Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2012-05-15

Två nya socialistiska partier i Örebro ett år efter omvalet

Politiken upphör aldrig att förvåna. Inte heller den kommunledning som nu styr.

Idag är det ett år sedan omvalet. Socialdemokraterna hade ett rätt folktomt firande på Stortorget. De stunder jag såg det var det enbart de egna Rådhuskanslianställda som fanns på plats. Örebroarna verkade inte vara så i firningstagen. Och det har man nog alla skäl att inte vara. I firningstagen alltså.

På kommunstyrelseberedningen idag kunde vi bland annat få reda på att arbetslösheten ökar i Örebro. Och mest i Vivalla. Sedan Lena Baastad tog över som kommunstyrelseordförande har arbetslösheten i Vivalla ökat med över 3 %. Och den ökar i hela Örebro.

Socialdemokraterna har uppenbarligen ingen aning om hur de ska attackera problemet med arbetslöshet. Det är ganska självklart. Under lång tid har de fört en näringslivsfientlig politik. I högtidstalen talar de om behovet av ett starkt lokalt näringsliv, men i praktisk politik går det på tvärs. Idag kom ytterligare exempel på detta.

Först fattades beslut om att subventionera en enskild företagare för att han ska bygga en dieselmack vid kommunens parkeringsplats för lastbilar. Miljonerna rullar ur kommunen, och en näringsidkare får försteg framför alla andra. Det är socialistisk politik mot företagande, i praktiken, i Örebro.

Därefter föredrogs ett par ärenden om gemensamma bolag mellan Örebro och Kumla. Nu ska dessa två kommuner inte bara äga vindkraftverk ihop. Även stadsnäten ska kopplas och ägas tillsammans. Och allt ska ske under ett paraply i form av ett gemensamägt holdingbolag. Örebro äger 80 % och Kumla 20 %.

Men detta är bara början. Kommunledningens syfte är att holdingbolaget ska starta fler dotterbolag. Det ska bli en energi och avfallskoncern, där biogas, solkraft, avfall och annat ska bli bolag för - ja för vad då? Kommunledningens svar var rätt svävande.

Jag frågade vad skälet var för alla dessa bolag.

"Det ska ge jobb" blev svaret.

Hur då? undrade jag.

"Jo - det kommer att bli nya bolag som startas om vi startar bolag och de kommer att anställa." blev svaret.

Jaha. Men hur då? undrade jag då och fortsatte: Så det innebär att Örebro kommun nu kommer att ha en policy att starta bolag inom många områden också, eftersom ni menar att andra bolag startar om kommunen startar bolag först? frågade jag.

"Öhhh" blev det ungefärliga svaret. Eller en talande tystnad. Typ.

Lika tyst blev det när jag frågade om de demokratiska aspekterna. Vilka ska örebroarna ställa till svars för de beslut som fattas i de slutna styrelserummen? Och vad ska kumlingarna säga, de som är helt i händerna på Örebro? Eller är det så att majoriteten planerar att enbart sätta majoritetspolitiker i styrelsen och därmed skapa en totalt insynsskyddad verksamhet?

Lennart Bondeson, kristdemokrat, satt ordförande när jag ställde frågorna. Han valde att överhuvudtaget inte svara och istället lämna ärendet och gå vidare till nästa. Det är sällan maktens arrogans blir tydligare. Men tyvärr är det väl vare sig första eller sista gången.

Just Lennart Bondeson och Rasmus Perssons ställning i majoriteten blir allt ofattbarare. De verkar inte längre bara vara köpta av det stora partiet. Nu är de mer försvarare av den socialistiska politik som förs. Snabbt är de med och monterar ned den politik för mer frihet och valfrihet som de förra perioden var med att bygga.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för egenmakt och ett starkare civilsamhälle.
Snabbt är de med och monterar ned politiken för ett starkare näringsliv.

Såväl Lennart Bondeson som Rasmus Persson är inte bara passiva i sin hållning till den socialistiska politiken som nu förs. Bondeson har kommit ut som en fullfjädrad socialdemokrat. Och Rasmus Persson är bara stegen efter. Det finns inte mycket kvar av den kristdemokrati som tidigare menade att mer skulle avgöras nära människan. I Lennart Bondesons Örebro är det kommunens politiker som vet bäst. Och av det socialliberala Centerpartiet finns bara den första delen av epitetet kvar. Liberalismen har inte längre någon försvarare i det lokala Centerpartiet, hos Rasmus Persson finns bara socialismen kvar.

Det finns sannerligen en utmaning för det enda liberala partiet i Örebro. Vi har en tuff resa framför oss. Men det finns få kommuner som behöver ett starkt liberalt Folkparti så mycket som Örebro. Dagens kommunstyrelsesammanträde visar hur nödvändigt det är.

Och för er som vill veta vilka bolag som startats eller planeras att starta i Örebro under de tre socialistiska partierna i kommunledningen skriver jag en lista:

  1. Västerbolaget - Fastigheter i Vivalla (beslutat och klart)
  2. Utvecklingsbolag Väster - arbetsmarknadspolitik (planeras)
  3. Vindkraftbolag med Kumla - Vindkraft i Närke (beslutat och klart)
  4. Holdingbolag med Kumla (beslutas nästa vecka)
  5. Biogasbolag (planeras)
  6. Solkraftbolag (planeras)
  7. Avfallsbolag (planeras)
  8. Fjärrvärme (planeras)

Åtta nya bolag i pipelinen på ett år. Det är rätt tufft jobbat av de tre socialistiska partierna i toppen...

2012-05-11

Objektiv subjektiv journalistik?


På ledarsidan i Dagens Nyheter kan man läsa ännu en artikel som fördjupar frågetecknen kring den snedvridna politiska uppfattningen hos svenska journalister. Det är ju ingen ny kunskap. Men den undersökning som SOM-institutet i Göteborg gjort är mer vetenskaplig än till exempel den som Nerikes Allehanda presenterade i valrörelsen 2010 kring sina egna journalister. Men även den visade på en enorm röd övervikt i journalistkåren. I Örebro var det sossarna och vänsterpartiet som regerade. Miljöpartiet hade i den undersökningen inte samma genomslag.

Spelar då detta någon roll? Svaret blir: Självklart. Erik Helmersson redovisar en del. Och visst har man egna bilder. Som att det inte går att få sista ordet på Radio Örebro när vissa journalister sitter som ansvariga. Då är det alltid sossen som tar hem spelet. Som att Tvärsnytt är totalt ointresserat av utspel från partier till höger om (s). Eller att Nerikes Allehanda förra perioden jagade mig som KSO i varje stort och litet ärende och krävde en politisk kommentar, medan Lena Baastad idag kan gömma sig bakom sina tjänstemän (kolla bara de senaste dagarnas trädskövling och uteserveringselände). Eller att det förr alltid var en kommentar från oppositionen till varje majoritetsutspel eller granskande artikelserie (ibland fick till och med oppositionen fösta ordet och sedan fick majoriteten kommentera den bild som journalister och opposition satt…) medan det idag mer är ett undantag.

Men detta är ändå saker man kan leva med. Det gäller bara att bli bättre själv, att skapa mer intresse kring den egna politiken, att ligga på ännu mer, att skriva ännu bättre…

Det stora problemet är ett annat. Det handlar om större skeenden där samhällets utveckling formas. Hur beskrivs lokalsamhället och dess utmaningar? Hur beskrivs politiken och politikens utmaningar? Hur beskrivs världen och dess utmaningar?

Låt mig ta några exempel:

Barnfattigdomen. Är den ett reellt problem eller ett mätningsproblem? När frågan först kom upp handlade det om relativ fattigdom. Då var det bättre om alla var ungefär lika fattiga, än om några var rika och andra inte fullt så rika. När man gick över till absoluta tal borde den långsiktiga utvecklingen varit det intressanta. Men vem har fått veta att barnfattigdomen var som störst under regeringen Göran Persson, och att Alliansregeringen lyckats minska den, trots den djupaste internationella lågkonjunkturen sen 1930-talet? Vem beskriver världen, och hur?

Ungdomsarbetslösheten. Är den 25% eller inte? Är ungdomar som går på gymnasiet arbetslösa bara för att de söker jobb? Eller är universitetsstuderande som kanske hellre ville ha ett välbetalt och enkelt jobb arbetslösa? Är ungdomsarbetslöshet som innebär att man går utan jobb ett par veckor för att sedan få ytterligare ett påhugg ett politiskt problem? Bara för att man skapar statistiska urval innebär det inte att det finns politiska problem som ska lösas av politiker. Även en 12 %-ungdomsarbetslöshet är tuff. Men det är den faktiska långtidsarbetslösheten hos unga som är den politiska utmaningen. Men vilken journalist beskriver det så?

Carema. När Caremaskandalen briserade var alla tidningar på. Journalister från hela landet beskrev den skrämmande privatiserade äldreomsorgen där kapitalister styrde. Men var bilden rätt, eller ens i närheten av riktig? När Dagens Samhälle nu skriver kring ”skandalen” så förändras bilden. Carema var inte alls de onda riskkapitalisterna. Den offentliga verksamheten som föregick Carema hade sannolikt betydligt värre problem. Men bilden var satt, och sitter fortfarande. Frågan är om en journalistkår med rötterna i en frihetligt liberal åskådning hade gjort samma nyhetsbedömning?

Dessa tre exempel på politiska frågor från tre skilda områden, berörande tre olika åldrar, visar på journalistik som i sig är riktig, men som antingen utgår från en samhällssyn eller filtrerar frågeställningarna utifrån en medveten eller omedveten politisk åskådning.

Låt mig ta ett sista exempel, som på något sätt visar på en metaprocess, kring politikens roll och innehåll. I Sverige handlar politik nästan alltid om att politiker ska göra mer. Den handlar om att det offentligas uppdrag ska utvidgas. Det handlar om att den offentliga sektorn har för små resurser och att vi behöver mer pengar för politiska åtgärder. Är detta en självklarhet? Knappast.

Utan någon annan jämförelse kan man ändå titta på den pågående presidentkampanjen i USA. Där handlar det inte alltid om att staten ska göra mer. Rätt ofta handlar det om att staten ska göra mindre. Och med den tydligare politiska hemvisten hos flera mediabolag, skapar journalister bilder av olika verkligheter.

Det finns ingen objektiv journalistik och inga objektiva journalister helt enkelt för att det inte finns människor som klarar av att vara fullständigt objektiva. Inte ens en domare i en domstol kan frigöra sig från sin historik, sin politiska uppfattning, sin ideologiska hemvist, i det dömande arbetet.

Men det finns bättre och sämre journalister. De bättre är sannolikt mer medvetna om sin politiska hemvist och att den påverkar deras journalistiska arbete. Därmed kan de också göra bättre avvägningar vilka frågor de lyfter, och hur de bearbetar dem. Sämre journalister tror att de är objektiva och bara på grund av denna övertro på sin objektivitet blir den politiska åskådningen grunden för ett subjektivt arbete.

2012-05-10

Från shepherder till Shepherds pie

Det blir inte så mycket bloggat dessa dagar. Det handlar mest om tid. Eller snarare om prioriteringar.

Vi är inne i den tredje veckan av lammningar. Hittills har det blivit 16 små lamm. Det är en rätt intressant könsblandning. 12 baggar, 4 tackor. Man kan fundera över hur det kommer sig. Det brukar vara rätt 50/50 annars.
Fantomenbaggen

Arbetsfördelningen här hemma är ganska klar. Hustrun hanterar lammningar och fåren. Jag passar sovande barn och lagar mat. Men ibland hjälper jag till med att skruva upp fodergrindar eller bygger lammningsboxar.

Snart är det dags för lammning
I kväll är det ytterligare en tacka inne som enligt hustrun kommer att lamma om ett par timmar. Det börjar bli trångt i stallet nu. De största lammen borde ut på bete nu. Men det får vänta tills söndag. Nu är det två dagar med partiråd som gäller. Politik på dagarna och bondeliv på kvällarna. Ibland blir det lite bonde på dagarna också, när politiken svämmar över kvällar och helger.

Dagarna blir lite annorlunda också. Just nu står en Shepherds pie i ugnen i väntan på att hustrun ska komma in från stallet. Klockan har passerat tio på kvällen och det är inte första gången som maten väntar till nästan natten.

Det är kanske inte en helt vanlig arbetsfördelning. Men jag gillar att laga mat. Och det är roligast att laga mat som är oförberedd. Denna Herdepaj från Fällersta är verkligen en sådan. Det gäller att få ihop något av det man hittar i frysar, kylskåp och skafferi. Och detta kommer att bli gott. Har bara smakat på köttfärssåsen, men det räcker. Vill du veta receptet? Kommer här:

Hacka och stek 4-5 gula lökar. Lite honung i blir extra gott.
Kanske ett halvt kilo köttfärs steks när löken blivit lagom mjuk.
Slå i en skvätt gammalt rödvin och om det inte är nog, ta lite vatten också.
Hacka ett par morötter som du känner för det.
Sen tar du ett par matskedar tomatpuré, svartpeppar, salt och en buljongtärning.
Jag hittade lite gammal torkad trattkantarell och hade i en näve.
Och sedan grädde.

Låt det koka ihop under en halvtimme eller så på svag värme.
Herdepaj från Fällersta

Samtidigt skalar du runt 12 halvstora potatis. Kingen är bäst.
Koka i 20 minuter.
Lägg i en klick smör, mosa, en skvätt mjölk, mosa, ett par ägg, mosa, lite riven ost, mosa, lite salt och peppar, mosa.

Ta köttfärsröran, som nu är lagom fast och lägg i en långpanna. Lägg potatismoset ovanpå och lägg på ytterligare lite riven ost bara för färgens skull.

Sen är det en kvart i ugnen som gäller. 200 grader och mitten.

Ta ut och njut.



Är du osäker på hur mycket du egentligen ska ha i? Det är jag också. Men det gäller att höfta någorlunda rätt, som så ofta här i livet.

2012-05-09

Liberal skog

Läser ytterligare ett avsnitt av Macej Zarembas fascinerande artikelserie om skogspolitiken i Sverige. Nog hade man aningar om att det var dåligt, men så här...

Innan jag blev politiker tänkte jag mig bli miljörättsjurist. Jag påbörjade faktiskt en doktorandkarriär vid Uppsala Universitet 1986. Den tänkta avhandlingens namn, "Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." var väl en riktig kioskvältare. Men den har ännu inte blivit färdig.

Även då höll svensk lagstiftning på att omstöpas. Då var det den nya Plan- och bygglagen som var i ropet, och hur den skulle samverka med miljölagstiftningen. Det var rätt enkelt att se att i vissa fall hade de som ville bygga eller använda mark betydligt större rättigheter och möjligheter än de som ville värna och bevara. Och sedan har det bara rullat på.

Svensk skogspolitik har bara ett mål. Det handlar om virkesproduktion. De miljömål som finns, och som dessutom försvagats, är bara ett spel för galleriet. Det behöver man inte läsa DN för att se. Det räcker att ta sig en tur i närmsta skog. Det finns inga naturvärden. Det finns sällan bevarandetankar. Det finns bara produktion.

För en liberal är det synsätt som gäller inom skogen fullständigt oacceptabelt. Liberalismen grundades för att människor skulle få använda sina resurser utifrån eget gottfinnande, på bästa sätt för sig själva och sin omgivning. Sedan dess har staten begränsat denna möjlighet på grund av att det finns värden som en enskild har svårt att hantera själv. Det kan handla om sociala eller arbetsrättsliga hänsyn. Det kan handlar om skatter och avgifter. Och det kan handla om miljö och natur.

Men för en liberal är det oacceptabelt att staten går in och aktivt styr hur en privat näringsidkare ska sköta sitt bolag. Det finns helt enkelt inte på kartan. Staten kan begränsa rätten för det privata hur man får hantera sitt ägande. Men staten kan aldrig gå in och bestämma hur ett företag ska skötas.

Tyvärr verkar svensk skogspolitik lida av samma koalitionsproblematik som svensk vapenexport (om man bortser från alla andra jämförelser). Det finns en stark axel mellan de två stora, sossarna och moderaterna, med påhäng av centerpartiet och kanske även vänsterpartiet i detta fall. Denna axel har skogsindustrin som uppdragsgivare, istället för det svenska folket.

Det är dags för flera liberala offensiver inom olika politikområden. Skogspolitiken är en sådan.

Media: DN

2012-05-07

Nästa ödesmatch

Så har då ÖSK spelat mot Kalmar. Själv lämnade jag Folkpartiets förtroendemannagrupp och tog mig 20 minuter försenad ner till BA för att vara på plats. Då hade redan Kalmar gjort ett mål och stämningen på läktaren var som på en bättre begravning.

Men hur ska man attackera problemet? Med banderoller som kräver någons avgång? Med burop? Eller genom att säga att supportrar inte får bua eller sätta upp banderoller?

Jag tror vare sig det ena eller det andra är rätt.

Jag har haft mina perioder av fanatisk ÖSK-hållning. Matcher då jag ständigt häcklat både domare som dömer totalt fel och bara gynnar motståndarlaget och ÖSK-spelare som ju inte kan passa ens en kortpassning rätt. Jag har haft mina perioder av högljutt klagande. Men jag har det inte längre, i vart fall inte nu. Visst blir det ett och annat sagt. Men det är något annat.

ÖSK 2012 har problem. Det är i dagsläget inte ett allsvenskt lag. Det kunde man tro efter de första tre matcherna, men nu är det inte längre en tillfällighet, nu är det en tydlig trend.

Det ÖSKs spelare och ledning idag behöver är sannolikt inte fler supportrar eller anhängare som klagar och visar missnöje. Men det är inte heller supportrar som undertrycker kritik. Istället handlar det om att skapa ett klimat för kreativ och framåtsyftande kritik, kritik som gör det möjligt att bygga vidare.

Dagens match var en bra ÖSK-match. Kalmar hade i princip ingenting den tid jag var där. ÖSK spelade ibland riktigt bra. Emil Berger, min favoritspelare från i fjol men som i år varit felpasskung var åter den som kunde se crossmöjligheterna och som i kväll lyckades mycket bättre än tidigare. William Atashkadeh slet och är duktig. Tyckte att såväl Holmberg, Astvald som Wiktorsson och Samuelsson gjorde bra insatser. Backlåsen testades inte under den tid jag satt på BA så det kan jag inte ha så mycket att säga kring. Och Tobias Grahn kom igång i andra på ett sätt som inte setts tidigare. ÖSK var på g i kväll. Inte framme. Men på g.

Men det saknades mål. ÖSK vann skottstatistiken med mer än 10 skott. Men det räcker inte.

Så ska ÖSK byta tränare, sälja spelare eller skaffa stjärnor? Jag tror inte det.

Jag tror att det handlar om att både våga fortsätta på den inslagna vägen. Se bara hur många unga spelare som fanns på plan i kväll. Fundera över fortsättningen.

Men det finns två saker man kan fundera över.

Dels profilen på föreningen, laget, klubben. ÖSK är klubben som aldrig vunnit något. ÖSK är klubben som degraderats på grund av att det fattades några tusenlappar (fast det egentliga skälet var att Lagrell & Co behövde en landsortsklubb att statuera exempel med). ÖSK är alltid underdogs, slår från underläge. Men de senaste åren har man försökt sätta en annan bild av klubben. Det har inneburit rätt många bra saker, men skapar bekymmer när det blir som i år. Kanske ska man försöka vrida bilden något tillbaka. ÖSK är laget som alltid slår ur underläge. ÖSK mot resten av Fotbollsverige. ÖSK som underdogs.

Dels måste det finnas mervärden som publik. Idag kom 4700 pers på matchen. Snart har ÖSKs publiksiffra halverats från toppåret. Ingen, eller i vart fall få, vill se ett förlorande lag. Så vad ska då ÖSK göra? Svaret är sannolikt att våga. Att våga fortsätta på den inslagna vägen med unga, egna produkter. Men också att våga satsa framåt. När sommaren kommer behövs sannolikt något nyförvärv. Varför? Därför att spelet är så. Därför att vi i publiken vill hoppas, glädjas och tro på att det kommer ljusare tider. Fotboll är ständiga förhoppningar, ständiga förändringar, ständiga förväntningar. Det är också en del av spelet.

Media: NA, NA2

Det politiska läget

Måste erkänna att jag inte tittade på hela partiledardebatten. Inte ens halva. Först var det fåren som behövde ha sitt, byggde ytterligare fem lammboxar. Och sedan var det ju Inter-Milan. Fick se Zlatans snygga mål några sekunder in i andra halvan. Och sedan Maicons kanon i 84 tror jag. Men då hade ju Milan redan lagt av. Nästan bara Zlatan som sprang och kämpade efter 2-2, märkligt nog. Och efter 3-2 gick de flesta... Sannolikheten att Zlatan nästa år spelar i Real, eller i Man C eller varför inte i Man U, ökade nog ett antal hundra procent.

Men det jag såg räckte.
Å ena sidan Alliansen:
Reinfeldt - lugn, duktig men saknar glöden som han egentligen aldrig haft. Denna lugnhet var en vinnare 2006, men är den det 2014?
Björklund - lysande på skolfrågan och rätt torrolig, men lider av att partiet inte har större opinionsstöd.
Lööf - Försvann totalt.
Hägglund - en bra partiledare i ett parti med problem, märks tydligt att han egentligen saknar riktning.

Å andra sidan oppositionen:
Löfven - lugn men minst lika tråkig som Reinfeldt. Fast frågan kvarstår kring hans politik. Just nu fungerar det med att vara ickeJuholt, men sedan?
Fridolin - pratar så väl om allt mellan himmel och jord. Men det blir ofta alldeles för "rätt" och då hänger det inte ihop.
Sjöstedt - Jag har extra svårt att vara objektiv kring vänsterns partiledare, men viss har de problem...
Åkesson - Jobbar hårt på att skapa en annan bild av SD. Men frågan är om Åkesson själv är för mycket SD-ig...

Denna analys är inte objektiv, det erkänns, så jag väljer att åter fokusera på Folkpartiet. Men först en liten europeisk runda.

I Frankrike vann en socialist som lovade ett annat Frankrike. Det fanns ett par tydliga fiender. Dels den sittande presidenten. Dels det skrämmande EU och dess ekonomiska politik. Frågan är nu vilken politik som kommer att bli följden.

I Grekland förlorade alla. Eller nästan. Nynazisterna vann. Och några vänsterpartier. Och här var fienden uppenbar. Även fast de flesta greker vill vara kvar i EU och inom euron så vill man inte ta konsekvenserna av det. Finanspaktens krav på ekonomisk stabilitet var den stora fienden.

Men i Tyskland, i deltstatsvalen i Schleswig-Holstein, fick det liberala partiet FDP 8,5% av rösterna. Det är en framgång för ett parti som på senaste tid varit totalt uträknat från tysk politik.

Så vart leder då detta? Ett par tankar.

Det är bra med en yttre fiende. I Frankrike och Grekland var fienderna rätt uppenbara. Men även i svensk politik har det handlat om att skapa fiender. Socialdemokraterna har under årtionden skrämt med högerspöket. Moderaterna har lika ofta skrämt med kommunistskräcken. Partierna har varit varandras förutsättningar, skälet för att man kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna har genom åren varit bäst på att måla sin bild av motståndaren.

Det är också bra med en egen vision, ett alternativ. Visst kan visionen vara fullständigt galen, som i Grekland där yttersta höger och vänster dansar armkrok med varandra. Men ett parti utan visioner, som bara blir förvaltande, är kört. Det gäller Grekland såväl som Sverige.

Och det finns en framtid för liberala idéer och liberala partier. Det kanske inte handlar om att vinna de 27% av väljarna som kallar sig liberala, utan kanske de 8,5 % som gör ett mycket medvetet liberalt val. Framgången kan, som m och s i Sverige jobbar för, ligga i själva makten. Men framgången kan också vara att vinna de väljare som röstar på ideologi istället för på makt. Och det kommer till slut ändå vara de ideologiska styrkorna som kommer att vara avgörande.

Jag menar att vi i Folkpartiet i Sverige måste göra fyra saker:

Vi måste vara överens om hur läget i landet ligger. Hur ser människor på sin nutid och sin framtid. Vilka problem och utmaningar finns för individer och för grupper? Varför gör man de val man gör? Vilka förändringar i samhället kan vi räkna med i framtiden? Men samtidigt - vilka lösningar har vi som politiker på frågor som vanliga människor aldrig ställer?

Vart vill vi? Varför finns vi som parti och som bärare av den liberala ideologin enligt vår tradition? Vilka är våra unika förslag för att lösa människornas problem idag? Och vilka förslag är inte liberala?

Hur tar vi oss dit? Vilka sakpolitiska ställningstaganden måste vi göra? Hur skapar vi ett parti och aktiviteter där både sakpolitik och framtoning förstärker den liberala bilden? Vilka frågor ska vi engagera oss i, och vilka ska vi prioritera bort?

Och den slutliga, svåra frågan: Vilken är vår väljargrupp? Det är bara att acceptera att om man driver en politik för alla, så driver man politik för ingen. Om man prioriterar allt, prioriterar man inget. Så hur kan man jobba med en politik och en politisk kommunikation som gör att de människor som tror på den liberala agendan också röstar med det liberala partiet?

Jag tror att Folkpartiet måste förtydliga både den liberala profilen och den liberala berättelsen. Vi måste våga vara mer liberala i ekonomisk politik, i integrationspolitik, i valfrihetspolitik. Vi måste våga vara mer liberala när det handlar om utbildningspolitik, i äldreomsorgspolitik, i miljöpolitik. Men vi måste också vara bättre på den liberala berättelsen, den berättelse som handlar om "varför".

Varför det är så viktigt för barnet på väg in i förskoleklassen att få lära sig läsa, räkna och skriva, att lära sig för livet och för vishetens skull.
Varför det är så viktigt för den gamla kvinnan att få fortsätta vara människa med rätt att leva, välja och vårdas som unik individ.
Varför det är så viktigt med tilltro till engagerade entreprenörer som driver företag för egen och för andras skull.
Varför det är så viktigt för samhället med en levande natur, där omistliga värden värnas för kommande generationer, för barn och barnbarn.

Det finns en framtid för en stark och livskraftig svensk liberalism. Men vägen dit är vare sig bred eller enkel.

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, AB, AB, AB, Expr, Expr, NA

2012-05-04

Ett annat liv

Läser förra helgens två DN-artiklar om svensk skogspolitik. Väntar med spänning på morgondagens fortsättning.

En del påstår att svensk miljöpolitik är bäst i världen. Jag tillhör inte dem. Visst är vi framgångsrika på flera områden, men en stor del av vår goda miljö beror på att vi är få människor på stor yta och att vi haft vattenkraften att tacka för en renare luft än annars.

Men det finns ett område där vi knappast kan slå oss för bröstet. Det är skyddet av naturen, av skönheten och upplevelserna och den biologiska mångfalden.

Under lång tid har vår natur mest använts som en oändlig resurs som man kunnat hantera hur som helst.

När de första naturreservaten bildades 1909 (Garphyttan var ett av dem) var det utifrån en nationalromantisk idé om att spara och värna det bestående. Men ända till idag har naturen och den biologiska mångfalden mer setts som en sport för en liten klick, ett särintresse, som stått i motsats till de som vill utveckla och förnya.
Vitsippsmångfald i Ökna. Småbondeansvar.

Så vart har det lett? Vi har aktivt tagit bort kanske 95% av allt det vatten som fanns i jordbrukslandskapet för 150-år sedan. Det har lett till en enorm förändring av artsammansättningen. Många av de arter som förr var vanliga, är idag enbart ett minne. Jordbrukslandskapet trivialiseras. Skönheten utarmas.

På samma sätt är det med skogen. Numera inte skog. Trädplantager, med korta livslängder, är inte ett hem för arter och liv. DNs artikelserie visar på den inte alltför ljusa framtiden.

Och havet dör. Jag minns min barndoms somrar på Gotland med glädje. Rent, friskt vatten, fyllt av fisk och liv. Nu alldeles för ofta en illaluktande vätska. Och ändå är Gotland en del av det hyfsat friska havet.

Och älvarna, åarna, bäckarna, dikena. Hur många finns kvar? Hur många är opåverkade? Hur många är  hemvist för liv?

Nu står ytterligare en strid om naturen. Jag gillar inte kärnkraft, men jag är enormt skeptisk till den vindkraftsexplosion vi nu ser runt om i landet. Vindkraften har ett eget spår, får byggas utan hänsyn till vare sig natur eller skönhet. Är det rimligt? Är den förfulning av landskapet som vindkraften innebär bättre än vattenkraftens förfulning? Var kommer vi i framtiden att finna rent, rinnande, fritt vatten och ren, fri, ostörd vind?

Och så får man veta det man egentligen alltid vetat. Att den biologiska mångfalden är värdefull. Att det till och med går att sätta ett ekonomiskt värde på den.

Som liberal kan jag ändå känna mig stolt över en del saker som hänt. Strandskyddet på 1950-talet. Naturvårdslagen på 1960-talet. Nationalälvarna på 1970-talet. Vitryggen på 1980-talet. Men sedan har det varit rätt tyst. Visst har partiet haft bra program, men det har inte skett något.

---

Idag blev jag tvungen att att åka hem tidigare än beräknat. Fick hämta barnen på dagis trots att de bort vara hemma. Telefonsammanträdet jag satt i blev jag tvungen att avbryta mitt i.

Hemma lammade en tacka. Vi vet att det blir problem med henne. Lammen kan inte dia de första dagarna. Nu kom de en fredag eftermiddag. Tack Gud för det! Så det blev hem för att mjölka ur och sonda i. De första två timmarna är viktiga. Men nu är det heldygnstjänstgöring som gäller. De små liven ska få i sig 600 ml de första 18 timmarna. Kanske 60 ml första gången. Sedan mer. Men det blir lite jobb hela natten.

En liten tacka och en bagge, tillsammans med mamma får.
När jag går ut från ladan straxt före tio håller jag på att krocka med en fladdermus. Kanske är det den gråskimliga, den som brukar sjunga i novemberkvällarna. Borta i öster ropar kattugglan. Nej förresten, det är två stycken, två hanar som duellerar. Boängsgårdens kattuggla mot Håkansgårdens. Och taltrasten sjunger in natten.

Det finns en risk att politik blir allt i ens liv, och därmed inget. Det finns en risk att politiken blir ett spel, att det viktiga är att vinna, att besegra fienden både i sak och person, och inte vad vinsten sedan innebär. Det finns en risk att politiken bara blir de dagliga besluten, att man inte orkar lyfta blicken över dagordningen och både se det som varit och försöka se det som ska bli.

Men att vara en hjälp vid en lammning är också ett liv. Att lyssna till taltrasten hemma på gårdsplanen är också ett liv. Att söka stillheten när mörkret sänker sig över skog och äng är också ett liv. Ett annat liv. Rätt ofta ett bättre liv. Men alltid ett annat liv.

2012-04-26

Varför har liberalismen så svårt i svensk politik?


När den senaste Novusmätningen redovisas är Folkpartiets opinionsstöd bara drygt 5 %. Utvecklingen är i sig inte förvånande. Efter Stefan Löfvens tillträde har allt fokus legat på hans möjligheter att lyfta socialdemokratin. Samtidigt har den skickligt spunna ”sanningen” om regeringens trötthet smittat av sig på samtliga allianspartier.

Det är uppenbart att socialdemokraterna efter Juholt tagit sig ur den grop de själva grävde. Frågan är om gropen fyllts igen, eller om det är så att Löfvens framgångar i huvudsak beror på att han än så länge är skickligare att balansera än sin föregångare. Gårdagens bleka presentation av den första delen av socialdemokraternas alternativa vårbudget pekar på de balansproblem Löfven har att hantera.

Och det lär bli värre. Kommer han att söka lösningarna till vänster, hos den stora andel av de partiaktiva som drömmer sig tillbaka till Palme och tiden dessförinnan? Till den tid då den offentliga sektorns tillväxt var självklar och resurserna (oavsett om de fanns eller inte) var obegränsade. Kommer han att göra den vänstersväng Frankrike riskerar efter valomgång 2? Och vad händer då med mittenväljarna?

Eller kommer han att fortsätta sin rätt pragmatiska hållning och kopiera eller triangulera Alliansens politik? Skattehöjningar som inte drabbar medelväljaren? Lite ökade bidrag till vissa grupper, men inget som egentligen förändras? Och vad händer då med vänsterfalangen och trovärdigheten?

Frågorna är många. Svaren få. Tiden fram till supervalåret 2014 kommer att bli intressant. Striden om regeringsmakten kommer att bli tuff.

Som liberal måste man ändå fundera över varför den svenska liberalismen är så svag. När frågan ställs säger sig 27 % av svenskarna sympatisera med liberala tankar. Men bara 7 % röstar på det liberala partiet. Kanske en liten andel av Centerpartiets väljare anser sig vara liberala, men det är på marginalen. Frågan vi måste ställa oss är var de andra 20 % finns.

I Danmark ser det helt annorlunda ut. De tre liberala partierna samlar där 42 % av väljarkåren. Det högerliberala Venstre 27%, det vänsterliberala Radikale 9,5% och Liberal Alliance 5 %, ett parti med högerliberal ekonomipolitik och vänsterliberal välfärdspolitik. Partierna ökade med sammanlagt 13 mandat det senaste valet.

Sverige och Danmark skiljer sig i flera avseenden. Framförallt har aldrig den danska socialdemokratin klarat av att göra det danska samhället lika korporativt som det svenska. Medan svensk socialdemokrati medvetet påverkat samhällets alla sektorer (det är inte en händelse att till och med Svenska Fotbollförbundet styrs av en socialdemokrat) har det danska samhället varit mer öppet, på gott och ont.

Men vi är också mycket lika varandra. De nordiska länderna är i stora stycken en enhet i det globala perspektivet. Samhällsutvecklingen är likartad.

Ändå har den danska liberalismen klarat av att bli både samhällsbärande och radikalt på samma gång. Men i Sverige har vi två partier som istället för att vara liberala, allt mer blir varandras spegelbilder kring ett konservativt vaktande av det allmänintresse som ska vinna nästa val. Visst har det ena rötterna i en borgerlig idétradition och det andra i en socialistisk. Men i fråga efter fråga är de varandras likar.

I ett sådant perspektiv borde det finnas plats för ett liberalt alternativ, ett alternativ som inte räddhågset söker den medvind som rätt placering i opinionsströmmen ger, utan som medvetet kryssar mot ett givet mål. Inte ett parti som ser makten som värdet, utan ett parti som tar sina ideologiska värderingar som en självklar utgångspunkt för hur politiken ska formuleras.

Men idag är vi inte där. Ibland är vi till och med på väg åt fel håll.

Folkpartiet har framgångsrikt slagits för en liberalare syn på ett antal etik och moralfrågor (Min egen position är inte partiets i flera av dessa frågor, men jag kan förstå de liberala bevekelsegrunder som ligger bakom). Men där har liberalismen tagit slut, eller i vart fall paus. Inom det ekonomiska området, inom näringspolitiken, inom det sociala området, i synen på civilsamhället har det saknats en tydlig liberal bild.

Det enda område där liberala grundvärderingar i huvudsak fått styra är utbildningspolitiken. Där ser vi också nu många positiva förändringar.

Frågan är vad som händer i framtiden. Vågar Folkpartiet ta ytterligare steg mot ett liberalare alternativ?

Ibland frågar man sig verkligen. Det utspel Liberala Kvinnors ordförande gjorde tillsammans med det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande kring mer statlig reglering av familjebildningen är ett av de avsteg som aldrig borde göras. Liberalism handlar alltid om att söka liberala svar på frågor som medborgarna har, inte att en elit (feministisk eller inte) ska påtvinga människor ett sätt att leva som de menar är det rätta.

Just nu finns ett ”window of opportunity” för svensk liberalism. Folkpartiet har alla möjligheter att öppna det på vid gavel. Men då måste vi våga. Det handlar om att våga stå upp för alternativ inom såväl skola som vård och omsorg. Det handlar om att värna äganderätten och inte skapa konstruktioner som minskar näringslivets möjligheter (även inom offentligt finansierad verksamhet). Det handlar om att värna ett samhälle som är tryggt, och som därmed värnar den personliga integriteten. Det handlar om att formulera en liberal ekonomisk politik som ger medborgaren mer makt över sina inkomster och ger samhället större framtidsutsikter. Det handlar om att skapa en modern demokrati, och en modern offentlig sektor, som inte lägger sig i mer än vad medborgarna kräver och vill betala för och som i vissa fall ska retirera för att öppna för andra lösningar. Det handlar om att värna välfärden genom att se vilka värden som är oundgängliga för ett framtida välfärdssamhälle, och vilka verksamheter som bara är rester av tidigare socialistisk politik.

Sverige behöver ett liberalt parti som kan påverka politiken i liberal riktning. Ett parti som vågar. Ett parti som vill.

Det är bara att sätta igång och jobba!

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, EX1, EX2, TV4

2012-04-25

Vi är för allt bra!

I går kunde vi läsa om restaurangbranschens beräkningar kring vad den sänkta restaurangmomsen inneburit. Det handlar dels om att tusentals jobb skapats och/eller värnats. Dels handlar det om att det faktiskt inneburit sänkta priser, även om sänkningarna ännu inte är särskilt stora.

När regeringen beslutade om att sänka restaurangmomsen var skälet huvudsakligen att stärka en av de sektorer som skapar instegsjobb. Många unga jobbar inom restaurangbranschen. Många med invandrarbakgrund likaså. Trösklarna skulle sänkas.

Kritiken var rätt hård. Oppositionen talade om stöd till McDonalds, om räkmackor och om åtgärder som inte gav effekt. När Magdalena Andersson tillträtt som ekonomiskpolitisk talesperson för socialdemokraterna fortsatte hon, fast med andra ord, kritiken. Idag, när socialdemokraterna presenterar sin alternativ-vårbudget, är sannolikt ett avskaffande av den sänkta restaurangmomsen med som en del.

Men frågan är vad som händer i framtiden.

Socialdemokraternas politik har de senaste åren varit en spegel av Alliansregeringens politik. Först ett kraftigt avståndstagande, en enorm politisk retorik mot den högervridning som nu sker. Sedan en långsam anpassning under betydligt mindre buller och bång. Slutligen ett accepterande av den politik som bara något år sedan varit höjden av högervridning.

Det gäller jobbskatteavdragen. Men det gäller också frågor inom så skilda områden som skola, socialförsäkringar och äldreomsorg. Sannolikt kommer Jan Björklunds skolpolitik nu att bli än mer accepterad av socialdemokraterna. När ansökningarna till lärarutbildningarna ökar ges Björklund rätt, så vad gör kritikerna?

Under Stefan Löfven har detta blivit övertydligt. Stefan Löfvens socialdemokrater har en enda politisk agenda: "Vi är för allt bra! Och mot allt dåligt!"

Följdfrågorna måste då bli: Vad är bra? och Vad är dåligt?

Och hittills har socialdemokraternas svar varit ungefär så här: Vi vet ju inte förrän vi vet. Vi vågar knappt lägga egna förslag eftersom vi inte vet om de fungerar bra eller dåligt. Och eftersom förslagen inte genomförs, kan vi ju inte vara säkra på om vi är för allt bra och mot allt dåligt. Därför blir det mest fina ord och innehållslösa tal.

Just nu är socialdemokraterna emot såväl restaurangmoms som lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men dagen före deras alternativa vårbudget presenteras kommer nya siffror som visar något annat än vad de tidigare byggt sin argumentation kring. Frågan är nu om de kommer att ändra politik. Först genom att sluta prata om restaurangmomsen. Sedan att anpassa sig till den. Till slut anamma den. Kommer avskaffandet att vara kvar i Löfvens och Anderssons höstbudget? Eller försvinner den först nästa år?

För Folkpartiet och Alliansen innebär detta ett bekymmer och en möjlighet. Att slåss mot en geleklump är rätt jobbigt. Hur man än slår så tas slaget upp utan att klumpen påverkas. Stefan Löfven låter hittills som om han är för att bra som Alliansen står för, men mot allt dåligt. Och han har hittills haft möjligheten att avvakta och se vad som fungerar bra och mindre bra.

Men Löfven är lika bunden som företrädaren Juholt i det parti som inte vet vart det ska, som inte har någon egen politik, som vill vara vänster men som inser att det borde vara höger. Så fort han lägger skarpa förslag kommer hans parti att reagera. Antingen höger eller vänsterkanten. Så fort de skarpa förslagen kommer stelnar geleklumpen och blir möjlig att bemöta.

Så Folkpartiet och Alliansen måste fortsätta att lägga tydliga förslag som bygger en bild av det positiva Sverige, Sverige för arbete och välstånd, Sverige för framtid och förnyelse. Huvudansvaret ligger på Fredrik Reinfeldt som måste bli mer visionär. Men för Jan Björklund och oss liberaler ligger vägen mot framgång både i opinion, val och politik öppen. För till syvende och sidst kommer denna bild att visa sig starkare än det parti som likt en ogreppbar geleklump är för allt bra och mot allt dåligt utan att veta vad vare sig det ena eller det andra är.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3, SR1, SVT1, TV4-1, TV4-2

2012-04-24

Tystnadens väg

Jag går i mitt paradis. Den lilla vägen upp genom min skog. På ena sida stortallarna och skräpskogen med granarna. På andra sidan hagen med björklunden. Där betar fåren fortfarande i väntan på lammning.

Vägen är inte lång. Några hundra meter bara. Skogen är som vilken skog som helst. De höga naturvärden som finns i den är lätt räknade.

Men en kväll som denna i slutet av april, när den vinter som envist bitit sig kvar i fjolårsgräset plötsligt släpper taget och gårdagens regn och snöglopp glöms, är värdet av denna markplätt omätbart.

För mig finns vissa fåglar som ger mer glädje än andra. Sädesärlan är en sådan. När hon kommer trippande på stalltaket den 5 april, när hon springer över gårdsplanen en stekhet dag i juli, när hon förvånansvärt nog uthärdar en kylig oktoberdag. Taltrastens vackra flöjttoner en annan. Livet får ett annat djup när vårkvällen fylls av trastsång.

Men det finns ingen som rödhaken. Hur ska man beskriva de känslor hans sång skapar? Hur ska man beskriva hans sång? Som en bäck genom urskogen som plötsligt skimrar fram när vårsolen tränger igenom molnen. Stilla forsande, porlande, lugnar ner sig någon sekund för att sedan kasta sig ut igen i en ofattbar glädje. Hur kan en så liten varelse förmedla en sådan glädje, ett sådant hopp? Våren kommer! Livet börjar igen! Här, just nu, för dig!

På hösten en helt annan. Stilla smyger han i syrenbuskarna. Tickar försynt och låter ibland även mig få en skymt av det bröst som mer skimrar av mjukt orange än rött. Av vårens extatiska sångare finns inget kvar. Som sammet rör han sig bland tystnande färger. Och väcker en annan form av stilla glädje. Och eftertänksamhet. Vemod.

Min lilla väg genom min skog, den skog som ingen annan än jag eller Gud Fader kan förändra, är en väg av tystnad, även de vårdagar fåglarna sjunger som mest. Där finns alltid tid för tanke och kontemplation. Där finns tid att söka tiden efter.

Dagens samhälle är så fantastiskt snabbt. Allt ska hända nu, och har det inte redan hänt är det för sent. Det långsiktiga mäts i månader, eller kanske något år. I den politik och den demokrati som egentligen är en lovsång till långsamhet och eftertanke, blir snabbheten allt mer tydlig. Sannolikt är det nödvändigt. Demokratin kan inte vara ett reservat av oföränderlighet i ett samhälle där förändring är norm. Men frågan är om det är bra.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter gemensam kunskap, gemensamma världsbilder, gemensamma språk. Demokratins grund är egentligen det långsamma samtalet, där teser ställs mot antiteser, där argument bemöts av motargument och där synteser och kompromisser hittas. Men idag handlar det mer om yta än om djup. Politiken blir en spegel av den senaste opinionsmätningen. Samtalet ersätts av ett skrikande i ett debattprogram. Argumenten får 30 sekunders mediatid. Artiklarna i tidningarna blir allt kortare.

Detta påverkar demokratin. Och det påverkar vårt samhälle. Det märks inom flera politikområden. Etik och moral, exempelvis, är idag mycket mer en fråga för hur vuxensamhället ska få sina krav omedelbart tillfredsställda än om hur vi hittar ramar för en långsiktigt hållbar mänsklig samexistens där vi värnar de sårbaraste.

Men det finns nog inget politikområde där kollisionen mellan dagens krav på snabbhet och demokratins långsamma vindlingar blir mer tydligt än inom miljöpolitiken. Här har vi naturvården, där art efter art försvinner ur livsväven därför att vår livsstil och vårt livssätt förutsätter det. Här har vi klimatpolitiken, där de åtgärder vi vidtar idag kanske får konsekvenser först om 100 år. Och här har vi miljöpolitiken, där vi använder biosfären som ett fullskaleexperiment för kemikalier - och kanske ser resultatet om en generation eller två.

För att värna den skapelse som vi lever i, borde vi levt långsammare, eller i vart fall agerat långsammare, under en mycket lång tid. Och nu, i den elfte timmen, borde vi agera snabbt, även om resultaten visar sig först någon gång i framtiden. Men med den samhällets och politikens logik som idag råder, kan man inte lova resultat någon gång i framtiden. Det är ju här och nu som gäller...

Så frågan är vad som händer med rödhaken, taltrasten och sädesärlan i framtiden. Kommer mina barn och barnbarn att kunna gå den lilla vägen mellan gammeltallarna och skräpskogen på den ena sidan, och björkdungen med betande får på den andra? Kommer deras aprilkvällar, när den eländiga vintern äntligen släppt taget om fjolårsgräset, att fyllas av mästersångarnas stilla, forsande toner? Kommer tiden att finnas att inte bara tänka, utan att tänka efter?

Och var finner de sin tystnadens väg, den väg som kan leda tanke och ord att söka tiden efter?

Allt var bättre förr!

I går kom jag hem från fotbollen, ÖSK mot Elfsborg. En rätt väntad förlust, 0 - 2. Det känns knappast som om det är dessa matcher ÖSK ska vinna i år. Om det varit för några år sedan hade jag varit knappt talbar, vresig och vred. I går, mer ett ryckande på axlarna. För det är bara att inse, allt var bättre förr, när Folkpartiet styrde i Örebro.

För så är det ju - den sportsliga utvecklingen är ju en spegel av den politiska.

Förr, när Folkpartiet styrde i Örebro, blev Örebro Sveriges Idrottshuvudstad. Det berodde på både bredd och elit, på många fantastiska lag och fantastiska prestationer, och ett enormt engagemang från massor av ideella krafter.

Men nu, när sossarna styr, rasar allt!

När Folkpartiet styrde låg ÖSK i topp i fotbollsallsvenskan. När sossarna styr ligger ÖSK sist.

När Folkpartiet styrde gick ÖSKs handbollstjejer som tåget mot eliten. När sossarna styr går de motsatt väg.

När Folkpartiet styrde var ECO Örebro basket på uppgång. Nu, när sossarna styr, sladdar de och vinner knappt en match.

Det var till och med så att Örebro Volley, trots att man hade en tränare som inte klarade av att skilja idrott och politik så sosse han var(är) (fast då var det inte officiellt men det var inte så svårt att gissa), gick bra. Men nu, när han är en del av de styrande sossarna, går det dåligt.

Folkpartiets positiva idrottsinverkan sträckte sig till och med utanför kommungränserna. Som starka regionala förespråkare, som exempelvis hellre ser att Hallsberg stärks som kombiterminalplats än låter skattebetalarna i Örebro konkurrera med stora risker som följd, gladdes vi åt Degerfors som blev allt starkare i Superettan. Och LIF Lindesbergs oranga orkan (orange är förresten den färg som Folkpartiet använde långt före Alliansen) svepte in över Sverige. När nu sossarna styr sladdar Degerfors i Superettan och LIF Lindesberg har långt till eliten.

Det finns de som påstår att idrott och politik inte hör ihop. Men det är bara att kolla tabellerna och se skillnaderna mellan ett liberalt Örebro och ett där sossarna styr. Framgång mot kräftgång helt enkelt.

Typ:-)

Media: NA1, NA2, NA3, Radio Örebro,

2012-04-23

Lokal liberal utmaning

Allt fler pekar på det sammanpressade politiska läget i Sverige. Det finns två partier som kopierar varandra. Moderaterna säger sig vara det enda arbetarpartiet. Och socialdemokraterna påstår sig vara ett arbetarparti. Även om socialdemokraterna inte kommit med någon egen politik sedan Stefan Löfven tillträdde, låter deras kommentarer till Alliansens politik som ungefär samma.

I förra veckans blogg skrev jag lite om behoven av en ny liberal ekonomisk offensiv. Vi kan inte fortsätta att lägga oss platta för vare sig det ena eller det andra "arbetarpartiets" ekonomiska politik. Det måste finnas en egen liberal agenda, en politik som ser till näringslivets behov, som ser hållbar tillväxt som central och som vill lägga en grund för växande människor.

Nationellt kommer vi liberaler att behöva bli tydligare. Jag menar att det finns en rädsla för att stå upp för liberalismens grundteser. Det finns fortfarande alldeles för många som är uppväxta och formade av den socialdemokratiska tankehegemonin. Fredagens gemensamma artikel från kvinnoförbunden om det socialistiska förslaget om att styra föräldrarnas rätt att hantera föräldraförsäkringen själva är ett typexempel. Denna socialdemokratiska tankehegemoni vilar fortfarande tung över Örebro, en gång den socialdemokratiska kommunsocialismens högborg, och fortfarande en stad som vilar i resterna av 1968.

I den kommunledning vi idag ser, fullständigt styrd av socialdemokraterna, är återgången till det som en gång var övertydlig. Kommunen kan allt, ska göra allt, ta över allt och vara inblandad i allt. Några av alldeles för många exempel:


  • Kommunen bildar bolag som ska konkurrera med näringslivet när det gäller byggande och förvaltande av fastigheter. Affärsmässigheten kommer att sättas på undantag. 
  • Kommunens bolag kräver att underleverantörer ska genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att komma ifråga. Åter sätts affärsmässigheten ur spel, och såväl skattebetalare som hyresgäster riskerar att få betala dubbelt. Samtidigt försvagas det lokala näringslivet när reglerna skrivs så att bara storföretag kommer ifråga.
  • Socialdemokraterna menar att kommunen ska vara med och driva hotell och konferensanläggningar. Istället för att sälja bolag så startar man nya.
  • Socialdemokraterna är inte nöjd med att det finns privata energibolag som i princip bygger ett vindkraftverk om dagen. Istället ska man konkurrera med ett kommunalägt vindkraftbolag.
  • I de flesta kommuner är kommunala fotbollföreningar ett skämt. Men inte i Örebro. Här vill socialdemokraterna starta en kommunal fotbollförening i Vivalla.
  • Valfriheten sätts på undantag, lagen om valfrihetssystem sniglas fram, entreprenörer göre sig inte besvär.
  • Istället för strategiska försäljningar av bostadslägenheter, riskerar socialdemokraterna bolagets status eller ställer hyresgästerna inför faktum: Enorma hyreshöjningar eller minskat underhåll.
  • Och kommunens ekonomi är mest till besvär. Det finns ingen insikt om behoven av att värna en långsiktigt hållbar ekonomi. Socialdemokraterna räknar med att det alltid finns någon annan som räddar kommunens ekonomiska ställning.


Och så vidare...

Mot detta måste det finnas en alternativ liberal agenda. En sådan agenda handlar både om en liberalare ekonomisk politik och ett starkare värnade av långsiktigt hållbar välfärd. Låt mig exemplifiera ytterligare:


  • När socialdemokraterna vill bilda nya kommunala bolag, sätter vi liberaler tilltro till näringslivet. Vi vässar vår upphandling, men låter politiker sköta det offentliga, och det privata sköta näringslivet.
  • När socialdemokraterna hävdar att privata bolag ska driva arbetsmarknadspolitik, menar vi liberaler att bäst arbetsmarknad får vi om näringslivet får sköta sig självt. Flest arbeten kommer om vi har starka, fria och växande företag, företag som tjänar pengar och som kan investera i framtiden. Kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken med skattepengar. Näringslivet driver företag och skapar jobb.
  • När socialdemokraterna vill bilda kommunala fotbollföreningar, visar vi liberaler att vi tror på föreningslivet och det civila samhället. Underifrånperspektivet är självklart för oss. Synen på egenmakt likaså. Ett civilsamhälle och ett föreningsliv som styrs av och från kommunen kommer att leda till svagare föreningar och minskat engagemang från örebroarna.
  • När socialdemokraterna vill sätta spärrar och gränser för valfriheten, bejakar vi liberaler den. Vi tror på varje människas vilja att göra sina egna livsval, i skolan, som förälder, som gammal eller som anhörig. Valfrihet och mångfald är självklara i vårt Örebro.
  • När socialdemokraterna påstår att bara ÖBO kan garantera bra boende, väljer vi liberaler en annan väg. För oss är det mindre viktigt vem som äger lägenheterna, men viktigare att alla lägenheter är bra. För oss är det viktigare att det byggs fler hyresrätter i Örebro, än att det är ÖBO som ska bygga dem. När socialdemokraterna leder ÖBO mot enorma hyreshöjningar eller kraftigt minskat underhåll, vill vi värna hyresgästernas rätt till begränsade hyreshöjningar och fortsatt starkt underhåll.
  • För oss liberaler är en långsiktigt hållbar ekonomi alltid grunden för en lika långsiktigt hållbar välfärd. Det innebär att vi värnar en växande, framåtsyftande, förändringsbenägen kommun. Vi vet att Örebro kan bättre. Vi ser Örebros potential, men vi ser också alla de begränsningar årtionden av socialdemokratiskt styre satt kring kommunen.

Idag presenterades åter Svenskt Näringslivs mätning över läget i näringslivsklimatet i landets 290 kommuner. Örebro parkerar fortfarande på 122 plats. Det är dåligt. Det tyngsta skälet är att Örebro hittills inte haft politiker som förstått sig på näringslivets villkor. Det senaste årets återgång till socialdemokratisk kommunsocialism riskerar att försämra läget ytterligare. Men det beror också på ett näringsliv som har alldeles för många företrädare som insocialiserats i socialdemokraternas tankebanor.

Örebro skulle behöva ett friare näringsliv, ett näringsliv med företrädare som vågade ryta till mot kommunen. Istället har vi alldeles för ofta näringslivsföreträdare som tror att framtiden ligger i att hålla god min i elakt spel och spela på politikernas villkor. Och historiskt har de sannolikt gjort rätt. Vänskap med rätt socialdemokrater öppnade dörrar till framgång.

Örebro behöver ett starkare näringsliv för jobb och framtid. Örebro behöver bli liberalare för att lägga grunden till detta starkare näringsliv, för jobb och framtid. Örebro behöver ett starkare Folkparti.

Media: AB, SVD, NA, EX,

2012-04-19

Välkomstanförande, Äldreriksdagen 2012


Deltagare på Äldreriksdagen 2012

När jag var ung, för mycket länge sedan, och drömde om vad jag skulle bli när jag blir stor som alla unga gör, ville jag bli sjuksköterska. Men jag var inte helt säker, för det är man ju inte alltid som ung. Det gällde att prova på.

Med bara en teoretisk gymnasieutbildning i fickan sökte och fick jag anställning på en nyöppnad vårdanläggning för främst äldre. Långvård. Mest nattjänst. Vi var för det mesta tre i personalen. Två biträden och en sjuksköterska som delade ansvaret mellan vår avdelning och de två andra i huset. Mer än 20 gamla. Avdelningarna hette förresten 501, 502 och 503.

På vår avdelning blandades det rätt friskt med patienter. Här fanns gamla människor, trötta och sjuka av ålder. Här fanns inte fullt så gamla, men samtidigt sjukare människor. Och så fanns det någon i medelåldern med en diagnos som innebar en lång väntan på…

Här fanns fyrsalar och tvåsalar och enkelrum.

Jag gillade jobbet. På natten fanns det ibland tid att prata med de patienter som inte kunde sova. Mellan blöjbyten, ombäddningar och sondmatningar och ibland närvaro i livets absoluta slutskede.

Men när jag funderade högt över mina framtidsplaner inom vården var det flera bland personalen som sa ungefär så här: Tänk dig för. I framtiden kommer du bara att få jobba med äldre.

Och jag bytte bana.

Ibland har jag funderat över det råd som mina arbetskamrater gav mig. Inte minst de senaste åren när mitt ordförandeskap i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg delvis lett mig tillbaka till den bana jag var på väg in på i tonåren. Lika ofta har jag funderat över skillnaden mellan dåtidens långvård och dagens äldreomsorg.

Det finns de som påstår att äldreomsorgen var bättre förr. Jag delar inte den synen. Omsorgen om äldre människor utvecklas hela tiden av olika orsaker. När samhället förändras måste också vårt sätt att ta hand om en gammal människa förändras.
Nya livsmönster ställer nya krav.
Nya vårdmöjligheter ger nya förutsättningar.
Ny teknik skapar nya möjligheter.
Och systematiserad forskning och erfarenhet lägger grunden för kunskapsspridning och ökad förståelse för både det friska och det sjuka åldrandet.

Men det är många bitar som måste på plats.

Sveriges Kommuner och Landsting till exempel. Förr två förbund. Nu ett. Det finns ett syfte med detta som inte bara handlar om en effektivare organisation. Och det blir kanske som allra tydligast inom äldreomsorgen.
För vi kan välja att skapa stuprörsorganisationer som blir experter på just sin diagnos eller sin omsorgsidé. Eller vi kan välja att samverka kring varje enskild gammal människa och försöka hitta vägar över de skillnader som olika huvudmän innebär. Vi kan söka vår styrka som antingen kommuner eller landsting, eller som kommuner och landsting i samverkan.

Just nu intensifieras arbetet med att finna vägar över huvudmannaskapsdiket. Kommuner och landsting söker arbeta med varandra på olika sätt över hela landet. Samverkan kring den enskilda individen blir allt tydligare. Men det krävs mer.

Och här har ni, deltagare på Äldreriksdagen, möjligheten att bli än mer av framtidens hjältar. För detta arbete är inget som görs av sig självt. Det är heller inget som görs av en beredning på SKL, eller av staten. För att vi ska lyckas krävs att det finns en tydlig ledningsstruktur och en ledningskultur som är inriktad på samverkan kring den äldre personen. Det är ni som kan öppna dörrarna för och till varandra. Det är ni som gemensamt kan söka den nödvändiga samverkan som behövs för att göra en bra äldreomsorg ännu bättre.

Visst kan både stat och SKL hjälpa till. Och vi gör det på olika sätt.

Ett av de sätten är de prestationsbidrag som kopplat till registreringar i olika typer av register söker vägar att strukturerat och strategiskt knyta vardagens verksamhet till både forskning och erfarenhetsutbyte. När ni registrerar i Senior Alert, i Svenska demensregistret eller hanterar indikatorerna kring olämplig läkemedelshantering innebär det inte bara att kommunen eller landstinget får del av de medel staten ställt till förfogande. Det är främst ett verktyg för att öka förståelsen för hur en bra vård och omsorg för den gamla människan ska se ut. Och det ger möjligheter att sprida goda exempel på hur vi jobbar med och för varje gammal människa som är i behov av våra välfärdstjänster.

Visst kan man ibland fundera över alla dessa register och registreringar. Har de bara tillkommit för att det finns sådana tekniska lösningar? Svaret på den frågan är nej. Rätt använda kommer registren att bilda en värdefull bas för just den strukturerade kunskapsspridning som är nödvändig för en ännu bättre äldreomsorg. Men hela tiden måste vi hålla fokus på vårt uppdrag: Vård till och omsorg för den gamla människan.

På många håll i landet sker just dessa förändringar, just nu. Landsting och kommuner söker nya vägar för samarbete.

I Uddevalla kan en gammal människa med flera sjukdomar komma direkt från sitt vård- och omsorgsboende till den äldrevårdsavdelning som finns. På de flesta andra håll krävs en omväg om akuten. Men i Uddevalla söker man en väg som passar den gamla människan bättre. Och när tiden för utskrivning är inne finns en speciell utskrivningssjuksköterska som i nära kontakt med kommunens socialtjänst jobbar med hela situationen kring den gamla.

I Skara finns ett äldreboende för äldre med demenssjukdomar som knappast använder sömnmedel. Rätt många frågar sig om det är möjligt. Men genom ett strukturerat arbete kring varje gammal människa, genom samtal och närvaro och genom samarbete kring all medicinering går det. Mycket handlar om utvärdering, uppföljning och återkoppling. Vad gör vi rätt? Hur gör vi bättre? Och allt handlar om att se varje gammal människa som en individ med individuella behov och rättigheter.

Uddevalla och Skara kan tjäna som exempel på det som nu händer, och som behöver hända allt mer.

Ett av de vanligaste orosmolnen på den offentliga himlen idag är de demografiska förändringarna. Själva orden förskräcker. De demografiska förändringarna. Men bakom orden ligger något i grunden positivt. Allt fler av oss kommer att leva allt längre. Förhoppningen är också att allt fler kommer att leva både längre och friskare, eller i vart fall längre och med sjukdomar som vi kan behandla så vår livskvalitet är hög långt upp i åren.

De demografiska förändringarna är inget problem. De är en utmaning. En utmaning till oss att göra rätt, att våga förändra och bryta nya vägar.

Visst är det sannolikt att det kan komma att kosta mer om allt fler av oss blir allt äldre. Sannolikheten att fler av oss också blir sjuka på ett eller annat sätt är hög. Vårdkostnaderna riskerar att öka, kostnaderna för omsorg likaså. Men resurserna kommer inte att hänga med i utvecklingen. Då är det viktigt att både våga förnya, förändra och söka nya vägar. Frågorna är många:

Hur gör vi för att den gamla människan ska få ökad hälsa och slippa livsstilssjukdomar?
Hur gör vi för att hålla den gamla människan aktiv, såväl fysiskt som mentalt så länge som möjligt?
Hur gör vi för att minska medicineringen och samtidigt förbättra livskvaliteten?
Hur jobbar vi med att anpassa och individualisera behoven av boende, service och välfärdstjänster för den gamla människan?
Hur gör vi för att den gamla människan ska kunna fortsätta vara en värdefull individ, med rätt att vara just sådan som hon vill vara?
Hur gör vi för att pengarna ska räcka?

Några frågor, i en lång rad. Några frågor som också pekar på värdet av det arbete som görs i alla olika kommuner och landsting.

Vi vet att äldreomsorgen är ifrågasatt idag. Vi kan läsa om missförhållanden och om oacceptabel behandling av äldre människor. Vi vet förvisso att det allra mesta som görs av såväl offentliga som privata aktörer för äldre är bra. Äldreboendena och hemtjänsten fungerar. De allra flesta är nöjda. Men en gammal människa som behandlas ovärdigt är ett fel för mycket.

För att kommuner och landsting ska återta och bibehålla trovärdigheten måste vi både prestera och leverera en bättre vård och omsorg av våra äldre. Och det ska göras i en situation där utmaningarna ökar.

Hur ska vi då göra?

Sanningen är att det inte finns ett svar.

Det finns flera.

Styrkan i vårt sätt att organisera välfärdsarbetet i Sverige är att vi genom kommuner och landsting måste inse att Sverige är olika. Den offentliga servicen kan inte se likadan ut i Stockholms innerstad som i Sveg. Det går inte heller att jämföra Rosengård med Rättvik. I ett land med stora olikheter måste en mångfald av lösningar sökas och svaren på frågorna bli än fler.

Och i en situation där utmaningarna är stora, där De Demografiska Förändringarna hotar, krävs kommuner och landsting som söker nya vägar, som följer upp, utvärderar och återkopplar – och som låter sina grannkommuner och landsting få reda på de goda exemplen och ta lärdom av de sämre.

Framtidens svenska äldreomsorg är inte en ensartad, centraliserad företeelse. Framtidens svenska äldreomsorg bygger på mångfald, en mångfald som är lika mångfacetterad som alla de äldre som behöver den.

När jag för 30 år sedan funderade över vad jag ville bli, och berättade om det, fick jag ett svar som är ganska skrämmande: Fortsätt inte i vården. Du får bara jobba med gamla människor.

Är det ett rimligt synsätt? Knappast.

Människans värde får inte förändras, även om vi förändras som människor. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första. Den insikten och den förståelsen kan inga statliga regleringar eller överenskommelser mellan SKL och Socialdepartementet frammana.

Men kanske är det er viktigaste uppgift. Som politiker och tjänstemän i alla Sveriges landsting och kommuner har ni huvudansvaret för att förmedla en kultur som pekar på just detta:

Alla människor är lika värda. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första.

Egentligen är det där arbetet måste börja.

Och sannolikt är det just för att ni omfattas av den insikten som ni är här. Dagens och morgondagens hjältar i arbetet för en ännu bättre vård och omsorg om oss som är eller ännu inte är gamla.

Välkomna till Äldreriksdagen 2012!

Media: Veteranen

2012-04-18

Ny liberal ekonomisk offensiv!


En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till, är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.

Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får (såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot unga.

Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.

Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier, från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt 3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp. Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna växa.

Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger. Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både nationellt och lokalt.

Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner, på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.

Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor som möjligt.


Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar från 1950-, 60- och 70-talen.

Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!

I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till de allsmäktiga politikerna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, AB1

2012-04-17

Vem styr i Örebro?

Idag har kommunstyrelsen (KS) haft sammanträde. På det sammanträdet fanns ett extraärende som kastats in precis före mötet. Björn Sundin (s) (som ju inte har några hemliga listor men som ändå plockar fram ärenden som ingen vet något om...) ville att kommunstyrelsen skulle besluta om att återstarta TruckStop-projektet. Enligt ansvarig tjänsteman hade man jobbat med det i flera månader. Men ingen från oppositionen har fått veta något. Ärendet - som borde gått genom programnämnd Samhällsbyggnad - kommer direkt till KS och ska sedan omedelbart till KF.

Man kan tycka vad man vill om det (o)demokratiska sätt som ärenden bereds i Örebro kommun idag. Speciellt inom samhällsbyggnadsområdet är hemligheten norm. Och så kan en majoritet handla. Vill man så kan man vara hemlig. Ärenden kan läggas på bordet. Beredningsärenden kan bli beslutsärenden utan förhandsinformation. Bakgrundshandlingar kan saknas. Majoriteten avgör om de vill spela med öppna eller slutna kort. Det är uppenbart vilket spel den nuvarande majoriteten spelar.

Men det som verkligen borde bekymra örebroarna är ekonomin bakom de många besluten om stora investeringar som S-Kd-C-majoriteten nu genomdriver. Investeringsvolymerna har aldrig varit större. Och riskerna med investeringarna aldrig mer oroande.

Under den förra perioden investerade vi rejält. Men som ansvarig för ekonomin var jag alltid noga med att både bedöma de finansiella konsekvenserna, att det helt enkelt fanns pengar för investeringarna, för räntor och för avskrivningar, och verksamhetskonsekvenserna, det vill säga att det finns pengar till de verksamheter som ska använda investeringarna. Eftersom vi gjorde stora överskott fanns pengar till finansiering av investeringar. Och eftersom vi hade koll på ekonomin visste vi att verksamheterna fick sina pengar.

Men det finns ingen ekonomisk kompetens i den nuvarande majoriteten. Vare sig Lena Baastad eller Lennart Bondeson har visat sig ha kontroll på de nödvändiga besluten som måste fattas. Det verkar saknas strategier för att nå en ekonomi i balans. Det handlar om ständiga brandkårsutryckningar. Nämnderna har ingen styrning. Man fattar beslut som man hoppas ska ge resultat nu, men som inte har några konsekvensbeskrivningar på längre sikt. Den ena handen vet inte vad den andra gör. "Besparingarna" på fastigheter är det tydligaste exemplet. Skolnämnderna beslutar nu att lämna lokaler som inte går att avyttra. Kostnaderna för kommunen består, men en och annan nämnd kan påstå att man har tagit rätt beslut.

Majoriteten spelar ett högt spel. Redan från augusti 2011, när man fattade beslut om att ge nämnderna 50 miljoner som egentligen inte fanns, ökade man kostnadsnivåerna långsiktigt. Nu beslutar man om nya åtaganden som vare sig Baastad eller Bondeson har en aning om ifall kommunen har råd med.

Det märkliga med dessa nysatsningar är att de inte kommer inom kommunens kärnverksamheter. Förskolan och skolan, äldreomsorgen och servicen till de med funktionshinder - där sparar Baastad och Bondeson kraftigt. Bara idag kan vi höra om att det i Skolnämnd Sydost finns flera skolor som går med miljonunderskott. Och mer besparingar finns dolda, besparingar som vare sig Baastad eller Bondeson vill visa upp.

Men samtidigt som den socialdemokratiskt styrda majoriteten stänger halva Almbro skola, samtidigt som Navets skola får dra med sig underskott på 3,5 miljoner, samtidigt som man säger upp tiotals lärare, samtidigt som nattsjuksköterskorna minskas och de äldres otrygghet ökar - samtidigt finns det ett område som inte behöver spara.

Idag beslutade Baastad och Bondeson att ge minst 34 miljoner till en P-plats för lastbilar. Den kommer att kosta kommunen 2,5 miljoner per år. Och den nya kombiterminalen (som riskerar konkurrera ut Hallsberg och orsaka stor skada för regionen) får 600.000 bara för utredning. Kostnaden för att färdigställa den kommer inte att stanna vid 34 miljoner. Det nya Norrcity-projektet rullar vidare med konsultkostnader och kommande storinvesteringar. På samma sätt är det med järnvägsutredningen. Konsultkostnader och hundratals miljoner i investeringar.

De sammanhållande länkarna för det område som kan spendera är Samhällsbyggnad och Björn Sundin. Det blir allt tydligare att vare sig Baastad eller Bondeson förmår fördela pengarna efter behov. Sundin begär och Sundin får. Och de som får betala är förskolebarnen, eleverna och de äldre i behov av trygghet och stöd.

Så vem är det som styr i Örebro? Knappast Baastad. Knappast Bondeson. Mer sannolikt Sundin och den grupp han samlat kring sig. Det är ett visst bekymmer för den demokrati som kräver öppenhet och tydlighet. Men det är ett gigantiskt bekymmer för Örebro kommuns välfärd och ekonomi.

Media: NA, SRÖrebro

Rädda Almbro skola!

Socialdemokraternas skolnedläggningspolitik fortsätter. Efter katastrofen runt WUC tar nu Thomas Esbjörnsson nya tag.

Engelbrektsskolan ska flytta till WUC. Man kan ju fundera varför. Är det inte så enkelt att sälja WUC som sossarna trodde? Får man inte betalt? Då blir ju en flytt av Engelbrekt en möjlighet. Men är det rimligt? Om man flyttar Engelbrekt till WUC kommer små barn att behöva köras runt omkring i centrala Örebro. Och den sista centrala högstadieskolan försvinner. För Esbjörnsson var ju just det centrala läget det viktiga när han lovade att värna Rudbecksskolan till varje pris. Men samma logik gäller uppenbarligen inte för Engelbrekt...

Som vi förstått det har denna fråga diskuterats på kommunalrådskansliet under en tid. Som alla frågor ska naturligtvis vi i Folkpartiet kolla på det underlag som finns och de konsekvenser det får. Men denna gång måste sossarna göra rätt. Fråga först och besluta sedan. Vi kommer att kräva att elever, föräldrar och personal får säga sitt före ett beslut tas, inte efter.

Den majoritet som leds av Lena Baastad har uppenbarligen svårt med dialog. Det är hennes ansvar att se till så dialogen med örebroarna fungerar. Men det gör den inte. Och det är främst inom skolområdet som dialogen saknas. Skola efter skola ifrågasätts, flyttas eller läggs ner. Och det sker över huvudena på örebroarna.

Den senaste (knappast sista) förslaget är att lägga ner halva Almbro skola. Eleverna i årskurserna 4-6 ska flyttas till Almby skola. Det innebär att barn kommer att köras långa sträckor, förbi en väl fungerande skola för att gå i en skola som haft tydliga kvalitetsproblem.

Det finns två fel i socialdemokraternas skolpolitik. Det första är att de prioriterar märkligt. Lena Baastad har valt att spara kraftigt på skolområdet. Under hennes ledning tas resurser på tiotals miljoner från skolan. Istället satsar hon på nya kommunala bolag, enorma kostnader för olika utredningar inom samhällsbyggnadsområdet, riskerar pengar på nya kommunala bolag och nu senast satsar hon 34 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar. Den prioriteringen kommer att skapa problem för Örebro i framtiden. Socialdemokraternas nedvärdering av utbildning och studier märks sedan länge i Örebro. SCB kom senast igår med en mätning som visar hur illa länet ligger när det gäller intresse att studera vidare.

Det andra är att det saknas långsiktiga planer. Hela politiken är en radda av nödutryckningar:
Oj - gymnasieskolorna gick faktiskt med förlust. Nu måste vi lägga ner en skola. Vilken har vi inte lovat att bevara?
Oj - vi har för många skollokaler kvar ändå i stan. Vilken skola kan vi flytta? Ska vi leka grisknorrsleken fast med skolor? Den skola som får en nål på sig flyttas?
Oj - de pengar vi ger till skolområdena räcker inte. Våra besparingar märks. Hur ska vi nu göra? Kan vi lägga ner någon skola, men låtsas som om vi inte lägger ner den utan bara flyttar verksamhet?

Helhetssynen saknas. Besparingarna på välfärden märks. Skolområdet påverkas mest. Eleverna drabbas. Och kommunledningen? Lena Baastad är tyst som vanligt. Har Örebro kommun någonsin haft en kommunstyrelseordförande som är så osynlig? Frågan som allt mer måste ställas är vem som styr i Örebro? Vem finns bakom kommunstyrelseordföranden och drar i tåtarna?

Och Thomas Esbjörnsson styr åt alla möjliga håll samtidigt. Mest handlar det om besparingar och om skolorna som någon form av sociala inrättningar. Mycket lite handlar om kunskap, studieresultat och bildning.

Nu ska alltså Engelbrektsskolan flyttas och Almbro skola läggas ner till hälften. Utan konsekvensbeskrivningar. Utan hänsyn till vare sig elever, föräldrar eller lärare. Det är sannerligen dags för en liberal skolpolitik i Örebro!

Media: NA1 och NA2, SR1 och SR2 och SR3, SVT1