Gårdagens predikan

Lukas 10: 23-37
Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er; många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det."
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: " Mästare, vad ska jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig, sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus:
En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.
Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: "Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen."
Vilken av dessa tre tycker du var mannens nästa?
Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet."
Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"

Igår satt jag vid valstugan igen. Ja – det blev inte så mycket sitta. Fyra timmar mest stående och pratande. Men i sensommarvärmen var det en behaglig arbetsdag, trots att det var ytterligare en lördag som gick till arbete istället för vila.

Man önskar att alla samtal vore lika behagliga. Människor som kom för att prata om skolans framtid, hur man får en trygg äldreomsorg, en bra miljö. Men så är det inte alltid. Och det är ett sådant samtal som får mig att börja fundera över den berättelse som Lukas skrivit. En fundering som leder mig själv i en oväntad, men ändå väntad, riktning.

Vem var mannen?

Jag har läst berättelsen om den barmhärtige samariern ett otal gånger. Funderat över hur man ska tolka den i dag. Vem är präst i dagens samhälle? Vem är levit och vem är samarier? Ofta för mig tankarna mot mitt och andra svenskars, eller européers, ansvar för den uppdelade värld vi lever i. Hur vårt sätt att leva minskar andra människors rätt till goda liv. Vi i väst tar bildligt de fattiga människornas kläder, deras naturresurser, deras arbetskraft, deras miljö, för att ge oss själva större möjligheter. Och när de sedan ligger där halvdöda, väljer vi att vika åt sidan, byta kanal på TVn, inte se det som vi är ansvariga för.

Men under dessa dagar vid valstugan har andra tankar alltså vandrat i mitt sinne när jag haft någon minut över till eftertanke inför söndagen.

Vem var mannen?

Två äldre män står bredvid mig vid på torget.
-Vi kan inte ta in fler invandrare, säger den ene.
-Kasta ut dem, säger den andre.
-De kostar för mycket, säger de båda.

Jag försöker argumentera emot. Men deras åsikter går inte att rubba. Nu ska de gå och förtidsrösta. Den ene mannen visar mig en förberedd valsedel. Sverigedemokraterna står det. En sista gång ber jag dem tänka över vad de vill. Med Örebro. Med Sverige. Med världen. Med människorna.

-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.

Vem var mannen?

Det är så lätt att göra sig bilder av en verklighet som inte finns. Jesus pratar om en man på väg från Jerusalem till Jeriko. Vi ser en vänlig man vandra framåt på den torra grusvägen. Plötsligt blir han angripen av hemska rövare. I nästa scen ser vi den högfärdige prästen och överklassleviten som väljer att gå omvägar om den sårade, halvdöde mannen. Sedan kommer räddningen. Den barmhärtige samariern!

Alla ni som gått i söndagsskola och tittat på bilder i böcker, på flanellografer eller planscher kan nog se bilderna framför er. Men tänk om det inte var så.

Tänk om mannen, på väg från Jerusalem till Jeriko, var en riktig skitstövel. Kanske hade han varit inne i staden för att slåss. Uppenbarligen saknade han ju pengar, eftersom rövarna tog kläderna av honom. Kanske hade han supit eller spelat bort dem. Nu skulle han hem till familjen i Jeriko. Hem till en hustru som varje dag var rädd att få stryk. Hem till barn som ständigt oroade sig för att pappa skulle vara full.

Så kom rövarna. Och prästen och leviten. Kanske kände de igen mannen från staden som en av de värsta busarna. Inte konstigt att de tog vägar runt. Vi skulle väl göra samma sak? Som med invandrarna.

-De kommer bara hit och förstör, säger den ene.
-De stjäl, jobbar svart och slåss, säger den andre.

Visst vill vi att människor ska få komma till Sverige. Men snälla ska de vara. Vänliga. Godhjärtade. De andra, onda, elaka, grymma, de kan stanna utanför.
Eller…

Det pågår en långsam förändring utanför kyrkans väggar. Ja förresten, innanför väggarna också, inuti våra hjärtan. En förändringens vind som förförligt viskar:
Gör skillnad på onda och goda. De där andra, de onda, dom ska du hålla dig ifrån. Dom ska du hålla ifrån dig. De är egentligen inte lika mycket värda som andra människor. Vi, dom goda, vi ska ha ett och samma människovärde. Men dom, de andra, de onda, deras värde måste gå att minska. Naturligtvis bara lite, ibland, i nödfall. Bara lite tortyr. Bara något dödsstraff. Bara lite mindre bistånd. Men rejält tuffa straff förståss, för mördare, våldtäktsmän, misshandlare. De onda ska ta det. Naturligtvis bara för att det goda ska bli starkare.

Så förhärdar vi våra egna hjärtan och låtsas som om vi verkligen är goda, och att det finns människor, dom därutanför, som är onda. Fast vi egentligen vet att vi både kan göra gott och ont, och att vi ständigt gör det; både gott och ont.

Så tänk om mannen, som ligger där på den torra grusvägen mellan Jerusalem och Jeriko, i verkligheten är en misshandlare, en mördare, en kvinnohatande muslim. Vad hade vi gjort då?
Jag vet inte svaret på den frågan. Jag vill och kan inte heller ge ett enda heltäckande svar på frågor och funderingar kring straff för hemska brott, rätten att använda våld för att försöka nå det goda, eller ens hur samhället ska ställa sig till invandrare som inte alltid är de snälla. Men i min dagliga politiska gärning funderar jag ofta över det: Människans värde. Människans ansvar. Människans ständiga balansgång mellan det onda och det goda.

Tänk om Jesus istället för att säga: En man var på väg… hade sagt: En elak gammal man var på väg… eller: Ett stinkande fyllo var på väg från Jerusalem till Jeriko…

Hade resten av berättelsen blivit likadan? Hade den lärde mannen kunnat eller orkat svara likadant?

Vi kommer aldrig att nå dit. Aldrig att med ett helt ärligt hjärta kunna säga: Ja, för mig har alla människor samma oändliga men lika värde. Alltid kommer någon parentes att finnas, runt en Hitler, en Stalin, en Saddam, en mördare, en våldtäktsman, en … Och det är nog. Det är mänskligt.

Men samtidigt är det en så fantastisk befrielse att veta att det finns en annan makt, en gudomlig makt, som en gång för alla har slagit fast att människan, varenda en av oss, är skapad till Guds avbild. Att vi alla har samma unika, oändliga men lika värde.
Den vetskapen är en vila när man sedan inser att det stinkande fyllot på väg från Jerusalem till Jeriko lika gärna hade kunnat vara jag.


I varje människa finns en skärva av Gud
Krossad
Söndermald
Damm
Och ändå
Som solmjuka strålar glittrar vi
Vid hans beröring
Amen