Det politiska landskapet, avsnitt 6

Liberal revansch!

Under perioden 2002 – 2008 hade Folkpartiet en mycket intressant riksdagsledamot. Mauricio Rojas valdes in i parlamentet utan att vara folkpartist. Han kallade sig ”oberoende liberal” och blev inte partimedlem förrän ett par år i riksdagen. Rojas valframgång inledde en tid av diskussion kring medlemskap och organisation internt i Folkpartiet. Idag har denna diskussion avstannat. Det borde den inte gjort.

Det svenska partiväsendet är en närmast socialistisk rest av ett 1900-tal som inte längre finns. Partierna skriver allomfattande partiprogram som man i vart fall i teorin menar ska accepteras av alla medlemmar. När du en gång är vald, oavsett om det är till ett riksdagsuppdrag, ett fullmäktigeuppdrag eller ett uppdrag i en nämnd eller styrelse, ska du följa partiprogrammet. För de olika parlamentariska uppdragen innebär det ännu tydligare styrning. Den så kallade partipiskan viner i snart sagt alla frågor, förutom alkoholfrågan av någon outgrundlig anledning.

För oss som kallar oss liberaler borde detta vara oacceptabelt. Det finns ingen mall för vad som är liberalism. Det finns liberaler som är höger, vänster eller mitt emellan. Det finns liberaler som nästan är libertarianer i vissa frågor, medan de i andra är betydligt mer konservativa. Det finns liberaler i snart sagt alla partier utanför Folkpartiet. I januari 2011 har detta blivit än mer övertydligt när en av Miljöpartiets språkrörskandidater gör anspråk på att vilja leda ett liberalt parti.

När svenska väljare själva får karaktärisera sig, säger sig 27 % vara liberaler. Jag gissar att deras liberala agendor spretar lika mycket som min egen. Men för ett liberalt parti borde det vara självklart att sträva efter att nå dessa människor, att få dem att engagera sig för liberalismen och självklart rösta på det liberala partiet.

För att detta ska bli verklighet måste såväl partier, partistrukturer som valrörelser förändras. Jag vill peka på tre konkreta förslag som jag menar bör sjösättas så snart det är möjligt:

För det första: Bredda det liberala uppdraget. Liberal är man om man delar ett antal liberala grundvärderingar. Människans oändliga, jämlika och okränkbara värde. Individualismen kopplat till frihetsbegreppet. Det demokratiska uppdraget. Bildningens plats. Det finns säkert någon ytterligare som kan finnas i det minimala partiprogrammet. Men som liberal är man först och främst ansvarig för de egna handlingarna. De stelbenta strukturer som låser det politiska uppdraget inom partierna måste bort. För att få en liberal röst i vilket parlament som helst, måste man kunna visa att förslaget som läggs verkligen är liberalt. I valet 2014 borde betydligt fler kunna stå på våra valsedlar som just ”oberoende liberaler”, valda utifrån sin kompetens och sitt samhällsengagemang.

För det andra: Gemensamt agerande redan i valet 2014. Folkpartiet och Centerpartiet kan redan i valet 2014 gå fram under en gemensam partibeteckning, en valkartell, men fortsätta som enskilda partier. Det Liberala Partiet kan ha en folkpartistisk och en centerpartistisk underrubrik. Nomineringar, provval och listfastställande kan ske inom de nuvarande partierna. De nuvarande partistrukturerna kommer sannolikt ändå så småningom att självdö. Under tiden är det meningslöst att genomföra omfattande organisationsförändringar med sammanslagningar där själva sammanslagningsprocessen riskerar att ta resurser och engagemang från politiken och de externa kontakterna och ersätta dem med internt navelskådande.

För det tredje: Utvidga det liberala erbjudandet. Varför ska liberaler rösta på de nya moderaterna, på miljöpartiet, på socialdemokraterna, när det finns ett tydligare liberalt alternativ? Det finns en allvarlig risk att Alliansen utvecklas till ett enpartialternativ. Jag har i ett tidigare inlägg pekat på hur illa det vore. Det idag självklara politiska landskapet borde kännetecknas av en stark liberal axel som kan samverka med pragmatiska, men mer eller mindre oideologiska partier såväl till höger som till vänster.

Folkpartiet har alltid varit ett fritt och obundet parti. När andra partier lutat sig mot olika särintressen har Folkpartiet alltid kunnat stå fritt. Fritt att stötta det som måste stöttas. Fritt att kritisera det som måste kritiseras. Fritt att ta parti för de svagaste, ibland till och med mot det förkvävande allmänintresset, som det definieras av de idag stora partierna. Den friheten kommer att bli allt viktigare i en globaliserad värld där även ofrihetens krafter växer sig starkare.

En del av framtidens politiska landskap kommer även i fortsättningen att domineras av maktpartier, partier som ser ett förment allmänintresse som den överordnade ideologiska basen, partier som ständigt söker maximera väljarframgångar, partier som alltid söker att vinna genomsnittsväljaren för att genom den politiken attrahera maximalt antal sympatisörer. Problemet med den politiken är att den aldrig ställer de svåra frågorna, söker de långsiktiga svaren, prövar de obekväma sanningarna. Den platsen är fortfarande vikt för ett liberalt parti. Den platsen är fortfarande Folkpartiets.

I de avslutande inläggen ska jag redovisa några av de grundläggande tankar jag menar ska känneteckna det liberala uppdraget i framtiden.