Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2011-09-16

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.


Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.


Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet

Ansvar, utveckling och framtid. Om regeringens utmaning.

Läser analyserna av regeringsförklaringen. Många tar upp antalet "ansvarsord" som statsministern använde i sitt tal. Oavsett antalet var det tydligt vilket budskapet var. Regeringen tar ansvar. Ansvar för ekonomin. Ansvar för Sverige. Och vi gör det bra.

Regeringens tre starkaste ministrar, Reinfeldt, Borg och Björklund, har alla visat sig kapabla att ta ansvar för sina områden. Reinfeldt leder och håller samman en stark och samspelt regering. Borg är snart världsmästare på att klara av att hantera en liten ekonomi i den gamla världen. Och Björklund är Skolministern just med stort S. Det är på dessa tre och deras departement regeringens framgång vilar.

I en värld som krisar är ansvarstagandet centralt. När Grekland går mot statsbankrutt och Italien kämpar med för få och små besparingar för att få landet på fötter så behövs en regering som inte tar ut svängarna i onödan. Skillnaden mellan Alliansen och den spretiga oppositionen är himmelsvid.

Här finns Juholts socialdemokrati som tror sig ha pengar till allt, men saknar idéer om vad de vill med dem annat än att sprätta ut dem.

Här finns den ledarlösa vänstern som inte vet om de ska än mer vänsterut till en ren vänsterpopulism eller bli en mer vänsterinriktad socialdemokrati, med ännu större sedelpress.

Här finns Sverigedemokraterna med sin vision om ett Sverige på väg tillbaka till 1920-talet, då mor och barn stod på trappen vid det röda huset på landet, medan far gick till jobbet och inga invandrare syntes mellan de gröna björkarnas kullar.

Och sedan har vi Miljöpartiet. Partiet som snart måste bekänna färg under sitt nya ledarskap. Är det grönvänster, eller har partiet förändrats? Och vad innebär det, i ekonomiska frågor, i skolfrågor, i utvecklingsfrågor?

Just utvecklingsfrågorna är annars det som Alliansregeringen måste jobba mer på. Eller snarare - visionsfrågorna. Vad är Sverige? Vad ska Sverige vara? Vilken dröm ska du leva med som svensk?

Även här, på andra sidan Atlanten, är den amerikanska drömmen levande och förståbar för oss. You can make it! Du kan forma ditt liv. Du kan leva din dröm. Du kan lyckas, bara staten inte lägger sig i för mycket och bara alla får samma grundförutsättningar.

Men vad är Alliansregeringens vision? Hittills har det varit fler i arbete och en god ekonomi kompletterat med en skola för kunskap. Men mer? Ibland känns det som om regeringens vision inskränker sig till att vara att vi ska leva för att arbeta, och arbeta för att statsbudgeten ska gå ihop sig. Och... Känns det lockande?

Det måste finnas en vision i det politiska arbetet. Visionen om att du kan lyckas, bara du anstränger dig. Visionen om det gränslösa samhället. Visionen om det gröna lokalsamhället. Visionen om...

Frågan är vad som är Alliansregeringens vision för de kommande åren, oavsett om krisen blir långvarig eller inte. Här blir de nya Moderaternas svaghet tydlig. Precis som de gamla Socialdemokraternas. Ett parti som ser makten som det huvudsakliga argumentet för partiets liv, har svårt att hitta visionerna.

Det är då de andra partierna har sina chanser. För mig är det självklart att vi liberaler måste visa på vårt alternativ. I en sammanhållen allians kan vi skapa liv och engagemang för ett framtida Sverige. Ett Sverige där allt är möjligt, bara du anstränger dig. Ett Sverige där du kan lyckas med dina livsdrömmar oavsett om du är född i Danderyd, Ronna eller nyss anländ från Somalia. Ett Sverige där du kan jobba dig upp i samhället, där hindren är få och möjligheterna många. Ett Sverige där staten stöttar, men aldrig tar över ditt ansvar.

Men också ett Sverige fyllt av kultur. Ett Sverige som värnar människans värde och värdighet. Ett Sverige för tankens frihet, för religionens frihet, för människans frihet. Ett Sverige som tar strid mot ideologier, filosofier och tankemönster som hotar människans frihet och värdighet, oavsett om de framhålls av världens stormakter eller av autonoma gäng.

Det finns de som påstår att världen går mot sin undergång. Andra menar att världen aldrig varit bättre. Oavsett vilket, finns de liberala utmaningarna där.

Alliansregeringen tar ansvar, och gör det bra, under moderat ledning. Folkpartiet borde ta ledningen i regeringens visionsarbete!

Media: DN1, DN2, SVD 1, SVD 2, Aftonbladet, Expressen

2011-09-15

Riksmöte och danska val.

I Sverige öppnar riksmötet för säsongen. Jag ska kommentera vad statsministern sade i en senare blogg.

I Danmark går någon form av röd allians mot seger enligt de flesta siffrorna så här vid 21-tiden på torsdagskvällen. Men socialdemokraterna gör åter ett dåligt val. De två partier som går fram är det socialliberala Radikale Venstre, och Enhetslistan på yttersta vänsterkanten. Utan deras framgångar så hade det aldrig blivit regeringsskifte. De har enligt uppgift vunnit på sitt motstånd mot den invandringspolitik som nästan alla andra partier för. De står för ett öppet Danmark när de andra partierna står för ett stängt. Så långt är det bra.

Frågan är hur ett samarbete kommer att fungera. Jag är djupt skeptisk till den uppenbarligen fasta övertygelsen hos Radikales ledare att samarbeta med yttersta vänsterpartier. För varje liberal, oavsett prefix, borde det vara något oacceptabelt. Men uppenbarligen kan det gå i Danmark, i varje fall under en övergångstid. Men en sådan allians kommer att inom sig skapa enorma slitningar. Synen på samhället och samhällsutvecklingen är så olika mellan partierna att regeringen antingen kommer att bli handlingsförlamad, eller spricka.

Det finns många intressanta utvecklingstendenser i det danska valet. De främlingsskeptiska går bakåt. Sossarna gör enligt exit polls ett lika dåligt val som 2007, som var det sämsta sedan 1906. Socialliberalerna går framåt. Högerliberalerna backar något. Socialistisk Venstre backar. Liberal alliance ökar.

Det krävs nog en del funderingar kring detta. Men en av de tydligaste är att även detta val blir en bekräftelse på de nordiska socialdemokratiska partiernas normalisering. Oavsett utgången i själva regeringsfrågan i Danmark är socialdemokraternas låga siffror rätt säkra. Det norska kommunvalet blev ingen framgång för socialdemokraterna, trots medvinden efter attentatet på Utöya. Det danska riksdagsvalet blir inte heller någon uppryckning. Och i Sverige lägger sig snart den milda Juholteffekten och marschen neråt fortsätter.

Denna utveckling kan bara mötas med glädje. Den socialdemokratiska tankehegemonin har blivit en hämsko för en positivare utveckling av såväl Sverige som norden. Deras kollektivism, korporativism och maktpositioneringspolitik hör till det förgångna. Förhoppningsvis kommer socialdemokraterna även i Sverige att vandra ner emot de danska siffrorna under de kommande åren.

För oss i Folkpartiet innebär valresultatet en del funderingar. Radikale Venstres framgångar och Liberal Alliances fördubbling visar att det finns plats för liberala partier i nordisk politik. Venstres framgång i Norge stärker den ståndpunkten. Frågan är hur vi hittar de politiska utmaningarna som gör oss intressanta i svensk politik.

Jag menar att det finns ett utrymme för ett starkare liberalt parti i Sverige. Ett parti som inte sätter maktspelet i centrum, som de två stora, utan som arbetar med en tydlig ideologisk kompass. Mer tro på individen och individens möjligheter och skyldigheter. Mer makt åt individen. Mer frihet. Mer tro på det civila samhället. Mer tillit till fri företagsamhet. Mer tro på internationalism. Mer långsiktigt ansvar för frågor som inte klarar av marknadens kortsiktighet. Mer betoning på människans värde och värdighet. Mer tro på framtiden. Världen har aldrig varit bättre än vad den är idag, och den kan bli ännu bättre!

Men också: Mindre makt åt politikerna. Mindre offentlig sektor. Mindre politisk sektor. Mindre tro att mer pengar alltid löser allt. Mindre gränsmurar.

Det finns en framtid för de liberala idéerna. Det danska valet kan visa vägen framåt!

Media: DN, SVD, SVT, SR, Expressen, Aftonbladet

Vindkraft i Kilsbergen?

Ser att det nu nästan finns en majoritet för en stor vindkraftspark i Kilsbergen, i grannkommunen Lekeberg. Allianspartierna är eniga emot den rödgröna oppositionen. SD kommer att fälla avgörandet.

Vindkraftsparken i Lekeberg är ett av de tydligaste exemplen på såväl klimat- som energifrågornas komplexitet.

Miljöpartiet i Lekeberg gick kraftigt framåt i valet, säkerligen mycket beroende på sitt motstånd mot vindkraftsparken. De körde en så kallad NIMBY-politik. Gärna vindkraft, men Not In My Back Yard. Genom sitt agerande borde de satt hela miljöpartiets trovärdighet inom klimatfrågan på spel. Det finns säkert massor av NIMBY-varianter överallt där man måste sätta upp vindkraftverk. Så varför skulle just Lekebergs miljöpartister kunna säga nej?

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har ungefär samma problem.

Folkpartiet körde den andra varianten. Man sade ja till vindkraftparken. Fast man kunde varit det enda parti som med högburet huvud sade nej. Jag tycker man borde sagt nej. Folkpartiet har genom åren varit det parti som tydligast drivit frågan om kärnkraftens roll i Sveriges energiproduktion. Vi menar att kärnkraften inte är någon optimal energikälla, men den är nästan klimatneutral och kan vara en brygga mellan kol- och oljesamhället och det som kommer efter. Bara det parti som står upp för kärnkraften kan i dagsläget säga nej till vindkraft med trovärdighet.

Det finns rätt många skäl för att vara skeptisk till vindkraft i Kilsbergen. För mig handlar det om två sammanhängande frågor. Biologisk mångfald och turism.

Kilsbergen är ett unikt naturområde i såväl Sverige som Europa. Det är den sydligaste utlöparen av den sibiriska taigan. Kilsbergen kan fungera som delar mellan både norr och syd å ena sidan och öster och väster å den andra. Här finns skärningspunkten mellan många olika naturtyper. Det gör Kilsbergen, Närkesslätten med den många fågelsjöarna och närheten till såväl Vättern som Hjälmaren till ett naturparadis.

Vindkraft kan säkert ge några arbetstillfällen när man bygger kraftverken. Kanske något enstaka som ska underhålla dem. Men natur- och friluftsturismen skulle kunna ge otroligt mycket mer. Det skulle kunna bli en motor för en utvecklad turismindustri i Västernärke, med upplevelser, mat, skidåkning, vargar, sångsvanar, tranor och tystnad. Istället kommer det att bli ett ständigt bakomliggande vindkraftsmuller.

Klimat- och energifrågorna är inte enkla. Kärnkraften har sina baksidor. Men att tro att vindkraft är något enkelt är att göra klimatfrågorna en otjänst.

Media: SVT Tvärsnytt, SVT Tvärsnytt, NA, Radio Örebro

2011-09-14

Är man människa som gammal?

När slutar du att vara individ? När övergår du från att vara människa till att vara något annat?

Det självklara svaret på det är väl aldrig. Eller i vart fall inte så länge vi är i livet.

Men verkligheten har delvis varit annorlunda.

Jag får höra berättelse efter berättelse från människor som passerat 65-årsdagen och plötsligt upplevt att de inte längre är fullvärdiga medborgare. Jag hör berättelse efter berättelse från människor som fyllt 70, 75 eller 93 som berättar att deras omgivning inte längre ser dem som individer. De är något annat. De har, eller kanske de borde ha, slutat att tycka, tänka, vilja. De får inte längre vara med och ta ansvar, annat än för sig själv och barnbarnen... Men att vara samhällsförändrare - nej. Att jobba - varför då? Att välja - det gör politiker bättre.

För några bloggar sedan skrev jag om den åldershysteri som just nu sveper genom svensk politik. Snart är du ute som politiker om du har fyllt 35... Då är det ändå skönt att kunna läsa om att Alliansregeringen tar ett litet steg i en annan riktning.

Nu ska de nämligen bli godkänt att dricka alkohol på hemmet. Och? Borde det inte vara självklart? Om du har druckit ett glas vin till maten hela livet, ska du inte få det på hemmet då? Eller om du tagit en whiskey på fredagskvällen, ska den vanan sluta när du flyttar in på hemmet?

Under lång tid, när kollektivismen och socialismens tankar rådde i Sverige, visste politikerna bäst om mycket. Det var politiker som bestämde var du skulle gå i skolan. Det var politiker som bestämde vilken läkare du skulle få träffa. Det var politiker som bestämde om allt som var offentligt finansierat.

Men så småningom har vi som individer stärkts, och våra krav på att få bestämma över våra liv har blivit högljuddare. Den utvecklingen är (nästan) enbart bra.

Men ett område har levat kvar i kollektivismens tidevarv. Det har varit äldreomsorgen. Ända fram till de senaste åren har äldre ansetts vara mest delar av ett kollektiv, och inte fria individer. I vissa län och i vissa kommuner finns fortfarande nästan ingen valfrihet för dig om du fyllt 65 och behöver kommunens eller landstingets stöd. Det är rätt skrämmande.

Under Alliansregeringen har en politik ändå drivits som långsamt flyttat fram de äldres positioner. Det har handlat om skatteförändringar för att göra det enklare för äldre att jobba mer. Det har handlat om valfrihet. Och det handlar nu om rätten att få leva som man gjort.

Men det återstår massor. Låt mig ge några funderingar:

Fortfarande ses många äldre som patienter när de flyttar till ett äldreboende. Det finns knappt något som gör en människa så avindividiferad som att bli patient. Den utvecklingen måste brytas. Det kan handla om när du vill gå upp, när du vill äta dina måltider och när du vill gå och lägga dig. Är det personalens schema som ska bestämma det, eller är det din vilja? Svaret borde vara självklart.

Det borde kunna bli ännu attraktivare för äldre att jobba. Skatter och arbetsgivaravgifter är en sak. Anpassningen av arbetsplatser en annan. Om fler arbetsplatser kunde anpassas för äldre, och om fler äldre kunde få anpassade arbetstider, skulle många tjäna på det. Ökade krav på framförallt stora arbetsgivare att anpassa arbetsplatser och arbetstider för äldre borde vara en självklarhet när vi ser att vår offentliga ekonomi riskerar allvarliga problem.

Men den viktigaste frågan är hur vi värderar de äldres erfarenheter och kunskaper? Idag är det bra att vara ung och hungrig. Men unga och hungriga vargar som springer i flock kanske inte alltid är de som tar de bästa och mest långsiktiga besluten. Hur skapar vi ett samhälle som ser värdet i den erfarenhet som den som är 70, 75 eller 93 har fått genom liv, arbete och samhällsengagemang?

Jag är nästannykterist. Funderar på att börja dricka vin när jag fyller 60 för hälsans skull. Men trots min marginella alkoholkonsumtion ser jag med glädje att äldreboenden nu får servera alkohol enkelt och självklart. Individens rättigheter får aldrig förminskas. Även som gammal är man människor med alla mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Media: SVD

Lärarlöner!

Nu kommer de goda nyheterna från Alliansregeringen slag i slag. I går presenterade utbildningsminister Jan Björklund satsningen på fler medicinplatser på universiteten. Det är bra.

Och idag presenterar han förslaget om fler karriärsteg för lärarna. Det är om möjligt ännu bättre.

Folkpartiet i Örebro har drivit frågan om lärarnas arbetsvillkor mycket länge. Under den förra majoriteten jobbade vi stenhårt för att lärarna skulle få bättre löner och bättre villkor. Den dåvarande kommunledningens löneökningskriterier var specialsydda för främst lärarna. Man skulle premiera: "Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Alltså lärare.

Men genomslaget var dåligt. Det fanns en alldeles för svag struktur för en följsam lönesättning i Örebro kommun. Därför var vi ännu tydligare inför 2010. Nu skulle 25 miljoner reserveras för höjda lärarlöner. Tyvärr kom ett val och ett omval emellan. Nu lär inte lärarnas löner premieras.

Låga lärarlöner i Örebro är ett tredubbelt problem. Dels har Örebro lägre lärarlöner än jämförbara kommuner. Dels har Örebro ofta lägre lärarlöner än omgivande kommuner. Dels har lärarna för låga löner i jämförelse med andra grupper.

De första två problemen måste vi lösa lokalt. Folkpartiet kommer att fortsätta att driva på för att höja läraryrkets status. Vi kommer att jobba för att Örebro ska ha möjlighet att rekrytera de allra bästa lärarna till de allra bästa skolorna. Vi kommer likaså att jobba för att vi ställer högre krav på såväl lärare som rektorer och skolledningar för att alla elever ska få de kunskaper de har rätt till.

Nu lägger också regeringen en pusselbit som delvis löser det tredje problemet. Lärarna återfår nu möjligheter att göra karriär inom sitt eget gebit, utan att bli administratörer. Det är sannolikt så att det inte alltid är de allra bästa lärarna som blir de allra bästa administratörerna. Det är en sak att vara en god pedagog. Det är en annan sak att vara en god chef, ledare och administratör.

Genom att jobba med lektorat, där läraren ska ha disputerat, och huvudlärarskap, skapas nu förutsättningar för oss kommunpolitiker att ge goda lärare den lönesättning de har rätt till. För oss i Folkpartiet i Örebro innebär det nu att vi kommer att agera blåslampa på socialdemokraterna i skolfrågan. Deras track-record vad gäller lärarlöner kan väl beskrivas med ett ord: katastrof. Det är inte längre än tio år sedan Mats Sjöström i en artikel i tidningen Kommunaktuellt i princip sa att han valde bort lärarlöneökningar för att kunna satsa på Kommunals löner. Och nu väljer de hellre tomma lokaler än bättre löner till lärarna...

Vi befinner oss i ett bekymmersamt ekonomiskt läge. Kommunens kostnader kommer nästa år att öka betydligt snabbare än intäkterna, främst beroende på SKDCs mångmiljonrullning. Mot detta står bland annat Folkpartiet. Vi vet att det går att göra kommunal service både bättre och billigare. Vi vet att vi kan prioritera. Vi kommer att prioritera eleverna, lärarna, skolorna och kunskaperna.

Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, SR, SVT

Blogg: Mathias Sundin

2011-09-13

Sverige utbildar för egna behov!

Utbildningsministern har idag släppt nyheten om fler platser på läkarlinjen och sjuksköterskeutbildningen. Det är bra. Av många skäl.

Sverige har aldrig haft så många läkare som idag. Det finns de som påstår att vi borde ha ännu fler läkare, och kanske det blir så i och med de ständiga medicinska framstegen. Det är en bra utveckling.

Mindre bra har det varit att Sverige inte haft någon balans mellan utbud och efterfrågan. Det har utbildats alldeles för få läkare i Sverige. Antalet utbildningsplatser har inte motsvarat behoven. Och inget har gjorts förrän Jan Björklund började sätta tänderna i högskolevärlden.

Som lokalpatriot gladde jag mig enormt när Örebro Universitet fick sin läkarutbildning förra året. Då var Tobias Krantz folkpartistisk högskoleminister och hans jobb för att öppna upp för Örebro universitet var ovärdeligt.

Men det räcker inte. Fortfarande har kanske hälften av de nyanställda läkarna en utbildning som inte givits i Sverige. Det är inget fel med att utbilda sig utomlands. Svensk läkarutbildning är sannolikt inte världens bästa inom alla områden. Men det måste finnas en balans. Vi kan inte bara "importera" läkare. En sådan "import" förutsätter en ungefär lika stor "export" sett över tid.

För de lärosäten som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar blir det nu ett antal utmaningar som måste klaras. Men möjligheterna är desto fler, både för lärosätet och staden det befinner sig i. Örebro kan nu än mer befästa sig som den nya svenska universitetsstaden. Allt mer pekar mot att Örebro Universitet med rätt ledning och rätt lokala förutsättningar kan bli ett universitet med en bra blandning av högkvalitativ forskning och breddutbildning med kvalitet.

För oss som jobbar för Örebros utveckling är det en välkommen nyhet. Det finns enorma möjligheter att skapa nya arbetstillfällen genom universitetsnära företagsutveckling. Medicin och omvårdnadsområdet kommer under de kommande åren att vara en smältdegel för ny utveckling.

Men framförallt är beslutet om nya utbildningsplatser välkommet sett ur ett patientperspektiv. Det är inte säkert att Sverige ständigt kan importera fler läkare. Det är däremot säkert att landsting som har svårt att få läkare till ordinarie tjänster, betalar mångmiljonbelopp för stafettläkare. Det är tydliga kvalitetsbrister som drabbar patienterna. Nu rättar Jan Björklund och regeringen till även denna brist inom svenskt utbildningssystem.

Media: DN, SVD, Expressen, NA

Varför är mer pengar svaret på allt?

Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.

För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.

Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.

Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.

Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.

Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.

Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.

Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.

Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.

Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.

Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.


Media: SVD, NA, DN

2011-09-12

Rudbecksskolan

Under rätt lång tid har Folkpartiet krävt öppenhet i fråga om vilka kostnader som skulle uppkomma om sossarnas vallöfte kring ett återöppnande av Rudbecksskolan skulle genomföras. Vi har tyckt att det varit viktigt för lärare och elever på alla andra gymnasieskolor att få veta hur de skulle få bära kostnaderna för att Rudbeck skulle återstartas. Under hela tiden har sossarna, såväl Lena Baastad som Thomas Esbjörnsson, mörkat. Antingen skulle det inte bli några kostnader, eftersom elevunderlaget ändå skulle räcka. Eller så skulle man klara det på något sätt i alla fall. Till slut har vi fått reda på att helårskostnaderna sannolikt blir minst 8 miljoner kronor det första året.

Trots allt mörkande börjar alternativkostnaderna nu visa sig. Det första vi ser är att sossarna nu ska låta sexåringar gå på samma skola som gymnasielever. Risbergska skolan ska hyra ut lokaler till en fristående skola för att man har för stora lokaler. Det är ett förslag som är både uselt och skrämmande.

Uselt: Därför att det inte finns några skäl för att göra en skola för sexåriga barn, som på sin första skoldag kommer att träffa såväl skoltrötta 15-åringar som nästanvuxna 18-åringar. Förutsättningarna och kraven för att skapa en god skolmiljö för sexåringar är helt annorlunda än att skapa dem för 15- eller 18-åringar.

Det finns vad jag vet inga pedagogiska vinster att dela en skola på detta sätt. Det kommer att skapa problem för de äldre eleverna, men framförallt riskera de små barnens skolgång.

Skrämmande: Därför att det åter visar sig hur cyniska socialdemokraterna är. För dem gäller det bara att vinna val. Kosta vad det kosta vill. Bara de vinner, kan vem som helst betala. Individperspektivet är noll. Före valet skulle inte en återstart av Rudbeck kosta någonting. Nu riskerar vi att låta ett antal av Örebros sex, sju och åttaåringar få betala sossarnas ofinansierade vallöften. Och det kommer inte att stoppa här.

Elevminskningen inom gymnasieskolan fortsätter. Det handlar både om att antalet 16-18 åringar blir färre och att antalet fristående skolor ökar. Hur många hundra elever färre kommer att gå i Örebro kommuns egna gymnasieskolor 2014 än 2010? Hur kommer Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson att hantera det?

Vilka kommer de att svika? Barnen? Ungdomarna? Lärarna? Skattebetalarna?

Den märkliga kommunledningen fortsätter att driva sin politik bakom slutna dörrar. Det finns i princip ingen dialog med oppositionen. Vi får läsa i tidningen eller höra på radio att en fråga ska diskuteras på en nämnd eller i kommunstyrelsen. Det är en helt ny situation för Örebro-politiken.

Sannolikt var Rudbecksskolan en av de avgörande frågorna för valutgången i både fuskvalet 2010 och omvalet 2011. Men nu måste de upp till bevis. Så den fråga jag och Folkpartiet ställt under mer än ett år får återkomma:

Vem får bära kostnaderna för sossarnas vallöfte om en återstart av Rudbecksskolan? Blir det eleverna i de andra gymnasieskolorna? Blir det lärarna? Blir det skattebetalarna?

Media: NA, Radio Örebro

NATO och NA's politiska journalistik.

Jag läser Marina T Nilssons blogg på na.se och blir rejält upprörd. Så här börjar hon bloggen:

Nato. Erkänn att det låter lite tufft. Men vad är det egentligen? Tja, man skulle väl kunna dra vissa paralleller till både MC-gäng och maffiosos här, eftersom det i grund och botten handlar om beskyddarverksamhet.

Jag är pacifist. Jag har slagits mot alla dessa NATO-kramare i Folkpartiet sedan Maria Leissner för snart 20-år sedan öppnade dörren för att Folkpartiet skulle ta steget och förespråka svenskt NATO-medlemskap. Jag har stora dubier mot mycket av det NATO står för, som kravet på en viss militärbudget, det oeftergivliga kravet på att alla alltid ska ställa upp för en medlem, eller synen på kärnvapen. Jag har lika stora dubier mot tron på "fredsframtvingande" insatser och andra mer militärstrategiska tankar om hur man bygger fred.

Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin, jämföra NATO med vare sig ett MC-gäng eller en maffiaorganisation.

NATO är en del av den transatlantiska länken. Banden mellan främst Västeuropa och USA. Grundad i sekel av ömsesidigt utbyte av människor, varor, idéer. Om Leif Eriksson eller Christopher Columbus eller någon annan var först att "upptäcka" Amerika spelar ingen roll. Våra samhällen har varit sammanlänkade ända sedan innan den amerikanska konstitutionen skrevs 1787. Och banden mellan Europa och USA har alltid byggt på samma grunder: Människans rätt att vara en individ. Människans rätt till egen frihet, rätt att tänka, handla, agera, tro som hon vill. Människans rätt till att genom demokrati ta del av att styra ett land.

Väldigt ofta har det varit USA som varit den starkaste partnern för dessa grundläggande begrepp. Det var USA som räddade Europa undan nazism och fascism och deras våldsherravälde. Det var USA som räddade västra Europa undan kommunismens mörka årtionden när miljoner förslavades, fängslades, dödades. Det var USA som var den utlösande gnistan till Sovjetkommunismens fall och frigörelsen av hela östra Europa.

Under hela efterkrigstiden har USA och NATO fungerat som en sköld för våra demokratiska stater, mot de mörka, ofta röda, krafter som försökt skapa helt andra samhällen. Den historiken måste man ha med sig.

Likaväl måste man ha med sig nutid och framtid. Även vi som är pacifister måste fundera över vilken värld vi vill leva i, när nu vapnen finns. Är det en värld utan NATO, där Europa ska försöka ta upp kampen även militärt såväl mot Kina och Ryssland, som mot USA? Är det någon som tror att det blir bättre? Och hur hanterar vi i väst diktaturens Kina, och dess skrämmande kollektivistiska idétraditioner, när de nu vill bli världens herrar, inte bara ekonomiskt utan även militärt? Är det någon som tror att världen kommer att bli bättre under en diktatur som Kina, än under en demokrati som USA?

Vi befinner oss i ett läge där den gamla maktaxeln mellan västra Europa och USA nu skakar. Europa söker en ekonomisk stabilitet och en europeisk identitet. USA vacklar under en ekonomisk börda man inte riktigt vet hur man klarar. Innebär det att vi borde minska kontaktytorna mellan oss? Knappast. Fortfarande är alla dessa gamla maktländer grunden för en värld med mer, inte mindre, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Jag kommer att fortsätta att kritisera NATO för det jag tycker man gör fel. Jag kommer att fortsätta att vara pacifist och hela tiden peka på vad humanitärt bistånd istället kunde innebära, eller vilka orimliga kostnader den militära kapprustningen innebär även för fattiga länder.

Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att jämföra NATO som en sammanslutning till värn för demokrati, frihet, och mänskliga rättigheter, med en MC-klubb eller en gudfader. En sådan jämförelse talar mer om hur politiserad viss påstådd neutral journalistik ändå kan vara.

Media: NA, DN, DN igen, och DN än en gång.

2011-09-10

Liberal miljöpolitik

Ska snart leda ett seminarium kring liberal lokal miljöpolitik. Det kommer att handla om de tre större områdena där det idag finns tydliga skillnader, och där liberaler kan göra skillnad. Det handlar om naturvård. Det handlar om klimat och energi. Det handlar om en giftfri miljö. Jag kommer att återkomma till dessa utmaningar i senare bloggar.

En sak som jag inte kommer att beröra är det internationella miljövårdsarbetet. Men för en liberal är det minst lika viktigt som det jag kommer att tala om. Och det lokala och det internationella har beröringspunkter.

När vi talar vargens rätt till liv i svenska skogar, spelar det roll för tigerns rätt till liv i Indiens djungler eller vithajens rätt till liv i världens hav.

När vi talar vindkraft, vattenkraft och kärnkraft i vårt närområde spelar det roll för det globala klimatet.

När vi talar om rätten till en giftfri miljö, till rent vatten i våra vattenkranar och ren luft i våra städer, spelar det roll för barnen i Afrika som springer omkring på soptippar där våra datorer hamnar, bränns och förgiftar.

Det globala och det lokala hänger ihop. I miljöpolitiken som inom de flesta politikområden. Idag mer än någonsin tidigare, därför att människan idag genom sitt sätt att leva påverkar hela världen på ett sätt som aldrig tidigare.

Det finns tyvärr fortfarande en tro hos alldeles för många att vi i Sverige, eller vi i Örebro, kan leva vårt liv utan att behöva ta hänsyn till någon omvärld. Idag ser vi det på kommunledningen i Örebro som inte uppfattat att det pågår en internationell ekonomisk kris. Varenda dag ser vi det när vi själva väljer att leva på ett sätt som om vi inte uppfattat att det pågår en internationell klimatkris.

Miljön är lokal. Den måste vara lokal. Den måste vara individuell där individens rätt och individens val är det som påverkar framtiden.

Men miljön är också global. Den måste vara global. Den måste styras av nationella och internationella regleringar som ger individer, organisationer, företag och nationer möjligheter att förändra sig och sitt sätt att påverka framtiden.

På många sätt är ekonomin och ekologin varandras spegelbilder.

Media: Expressen

2011-09-09

Om en partisk revision


Örebro kommun har en lång tradition av stora brister i ekonomisk hantering. Under perioden 1994 – 2004 saknades en politik för en långsiktigt hållbar ekonomi. Den kortsiktiga ekonomin löstes av den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen dels genom en utförsäljning av det kommunala energibolaget för att rensa balansräkningen och minska räntekostnaderna, dels därefter genom en fortsatt nyupplåning. Omedelbart efter valet 2002 briserade den ekonomiska bomb som många kunnat se laddas under lång tid. Socialdemokraterna vann valet, men konsekvenserna var tydliga. Kraftiga besparingar innebar bland annat att flera hundra anställda fick lämna sina arbeten. Nödstopp, innebärande anställningsstopp, inköpsstopp, konferensresestopp och så vidare lanserades.

Resultaten av dessa kraftiga åtstramningar var ändå lyckosamma. Örebro gick från att vara ett sannolikt ärende för statlig tvångsförvaltning till en ekonomiskt stabil kommun.

Det märkliga i detta skeende är att de kommunala revisorerna år efter år, bokslut efter bokslut, gav samtliga nämnder och samtliga förtroendevalda, ansvarsfrihet. Till och med när en nämnd i en förlaga till det slutgiltiga bokslutet i princip skriver att de klarat verksamheterna för att de struntat i att följa budgeten, uteblir reaktionen från kommunens revisorer.

Denna bild av hur den kommunala revisionen fungerar är inte unik för Örebro. Den är heller inte unik för ett parti. I Örebro var det socialdemokraterna som misskötte ekonomin. I andra kommuner har det varit andra partier. I Örebro har det sedan en längre tid varit oppositionen som styrt revisionen. I Örebro Läns Landsting, där socialdemokraterna under samma tid också misskötte ekonomin, har socialdemokraterna också haft huvudansvaret. Men revisionens bristande reaktioner har varit liknande.

Problemen med den kommunala revisionen har flera grunder. En del är enkla att lösa. Det vore naturligtvis självklart och enkelt att staten tog sitt ansvar och förändrade kommunallagen och tydligt utsade att revisionens ordförande alltid ska tillsättas av ett parti som inte tillhör kommunledningen. Att socialdemokraterna i Örebro Läns Landsting, mot sitt eget partis uttalade vilja, åsidosätter denna demokratiska självklarhet talar väl mer om deras maktfullkomlighet än något annat.

Lika enkelt borde det vara att tydliggöra den kommunala revisionens eget ansvar. Om man inte reagerar på uppenbara ekonomiska missförhållanden så blir revisorerna lika ansvariga som de politiker som inte fattat relevanta beslut. Varje kommunmedborgare borde i ett sådant läge ha talerätt.

Andra är svårare. Skälet är enkelt. Den kommunala revisionen är inte bara en ekonomisk revision. Den kommunala revisionen är inte heller bara en verksamhetsrevision. Den kommunala revisionen är både en ekonomisk, en verksamhets- och en politisk revision.

Framförallt är det den sistnämnda uppgiften som ställer till problem. Den kommunala revisionen tar i allt politiska hänsyn. Antingen om man som majoritetsföreträdare vill värna sin kommunledning. Eller om man som oppositionsföreträdare vill värna en opposition som varit utan alternativa förslag i de nämnder som misskött sig. Banden mellan partikamrater blir starkare än banden till den medborgare som givit uppdraget.

I flera kommuner används också revisionen som någon form av kommunalt konstitutionsutskott. När oppositionen är missnöjd med kommunledningens agerande kräver man att revisorerna ska utreda detsamma. I Örebro har både socialdemokraterna och vänsterpartiet använt detta både i tid och i otid. Revisorerna blir på detta sätt, oavsett om de väljer att följa upp kravet eller inte, en del av det politiska spelet.

Lösningen på denna dubbelhet är inte lika enkel. Men det sannolika är att vi på sikt måste bryta ut den politiska revisionen från den administrativa. Alla kommuner bör ha en revision, professionell och utan politiska inslag, som reviderar såväl ekonomi som verksamhet. Alla kommuner bör dessutom ha ett politiskt tillsatt revisionsutskott som direkt under kommunfullmäktige kan genomföra de granskningar enskilda ledamöter eller partier kräver.

Elisabeth Svantesson har många poänger i sitt debattinlägg. Men det krävs en större och mer genomgripande förändring av den kommunala revisionen än vad som i förstone kan tyckas nödvändig.

Media: SVD och SVD

Vem styr i Örebro?

Jag har nyligen läst igenom listan till kommunstyrelsens septembersammanträde. Det är en märklig läsning. Listan är så tunn att det knappt skulle vara värt att kalla till kommunstyrelse. De ärenden som finns har mycket liten politisk sprängkraft, förutom det ärende om länets kollektivtrafik som vi i oppositionen mot kommunledningens vilja återremitterade. Övriga ärenden är tjänstemannaprodukter, initierade av tjänstemän, skrivna av tjänstemän och i princip beslutade av tjänstemän. Kommunstyrelsen i Örebro är idag inte en tummelplats för politik, politisk samverkan och politisk strid.

Det bristande politiska ledarskapet i Örebro kan ha sin grund i flera olika skeenden.

Det kan naturligtvis vara så att det inte finns någon erfarenhet av ledarskap. Men såväl Lena Baastad som Lennart Bondeson och Rasmus Persson har lång erfarenhet av att leda kommunen.

Det kan bero på att de tre inte har någon gemensam agenda. Ju mer man läser och hör i media om olika utspel av olika majoritetsaktörer, där några beslut inte fattats i relevanta nämnder, blir detta mer sannolikt.

Det kan ju också bero på att man väntar och kommer att komma igen så småningom. Men alla vi som varit politiker länge vet att man har en kort tid på sig i början av en ledningsperiod där resten av periodens framgång eller motgång grundläggs.

Denna brist på ledarskap är allvarlig. Den påverkar Örebro på många sätt. Huvudansvaret för denna brist ligger på socialdemokraterna och Lena Baastad. Baastad har i princip inte synts i Örebropolitiken sedan omvalet i maj. Hennes osynlighet håller på att bli ett allvarligt problem för Örebro och örebroarna. Låt mig ta ett par exempel:

När Degerfors beslut om att inte stötta en ny regional kollektivtrafikmyndighet blev känt, borde ledaren för Örebro tagit plats och berättat om hur Örebro såg på situationen och vilka olika alternativ som nu står till buds. Laxåpolitiker reagerar. Men från socialdemokraterna och Lena Baastad har det bara varit tystnad.

Folkpartiet, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, har valt en konstruktiv opposition där vi velat ha en grundlig utredning om ett alternativ där vi ser stadstrafiken för sig, och länstrafiken för sig, men där socialdemokraterna som vanligt sagt nej. En sådan lösning hade säkert varit mer godtagbar för Degerfors. Nu har vi två veckor på oss att lösa detta. Men från Örebro saknas ledarskap.

När ekonomin rasar runt om i världen så talar ledare för olika kommuner, och med olika politisk hemvist, om behoven av politiskt ledarskap för att värna ekonomi och välfärd. Men socialdemokraterna och Lena Baastad säger först att inget förändrats sen i våras. Och när allt fler utvecklingslinjer pekar neråt så blir det istället tystnad som blir svaret. Hur ska kommunen som organisation förhålla sig till detta? En ögonblicksbild från en nämnd som fick del av de pengar den nya majoriteten påstår sig ha: "Vad ska vi använda de här pengarna till? De försvinner väl nästa år!" Kommunen borde ha ett ledarskap som ser framåt och orkar se mer än till den kommande dagordningen. Men socialdemokraterna och Lena Baastad är tysta.

I tidningen Dagens Samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings tidning, skrivs en mycket tydlig krönika i gårdagens nummer. Där görs skillnad mellan de kommunala ledare som tar ansvar, som förstår och som agerar, och de som låtsas som inget hänt. Tyvärr är Örebro och Lena Baastad ett av de tydligaste exemplen på det senare.

Folkpartiet, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, har valt en annan väg. En konstruktiv opposition där vi velat ha en ordentlig grund för de ställningstaganden vi gemensamt måste ta. Vi har velat veta hur kostnaderna utvecklas även 2012 och 2013. Vi har velat veta vilka behov som tillkommer samma år och åren därefter. Vi har velat veta hur mycket vi har råd att investera utan att låna. Vi har velat veta hur vi kan prioritera om, istället för att bara lägga till mer pengar. Men socialdemokraterna och Lena Baastad stänger dörrar.

I en tid då världen krisar, då ekonomin skakar, då den långsiktiga välfärden ifrågasätts, måste det finnas lokala politiska ledare som visar ledarskap. I det läget saknar Örebro såväl politiskt ledarskap som politiska framtidsfrågor i de forum där politik borde diskuteras.

Media:
Bussarna: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Några få (av många) artiklar från idag om den krisande ekonomin: DN, SVD, SR

Blogg: Kent Persson

2011-09-08

Miljöpartiets plats

Läser idag i bland annat Dagens Samhälle om att en stor majoritet av miljöpartiets gruppledare kan tänka sig ett samarbete med bland annat Moderaterna. Det är en välkommen "nyhet". Egentligen borde den väl ligga i miljöpartiets själ. Hade de inte en valaffisch för några år sedan som sa ungefär så här: "Inte höger. Inte vänster. Rakt fram."

Men bilden är mer komplex än så. Läser man väljarundersökningar finner man att miljöpartiets väljare mer definierar sig som vänster än höger. Samtidigt är partiet som starkast i Stockholms innerstad, en plats för människor som knappast kännetecknas av de normaliserade tankarna om vänster och höger. I det perspektivet var den rödgröna sörjan på riksplanet inför förra valet förståelig. Men den var sannolikt lika illa för miljöpartiet som för sossarna.

Här i Örebro har samarbetet med Miljöpartiet fungerat väl. Folkpartiet och Miljöpartiet har i vissa lägen en väljarkår och en politisk grund som är likartad. Här finns det starka engagemanget för globala frågor. Här finns också en syn på individens rättigheter och möjligheter som är likartad. Men det finns också skillnader. Egentligen kanske kärnkraftsfrågan inte handlar om kärnkraft, utan om synen på teknik. Där folkpartisterna är teknikoptimister, är miljöpartisterna teknikskeptiker. Och fortfarande finns det betydligt fler förbudsivrare bland miljöpartisterna än i Folkpartiet. Vi vill förbjuda alkohol, de vill förbjuda det som är skadligt för miljön.

Ovanstående är naturligtvis gereraliseringar som inte är kompletta på något sätt. Men skulle man gå igenom alla riksdagens partier på samma generella sätt, är det sannolikt enklare att hitta större skillnader mellan Folkpartiet och flera andra partier än mellan Folkpartiet och Miljöpartiet.

Det är i en historisk backspegel tråkigt att de regeringsförhandlingar som Lars Leijonborg förde med bland annat MP efter valet 2002 inte ledde längre. En sådan regering hade kunnat innebära stora förändringar av svensk politik och skapat intressanta framtidskoalitioner.

Det finns många skäl för att Dagens Samhälles undersökningar ska anses som en positiv politisk nyhet. För oss gröna liberaler är ett framtida samarbete med ett miljöparti som gjort sig fritt från den röda bördan en naturlig följd av den snabba förändring världen nu genomgår. En värld i klimatkris, i ekonomisk kris, i integrationskris, i värderingskris, behöver mer grön liberal politik!

Media: DN, Dagens Samhälle, SR, TV4

2011-09-07

Roligare att satsa, än att läsa riksbanksprotokoll...

Idag har den nya kommunledningen, vad den nu ska kallas, satsat nya resurser för barnomsorg och äldreomsorg. Visst är det roligt att kunna gå ut till förskollärarna och säga att ni nu får pengar för nya barngrupper, eller till de inom äldreomsorgen och säga att ni nu får mer personal.

Det är just så denna oansvariga kommunledning, för just så kan den kallas, agerar. De lovar och de satsar. Men har någon av dem läst riksbankens pressmeddelande, eller något protokoll från tidigare styrelsemöten? Knappast.

Ändå är det just det de borde göra. Annars kan det bli så Juholtskt fel som när kommunalrådet Björn Sundin på senaste kommunfullmäktige sa att: "Vi ser ingen anledning att ändra oss från vad vi tyckte i våras." Precis som Juholt så ser inte Sundin, eller Baastad heller för den delen, någon värld utanför. Kommunledningen kan agera utan att titta på vad som händer i världen. Kommunledningen kan agera som om de har ett ymnighetshorn med pengar. Kommunledningen kan satsa som om morgondagen inte fanns.

Tyvärr finns sannolikt inte bara en morgondag, utan ett stort antal dagar därefter. Dagar där omvärlden just nu går igenom en turbulens som saknar motstycke. Det som hände 2008 var oväntat, drastiskt och skrämmande. Men det som sker nu är sannolikt än mer skrämmande.

2008 blev en finanskris en global lågkonjunktur. Men staterna klarade med gemensamma ansträngningar och kraftigt ökade offentliga utgifter att hantera krisen.

2011 skakar grunderna för möjligheten att hantera offentliga utgifter. Om lågkonjunkturen kommer så finns inte samma möjligheter att hantera den med ökade offentliga utgifter. Och om de offentliga utgifterna ska komma i balans så krävs så stora besparingar, främst i USA men även i många länder i Europa, att just detta kan utlösa den lågkonjunktur som borde kräva ökade offentliga utgifter.

Hur hanterar världsledarna detta? Finns det något enkelt svar? Det enkla svaret är naturligtvis - nej.

Och om turbulensen blir för stor, om Grekland inte klarar av sina åtaganden, om smittan sprider sig till Italien, Spanien, Irland, vad händer då med Euron, och med den europeiska tillväxten?

Och hur klarar demokratin att hantera den kris vi idag befinner oss i? Vi ser ett mer eller mindre lamslaget demokratiskt system i USA. Vi ser våldsamma protester i de europeiska länder som behöver spara. Vi ser bland annat Finland ställa krav på europeiska grannar som inte borde höra hemma i en union. Vad händer?

I detta läge går den allsvetande oansvariga kommunledningen ut och satsar med pengar man inte har. Om en dryg månad kommer Sveriges Kommuner och Landstings nästa prognos där intäkterna 2012 - 2014 med allra största säkerhet kommer att revideras ner. Sannolikheten för kraftiga besparingar redan 2011 är stor. Jag läste nyligen om Täby kommun, en av de mer välmående svenska kommunerna, som redan planerar för hur man ska hantera kommande underskott. Men i Örebro finns ingen morgondag. Det finns ingen världskris. Det finns inget ekonomiskt ansvar.

För Folkpartiet är det självklart att välfärden måste byggas på en ekonomiskt stabil grund. Vi inser och har alltid insett att det inte är politikernas pengar vi hanterar, utan de pengar skattebetalarna i sitt anletes svett arbetat ihop och betalat in i skatt. Då måste vi hantera dem varsamt.

I en kommun som Örebro borde det innebära:

Att inga nya pengasatsningar gjordes innan de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna var klara.
Att investeringsvolymerna nu begränsades till vad ekonomin tål och vad befolkningsökningen kräver.
Att vi verkligen började prioritera mellan det som är nödvändigt och det som är onödigt.

Det sistnämnda är kanske det svåraste. Men jag kan ge några förslag:

Hellre fler lärare med bättre löner än tomma lokaler i för stora skolor.
Hellre fler förskollärare med bättre arbetsvillkor än vårdnadsbidrag till ett fåtal.
Hellre fler undersköterskor för en trygg äldreomsorg än dyr rätt till heltid.
Hellre mer pengar till barn, elever och gamla än en gigantisk politisk organisation.
Hellre mer pengar till ren luft och rent vatten än en alldeles för stor administration.

En ansvarsfull kommunledning borde jobba med de frågorna. Men de skapar ju inga bra mediala rubriker. Så för socialdemokraterna blir det som det alltid blir: De lovar mer pengar till allt. Det spelar ingen roll om man heter Juholt och finns i riksdagen, eller om man heter Baastad och sitter i kommunfullmäktige. Lösningarna är desamma. Oansvarigheten likaså.

Baastad och Juholt borde nog läsa fler Riksbankspressmeddelanden, exempelvis här, än lyssna till mediala spindoktorers kortsiktiga politikråd.

Media: DN och DN, SVD och SVD,

Bloggar: Kent Persson

Valfrihetens pris

Läser med intresse dagens DN-debatt. Privatiseringar är ett hett och intressant ämne. Därför borde man kanske läsa hela rapporten innan man kommenterar. Men själva debattartikeln i sig är för intressant för att man ska avstå.

Det finns enligt artikeln inga bevis på att privatiseringen av ett antal välfärdstjänster vare sig inneburit ökad kvalitet, eller minskade kostnader. Det är intressant. Men vad säger artikelförfattaren egentligen? Jag gissar att rätt många kommer att tolka artikeln motsatsvis. Att det hade varit lika bra eller bättre att bibehålla all välfärdsproduktion i offentlig regi. Men vad jag kan läsa så står det inte så i artikeln. Istället står det att det finns få eller inga studier som bevisar att privatiseringarna skulle gett några effektivitets- eller kvalitetsvinster. Vad gäller det offentliga står i klartext: Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.


Det ena är alltså inte bevisat bättre. Det andra inte bevisat bättre eller sämre.

De senaste årens valfrihetsarbete har byggt på flera olika grundstenar. Det har handlat om att söka nya, effektivare vägar att klara av en allt mer ökande välfärdsproduktion. Det har handlat om att möta den individualisering som skett inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Det har handlat om att skapa större valfrihet. Och det har under senare tid också handlat om att söka vägar att stärka det civila samhället.

Har det fungerat? Vad artikeln säger är att ingen egentligen vet. Och sannolikt kommer det att vara svårt att få veta. Skälet till detta är enkelt. Det går inte att göra jämförande analyser. Ingen kan backa Sverige till 1980 och sedan göra om allt en gång till utan att privatisera något som drivs av det offentliga. Men mer forskning kan säkert ge bättre beslutsunderlag i framtiden.

Jag har aldrig varit någon privatiseringskramare. Det finns politiker som vill privatisera för sakens egen skull, sätta procentmål för hur stora delar av verksamheterna som ska drivas på entreprenad, eller gå så långt som i exempelvis Täby, där nästan hela välfärdsproduktionen verkar vara "till salu".

För mig finns det ett antal grundvärden som gör att jag ändå kommer att fortsätta att driva på för att skapa fler alternativ och öka andelen entreprenader i Örebro.

Det första handlar om jämförbarhet och affärsmässighet. Privata alternativ har skapat betydligt bättre förutsättningar att mäta den egna verksamheten. Vi kan idag på ett helt annat sätt än tidigare följa upp, utvärdera och återkoppla resultat inom de egna verksamheterna utifrån en relief av vad andra aktörer uppnår.

Det andra handlar om individualism och valfrihet. Den som påstår att det skulle vara bättre om det offentliga driver all offentligt finansierad verksamhet måste fundera över hur ett sådant systemskifte skulle ske. Vem skulle förbjuda föräldrar och ungdomar att välja förskola eller skola? Vem skulle förbjuda äldre och deras anhöriga att välja hemtjänstutövare eller vårdboende? Vem skulle slopa vårdgarantierna inom sjukvården, eftersom det inte skulle finnas några alternativa utförare? Världen förändras och vi med dem. Idag tar vi valfrihet och individualism som något självklart. Den utvecklingen går knappast att vända.

Det tredje handlar om det civila samhället. Jag tror nämligen på att många fler välfärdstjänster skulle kunna utföras av det civila samhället. Det skulle innebära två positiva förändringar. Dels så skulle fler människor i utkanten av samhället beredas möjlighet till god sysselsättning. Dels skulle det civila samhället, grunden för välfärdssamhället och basen för den offentliga sektorn, stärkas. Vi ser idag risker med ett försvagat civilt samhälle. Om den utvecklingen fortsätter kan själva basen för det sammanhållna samhället komma att ifrågasättas.

Men jag är också säker på att framtiden kommer att innebära stora förändringar för hur vi jobbar med privata alternativ. Det handlar om att säkra att den offentliga finansieringen används till det den ska användas till. Vinster är inget fult, vare sig i offentlig eller privat sektor. Men en offentligt finansierad verksamhet får knappast ha vinst som huvudsakligt ändamål. Här finns skäl för ökat tankearbete hur man kombinerar företagande, lagstiftning, genomförande och uppföljning.

Det handlar också om omfattningen av det offentliga uppdraget. När vi ser den positiva utvecklingen med ett starkt ökande antal äldre, ser vi också utmaningen det innebär. Hur klarar vi den offentliga sektorns finansiering? Det är bara en av de avgörande frågor vi har att hantera de kommande åren. Vi måste också klara av att finansiera ett ökat klimatarbete, större satsningar på integration, en kraftfull satsning på en bättre skola och så vidare. Och grunden för detta är att vi klarar av att rekrytera bra medarbetare, med de löneförändringar det innebär. Detta kommer att innebära kraftiga förändringar av det offentliga uppdraget, oavsett vilken politisk ideologi man företräder.

Media: DN, SVD, SR Ekot, SVT

2011-09-06

Mi(s)(s)lyckad kollektivtrafik

Det skulle bli så bra. Kompisarna Sundin och Karlsson hade upplägget klart för sig. Först skulle landstinget ta över all kollektivtrafik från kommunerna. Sen skulle Örebro kommun (olagligt?) kompensera de små länskommunerna och dessutom bygga ett nytt resecentrum. Och sen skulle de båda dela på ansvaret för flygplatsen. Så skulle örebroarna få betala mer igen, denna gång för flyget både genom kommunalskatten och landstingsskatten.

Men de hade glömt en sak. Demokrati förutsätter att man har antingen en tillräcklig majoritet, eller som i detta fall alla länets kommuner, med sig.

Landstingets socialdemokrater har aldrig behövt ta hänsyn till någon annan. De har styrt landstinget sedan demokratin infördes. Enbart detta faktum borde få många att fundera. Ibland blir det så övertydligt att det stora partiet tror sig kunna styra själv. Bara arbetarkommunen och länsorganisationen bestämt sig så blir det så. Men deras maktmonopol är på väg att brytas. Redan skakar det i grunderna. Kollektivtrafikfrågan är ytterligare ett tecken på detta.

Örebro kommuns socialdemokrater under ledning av Sundin och Baastad trodde uppenbarligen att de skulle kunna återuppta det styrsystem som fanns före 2006. Då var Örebro kommun en spegel av landstinget. Den lokala demokratin var mest ett irritationsmoment på vägen. När arbetarkommunen bestämt sig var ju allt klart. Många gånger klagade jag och andra på att besluten fattades utanför de officiella beslutsrummen, i korridoren på Rådhuset istället för i kommunstyrelsen, i slutna rum istället för i kommunfullmäktige. Nu är Björn Sundin på väg att göra samma sak igen. Åter stängs dörrarna. Åter härskar slutenhet. Åter tas besluten av kompisar, utan insyn av vare sig andra politiker eller örebroare.

Men Degerfors beslut visar också på något annat. Den visar på den svaga tilltron till Örebro Läns Landsting. Och den visar på den svaga tilltron till Örebro som regionhuvudstad.

Degerfors trodde inte på att landstinget skulle klara av att vara en regional kollektivtrafikmyndighet. Man var orolig för att man skulle få betala Örebros stadsbussar, utan att få något igen. Kanske var oron befogad. Men från Örebros håll fanns samma oro, fast motriktad. Min tilltro till den socialdemokratiska landstingsledningen är låg när det gäller regionalt samarbete. Jonas Karlsson utmärkte sig mest under sin tid som kommunalråd av att skapa konflikter mellan kommunerna i regionen, även när ledningarna kom från samma parti. Sedan, när han bytte bana till landstinget, verkade det mest som om han ville att Örebro skulle betala mer för allt. Med regeringens öppning för kommuner att köpa tilläggstrafik, fanns det i vart fall hos flera av oss i oppositionen en oro att landstinget bara skulle stå för en låg grundnivå för stadstrafiken och Örebro därefter skulle få betala resten dyrt. Örebroarna skulle alltså få betala två gånger.

Men Degerfors ifrågasättande av nyttan av Örebro som regionhuvudstad måste få många av oss att fundera. Under mina år som kommunstyrelseordförande försökte jag skapa goda relationer till övriga länskommuner. Det var inte helt enkelt. Politiska hänsyn kom emellan. Men det fanns undantag. Och arbetet gick framåt, även om det gick långsamt och inte tillräckligt långt. Men det finns en lång väg kvar att vandra. Vi måste kunna övertyga såväl Laxåbor som Hälleforsare, Lindesbergare och Degerforsare, att de tjänar på om Örebro går bra, växer och fungerar väl.

Kollektivtrafiken är en del av detta. Det som nu behövs är lyhörda politiker, såväl i landstinget som i kommunerna. som börjar om från början. Kan socialdemokraterna i landstinget övertyga oss såväl örebroare som degerforsare att de kommer att jobba för hela länets bästa, utan politiska förtecken och utan att låta någon betala för någon annan? Kommer de att kunna skapa förtroende för att de ska bygga en bättre, miljövänligare och mer tillväxtvänlig kollektivtrafik utan att slösa med skattebetalarnas pengar på egna profilprojekt? Det är knäckfrågorna som nu måste lösas. Då krävs mer demokrati, mer samtal och mindre uppgörelser mellan kompisar i slutna rum.

Media: SVT Tvärsnytt NA-ledare

Humorhimlen till Örebro!

Har blivit inbjuden av min vän Fredrik Beckman att signa en lista som vill att Morgonpasset i P3 ska komma till Örebro med sin programpunkt Humorhimlen. Vill ni veta mer om Humorhimlen kan ni läsa här, eller här och rösta genom att maila hit: p3morgonpasset@sverigesradio.se

Humorhimlen åker naturligtvis till de tre stora städerna. Men lyssnarna har en möjlighet att "rösta" fram den fjärde orten. Och varför ska det inte bli Örebro?

Bor du i gnällbältet? Är Örebro gnällbältets huvudstad? En del påstår det. Och visst låter närkingskan rätt skrämmande. En del tycker att man ska förneka detta och låtsas som om det inte finns något gnällbälte, eller att vi aldrig säger "det går allri". Jag tror det är fel väg att gå.

Ibland handlar det istället om att bejaka vad man är och istället vrida omgivningens uppfattning. Närkingskan är en gnällig dialekt. Men den kan användas som ett humorvapen mot dem som tror att vi är gnälliga, när vi egentligen bara är ironiskt roliga. Kolla Hjalmar Berglund bara. Eller någon annan av närkingarna i Flackrevyn. Gnälliga? Javisst. Men otroligt roliga.

Och det fantastiska talessättet:

"Visst är det vacker väder här i Örebro?"
"Ja - idag ja..."

är väl egentligen en rätt rolig omskrivning att inte ta eländet idag med sig in i morgondagen. För:

"Visst är det skitväder här i Örebro?"
"Ja - idag ja..."

Örebro har förändrats i en så fantastisk positiv riktning de senaste åren. Det händer så mycket spännande i den stad jag älskar. KIF Örebro ligger tvåa i damallsvenskan. Svenska Kammarorkestern, med sin roliga, danska dirigent (obs humorn), lägger världen för sina fötter. Bridgefestivalen sätter allt på ett kort. O helga natt lyser upp decembermörkret. Och snart har vi Sveriges märkligaste festival här i Örebro när du istället för att tälta och stå på leriga åkrar och lyssna på band långt borta, istället sätter dig på puben och ser och hör dem på närhåll!

Och sedan är det ju Örebro Open Art.

Jag säger bara:

DEN STORA GULA KANINEN.

En del vill ha den kvar. Själv tycker jag att den borde få ett värdigt slut genom att (inser att min idé är för riskabel att ens nämnas på bloggen...).

Jag hoppas att Fredrik Beckmans initiativ kan sprida sig i staden. Kanske stadens media kan haka på. Både Radio Örebro, Tvärsnytt, Nerikes Allehanda och TV4 borde skulle säkert behöva en mer humoristisk inriktning, framförallt med tanke på hur tråkiga vi politiker i denna stad är...

Kolla in Fredriks uppmaning här!

2011-09-05

Pensionärsskatt?

Ska pensionärer betala högre skatt än de som arbetar? En del tycker att svaret är enkelt. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Wadelich menar att det ska löna sig att jobba och att ha jobbat. Ett fantastiskt politikersvar som säger - ingenting.

Jag är den förste att hävda att vi som jobbar politiskt de kommande åren måste arbeta för en bättre politik för äldre. När fler svenskar blir äldre kommer vi att behöva förändra många regelverk, system och verksamheter.

Det handlar om arbetslivet. Alliansregeringen har gjort det förmånligare att jobba även efter att du blivit folkpensionär. Det arbetet måste fortsätta. Den som vill och kan jobba även efter 67, ska få göra det. Likaså är det nog en god idé om fler arbetsgivare skapar anpassade arbeten, så att fler orkar jobba längre upp i åren.

Det handlar om sjukvården. När vi blir äldre, är sannolikheten också större att vi under någon tid av vår sista levnadstid behöver vård. Och om vården är framgångsrik så kan vi behöva anpassade boenden, där vi kan få god omsorg, men också vård, under längre eller kortare perioder. Det svenska systemet för sjukvård och omsorg, fördelade på två huvudmän, måste förändras. Istället för en organisationsanpassning, måste vi skapa en individanpassad äldreomsorg och äldresjukvård. Geriatrik och gerontologi måste få en större plats inom vård, omsorg och folkhälsoarbete.

Det handlar om att skapa det individuella åldrandet. Du ska aldrig behöva bli del av ett kollektiv bara på grund av din ålder. Du måste få leva som individ hela livet. Det kommer att ställa rätt mycket på ända, framförallt inom den fortfarande kollektivistiska kommunala äldreomsorgen. Om några år hoppas jag att det inte finns ett enda äldreboende i Örebro där man tvingas upp klockan 7, där alla äter lunch 11.30 och där läggdags är klockan 20. Om du tycker att det varit bra att sova till 9, äta sen lunch och sitta uppe och uggla till midnatt, ska du kunna göra det när du fyllt 90 också, även om du blivit skröplig.

Och så vidare.

Men allt detta kommer att kosta pengar. Frågan är vart de kommer att tas, och vilka som kommer att betala.

Sveriges Kommuner och Landsting har gjort undersökningar som visar att vi klarar av att ha samma verksamhet idag, med samma standard, till ungefär samma kostnader även när de riktigt gamla blir många fler. Men vill vi ha samma standard? Samma kollektivistiska mat? Samma kollektivistiska vård? Samma kollektivistiska omsorg? Samma organisationsperspektiv? Samma passiviserande patienttänkande? Samma brist på geriatrisk kompetens och gerontologiskt kompetens? Knappast. Jag lovar - det kommer att kosta. Och det är helt rätt.

Det kommer att bli vi som fortfarande jobbar, även om jag sannolikt är i slutändan av min aktiva tid, som kommer att få betala. Visst, det kommer fler privata lösningar, fler system med grundtrygghet och tilläggstjänster och så vidare. Men det kommer att vara framtidens skattebetalare, de som jobbar, som kommer att betala.

Vem tänker på det när man idag talar om sänkt skatt på pensioner som viktigaste fråga? Är det ens säkert att lika skatt på pension och inkomst är rättvist?

Den som är över 80 idag har levat under en tid då den offentliga sektorn var liten. Då var skatten på lönen kanske en femtedel av vad den är idag. Då fanns vare sig moms eller arbetsgivaravgifter. Det skapade möjligheter att bygga kapital på ett helt annat sätt än idag.

Den som är gammal idag kanske hade hus på 60 och 70 talen. Då skapade skattesystemen och inflationen stora möjligheter att bygga kapital bara genom att äga en fastighet. Om man dessutom sålde i tid, så kunde man räkna av inte bara inköpspriset, utan ett inköpspris som räknades upp många gånger om.

Den som föddes före 1955 har dessutom en helt annan trygghet i pensionen än vi som är födda efter. Utfasningen av det gamla ATP-systemet och införandet av den nya pensionen är en helt riktig och nödvändig åtgärd. Men fler än jag funderar över om det kommer att finnas så mycket att hämta i extra pensioner nån gång i framtiden då pensionen står för dörren...

Och så vidare...

Det är så enkelt att säga att det rättvisaste är att alla ska betala samma skatt. Men då måste man både ha ett begränsat synfält, och en tidsupfattning som är momentan.

Det som alla borde vara överens om är att både dagens ocjh framtidens trygghet, för både oss som arbetar och för dem som arbetat, är om fler jobbar och färre lever på bidrag. Det spelar roll för tryggheten för de äldre om fler i yngre får jobb. Det spelar roll för pensionernas storlek om fler yngre får bättre betalda jobb och om konjunkturerna går bra.

Så det märkliga är att det kanske är bättre för pensionärerna att få betala högre skatt än den som de som arbetar betalar. Det kanske är bättre för pensionärerna med en sänkt krogmoms än en sänkt pensionsskatt. Det är kanske till och med så att det bästa för pensionärerna, för deras trygghet och för pensionernas utveckling, vore att sänka sådana skatter som värnskatter och bolagsskatter - just för att de ökar den ekonomiska aktiviteten, får fler att jobba och får fler att vilja jobba mer.

Men, det är ju enklare att säga att "det ska löna sig att jobba och att ha jobbat". Som vanligt är socialdemokraternas politik utan framtid. Bara ett antal tankar för stunden, ett desperat sökande efter de frågor som ska ge utslag i opinionen.

Som vanligt får man hoppas på ett liberalt tydligt alternativ, ett som vågar stå upp emot både den kristdemokratiska och den socialdemokratiska konservatismen, som säger: Visst, vi har kanske inte de kortaste och kärnfullaste slagorden. Men vi har en politik för din tryggghet på äldre dagar!

Media: DN, DN igen. DN en tredje gång. SR, SVT, SVT igen

2011-09-03

Politik eller spel?

När Alf Svensson på Newsmill skriver om åldersfixeringen vid dagens partiledarval sätter han ord på tankar jag burit under hela sommaren. Det är fascinerande att se hur politiken föryngras, hur ålder oftast är en nackdel för politiska uppdrag och hur lite erfarenhet värderas, såväl på riks- som på lokalplanet.

De senaste fyra åren har jag haft glädjen att ha uppdraget som ordförande i beredningen för Primärvård och Äldreomsorg, en av Sveriges Kommuner och Landstings permanenta beredningar. Det uppdraget har fått mig att fundera mer på åldrandet och ålderns inflytande än på länge. Jag har fått möjligheter att få del av värderingar, uppfattningar, insikter och utmaningar som äldre personer delat med sig av.

Sverige håller på att gå från ett land där ålderdom sågs som ett kollektiviserande av människan, till ett individualiserat åldrande. Förr passerade du 65-årsdagen och blev en del av samhällsbördan. Din produktiva tid var ute. Du skulle vegetera, kanske passa barnbarn och långsamt försvinna i skuggorna tillsammans med alla andra, likadana, grå pensionärer. De som valde ett annat liv, de som jobbade, var engagerade i föreningsliv och samhällsutveckling, var de udda, de få radikala.

Men något har hänt. Idag räknar de flesta pensionärer att ha en tredjedel av livet kvar när de passerat 65. Fler vill jobba. Fler är engagerade i olika uppdrag. Fler är unga långt upp i åren. Och många passar barnbarn när tiden räcker till. Men fortfarande finns det kvar många av de uttalade eller outtalade regler som gör att äldre inte kommer i fråga. Fortfarande hör jag alldeles för många som passerat pensionsåldern som säger att de känner att de plötsligt blivit en del av ett kollektiv de inte vill tillhöra. Alldeles för ofta saknas de individuella lösningar vi som fortfarande är yngre tar som självklara.

Nu ser man att det händer saker. I föreningslivet är de grå håren allt oftare företrädda på alla möjliga poster. Inom näringslivet sker stora förändringar. Seniorkonsulter, egna företagare och rättighet att jobba även efter 65-årsdagen har öppnat nya möjligheter till meningsfulla liv för fler.

Men inom politiken verkar det gå åt andra hållet. De partiledarval som nu sker inom flera partier, där förnyelse är ett ledord för alla, visar på den misstro mot ålder, erfarenhet och levnadsvisdom som verkar genomsyra politiken idag. Alf Svensson beskriver det utifrån en synvinkel.

Men sannolikt beror det på många olika faktorer. Det mediala samhället, där snabbheten är en nödvändighet, är i betydligt högre grad anpassat till en multitaskande 28-åring, än en eftertänksam 65-åring. Samma mediala samhälle har också skapat en bildvärld, där utseendet inom vissa sektorer är allt, och inom politiken blir allt mer.

Det är knappast säkert att detta är en positiv utveckling. Men det finns än fler orosmoln kring den åldersfixering som nu verkar ta sitt grepp kring riksdagspartierna. Det handlar om politikens innehåll, och vad politik är. Som så ofta är detta också ett spel mellan den media som behöver politiker och de politiker som behöver media.

Demokrati är långsamhet. Det handlar om diskussioner och samtal. Det handlar om övertygande, om förankring och om förändring. Det handlar om att låta beslut mogna fram och låta fattade beslut förändras när verkligheten förändras. Men dagens snabba samhälle kräver också allt snabbare politik. Det finns vare sig tid eller utrymme för det långsamma. Det finns inte trycksvärta nog för alla livets gråskalor. Det finns knappt utrymme för något politiskt innehåll. Politiken blir ett spel där de enkla, svartvita lösningarna blir de som vinner. Bäst är den politiker som klarar av att skapa en förtroendesituation på 35 sekunder i rapport. Sämst den som skriver enormt långa debattartiklar (eller bloggar...).

Jag upplever tyvärr att synen på politiken som ett spel, där det handlar om att vinna spelet, inte få genomslag för sina tankar och idéer blir allt vanligare. Och det är ofta de yngre som fostrats in i detta sätt att tänka. Det är inte nödvändigt de som är yngre, men detta sätt att se på politiken är mer företrädd.

En sak som livet lärt mig är att världen inte är svart eller vit. Det finns inga enkla svar, om det ens finns svar på alla frågor. Jag har förstått att man måste kunna förändra sig och sin världsuppfattning utifrån att andra människor faktiskt kan ha mer rätt än vad jag har, och att denna förändring måste kunna gå på djupet. Det har gjort politiken betydligt svårare, eftersom den politik där man själv alltid har rätt och motståndaren alltid fel, skapar större möjligheter både att hålla ihop ett parti, få det att växa och skapa en bild av de onda och goda i media och mot väljarkåren.

Jag tror det är helt rätt att partier i dagsläget söker förändring och förnyelse. Alldeles för många partier saknar idag en tydlig framtidsbild, en stark förankring i en ideologi och en färdväg. Alldeles för många beskriver istället framgång i spaltmillimeter, mediatid och opinionsframgångar. Kanske skulle den radikalaste framgångsvägen vara att nästa gång välja en äldre partiledare.

För inte är Bengt Westerberg en sämre partiledare idag än 1990? Och visst skulle man kunna ha tänkt den lätt hädiska tanken att Carl Bildt faktiskt blivit en bättre statsminister 2010 än vad han blev 1991...

Media: DN, SVD, SVD, SVD, SR, Newsmill

Bloggar: http://kentpersson.wordpress.com/2011/09/03/det-politiska-ledarskapet-kommer-att-granskas-och-diskuteras-livligt-i-host/