäller jämställdheten i den egna organisationen, där arbetstider är ett exempel, men inte det enda, finns idag ingen ledning. Vad vill Örebro kommun med sitt jämställdhetsarbete? Ingen vet idag, eftersom det inte finns någon som leder arbetet, ingen som pekar ut vägen, ingen som tar ansvar.
Jag kunde fortsätta i oändlighet. Vad vill sossarna med skolan? Vad vill de med äldreomsorgen? Vad vill de med förskolan? Vad vill de med valfriheten? Vad vill de överhuvudtaget?
Det är skillnad på att leda och att styra en kommun. Det är ännu större skillnad på att leda en kommun och att sitta i en kommunledning. Dagens majoritet sitter i en kommunledning. Men de vare sig styr eller leder. Det finns inga strategier. Det finns ingen struktur. Det finns ingen som visar vart man vill. Det finns ingen som tar något ansvar.
Men det spelar ju inte så stor roll. Bara man kommer rätt ut i media....
Media: NA, SR
Som den om träden som ska huggas i skogen. Där lovar socialdemokraterna att de ska ersättas. Det är rätt (o)roligt egentligen hur politiker tror sig kunna lura människor. För hur ska man kunna ersätta en skog som man huggit ner och byggt? Var ska träden planteras? På gatorna? På taket på elithallen? Nån annan stans runt staden??? Och vad har löftet om nya träd (som bl.a. Lena Baastad och Björn Sundin lovat Nya Hjärstaborna i ett flygblad) då för betydelse? Ingenting! Det är ett meningslöst löfte som har till enda syfte att vilseföra.
Problemen med elithallen visar med all önskvärd tydlighet på problemen för den nuvarande kommunledningen. Den är fantastisk på att styra media och skapa mediala utspel. Men den saknar total kompetens att leda en kommun. Och det är nog inte ens det den vill. Det viktiga är att ha makten, inte att använda den. Det viktiga är att se till så man kommer rätt ut i de utspel man gör, inte vart kommunen är på väg.
Låt mig ta tre konkreta aktuella exempel på hur denna kommun saknar ledning:
1)
Idag fick vi information om budgetförutsättningarna för de kommande åren. Det ser inte så bra ut. Resultatet i år beräknas bli 80 miljoner fast det behövs 130 miljoner för att klara av investeringarna. Kommunkoncernen lånar 2,5 miljarder, varav 1,4 miljarder är för kommunal verksamhet. Det är en ökning från nära noll (0) kronor när Lena Baastad tog över 2010, till nästan 2 miljarder när hon får sluta som kommunstyrelseordförande efter valförlusten 2014. Lena Baastad har under sin tid satt varje örebroare i skuld till bankirerna med 15.000:- kronor. Du, och du och du och du och du har en skuld på 15.000:- kronor som du inte beslutat över. Dina barn och barnbarn har det. Dina föräldrar och farföräldrar likaså.
De kommande åren riskerar kommunen mångmiljonunderskott. Vidlyftiga löften ställs ut, men resurserna saknas. Besparingsbehovet för 2014 kan mellan tummen och pekfingret beräknas till minst 150 miljoner kronor, men då har inte löften om exempelvis heltider kunnat uppfyllas. Inte heller investeringar i elithallar, vindkraft, järnvägar eller andra s-löften...
Lena Baastad och hennes kommunalrådskollegor har inte koll på ekonomin. Kommunen saknar ledning, vet inte vart den ska. Men de styr ju, och kommer rätt ut medialt med sina satsningar på än det ena, än det andra...
2)
Idag besökte jag IUC (Ideellt Utvecklings Center) för att lyssna till ett antal föreningar inom det sociala området. Bilden de gav stämmer väl överens med de flesta andra föreningar jag träffar.
När Folkpartiet styrde hade vi en klar bild av vart vi ville med samverkan med det civila samhället. Vi skapade dialogmöten, vi sökte kontaktvägar, vi var närvarande och tillgängliga och vi respekterade det civila samhällets egenart.
Nu får vi höra om en kommunledning som inte finns, som inte tar kontakt, som inte för dialog utan som envägsinformerar, som förnekar det civila samhället dess egenart och som på ett överhetssätt vet bäst om allt.
Det är Lennart Bondeson som är ansvarig för civilsamhället. Men inte heller han eller hans kommunlarådskollegor har någon koll på vart han vill med jobbet. Istället handlar det om att komma rätt ut medialt. Det är bilden av politiken, inte den förda politiken i sig, som är viktig...
3)
Jag lyssnade med intresse till en jämställdhetsdebatt på kommunfullmäktige i mars. Om hur kommunledningen nu hanterar, eller ickehanterar, jämställdhetsfrågorna. Det verkar som om den enda jämställdhetssatsningen idag handlar om ovillkorlig rätt till heltid (ofinansierad...). Allt annat har glömts. När radio Örebro vill att Björn Sundin ska debattera frågan i radion är han plötsligt inte intresserad av media. Och skälet är självklart - han skulle ju inte komma rätt ut medialt.
Men jämställdhet är mer än heltider. Jämställdhet för kommunen borde i första hand handla om det som kallas jämställdhetsintegrering, eller hur kommunen möter sina medborgare med en service som är oberoende av könet på den som behöver servicen. Men där verkar det idag inte ens finnas en politiker i kommunledningen som vet hur ordet uttalas...
Och även när det gäller jämställdheten i den egna organisationen, där arbetstider är ett exempel, men inte det enda, finns idag ingen ledning. Vad vill Örebro kommun med sitt jämställdhetsarbete? Ingen vet idag, eftersom det inte finns någon som leder arbetet, ingen som pekar ut vägen, ingen som tar ansvar.
Jag kunde fortsätta i oändlighet. Vad vill sossarna med skolan? Vad vill de med äldreomsorgen? Vad vill de med förskolan? Vad vill de med valfriheten? Vad vill de överhuvudtaget?
Det är skillnad på att leda och att styra en kommun. Det är ännu större skillnad på att leda en kommun och att sitta i en kommunledning. Dagens majoritet sitter i en kommunledning. Men de vare sig styr eller leder. Det finns inga strategier. Det finns ingen struktur. Det finns ingen som visar vart man vill. Det finns ingen som tar något ansvar.
Men det spelar ju inte så stor roll. Bara man kommer rätt ut i media....
Media: NA, SR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)